Lästips till landsbygdsministern

Det här tog faktiskt priset. Landsbygdsminister Sven-Erik Bucht (S) tycker inte att den snabbt växande köttkonsumtionen har någon negativ miljöpåverkan (i SR idag). Han vill inte göra någonting ALLS. Nej, han kan inte ens säga om köttkonsumtionen har ökat eller minskat i Sverige (den har ökat med drygt 40 procent sedan 1990).

En minister som inte tror att det vi äter har någon miljöpåverkan, som inte ens är medveten om köttexplosionen i Sverige och många andra länder. Det håller inte. Här kommer därför några lästips till landsbygdsminister Sven-Erik Bucht:

FAO-rapporten Livestock´s Long Shadow  (2006) konstaterar att den globala animalieindustrin står för 18 procent av världens totala utsläpp av växthusgaser.

Naturvårdsverket pekar i rapporten ”Hållbara konsumtionsmönster” (Rapport 6653, februari 2015) ut särskilt köttkonsumtionen och flygresandet som områden med kraftigt växande utsläpp och som idag saknar styrmedel. Man konstaterar att kött- och mjölkkonsumtionen står för 75 procent av utsläppen från svenskarnas livsmedelskonsumtion trots att näringsintaget från animalierna är högst begränsat.

I Jordbruksverkets rapport ”Hållbar köttkonsumtion. Vad är det? Hur når vi dit?” (Jordbruksverket, rapport 2013:1) konstaterar man att köttkonsumtionen måste minska av klimatskäl samt att det med en minskad köttkonsumtion också följer bättre möjligheter att förse hela jordens befolkning med föda. Man ger också konkreta förslag på hur köttkonsumtionen kan minska.

Enligt ”Trends in greenhouse gas emissions from consumption and production of animal food products” (Cederberg, Hedenus, Wirsenius, Sonesson – Animal, July 2012) har utsläppen från den svenska konsumtionen av animalier ökat till 10 miljoner ton koldioxidekvivalenter. 10 miljoner ton är nästan lika mycket som utsläppen från Sveriges 4,4 miljoner personbilar.

I rapporten ”Samhällsfenomen och åtgärder mot övergödning av havsmiljön” (2015) pekar Havsmiljöinstitutet vid Göteborgs universitet på hur vår ökande köttkonsumtion förvärrar övergödningen av Östersjön och att åtgärder för en minskning av konsumtionen är brådskande.

Köttkonsumtionen i siffror” från Jordbruksverket (rapport 2013:2) konstaterar att vi svenskar äter mer kött än någonsin och att konsumtionen sedan 1990 har ökat med 40 procent, från 60 kilo per person och år till 85 kilo år 2012.

Djurindustrin och klimatet”. Det var ett par år sedan jag skrev rapporten, men den är fortfarande aktuell. Finns på min sida www.meatclimate.org samt min ännu tidigare rapport Mat, miljö, rättvisa.

Det här var bara några tips till Sven-Erik Bucht som jag vet är en klok och högst kompetent minister. Så till Sven-Erik Bucht, ta och läs på och berätta sedan vad du tänker göra för att minska köttindustrins klimat- och miljöpåverkan.

Och lyssna på programmet Matens pris idag.

Jo, jag har tagit upp denna fråga med Sven-Erik Bucht tidigare, och då har han varit bättre informerad.

 

Vattenfall – sluta gör dåliga affärer

Vattenfall är i full färd att försöka sälja sina tyska brunkolskraftverk i Tyskland. Och det håller på att gå precis som vi varnade för. Priset blir inte bara lägre än aviserat, det håller på att utvecklas till en katastrofal förlustaffär av NUONska mått. De potentiella köparna är bara intresserade av maximal profit och vill kunna driva verken vidare, med fortsatta gigantiska utsläpp av växthusgaser. Det kan inte vara en ansvarsfull hållning vare sig för klimatet eller ekonomin att sälja.

Därför tycker jag att det är så uppenbart att det enda rimliga i det här läget borde vara att regeringen ger Vattenfall i uppdrag att inte gå vidare med den här, för ekonomin och klimatet, katastrofaffären, utan verka för en successiv avveckling av bolagets tyska brunkolsinnehav. Jag tog upp den frågan (scrolla fram 45 min) med statsminister Stefan Löfven i torsdags. Av svaret att döma är det uppenbart att vi får fortsätta att driva frågan.

På tal om Vattenfall. Ni kanske kommer ihåg att Vattenfall för några år sedan stämde staden Hamburg med en s k ISDS-mekanism i det Internationella energifördraget som grund? Hamburg krävde att Vattenfall skulle ta ett större miljöansvar för floden Elbe vid kolkraftverket Moorburg i Hamburg. Detta tyckte Vattenfall var att likställa med en expropiering heller hur de nu resonerade. Och man vann mot Hamburg och kan nu använda floden för att kyla ned hetvatten från kolkraftverket. Men nu drar EU-kommissionen Tyskland inför EU-domstolen för Moorburgkraftverkets kraftigt negativa påverkan på floden Elbe. Vad ska väga tyngst; Vattenfall och hänvisningen till Investor State Dispute Settlement-mekanismen eller miljön? Det ska bli intressant att följa.

Ett dråpslag mot Stockholms stadsutveckling

Jag och Rikard Warlenius skriver i Syre om Bromma flygplats och varför regeringen borde gå vidare med en nedläggning, något som även Stockholms stad efterfrågar. Läs där eller nedan.

Ett dråpslag mot Stockholms stadsutveckling
Syre, 2016-01-19
Det hann inte ens gå en vecka efter klimattoppmötet i Paris innan S-MP-regeringen tog ytterligare ett beslut som gör det svårare att ställa om Stockholm till en klimatsmart region. Tillsammans med motorvägstunneln Förbifart Stockholm kommer fortsatt flyg på Bromma och utbyggd kapacitet på Arlanda att leda till ett ökat fossilberoende.

Regeringen motiverar beslutet med att de måste följa riksdagens tillkännagivande om att de inte vill se en utredning av Bromma flygplats. Bostadsminister Mehmet Kaplan (MP) kallade beslutet olyckligt men ansåg att regeringen varit tvungna att ta det. Men stämmer det verkligen? Både nuvarande och förra riksdagsmajoriteten gjorde tillkännagivanden som regeringarna lämnade utan åtgärder. Regeringen borde därför kunna gå vidare med utredningen om Bromma flygplats.

Beslutet att lägga ner utredningen är problematiskt för klimatet men också för stadsutvecklingen. Stockholm växer snabbt och mängden byggbar mark är begränsad. Flygplatsen upptar ett område stort som Östermalm och ligger bara några kilometer från Stockholms innerstad. Dessutom gör flyget att höjden på nya hus begränsas i en stor del av staden och orsakar höga bullernivåer i ett brett band från Barkarby till Bagarmossen. En stor majoritet av Stockholms nuvarande och framtida invånare skulle vinna på att flygplatsen istället omvandlades till en grön och tät stadsdel med tunnelbaneanknytning.

Istället för en nedlagd flygplats ser regeringen nu alltså ut att öka Stockholms flygkapacitet rejält. Swedavia vill öka passagerarantalet på Bromma med 30 procent och utredningen fortsätter att titta på en fjärde landningsbana på Arlanda som kan öka antalet flygrörelser där med över 40 procent.

Flygande är ett stort och växande klimatproblem. Redan 2006 orsakade svenskarnas flygande utsläpp på cirka 9 miljoner ton koldioxid per år, enligt KTH-forskaren Jonas Åkerman. Om inga åtgärder sätts in kommer snart utsläppen från flyget vara större än bilismens cirka 11 miljoner ton och en klimatanpassning av flygbranschen är inte i sikte. En politik för ökat flygande är därför helt oförenlig med det 1,5-gradersmål som regeringen förband sig till i Paris.

En växande region som Stockholm har ett stort behov av ett fullgott och modernt transportsystem. Vägtrafik och flyg behövs, men kapacitetsökningen ska ske genom satsningar på spårtrafik och annan kollektivtrafik. Istället låser regeringen fast regionen i fossila transportsystem som ökar utsläppen. Det är helt fel väg att gå.

Jens Holm (V), riksdagsledamot
Rikard Warlenius (V), ledamot av Stockholms stads fullmäktige

Efter Paris – allt är inte botten

Jag skriver i ETC om Parisavtalet. Läs där eller nedan.

Efter Paris – allt är inte botten
ETC, 2015-12-28
Lars Igeland, Jordens Vänner, ställer den helt relevanta frågan: Hur kommer det sig att klimatavtalet i Paris hyllas av så många aktörer?

Igeland har helt rätt i att det inte hänt särskilt mycket under de 20 åren då världssamfundet förhandlat om det som nu skulle bli ett avtal för att rädda planeten. Parisavtalet saknar bindande konkreta mål för hur mycket utsläppen ska minska och till när. Den tidigare siffran om 100 miljarder dollar per år som miniminivå för klimatfinansieringen till utvecklingsländerna ströks från avtalet efter påtryckningar från EU och USA. Hur Sydländerna ska få ersättning för de skador och förluster som klimatförändringen idag åsamkar dem står fortfarande skrivet i stjärnorna. Snabbt växande utsläpp från flyg, sjöfart och animalieproduktion nämns inte ens i avtalet.

Igeland skriver att Vänsterpartiet har varit ”försiktigt positiva” till avtalet. Ja, så är det kanske. Vi är positiva till att ett avtal finns på plats. Det i sig var en seger mot fossilindustrin, klimatskeptiker och amerikanska republikaner som inget annat hellre ville än att hela processen skulle rasa samman. Som Igeland själv skriver var det en framgång att det står i avtalet att temperaturökningen ska hållas ”väl under 2 grader C” och man ska ”vidta åtgärder” för att även begränsa till uppvärmningen till max 1,5 grader. Detta står dessutom i själva avtalstexten som är folkrättsligt bindande, och inte i den juridiskt sett svagare beslutstexten som också klubbades i Paris.

Att världssamfundet är inne på en utsläppskurva som, lågt räknat, snarare går mot 3 grader C är extremt oroväckande, men det är inte Parisavtalets fel. Snarare kan vi använda Parisavtalet för att peka på det helt ohållbara i den rådande trenden. Ländernas klimatambitioner ska med avtalet revideras vart femte år, och det ska börja redan 2018.

Personligen bearbetar jag fortfarande COP21. Jag reste från Paris och var lika besviken över innehållet som försiktigt lättad över att åtminstone ha ett folkrättsligt bindande klimatavtal på plats. Men en spade ska benämnas en spade: Parisavtalet håller inte. Men nu har vi alla möjligheter att höja tempot i Sverige och i EU.

Vi skulle kunna börja med att skärpa klimatmålen i Sverige. Vi i Vänsterpartiet är övertygade om att vi kan få nollutsläpp i Sverige till absolut senast 2040. EUs klimatambitioner måste också höjas, både vad det gäller utsläppshandeln och målsättningarna för 2030. Vi borde kräva att regeringens princip om krona för krona överges och att staten lånar till stora investeringar i kollektivtrafik, järnväg, förnybar energi och klimatsmarta bostäder. Sverige borde inspireras av Storbritanniens statliga Green Investment Bank som har investerat stora summor i omställning. En liknande statlig klimatinvesteringsbank borde inrättas i Sverige. Rörelsen för s k divestering där placeringar i fossila innehav plockas bort är hoppingivande. Här i Sverige finns det massvis att göra. Vi kan börja med våra pensionspengar och se till att AP-fonderna får nya hållbara placeringsdirektiv.

Klimatpolitiken borde också bli mer rättvis, och effektiv, genom en ökad omfördelning från rik till fattig, ökad offentlig konsumtion och att intäkterna från höjda miljöskatter ska gå till det som gynnar låginkomsttagare t ex vis till kollektivtrafiken.

På plats i Paris var jag frustrerad och ofta arg. Men jag blev också hoppfull över den rörelse av aktivister från både Nord och Syd som på några få år har vuxit till en global och kraftfull klimatrörelse. Inte minst Naomi Kleins brandtal för ett helt fullsatt alternativtoppmöte var inspirerande. Lars Igeland har rätt i att makthavarnas beslut i Paris var otillräckligt, men en process för radikalare klimatpolitik är helt klart redan i rullning.

Jens Holm
Klimatpolitisk talesperson för Vänsterpartiet.

Så här går vi vidare efter Paris

Jag skriver på Vänsterpartiets debattforum om COP21 och hur vi nu går vidare efter Parisavtalet. Egentligen en intern debattartikel, men våra debatter är (nästan) alltid offentliga, så varsågod och läs där eller nedan.

Så här går vi vidare efter Paris
Vansterpartiet.se 2015-12-17
I lördags enades 195 av världens länder om ett nytt klimatavtal, Parisavtalet. Det här avtalet kommer inte på lång väg räcka för att lösa klimatfrågan. Som flera forskare har konstaterat, nu senast Rikard Warlenius, saknar avtalet bindande konkreta mål för hur mycket utsläppen ska minska och till när. Den tidigare siffran om 100 miljarder dollar per år till utvecklingsländerna ströks också från avtalet efter påtryckningar från EU och USA. Snabbt växande utsläpp från flyg, sjöfart och animalieproduktion nämns inte ens i avtalet.

Det är helt klart brister som ska kritiseras. Men det faktum att det ändå blev ett avtal är en seger mot klimatskeptiker, nyliberaler och amerikanska republikaner som inget annat hellre ville än att hela processen skulle rasa samman. Det faktiskt oväntat positiva i avtalet är att det skrivs in att temperaturökningen ska hållas ”väl under 2 grader C” och man ska ”vidta åtgärder” för att även begränsa till uppvärmningen till max 1,5 grader. Och detta står i själva avtalstexten som är folkrättsligt bindande, och inte i den juridiskt sett svagare beslutstexten som också klubbades i Paris. 1,5-gradersmålet har länge drivits av utvecklingsländerna och den mest radikala delen av klimatrörelsen. Vi Vänsterpartiet har sedan några år tillbaka också motionerat om en klimatpolitik som tar sikte på just detta.

Nu finns ett avtal på plats som 2020 ska ersätta Kyotoprotokollet. Arbetet nu bör vara inriktat på att höja ambitionerna i Sveriges och EU:s klimatpolitik. Toppmötena till trots, det är här hemma som vi verkligen kan fatta besluten som ställer om. Och det finns rätt mycket att göra.

En av våra slutsatser i ekoekorapporten är att när samhället väl enar sig kring en målsättning går det oftare fortare och det blir lättare att ställa om. Klimatomställningen är av den digniteten att alla samhällssektorer omfattas och omställningen av samhället måste göras på ett helt och hållet strukturerat sätt. Därför föreslår vi skärpta klimatmål, med krav på nollutsläpp i Sverige till senast 2040.

Vi vill se en klimatlag och utsläppsbudget liknande de Storbritannien redan genomfört. Genom ett långsiktigt mål om nollutsläpp som uppnås genom utsläppsbudgetar uppdelade på exempelvis femårsperioder skapar vi långsiktighet och struktur i klimatarbetet, något som saknas nu.

Vi vill ha kraftigt ökade investeringar i det som ställer om Sverige. Det finns enorma behov av investeringar i förnybar energi, elnät, järnvägar, kollektivtrafik, energirenoveringar och nybyggnation av lokaler och klimatsmarta bostäder. Vi ser med stort intresse på Storbritanniens statliga Green Investment Bank, som har investerat stora summor i omställningen. Vi vill införa en liknande bank i Sverige.

I världen växer rörelsen för att divestera – avinvestera – miljöskadliga placeringar snabbt. Några av världens tyngsta investerare har lovat att divestera mer än 50 miljarder dollar från olja och kol de kommande åren. Den norska oljefonden, världens största investeringsfond, har rensat ut över 100 företag av miljö- och klimatskäl bland sina placeringar. Och detta är troligen bara början. På det lokala planet ser vi hur kommuner som Uppsala och nu senast Stockholms stad gör sig av med sina fossila innehav. Vi vill exempelvis ge AP-fonderna nya placeringsdirektiv för divestering av det som smutsar ned. Hållbarhet, etik och mänskliga rättigheter ska vara ledstjärnor i de nya direktiven. Vi vill också att en av AP-fonderna ska göras om till en grön investeringsfond med ett huvudsakligt uppdrag att ställa om energisystem, genomföra investeringar i miljöteknik och skapa nya gröna jobb.

Höginkomsttagare belastar klimatet mer än andra. Enligt rapporten ”Extreme Carbon Inequality” från Oxfam står den rikaste tiondelen av världens befolkning för hälften av världens utsläpp. Det blir en nyckeluppgift för oss, som ett parti på rättvisans grund, att lägga fram förslag som just ser till att de som släpper ut mest – höginkomsttagare och storföretag – också blir de som får ta det största ansvaret i klimatomställningen. Omfördelning från rik till fattig, ökad offentlig konsumtion och att intäkterna från höjda miljöskatter går till det som gynnar låginkomsttagare exempelvis till kollektivtrafiken är några exempel på hur klimatpolitik både kan vara effektiv och rättvis.

På plats i Paris var jag frustrerad och ofta arg. Men jag blev också hoppfull över den rörelse av aktivister från både Nord och Syd som på några få år har vuxit till en global och kraftfull klimatrörelse. Inte minst Naomi Kleins brandtal för ett helt fullsatt alternativtoppmöte var inspirerande. Makthavarnas beslut i Paris var otillräckligt, men en process för radikalare klimatpolitik är helt klart redan i rullning. Där ska Vänsterpartiet vara en självklar del.

Jens Holm, klimatpolitisk talesperson

 

Kärnkraften ska avvecklas och bidra med klimatnytta

Jag och Rikard Walenius skriver i ETC om kärnkraft, klimat och ekoeko. Läs där eller nedan.

Kärnkraften ska avvecklas och bidra med klimatnytta
ETC, 2015-12-16
Johan Ehrenberg och Lennart Söder, KTH-professor, frågar i Dagens ETC 9/12 om Vänsterpartiet verkligen vill avveckla kärnkraften. Detta med anledning av vårt ekologisk-ekonomiska omställningsprogram, Eko-Eko. Punktprogrammet antogs av vår partistyrelse i slutet av november och ska slutgiltigt klubbas av vår kongress i vår. Programmet har föregåtts av ett ambitiöst arbete i vår arbetsgrupp Eko-Eko, där syftet har varit att kartlägga alla Sveriges utsläpp och få alla politikområden att verka för att snabbt ställa om Sverige.

Ehrenberg och Söder hänvisar till punkt 71 i programmet där vi skriver att vi vill avveckla kärnkraften men att hänsyn också ska tas till den svenska kärnkraftens möjlighet att bidra till minskade utsläpp från fossila kraftverk på den nordeuropeiska elmarknaden. Så, vårt enkla och raka svar på frågan om kärnkraftsavveckling är: Ja, Vänsterpartiet vill självklart avveckla kärnkraften. Och ja, Sverige ska ha ett 100 procent förnybart energisystem och nollutsläpp senast 2040.

Men för att vara intellektuellt hederliga vill vi i vårt program också förhålla oss till den elproduktion som våra kärnkraftsreaktorer de facto bidrar med idag. Under senare år har Sverige nettoexporterat el i storleksordningen 10–20 tera­wattimmar. Svensk el orsakar i normalfallet mycket små utsläpp jämfört med de länder som tar emot vår el. Mängden utsläpp som kan undvikas i mottagarländerna är inte småpotatis; det handlar ett gott år om uppåt 10 miljoner ton koldioxid. Vi har lite svårt att förstå upprördheten över att Sverige är med och minskar utsläppen rejält i andra länder.
Samtidigt finns förstås inget självändamål i att exportera el. Vi vore helt nöjda med om våra grannländer själva producerade förnybar energi i höjd med sina behov. Men vi behöver inse att vissa länder har en betydligt enklare resa till 100 procent förnybar energi än andra. Det glesa Sverige, med vår redan utbyggda vattenkraft och långa och blåsiga kust, har betydligt bättre förutsättningar än till exempel Danmark, Tyskland eller Polen. Deras utsläpp påverkar oss och hela världen. Det är därför en god idé att hjälpa dessa länder med vår nästan utsläppsfria el.

Om Ehrenberg och Söder menar att nya kärnkraftsreaktorer, som förespråkas av vissa borgerliga partier, står i vägen för det förnybara instämmer vi. Men att den nuvarande kärnkraften, som dessutom kommer att avvecklas successivt, skulle vara det stora hindret för det förnybara tycker vi är krystat. Det största hindret för det förnybara är snarare de låga elpriserna och för få politiska styrmedel. Här kan både Sverige och EU göra mycket, vilket vi tar upp i vårt program.
Vänsterpartiet vill satsa mer än något annat parti på att bygga ut den förnybara energin. Men behovet av utsläppsfri el är enormt, och för att maximera klimatnyttan gäller det att göra saker i rätt ordning. Vi behöver ersätta kvarvarande kol- och fossilgas i våra kraftvärmeverk. Vi behöver elektrifiera i stort sett hela transportsystemet. Vi behöver också hjälpa våra grannländer att reducera utsläppen i sina energisystem. Alla dessa faktorer ska vägas in när vi ställer om till förnybart och successivt avvecklar kärnkraften. Att det i slutändan är vi i Sverige som bestämmer tidpunkt för avvecklingen är självklart. Något annat har vi aldrig påstått.

JENS HOLM, RIKARD WARLENIUS
RIKSDAGSLEDAMOT SAMT MILJÖPOLITISK TALESPERSON FÖR VÄNSTERPARTIET, RESPEKTIVE LEDAMOT AV EKO-EKOARBETSGRUPPEN, VÄNSTERPARTIET

Nollutsläpp senast 2040

Jag och Jonas Sjöstedt skriver idag i Aftonbladet om att det nu är dags att skärpa klimatpolitiken i Sverige. Vi vill bland annat att Sverige ska uppnå nollutsläpp senast 2040 och kommer lyfta det förslaget till överläggningarna med miljömålsberedningen imorgon.

Bilen ska inte längre vara norm i Sverige
Aftonbladet, 2015-12-15
Högtidstalen är över. Banderollerna har packats ihop. Världens ledare har åkt hem. I lördags klubbades det historiska klimatavtalet i Paris. Även om det knappast räddar planeten blir det ett viktigt verktyg för en skarpare klimatpolitik. Temperaturökningen ska hållas väl under två grader C och man ska vidta åtgärder för att även begränsa till 1,5 grader.
Så vad kräver det av Sverige? Mycket.

Hittills har den svenska politiken varit inriktad på tvågradersmålet. Nu krävs beslut för nollutsläpp i Sverige. Vi tror att Sverige har alla möjligheter att nå nollutsläpp av växthusgaser tidigare än det officiella målet 2050. Vår bedömning är att Sverige kan ha nollutsläpp senast 2040. Vänsterpartiet kommer därför lyfta det kravet redan nu på onsdag på sammanträdet med Miljömålsberedningen, som har uppdraget att lägga fram förslag på nya klimatmål för Sverige.

Vi vill ha kraftigt ökade investeringar i det som ställer om Sverige. Det finns enorma behov i investeringar i förnybar energi, elnät, järnvägar, kollektivtrafik, energirenoveringar och nybyggnation av lokaler och klimatsmarta bostäder.

Vi ser med stort intresse på Storbritanniens statliga Green Investment Bank som tillsammans med privat kapital har investerat stora summor i havsbaserad vindkraft, energieffektivisering, hållbara transporter och hållbar avfallshantering. Vi vill införa en liknande bank i Sverige. Vi vill även se en klimatlag och utsläppsbudget liknande det Storbritannien redan genomfört.

En massa pengaflöden går idag åt helt fel håll. Sverige och Stefan Löfven har i Paris drivit att fossila subventioner ska fasas ut. Det är bra. Men när Vänsterpartiet påpekat faktum att vi i Sverige subventionerar miljöskadlig verksamhet, genom till exempel stora reseavdrag och nedsatt koldioxidskatt i industrin, med ungefär 50 miljarder kronor varje år, då är det tyst från regeringen.

Sverige har rätt framgångsrikt minskat våra utsläpp men utsläppen från konsumtion av importerade varor har ökat kraftigt. Vi vill ha målsättningar och åtgärder för att minska utsläppen från hela vår konsumtion. Vi vet också att offentlig konsumtion medför mycket lägre utsläpp än privat, därför vill vi ha en ekonomisk politik som satsar mer på den gemensamma välfärden än på ökad rikedom för enskilda personer.
Resorna med kollektivtrafiken måste öka kraftigt. När alternativen byggs ut kan bilismen minska. Våra städer behöver planeras utifrån att vi åker buss, tunnelbana, går och cyklar. Bilen ska inte längre vara normen. Landsbygden bör få särskilt stöd för omläggningen, men målet måste vara att fordonsflottan ska vara helt och hållet fossilfri senast 2030.

Högtidstal är trevliga att hålla, särskilt när man får tacksamma applåder för att tala om ”långsiktigt mål” utan bindande förpliktelser. Det lägger stort ansvar på de regeringar som står bakom klimatavtalet, att visa att avtalet är något annat än fluffiga drömmar, där allt fortsätter som förut ändå.

Ett första steg för den svenska regeringen är att använda sin roll som ägare för Vattenfall och stoppa försäljningen av kolgruvorna i Tyskland. Säljer regeringen kolgruvorna och kolet eldas upp eldas samtidigt vår trovärdighet i miljöfrågor upp.

Att ställa om Sverige till nollutsläpp är ett samhällsprojekt att jämföra med bygget av välfärdsstaten. Då gick Sverige från att vara ett av Europas fattigaste länder till ett av de mest välmående och jämlika. Nu ska vi bli ett land med nollutsläpp. Vi har klarat stora omdaningar förr. Vi kan göra det igen.

Jonas Sjöstedt, partiledare (V)
Jens Holm, klimatpolitisk talesperson (V)

COP21 – nu ökar vi tempot

Då har Frankrikes utrikesminister och ordförande för klimattoppmötet COP21, Laurent Fabius, förklarat klimatavtalet antaget. Det står helt klart att det här avtalet inte kommer vara det som räddar världen. Men det är bra att det är ett avtal på plats.

Nedan min korta analys (det är samma avtal som vi fick tidigare idag). Läs gärna tidigare analyser från avtalsutkasten för att få hela bilden.

Positivt
Temperaturökningen ska hållas väl under 2 grader C och man ska vidta åtgärder för att även begränsa till 1,5 grader. Det är en viktig formulering som nu måste få konsekvenser för världens länder, inte minst de industrialiserade länderna i världen som står för merparten av utsläppen. Vi i Vänsterpartiet har motionerat i Sveriges riksdag om en politik som håller sig inom 1,5 grader. Så, det är viktigt att målsättningen finns på plats.
Det är bra med ökade krav på transparens och hur klimatåtgärder ska redovisas. Bra också med fortlöpande uppföljningar av hur det går med utsläppsreduktioner och klimatarbetet överlag. Det kan användas för att skärpa till klimatpolitiken när man ser att man inte ligger i linje med vetenskapens rekommendationer (vilket är helt uppenbart). Texten om klimatanpassning ser också relativt OK ut.
De finns viktiga referenser till klimaträttvisa, Moder jord (tack Bolivia), mänskliga rättigheter, gender och ursprungsbefolkning. Det här visar att världssamfundet förstår att klimatförändringen är en fråga som spänner över alla områden och inte ska hanteras isolerat. Problemet med dessa referenser är att de är icke bindande, men inte desto mindre viktigt att konservativa länder inte lyckas stryka dem.

Negativt
Det finns inget vetenskapligt mål för utsläppsminskningar, och inte heller ett årtal för när minskningarna ska uppnås. Tidigare har man uttryckligen talat om att minska utsläppen i procentsatser (den högsta nivån har varit satt till -95 procent) och att det ska uppnås till 2050. Det är mycket olyckligt att man inte sätter ett vetenskapligt mål samt berättar när det ska uppnås.
Det är också olyckligt att det inte finns en konkret siffra för klimatfinansiering i avtalet. Siffran 100 miljarder dollar per år har nu lyfts ut ur avtalet och istället lagts i den icke folkrättsligt bindande beslutstexten.
Det är bra att texten kring förluster och skador (”loss and damage”) finns med som en egen artikel i avtalet, men formuleringarna är vaga och det är oklart hur drabbade länder ska kunna använda sig av artikeln.
Texten kring tekniköverföring är för vek. Texten om nya marknader blev en kompromiss som man kanske kan leva med. Men tydliga begränsningar för användande av osäkra utsläppskrediter måste skrivas in i framtida texter som ska tas fram på området.
Det är också mycket illa att det inte finns några krav på utsläppsminskningar för de snabbt växande utsläppen från flyg, sjöfart och animaliekonsumtion. Sådana referenser har funnits med på tidigare klimattoppmöten (åtminstone för flyg och sjöfart).

Nu är avtalet på plats. Vi får nu använda Parisavtalet till att pressa på Sverige och EU för en ambitiösare klimatpolitik. Klimatförhandlingsprocessen är räddad, men inte klimatet. Inte än…

Se också kommentarer på Vänsterpartiets hemsida.

COP21 – gör om gör rätt

Ett nytt förslag till avtal är nu presenterat av COP21:s ordförande Laurent Fabius. Dessvärre har nästan ett dygn av förhandlingar inte fört processen framåt. Stora delar av avtalet är helt otillräckligt. Det nya avtalet i korthet (se mina tidigare analyser och här):

Klimatmål
Det är extremt allvarligt att det inte finns en enda konkret siffra för hur mycket utsläppen ska minska till 2050. Istället får progressiva länder nöja sig med att temperaturen ska begränsas till ”well below 2 grader” samt med en ambition om 1,5 grader C. Men det är fluffigt formulerat.
Tacksam över att resonemanget om klimatneutralitet är borta. Men med detta hade man öppnat för att kompensera fortsatta utsläpp med skogssänkor och uppköp av osäkra utsläppskrediter.

Finansiering
Det är skandal att ingen konkret siffra finns angiven i avtalstexten (endast referens i beslutet, som inte är folkrättsligt bindande). I Köpenhamn (2009) kom man överens om 100 miljarder dollar/år fr o m 2020. Att den siffran nu inte finns med är extremt dåligt och ett kraftigt steg bakåt. Enligt flera uppgifter har både Sverige och EU motarbetat en konkret siffra om klimatfinansiering. För det finns inga ursäkter. Skandal!

Tekniköverföring
Som i gårdagens text men kortare. Fluffigt formulerat men inget om att hinder för tekniköverföring (pantent, immaterialrätt) ska undanröjas. Man förlitar sig endast på goda intentioner och teknikcentret i Köpenhamn. Det håller inte.

Loss and Damage
Att utvecklingsländerna ska få stöd för de skador och förluster klimatförändringen åsamkar dem finns nu uttryckt i en egen artikel, men med referens till den s k Warszawamekanismen. Men det är otydligt hur det rent rättsligt ska kunna göras i praktiken. Praktiken får visa om artikeln kommer att kunna användas till utvecklingsländernas fördel. Måste förbättras!

Nya marknader
I art 6 föreslås att en ny mekanism för marknader ska införas, som en slags fortsättning till det misslyckade systemet med CDM. Sådana system kan urholka minskningsambitionerna när länder kan köpa sig fria från ansvar. Nu föreslås systemet bli frivilligt, så kanske kan man leva med detta. Oklart om det föreslås en begränsning för hur mycket krediter som ska kunna användas. Det borde införas.

Snabbt växande utsläpp
Flyg, sjöfart, animalieproduktion och andra snabbt växande utsläppskällor finns inte med i avtalet. Istället talar man om hållbar livsstil, men det räcker inte. Det här är ett steg bakåt jämfört med Köpenhamn då man åtminstone talade om att åtgärda utsläppen från flyg och sjöfart.

Det finns fina formuleringar om klimaträttvisa, Moder jord, ekosystemens integritet, mänskliga rättigheter, gender, ursprungsfolk m m. Det är bra, men det är luddigt formulerat samt främst placerat i beslutstexten samt i förordet till avtalet och inte som rättsligt bindande artiklar.

Slutsats; det här avtalet är oacceptabelt. Det behövs bindande utsläppsmål och klimatfinansieringen måste in i avtalet. Gör om gör rätt!

COP21 – dagen efter förslaget

Alla har idag vänt och vridit på formuleringarna i det nya förslaget till avtalstext. Tydligast var kanske forskarna på forskarseminariet idag på avtalstexten kommenterades. Kevin Anderson från brittiska Tyndall centre sågade texten längs fotknölarna. ”Det här är sämre än Köpenhamn. Det finns inte ens en referens till krav på utsläppsminskningar från flyg och sjöfart, något som funnits med tidigare.” Svenska Johan Rockström kritiserade formuleringarna om koldioxidneutralitet som nu satts som ett mål istället för kvantifierbara utsläppsminskningar. ”Med koldioxidneutralitet öppnar man upp för stora sänkor och det blir inte utsläppsminskningar på riktigt”, varnade han.

Efter att ha talat med en massa olika aktörer kan jag konstatera att den analys jag gjorde igårkväll i stor ligger fast. Men det är nog inte så problematiskt att avtalet läggs som en bilaga till COP21s beslut. Det är vanlig procedur (men inget som gjordes vid första avtalstexten). Om referensen till 1,5 grader finns kvar får vi nog vara nöjda, även om den inte är stark nog. Annars ligger min kritik kvar mot texten. Jag hoppas verkligen att progressiva länder kan göra den bättre.

Klimat- och miljöminister Åsa Romson Sverige har ansvaret tillsammans med Bolivias miljöminister att förhandla fram en text kring ”loss and damage”, att utvecklingsländerna ska få kompensation för den skada de idag utsätts för p g a klimatförändringen. Idagsläget ser det ut som att det kan bli en egen artikel i avtalet. Det är bra. Men hur kommer u-länderna rent rättsligt att kunna använda sig av den? Det är fortfarande oklart och skrivningarna nu talar för att inget ansvar kommer utkrävas av i-länderna (se art 5, option 2, punkt 3).

Imorgon kl 9.00 är en ny text utlovad. Vi får hoppas att den blir bra. Det är vad planeten kräver.

demo_fred_cop21
Demonstranter inne på COP21 som pekar på det klimatdestruktiva med krig.