Sviker regeringen Ojnareskogen?

För en dryg vecka frågade jag miljö- och klimatminister Åsa Romson om när regeringen väntas fatta beslut om skydd för Bästeträsk på Gotland, där Ojnareskogen ligger. Mark- och miljööverdomstolen meddelade i april i år att man ställer in slutförhandlingarna om företaget Nordkalks ansökan om kalkbrott i området. Naturvårdsverket har presenterat förslag för regeringen om bildande av en nationalpark i området. Skulle en nationalpark bildas skulle domstolen knappast kunna fatta beslut om ett storskaligt kalkbrott. Därför valde domstolen, klokt nog, att invänta regeringens svar.

Jag har precis fått svar från Åsa Romson. I ett långt svar redogör hon för processen kring Ojnare. Jo, den börjar jag känna mig bekant med vid det här laget. Men den fråga jag ville ha svar på, nämligen när regeringen tänker fatta beslut om Naturvårdsverkets förslag duckar hon för. Hon skriver:

Regeringen gör nu en bedömning av inkomna förslag och kommer därefter besluta om att föreslå nya och justerade Natura 2000-områden till EU-kommissionen.

Det här är minst sagt oroväckande. Varför kan ministern inte ge ett tydligare besked? Hon har haft elva dagar på sig.

Och det är SMP-regeringen som helt och hållet äger frågan. Det konstaterade Åsa Romson redan 2012 då hon i en debatt med dåvarande miljöministern Lena Ek i Sveriges Radio (31/8-12) underströk att regeringen skulle kunna skydda Ojnareskogen med ett enkelt regeringsbeslut:

”Du borde i dagsläget utpeka detta till ett skyddat område. Varje dag på den här regeringens bord har ju möjligheten funnits att skydda området och det kanske är någonting som ni borde ha funderat på.”

Tänker verkligen Åsa Romson och regeringen svika Ojnareskogen och öppna för ett storskaligt kalkbrott med konsekvensen av att denna unika skog skövlas och att vattnet på norra Gotland äventyras för oöverskådlig framtid? Tänker regeringen svika gotlänningarna, alla de tusentals som kämpar för skogen, ja skogen själv som behöver skyddas?

Jag hoppas verkligen inte det, men svaret jag fått idag gör mig orolig…

Nedan min fråga, längre ned Åsa Romsons svar.

Fråga 2014/15:644 Skyddet av Ojnareskogen och Bästeträsk
av Jens Holm (V) till Klimat- och miljöminister Åsa Romson (MP)
På Gotland finns naturtyper som tillhör Sveriges absolut mest artrika områden. Det nuvarande skyddet av dessa områden är i dag bristfälligt och ett antal befintliga Natura 2000-områden hotas dessutom av verksamheter som kan skada naturvärdet. Vår bedömning är att åtgärder skyndsamt behöver vidtas av regeringen för att stärka naturskyddet. Inte minst gäller detta den uppmärksammade Ojnareskogen i närheten av Bästeträsk på norra Gotland.

I mars i år lämnade Naturvårdsverket till regeringen förslag på att naturområdet Bästeträsk skulle utvidgas och även omfatta Ojnareskogen i bildandet av ett Natura 2000-område. I Naturvårdsverkets förslag i maj i år på ny nationalparksplan – för genomförande 2015-2020 – ingår även detta område som prioriterat objekt i planen. Området beskrivs som vildmarksartat och är det största och främsta området i sitt slag och unikt i ett europeiskt perspektiv. Naturvårdsverket bedömer att behov av skydd i form av nationalpark är mycket angeläget sett till områdets omistliga och unika naturvärden. För några dagar sedan fick Naturvårdsverket ytterligare anledning att informera regeringen om angelägenheten att vidta åtgärder för naturskyddet. Naturvårdsverket har genom egna undersökningar kunnat konstatera att Nordkalks och SGU:s rapporter i samband med ansökningar om stenbrott visar stora brister. Myndigheten bedömer att berggrunden är mycket mer uppsprucken än vad som tidigare framkommit. Om Nordkalks täkt skulle bli verklighet skulle oåterkalleliga skador ske på intilliggande Natura 2000-område. Detta innebär att skydd av Bästeträsk som helhet är nödvändigt och att delar inte kan undantas utan att övriga delar påverkas negativt. Utvinning av kalk i detta område kan med andra ord inte förenas med intakta unika naturvärden. Vänsterpartiet har länge förväntat sig att regeringen tar initiativ för att skydda Ojnareskogen. Som miljöministern konstaterade redan 2012 i en radiointervju finns det varje dag möjlighet för en regering att skydda området.

Med anledning av ovan nämnda vill jag fråga klimat- och miljöminister Åsa Romson:

När bedömer ministern att regeringen kommer att ge besked om sin bedömning av inkomna förslag om skydd av Bästeträsk?

Dnr M2015/2451/Nm Miljö- och energidepartementet
Klimat- och miljöministern samt vice statsministern
Till riksdagen
Svar på fråga 2014/15:644 av Jens Holm (V) Skyddet av Ojnareskogen och Bästeträsk
Jens Holm har frågat mig när jag bedömer att regeringen kommer att ge besked om sin bedömning av inkomna förslag om skydd av Bästeträsk?

Att ge ökat skydd åt värdefull natur är en angelägen fråga för regeringen.

Genom vårt medlemskap i EU följer en skyldighet att införliva de unionsgemensamma naturvårdsdirektiven om bevarande av arter, naturtyper och fåglar. Direktiven styr hur medlemsländerna ska utse och arbeta med det europeiska nätverket Natura 2000.

Norra Gotland hyser mycket värdefulla naturområden med naturvärden som bidrar till turismnäringen på Gotland. Flera av dessa ingår i det europeiska nätverket Natura 2000. För att möta resultat från Europeiska kommissionens utvärdering av den svenska delen av Natura 2000-nätverket samt för att identifiera nationella brister i nätverket gav regeringen i januari 2014 i uppdrag till länsstyrelserna att lämna förslag till nya Natura 2000-områden och kompletteringar av redan föreslagna områden. Länsstyrelsernas uppdrag med att utse förslag till nya områden och förslag på kompletteringar av befintliga områden skulle ske enligt Naturvårdsverkets riktlinjer med hjälp av de kriterier som anges i artikel 4 i art- och habitatdirektivet (dvs. kriterierna i bilaga 3 till nämnda direktiv). Enligt direktivet är det endast vetenskapliga kriterier som ska ligga till grund för urvalet av områden i nätverket. I riktlinjerna framgår också hur länsstyrelserna ska arbeta med kontakter med berörda markägare.

Uppdraget skulle redovisas till Naturvårdsverket senast den 27 mars 2015. Länsstyrelsen på Gotland redovisade sin del av uppdraget till Naturvårdsverket den 17 mars. Naturvårdsverket överlämnade en del av redovisning som rör Gotlands län till regeringen den 27 mars och för resterande län i Sverige den 26 maj.

Regeringen gör nu en bedömning av inkomna förslag och kommer därefter besluta om att föreslå nya och justerade Natura 2000-områden till EU-kommissionen.

Stockholm den 17 juni 2015

Åsa Romson

Sverige måste gå längre än EU inför klimattoppmötet i Paris

Jag skriver idag om att Sverige borde ha ett eget klimatbidrag, INDC, inför klimattoppmötet i Paris. Läs nedan eller på Supermiljöbloggen. Igår hade jag en replik på DN-debatt om konsumtionen och klimatet. Den kan läsas via länken. Imorgon efter 9.30 debatterar jag klimattoppmötet i Paris med klimatminister Åsa Romson.

Sverige måste gå längre än EU inför klimattoppmötet i Paris
Supermiljöbloggen, 2015-06-04
Inför klimattoppmötet i Paris, COP 21, ska alla länder presentera sina förslag till klimatåtaganden, så kallade INDC; Intended nationally determined contributions. Hittills har endast ett fåtal bidrag skickats in till FN:s klimatkonvention, UNFCCC. Dessvärre är inte Sverige ett av de länder som lämnat in ett eget bidrag. Och jag har nyligen fått besked om att regeringen inte kommer att göra det, utan endast luta sig mot EU. Varför det?

Med tanke på att UNFCCC ville ha in ländernas klimatåtaganden under första kvartalet 2015, och med tanke på att det är dessa bidrag som ska ligga till grund för ett nytt klimatavtal vid toppmötet i Paris, är det låga antalet bidrag minst sagt oroande. Det här visar på vikten av att alla parter tar sitt ansvar och gör vad man kan för att driva på processen.

EU presenterade sin INDC i början av mars; drygt fyra A4-sidor där målsättningen om minskade utsläpp med 40 procent till 2030 bekräftades. Norge och Schweiz, som inte är medlemmar av EU, är länder som har presenterat egna klimatåtaganden inför Parismötet.

Men den svenska regeringen tycker att det räcker med att luta sig mot EU:s klimatbidrag. Det innebär att den svenska positionen i förhandlingarna blir exakt samma som EU:s bidrag. Sverige är medlem i FN, och det finns inget som formellt förhindrar Sverige att presentera ett eget klimatbidrag med egna klimatmålsättningar som går utöver EU:s inför Paristoppmötet.

Snarare tvärtom; om vi vill ha höga ambitioner i klimatpolitiken borde det inte räcka att bara följa strömmen i EU.

Som bekant är EU:s klimatbidrag långt ifrån tillräckligt för att EU-länderna ska ta sitt historiska ansvar för den industrialiserade världens utsläpp. Att endast verka för minskade utsläpp med 40 procent, som är EU:s förslag, till 2030 räcker inte. Dessutom säger EU:s klimatbidrag inget om hur man tänker bidra med lösningar på frågor som klimatanpassning, kapacitetsbyggande, överföring av teknik och klimatfinansiering. Detta är frågor som utvecklingsländerna ständigt lyfter till de industrialiserade länderna och vill ha lösningar på. Tänker verkligen inte klimat- och miljöminister Åsa Romson (MP) spela in några konkreta förslag i den riktningen?

Sverige måste driva på för ambitiösare klimatpolitik inom alla tänkbara sammanhang, både i EU och inom FN. En självklar position för Sverige borde därför vara att komplettera EU:s klimatbidrag med åtgärder utöver det som EU föreskriver. Större utsläppsminskningar på hemmaplan, tekniköverföring, klimatfinansiering, kapacitetsbyggande och anpassning skulle kunna vara några av de frågor som Sverige borde kunna ta upp i ett eget klimatåtagande till FN:s klimatkonvention.

Än så länge finns chansen att visa att Sverige vill mer i klimatpolitiken än bara vara ett eko från Bryssel. Jag hoppas Åsa Romson och regeringen omprövar sin position och reser till Paris med ett eget klimatbidrag som går långt utöver det EU dikterar. Det skulle kunna få de viktiga klimatförhandlingarna att röra sig framåt. Det skulle vara att bygga förtroende med världens fattiga – de som i dag drabbas av våra utsläpp.

Är Åsa Romson beredd att ta det ansvaret?

Jens Holm (V), klimatpolitisk talesperson och riksdagsledamot

Rädda kollektivtrafiken – omförhandla trängselavgiften

Läs vårt inlägg i Dagens Arena.

Rädda kollektivtrafiken – omförhandla trängselavgiften
Dagens Arena, 2015-05-21
Regeringen bör erbjuda landstinget en omförhandling av trängselavgiften så att den kan gå till kollektivtrafiken i stället för
 Förbifart Stockholm, skriver Rikard Warlenius, Gunilla Roxby Cromwall och Jens Holm.

Behovet av ny kollektivtrafik och tätare turer på befintliga sträckningar i Stockholm är stort. Staden växer snabbt, samtidigt som trängseln och klimatmålen kräver att fler åker kollektivt och färre tar bilen.

I det läget gör Stockholms läns landsting och SL sitt bästa för att det ska bli tvärtom: drar ner på turtätheten i buss- pendeltågstrafiken, lägger ner populära turer och skjuter upp viktiga investeringar, som tvärbanans Kistagren och Spårväg Syd. Samtidigt skapar den långvariga bristen på investeringar i järnvägen ständiga bekymmer för Stockholms tålmodiga pendeltågsresenärer. Som salt i såren kommer resenärerna nu att få ytterligare en chockhöjning av biljettpriset.

I samband med maktskiftet i riksdagen och i Stockholms stad i höstas erbjöds det borgerligt styrda Stockholms läns landsting en möjlighet att omförhandla den trängselavgift som i dag enbart går till att finansiera vägar, trots att majoriteten av stockholmarna i folkomröstningen år 2006 beslutade att trängselavgiften skulle gå till både vägar och kollektivtrafik.

Men landstingsstyret sa blankt nej till att ens förhandla. Nu ser vi resultatet: en landstingsekonomi i fritt fall som drabbar både sjukvården och kollektivtrafiken.

Sedan dess har S-MP-regeringen beslutat att börja bygga världens största och dyraste motorvägstunnel, Förbifart Stockholm, till en kostnad av minst 30 miljarder kronor. Men att Förbifarten nu ser ut att byggas – vilket vi djupt beklagar – minskar inte behovet av ökad kollektivtrafik i Stockholm. Tvärtom: ska inte biltrafikens utsläpp öka så att vi missar klimatmålen måste kollektivtrafiken nu bli ännu mer attraktiv.

Eftersom den borgerliga regeringen satsade alla intäkter under åren 2007 till 2014 på Förbifart Stockholm och andra vägar, anser vi att 100 procent av intäkterna under en minst lika lång tidsperiod bör gå till kollektivtrafiken. Det skulle innebära ett väldigt välbehövligt tillskott till SL.

Vi uppmanar regeringen att erbjuda landstinget en ny omförhandling av trängselavgiften. Regeringen skulle då visa att de, trots beslutet att bygga Förbifarten, tar klimatmålen och Stockholms behov av en fungerande kollektivtrafik på allvar.

Det borgerliga landstingsstyret har förhoppningsvis insett att den inslagna vägen barkar åt skogen och att de behöver pengar till drift och utbyggnad av kollektivtrafiken. Ge landstinget chansen att göra om och göra rätt – för Stockholmsregionens skull.

Rikard Warlenius, ledamot (V) i Stockholms kommunfullmäktige
Gunilla Roxby Cromwall, oppositionslandstingsråd (V) i Stockholms landstingsfullmäktige
Jens Holm, riksdagsledamot (V)

TTIP – tvångströjan på demokratin

Läs min krönika i Samhällsmagasinet Rött. Finns också via länken (sid 21).

De vill ha en tvångströja på demokratin
Rött, 2/2015
När jag satt i EU-parlamentet frustrerades jag ofta över hur svårt det var att få igenom skärpningar av lagar på miljö- och folkhälsoområdet. Att förbjuda en enda kemikalie kunde ta flera år. Vi var tvungna att stapla utredning på utredning för att stärka argumentationen. De allergiframkallande azofärgerna var vi tvungna att tillåta i Sverige. Och vårt tidigare förbud mot alkoholreklam hävdes av EU, trots att man visste att det ökade konsumtionen. Den fria konkurrensen var överordnat allt annat på EUs inre marknad.

Den fria konkurrensen är också den grundläggande principen när världens två största ekonomier; EU och USA, nu förhandlar om gemensam transatlantisk marknad. Det handlar om handels- och investeringsavtalet TTIP (Transatlantic Trade and Investment Partnership).

USAs jordbrukslobby ser avtalet som en fantastisk möjlighet att äntligen få börja exportera hormonbehandlat kött, GMO-varor och klordoppad kyckling i stor skala. Handelskommissionär Cecilia Malmström har lovat att det inte ska bli så. Men om ord står mot ord kan företagen stämma stater med särskilt investeringsskydd som grund. En separat tvistelösningspanel utanför det ordinarie rättsväsendet ska sedan avgöra frågan. Och exemplen hittills där företag har kunnat stämma stater förskräcker.

Australien har blivit stämda av Philip Morris för beslutet om att reklam ska bort från cigarettpaketen, delstaten Ontario i Kanada fälldes för sitt program för förnybar energi och försäkringsbolaget Achmea stämde Slovakien som försökte begränsa vinstintresset i sjukförsäkringssystemet. Ett annat aktuellt exempel är svenska Vattenfalls megastämning av tyska staten på över 40 miljarder kronor för beslutet av att avveckla kärnkraften, något som Vattenfall tyckte äventyrade deras vinster. Även där fanns ett avtal med investeringsskydd i grunden.

Ett så här omfattande handelsavtal medför också stor press på ländernas lagstiftning att successivt närma sig varandra. EU och USA förhandlar just nu om att ha ett gemensamt lagstiftningsförfarande där alla nya lagar måste granskas ur ett handelsperspektiv.

Frågan är vad det blir kvar av den progressiva lagstiftningen? Bara det faktum att man kan bli stämd på miljardbelopp kan få ett land att tveka inför ett förbjuda en kemikalie eller om man måste invänta godkännande från en transatlantisk lagstiftningskommitté kanske det inte blev den där ambitionshöjningen för den förnybara energin? TTIP blir helt enkelt en tvångströja på progressiv lagstiftning.

På senaste EU-toppmötet lovade stats- och regeringscheferna, inklusive Stefan Löfvén att de skulle verka för att TTIP blir klart under 2015. De lovade också att de skulle kommunicera endast ”fördelarna” med avtalet. Å andra sidan ser jag varje dag hur miljöorganisationer, konsumentföreningar, fackförbund, djurrättsorganisationer och andra folkrörelser bestämmer sig för att kampanja mot TTIP.

Och när vi är många som går ihop brukar vi vinna mot överheten. Låt oss göra det nu också. Redan i år.

Jens Holm (V), miljöpolitisk talesperson

Vem tar ansvar för vår planet?

Jag skriver i Miljömagasinet, se nedan eller där.

Vem tar ansvar för vår planet?
Miljömagasinet, 2015-04-30
Det finns få frågor där vi politiker är så överens som att konstatera att klimatfrågan är vår tids ödesfråga. Men ändå finns det få frågor där det händer så lite i förhållande till vad som behöver göras.

Vi vet redan att fjolåret var det varmaste någonsin. Och att åren dessförinnan också hade slagit värmerekord. Vi vet att koncentrationen av koldioxid i atmosfären nu passerat 400 miljondelar, och alltså redan nu ligger över 350 ppm, det som många forskare brukar hänvisa till som maxnivån.

Ändå händer så litet. Varför? Jag tror att den kanadensiska författaren Naomi Klein är något på spåret då hon pekar ut kapitalismen som den stora bromsklossen. I sin bok This Changes Everything – Capitalism vs the Climate tar hon upp mängder av exempel på hur verkningsfulla åtgärder smulats ned till urvattnade marknadstillvända initiativ. Klimatskatter har blivit handelssystem. I stället för stoppdatum för fossila energikällor får de fortsätta att släppas ut. I stället för gemensamma lösningar ska vi individer rädda klimatet genom ”etisk konsumtion” och i stället för stora gemensamma investeringar i omställning hoppas man på marknaden.

Lite självkrititskt kan jag erkänna att även vi i Vänsterpartiet borde kunna lyfta upp klimatfrågan mer, och särskilt peka på behovet av systemkritiska lösningar. Nu är dessutom helt rätt läge för oss att sätta klimatfrågan först. Det går inte längre att räkna med Miljöpartiet på samma sätt som förr. De sitter i regeringen och är uppbundna av socialdemokraterna i många frågor. Jag tänker exempelvis på Förbifart Stockholm, som de tyvärr gav klartecken till. Eller att vi ännu inte fått några nya ambitiösare klimatmål än den tidigare borgerliga regeringens. Nästa stora fråga är Vattenfalls kolkraftverk i Tyskland med tillhörande kolgruvor. Nu trycks det på för att Vattenfall ska sälja dessa. Men vad händer? Utsläppen fortsätter bara någon annanstans. Vattenfall måste i stället besluta om en successiv avveckling av brunkolet och endast investera i förnybart. Och här krävs ett regeringsbeslut om detta. Att successivt avveckla kolet i stället för att sälja energin därifrån kommer vara regeringens enskilt viktigaste klimatbeslut under mandatperioden. Det handlar om att se till att så mycket som en miljard ton utsläpp av koldioxid inte kommer ut i atmosfären.

Men det finns mycket annat som också måste göras. Klimatfrågan måste in i alla politikområden. De nya jobben, som verkligen behövs, måste handla om att ställa om våra samhällen. Våra nya städer och bostäder måste byggas hållbart utan bilberoende. Vi måste ha konsumtionsmönster som är hållbara med exempelvis minskad köttkonsumtion. Välfärden och miljöarbetet måste expandera kraftigt, finansierat med skatter på höga inkomster, flyg, massbilism och allt annat som smutsar ned.

I år är också det år då världens länder ska komma överens om ett klimatavtal på klimattoppmötet i Paris. Vi är nog många som inte har så stora förväntningar. Men, kanske går det att verkligen massmobilisera inför mötet? Jag kommer ihåg hur snabbt ett stort tryck för klimatet byggdes upp inför toppmötet i Köpenhamn, 2009. Hela den hösten – inför toppmötet – var klimatfrågan högst upp på den politiska och mediala dagordningen. Och till mötet reste också inte bara tiotusentals aktivister utan också en bra bit över 100 stats- och regeringschefer.

Tyvärr räckte det inte ända fram den gången. Men mobiliseringen inför Köpenhamn visade att det faktiskt går att få upp en enda fråga högst upp på dagordningen just genom massmobilisering.

Så, om det gick då borde det gå nu igen inför klimattoppmötet i Paris i december. Jag hoppas vi ses under klimatåret 2015.

Besök hos brunkolen

Welzow_Holm

Har besökt Lausitzfälten i Brandenburg, östra Tyskland. Det är här Vattenfall har tre av sina fyra brunkolskraftverk och stora dagbrott för kolbrytning.

sprinklers_welzowVid dagbrottet Welzow Süd sprutar seriekopplade sprinklers ut vattenånga ut i luften. Det görs för att damm och kolpartiklar inte ska sprida sig i luften. ”It´s a big show off”, säger en av invånarna. ”Som om dom där skulle göra någon skillnad mot allt det här”, säger han och pekar ut över det enorma dagbrottet, som jag inte ser slutet på.

På mötet med byborna i Proschim (granne med dagbrottet Welzow Süd) är engagemanget nära kokpunkten. Jordbruksmarken, grundvattnet, luften och deras bostäder har förstörts av kolbrytningen. För att inte nämna utsläppen av växthusgaser som förstår är gigantiska, kring 60 miljoner ton per år, mer än Sveriges samlade utsläpp. En man representerar den sorbiska minoriteten som lever just i området (vägskyltar är t ex utmärkta på både tyska och sorbiska). ”Vi är en hotad minoritet. Och om fler av våra byar måste rivas hotar det hela vår kultur”, berättar han.

Bybornas tydliga budskap till oss är: Se till så att Vattenfall avvecklar kolproduktionen – inga nya gruvor ska få öppnas. Proschim är för övrigt en fascinerande liten by. Granne med ett av Europas största dagbrott har man inte bara blivit självförsörjande på förnybar energi, man producerar nu 15 gånger sina behov och säljer elen på elnätet. Man ser solpaneler på så gott som alla tak på bondgårdarna runt omkring byn, ett biokraftverk tar hand om avfall från jordbruket och gör biogas och strax utanför byn finns en vindkraftspark. Proschim är som en motståndsficka mot den väldiga brunkolen som breder ut sig i området helt och hållet i svenska Vattenfalls regi.

Ett stenkast därifrån tänker Alexander och Sibylle Tetsch öppna en pizzeria. ”Den här ska vara klar i maj” säger Alexander och pekar stolt mot en vedugn som två hantverkare håller på att färdigställa. Bakom den blommande trädgården börjar spökbyn Haidemül. Kommer verkligen någon att komma hit frågar jag skeptiskt?, kanske extra påverkad av regnet och det faktum att termometern endast visar ett par grader över nollstrecket. ”Jag, absolut, säger Alexander. Bara inte Vattenfall tvingar oss att flytta härifrån kommer folk söka sig hit.”

HaidemuhlHaidemühl visar vad som kan bli byn Proschims öde. Hade det inte varit för Vattenfall hade Haidemühl lika gärna kunna vara hemsökt av pesten eller en atombomb. Nu är det bara sedan 2007 en evakuerad by där allt är ödelagt. Tidigare fanns här en glasfabrik och en del andra småindustrier, en skola och bostäder för 600 personer. Idag ligger allt öde. Fönsterrutorna till skolan har gått sönder, någon har sprejat ”Tack Vattenfall” på svenska på en av väggarna, trä och sly håller på att ta över.

Är det den bilden vi vill att människor ska få av Sverige och Vattenfall? Jag hoppas inte. Vattenfall behöver få ett uppdrag att successivt avveckla kolen och att inga nya gruvor ska öppnas. Det kan vi politiker besluta om, och det borde vi. Om vi sätter 2030 som slutdatum finns det en fullt realistisk möjlighet att ersätta kolen med förnybart. Det är precis vad vi behöver göra.

Vattenfalls nya ledning borde sättas på första tåg ned till östra Brandenburg för att studera konsekvenserna av sin egen verksamhet. Få kan lämnas oberörda av de ingrepp som vårt gemensamt ägda bolag skapar där. Lägg därtill att om Vattenfall öppnar nya gruvor för kol kan vi vänta oss utsläpp som är 20 gånger större än hela nationen Sveriges årliga utsläpp. Är det någonting FNs klimatrapporter har lärt oss är det just att de fossila energikällorna måste ligga kvar i marken. Här har Sverige och Vattenfall ett ansvar att ta.

Annullera alla utsläppsrätter

Regeringen har lagt fram en proposition för hur Sverige ska kunna tillträda Kyotoprotokollets andra åtagandeperiod, till 2020. Det hela är egentligen inga större konstigheter. Att Kyotoprotokollet skulle förlängas beslutades på klimattoppmötet i Doha 2013. Det som är anmärkningsvärt är att det tagit så lång tid för Sverige att ratificera (anta här i Sverige) Kyotoprotokollets förlängning. Skälet till det är att regeringen sagt att man måste vänta in EU, och EU har i sig dragit benen efter sig. Men nu är det iallafall dags och det är bra.

Men i nämnda proposition finns också en genomgång över Sveriges uppfyllande av Kyotoprotokollets första period, 2008-2012. Sverige har minskat utsläppen mer än vad FN har krävt, och det är förstås bra. Detta har gjort att Sverige har fått ett stort antal utsläppsrätter i överskott, närmare bestämt 76 miljoner ton koldioxidekvivalenter (detta tas upp i tabell 3.4 i propositionen). Av dessa avses 65 miljoner ton att annulleras, alltså skrotas. Det är bra.

Men det är olyckligt att regeringen inte annullerar det samtliga överskottet av utsläppsrätter. Kvar finns nämligen 10,5 miljoner ton som härrör från de flexibla mekanismerna CDM (Mekanismen för ren utveckling) och JI (Gemensamt genomförande). 10,5 miljoner ton motsvarar en femtedel av Sveriges totala utsläpp eller mer än de samlade utsläppen från Sveriges personbilsflotta under ett år. Därför kräver Vänsterpartiet nu att även detta överskott av utsläppsrätter ska annulleras. Att ens öppna upp för en försäljning sänder helt fel signaler.

Dessutom kräver vi också att hela det svenska klimatmålet ska uppnås genom åtgärder här i Sverige och inte genom uppköp av utsläppskrediter i andra länder. Där har den nya S-MP-regeringen hittills varit otydlig.

Vår motion (som finns på länken ovan) kommer att behandlas nu under våren.

Svik inte om Vattenfall, MP

Idag skriver jag på Dagens Arena om Vattenfall och det tyska brunkolet. Regeringen har chansen att förhindra utsläpp av hundratals miljoner ton koldioxid. Läs där eller nedan.

Svik inte om Vattenfall, MP
Dagens Arena, 2015-03-31
Det var få som gick miste om Gustav Fridolins kolbit i valrörelsen. Med kolbiten i högsta hugg lovade MP-ledaren att partiet skulle verka för att Vattenfall skulle avveckla brunkolsverksamheten i östra Tyskland och att inga nya kolgruvor skulle öppnas. Detta var att ta ansvar för klimatet och vår gemensamma framtid.

Man undrar hur det ansvarstagandet beskrivs idag? För Fridolin och de andra MP-ministrarna tycks nu ha svängt 180 grader och är i stället öppna för en försäljning av Vattenfalls tyska verksamhet.

I dag står Vattenfalls fyra brunkolskraftverk i östra Tyskland för större utsläpp än vad hela Sverige gör. Dagbrotten som förser kraftverken med brunkol är enorma till ytan och ödelägger landskapet för alltid. Byar har flyttats, skogar huggits ned och vattendrag smutsats ned. Anläggningarna är en global och lokal miljökatastrof. Skulle det dessutom öppnas nya dagbrott, något som Vattenfall har planerat för, talar vi om hundratals miljoner ton koldioxid, ja kanske så mycket som en miljard ton, i utsläpp under de kommande decennierna.

Så stora utsläpp är något som vår redan hårt prövade planet inte klarar av. Att successivt avveckla den nuvarande brunkolsverksamheten, avstå från att öppna nya dagbrott och låta kolet ligga kvar i marken torde vara det viktigaste klimatbeslutet som S-MP-regeringen kan fatta under den här mandatperioden.

Att regeringen tar så lättvindigt på frågan om Vattenfalls brunkol är därför förbryllande och oroväckande. Den främsta spekulanten av Vattenfalls kolkraftverk är det tjeckiska energikonsortiet EPH Energy. De ägs i sin tur av det investmentbolaget J&T. J&T misstänks just nu för penningtvätt och korruption i ögruppen Turks och Caicos i Västindien.

J&T är också baserade på Barbados och Cypern, typiska brevlådedestinationer för att underlätta kreativ skatteplanering. Känns det här som en ansvarsfull ägare? Nej, J&T är ett tveksamt företag helt utan miljöambitioner. Borde inte detta få S- och MP-ministrarna på andra tankar?

Vid en försäljning kan vi alltså räkna med en fortsatt drift av kolkraftverken och en mycket sannolik utbyggnad av nya kolgruvor och därmed kraftigt ökande utsläpp av växthusgaser och en än mer förstörd lokal miljö.

Detta skulle gå helt stick i stäv med Socialdemokraternas och Miljöpartiets överenskommelse från oktober i fjol om Vattenfall, där partierna lovade att expansionen av brunkol skulle avbrytas. Hur ser S och MP på det löftet idag?

Självfallet måste en avveckling av kolen ske i samarbete med de tyska myndigheterna. Tyskland har kanske Europas mest långtgående klimatmål. Den så kallade Energiewende har gjort att det förnybara växer så att det knakar. Man förbereder också nya och tuffare bestämmelser mot kolkraften i landet.

Allt detta talar för att en avveckling av brunkolen är realistisk och det enda ansvarsfulla att göra gentemot klimatet. Lägg till detta att energipriserna i dagsläget är historiskt låga och att en snabb försäljningsaffär sannolikt vore en riktigt dålig affär rent ekonomiskt för Vattenfall.

S-MP-regeringen har nu alla förutsättningar för att Sverige ska ta vårt historiska klimatansvar. Det görs inte genom en snabb pengatransaktion och att låsa fast utsläppen för decennier framöver. Det förfärliga militära samarbetsavtalet med diktaturen Saudiarabien stoppades efter ett enormt opinionstryck i samhället. Jag hoppas vi kan åstadkomma detsamma med brunkolen.

Låt oss se till att Vattenfall successivt avvecklar brunkolsverksamheten i Tyskland. Och att Gustav Fridolin inte behöver gå till historien som mannen som svek om kolbiten och sålde utsläppen till ett tjeckiskt investmentbolag utan miljöambitioner.

Jens Holm (V), miljöpolitisk talesperson

Vattenfall och ansvaret

Kväll kommer jag vara med på SVTs Agenda, om Vattenfalls brunkol i Tyskland. Vattenfall håller på att försöka göra sig av med sina fyra brunkolskraftverk med tillhörande gruvor till någon potentiell köpare. För det har de regeringens fulla stöd. Det är helt fel väg att gå.

Vattenfall äger vi helt och hållet tillsammans. Det innebär att vi kan bestämma vad vi ska göra med företaget. Att köpa kolkraftverk i Tyskland i början på 2000-talet var fel, likaså det holländska kraftbolaget Nuon tio år senare. Men det går inte att stoppa huvudet i sanden och tro att om man nu säljer sina kolinnehav så har man trollat bort problemen. De flyttar bara någon annanstans. Det enda raka vore därför att successivt avveckla brunkolsverksamheten och i samma takt investera i förnybar energi.

De främsta spekulanterna på Vattenfalls brunkol är det tjeckiska energibolaget EPH Energy. EPH ägs i sin tur av investmentbolaget J&T, med huvudsäte i Prag, Tjeckien. J&T är också registrerade på Barbados och Cypern, typiska brevlådedestinationer för företag som vill undvika att betala skatt. J&T är överlag ett tveksamt bolag. Förutom skatteuppläggen var de nyligen involverade i en skandal i Västindien med misstankar om mutor och penningtvätt. Och framför allt; J&T har inga som helst miljöambitioner.

Skulle J&T köpa brunkolen är ambitionen att tjäna så mycket pengar som möjligt. Det gör de genom att expandera verksamheten och öppna de nya kolgruvor som Vattenfall redan börjat planera för. Med dessa nya kolgruvor låser man fast energiverksamheten i ett fossilberoende för decennier framöver och med utsläpp som kommer att räknas i hundratals miljoner ton (Sveriges samlade utsläpp för ett år är knappt 60 miljoner ton).

Är det något vi vet så är det att vår redan hårt sargade planet inte klarar av så stora utsläpp. Utsläppen måste minska, och det är fort. Vi i Sverige, Tyskland och Europa har skapat den globala uppvärmningen, så vi har ett extra stort ansvar (inom klimatförhandlingarna talar man om den industrialiserade världens ”historiska ansvar”). Här har vi en möjlighet att förhindra att hundratals miljoner ton växthusgaser kommer att förpesta vår planet för decennier framöver. Det är klart att vi ska ta den.

Vattenfalls brunkol kan inte stängas ned över en natt. Men den borde rimligen kunna vara avvecklad till ungefär 2030. Då hinner man också bygga ut alternativen och satsa på en effektivare energianvändning. Man undviker faktiskt också att göra en ekonomiskt sätt dålig affär, något som en försäljning i dagsläget skulle bli.

Det förvånar mig att S-MP-regeringen inte ger Vattenfall just det uppdraget; en successiv avveckling av den tyska brunkolen. Inför valet lovade S och MP att Vattenfall skulle ”avbryta expansionen av brunkol”. Nu riskerar det att bli tvärt om. Det kan knappast vara en hållbar politik.?

Se också min interpellationsdebatt om detta med näringsminister Mikael Damberg från den 3 mars i år.

FRA, NSA, livsmedel och fiske

Det har varit en hektisk dag i riksdagens kammare (debatt nonstop från 9.00 till 16.00). Vänsterpartiet lade idag förslag om att riva upp och göra om FRA-lagen samt att FRAs omfattande samarbete med USAs underrättelseorgan NSA ska upphävas och granskas. Det fick tyvärr inte gehör, inte ens Miljöpartiet röstade för, vilket förvånade mig.

Men debatten var rätt klargörande. Det är uppenbart att de flesta partierna i riksdagens kammare inte ser några problem med att FRA har ett långtgående samarbete med NSA. Man tycker också att dagens granskningsfunktioner av FRA fungerar bra (trots att det endast är tre partier, ja-sägarna S, M och FP som sitter i granskningsorganet SIUN) och trots att nästan allt är hemligstämplat.

Vill du se hela debatten kan du göra det här. Se också vår debattartikel från igår.

jensholm_kammaren2015-03-04Idag har vi i Vänsterpartiet också lagt fram förslag om skärpta straff mot de som fuskar med livsmedel, precis som föreslagit av Livsmedelsverket. Som bekant är det relativt riskfritt att fuska med livsmedel i Sverige. Ingen har hittills blivit fälld för det omfattande fusket kring den s k hästköttsskandalen för två år sedan. Vi har också lagt fram förslag på att minst 50 procent av maten i offentlig sektor ska vara ekologisk, detta senast till 2020. Vill du se den debatten finns den här. Dessvärre fick vi inte bifall för våra förslag, men vi kommer förstås fortsätta att driva dom.

Sist idag debatterade vi fiskeripolitik. Vi i Vänsterpartiet krävde att EUs nykoloniala fiskeavtal ska avskaffas och istället ombildas till biståndsprojekt för lokalt hållbart fiske i utvecklingsländer. Vi föreslog också ett förbud mot trålfiske i både Sverige och internationellt. Avslutningsvis krävde vi ett totalstopp för ålfiske. Ålen är som bekant extremt hotad och idag finns det ett förbud, men det beviljas många undantag (i dagsläget över 200 yrkesfiskare fiskar ål i Sverige, trots förbudet). Med ett totalförbud kan ålen ges en chans att återhämta sig. Även här stod vi ensamma vid våra krav. Tidigare hade vi MP med oss i dessa krav, men inte nu längre. Konstigt nog… Fiskedebatten ser du här.

Sist en fundering kring Miljöpartiet. Jag gillar egentligen inte att man lägger sig i andra partiers inre angelägenheter. Men jag vill ändå säga följande: Idag har Miljöpartiet röstat emot: att riva upp FRA-lagen, granska NSA-samarbetet, mot högre målsättningar för ekologisk mat (exakt de krav som MP faktiskt säger sig driva), mot förbud mot bottentrålning (vilket man tidigare drev) och mot totalförbud mot ålfiske (vilket man också tidigare drev). Skulle jag vara miljöpartistisk partisekreterare skulle jag vara rätt orolig vid det här laget. Det håller ett tag att rösta emot progressiva förslag med hänvisning till att ”beredning pågår” inom regeringen. Men vid en viss tidspunkt blir det helt enkelt för många svek. När den tidspunkten uppstår är jag inte rätt person att uttala mig kring. Men jag hoppas att MP själva har en aning om när den infaller.