Som är allmänt känt vann högerns Nicolas Sarkozy gårdagens franska presidentval. Det var förstås illa. Hör t ex på intervjun med mig på Radio Västernorrland.
Men vad som vi vet mindre om är hur det gick för vänstern, och det franska kommunistpartiet. Det franska kommunistpartiet ordförande och presidentkandidat Marie-George Buffet fick endast 1,94 procent av rösterna. Det innebär nästan en halvering av det tidigare katastrofvalet 2002, 3,40 procent. Årets resultat är det sämsta valresultatet någonsin för PCF, som efter andra världskriget var Frankrikes medlemsmässigt största parti och tidigare har legat kring 8-15 procent i de allmänna valen. Det är egentligen märkligt att PCF fick så otroligt dåliga siffror: Nejet till EU-konstitutionen för några år sedan, det väl utbredda Sarko-missnöjet, arbetslöshet och ekonomiska problem, Le Pens kraftiga nedgång (vilket borde har gynnat PCF, när han tidigare har tagit många arbetarväljare) samt det historiskt höga valdeltagandet, drygt 84 procent (där många från de marginaliserade förorterna registrerade sig) borde tala för PCFs räkning. Men icke. Varför?
1. Man kan börja med att konstatera att presidentval inte är favoritgrenen för ett – röstmässigt – mindre parti. Det är oerhört svårt att bryta igenom när media fokuserar på två huvudkandidater. Men den förklaringen är långt ifrån heltäckande. I det här valet var det kanske extra uppenbart: Det fanns en uppenbar och befogad rädsla för att presidentvalet 2002 skulle upprepas. Det var ju då Le Pen slog ut socialistpartiets kandidat Leonel Jospin och gick vidare till en andra valomgång. ”Splittra inte rösterna på småpartierna!”, har varit måttot från många håll. Det har förstås drabbat PCF. Å andra sidan drabbade det inte alla vänsterpartier, så förklaringen är långt ifrån tillräcklig.
2. Så, vilka andra skäl finns till kommunistpartiets dåliga resultat? Jag tror många uppfattade PCF som tråkiga och ovisionära. Jag tror för övrigt att den bilden stämde in på vårt eget parti i det senaste valet, men det är en annan historia. Marie-George Buffet är säkert en duktig resultatpolitiker, men hon har haft svårt att matcha den unge och karismatiske trotskisten Olivier Besancenot. Hans parti Ligue communiste révolutionnaire fick därför mer än dubbelt så många röster som PCF. Jag tror PCF alltför lite har resonerat i termer av marknadsföring och profilering (och detta anser jag alltså lika mycket gälla vårt eget parti). Det räcker tyvärr inte att ha Frankrikes bästa valplattform om man inte kan föra ut den och om man inte kan övertyga folk att det faktiskt gör att genomföra denna plattform.
3. Jag tror inte bara PCF anses vara lite gammalmodiga och tråkiga, vad än värre är, är att de av många uppfattas som en del av etablissemanget och lojalt med socialistpartiet. Kopmmunistpartiet och Buffet personligen satt ju tidigare i regering tillsammans med socialisterna 1997-2002. Det behöver inte vara fel att sitta med i en regering; tvärt om jag anser att partier till vänster om socialdemokratin borde ha en positiv förinställning till detta. Men man måste förstås vinnlägga sig om att man verkligen kan leverera resultat (inte minst till de egna medlemmarna, PCF har över 130 000!). I PCFs fall är det rätt uppenbart att man inte lyckades med det. Som Aron Etzler konstaterar i sin senaste Flammanledare var det just under den här perioden som den största andelen privatiseringar utfördes i Frankrike av någon regering någonsin. Politik som borde stödjas av ett kommunistparti? Knappast.
4. Ett annat kanske ännu viktigare skäl, men som man sällan talar om i Frankrike (vad jag vet i alla fall), är PCFs och socialistpartiets tekniska valsamarbete i parlamentsvalen. I Frankrike har man ju ett envalkretssystem, d v s ett ”winner-takes-it-all-system”, liknande det i Storbritannien (men med en del väsentliga olikheter, i Frankrike har man t ex val i två omgångar, i andra valomgången går bara de två kandidater som fått flest röster vidare; i den första kan alla ställa upp). Det är alltså bara en kandidat från respektive valkrets som vinner mandatet ( andra valomgången alltså). Det har gjort att socialistpartiet drar tillbaka sin kandidat i vissa valkretsar där PCF har störst chans att vinna och PCF står tillbaka till socialisternas förmån i många andra fall. Det här behöver inte heller vara fel. Men risken är att det mindre partiet – PCF – utvecklar ett beroende av det större. Det är också uppenbart att folk inte ser PCF som ett alternativ till socialistpartiet, utan snarare tvärt om; som en del av det. Det blir alltså svårt för PCF att egentligen ha en egen tydlig och skarp politik gentemot socialistpartiet.
5. Räknar man ihop de samlade vänsterpartierna: PCF och de tre trotskistiska partierna samt – möjligen också – de Gröna och Bové landar vänsteroppositionen på över tio procent. Inte så illa kan man tycka. Men problemet är att detta inte är en samlad vänsteropposition. En massa sådana diskussioner fördes under våren och sommaren 2006, om bildandet av en antiliberal vänsterfront med en gemensam presidentkandidat, men av olika anledningar blev det aldrig av. Kommunistpartiet måste här ta ett stort ansvar för misslyckandet. De är (eller var) det största partiet till vänster om socialistpartiet och borde kunnat ha skapa denna vänsterfront (även om det inte är lätt att bedriva enhetsarbete med trotskister).
6. Ett skäl som kommuniststerna gärna själva framför, och som också har bäring är det faktum att allt färre idag har fasta jobb i Frankrike och klassidentiteten inte är lika stark som förut. Vänstergruppens ordförande i EU-parlamentet, Francis Wurtz, höll för ett tag sedan en dragning om presidentvalet för oss EU-parlamentariker i vänstergruppen (mycket analytisk och intressant, som oftast när Wurtz talar). Wurtz talade där om ”prekariseringen” av arbetslivet, d v s att fasta jobb ersätts med tillfälliga och att klassmedvetenheten urholkas försvinner också grunden för PCFs existensberättigande, enligt Wurtz. Detta stämmer säkerligen, och inte bara på Frankrike utan också på Sverige och resten av västvärlden. Men, jag vet inte om det är en tillräcklig förklaring. Man kan ju lika gärna argumentera så här: Om nu allt färre har fasta jobb och fackets ställning har försvagats, varför inte försöka organisera alla dessa? Måste PCFs väljarbas alltid bestå av samma CGT-anslutna arbetare? Förlängningen på resonemanget blir: Hur får man med de papperslösa i kampen? Feminister? Miljöaktivister? Djurrättsaktivister (inte den största gruppen i Frankrike förvisso)? Antiglobaliseringsrörelsen (stor i Frankrike)? Här är jag rätt övertygad om att LCR lyckades mycket bättre att profilera sig själva som en ny modern vänster. Dessutom finns det ingen motsättning till att profilera sig i ”nya” frågor och samtidigt bibehålla stöd hos mer traditionella arbetarväljare. Enligt en vallokalsundersökning (Le Monde 26/4-07) är LCR nu större än PCF hos facket CGT (som traditionellt sett varit PCF närstående). Nio procent av CGTs medlemmar uppgav att de röstade på Besancenot, medan endast sju procent på Buffet (skrämmande 12 procent svarade att de röstade på Le Pen!).
Återigen, till där jag började: Utan rätt profilering och marknadsföring hjälper inte ens det bästa av valplattformar, och det var tyvärr kommunistpartiets öde i presidentvalen.
Vad händer nu? Det otroligt viktiga parlamentsvalet (PCF har idag 22 ledamöter i den första kammaren: Nationalförsamlingen och 23 i andra kammaren: Senaten) kommer hållas den 10 och 17 juni. Man får hoppas att det går bättre för kommunistpartiet och resten av vänstern i det valet.
Nedan resultatet av presidentvalet, första omgången (den andra var ju igår då Sarkozy vann).
Frankrike, resultat presidentvalet 22 april 2007
(i parantes presidentvalet 2002)
Nicolas Sarkozy 31,20 (19,90 Chirac), UMP, höger
Ségolène Royal 25,90 (16,10 Jospin), Parti socialiste, socialdemokrat
Francois Bayrou 18,60 (6,80), UDF, center-höger-kristdemokrat
Jean-Marie Le Pen 10,40 (16,90), Front national, extremhöger
Olivier Besancenot 4,10 (4,20), Ligue communiste révolutionnaire, trotskist
Philippe de Villiers 2,20, högerpopulist, främlingsfientlig
Marie-George Buffet 1,90 (3,40, Hue), Kommunistpartiet
Dominique Voynet 1,60 (5,20 Mamère) De Gröna
Arlette Laguiller 1,30 (5,70), Lutte ouvrière, trotskist, (extrem)vänster
José Bové 1,30, Alter-globalization, grön anti globaliseringsaktivist
Frédéric Nihous 1,10 ( 4,20, Saint-Josse), Jakt-, fiske m m-partiet
Gérard Schivardi 0,30 Parti des travailleurs, trotskist
Kommentarer
4 svar till ”Franska valet – varför rasade vänstern?”
Med tanke på att kommunisterna vid förra Presidentvalet fick välja mellan Chirac och Le Pen i andra omgången är det inte så förfånande om de röstade på Segolene Royale i första omgången den här gången. Dessutom tror jag att det är lättare för Le Pen att ta röster från PCF än det är för PCF att ta tillbaka dom. De kan lika gärna rösta på Sarkozy som ju inte verkar ta på sig silkesvantarna när han ska lösa problemen i förorten.
Du påstår att PCF har Frankrikes bästa valplattform men nämner inget om vad den går ur på. För en som inte är så insatt i Fransk inrikespolitik vore det intressant att veta vad du tycker är bra med PCFs valplattform. Annars är det svårt att veta om man ska dela din förvåning eller ej.
Instämmer.
Vad gäller PCFs valplattform handlade mitt inlägg eg inte om att analysera innehållet i PCFs politik (som var traditionell socialdemokratisk välfärdspolitik), utan formerna för den (där jag anser att bristerna fanns.
Din hypotes var visserligen att det var formerna som var problemet, min tanke var att det kanske ändå var något med deras politik som fick folk att rösta på andra kandidater. Det verkar dock troligt att din hypotes är korrekt då jag antar att trotskisternas politik, trots att man av historiska skäl är bittra fiender, ändå inte skiljer sig nämnvärt från PCFs politik, eller?
Ja, det tror jag man kan säga. Fast trottarna (alltså LCR, LO rasade ju oxå) framstår som modernare och mer i fas med nya rörelser i det franska samhället.