Självgott EU-hyllande av Angela Merkel

Igår avslutade Tysklands förbundskansler Angela Merkel det tyska ordförandeskapet med ett tal i EU-parlamentet (den 1 juli tar Portugal över som ordförandeland). Som väntat var det ett hyllningstal till romfördraget och framför allt till överenskommelsen om ett nytt fördrag, en konstitution, i helgen.

Merkel (långt framme i gult) talar i EU-parlamentet.

Merkel gick igenom huvuddragen i det som ska bli det nya fördraget. Här var hon fjärran från de svenska politikernas bild av det nya fördraget. Svenskarna vill ju gärna nedtona de förändringarna i överenskommelsen. Mekel var av en annan uppfattning. Det här är en konstitution för en ny union, ansåg hon. Hon påstod att: ”Vi har lyssnat på kritiken som funnits mot det tidigare konstitutionsförslaget och gjort grundläggande förändringar för att lyssna på dem. Vad var det då för grundläggande förändringar Merkel talade om? Jo man har strukit symbolfrågor som en gemensam flagga, högtidsdag och andra symboler som har med nationalstater att göra. Men allt annat ligger fast. Vilka fantastiska eftergifter…
    

Merkel sade bland annat att: ”Det blir allt viktigare att EU talar med en enda röst i utrikesfrågor.” [superstaten och det nykoloniala Europa fördjupas] och att ”Förfarandena med kvalificerad majoritet kommer öka hela tiden.” [små länders makt minskar] 

Merkel möttes av stående ovationer från hela parlamentet, utom vi i vänstergruppen som vägrade att stå upp och bocka och buga för henne (trots ordförande Pötterings sura och uppfordrande blick mot oss). Efter hennes kamrersmässiga anförande följde EU-kommissionens ordförande Juan Manuel Barrosos svulstiga tal. Merkel ska i alla fall ha cred för att hon inte förhäver sig. Barroso, däremot, han gör inget annat än blåser upp sitt ego. Han är som en pratglad spjuver. Han babblade inledande på tyska och sökte applåder (som han fick) gick över till engelska och sökte nytt gensvar (som han fick). Min stolsgranne Sören från danska Folkebevegelsen mot EU har rätt när han kallar parlamentet en cirkus. Barroso är om än mer entusiastisk över helgens överenskommelse än Merkel. 

Precis som Merkel var Barroso nöjd över att vetorätten nu försvinner på alltfler områden [vad säger våra svenska EU-politiker om det?]: ”Unionen behöver effektivitet och mer beslut med kvalificerad majoritet”, sa han. Han var också glad över att: ”Unionen kommer allt mer att kunna tala med en enda röst, t ex inom handel, utrikesfrågor, bistånd och försvar.” Merkels och Barrosos tal borde användas som vaccin mot alla svenska sossar som påstår att EU inte har fått någon ny makt med helgens avtal.
    
Och just det, varken Merkel eller Barroso berörde ens frågan om en folkomröstning. Däremot talade båda om vikten av en snabb ratificering (godkännande). ”Till EU-parlamentsvalen 2009 kommer detta vara klart”, trodde Merkel.
    
Efter detta följde partigruppernas ordförande. En efter en stämmer in i hyllningarna. De Grönas Daniel Cohn-Bendit är som så ofta så där lagomt radikal på sitt elegant retoriska sätt, men tyvärr var den politiska substansen minimal. Vänstergruppens Francis Wurtz, annars en lysande talare, var tyvärr blek och lyckades inte vara den nödvändiga kontrasten mot hyllningarna. Och vad sysslade Jens Peter Bonde med; parlamentets ledande EU-kritiker? På sina utmätta tre minuter snackade han röstsiffror och hyllade Polens agerande på toppmötet.
    
Jag mötte Eva-Britt på vägen ut från sessionshallen. Vi behöver inte säga något. Var är kritiken nu när vi behöver den?, frågar sig Eva-Britt. Det är en relevant fråga. Man får hoppas på nya friska tag till hösten.