Börjar få in ganska bra rutin på mina dagar här. Jag kliver upp 7.00, äter snabb frukost, förhoppningsvis sover E fortfarande (annars måste det bytas blöja, kokas gröt m m) och tar buss 60 strax innan kl 8.00 till EU-parlamentet. Bussen kan ta allt från 13 minuter (rekord) till 35. Trafiken och bilköerna i den här stan kan verkligen vara olidigt jobbiga.
Väl i parlamentet köper jag en kaffe och Le Soir. Det senare med förhoppningen att jag ska hinna läsa den och bättra på min franska. Ofta hinner jag inte mer än skumma igenom den i hissen på väg till 7:e våningen. Väl uppe på mitt kontor sätter allt igång: Jag öppnar mejlprogrammet och suckar över alla mejl som kommit in under gårdagskvällen, naten och morgonen (på en dag får jag kanske femtio, sextio mejl), häller ut kaffet och lovar att aldrig mer köpa automatkaffe och sen börjar jag läsa och åtgärda mejlen. Snart droppar mina kolleger in (om de inte redan har gjort det), då blir det alltid ännu mer jobb. Har jag tid åker jag ned till våning tre och köper en kopp riktigt kaffe. Visste ni förresten att kaffet är subventionerat på kaféerna (det finns flera stycken) i parlamentet. 70 (typ 6,50 kr) cent för en kopp riktigt gott kaffe är verkligen billigt. Men helt absurt att skattepengar ska gå till att göra fikat ännu billigare för redan välbetalda EU-parlamentariker och tjänstemän.
Ja, ungefär så där ser iallafall en vanlig morgon ut i EU-parlamentet.
Idag har jag annars haft ett intressant möte med svenska TCO-medlemmar och diskuterat arbetsrätt, tjänstedirektivet och att EU hotar vår svenska modell med stor offentlig sektor och statliga monopol över viktiga områden. Kul. Jag har också ängnat en hel del tid till att förbereda förlikningen mellan EU-parlamentet (där jag ingår) och ministerrådet om ett kommande grundvattendirektiv. Allt måste bli klart imorgon kväll senast. Jag har också fortsatt med arbetet kring Reach, den nya kemikalielagen.
Jag har också stångat mig blodig mot en massa EU-byråkrati (enligt min belgiska bank – ja, jag har en sån – har ett av mina konton försvunnit! Det var faktiskt en del pengar på det… har jag invänt. De har lovat att de ska hitta igen det. Ja, det får man verkligen hoppas…), biljetter som ska bokas (som krånglar), papper som ska fyllas i, folk som ska släppas in och som behöver passerkort m m. Folk är vekrligen besatta av papper och blanketter i det här landet. Tänk att bara i EU-parlamentet finns en resebyrå för tjänstemännen och parlamentarikerna. De som jobbar på byrån har tydligt uppdelade arbetsuppgifter: Jaha, du ska boka hotell, då är det mannen vid fjärde dörren till vänster. Strasbourg med tåg? Det fixar damerna därnere? Ska du till ACP-konferensen i Karibien?, det är inte min arbetsuppgift. Det sköter Herr vad-han-nu-heter, italienaren, som finns två dörrar upp till vänster. Så där kan man hålla på. Och hela tiden en massa formulär som ska fyllas i. Tröttsamt och ineffektivt, men utfört av snälla och välmenande människor.
Efter jobbet träffade jag K och E vid Troc, ett ställe där man kan sälja och köpa begagnade grejer. Som en loppmarknad, men själva affären (Troc alltså) ansvarar för själva köp och säljbiten. Vill man sälja något lämnar man det där och säger hur mycket man vill ha för det (himla bra ide faktiskt, det borde finnas hemma också!). Vi var ute efter att handla. Tillslut hitade vi två flyttbara väggar (skärmar), som vi behöver i lägenheten. Lite av ett kap, förutom att de var extremt jobbiga att bära hem, ända tills vi kom på att vi kunde ta dem på spårvagnen (jag är linje 90 djupt tacksam).