Vänstern måste anamma den systemkritiska klimatpolitiken

Jag skriver på Dagens Arena. Läs där eller nedan.

Vänstern måste anamma den systemkritiska klimatpolitiken
Dagens Arena 2015-01-28
Vänstern har ett avgörande ansvar för klimatutmaningen. Naomi Klein visar i sin senaste bok varför det är så viktigt att vi bryter den slapphänta klimatpolitiken, skriver Jens Holm (V).

Trots att klimatutmaningen är vår tids största politiska utmaning har den insikten inte riktigt landat i konkret politik. Det är alltid någon annan politisk fråga som är viktigare. Även så för vänstern (i vid bemärkelse).

Den kanadensiska skribenten och författaren Naomi Kleinfrågar sig i sin senaste bok ”This Changes Everything – Capitalism vs the Climate” hur det kommer sig att de flesta av oss å ena sidan är medvetna om att klimatförändringen riskerar att äventyra hela vår existens (USA:s utrikesminister John Kerry kallade till exempelklimatförändringen för ”massförstörelsevapen” häromåret), men att det å andra sidan inte leder till starkare handling från oss. ”Why are we gambling?”, frågar sig Naomi Klein (s 225).

Boken är en lång uppgörelse med de senaste decenniernas släpphänta hanterande av hotet mot vår planet. Klein frågar sig hur det kunde bli så att vänstern i världen lämnade klimatfrågan till i bästa fall en alltför försiktig miljörörelse eller i värsta fall till de renodlade marknadsfundamentalisterna (ett uttryck för de senare finns att lyssna på i P1-programmet Obs anmälan av Kleins bok i förra veckan).

Naomi Klein är frustrerad över att handelssystem föreslås i stället för klimatskatter. Att miljöorganisationer (i USA ska tilläggas) tar emot donationer från utsläppande storföretag. Liksom att upptagen av kol, olja och fossilgas tillåts öka och att en stor del av ansvaret för att rädda planeten rullas över på individen istället för politiken. Kort och gott; att det inte görs tillräckligt och att alltför stor tilltro sätts till marknadens osynliga hand.

Detta skulle kunna vara ett gyllene läge för vänstern i världen att komma med politiska lösningar som både skapar nya gröna jobb och som snabbt ställer om våra samhällen.

Naomi Klein påpekar helt korrekt att det behövs mer av vänsterpolitik. Vi behöver till exempel gemensamma försäkringar, allmän sjukvård samt ett heltäckande ansvar med så kallad klimatanpassning av våra samhällen för att hantera de extrema väder vi kommer att se allt mer av som en effekt av klimatförändringen.

Till detta kan också Naomi Kleins paradgren; handelspolitiken, läggas. Nu när EU och USA förhandlar om ett framtida handels- och investeringsavtal måste miljö- och klimatpolitiken överordnas handelsdogmerna.

Det så kallade investeringsskyddet, ISDS, som är tänkt att möjliggöra för storföretagen att stämma stater i det föreslagna frihandelsavtalet vore i det sammanhanget helt förödande för progressiv klimatpolitik.

Naomi Klein sätter stort hopp till en bredare organiserad rörelse för klimatet. Hon skiver: ”only mass social movements can save us now” (s 450). Och det stämmer förstås. Men motståndet måste artikuleras i en förändring mot något. Och vi har fortfarande en bit kvar tills det att klimatrevolutionen spelar ”on repeat, all day every day, everywhere” (s 452), som Klein skriver.

Men å andra sidan kan vi se hur ett momentum snabbt kan byggas upp i samhället. Jag tänker spontant på hösten 2009 inför klimattoppmötet i Köpenhamn då mycket av politiken och inte minst medierapporteringen handlade just om klimatfrågan (till toppmötet kom också en bra bit över 100-talet stats- och regeringschefer). Det trycket i samhället hade byggts upp av ett myller av aktiviteter på basplanet. Om det gick då borde det gå nu igen inför klimattoppmötet i Paris i december.

Vänstern har den helt avgörande uppgiften i detta. Då måste vi sluta att tassa som en katt kring het gröt kring klimatutmaningen. Det går inte att tro att det räcker att ta rygg på Miljöpartiet.

Det kan dessutom vara helt felaktigt nu när MP vill orientera sig alltmer mot höger och då avhänder sig de verktyg som behövs för att minska utsläppen (lyssna påFridolins svar till Sjöstedt i partiledardebatten häromveckan).

Klimatfrågan måste in i alla politikområden. De nya jobben, som verkligen behövs, måste handla om att ställa om våra samhällen. Våra nya städer och bostäder måste byggas hållbart utan bilberoende. Vi måste ha konsumtionsmönster som är hållbara med exempelvis minskad köttkonsumtion.

Välfärden och miljöarbetet måste expandera kraftigt, finansierat med skatter på höga inkomster, flyg, massbilism och allt annat som smutsar ned. En välfungerande välfärd är inte bara viktig för rättvisan och sammanhållningen i samhället, utan också för att vi ska kunna hantera effekterna av varmare klimat och extremväder på ett mer rationellt och jämlikt sätt.

Vi måste omdana våra samhällen i grunden till hållbarhet och rättvisa. Här kan vi visserligen ha hjälp av moderna företag på fungerande marknader, men det låter sig inte göras av sig självt. Det krävs lagstiftning, ekonomisk omfördelning och många tuffa beslut för att det verkligen ska bli av.

Det här borde vara vänsterns paradgren. Naomi Kleins This Changes Everything kan hjälpa oss att anta den utmaningen.

Jens Holm (V), riksdagsledamot och klimatpolitisk talesperson

Läs Naomi Klein

Vilket bensinbolag blir först med att marknadsföra sig som fritt från oljesand? Så avslutade en liberal samhällsdebattör sin anmälan av ”This Changes Everything – Capitalism vs the Climate” av den kanadensiska författaren Naomi Klein. Förutom att det idag i Sverige inte finns något bensinbolag som hämtar sin olja från oljesand (en form av oljeutvinning i Kanada som får katastrofala effekter på miljön i de områden där den utvinns) var det beskrivande för den liberala synen på vår tids utan tvivel största samhällsutmaning; klimatförändringen. Om vi bara ger företagen än mer frihet (under ett lagomt hårt tryck från medvetna konsumenter) så kommer samhällsförändringen mer eller mindre automatiskt.

Det är just den slapphänta modellen som Klein gör upp med i sin bok. Klimatförändringen är för långtgående och för farlig för att lämnas åt marknadens osynliga hand. Att Klein, som tidigare skrivit kritiskt om marknadsfundamentalistiska handelsavtal och åtstramningspolitik, vill ha mer systemmässiga lösningar är visserligen inte så konstigt. Men This Changes Everything är ingen svart-vit pamflett. Det är en mycket genomarbetat och välunderbyggd uppgörelse med de senaste decenniernas otillräckliga och ibland helt och hållet felaktiga politik för att komma tillrätta med de skenade utsläppen av växthusgaser. Och det är bråttom. Sedan 1990 har världens utsläpp av koldioxid ökat med 60 procent. Nyligen fick vi färska rapporter om att 2014 var det varmaste året någonsin. Jag vill minnas att åren dessförinnan också hade slagit rekord som hypervarma. Det är inget tvivel om att klimatfrågan är akut.

Naomi Klein är frustrerad över att istället för klimatskatter så föreslås handelssystem, istället för stopp för nya energikällor ökar upptagen av kol, olja och fossilgas, istället för att politiken tar ett enhetligt grepp om att rädda klimatet läggs en stor del av ansvaret på individen. Till detta kan läggas den ekonomiska kris som nu under många år hemsökt de industrialiserade länderna och som har spätt på arbetslöshet och ökat ekonomiska klyftor. I det här läget är en alltmer avreglerad kapitalism det sista vi behöver, menar Klein. Och detta skulle kunna vara ett gyllene läge för vänstern i världen att komma med politiska lösningar som både skapar nya gröna jobb och som snabbt ställer om våra samhällen. För det behövs stora offentliga investeringar (finansierat med skatter och avgifter på det som smutsar ned), slutdatum för fossilanvändandet och andra långtgående förslag. Det behövs också mer av vänsterpolitik, med t ex gemensamma försäkringar, allmän sjukvård m m, för att hantera de extrema väder vi kommer att se allt mer av som en effekt av klimatförändringen.

Jag tänkte en del på det där när jag för några månader sedan läste Svante Axelssons bok ”Vår tid är nu”. Axelsson börjar i den andra änden och skriver om vikten av att börja i det lilla och inte tala så mycket om den stora systemförändringen. Upp med solceller på ditt och grannens hus, underlätta att vara med i en bilpool, se till att regeringen fattar beslut om att minska på AP-fondernas fossilinnehav och massa andra begränsade steg är det som kommer att göra att vi får upp farten. När man väl fått upp farten, ja då cyklar man och då går en massa redan av sig självt.

Naomi Klein vill hellre tala om systemförändring. När vi förstått vad som är roten till problemet; dagens ekonomiska system, då kan vi börja arbeta för att förändra detta. Det är förstås helt korrekt. Men det gäller också att hålla öppet för små positiva steg som kan engagera människor. Alla människor går inte igång på tanken om en stor revolution.

Ibland är det inte heller helt enkelt att välja mellan marknad eller stat i klimatpolitiken. Iallafall inte om man är politiker. Klein tar upp handelssystemet med utsläppsrätter (och med det kommer alltså rätten att köpa utsläppsrätter av andra länder eller företag och därmed fortsätta att släppa ut hemma hos sig självt). Det är för övrigt att USA var de hårdaste förespråkarna för detta i förhandlingarna om Kyotoprotokollet, EU var emot. Men EU var med och klubbade Kyotoprotokollet 1997, USA ratificerade det tillslut inte. EU fick också handelssystemet på plats. I dagsläget ligger ett ton koldioxid på ca 50 kronor, i Sverige ligger det, med vår koldioxidskatt, på drygt 1000 kronor. Systemet fungerar rätt illa, minst sagt.

Ett handelssystem anses vara mer av en marknadsorienterad åtgärd än t ex en koldioxidskatt. Så, hade det inte varit bättre med en koldioxidskatt i EU? Jo, men som bekant har EU ingen skattebefogenhet, så det är nästan omöjligt att ens tänka sig. Å andra sidan kan ett handelssystem utformas på ett tämligen strikt sätt (med begränsningar i antalet utsläppsrätter, lägsta pris på utsläppen, utan uppköp i andra länder än handelszonen etc), så att systemet blir så likt en koldioxidskatt som möjligt. Då blir inte uppdelningen mellan höger och vänster lika tydlig. Å andra sidan finns det väldigt få från höger, tyvärr, som driver att de marknadsbaserade åtgärderna ska bli mer robusta.

Naomi Klein sätter stort hopp gräsrotsrörelser och exemplifierar med kampen mot XL-Keystone-oljeledningen i Nordamerika, 350.org-nätverket som hon själv är en del av och de motståndsrörelser som växt upp i Sydeuropa i eurokrisens kölvatten. Hon kallar dessa nya handfasta motståndsfickor för Blockadia. Blockadia handlar om motstånd mot nya fossila energiutvinningar som olja, kol, gas eller öppnandet av gruvor. Människor går samman av både klimatskäl, men också för att man värnar den lokala miljön eller lokalsamhället. Miljö och det sociala smälter samman. Det är hoppfullt att människor organiserar sig och gör motstånd, men när det handlar om visionen om något annat och vägen dit är det inte bokens starkaste del. Klein skriver ”only mass social movements can save us now” (s 450). Och det stämmer förstås. Vi behöver ett välorganiserat folkligt motstånd. Men motståndet måste artikuleras i en förändring mot något.

Vägen dit är förstås inte glasklar. Men något borde hända om klimatrevolutionen ska ”play on repeat, all day every day, everywhere” (s 452), som Klein skriver. Klimatfrågan måste helt enkelt blir allestädes närvarande i politiken och allt vad vi gör. Vi har fortfarande en bit kvar till det tillståndet. Men å andra sidan kan vi se hur momentum kan byggas upp snabbt i samhället. Jag tänker spontant på hösten 2009 inför klimattoppmötet i Köpenhamn då mycket av politiken och inte minst medierapporteringen handlade just om klimatfrågan (till toppmötet kom också en bra bit över 100-talet stats- och regeringschefer). Det trycket i samhället hade byggts upp av ett myller av aktiviteter på basplanet. Om det gick då går det nu igen, men – nu med ännu solidare forskningsresultat och med bättre internet etc som grund för organisering – kan det bli än större omfattning.

Vänstern har den helt avgörande uppgiften i detta. Ja, för inte kommer välmenande filantroper att lösa klimatproblemet åt oss, inte heller teknofixar, eller vetenskapsmän och kvinnor (som sitter inne med sanningen men inte vet hur man förändrar den). Men vänstern har alltför länge tassat som en katt kring het gröt kring klimatutmaningen. Naomi Klein har till och med ett kapitel i boken ”The extractivist left” där hon kritiserar vänsterstyrena i Latinamerika för att visserligen har utrotat en stor del av den extrema fattigdomen, men detta har finansierats med kraftig expansion av kol, olja och fossilgas. Greklands tillträdande premiärminister, vänsterns Alexis Tsipras, kritiseras också för att ha nedprioriterat miljöfrågorna de senaste åren.

Det behövs ett systemkritiskt perspektiv på vår tids största överlevnadsfråga. Det handlar om att klimatfrågan måste in i alla områden och vi måste våga gå till roten med problemet. Några exempel: Vi kan inte införa handelsavtal som försvårar eller möjliggör utbyggnad av förnybar energi och lokala jobb (något Klein lyfter fram exempel på). Ekonomisk tillväxt i sig är inte ett ändamål, däremot ekonomisk utveckling som gör våra samhällen bättre och hållbarare. Vi måste våga sätta ett slutdatum för fossila energikällor. Ja, det är ett hot mot några av världens absolut största företag som har just fossil energi som en bärande del i sina affärsmodeller. Offentliga subventioner ska inte gå till det som förstör miljön. Ochsåvidare…

I dagsläget är det bara vänstern som kan föra fram dessa politiska förslag. Det är hög tid att vi gör det.

Naomi Kleins This Changes Everything är en utmärkt bok för att bygga upp denna mobilisering. Jag hoppas den snart översätts till svenska.

Mals landsbygdsprogrammet ned av EU-byråkratin?

Att EUs jordbrukspolitik är en gigantisk byråkratisk och pengaslukande koloss är ingen nyhet. Men inom den gemensamma jordbrukspolitiken finns delar som iallafall är mindre dåliga, ibland faktiskt ganska bra saker. Det finns tusentals personer runt om i landet som arbetar med miljöfrågor på landsbygden inom s k Leader-program. Andra verkar för att hålla våra ängs- och hagmarker öppna, minska övergödningen, minska utsläpp av växthusgaser från jordbruket eller att öka den biologiska mångfalden. Sådana här ofta småskaliga miljöfotade jordbruksverksamheter brukar kunna räkna med ekonomiskt stöd ur det s k landsbygdsprogrammet, som är en del av den gemensamma jordbrukspolitiken.

Varje medlemsland får skicka in ett förslag till landsbygdsprogram, med de (miljö)projekt som man vill genomföra till EU-kommissionen. Detta ska sedan godkännas av EU. Den nya programperioden har eg redan börjat och ska löpa mellan 2014-2020, men på grund av EUs trögmalande byårkrati har vi i Sverige inte fått vårt landsbygdsprogram godkänt ännu.

Idag på Miljö- och jordbruksutskottet fick vi en uppdatering från Näringsdepartementet om hur det går. Nja, sisådär, kan man kanske sammanfatta det som. EU-kommissionen har skickat in inte mindre än 333 (!) frågor till den svenska regeringen om det svenska förslaget till landsbygdsprogram. EU kritiserar allt möjligt; allt från klimatprojekt, stöd till djurskydd till via odling av bruna bönor på Öland. Ska det vara så svårt att få miljöpengar från EU? Ja, uppenbarligen…

Man undrar i sitt stilla sinne om all denna byråkrati är värt sitt pris? Nej, tycker jag. Det hade varit så mycket enklare om vi sluppit att betala in uppskattningsvis de 20 miljarder kronor av vår EU-medlemsavgift som går till den gemensamma jordbrukspolitiken (Sverige betalar ca 40 miljarder, ungefär hälften går till jordbruksstöd) för att vi sedan ska få tillbaka, i bästa fall, hälften efter väldigt mycket byråkratisk vånda. Vi borde kunna få ta tillbaka vår jordbrukspolitik; åternationalisera den.

Tänk om EU hade varit lika hård mot Europas banker som man har räddat med miljardbelopp…

OK, jag vet att jag ropar i mörkret, men jag säger det ändå: Skärpning EU!

Var slutar MP:s vandring högerut?

Jag skriver idag i ETC. Läs inlägget där eller nedan.

Var slutar MP:s vandring högerut?
ETC, 2015-01-25
Vad är det som får Indien att överge en ambitiös handlingsplan för solenergi, äventyra Australiens förbud mot reklam på cigarettförpackningar eller tvingar den kanadensiska delstaten Ontario att kraftigt försämra sin strategi för förnybar energi och lokala gröna jobb? Jo, det stavas frihandelsdogmen. Den dogm som säger att företagens ”rätt” att fritt investera, handla och konkurrera ska vara överordnad allt annat.

Det är inte så ofta handelsfrågor politiseras och problematiseras. Men i förra veckans partiledardebatt skedde det. Vänsterpartiet Jonas Sjöstedt tog just upp exemplet Ontario, som 2009 beslutade att fasa ut den fossila energin och skapa nya gröna jobb. En del i delstatens gröna energiplan var att stödja lokal tillverkning och lokala jobb i utbyggandet av den förnybara energin. Energiplanen hade därför som krav att en del av materialet (t ex solpanelerna) skulle vara sammansatta i Ontario. I strid med WTOs frihandelsregler tyckte Japan och sedan också EU, som drog Kanada inför världshandelsorganisationens skiljedomsnämnd. I fjol dömde WTO till handelns fördel och Ontario måste nu överge sin strategi för förnybart liksom de 29 000 jobb det skapat.

Författaren och debattören Naomi Klein lyfter upp detta och flera andra exempel där miljö och frihandel krockar i sin senaste bok This Changes Everything. Det var den boken Sjöstedt tog fasta på när han frågade Miljöpartiets Gustav Fridolin om det senaste handelsdogmatiska förslaget; investeringsklausulen, ISDS, i handelsavtalet mellan EU och USA där storföretag ges rätt att stämma stater för ändrade investeringsförhållanden. Sjöstedts konkreta fråga till Fridolin var om han var beredd att motsätta sig ett handelsavtal där företagen får ett sådant investeringsskydd.

En ganska enkel fråga att svara på för ett språkrör som alltid sätter miljön först, kan man tycka. Men så blev det inte. Fridolin bemötte inte investeringsklausulen i en mening, utan valde att tala om handel i vid bemärkelse. Han vägrade också att gå in i den principiella frågan om handel/fri konkurrens å den ena sidan och progressiv miljöpolitik å den andra. Fridolin valde istället att kritisera Naomi Kleins bok för att göra miljöfrågan till en vänsterfråga. Han ägnade också mycket talartid till att trycka på att det nu gäller att få med de borgerliga partierna och näringslivet i miljöarbetet.

Jag har alltid sett Miljöpartiet som en trogen allierad i de handelspolitiska striderna, i allt från kampen mot IMF och Världsbanken, MAI-avtalet, ACTA till kritiken mot WTOs och EUs marknadsfundamentalism. Men efter att ha hört Fridolins svar börjar jag undra. Tidigare har vi varit överens om att det är oacceptabelt att progressiv miljöpolitik ska kunna köras över av handelsfundamentalismen. Men vad är det som gäller nu?

Att ge företagen rätt att stämma en rättsstat för ändrade investeringsmöjligheter är att lägga en hämsko på all progressiv politik, och ytterst drabbar det demokratin i sig. Det har förstås miljörörelsen världen över insett, men också länder som Tyskland som har krävt att ISDS-mekanismen ska lyftas ut ur handelsavtalen med USA och Kanada.

Den regering som Gustav Fridolin företräder har tyvärr gjort det motsatta. Näringsminister Mikael Damberg skickade i höstas tillsammans med ett antal andra ministrar ett brev till EU-kommissionen där de krävde att investeringsskyddet skulle vara kvar.

Jag har läst Dagens Industris intervju förra veckan med Gustav Fridolin där han säger att Miljöpartiet nu vill vara ett mittenparti. Det är förstås upp till MP att bestämma hur man vill profilera sig. Men om resan mot mitten gör att man lägger sig platt för handelsfundamentalisterna och hamnar till höger om Angela Merkel är det något som har gått för långt.

Jag hoppas att Miljöpartiet fortsätter att verka för att progressiv miljöpolitik alltid ska överordnas handels- och marknadsdiktaten. Även som regeringsparti måste man våga sätta sig upp mot att storföretagens krav ska kunna överordnas demokratiskt fattade beslut. Eller hur?

Jens Holm (V), riksdagsledamot, tidigare ledamot av EU-parlamentets handelsutskott

Miljö- och klimatanförande

Snart är det dags för riksdagens debatt om utgiftsområde 20 i statsbudgeten. Området handlar om statens insatser för miljö och klimat. Med den borgerliga budgeten, med stöd av SD, innebär det dessvärre drygt 1,5 miljarder i satsningar som uteblir. Nedan det anförande som jag kommer att hålla.

UO20, anförande
I söndags kom jag hem från klimattoppmötet COP20 i Lima, Peru. Återigen missade världens länder möjligheten att fatta de nödvändiga besluten för att förhindra att vår planet går emot en okontrollerad och rent utav farlig klimatförändring. Egentligen är det här är inget som sker någon gång i framtiden. På många platser är faran redan här. Tuvalus premiärminister Enele Sopoaga, som talade på mötet, menade att för hans land handlade klimatförhandlingarna om att välja mellan liv och död. Sopoaga sa i sitt anförande, till hela klimattoppmötet: ”För mitt land handlar det här om huruvida vi ska få finnas kvar som land eller om vi kommer att försvinna.”

Ja, det låter dramatiskt, men klimatfrågan handlar om just liv och död. Jag kunde ha citerat många andra Syd-företrädare. Men jag tror, och hoppas, att alla härinne förstår att läget är akut och vi måste handla nu.

Det är frustrerande att de globala klimatförhandlingarna inte levererar de nödvändiga besluten. Å andra sidan finns det inget som hindrar oss i Sverige att snabbt ställa om till minskade utsläpp och att anpassa vårt samhälle till ett förändrat klimat. Och det var just det som var vitsen med den budget som regeringen lade fram och som hade Vänsterpartiets stöd. Budgeten innehöll några av de största satsningarna på miljö och klimat på mycket länge. En höjning av det här utgiftsområdet, nr 20 med drygt 1,5 miljarder bara för nästa år. Det här omintetgörs nu efter det att de borgerliga partierna och SD röstade ned regeringens budget den 3 december.

Med de lokala investeringsprogrammen – 200 miljoner kronor from nästa år, och 600 miljoner kr årligen from 2016 – skulle kommuner, landsting och företag få stöd för lokala investeringar i förnybar energi, hållbara trafiklösningar, energieffektivisering, åtgärder för beteendeförändringar och allt annat som skulle minska våra utsläpp och dessutom skapa många nya gröna jobb. Att lokala investeringsprogram har varit framgångsrikt tidigare visar utvärderingarna från tidigare klimatinvesteringsprogram. Det här stoppas nu av de borgerliga partierna+SD.

Vi skulle också ha gett ett välbehövligt bidrag – ungefär 200 miljoner kronor under mandatperioden – till att anpassa Sverige till det förändrade klimatet. Det här var satsningar som skulle ha handlat om att bygga om delar av våra städer, skydda oss mot havsnivåhöjningen och extremväder, säkerställa fortsatt livsmedelsförsörjning, skydda vårt grundvatten och att förhindra farliga skred. Ja, det är några exempel på det viktiga arbetet med klimatanpassning, som länge varit eftersatt i Sverige, som nu uteblir nu pga de borgerliga partierna och SD.

Våra myndigheter, t ex Naturvårdsverket och Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, skulle ha fått ökade anslag för att koordinera arbetet med minskade utsläpp och anpassning. Det uteblir nu pga de borgerliga partierna och SDs budgetgenomröstning.

I Lima underströk alla länder vikten av vi gör vår hemläxa, särskilt vi i den industrialiserade delen av världen, vi som skapat klimatförändringen. Hur ska Sverige nu kunna göra detta med den borgerliga+SD-budgeten? Den som innebär neddragningar på över 1,5 miljarder kronor redan nästa år. Jag vill fråga Johan Hultberg M, Lena Ek C, Fredrik Malm FP, Magnus Oscarsson KD och Martin Kinnunen SD vad är er plan? Hur ska Sverige nu kunna vara trovärdiga på klimatområdet? Varför äventyrar ni våra barns framtid? Varför äventyrar ni livsbetingelserna för de miljontals människor som här och nu drabbas i världens små östater, i Bolivia, i Bangladesh, i Botswana och alla andra länder som är extra hotade av det förändrade klimatet? Johan Hultberg M, Lena Ek C och Martin Kinnunen SD, ni har talat innan mig, så jag kan inte ta replik på er, så ta replik på mig och berätta hur ni ska lösa detta. Det är här och nu vi måste föra denna viktiga debatt.

Vi vet att med nuvarande beslut och styrmedel kommer inte Sverige att nå 14 av våra 16 uppsatta miljömål. Våra miljömål är i praktiken hela det svenska miljöarbetet. Den biologiska mångfalden är en grundbult i detta. Någon liknade biologisk mångfald med ett flygplan. Det är mängder med små komponenter som tillsammans utgör en helhet. Alla delar behövs, annars kan inte flygplanet flyga, iallfall inte på ett säkert sätt. Vem skulle vilja sätta sig i ett flygplan där tre eller fyra viktiga komponenter inte fanns med? Det är där vi befinner oss idag i den svenska naturen. Skogsbruket drivs av enfald istället för mångfald. Sjöar och Östersjön växer igen. Djur- och växtarter dör ut. Kemikalier och utsläpp smutsar ned vår natur. Hela ekosystem hotas. Därmed riskeras hela grunden för vår välfärd – naturen.

Det var därför som vi lade fram ett fullt finansierat förslag i budgeten med de största satsningarna på mycket länge för att skydda mer av vår natur, för att sanera förstörda områden, för att rena Östersjön. Tack vare de borgerliga partierna och Sverigedemokraterna blir det inget av det. Om vi lägger vår rödgröna budget bredvid den borgerliga+SDs ser att skillnaden i miljöansvar är påfallande. Jag vill nämna några exempel på satsningar som inte blir av, och nu talar jag bara 2015: 660 miljoner till skydd av värdefull natur. Nej säger borgerliga+SD. 350 miljoner för åtgärder för värdefull natur. Nej säger borgerliga+SD. 183 miljoner extra till sanering av förorenade områden. Nej säger borgerliga+SD. 75 miljoner extra till miljöövervakning. Nej säger borgerliga+SD. 75 miljoner extra till havs- och vattenmiljösatsningar. Nej säger borgerliga+SD. 35 miljoner extra till Naturvårdsverket. Nej säger borgerliga+SD. 20 miljoner extra till Havs- och vattenmyndigheten. Nej säger borgerliga+SD.

M, C, FP, KD och SD. I er budget kan banker, storföretag och Sveriges allra, allra rikaste räkna med mer pengar i plånboken. Alla andra får mindre; pensionärer, arbetslösa, låginkomsttagare och till detta kan vi också lägga vårt hårt sargade miljö. Det här är högerpolitik när den är som värst: Åt den som har skall varda givet. Det finansieras med ökade klyftor och miljösvek.

Jag har träffat mängder med företrädare från Naturskyddsföreningen, Världsnaturfonden, Greenpeace, biståndsorganisationer, företagare inom miljöteknikbranschen, vindkraftsbolag, miljöengagerade lokalpolitiker och många andra som tar miljö- och klimatfrågorna på stort allvar. De frågar mig; kan det verkligen vara sant att riksdagen avfärdar ökade satsningar på miljö- och klimatområdet. Varför?, frågar de. Det undrar jag också; varför gör ni så här; M, C, FP, KD och SD? Varför sviker ni miljön? Vi vill ha svar.

Jens Holm (V)

Svag uppgörelse i Lima

JensHolmCOP20

Klimattoppmötet i Lima är nu över och jag är tillbaka på riksdagen. Idag har vi utskottsmöte där de borgerliga partiernas+SDs förslag om neddragningar på 1,5 miljarder kr på miljö- och klimatbudgeten väntas gå igenom. Inte kul :-(

Beslutet i Lima innebär att det fyrasidiga dokumentet som gick igenom konstaterar att man vill ha ett avtal i Paris och att man ska fortsätta att förhandla om det under 2015 (alltså ingen nyhet). Texten uppmanar länderna att i börjar av 2015 (första kvartalet) rapportera in sina frivilliga förslag om bidrag (contributions) till utsläppsminskningar. Det handlar alltså om frivilliga bidrag (contributions), inte bindande åtaganden (committments). Alla andra stora frågor, som anpassning, finansiering, tekniköverföring samt förluster och skador som en följd av klimatförändringen tas upp i en 37-sidig bilaga. I den bästa av världar kommer det vara en del av de bra texterna i denna bilaga som kommer att ligga till grund för avtalet i Paris. Men just nu känns det inte som att vi lever i den bästa av världar…

Jag skulle önska att dessa toppmöten kunde organiseras på annat sätt, och jag har tidigare föreslagit en permanent parlamentarisk klimatförsamling för att driva på förhandlingarna. Fram tills att det finns på plats skulle man kunna tänka sig att de länder som verkligen vill göra något genom att man helt enkelt lämnar de som motsätter sig allt utanför ett eventuellt avtal. Idag blir det ju så absurt så att de fåtal som bromsar kan bromsa upp hela processen. Då måste man vid nåt tillfälle säga vänligt men bestämt; vill ni inte vara med är det OK, men vi andra tänker nu anta denna överenskommelse om att rädda planeten.

Se vårt pressmeddelande om Limabeslutet och mitt inlägg i Expressen.

 

COP20 – så här långt

Idag är det formellt sett den sista förhandlingsdagen på klimattoppmötet, COP20, i Lima, Peru. Stalltipset är dock att det förlängs till att bli klart någon gång imorgonkväll (svensk tid). COP20 huserar på Cuartel General del Ejercito, en gigantisk militärförläggning i Lima. Krigshelikoptrar, flygplan och en och annan drönare (!) cirkulerar ovanför oss i luften. Jag vet inte om jag känner mig så mycket tryggare av det.

Den korta versionen av om hur förhandlingarna går är; alldeles för sakta. Viktiga frågor kvarstår att fatta beslut om. Dessa är:
* Utsläppsminskningar –s k mitigering. Ska minskningar endast göras av i-länderna eller ska de omfatta alla världens länder? Ska det vara bindande krav eller frivilliga? Hur ska man följa upp att åtaganden verkligen uppfylls?
* Klimatfinansiering – att de rika länderna ska betala för de fattigas utsläppsminskningar och anpassningsåtgärder. Hur mycket pengar ska betalas till klimatfonden, anpassningsfonden och andra fonder som inrättats för syftet? Här i Lima är många glada över att man nu lovat sammanlagt 10 miljarder dollar till klimatfonden, men det är långt från vad som räcker.
* Tekniköverföring – hur ska de fattiga länderna kunna dra nytta av den senaste miljötekniken utan att tvingas betala för det? Är patent och immaterialrätt för denna överföring?
* Skador och förluster (”loss and damages”) – hur ska de länder i Syd som här och nu drabbas av klimatförändringens effekter få hjälp att hantera det? Även här behövs enorma summor. Vem ska betala det och hur?
* Marknad eller inte – i vilken utsträckning ska man använda sig av s k marknadsmekanismer (utsläppshandel m m) för att uppnå målsättningarna.

Sent igår kväll kom en text som försöker svara på dessa frågor. Men texten spretar åt många håll och innehåller flera alternativa formuleringar. Nu ska plenaförhandlingarna inledas, men det är nog en bra bit kvar innan man kan gå till beslut. Min gissning är att många texter kommer att lämnas utan beslut. De kommer då lämnas till att bli tjänstemannabeslut på något av de inplanerade mötena under 2015. De svåraste frågorna skjuts helt och hållet till klimatmötet i Paris i december 2015.

Mycket av konflikterna handlar om Nord mot Syd. Syd-länderna tycker med all rätt att de rika länderna smiter från tidigare löften vad det gäller finansiering, teknik och minskningsåtaganden. Å andra sidan hävdar EU m fl att även länder som Kina och Indien måste ta klimatansvar. Kanske skulle det underlätta om EU m fl verkligen levde upp till sina löften om pengar och tekniska innovationer till Syd…

Läs gärna intervjun med mig i Dagens Arena där jag svarar på frågor om klimattoppmötet och min debattartikel i Expressen idag.

Kommer Romson agera brobyggare mellan Nord och Syd?

Jag skriver idag på Klimatförhandling.se om att Sverige borde alliera sig med utvecklingsländerna nu under klimatförhandlingarna i Lima, Peru. Läs den där eller nedan. Missa inte heller intervjun med mig idag på Supermiljöbloggen.

Kommer Romson agera brobyggare mellan Nord och Syd?
Klimatförhandling.se 2014-12-11
Igår genomfördes den stora klimatmanifestationen i Lima. Omkring 10 000 demonstranter hoppade, dansade, sjung, marscherade och skanderade på Limas sommarheta gator. Intressant och hoppingivande med demonstrationen var att den samlade en stor bredd av rörelser; ursprungsbefolkning, kvinnoorganisationer, gruvarbetare, bönder, biståndsorganisationer, religiösa organisationer, Frälsningsarmén (jodå) och förstås en massa olika miljöorganisationer från världens alla hörn. ”Vi kräver rättvis klimatpolitik – nu”, skulle man kunna sammanfatta den övergripande parollen som.

Men det fanns också motsättningar. En betydande grupp av ursprungsbefolkning från Amazonas valde tillslut att ta en annan demonstrationsväg när det gick rykten om att Bolivias president Evo Morales skulle få tala vid demonstrationen, något som tillslut aldrig skedde.

Detta kan ses som uttryck för det växande motståndet mot det som brukar benämnas som ”extrativismen” (utvinning av naturresurser) i den andinska regionen. Tidigare populära vänsterledare som Eva Morales (Bolivia), Ollanta Humala (Peru) och Rafael Correa (Ecuador) blir allt mer ifrågasatta av ursprungsbefolkning och miljörörelse. Man har tröttnat på löften om att miljöansvar och ursprungsbefolkningens rättigheter ofta får stryka på foten för storskalig utvinning av olja, gas och mineraler. Några aktuella fall från Ecuador och Peru där miljöaktivister och ursprungsfolk har utstått stenhård repression för sina protester har spätt på motståndet.

Men det är helt klart hoppfullt när rätt olikartade rörelser som vid gårdagens demonstration gör gemensam sak med miljörörelsen. För oss svenskar på toppmötet COP20 var tajmingen på demonstrationen inte den bästa när den krockade med klimat- och miljöminister Åsa Romsons anförande inne på toppmötet. Men jag hoppas att budskapet om att tusentals människor igår var på Limas gator och krävde konkret handling av förhandlarna inne på toppmötet har gått fram.

Att rättvisa och ansvarsfull klimatpolitik hänger samman blir allt tydligare även inne på COP20. Även om vissa utvecklingsländer nu ökar sina utsläpp snabbt står de industrialiserade länderna för merparten av de historiska utsläppen. Bindande utsläppsminskningar för Nord, klimatfinansiering med nya och additionella pengar, tekniköverföring och den senaste stridsfrågan om hur de fattiga länderna ska kompenseras för förluster och skador (loss and damages) som en följd av den rika världens utsläpp är de främsta knäckfrågorna.

Åsa Romson ska förstås tydliggöra hur svensk klimatpolitik syftar till att lösa dessa stora utmaningar, men på ett toppmöte handlar det också om att se till att låsningar bryts upp. Här tror jag att Sverige skulle kunna spela en nyckelroll som brobyggare mellan Nord och Syd.

Det vore kanske att hoppas på för mycket att tro att alla dessa stora frågor skulle lösas här i Lima, men Sverige borde i alla fall kunna se till att det tas steg i rätt riktning. Då måste man våga utmana konservativa krafter inom EU och inte bara flyta med strömmen. De sista dagarna blir avgörande. Har klimat- och miljöministern en plan för brobyggande mellan Nord och Syd? Vi får hoppas det.

Jens Holm (V), klimatpolitisk talesperson på plats i Lima

Hoppfull klimatdemo i Lima

Igår arrangerades en stor klimatdemonstration i Lima. Inspirerande att det var så mycket folk och att de kom från så olika kretsar; kvinnoorganisationer, kyrkor, gruvarbetare, bönder, ursprungsbefolkning och förstås en massa miljörörelser från hela världen. Det gemensamma kravet var rättvis klimatpolitik. Många demonstranter var tydligt kritiska till falska löften som marknadsmekanismer, utsläppskrediter och kapitalismen i sig. ”Ändra systemet inte klimatet”, skanderade många. Synd bara att demonstranterna inte fick tillstånd att demonstrera ändå fram till toppmötet COP20. Nu blev det Lima down-town som fick lära sig att det var tusentals ute och krävde rättvis klimatpolitik. Inte illa det heller.

Demonstrationen var en rätt stor kontrast mot kvällens mottagning på svenska konsulatet i Lima där man hade dekorerat lokalen med logotyper från de stora svenska exportbolagen. Var det inte klimatet som skulle stå i fokus undrade man…

Jag besparar er den bilden och lägger istället nedan upp lite foton från klimatdemon.

klimatdemo_lima_1 klimatdemo_lima_5

klimatdemo_lima_3   klimatdemo_lima_2

klimatdemo_lima_6

 

Stoppar EU, USA och Sverige effektiv tekniköverföring?

Har nu avverkat min första dag på klimattoppmötet COP20 i Lima, Peru. Det finns förstås mycket att säga. Jag håller mig till ett fåtal saker.

Två konkreta textförslag har kommit. Det i sig kan ses som ett framsteg. Texterna ska dels samla upp tidiga beslut och se till att de blir av (om man förenklar grovt), dels blicka framåt mot toppmötet i Paris nästa år det det förhoppningsvis ska antas ett avtal med krav på utsläppsminskningar (vilka länder som ska omfattas, ambitionsnivåer och om det ska vara bindande eller bara frivilligt är just sådana saker som diskuteras för fullt).

Jag har ju skrivit tidigare om behovet av att föra över den senaste miljötekniken till utvecklingsländerna. Det är ett åtagande som de rika länderna redan har förbundit sig till från tidigare toppmöten. Som jag också skrivit tidigare är en av de känsliga punkterna dagens regim kring immaterialrätt och patent. Många utvecklingsländer anser att i-ländernas stora teknikövertag är orättvist och att det är orimligt att de ska tvingas betala för endast användandet av teknik som är låst i olika former av patent. Det finns stort behov av flexibla lösningar, anser många.

Glädjande nog tas den frågan upp i en av texterna, den s k element-texten (ADP 2-7, ”Elements for a draft negotiating text”, sid 17, 54.3). Man skriver där att immaterialrätt (intellectual property rights, IPRs) kan vara ett hinder för tekniköverföring och att det måste lösas. Man talar också om flera möjligheter att sprida teknik som ligger utanför den traditionella immaterialrättsliga regimen.

Men i texten finns också ett alternativt stycke. Det är kort och gott formulerat så här: ”IPRs are not to be addressed in this agreement.” Formuleringarna finns nedan.
IPR_text

Och det som är riktigt oroväckande är att det är USA och EU som driver på för att patenten och immaterialrätten ska tas bort. Sverige är tyvärr inte någon hjälp för utvecklingsländerna i det här avseendet. Vi följer lojalt det som USA och EU säger att vi ska göra.

Det här är inte OK och jag hoppas verkligen att tekniköverföringen får en bra lösning.

EvoMorales Jag lyssnade förresten på Bolivias president Evo Morales tidigare. Ett långt, inspireranade och mycket ideologiskt tal. Morales pekade helt korrekt på problemen med kortsiktigt profittänk och tron på att marknaden ska lösa klimatproblemet. Han kritiserade de rika länderna för att inte ta sitt ansvar och talade känslosamt om hur fattiga människor här och nu drabbas av våra utsläpp. ”Det handlar om att rädda klimatet och Moder jord – inte vinsterna och kapitalismen”. Det har han helt rätt i.

Morales var förresten den förste land-representanten som fick tala på det s k högnivåsegmentet (då en stor del av hela toppmötet lyssnar), direkt efter FNs generalsekreterare Ban ki-Moon. Ett litet resultat av att det är deras andinska grannland, Peru, som är värdar för COP20 kanske?

Imorgon är det demonstration på Limas gator för att rädda klimatet. Klart man kommer vara med.