Svik inte om Vattenfall, MP

Idag skriver jag på Dagens Arena om Vattenfall och det tyska brunkolet. Regeringen har chansen att förhindra utsläpp av hundratals miljoner ton koldioxid. Läs där eller nedan.

Svik inte om Vattenfall, MP
Dagens Arena, 2015-03-31
Det var få som gick miste om Gustav Fridolins kolbit i valrörelsen. Med kolbiten i högsta hugg lovade MP-ledaren att partiet skulle verka för att Vattenfall skulle avveckla brunkolsverksamheten i östra Tyskland och att inga nya kolgruvor skulle öppnas. Detta var att ta ansvar för klimatet och vår gemensamma framtid.

Man undrar hur det ansvarstagandet beskrivs idag? För Fridolin och de andra MP-ministrarna tycks nu ha svängt 180 grader och är i stället öppna för en försäljning av Vattenfalls tyska verksamhet.

I dag står Vattenfalls fyra brunkolskraftverk i östra Tyskland för större utsläpp än vad hela Sverige gör. Dagbrotten som förser kraftverken med brunkol är enorma till ytan och ödelägger landskapet för alltid. Byar har flyttats, skogar huggits ned och vattendrag smutsats ned. Anläggningarna är en global och lokal miljökatastrof. Skulle det dessutom öppnas nya dagbrott, något som Vattenfall har planerat för, talar vi om hundratals miljoner ton koldioxid, ja kanske så mycket som en miljard ton, i utsläpp under de kommande decennierna.

Så stora utsläpp är något som vår redan hårt prövade planet inte klarar av. Att successivt avveckla den nuvarande brunkolsverksamheten, avstå från att öppna nya dagbrott och låta kolet ligga kvar i marken torde vara det viktigaste klimatbeslutet som S-MP-regeringen kan fatta under den här mandatperioden.

Att regeringen tar så lättvindigt på frågan om Vattenfalls brunkol är därför förbryllande och oroväckande. Den främsta spekulanten av Vattenfalls kolkraftverk är det tjeckiska energikonsortiet EPH Energy. De ägs i sin tur av det investmentbolaget J&T. J&T misstänks just nu för penningtvätt och korruption i ögruppen Turks och Caicos i Västindien.

J&T är också baserade på Barbados och Cypern, typiska brevlådedestinationer för att underlätta kreativ skatteplanering. Känns det här som en ansvarsfull ägare? Nej, J&T är ett tveksamt företag helt utan miljöambitioner. Borde inte detta få S- och MP-ministrarna på andra tankar?

Vid en försäljning kan vi alltså räkna med en fortsatt drift av kolkraftverken och en mycket sannolik utbyggnad av nya kolgruvor och därmed kraftigt ökande utsläpp av växthusgaser och en än mer förstörd lokal miljö.

Detta skulle gå helt stick i stäv med Socialdemokraternas och Miljöpartiets överenskommelse från oktober i fjol om Vattenfall, där partierna lovade att expansionen av brunkol skulle avbrytas. Hur ser S och MP på det löftet idag?

Självfallet måste en avveckling av kolen ske i samarbete med de tyska myndigheterna. Tyskland har kanske Europas mest långtgående klimatmål. Den så kallade Energiewende har gjort att det förnybara växer så att det knakar. Man förbereder också nya och tuffare bestämmelser mot kolkraften i landet.

Allt detta talar för att en avveckling av brunkolen är realistisk och det enda ansvarsfulla att göra gentemot klimatet. Lägg till detta att energipriserna i dagsläget är historiskt låga och att en snabb försäljningsaffär sannolikt vore en riktigt dålig affär rent ekonomiskt för Vattenfall.

S-MP-regeringen har nu alla förutsättningar för att Sverige ska ta vårt historiska klimatansvar. Det görs inte genom en snabb pengatransaktion och att låsa fast utsläppen för decennier framöver. Det förfärliga militära samarbetsavtalet med diktaturen Saudiarabien stoppades efter ett enormt opinionstryck i samhället. Jag hoppas vi kan åstadkomma detsamma med brunkolen.

Låt oss se till att Vattenfall successivt avvecklar brunkolsverksamheten i Tyskland. Och att Gustav Fridolin inte behöver gå till historien som mannen som svek om kolbiten och sålde utsläppen till ett tjeckiskt investmentbolag utan miljöambitioner.

Jens Holm (V), miljöpolitisk talesperson

Vattenfall och ansvaret

Kväll kommer jag vara med på SVTs Agenda, om Vattenfalls brunkol i Tyskland. Vattenfall håller på att försöka göra sig av med sina fyra brunkolskraftverk med tillhörande gruvor till någon potentiell köpare. För det har de regeringens fulla stöd. Det är helt fel väg att gå.

Vattenfall äger vi helt och hållet tillsammans. Det innebär att vi kan bestämma vad vi ska göra med företaget. Att köpa kolkraftverk i Tyskland i början på 2000-talet var fel, likaså det holländska kraftbolaget Nuon tio år senare. Men det går inte att stoppa huvudet i sanden och tro att om man nu säljer sina kolinnehav så har man trollat bort problemen. De flyttar bara någon annanstans. Det enda raka vore därför att successivt avveckla brunkolsverksamheten och i samma takt investera i förnybar energi.

De främsta spekulanterna på Vattenfalls brunkol är det tjeckiska energibolaget EPH Energy. EPH ägs i sin tur av investmentbolaget J&T, med huvudsäte i Prag, Tjeckien. J&T är också registrerade på Barbados och Cypern, typiska brevlådedestinationer för företag som vill undvika att betala skatt. J&T är överlag ett tveksamt bolag. Förutom skatteuppläggen var de nyligen involverade i en skandal i Västindien med misstankar om mutor och penningtvätt. Och framför allt; J&T har inga som helst miljöambitioner.

Skulle J&T köpa brunkolen är ambitionen att tjäna så mycket pengar som möjligt. Det gör de genom att expandera verksamheten och öppna de nya kolgruvor som Vattenfall redan börjat planera för. Med dessa nya kolgruvor låser man fast energiverksamheten i ett fossilberoende för decennier framöver och med utsläpp som kommer att räknas i hundratals miljoner ton (Sveriges samlade utsläpp för ett år är knappt 60 miljoner ton).

Är det något vi vet så är det att vår redan hårt sargade planet inte klarar av så stora utsläpp. Utsläppen måste minska, och det är fort. Vi i Sverige, Tyskland och Europa har skapat den globala uppvärmningen, så vi har ett extra stort ansvar (inom klimatförhandlingarna talar man om den industrialiserade världens ”historiska ansvar”). Här har vi en möjlighet att förhindra att hundratals miljoner ton växthusgaser kommer att förpesta vår planet för decennier framöver. Det är klart att vi ska ta den.

Vattenfalls brunkol kan inte stängas ned över en natt. Men den borde rimligen kunna vara avvecklad till ungefär 2030. Då hinner man också bygga ut alternativen och satsa på en effektivare energianvändning. Man undviker faktiskt också att göra en ekonomiskt sätt dålig affär, något som en försäljning i dagsläget skulle bli.

Det förvånar mig att S-MP-regeringen inte ger Vattenfall just det uppdraget; en successiv avveckling av den tyska brunkolen. Inför valet lovade S och MP att Vattenfall skulle ”avbryta expansionen av brunkol”. Nu riskerar det att bli tvärt om. Det kan knappast vara en hållbar politik.?

Se också min interpellationsdebatt om detta med näringsminister Mikael Damberg från den 3 mars i år.

FRA, NSA, livsmedel och fiske

Det har varit en hektisk dag i riksdagens kammare (debatt nonstop från 9.00 till 16.00). Vänsterpartiet lade idag förslag om att riva upp och göra om FRA-lagen samt att FRAs omfattande samarbete med USAs underrättelseorgan NSA ska upphävas och granskas. Det fick tyvärr inte gehör, inte ens Miljöpartiet röstade för, vilket förvånade mig.

Men debatten var rätt klargörande. Det är uppenbart att de flesta partierna i riksdagens kammare inte ser några problem med att FRA har ett långtgående samarbete med NSA. Man tycker också att dagens granskningsfunktioner av FRA fungerar bra (trots att det endast är tre partier, ja-sägarna S, M och FP som sitter i granskningsorganet SIUN) och trots att nästan allt är hemligstämplat.

Vill du se hela debatten kan du göra det här. Se också vår debattartikel från igår.

jensholm_kammaren2015-03-04Idag har vi i Vänsterpartiet också lagt fram förslag om skärpta straff mot de som fuskar med livsmedel, precis som föreslagit av Livsmedelsverket. Som bekant är det relativt riskfritt att fuska med livsmedel i Sverige. Ingen har hittills blivit fälld för det omfattande fusket kring den s k hästköttsskandalen för två år sedan. Vi har också lagt fram förslag på att minst 50 procent av maten i offentlig sektor ska vara ekologisk, detta senast till 2020. Vill du se den debatten finns den här. Dessvärre fick vi inte bifall för våra förslag, men vi kommer förstås fortsätta att driva dom.

Sist idag debatterade vi fiskeripolitik. Vi i Vänsterpartiet krävde att EUs nykoloniala fiskeavtal ska avskaffas och istället ombildas till biståndsprojekt för lokalt hållbart fiske i utvecklingsländer. Vi föreslog också ett förbud mot trålfiske i både Sverige och internationellt. Avslutningsvis krävde vi ett totalstopp för ålfiske. Ålen är som bekant extremt hotad och idag finns det ett förbud, men det beviljas många undantag (i dagsläget över 200 yrkesfiskare fiskar ål i Sverige, trots förbudet). Med ett totalförbud kan ålen ges en chans att återhämta sig. Även här stod vi ensamma vid våra krav. Tidigare hade vi MP med oss i dessa krav, men inte nu längre. Konstigt nog… Fiskedebatten ser du här.

Sist en fundering kring Miljöpartiet. Jag gillar egentligen inte att man lägger sig i andra partiers inre angelägenheter. Men jag vill ändå säga följande: Idag har Miljöpartiet röstat emot: att riva upp FRA-lagen, granska NSA-samarbetet, mot högre målsättningar för ekologisk mat (exakt de krav som MP faktiskt säger sig driva), mot förbud mot bottentrålning (vilket man tidigare drev) och mot totalförbud mot ålfiske (vilket man också tidigare drev). Skulle jag vara miljöpartistisk partisekreterare skulle jag vara rätt orolig vid det här laget. Det håller ett tag att rösta emot progressiva förslag med hänvisning till att ”beredning pågår” inom regeringen. Men vid en viss tidspunkt blir det helt enkelt för många svek. När den tidspunkten uppstår är jag inte rätt person att uttala mig kring. Men jag hoppas att MP själva har en aning om när den infaller.

Hög tid att fasa ut miljöskadliga subventioner

Läs mitt inlägg i Miljöaktuellt idag, där eller nedan.

Hög tid att fasa ut miljöskadliga subventioner
Miljöaktuellt, 2015-03-03
Internationella energiorganet IEA har konstaterat att världens subventioner till fossil energi uppgår till 550 miljarder dollar årligen, fyra gånger så mycket som det offentliga stödet till förnybar energi varje år.

Även i Sverige betalas det varje år miljardtals kronor i subventioner till miljöförstörande verksamhet.

Naturvårdsverket har sammanställt de flesta av de svenska miljöskadliga subventionerna i i rapporten ”Potentiellt miljöskadliga subventioner” (rapport 6455, 2012). Subventionerna i rapporten summeras till sammanlagt 50 miljarder kronor årligen.

Det kan handla om skattebefrielse
eller nedsättning av koldioxidskatten och andra skatter för bland annat torv, gruvindustrin, fisket samt för total skattebefrielse för flyget och sjöfarten. Kärnkraften behöver som bekant inte ta sitt fulla ansvar vid händelse av en olycka, vilket också är en form av subvention, enligt myndighetens sammanställning. Subventionerna rör också jordbruket, inte minst köttindustrin som står för stora utsläpp, samt strukturstöd till fiskeindustrin.

På det internationella planet driver regeringen på för att fasa ut de miljöskadliga subventionerna. Det är bra. Men vad sker egentligen i Sverige? Jag debatterade frågan nyligen i riksdagens kammare med klimat- och miljöminister Åsa Romson. Regeringen borde ha en plan för att fasa ut de subventioner som förstör vår miljö. Men till min förvåning tyckte inte ministern detta.

Jag tycker att detta är ett mycket märkligt
förhållningssätt. I internationella sammanhang är Sverige alltid pigga på att kräva att andra länder ska göra sig av med de bidrag och skattenedsättningar som åsamkar ökade utsläpp och annan miljöförstörelse. Varför borde inte detsamma gälla här i Sverige? Jag har full förståelse för att vissa subventioner kan vara motiverade av regionalpolitiska- eller klassmässiga skäl, men att så mycket som 50 miljarder kronor av våra gemensamma resurser går till att förstöra miljön kan inte vara rimligt.

Om klimatförändringen inte ska bli okontrollerbar och farlig för hela vår planet måste vi snabbt få ned utsläppen. Att ta bort subventioner till det som ökar utsläppen och förstör vår miljö borde vara en av de enklaste åtgärderna att vidta. Och i Sveriges fall finns redan kartläggningen av de miljöskadliga subventionerna. Nu behövs det politiska beslut för att se till att de miljöskadliga subventionerna avskaffas.

Det är dags för handling, Åsa Romson och Magdalena Andersson

Jens Holm (V), riksdagsledamot och klimatpolitisk talesperson

Vår miljöförnyelse pågår för fullt

Jag och Anna Hövenmark skriver på Dagens Arena om Vänsterpartiets miljöförnyelsearbete, Eko-eko. Detta som svar till Mattias Goldmanns inlägg med konkreta miljöuppmaningar till Vänsterpartiet. Läs det där eller nedan.

Vår miljöförnyelse pågår för fullt
Dagens Arena, 2015-02-06
Mattias Goldmann, VD Fores, rekommenderar att Vänsterpartiet tar fram nya egna klimatpolitiska idéer; en ”Miljöpolitik för vänsterpartister” (vi noterar att i måndags var det Socialdemokraterna som fick en liknande uppmaning från Goldmann). Vi tackar för de konstruktiva förslagen som kommer till användning i det förnyelsearbete som redan pågår inom partiet. Vänsterpartiets kongress beslutade nämligen 2012 att vår ekonomiska politik skulle bindas ihop med den ekologiska. En arbetsgrupp; ”Eko-eko”, har sedan arbetat med detta och vi kommer senare i vår att lägga fram vår slutrapport.

Eko-eko är den viktigaste programmatiska processen vårt parti har varit inne i på mycket länge. Men inte desto mindre har vi förstås en rätt omfattande klimat- och miljöpolitik redan nu. I vårt partiprogram, som är vårt viktigaste politiska styrdokument, slår vi fast att alla våra politiska förslag måste rymmas inom de givna gränser som naturen sätter upp samt att ”de långsiktiga miljöhänsynen” måste vara överordnade i de fall där miljö krockar med t ex arbetsmarknadspolitiska eller regionalpolitiska målsättningar. Vänsterpartiet är också det parti i riksdagen som lagt det mest omfattande förslagen på miljö- och klimatinvesteringar, där vi genom kollektivtrafik, 100 procent förnybar energi, klimatupprustning av våra bostäder och satsningar på hållbarare konsumtion ska se till att Sveriges klimatmål för 2020 ska överträffas och att vi ska uppnå nollutsläpp till senast 2050 (utan kryphål). Därför har vi varje år i riksdagen lagt omfattande klimatpolitiska motioner (undertecknade bl a av vår partiordförande). Under förra mandatperioden vill vi minnas att vi var det parti som oftast utmanade dåvarande miljöministern Lena Ek på debatt i riksdagens kammare.

Att klimatförändringen är vår tids största utmaning upprepas som ett mantra från i stort sett alla partier. Sedan 1990 har världens utsläpp av koldioxid ökat med 60 procent. Nyligen fick vi färska rapporter om att 2014 var det varmaste året någonsin. Med dagens utsläppskurva ligger vi närmare en 4 graders temperaturhöjning än den 2 gradersgräns som världssamfundet har satt upp. En fyra grader varmare värld skulle innebära slutet på civilisationen såsom vi känner den. Men vad gör vi egentligen för att möta denna enorma utmaning?

Det här var utgångspunkten i Jens Holms artikel i Dagens Arena och där han tog fasta på den kanadensiska författaren Naomi Kleins bok ”This Changes Everything”, något som Goldmann för övrigt inte bemöter. Klein menar att alltför stor tilltro sätts till att marknaden ska lösa klimatproblemet. Vi menar att det är hög tid för ett större politiskt ansvar i klimatfrågan. Och det finns ett antal systemkritiska knäckfrågor som måste lösas för att framtida klimatpolitik ska vara effektiv: Vi måste våga förbjuda det som verkligen äventyrar planetens överlevnad, som fossila energikällor. Fram till dess behövs kraftigt höja skatter och avgifter på det som smutsar ned. Handelspolitiken, och EU, måste alltid tillåta länder att gå före på miljöområdet. Idag ser vi hur WTO och EU stoppar progressiva miljöreformer runt om i världen, Naomi Klein tar upp flera exempel i sin bok. De senaste miljöinnovationerna ska inte låsas av storföretagens patent och immaterialrätt, åtminstone utvecklingsländerna måste kunna ta del av den senaste och bästa tekniken. Den ökande privata konsumtionen, som spär på utsläppen, måste dämpas genom högre skatter och omfördelningspolitik. Det behövs ett gemensamt och solidariskt ansvar för klimatanpassning och hantering av de extremväder som uppstår som en konsekvens av ett förändrat klimat. Sådana här förslag brukar omhuldas av vänstern, men motarbetas av högern som anser att de står i strid med tanken om den fria marknaden.

Om Fores´ ”Klimatpolitik för moderater” kommer bringa klarhet i dessa knäckfrågor återstår att se, men vi välkomnar att det i alla fall finns en ton av självkritik i boken. Det är det minsta man kan vänta sig från Moderaterna; det parti som mest konsekvent har motarbetat en ansvarsfull klimatpolitik i Sverige.

Goldmann har tre konkreta förslag för förändringar av Vänsterpartiets nuvarande klimatpolitik. Låt oss titta på vart och ett.

  1. Att vi ska fokusera på att minska utsläppen i hela världen, inte bara Sverige. Det gör vi redan. Det är de industrialiserade länderna som skapat klimatförändringen, men det är människorna i utvecklingsländerna som drabbas värst (även om vi alla drabbas). Vi har därför föreslagit ett klimatbistånd på fyra miljarder kronor med nya additionella medel, pengarna ska alltså inte tas från biståndsbudgeten. Vi vill också att Sverige ska vara en röst i världen för rättvisa handelsavtal, tekniköverföring till Syd, avskaffande av miljöskadliga subventioner, nedrustning och att internationella lånegivare upphör med krediter till det som ökar utsläppen, för att nämna några exempel.
    Men det Goldmann egentligen föreslår är att Vänsterpartiet ska omfamna utsläppskrediter som innebär att länder i den rika världen ska kunna fortsätta att släppa ut förutsatt att de betalar för att utsläppsminskningar ska göras i andra länder. Här skiljer vi oss åt. Vänsterpartiet vill att omställningen ska ske i hela världen, och länder som Sverige har bland världens bästa förutsättningar. Då håller det inte att stora utsläppare ska fortsätta att förvärra klimatet genom att köpa sig fria med, idag, extremt billiga utsläppskrediter. Med Vänsterpartiets politik tar de rika länderna sitt historiska ansvar samtidigt som vi driver på för exempelvis solenergi i Kenya (som Goldmann exemplifierar med).
  2. Goldmann välkomnar att Vänsterpartiet är motståndare till miljöskadliga subventioner, men tycker inte att vi ska driva på för lägre eller inget pris på viss grundläggande samhällsservice. Goldmann hänvisar till teorier kring nolltaxa i kollektivtrafiken, men verkligheten visar något annat. I Avesta innebar den avgiftsfria kollektivtrafiken (infört 2012), enligt den oberoende analysen, att det kollektiva resandet ökade med 80 procent, en stor del av de nya resenärerna var tidigare bilister, och att utsläppen minskade med 40 ton per år. I Estlands huvudstad Tallinn berättade de kommunala tjänstemännen för oss häromåret hur nolltaxan hade ökat resandet med kollektivtrafiken och minskat bilismen inne i Tallinn. Finansieringen gjordes bl a med högre parkeringsavgifter. Förutsättningarna för nolltaxa ser lite olika ut på olika platser i Sverige. Därför vill Vänsterpartiet börja med att införa det i två län samtidigt som kapaciteten byggs ut med fler fordon. Vi har råd med detta eftersom vi är beredda att höja skatterna på det som smutsar ned och för de som har höga inkomster.
  3. Det är helt avgörande att företagen engageras i klimatomställningen. Vi välkomnar därför initiativ som Hagainitiativet, där företag sätter upp egna klimatmål. Men det kan aldrig ersätta det viktiga arbete som måste komma från politiskt håll. Politiken måste klart och tydligt förklara förutsättningarna för industrin. Fram till dess att det fossila har fasats ut helt kommer det att bli dyrare att smutsa ned med högre CO2skatt, flygskatt, registreringsskatt på stora bilar, vägslitageavgift eller handelsgödselskatt för att nämna några exempel. Andra verksamheter kommer att uppstå och att växa, och här kommer det finnas fantastiska möjligheter för innovativa företag.
    Vill företag donera pengar till olika former av miljöprojekt kan det också vara positivt. Men mottagarna måste komma ihåg att man alltid betalar ett pris för donationer. I Nordamerika, varifrån Naomi Klein hämtar de flesta exemplen, finns det flera konkreta fall med ledande miljöorganisationer som har passiviserats på grund av sitt ekonomiska beroende av fossilföretag. Det förefaller oss mycket oroväckande.

I Vänsterpartiet finns viljan och önskemålet att fullt ut anta klimatutmaningen. Vi vill vara det parti som säger som det är och som presenterar de förslag som behövs för att skapa ett samhälle där vi lever inom de givna gränser som naturen satt upp. Mycket av politiken finns redan på plats, och mer kommer när Eko-eko presenterar vår slutrapport i maj. Om det sedan mynnar ut i en ”Miljöpolitik för vänsterpartister” återstår dock att se.

Jens Holm (V), riksdagsledamot och ledamot av arbetsgruppen Eko-eko
Anna Hövenmark (V), partistyrelsen och ordförande för arbetsgruppen Eko-eko

Vänstern måste anamma den systemkritiska klimatpolitiken

Jag skriver på Dagens Arena. Läs där eller nedan.

Vänstern måste anamma den systemkritiska klimatpolitiken
Dagens Arena 2015-01-28
Vänstern har ett avgörande ansvar för klimatutmaningen. Naomi Klein visar i sin senaste bok varför det är så viktigt att vi bryter den slapphänta klimatpolitiken, skriver Jens Holm (V).

Trots att klimatutmaningen är vår tids största politiska utmaning har den insikten inte riktigt landat i konkret politik. Det är alltid någon annan politisk fråga som är viktigare. Även så för vänstern (i vid bemärkelse).

Den kanadensiska skribenten och författaren Naomi Kleinfrågar sig i sin senaste bok ”This Changes Everything – Capitalism vs the Climate” hur det kommer sig att de flesta av oss å ena sidan är medvetna om att klimatförändringen riskerar att äventyra hela vår existens (USA:s utrikesminister John Kerry kallade till exempelklimatförändringen för ”massförstörelsevapen” häromåret), men att det å andra sidan inte leder till starkare handling från oss. ”Why are we gambling?”, frågar sig Naomi Klein (s 225).

Boken är en lång uppgörelse med de senaste decenniernas släpphänta hanterande av hotet mot vår planet. Klein frågar sig hur det kunde bli så att vänstern i världen lämnade klimatfrågan till i bästa fall en alltför försiktig miljörörelse eller i värsta fall till de renodlade marknadsfundamentalisterna (ett uttryck för de senare finns att lyssna på i P1-programmet Obs anmälan av Kleins bok i förra veckan).

Naomi Klein är frustrerad över att handelssystem föreslås i stället för klimatskatter. Att miljöorganisationer (i USA ska tilläggas) tar emot donationer från utsläppande storföretag. Liksom att upptagen av kol, olja och fossilgas tillåts öka och att en stor del av ansvaret för att rädda planeten rullas över på individen istället för politiken. Kort och gott; att det inte görs tillräckligt och att alltför stor tilltro sätts till marknadens osynliga hand.

Detta skulle kunna vara ett gyllene läge för vänstern i världen att komma med politiska lösningar som både skapar nya gröna jobb och som snabbt ställer om våra samhällen.

Naomi Klein påpekar helt korrekt att det behövs mer av vänsterpolitik. Vi behöver till exempel gemensamma försäkringar, allmän sjukvård samt ett heltäckande ansvar med så kallad klimatanpassning av våra samhällen för att hantera de extrema väder vi kommer att se allt mer av som en effekt av klimatförändringen.

Till detta kan också Naomi Kleins paradgren; handelspolitiken, läggas. Nu när EU och USA förhandlar om ett framtida handels- och investeringsavtal måste miljö- och klimatpolitiken överordnas handelsdogmerna.

Det så kallade investeringsskyddet, ISDS, som är tänkt att möjliggöra för storföretagen att stämma stater i det föreslagna frihandelsavtalet vore i det sammanhanget helt förödande för progressiv klimatpolitik.

Naomi Klein sätter stort hopp till en bredare organiserad rörelse för klimatet. Hon skiver: ”only mass social movements can save us now” (s 450). Och det stämmer förstås. Men motståndet måste artikuleras i en förändring mot något. Och vi har fortfarande en bit kvar tills det att klimatrevolutionen spelar ”on repeat, all day every day, everywhere” (s 452), som Klein skriver.

Men å andra sidan kan vi se hur ett momentum snabbt kan byggas upp i samhället. Jag tänker spontant på hösten 2009 inför klimattoppmötet i Köpenhamn då mycket av politiken och inte minst medierapporteringen handlade just om klimatfrågan (till toppmötet kom också en bra bit över 100-talet stats- och regeringschefer). Det trycket i samhället hade byggts upp av ett myller av aktiviteter på basplanet. Om det gick då borde det gå nu igen inför klimattoppmötet i Paris i december.

Vänstern har den helt avgörande uppgiften i detta. Då måste vi sluta att tassa som en katt kring het gröt kring klimatutmaningen. Det går inte att tro att det räcker att ta rygg på Miljöpartiet.

Det kan dessutom vara helt felaktigt nu när MP vill orientera sig alltmer mot höger och då avhänder sig de verktyg som behövs för att minska utsläppen (lyssna påFridolins svar till Sjöstedt i partiledardebatten häromveckan).

Klimatfrågan måste in i alla politikområden. De nya jobben, som verkligen behövs, måste handla om att ställa om våra samhällen. Våra nya städer och bostäder måste byggas hållbart utan bilberoende. Vi måste ha konsumtionsmönster som är hållbara med exempelvis minskad köttkonsumtion.

Välfärden och miljöarbetet måste expandera kraftigt, finansierat med skatter på höga inkomster, flyg, massbilism och allt annat som smutsar ned. En välfungerande välfärd är inte bara viktig för rättvisan och sammanhållningen i samhället, utan också för att vi ska kunna hantera effekterna av varmare klimat och extremväder på ett mer rationellt och jämlikt sätt.

Vi måste omdana våra samhällen i grunden till hållbarhet och rättvisa. Här kan vi visserligen ha hjälp av moderna företag på fungerande marknader, men det låter sig inte göras av sig självt. Det krävs lagstiftning, ekonomisk omfördelning och många tuffa beslut för att det verkligen ska bli av.

Det här borde vara vänsterns paradgren. Naomi Kleins This Changes Everything kan hjälpa oss att anta den utmaningen.

Jens Holm (V), riksdagsledamot och klimatpolitisk talesperson

Läs Naomi Klein

Vilket bensinbolag blir först med att marknadsföra sig som fritt från oljesand? Så avslutade en liberal samhällsdebattör sin anmälan av ”This Changes Everything – Capitalism vs the Climate” av den kanadensiska författaren Naomi Klein. Förutom att det idag i Sverige inte finns något bensinbolag som hämtar sin olja från oljesand (en form av oljeutvinning i Kanada som får katastrofala effekter på miljön i de områden där den utvinns) var det beskrivande för den liberala synen på vår tids utan tvivel största samhällsutmaning; klimatförändringen. Om vi bara ger företagen än mer frihet (under ett lagomt hårt tryck från medvetna konsumenter) så kommer samhällsförändringen mer eller mindre automatiskt.

Det är just den slapphänta modellen som Klein gör upp med i sin bok. Klimatförändringen är för långtgående och för farlig för att lämnas åt marknadens osynliga hand. Att Klein, som tidigare skrivit kritiskt om marknadsfundamentalistiska handelsavtal och åtstramningspolitik, vill ha mer systemmässiga lösningar är visserligen inte så konstigt. Men This Changes Everything är ingen svart-vit pamflett. Det är en mycket genomarbetat och välunderbyggd uppgörelse med de senaste decenniernas otillräckliga och ibland helt och hållet felaktiga politik för att komma tillrätta med de skenade utsläppen av växthusgaser. Och det är bråttom. Sedan 1990 har världens utsläpp av koldioxid ökat med 60 procent. Nyligen fick vi färska rapporter om att 2014 var det varmaste året någonsin. Jag vill minnas att åren dessförinnan också hade slagit rekord som hypervarma. Det är inget tvivel om att klimatfrågan är akut.

Naomi Klein är frustrerad över att istället för klimatskatter så föreslås handelssystem, istället för stopp för nya energikällor ökar upptagen av kol, olja och fossilgas, istället för att politiken tar ett enhetligt grepp om att rädda klimatet läggs en stor del av ansvaret på individen. Till detta kan läggas den ekonomiska kris som nu under många år hemsökt de industrialiserade länderna och som har spätt på arbetslöshet och ökat ekonomiska klyftor. I det här läget är en alltmer avreglerad kapitalism det sista vi behöver, menar Klein. Och detta skulle kunna vara ett gyllene läge för vänstern i världen att komma med politiska lösningar som både skapar nya gröna jobb och som snabbt ställer om våra samhällen. För det behövs stora offentliga investeringar (finansierat med skatter och avgifter på det som smutsar ned), slutdatum för fossilanvändandet och andra långtgående förslag. Det behövs också mer av vänsterpolitik, med t ex gemensamma försäkringar, allmän sjukvård m m, för att hantera de extrema väder vi kommer att se allt mer av som en effekt av klimatförändringen.

Jag tänkte en del på det där när jag för några månader sedan läste Svante Axelssons bok ”Vår tid är nu”. Axelsson börjar i den andra änden och skriver om vikten av att börja i det lilla och inte tala så mycket om den stora systemförändringen. Upp med solceller på ditt och grannens hus, underlätta att vara med i en bilpool, se till att regeringen fattar beslut om att minska på AP-fondernas fossilinnehav och massa andra begränsade steg är det som kommer att göra att vi får upp farten. När man väl fått upp farten, ja då cyklar man och då går en massa redan av sig självt.

Naomi Klein vill hellre tala om systemförändring. När vi förstått vad som är roten till problemet; dagens ekonomiska system, då kan vi börja arbeta för att förändra detta. Det är förstås helt korrekt. Men det gäller också att hålla öppet för små positiva steg som kan engagera människor. Alla människor går inte igång på tanken om en stor revolution.

Ibland är det inte heller helt enkelt att välja mellan marknad eller stat i klimatpolitiken. Iallafall inte om man är politiker. Klein tar upp handelssystemet med utsläppsrätter (och med det kommer alltså rätten att köpa utsläppsrätter av andra länder eller företag och därmed fortsätta att släppa ut hemma hos sig självt). Det är för övrigt att USA var de hårdaste förespråkarna för detta i förhandlingarna om Kyotoprotokollet, EU var emot. Men EU var med och klubbade Kyotoprotokollet 1997, USA ratificerade det tillslut inte. EU fick också handelssystemet på plats. I dagsläget ligger ett ton koldioxid på ca 50 kronor, i Sverige ligger det, med vår koldioxidskatt, på drygt 1000 kronor. Systemet fungerar rätt illa, minst sagt.

Ett handelssystem anses vara mer av en marknadsorienterad åtgärd än t ex en koldioxidskatt. Så, hade det inte varit bättre med en koldioxidskatt i EU? Jo, men som bekant har EU ingen skattebefogenhet, så det är nästan omöjligt att ens tänka sig. Å andra sidan kan ett handelssystem utformas på ett tämligen strikt sätt (med begränsningar i antalet utsläppsrätter, lägsta pris på utsläppen, utan uppköp i andra länder än handelszonen etc), så att systemet blir så likt en koldioxidskatt som möjligt. Då blir inte uppdelningen mellan höger och vänster lika tydlig. Å andra sidan finns det väldigt få från höger, tyvärr, som driver att de marknadsbaserade åtgärderna ska bli mer robusta.

Naomi Klein sätter stort hopp gräsrotsrörelser och exemplifierar med kampen mot XL-Keystone-oljeledningen i Nordamerika, 350.org-nätverket som hon själv är en del av och de motståndsrörelser som växt upp i Sydeuropa i eurokrisens kölvatten. Hon kallar dessa nya handfasta motståndsfickor för Blockadia. Blockadia handlar om motstånd mot nya fossila energiutvinningar som olja, kol, gas eller öppnandet av gruvor. Människor går samman av både klimatskäl, men också för att man värnar den lokala miljön eller lokalsamhället. Miljö och det sociala smälter samman. Det är hoppfullt att människor organiserar sig och gör motstånd, men när det handlar om visionen om något annat och vägen dit är det inte bokens starkaste del. Klein skriver ”only mass social movements can save us now” (s 450). Och det stämmer förstås. Vi behöver ett välorganiserat folkligt motstånd. Men motståndet måste artikuleras i en förändring mot något.

Vägen dit är förstås inte glasklar. Men något borde hända om klimatrevolutionen ska ”play on repeat, all day every day, everywhere” (s 452), som Klein skriver. Klimatfrågan måste helt enkelt blir allestädes närvarande i politiken och allt vad vi gör. Vi har fortfarande en bit kvar till det tillståndet. Men å andra sidan kan vi se hur momentum kan byggas upp snabbt i samhället. Jag tänker spontant på hösten 2009 inför klimattoppmötet i Köpenhamn då mycket av politiken och inte minst medierapporteringen handlade just om klimatfrågan (till toppmötet kom också en bra bit över 100-talet stats- och regeringschefer). Det trycket i samhället hade byggts upp av ett myller av aktiviteter på basplanet. Om det gick då går det nu igen, men – nu med ännu solidare forskningsresultat och med bättre internet etc som grund för organisering – kan det bli än större omfattning.

Vänstern har den helt avgörande uppgiften i detta. Ja, för inte kommer välmenande filantroper att lösa klimatproblemet åt oss, inte heller teknofixar, eller vetenskapsmän och kvinnor (som sitter inne med sanningen men inte vet hur man förändrar den). Men vänstern har alltför länge tassat som en katt kring het gröt kring klimatutmaningen. Naomi Klein har till och med ett kapitel i boken ”The extractivist left” där hon kritiserar vänsterstyrena i Latinamerika för att visserligen har utrotat en stor del av den extrema fattigdomen, men detta har finansierats med kraftig expansion av kol, olja och fossilgas. Greklands tillträdande premiärminister, vänsterns Alexis Tsipras, kritiseras också för att ha nedprioriterat miljöfrågorna de senaste åren.

Det behövs ett systemkritiskt perspektiv på vår tids största överlevnadsfråga. Det handlar om att klimatfrågan måste in i alla områden och vi måste våga gå till roten med problemet. Några exempel: Vi kan inte införa handelsavtal som försvårar eller möjliggör utbyggnad av förnybar energi och lokala jobb (något Klein lyfter fram exempel på). Ekonomisk tillväxt i sig är inte ett ändamål, däremot ekonomisk utveckling som gör våra samhällen bättre och hållbarare. Vi måste våga sätta ett slutdatum för fossila energikällor. Ja, det är ett hot mot några av världens absolut största företag som har just fossil energi som en bärande del i sina affärsmodeller. Offentliga subventioner ska inte gå till det som förstör miljön. Ochsåvidare…

I dagsläget är det bara vänstern som kan föra fram dessa politiska förslag. Det är hög tid att vi gör det.

Naomi Kleins This Changes Everything är en utmärkt bok för att bygga upp denna mobilisering. Jag hoppas den snart översätts till svenska.

Mals landsbygdsprogrammet ned av EU-byråkratin?

Att EUs jordbrukspolitik är en gigantisk byråkratisk och pengaslukande koloss är ingen nyhet. Men inom den gemensamma jordbrukspolitiken finns delar som iallafall är mindre dåliga, ibland faktiskt ganska bra saker. Det finns tusentals personer runt om i landet som arbetar med miljöfrågor på landsbygden inom s k Leader-program. Andra verkar för att hålla våra ängs- och hagmarker öppna, minska övergödningen, minska utsläpp av växthusgaser från jordbruket eller att öka den biologiska mångfalden. Sådana här ofta småskaliga miljöfotade jordbruksverksamheter brukar kunna räkna med ekonomiskt stöd ur det s k landsbygdsprogrammet, som är en del av den gemensamma jordbrukspolitiken.

Varje medlemsland får skicka in ett förslag till landsbygdsprogram, med de (miljö)projekt som man vill genomföra till EU-kommissionen. Detta ska sedan godkännas av EU. Den nya programperioden har eg redan börjat och ska löpa mellan 2014-2020, men på grund av EUs trögmalande byårkrati har vi i Sverige inte fått vårt landsbygdsprogram godkänt ännu.

Idag på Miljö- och jordbruksutskottet fick vi en uppdatering från Näringsdepartementet om hur det går. Nja, sisådär, kan man kanske sammanfatta det som. EU-kommissionen har skickat in inte mindre än 333 (!) frågor till den svenska regeringen om det svenska förslaget till landsbygdsprogram. EU kritiserar allt möjligt; allt från klimatprojekt, stöd till djurskydd till via odling av bruna bönor på Öland. Ska det vara så svårt att få miljöpengar från EU? Ja, uppenbarligen…

Man undrar i sitt stilla sinne om all denna byråkrati är värt sitt pris? Nej, tycker jag. Det hade varit så mycket enklare om vi sluppit att betala in uppskattningsvis de 20 miljarder kronor av vår EU-medlemsavgift som går till den gemensamma jordbrukspolitiken (Sverige betalar ca 40 miljarder, ungefär hälften går till jordbruksstöd) för att vi sedan ska få tillbaka, i bästa fall, hälften efter väldigt mycket byråkratisk vånda. Vi borde kunna få ta tillbaka vår jordbrukspolitik; åternationalisera den.

Tänk om EU hade varit lika hård mot Europas banker som man har räddat med miljardbelopp…

OK, jag vet att jag ropar i mörkret, men jag säger det ändå: Skärpning EU!

Var slutar MP:s vandring högerut?

Jag skriver idag i ETC. Läs inlägget där eller nedan.

Var slutar MP:s vandring högerut?
ETC, 2015-01-25
Vad är det som får Indien att överge en ambitiös handlingsplan för solenergi, äventyra Australiens förbud mot reklam på cigarettförpackningar eller tvingar den kanadensiska delstaten Ontario att kraftigt försämra sin strategi för förnybar energi och lokala gröna jobb? Jo, det stavas frihandelsdogmen. Den dogm som säger att företagens ”rätt” att fritt investera, handla och konkurrera ska vara överordnad allt annat.

Det är inte så ofta handelsfrågor politiseras och problematiseras. Men i förra veckans partiledardebatt skedde det. Vänsterpartiet Jonas Sjöstedt tog just upp exemplet Ontario, som 2009 beslutade att fasa ut den fossila energin och skapa nya gröna jobb. En del i delstatens gröna energiplan var att stödja lokal tillverkning och lokala jobb i utbyggandet av den förnybara energin. Energiplanen hade därför som krav att en del av materialet (t ex solpanelerna) skulle vara sammansatta i Ontario. I strid med WTOs frihandelsregler tyckte Japan och sedan också EU, som drog Kanada inför världshandelsorganisationens skiljedomsnämnd. I fjol dömde WTO till handelns fördel och Ontario måste nu överge sin strategi för förnybart liksom de 29 000 jobb det skapat.

Författaren och debattören Naomi Klein lyfter upp detta och flera andra exempel där miljö och frihandel krockar i sin senaste bok This Changes Everything. Det var den boken Sjöstedt tog fasta på när han frågade Miljöpartiets Gustav Fridolin om det senaste handelsdogmatiska förslaget; investeringsklausulen, ISDS, i handelsavtalet mellan EU och USA där storföretag ges rätt att stämma stater för ändrade investeringsförhållanden. Sjöstedts konkreta fråga till Fridolin var om han var beredd att motsätta sig ett handelsavtal där företagen får ett sådant investeringsskydd.

En ganska enkel fråga att svara på för ett språkrör som alltid sätter miljön först, kan man tycka. Men så blev det inte. Fridolin bemötte inte investeringsklausulen i en mening, utan valde att tala om handel i vid bemärkelse. Han vägrade också att gå in i den principiella frågan om handel/fri konkurrens å den ena sidan och progressiv miljöpolitik å den andra. Fridolin valde istället att kritisera Naomi Kleins bok för att göra miljöfrågan till en vänsterfråga. Han ägnade också mycket talartid till att trycka på att det nu gäller att få med de borgerliga partierna och näringslivet i miljöarbetet.

Jag har alltid sett Miljöpartiet som en trogen allierad i de handelspolitiska striderna, i allt från kampen mot IMF och Världsbanken, MAI-avtalet, ACTA till kritiken mot WTOs och EUs marknadsfundamentalism. Men efter att ha hört Fridolins svar börjar jag undra. Tidigare har vi varit överens om att det är oacceptabelt att progressiv miljöpolitik ska kunna köras över av handelsfundamentalismen. Men vad är det som gäller nu?

Att ge företagen rätt att stämma en rättsstat för ändrade investeringsmöjligheter är att lägga en hämsko på all progressiv politik, och ytterst drabbar det demokratin i sig. Det har förstås miljörörelsen världen över insett, men också länder som Tyskland som har krävt att ISDS-mekanismen ska lyftas ut ur handelsavtalen med USA och Kanada.

Den regering som Gustav Fridolin företräder har tyvärr gjort det motsatta. Näringsminister Mikael Damberg skickade i höstas tillsammans med ett antal andra ministrar ett brev till EU-kommissionen där de krävde att investeringsskyddet skulle vara kvar.

Jag har läst Dagens Industris intervju förra veckan med Gustav Fridolin där han säger att Miljöpartiet nu vill vara ett mittenparti. Det är förstås upp till MP att bestämma hur man vill profilera sig. Men om resan mot mitten gör att man lägger sig platt för handelsfundamentalisterna och hamnar till höger om Angela Merkel är det något som har gått för långt.

Jag hoppas att Miljöpartiet fortsätter att verka för att progressiv miljöpolitik alltid ska överordnas handels- och marknadsdiktaten. Även som regeringsparti måste man våga sätta sig upp mot att storföretagens krav ska kunna överordnas demokratiskt fattade beslut. Eller hur?

Jens Holm (V), riksdagsledamot, tidigare ledamot av EU-parlamentets handelsutskott

Miljö- och klimatanförande

Snart är det dags för riksdagens debatt om utgiftsområde 20 i statsbudgeten. Området handlar om statens insatser för miljö och klimat. Med den borgerliga budgeten, med stöd av SD, innebär det dessvärre drygt 1,5 miljarder i satsningar som uteblir. Nedan det anförande som jag kommer att hålla.

UO20, anförande
I söndags kom jag hem från klimattoppmötet COP20 i Lima, Peru. Återigen missade världens länder möjligheten att fatta de nödvändiga besluten för att förhindra att vår planet går emot en okontrollerad och rent utav farlig klimatförändring. Egentligen är det här är inget som sker någon gång i framtiden. På många platser är faran redan här. Tuvalus premiärminister Enele Sopoaga, som talade på mötet, menade att för hans land handlade klimatförhandlingarna om att välja mellan liv och död. Sopoaga sa i sitt anförande, till hela klimattoppmötet: ”För mitt land handlar det här om huruvida vi ska få finnas kvar som land eller om vi kommer att försvinna.”

Ja, det låter dramatiskt, men klimatfrågan handlar om just liv och död. Jag kunde ha citerat många andra Syd-företrädare. Men jag tror, och hoppas, att alla härinne förstår att läget är akut och vi måste handla nu.

Det är frustrerande att de globala klimatförhandlingarna inte levererar de nödvändiga besluten. Å andra sidan finns det inget som hindrar oss i Sverige att snabbt ställa om till minskade utsläpp och att anpassa vårt samhälle till ett förändrat klimat. Och det var just det som var vitsen med den budget som regeringen lade fram och som hade Vänsterpartiets stöd. Budgeten innehöll några av de största satsningarna på miljö och klimat på mycket länge. En höjning av det här utgiftsområdet, nr 20 med drygt 1,5 miljarder bara för nästa år. Det här omintetgörs nu efter det att de borgerliga partierna och SD röstade ned regeringens budget den 3 december.

Med de lokala investeringsprogrammen – 200 miljoner kronor from nästa år, och 600 miljoner kr årligen from 2016 – skulle kommuner, landsting och företag få stöd för lokala investeringar i förnybar energi, hållbara trafiklösningar, energieffektivisering, åtgärder för beteendeförändringar och allt annat som skulle minska våra utsläpp och dessutom skapa många nya gröna jobb. Att lokala investeringsprogram har varit framgångsrikt tidigare visar utvärderingarna från tidigare klimatinvesteringsprogram. Det här stoppas nu av de borgerliga partierna+SD.

Vi skulle också ha gett ett välbehövligt bidrag – ungefär 200 miljoner kronor under mandatperioden – till att anpassa Sverige till det förändrade klimatet. Det här var satsningar som skulle ha handlat om att bygga om delar av våra städer, skydda oss mot havsnivåhöjningen och extremväder, säkerställa fortsatt livsmedelsförsörjning, skydda vårt grundvatten och att förhindra farliga skred. Ja, det är några exempel på det viktiga arbetet med klimatanpassning, som länge varit eftersatt i Sverige, som nu uteblir nu pga de borgerliga partierna och SD.

Våra myndigheter, t ex Naturvårdsverket och Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, skulle ha fått ökade anslag för att koordinera arbetet med minskade utsläpp och anpassning. Det uteblir nu pga de borgerliga partierna och SDs budgetgenomröstning.

I Lima underströk alla länder vikten av vi gör vår hemläxa, särskilt vi i den industrialiserade delen av världen, vi som skapat klimatförändringen. Hur ska Sverige nu kunna göra detta med den borgerliga+SD-budgeten? Den som innebär neddragningar på över 1,5 miljarder kronor redan nästa år. Jag vill fråga Johan Hultberg M, Lena Ek C, Fredrik Malm FP, Magnus Oscarsson KD och Martin Kinnunen SD vad är er plan? Hur ska Sverige nu kunna vara trovärdiga på klimatområdet? Varför äventyrar ni våra barns framtid? Varför äventyrar ni livsbetingelserna för de miljontals människor som här och nu drabbas i världens små östater, i Bolivia, i Bangladesh, i Botswana och alla andra länder som är extra hotade av det förändrade klimatet? Johan Hultberg M, Lena Ek C och Martin Kinnunen SD, ni har talat innan mig, så jag kan inte ta replik på er, så ta replik på mig och berätta hur ni ska lösa detta. Det är här och nu vi måste föra denna viktiga debatt.

Vi vet att med nuvarande beslut och styrmedel kommer inte Sverige att nå 14 av våra 16 uppsatta miljömål. Våra miljömål är i praktiken hela det svenska miljöarbetet. Den biologiska mångfalden är en grundbult i detta. Någon liknade biologisk mångfald med ett flygplan. Det är mängder med små komponenter som tillsammans utgör en helhet. Alla delar behövs, annars kan inte flygplanet flyga, iallfall inte på ett säkert sätt. Vem skulle vilja sätta sig i ett flygplan där tre eller fyra viktiga komponenter inte fanns med? Det är där vi befinner oss idag i den svenska naturen. Skogsbruket drivs av enfald istället för mångfald. Sjöar och Östersjön växer igen. Djur- och växtarter dör ut. Kemikalier och utsläpp smutsar ned vår natur. Hela ekosystem hotas. Därmed riskeras hela grunden för vår välfärd – naturen.

Det var därför som vi lade fram ett fullt finansierat förslag i budgeten med de största satsningarna på mycket länge för att skydda mer av vår natur, för att sanera förstörda områden, för att rena Östersjön. Tack vare de borgerliga partierna och Sverigedemokraterna blir det inget av det. Om vi lägger vår rödgröna budget bredvid den borgerliga+SDs ser att skillnaden i miljöansvar är påfallande. Jag vill nämna några exempel på satsningar som inte blir av, och nu talar jag bara 2015: 660 miljoner till skydd av värdefull natur. Nej säger borgerliga+SD. 350 miljoner för åtgärder för värdefull natur. Nej säger borgerliga+SD. 183 miljoner extra till sanering av förorenade områden. Nej säger borgerliga+SD. 75 miljoner extra till miljöövervakning. Nej säger borgerliga+SD. 75 miljoner extra till havs- och vattenmiljösatsningar. Nej säger borgerliga+SD. 35 miljoner extra till Naturvårdsverket. Nej säger borgerliga+SD. 20 miljoner extra till Havs- och vattenmyndigheten. Nej säger borgerliga+SD.

M, C, FP, KD och SD. I er budget kan banker, storföretag och Sveriges allra, allra rikaste räkna med mer pengar i plånboken. Alla andra får mindre; pensionärer, arbetslösa, låginkomsttagare och till detta kan vi också lägga vårt hårt sargade miljö. Det här är högerpolitik när den är som värst: Åt den som har skall varda givet. Det finansieras med ökade klyftor och miljösvek.

Jag har träffat mängder med företrädare från Naturskyddsföreningen, Världsnaturfonden, Greenpeace, biståndsorganisationer, företagare inom miljöteknikbranschen, vindkraftsbolag, miljöengagerade lokalpolitiker och många andra som tar miljö- och klimatfrågorna på stort allvar. De frågar mig; kan det verkligen vara sant att riksdagen avfärdar ökade satsningar på miljö- och klimatområdet. Varför?, frågar de. Det undrar jag också; varför gör ni så här; M, C, FP, KD och SD? Varför sviker ni miljön? Vi vill ha svar.

Jens Holm (V)