Miljön vann mot marknadsfundamentalismen

Ah, vilken lättnad. I tisdags kom EU-domstolens dom i ärendet C573/12. Företaget Ålands vindkraft AB hade stämt Sverige för att de inte fick ta del av det svenska elcertifikatsystemet. EU-domstolens generaladvokat hade i ett förhandsutlåtande sagt satt det svenska systemet stred mot EU-rätten och skulle behövas öppnas upp för hela den europeiska marknaden. Det skulle sannolikt blivit dödsstöten för vårt system med elcertifikat som framgångsrikt fått fram mycket förnybar energi.

Jag kan konstatera att domstolen inte var riktigt så marknadsfundamentalistisk som jag befarat. Domstolen slår bland annat fast:
”Medlemsstaterna är inte skyldiga att stödja produktion av energi från förnybara energikällor i andra stater inom unionen.”

Det är bra. För en gångs skull har miljön vunnit över marknadsfundamentalismen i EU. Det är ovanligt.

Nu kan vi fortsätta med våra elcertifikat och se till att systemet blir bättre så att vi kan fortsätta utbyggnaden av förnybar energi i Sverige. Vi ska självklar verka för mer förnybart även i andra länder, men det får bli med system och målsättningar som är riggade för för detta (vilket vårt elcertifikatssystem inte är).

Alternativ till Förbifart Stockholm

På fredag 13 juni kommer jag debattera ett av Sveriges dyraste och onödigaste motorvägsbyggen någonsin, Förbifart Stockholm med infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd. Regeringen påstår att motorvägen nu kan börja byggas, trots att den avfärdas av Naturvårdsverket och att det fortfarande pågår flera rättsliga prövningar av bygget. Läs min interpellation nedan. Tillsammans kan vi stoppa detta och istället se till att de 45 miljarderna går till kollektivtrafiken och utbyggd cykelinfrastruktur.

Alternativ till Förbifart Stockholm
Förbifart Stockholm kan bli ett av Sveriges största och dyraste motorvägsprojekt någonsin, med en slutnota kring 45 miljarder kronor (inklusive ränta). Motorvägsbygget kommer att leda till ökad vägtrafik och kraftigt försvåra för Stockholmsregionen och Sverige att nå sina miljö- och kvalitetsmål. Av det skälet avfärdar vår expertmyndighet Naturvårdsverket Förbifart Stockholm. Dessutom kommer ingreppen i delar av Stockholmsområdet att bli omfattande. I Skärholmen och kring norra Järva dras motorvägen i ytläge. Invånarna i dessa områden kommer att få en kraftigt försämrad närmiljö. Partikelnivåerna i Förbifart Stockholms tunnlar kommer att bli så höga att det vissa dagar kommer vara direkt skadligt att resa där. Ännu finns ingen lösning på detta problem.

Stockholmsregionen är i starkt behov av utbyggd kollektivtrafik och infrastruktur för gång- och cykeltrafikanter. Det behövs nya tunnelbanelinjer, tvärlinjer för att knytta ihop t-bana och pendeltåg, nya bussar, båttrafik och riktiga cykelbanor (inte livsfarliga cykelfält mitt i vägen). Byggs Förbifart Stockholm omöjliggörs dessa investeringar. Ett konkret exempel på denna motsättning är hur regeringen hanterat intäkterna från trängselskatten i Stockholm. Hittills har inte en enda krona av intäkterna från trängselskatten gått till kollektivtrafiken, trots att en del av syftet var just att kollektivtrafiken skulle byggas ut. Den borgerliga regeringen har tagit alla pengar till vägar, inte minst till de dyra projekteringskostnaderna för Förbifart Stockholm.

Den 15 maj avslog regeringen överklaganden av Förbifart Stockholms arbetsplan. Samma dag annonserade infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd i ett pressmeddelande att ”Förbifart Stockholm kan börja byggas redan i sommar” (Pressmeddelande näringsdepartementet 15/5-14). Det är ett mycket förvånande uttalande för att komma från ett statsråd eftersom viktiga delar av projektet fortfarande är under rättslig prövning. Delar av Förbifart Stockholm har exempelvis inte fått godkännande enligt miljöbalken. Det ska avgöras av mark- och miljödomstolen i Nacka tingsrätt. De väntas inte komma med något domslut förrän tidigast i slutet av 2014. Därutöver har delar av detaljplanen överklagats av privatpersoner och organisationer. Dessa överklaganden har ännu inte avgjorts.  Dessutom skriver regeringen i nämnda pressmeddelande att bygget endast kan startas i de delar av ”vägbygget som inte kräver tillstånd enligt annan lagstiftning än väglagen”. Det torde vara en stor del av bygget som kräver annan lagstiftning än väglagen.

Med anledning av ovanstående vill jag fråga ministern:

Avser ministern att påbörja bygget av Förbifart Stockholm innan det slutgiltiga godkännandet från Miljödomstolen och andra rättsliga instanser?

Vilka delar av Förbifart Stockholm bedömer ministern inte omfattas av prövning enligt annan lagstiftning än väglagen?

Hur mycket av intäkterna från trängselskatten i närtid (2014-2018) avser regeringen använda till kollektivtrafik och utbyggd cykeltrafik?

Avser ministern att skrota planerna på Förbifart Stockholm och istället lägga alla pengar på utbyggd kollektivtrafik och cykel- och gånginfrastruktur?

Jens Holm

En socialist bör rösta socialistiskt

Igår skrev ETCs Johan Ehrenberg att han kommer att rösta på MP i EU-parlamentsvalet. Det får han förstås göra. Men jag tycker han gör fel. En socilist borde rösta på Vänsterpartiet. Det är kritiker som verkligen kan göra skillnad för miljön. En union som förhindrar medlemsländerna att föra en progressiv politik måste kritiseras. Läs mitt svar i ETC eller nedan. 

En socialist bör rösta socialistiskt
ETC, 2014-05-23

Johan Ehrenberg får förstås rösta på vilket parti han vill. Men han har fel när han skriver att MP i egenskap av att de släppt EU-motståndet kan driva klimatpolitiken med ”en helt annan trovärdighet”. Jag är den förste att hålla med om att MP har en bra klimatpolitik, men det är också som Ehrenberg konstaterar att i Sveriges riksdag har Vänsterpartiet föreslagit mer långtgående klimatmål och avsevärt mer pengar till klimatinvesteringar. Men blir man inte bättre på klimatpolitik i EU om man bejakar EU istället för att vara motståndare? Nej, jag tror snarare tvärt om.

Johan Ehrenberg är en varm anhängare av förnybar energi. Det är – som bekant – vi också. I Sverige var Vänsterpartiet (tillsammans med S och C) med och införde det s k elcertifikatsystemet för förnybar energi. Alla som producerar förnybart i lite större omfattning kan räkna med att de stora energibolagen köper upp energin i form av elcertifikat. Detta är välfungerande system som borde byggas ut och kompletteras med direkta stöd. Men nu vet vi inte hur det kommer att gå. Och det är EUs fel. EU-domstolen håller nämligen på att granska det svenska elcertifikatsystemet efter en anmälan av ett åländskt företag. Och i januari i år kom EU-domstolens generaladvokat (Mål C 573/12) med ett utlåtande där man säger att det svenska systemet med elcertifikat strider mot EUs princip om fri rörlighet för varor och tjänster. Om svenska företag har rätt till elcertifikat måste andra europeiska företag också ha det. Skulle generaladvokatens beslut gå igenom i den högsta instansen, EU-domstolen, skulle det sannolikt få helt förödande konsekvenser för vårt elcertifikatssystem och därmed för utbyggnaden av den viktiga förnybara energin. Här kan tilläggas att domstolen i de flesta fall följer generaladvokatens förslag.

Förnybar energi i ett land står mot principen om en fri marknad i EU. Vilket ska väga tyngst? För en socialist, klimataktivist och EU-kritiker borde svaret förstås vara att marknaden aldrig ska få förhindra länder att gå före på miljöområdet.

Vi kan ta ett annat exempel. Både jag och Johan Ehrenberg brinner för egen el. Och Ehrenberg känner väl till att den borgerliga regeringens förslag på området med ett skatteavdrag istället för regelrätt nettodebitering är uselt. Ehrenberg känner också till att regeringen motiverar sitt förslag med att de är förhindrade av EUs momslagstiftning att lägga fram ett förslag om nettodebitering. Jag tycker förvisso att regeringen borde lägga fram det ändå (och ett par EU-länder har ju nettodebitering), men vi ser att EUs momslagstiftning försvårar, inte underlättar, ett progressivt förslag om nettodebitering. Återigen; EU-harmonisering står mot progressiv miljöpolitik i medlemsländerna. Här behövs EU-kritiker som just tar upp det bisarra att progressiv klimatpolitik förhindras av EU.

Det här är inga enskilda exempel. Inom EU råder marknadsfundamentalismen. Den är inskriven i EUs fördrag. När jag gick igenom domstolens domar under en femårsperiod från 2004 i fall där miljö stod mot den inre marknaden vann marknaden varje gång. Ja, i alla 19 fall. 19-0 till marknaden alltså (se gärna min bok ”EU inifrån” sid 48). Sedan dess har domstolen dömt ett fåtal gånger till miljöns fördel, men inriktningen är fortfarande klar. Marknaden är överordnad progressiv miljöpolitik. Som bekant gäller det också för arbetsrätten och andra viktiga värden.

Vänsterpartiet vill förstås ändra på allt detta. Vi vill ha ett socialt protokoll för att garantera arbetsrätten och förhindra lönedumpning. Vi vill ha en miljögaranti som tydligt slår fast att miljö alltid måste vara överordnad marknadskraven. Vi vill ändra detta på EU-nivå. Om vi inte skulle vara bakbundna av EUs marknadsfundamentalism skulle vi förstås ha bättre möjligheter att föra en mer progressiv politik.

Dessutom kompromissar vi inte med vår välfärd. Varken den eller miljön är till salu.

Det tycker jag är rätt goda argument för en socialist att rösta just socialistiskt.

Jens Holm (V), riksdagsledamot

Debatt om minskad köttkonsumtion

En minskad köttkonsumtion skulle kraftigt kunna minska våra utsläpp av växthusgaser och skapa förutsättningar för att föda upp djur på ett mer anständigt sätt. Jag har därför krävt en extra debatt om minskad köttkonsumtion. Läs min interpellation nedan eller på länken. Fredag den 13 juni vid kl 9.00 äger debatten rum i riksdagens kammare.

Den är ställd till miljöminister Lena Ek, men hon har lämnat över debatten till landsbygdsminister Eskil Erlandsson.

Interpellation 2013/14:486 Minskad köttkonsumtion
Till Lena Ek
Av Jens Holm
Sedan 1950-talet har världens köttkonsumtion mer än femfaldigats. Enligt FAO-rapporten Livestock´s Long Shadow står den globala animalieindustrin för 18 procent av världens totala utsläpp av växthusgaser. Svenskarna äter i dag mer kött än någonsin. Sedan 1990 har konsumtionen ökat med 40 procent, från 60 kilo per person och år till 85 kilo år 2012 (Köttkonsumtionen i siffror, Jordbruksverket, rapport 2013:2). Även den svenska animaliekonsumtionen har en stor miljöpåverkan. Enligt Trends in greenhouse gas emissions from consumption and production of animal food products (Cederberg, Hedenus, Wirsenius, Sonesson – Animal, July 2012) har utsläppen från den svenska konsumtionen av animalier ökat till 10 miljoner ton CO2e. 10 miljoner ton är nästan lika mycket som utsläppen från Sveriges 4,4 miljoner personbilar. Forskarnas slutsats är att möjligheterna att minska utsläppen med en effektivare produktion är begränsade. Om världen ska lyckas att begränsa den globala uppvärmningen till max två grader Celsius måste konsumtionen av animaliska produkter minska, menar man (Cederberg, Hedenus, Wirsenius, Sonesson – Animal, July 2012).

I januari 2013 publicerade Jordbruksverket rapporten Hållbar köttkonsumtion. Vad är det? Hur når vi dit? (Jordbruksverket, rapport 2013:1). I den lyfter de upp den snabbt ökande konsumtionen av animalier och vilka konsekvenser den kan få. Man konstaterar att köttkonsumtionen måste minska av klimatskäl samt att det med en minskad köttkonsumtion också följer bättre möjligheter att förse hela jordens befolkning med föda. I rapporten lägger man fram en serie förslag på åtgärder/styrmedel som skulle kunna bidra till en minskad köttkonsumtion. I sammanfattningen skriver man: ”Vi i västvärlden behöver äta mindre kött för att utsläppen av växthusgaser från livsmedelsproduktionen ska minska. I synnerhet nötkött bidrar med stora utsläpp av växthusgaser. Vi behöver också äta mindre kött för att jordens resurser ska räcka till att producera mat åt alla. Det gäller alla köttslag.” (Jordbruksverket, 2013, sammanfattningen, s. 5).

Precis som Klimatberedningen (SOU 2008:24) har konstaterat saknas det styrmedel inom jordbrukssektorn som är direkt riktade mot att minska utsläppen av växthusgaser. En ansvarsfull hållning vore därför att anta ett nationellt mål om en minskad köttkonsumtion. Vänsterpartiet verkar för det. Vi anser också att flera av de förslag för en minskad köttkonsumtion som Jordbruksverket har resonerat kring är intressanta och bör övervägas noggrannare av riksdag och regering. Vi behöver en handlingsplan för minskad köttkonsumtion. Subventioner till animalieindustrin borde fasas ut, skolor och andra offentliga inrättningar borde stimuleras att servera mer vegetarisk mat och information och utbildningsinsatser behövs också för en minskad köttkonsumtion, för att ta några exempel.

Med anledning av vad som anförts ovan vill jag fråga miljöminister Lena Ek:

  1. Avser miljöministern att verka för en minskad köttkonsumtion?
  1. Avser miljöministern att verka för en handlingsplan för mindre kött och mer vegetabilier?

Befria EU från köttkomplexet

Idag har jag och Micke Gustafsson ett inlägg på SvT-debatt. Läs det där eller nedan.

2014-05-17

Befria EU från köttkomplexet
Alla vet det, men ändå är det så kontroversiellt. Att äta mindre kött. I världen står köttindustrin för 18 procent av de totala utsläppen av växthusgaser och i Sverige bidrar vår konsumtion av animalier med lika stora utsläpp från våra 4,4 miljoner personbilar. Dessutom leder köttindustrin till att miljontals djur föds upp, transporteras och slaktas under förfärliga omständigheter.

Att vi ska köra mindre bil är vi alla överens om. En hel del politiska beslut har också fattats i den riktningen. Men när skolor inför vegetariska dagar är köttlobbyn snabbt utanför och delar ut kött. Senast såg vi hur LRF delade ut hamburgare utanför ingången till Gripenskolan i Nyköping. Skolan hade beslutat om en vegetarisk dag i veckan. När Way out west i Göteborg serverade endast vegetarisk mat på sin musikfestival gjorde Göteborgstidningen allt för att förlöjliga detta och delade ut korv och köttbullar hamburgare utanför området. Tyvärr märker vi samma opportunistiska motstånd när vi lägger förslag i riksdagen och EU-parlamentet om minskad köttkonsumtion. Alla lägger huvudet på sned och instämmer i att klimat- och djurrättsfrågan är viktig. Men vem vill egentligen göra någonting åt detta?

Självklart får var och en bestämma vad de vill ha på sin tallrik. Men på samma sätt som att vi måste göra något åt de snabbt växande utsläppen från transportsektorn borde vi också kunna vara överens om åtgärder för en minskad köttkonsumtion.

EU är tyvärr en del av problemet. EU subventionerar animalieindustrin med miljardtals kronor varje år. I vår rapport ”Djurindustrin och klimatet – EU blundar och förvärrar” (2007) konstaterar vi att EU understödjer kött- och mejeriindustrin med ungefär 30 miljarder kronor per år i form av s.k. interventioner och direktstöd, en summa som sannolikt har ökat de senaste åren. Dessutom ger EU 400 miljoner kronor i stöd till marknadsföring av olika djurprodukter, så att försäljningen av dem därmed ska öka. Även svenska företag har fått pengar för att göra reklam för ökad köttkonsumtion.

Det är hög tid att ta ett politiskt ansvar för de växande problem som den ökande köttkonsumtionen medför. Alla Sveriges skolelever, festivalarrangörer, forskare, politiker och andra som verkar för en minskad köttkonsumtion har rätt. Köttlobbyn och EUs subventionsindustri har fel.

Vi kommer att verka för att alla EUs köttsubventioner fasas ut, att EU antar en handlingsplan för minskad köttkonsumtion samt att det införs en gräns på max åtta timmar för EUs djurtransporter. Vi kommer också att verka för högre klimatmål på EU-nivå. En minskad köttkonsumtion skulle radikalt underlätta för att nå dessa mål.

Vi vill inte bara driva detta politiskt. Vi vill också visa att det går att äta utmärkt vegetariskt mat. Därför kommer vi att bjuda på vegetariska hamburgare och informera om den vegetariska matens fördelar idag på Medborgarplatsen, Stockholm.

Med mindre kött kan vi minska utsläppen av växthusgaser. Med en minskad köttkonsumtion får vi också bättre möjligheter att föda upp djuren under anständigare villkor. Dessutom är mer vegetarisk mat bra för folkhälsan; vi mår alla bättre av att äta mindre kött.

Så, vad väntar vi på? Vi ses på Medis på måndag!

Mikael Gustafsson (V), EU-parlamentariker

Jens Holm (V), riksdagsledamot och f d EU-parlamentariker

Tallinns nolltaxa inspirerar

I tisdags besökte jag Estlands huvudstad Tallinn. Den 1 januari 2013 införde Tallinn som första europeiska huvudstad avgiftsfri kollektivtrafik, även kallat nolltaxa. Beslutet togs efter att drygt 70 procent hade röstat för förslaget i en folkomröstning i mars 2012.

Nu ett drygt år efter införandet kan man dra en del slutsatser av nolltaxan.

Resandet har ökat med 9,6 procent i kollektivtrafiken. I mindre välbeställda områden, t ex det ryskdominerade Lasnamäe, har resandet ökat mer än så. I en utvärdering från KTH kommer de fram till att resandet ökat med endast knappt två procent (dock mycket mer i områden som Lasnamäe), men enligt Tallinns kommun stämmer inte de siffrorna (KTH har bl a inte räknat med de nya bussar eller en tåglinje som inkluderats i nolltaxan).

Tallin_spårvagn_nyFörsta kvartalet efter nolltaxans införande gick bilresandet i Tallinn ned med 15 procent. Enligt Allan Alakula på Tallinns EU-informationskontor är bilresandet fortfarande mindre idag än innan införandet, även om man sannolikt inte ligger kvar på samma låga nivå som vid det första kvartalet. Enligt Alakula är det just nolltaxan som är det viktigaste skälet för att människor har lämnat bilen hemma.

Enligt resvaneundersökningar som utförts av Tallin stad är Tallinnresenärerna nöjda med nolltaxan. Man uppger också att komforten har blivit bättre och att tryggheten har ökat i resandet.

Nolltaxan gäller endast för de som är skrivna i Tallinn. Och det här är också den främsta finansieringskällan till reformen. Tallinn stad har fått ungefär 15 000 nya invånare sedan införandet av nolltaxa (Tallinn har drygt 400 000 invånare). Man räknar med att för varje 1000 invånare får man in en miljon euro i skatteintäkter årligen. Sedan den 1 januari 2014 har man också kraftigt höjt p-avgifterna i Tallinns innerstad, något som genererar betydande summor till kollektivtrafiken.

tallin_jensPå tal om finansiering. Tallinns kollektivtrafik kostar totalt sett ungefär 53 miljoner euro. 17 miljoner av detta finansierades innan nolltaxan med biljettintäkter (varav 12 kom från de som var skrivna i Tallinn och 5 miljoner från icke-Tallinnmedborgare). Resterande andel var skattefinansierat. Det innebär att redan innan reformen var 68 procent av kollektivtrafiken skattefinansierad. Innan nolltaxan hade man 16 olika kategorier för avgiftsnedsättningar eller avgiftsbefrielser. Pensionärer och ungdomar reste exempelvis helt gratis. Ett av argumenten för nolltaxan var; om vi redan nu har en sådan stor skattefinansiering varför inte löpa linan fullt ut och skattefinansera hela trafiken?

Innan införandet var motståndet stort från flera olika partier. Det var främst det estniska Centerpartiet som var pådrivande – med visst stöd från socialdemokraterna och de gröna (idag utan representation i det nationella parlamentet) – för införandet av nolltaxan. Idag är det inget parti som driver att nolltaxan ska avskaffas. Nolltaxan har däremot utvidgats med fler linjer sedan starten 2013. Enligt uppgift vill nu flera andra kommuner i Estland nu också införa nolltaxa.

Mina egna bedömningar är att nolltaxan fungerar över förväntan i Tallinn. Kollektivtrafikflottan består av närmare 500 fordon (bussar, trådbussar, spårvagnar och pendeltåg). Det är förstås betydligt mycket mindre än den kollektivtrafik vi har i Stockholm, men Tallinn är ändå tillräckligt stort för att kunna jämföras med andra större städer i Europa. Bussarna är relativt nya. Spårvagnarna otroligt gamla och slitna.

Tallinn_blipp_nyAlla som reser måste ha ett kort som man ”blippar” när man kliver på. Kortet gratis för Tallinnbor, men man registerar alltså ändå när man kliver på. Detta gör att man kan kontrollera och utvärdera resandet väl. Icke-Tallinnbor kan köpa ett dagskort för tre euro som möjliggör obegränsat med resande i Tallinn. Inför införandet var många skeptiska och trodde inte att det skulle fungera. Idag ser man att nolltaxan fungerar och man talar om utvidgning snarare än att avskaffa. Tallinn stad använder nolltaxan som ett sätt att marknadsföra Tallinn internationellt och man försöker bland annat sälja in sloganen ”Tallinn capital of free public transport”. Man arbetar dessutom hårt på att öka tillgången till internet genom att erbjuda gratis Wifi (som drivs av Tallinn stad) på en mängd offentliga platser i staden.

Vad finns det för lärdomar för vänstern och miljörörelsen? Vi kan definitivt lära mycket av exemplet Tallinn. Det finns förstås stora både sociala och miljömässiga fördelar med nolltaxa. Människor kan bli mobilare och röra sig fritt inom nolltaxeområdet. Man gör inte skillnad på rik eller fattig. Man skulle kunna säga att kollektivtrafiken ses som en del av det offentliga rummet som är öppet för alla och som vi finansierar gemensamt via främst skattsedeln (här tycker jag f ö att man kan göra en parallell till gratis wifi. Tillgång till fri internetkommunikation tycker många är viktigt. På samma sätt kan man argumentera att det ska vara samma förutsättningar för alla att kunna röra sig rent rumsligt i en stad).

I Vänsterpartiet vill vi fördubbla resandet med kollektivtrafiken då är en avgiftsfri kollektivtrafik ett väldigt viktigt styrmedel. Vi har infört avgiftsfri kollektivtrafik i orter som Kiruna, Avesta och Hallstahammar. Men detta är förstås mindre orter. Det vore spännande att kunna införa nolltaxa i ett större område, för att visa att det går. I vår budget till riksdagen avsätter vi därför 4,5 miljarder kronor för de kommande tre åren för att kunna genomföra nolltaxa i två län i Sverige. Den riktigt stora utmaningen skulle förstås vara nolltaxa i Stockholm. I dagsläget finansieras kollektivtrafiken i Stockholm till hälften med skattemedel, den andra delen är via avgifter samt en del andra intäkter (reklam, uthyrning av fordon m m). Avgiftsdelen handlar om ca 6,5 miljarder kronor per år. Det är alltså en rätt betydande summa. Men jag är rätt säker på att det går om man vill, men det kommer att ta en del tid. Allt skulle inte behöva finansieras via skattsedeln från Stockholms läns landsting. Staten samt Stockholms kommuner skulle kunna vara med och finansiera en nolltaxa liksom att vissa intäkter skulle kunna tas från trängselavgifterna. Ett första steg i Stockholm vore att underlätta resandet genom öppna spärrar, lägre taxor och avgiftsfritt för vissa grupper, inte minst barn/ungdomar. Det är reformer som borde införas snarast efter en rödgrön valseger i höst. Men siktet borde vara fortsätta att arbeta för införandet av nolltaxa.

Dessvärre går utvecklingen i Sverige idag åt fel håll. Sedan 1995 har priset på kollektivtrafiken i Sverige ökat nästan fyra gånger så mycket som konsumentprisindex. Att resa med bil fortsätter att vara väldigt gynnat, även om bensinpriset har ökat mer än gen genomsnittliga prisökningen (men inte alls lika mycket som priset på att resa kollektivt).

När jag reser tillbaka till Tallinn om några år är jag rätt säker på att nolltaxan finns kvar. Jag skulle inte heller bli förvånad om nolltaxan har spridit sig till flera andra kommuner. Nolltaxa har också spridit sig till andra städer i världen. Det senaste och helt otroligt intressanta exemplet var när Paris för några veckor sedan – av luftkvalitetsskäl – endast tillät hälften av personbilarna att köra på gatorna under tre dagars tid. Det som många har missat var att man under de tre dagarna också hade helt gratis kollektivtrafik för alla. Nolltaxa i en av Europas absolut största städer, om än bara för några dagar…

Jag hoppas vi får nolltaxa i större skala i Sverige inom kort. Ett starkt Vänsterparti vid valet i höst vore ett första steg åt det hållet.

Klimatrapporten måste leda till handling

FNs klimatpanel, IPCC,  har presenterat sin vetenskapliga rapport om klimatförändringens påverkan på människor och ekosystem (AR5-WG2). Den bild som målas upp borde få alla ansvarsfulla politiker att vidta omedelbara åtgärder. Jag har nu läst de 44 sidorna i den s k summary for policymakers. Det är intressant och skrämmande på samma gång. Ofta knastertorra slutsatser (eftersom de har förhandlats fram av alla deltagande länder och forskare), men mellan raderna ser man tydliga signaler om att det är på högsta allvar.

Vi har tidigare fått IPCCrapporter om det vetenskapliga underlaget för klimatförändringarna. Den här rapporten talar om hur våra samhällen påverkas av klimatförändringarna. IPCC berör bland annat konsekvenser som:
Utbredningen av mer extrema väderhändelser
Stora utmaningar för livsmedelsförsörjningen (också stora problem för fisket)
Försvårad tillgång till färskvatten (särskilt i fattiga områden)
Ökad konkurrens om landområden
Risken för ökat antal våldsamma konflikter och krig
Fler personer som tvingas lämna hus och hem och blir klimatflyktingar
Spridning av sjukdomar och s k ill-health (ohälsa)
Ökad press på ekosystem och hot för att arter försvinner i ökad omfattning

Lite av en röd tråd i IPCC-rapporten är att fattiga områden i världen drabbas hårdare av klimatförändringarna (både för att de oftast finns på det södra halvklotet, men också för att de inte kan vidta nödvändiga åtgärder). Rapporten avslutas med behovet av anpassningsåtgärder; att våra samhällen måste planeras utifrån ett förändrat klimat. Detta påverkar allt; hur vi bygger våra städer, vilken mat som ska produceras, hur vi hanterar färskvatten, planerad migration etc.

Nu behövs kraftfulla åtgärder för att ta oss ur det ohållbara ekonomiska system som vi nu befinner oss i. Vi behöver bygga upp ett samhälle som är hållbart och endast använder resurser inom de givna ekologiska gränserna.Vi måste också lägga mycket större fokus på att anpassa våra samhällen till ett förändrat klimat. För Sveriges del kan det handla om att bygga våra städer annorlunda och satsa mer på en lokal livsmedelsförsörjning och minskad köttkonsumtion. Dagens stora livsmedelsimport (ca 50% av vår mat) är helt ohållbar. Jämlika och jämställda samhällen är bättre rustade för att klara de utmaningar som ett förändrat klimat medför. Det behövs alltså mer av vänsterpolitik för att vi ska klara framtidens utmaningar!

Vi har tidigare talat om klimatförändringarna som något som händer någon gång i framtiden. Den här rapporten visar med drabbande övertygelse att det sker här och nu. I synnerhet för den fattiga delen av världen. Därför måste vi agera nu.

IPCCs rapport är beställd av det politiska samfundet. Den utgör ett vetenskapligt underlag för våra kommande beslut. Därför måste rapporten behandlas och bemötas av riksdagen. Slutsatserna är så allvarliga så att Vänsterpartiet nu begär en extra debatt i riksdagen om rapportens innehåll.

Vänsterpartiets lösningar:
* Vi klimatinvesterar mest av alla partier: kollektivtrafik, järnväg, klimatsmarta lägenheter och lokaler, klimatrenovering av miljonprogrammet, 100 procent förnybart senast 2040, hållbar mat. Vi lägger 60 miljarder kr mer än regeringen för de kommande tre åren.
* Inrätta en nationell handlingsplan för klimatanpassning samt mer pengar till detta.
* Inför en klimatlag med koldioxidbudget
* Inrätta en klimatminister och klimatdepartement efter valet.
* Vidta åtgärder mot vår ohållbara konsumtion, ex vis minskad köttkonsumtion och mer hållbar mat (som är producerad i Sverige). Fredrik Hedenus, forskare på Chalmers, som kräver minskad köttkonsumtion är helt rätt ute.
* Klimatbistånd finansierat med nya additionella medel
* Klimatflyktingar måste erkännas som just klimatflyktingar (något sådant internationellt vedertaget begrepp finns ännu inte).
* Högre klimatmål i EU, bl a 60%s minskade utsläpp till 2030.

Detta är bara några exempel. Läs vår klimatmotion och andra miljörelaterade motioner här.

När ska de miljöskadliga subventionerna avskaffas?

Jag har just haft interpellationsdebatt med finansminister Anders Borg om s k miljöskadliga subventioner.  Regeringen har under en lång tid sagt sig vilja kartlägga och fasa ut miljöskadliga subventioner. Det här är något som jag har välkomnat och backat upp så mycket jag kunnat (men också kritiserat för att det inte finns någon konkret handlingsplan). I världen uppskattas de miljöskadliga subventionerna uppgå till 544 miljarder US dollar enligt världsenergiorganet, IEA. Naturvårdsverket gjorde i februari en genomgång (rapport 6455)  av de svenska miljöskadliga subventionerna. Om man summerar dessa uppgår de till dryga 50 miljarder kronor årligen.

Dessa subventioner handlar i mycket stor utsträckning om nedsättningar eller totala befrianden från olika skatter, t ex koldioxidskatten och energiskatten. Det handlar också om direkta subventioner, som till jordbrukssektorn (t ex köttindustrin) och fiskeindustrin. Trots att det är så mycket av subventionerna har regeringen nyligen gjort en ny definition av vad en miljöskadlig subvention är. I framtiden är det bara ”icke-skatterelaterade” miljöskadliga subventioner som gäller. Alltså, en väldigt stor del av alla dåliga subventioner.

I dagens debatt kunde Anders Borg, enligt mig, inte riktigt motivera denna omdefiniering. Han kunde inte heller konkret berätta vilka subventioner det är som ska fasas ut. Det enda han nämnde var den tidigare nedsättningen av koldioxidskatten på diesel, som regeringen nu håller på att fasa ut (något vi stödjer förstås). Busy doing nothing är uppenbarligen mantrat från regeringen även på det här området. Illa!

Se hela debatten här. Nedan min interpellation eller här (den är ställd till Lena Ek, men Anders Borg svarar).

den 22 januari Interpellation
2013/14:242 Utfasning av miljöskadliga subventioner
av Jens Holm (V) till miljöminister Lena Ek (C)
I februari 2012 presenterade Naturvårdsverket rapporten Potentiellt miljöskadliga subventioner (rapport 6455). Det är en sammanställning av de svenska miljöskadliga subventionerna. Sammanlagt uppgår de svenska miljöskadliga subventionerna till 50 miljarder kronor årligen. Det kan handla om skattebefrielse eller nedsättning av koldioxidskatten och andra skatter för bland annat torv, gruvindustrin, fisket samt för flyg och sjöfart. Kärnkraften behöver som bekant inte ta sitt fulla ansvar vid händelse av en olycka, vilket också är en form av subvention, enligt myndighetens sammanställning. Subventionerna rör också jordbruket, inte minst köttindustrin som står för stora utsläpp, samt strukturstöd till fiskeindustrin.

I ett skriftligt svar till mig skriver miljöministern: ”Sammanfattningsvis vill jag säga att jag och regeringen prioriterar frågan om utfasning av miljöskadliga subventioner.” (den 30 november 2011, svar på fråga 2011/12:166) Att fasa ut miljöskadliga subventioner är något som regeringen också har lyft upp i flera budgetar som en prioriterad fråga. Miljöministern framhåller vidare i det skriftliga svaret att Sverige är delaktigt i flera internationella nätverk för att driva en utfasning av miljöskadliga subventioner där. Det är bra, för både de svenska och de internationella miljöskadliga subventionerna är omfattande.

Miljöministern och jag har sedan debatterat frågan om miljöskadliga subventioner i interpellationsdebatten om miljöskadliga subventioner den 12 juni 2012. Miljöministern lovade där att fortsätta att driva utfasningen av miljöskadliga subventioner. I regeringens senaste höstbudget (s. 74) står det: ”Miljöskadliga subventioner ska också kartläggas. Detta sker i nära samarbete med myndigheterna med ansvar inom miljömålssystemet.” (prop. 2013/14:1, utgiftsområde 20, s. 74)

Men frågan är vilka subventioner som avses. När miljöministern gav Naturvårdsverket i uppdrag att kartlägga de miljöskadliga subventionerna var det endast de ”icke-skatterelaterade” subventionerna som avsågs. I regleringsbrevet till Naturvårdsverket för 2013 skriver regeringen: ”Naturvårdsverket ska ta fram en handledning för kartläggning och analys av icke-skatterelaterade miljöskadliga subventioner.”

Men en stor del av subventionerna är ju just relaterade till skatter. Genom att endast tala om icke-skatterelaterade subventioner torde en stor del av subventionerna uteslutas.

Med anledning av detta vill jag fråga miljöminister Lena Ek:

Driver ministern även att de skatterelaterade miljöskadliga subventionerna ska fasas ut?

Driver ministern i de internationella forum där miljöskadliga subventioner tas upp att samtliga miljöskadliga subventioner ska fasas ut, även de skatterelaterade?

Skärp EUs klimatmål

Idag har vi överläggning i Miljö- och jordbruksutskottet med miljöminister Lena Ek om EUs framtida klimat- och energipolitik. Regeringens förslag är alldeles för svagt. Därför presenterar Vänsterpartiet idag våra klimat- och energimål för EU till 2030. Dessa är:

Vänsterpartiets klimat- och energimål för EU till 2030:
* Minskade utsläpp av växthusgaser med minst 60 procent jämfört med 1990.
* Minst 45 procent förnybar energi, vilket ska vara ett bindande mål för EUs medlemsländer.
* Bindande mål om 40 procents energieffektivisering jämfört med EUs jämförelseår.
* 100 procent förnybar energi och nollutsläpp i EU till 2050.
* Grundläggande reform av EUs handelssystem med utsläppsrätter, EU ETS.

Nedan vår avvikande mening (läs: reservation) till regeringens svaga förslag.

2014-02-27

 Avvikande mening, Vänsterpartiet MJU 27/2-14
Ett ramverk för klimat och energi för perioden från 2020 till 2030

Den svenska positionen inför EUs klimat- och energimål till 2030 är ännu en missad möjlighet för Sverige att verka för att EU för en mer ambitiös klimat- och energipolitik. Regeringens förslag innebär inte den någon skärpning av EU-kommissionens förslag. Regeringen föreslår att EU-länderna ska kunna göra stora uppköp av billiga och osäkra utsläppskrediter i andra länder. Att köpa utsläppskrediter kommer inte leda till omställning i vare sig Europa eller Sverige. Vi delar EU-kommissionens analys att politiskt uppsatta målsättningar ska göras helt och hållet inhemskt, utan uppköp av internationella krediter med oklar klimat- och miljönytta. Det är också en stor besvikelse att regeringen inte lägger fram konkreta och ambitiösare mål för förnybar energi och energieffektivisering.

Europa behöver länder som går före och tar klimatansvar. Därför lägger Vänsterpartiet fram följande mål: EU ska ha nollutsläpp vid senast 2050 och all energiproduktion då ska vara förnybar. Till 2030 vill Vänsterpartiet att utsläppen av växthusgaser ska minska med minst 60 procent, jämfört med 1990 och minskningarna ska göras inom Europa. Energiproduktionen ska 2030 bestå av minst 45 procent förnybar energi. Och vi vill ålägga alla verksamheter att energieffektivisera sin verksamhet med 40 procent. Givet att världens utsläpp fortsätter att öka och att Europa historiskt sett står för en stor del av den totala utsläppsmängden är detta att betrakta som minimikrav. Detta är målsättningar som vi också framfört i EU-parlamentet.

Vänsterpartiet föreslår också en grundläggande reform av EUs handelssystem med utsläppsrätter, EU ETS. Handelssystemet ska vara EUs viktigaste styrmedel för att minska utsläppen och att det skapas ett högt pris på att smutsa ned. Idag, med en prisnivå på ca 40 kronor/ton, fungerar inte systemet. Vi välkomnar därför kommissionens förslag till åtgärder för att stärka handelssystemet, men kommissionens förslag är inte tillräckliga. Vänsterpartiet vill ha ett lägre utsläppstak (d v s en brantare linjär utsläppskurva) som korresponderar med kravet om totala minskningar på 60 procent till 2030. Vi vill också ha ytterligare åtgärder i närtid (d v s innan 2020) för att komma tillrätta med problemet med överutbud av utsläppsrätter och det för låga priset på utsläppsrätter. Vi tolkar regeringens skrivning om höjning av den linjära utsläppskurvan samt annullering av utsläppsrätter innan 2020 (sid 12 i regeringens position) som att vi borde kunna samarbeta kring detta. Vi ställer oss dock frågande till varför regeringen ser ett behov i att ytterligare granska kommissionens förslag om en s k stabilitetsreserv (s 3), som vi ser som ett förslag i rätt riktning.

Vänsterpartiet ser också att det behövs kompletterande åtgärder på EU-nivå och det nationella planet för att minska utsläppen från t ex transportsektorn och jordbrukssektorn och vi skulle önska att regeringen har tydligare förslag på området.

Den borgerliga regeringens agerande under hela processen med framtagandet av klimat- och energimålen för 2030 har varit passiv och avvaktande samt stundtals rent kontraproduktiv (som i vurmandet för internationella krediter). Andra jämförbara länder har spelat in konkreta krav till EU-kommissionen i syfte att förbättra målsättningarna. Den svenska regeringen har dessvärre varit tyst. För att Sverige inte ska försitta vår chans att bidra till att EU tar sitt historiska ansvar för utsläppen av växthusgaser är det helt avgörande att regeringen lägger fram förslag på ambitiösare klimat- och energimål på det kommande miljörådet samt Europeiska rådet 20-21 mars.

Hållbar offentlig upphandling

Läser miljöminister Lena Ek och energiminister Anna-Karin Hatt i Svenska dagbladet idag. De säger att de vill ha högre klimatmål för EU. Men vill de egentligen det? Det enda de föreslår är att EU-länderna ska kunna köpa billiga utsläppskrediter i andra länder, motsvarande minskade utsläpp på 10 procent. Det är inget som ställer om vare sig Europa eller Sverige. Vi i Vänsterpartiet vill ha tre bindande mål; för minskade utsläpp, förnybar energi och energieffektivisering och de ska vara högre än det som EU hittills har föreslagit.

Men det var inte det jag skulle skriva om. Idag någon gång efter kl 14.00 kommer jag att debattera hållbar upphandling med civilminister Stefan Attefall. Min interpellation kritiserar att regeringen föreslår att flytta över hela ansvaret för rådgivning kring hållbara upphandlingar till Konkurrensverket. Konkurrensverket vill t ex harmonisera EUs djurskyddsregler (vilket med största sannolikhet skulle leda till försämringar här i Sverige) samt sätter konkurrens och lägsta pris först; inte sociala och miljömässiga hänsyn. Med regeringens förslag kommer det mycket uppskattade Miljöstyrningsrådet att tvingas avsluta sin rådgivning kring hållbar upphandling. Det kan få förödande konsekvenser för att använda den offentliga upphandlingen som ett verktyg mot hållbara och rättvisa investeringar. Läs min interpellation nedan.

den 31 januari Interpellation
2013/14:264 Krav vid offentlig upphandling
av Jens Holm (V) till statsrådet Stefan Attefall (KD
)
Varje år upphandlar våra kommuner, landsting och staten varor och tjänster för uppskattningsvis 600 miljarder kronor. Den offentliga upphandlingen skulle kunna vara ett av våra främsta verktyg för att ställa om vår ekonomi till en hållbarare utveckling. I dag spelar Miljöstyrningsrådet en helt avgörande roll som kunskapsbank och rådgivare åt våra upphandlare. Tack vare Miljöstyrningsrådet kan våra upphandlare ställa sociala och miljömässiga krav för att driva utvecklingen åt rätt håll.

Regeringen föreslår i budgetpropositionen för 2014 att hela ansvaret för sociala och miljömässiga krav samt innovationer underordnas Konkurrensverket (se s. 75–76, utgiftsområde 24). Regeringens förslag har kritiserats av regeringens egen utredare om offentlig upphandling, Sveriges Kommuner och Landsting, Lantbrukarnas Riksförbund och Naturskyddsföreningen (DN Debatt den 23 oktober 2013). Det finns en stor rädsla för att när upphandlingsstödet koncentreras till Konkurrensverket riskeras det viktiga arbete som till exempel Miljöstyrningsrådet bedrivit att försvinna.

Konkurrensverket har vid flera tillfällen tydligt understrukit vikten av att i första hand främja den fria konkurrensen framför att ställa hårda sociala, miljömässiga eller djurskyddskrav i upphandlingen. År 2011 gick man ut till svenska kommuner och uppmanade dem att inte ställa hårdare krav än vad EU-lagstiftningen medgav. I rapporten Mat och marknad (rapport 2011:4, se till exempel s. 12) vill man se en harmonisering av djurskyddslagstiftningen i EU, något som med stor sannolikhet skulle leda till försämringar i Sverige. I skriften Miljöhänsyn och sociala hänsyn i offentlig upphandling argumenterar man för att den så kallade bör-regeln ska tas bort ur svensk offentlig upphandling. Bör-regeln handlar om att våra upphandlare bör beakta miljön och sociala hänsyn vid offentlig upphandling (s. 9–10).

Det kan också vara svårt för en myndighet, som Konkurrensverket, att ge tydliga råd i upphandlingar. Miljöstyrningsrådet har i dag en friare roll att göra just det.

Med anledning av vad som ovan anförts vill jag fråga statsrådet:

På vilket sätt bedömer statsrådet att överflyttningen av ansvaret till Konkurrensverket kommer att stärka möjligheterna att ställa sociala, miljömässiga och djurskyddskrav i den offentliga upphandlingen?