Maktdelning m+s

Jag är just tillbaka från ett möte med koordinatorerna (en från varje partigrupp) för de olika partigrupperna i miljöutskottet. Vi skulle bland annat utse två ledamöter i den nyinstiftade viktiga europeiska kemikaliemyndigheten. En formalitet kan tyckas, men så blev det inte. Tre kandidater fanns: två avdankade EU-parlamentariker; en grön och en sosse och så vårt – GUE/NGLs – förslag; kemikalieexperten från Stockholms universitet Åke Bergman (extremt kompetent). Inför beslutet blev vi överens om att det kan vara rimligt att ha en f d politiker, den gröne, samt en expert, alltså Bergman. Den enda som protesterade var sossegruppens koordinator italienaren Guido Sacconi. Han ville förstås ha sin sossekandidat.

Där satt vi alltså med röstsiffrorna fyra mot en. Det är rätt uppenbart att sossarna skulle förlora. Efter en massa diskussion tar Sacconi tillslut fram sitt sista – men av oss fruktade – vapen. Sacconi sa: ”Vi kan ta beslutet nu. Men jag föreslår att vi skjuter på det.” Sedan tittar han mot konservativa EPPs politiker John Bowis och säger: ”Om vi beslutar om detta nu kommer det förstås att få konsekvenser för alla fortsatta beslut.”

Sedan gick det fort: Beslutet skjöts upp till nästa Strasbourgsession (om två veckor) och sossarna kommer få sin nödvändiga tid till att kohandla med de konservativa.

Det är förstås upprörande i sig att ett viktigt beslut trixas bort på det viset. Men det mest upprörande är att återigen få bekräftelsen på att de två största partigrupperna i parlamentet alltid delar upp de viktiga frågorna sinsemellan. Det var exakt samma sak när vi röstade om Reach och när den nya ordföranden för parlamentet utsågs.