Rädda kollektivtrafiken – omförhandla trängselavgiften

Läs vårt inlägg i Dagens Arena.

Rädda kollektivtrafiken – omförhandla trängselavgiften
Dagens Arena, 2015-05-21
Regeringen bör erbjuda landstinget en omförhandling av trängselavgiften så att den kan gå till kollektivtrafiken i stället för
 Förbifart Stockholm, skriver Rikard Warlenius, Gunilla Roxby Cromwall och Jens Holm.

Behovet av ny kollektivtrafik och tätare turer på befintliga sträckningar i Stockholm är stort. Staden växer snabbt, samtidigt som trängseln och klimatmålen kräver att fler åker kollektivt och färre tar bilen.

I det läget gör Stockholms läns landsting och SL sitt bästa för att det ska bli tvärtom: drar ner på turtätheten i buss- pendeltågstrafiken, lägger ner populära turer och skjuter upp viktiga investeringar, som tvärbanans Kistagren och Spårväg Syd. Samtidigt skapar den långvariga bristen på investeringar i järnvägen ständiga bekymmer för Stockholms tålmodiga pendeltågsresenärer. Som salt i såren kommer resenärerna nu att få ytterligare en chockhöjning av biljettpriset.

I samband med maktskiftet i riksdagen och i Stockholms stad i höstas erbjöds det borgerligt styrda Stockholms läns landsting en möjlighet att omförhandla den trängselavgift som i dag enbart går till att finansiera vägar, trots att majoriteten av stockholmarna i folkomröstningen år 2006 beslutade att trängselavgiften skulle gå till både vägar och kollektivtrafik.

Men landstingsstyret sa blankt nej till att ens förhandla. Nu ser vi resultatet: en landstingsekonomi i fritt fall som drabbar både sjukvården och kollektivtrafiken.

Sedan dess har S-MP-regeringen beslutat att börja bygga världens största och dyraste motorvägstunnel, Förbifart Stockholm, till en kostnad av minst 30 miljarder kronor. Men att Förbifarten nu ser ut att byggas – vilket vi djupt beklagar – minskar inte behovet av ökad kollektivtrafik i Stockholm. Tvärtom: ska inte biltrafikens utsläpp öka så att vi missar klimatmålen måste kollektivtrafiken nu bli ännu mer attraktiv.

Eftersom den borgerliga regeringen satsade alla intäkter under åren 2007 till 2014 på Förbifart Stockholm och andra vägar, anser vi att 100 procent av intäkterna under en minst lika lång tidsperiod bör gå till kollektivtrafiken. Det skulle innebära ett väldigt välbehövligt tillskott till SL.

Vi uppmanar regeringen att erbjuda landstinget en ny omförhandling av trängselavgiften. Regeringen skulle då visa att de, trots beslutet att bygga Förbifarten, tar klimatmålen och Stockholms behov av en fungerande kollektivtrafik på allvar.

Det borgerliga landstingsstyret har förhoppningsvis insett att den inslagna vägen barkar åt skogen och att de behöver pengar till drift och utbyggnad av kollektivtrafiken. Ge landstinget chansen att göra om och göra rätt – för Stockholmsregionens skull.

Rikard Warlenius, ledamot (V) i Stockholms kommunfullmäktige
Gunilla Roxby Cromwall, oppositionslandstingsråd (V) i Stockholms landstingsfullmäktige
Jens Holm, riksdagsledamot (V)

TTIP – tvångströjan på demokratin

Läs min krönika i Samhällsmagasinet Rött. Finns också via länken (sid 21).

De vill ha en tvångströja på demokratin
Rött, 2/2015
När jag satt i EU-parlamentet frustrerades jag ofta över hur svårt det var att få igenom skärpningar av lagar på miljö- och folkhälsoområdet. Att förbjuda en enda kemikalie kunde ta flera år. Vi var tvungna att stapla utredning på utredning för att stärka argumentationen. De allergiframkallande azofärgerna var vi tvungna att tillåta i Sverige. Och vårt tidigare förbud mot alkoholreklam hävdes av EU, trots att man visste att det ökade konsumtionen. Den fria konkurrensen var överordnat allt annat på EUs inre marknad.

Den fria konkurrensen är också den grundläggande principen när världens två största ekonomier; EU och USA, nu förhandlar om gemensam transatlantisk marknad. Det handlar om handels- och investeringsavtalet TTIP (Transatlantic Trade and Investment Partnership).

USAs jordbrukslobby ser avtalet som en fantastisk möjlighet att äntligen få börja exportera hormonbehandlat kött, GMO-varor och klordoppad kyckling i stor skala. Handelskommissionär Cecilia Malmström har lovat att det inte ska bli så. Men om ord står mot ord kan företagen stämma stater med särskilt investeringsskydd som grund. En separat tvistelösningspanel utanför det ordinarie rättsväsendet ska sedan avgöra frågan. Och exemplen hittills där företag har kunnat stämma stater förskräcker.

Australien har blivit stämda av Philip Morris för beslutet om att reklam ska bort från cigarettpaketen, delstaten Ontario i Kanada fälldes för sitt program för förnybar energi och försäkringsbolaget Achmea stämde Slovakien som försökte begränsa vinstintresset i sjukförsäkringssystemet. Ett annat aktuellt exempel är svenska Vattenfalls megastämning av tyska staten på över 40 miljarder kronor för beslutet av att avveckla kärnkraften, något som Vattenfall tyckte äventyrade deras vinster. Även där fanns ett avtal med investeringsskydd i grunden.

Ett så här omfattande handelsavtal medför också stor press på ländernas lagstiftning att successivt närma sig varandra. EU och USA förhandlar just nu om att ha ett gemensamt lagstiftningsförfarande där alla nya lagar måste granskas ur ett handelsperspektiv.

Frågan är vad det blir kvar av den progressiva lagstiftningen? Bara det faktum att man kan bli stämd på miljardbelopp kan få ett land att tveka inför ett förbjuda en kemikalie eller om man måste invänta godkännande från en transatlantisk lagstiftningskommitté kanske det inte blev den där ambitionshöjningen för den förnybara energin? TTIP blir helt enkelt en tvångströja på progressiv lagstiftning.

På senaste EU-toppmötet lovade stats- och regeringscheferna, inklusive Stefan Löfvén att de skulle verka för att TTIP blir klart under 2015. De lovade också att de skulle kommunicera endast ”fördelarna” med avtalet. Å andra sidan ser jag varje dag hur miljöorganisationer, konsumentföreningar, fackförbund, djurrättsorganisationer och andra folkrörelser bestämmer sig för att kampanja mot TTIP.

Och när vi är många som går ihop brukar vi vinna mot överheten. Låt oss göra det nu också. Redan i år.

Jens Holm (V), miljöpolitisk talesperson

Vem tar ansvar för vår planet?

Jag skriver i Miljömagasinet, se nedan eller där.

Vem tar ansvar för vår planet?
Miljömagasinet, 2015-04-30
Det finns få frågor där vi politiker är så överens som att konstatera att klimatfrågan är vår tids ödesfråga. Men ändå finns det få frågor där det händer så lite i förhållande till vad som behöver göras.

Vi vet redan att fjolåret var det varmaste någonsin. Och att åren dessförinnan också hade slagit värmerekord. Vi vet att koncentrationen av koldioxid i atmosfären nu passerat 400 miljondelar, och alltså redan nu ligger över 350 ppm, det som många forskare brukar hänvisa till som maxnivån.

Ändå händer så litet. Varför? Jag tror att den kanadensiska författaren Naomi Klein är något på spåret då hon pekar ut kapitalismen som den stora bromsklossen. I sin bok This Changes Everything – Capitalism vs the Climate tar hon upp mängder av exempel på hur verkningsfulla åtgärder smulats ned till urvattnade marknadstillvända initiativ. Klimatskatter har blivit handelssystem. I stället för stoppdatum för fossila energikällor får de fortsätta att släppas ut. I stället för gemensamma lösningar ska vi individer rädda klimatet genom ”etisk konsumtion” och i stället för stora gemensamma investeringar i omställning hoppas man på marknaden.

Lite självkrititskt kan jag erkänna att även vi i Vänsterpartiet borde kunna lyfta upp klimatfrågan mer, och särskilt peka på behovet av systemkritiska lösningar. Nu är dessutom helt rätt läge för oss att sätta klimatfrågan först. Det går inte längre att räkna med Miljöpartiet på samma sätt som förr. De sitter i regeringen och är uppbundna av socialdemokraterna i många frågor. Jag tänker exempelvis på Förbifart Stockholm, som de tyvärr gav klartecken till. Eller att vi ännu inte fått några nya ambitiösare klimatmål än den tidigare borgerliga regeringens. Nästa stora fråga är Vattenfalls kolkraftverk i Tyskland med tillhörande kolgruvor. Nu trycks det på för att Vattenfall ska sälja dessa. Men vad händer? Utsläppen fortsätter bara någon annanstans. Vattenfall måste i stället besluta om en successiv avveckling av brunkolet och endast investera i förnybart. Och här krävs ett regeringsbeslut om detta. Att successivt avveckla kolet i stället för att sälja energin därifrån kommer vara regeringens enskilt viktigaste klimatbeslut under mandatperioden. Det handlar om att se till att så mycket som en miljard ton utsläpp av koldioxid inte kommer ut i atmosfären.

Men det finns mycket annat som också måste göras. Klimatfrågan måste in i alla politikområden. De nya jobben, som verkligen behövs, måste handla om att ställa om våra samhällen. Våra nya städer och bostäder måste byggas hållbart utan bilberoende. Vi måste ha konsumtionsmönster som är hållbara med exempelvis minskad köttkonsumtion. Välfärden och miljöarbetet måste expandera kraftigt, finansierat med skatter på höga inkomster, flyg, massbilism och allt annat som smutsar ned.

I år är också det år då världens länder ska komma överens om ett klimatavtal på klimattoppmötet i Paris. Vi är nog många som inte har så stora förväntningar. Men, kanske går det att verkligen massmobilisera inför mötet? Jag kommer ihåg hur snabbt ett stort tryck för klimatet byggdes upp inför toppmötet i Köpenhamn, 2009. Hela den hösten – inför toppmötet – var klimatfrågan högst upp på den politiska och mediala dagordningen. Och till mötet reste också inte bara tiotusentals aktivister utan också en bra bit över 100 stats- och regeringschefer.

Tyvärr räckte det inte ända fram den gången. Men mobiliseringen inför Köpenhamn visade att det faktiskt går att få upp en enda fråga högst upp på dagordningen just genom massmobilisering.

Så, om det gick då borde det gå nu igen inför klimattoppmötet i Paris i december. Jag hoppas vi ses under klimatåret 2015.

Besök hos brunkolen

Welzow_Holm

Har besökt Lausitzfälten i Brandenburg, östra Tyskland. Det är här Vattenfall har tre av sina fyra brunkolskraftverk och stora dagbrott för kolbrytning.

sprinklers_welzowVid dagbrottet Welzow Süd sprutar seriekopplade sprinklers ut vattenånga ut i luften. Det görs för att damm och kolpartiklar inte ska sprida sig i luften. ”It´s a big show off”, säger en av invånarna. ”Som om dom där skulle göra någon skillnad mot allt det här”, säger han och pekar ut över det enorma dagbrottet, som jag inte ser slutet på.

På mötet med byborna i Proschim (granne med dagbrottet Welzow Süd) är engagemanget nära kokpunkten. Jordbruksmarken, grundvattnet, luften och deras bostäder har förstörts av kolbrytningen. För att inte nämna utsläppen av växthusgaser som förstår är gigantiska, kring 60 miljoner ton per år, mer än Sveriges samlade utsläpp. En man representerar den sorbiska minoriteten som lever just i området (vägskyltar är t ex utmärkta på både tyska och sorbiska). ”Vi är en hotad minoritet. Och om fler av våra byar måste rivas hotar det hela vår kultur”, berättar han.

Bybornas tydliga budskap till oss är: Se till så att Vattenfall avvecklar kolproduktionen – inga nya gruvor ska få öppnas. Proschim är för övrigt en fascinerande liten by. Granne med ett av Europas största dagbrott har man inte bara blivit självförsörjande på förnybar energi, man producerar nu 15 gånger sina behov och säljer elen på elnätet. Man ser solpaneler på så gott som alla tak på bondgårdarna runt omkring byn, ett biokraftverk tar hand om avfall från jordbruket och gör biogas och strax utanför byn finns en vindkraftspark. Proschim är som en motståndsficka mot den väldiga brunkolen som breder ut sig i området helt och hållet i svenska Vattenfalls regi.

Ett stenkast därifrån tänker Alexander och Sibylle Tetsch öppna en pizzeria. ”Den här ska vara klar i maj” säger Alexander och pekar stolt mot en vedugn som två hantverkare håller på att färdigställa. Bakom den blommande trädgården börjar spökbyn Haidemül. Kommer verkligen någon att komma hit frågar jag skeptiskt?, kanske extra påverkad av regnet och det faktum att termometern endast visar ett par grader över nollstrecket. ”Jag, absolut, säger Alexander. Bara inte Vattenfall tvingar oss att flytta härifrån kommer folk söka sig hit.”

HaidemuhlHaidemühl visar vad som kan bli byn Proschims öde. Hade det inte varit för Vattenfall hade Haidemühl lika gärna kunna vara hemsökt av pesten eller en atombomb. Nu är det bara sedan 2007 en evakuerad by där allt är ödelagt. Tidigare fanns här en glasfabrik och en del andra småindustrier, en skola och bostäder för 600 personer. Idag ligger allt öde. Fönsterrutorna till skolan har gått sönder, någon har sprejat ”Tack Vattenfall” på svenska på en av väggarna, trä och sly håller på att ta över.

Är det den bilden vi vill att människor ska få av Sverige och Vattenfall? Jag hoppas inte. Vattenfall behöver få ett uppdrag att successivt avveckla kolen och att inga nya gruvor ska öppnas. Det kan vi politiker besluta om, och det borde vi. Om vi sätter 2030 som slutdatum finns det en fullt realistisk möjlighet att ersätta kolen med förnybart. Det är precis vad vi behöver göra.

Vattenfalls nya ledning borde sättas på första tåg ned till östra Brandenburg för att studera konsekvenserna av sin egen verksamhet. Få kan lämnas oberörda av de ingrepp som vårt gemensamt ägda bolag skapar där. Lägg därtill att om Vattenfall öppnar nya gruvor för kol kan vi vänta oss utsläpp som är 20 gånger större än hela nationen Sveriges årliga utsläpp. Är det någonting FNs klimatrapporter har lärt oss är det just att de fossila energikällorna måste ligga kvar i marken. Här har Sverige och Vattenfall ett ansvar att ta.

Annullera alla utsläppsrätter

Regeringen har lagt fram en proposition för hur Sverige ska kunna tillträda Kyotoprotokollets andra åtagandeperiod, till 2020. Det hela är egentligen inga större konstigheter. Att Kyotoprotokollet skulle förlängas beslutades på klimattoppmötet i Doha 2013. Det som är anmärkningsvärt är att det tagit så lång tid för Sverige att ratificera (anta här i Sverige) Kyotoprotokollets förlängning. Skälet till det är att regeringen sagt att man måste vänta in EU, och EU har i sig dragit benen efter sig. Men nu är det iallafall dags och det är bra.

Men i nämnda proposition finns också en genomgång över Sveriges uppfyllande av Kyotoprotokollets första period, 2008-2012. Sverige har minskat utsläppen mer än vad FN har krävt, och det är förstås bra. Detta har gjort att Sverige har fått ett stort antal utsläppsrätter i överskott, närmare bestämt 76 miljoner ton koldioxidekvivalenter (detta tas upp i tabell 3.4 i propositionen). Av dessa avses 65 miljoner ton att annulleras, alltså skrotas. Det är bra.

Men det är olyckligt att regeringen inte annullerar det samtliga överskottet av utsläppsrätter. Kvar finns nämligen 10,5 miljoner ton som härrör från de flexibla mekanismerna CDM (Mekanismen för ren utveckling) och JI (Gemensamt genomförande). 10,5 miljoner ton motsvarar en femtedel av Sveriges totala utsläpp eller mer än de samlade utsläppen från Sveriges personbilsflotta under ett år. Därför kräver Vänsterpartiet nu att även detta överskott av utsläppsrätter ska annulleras. Att ens öppna upp för en försäljning sänder helt fel signaler.

Dessutom kräver vi också att hela det svenska klimatmålet ska uppnås genom åtgärder här i Sverige och inte genom uppköp av utsläppskrediter i andra länder. Där har den nya S-MP-regeringen hittills varit otydlig.

Vår motion (som finns på länken ovan) kommer att behandlas nu under våren.

Svik inte om Vattenfall, MP

Idag skriver jag på Dagens Arena om Vattenfall och det tyska brunkolet. Regeringen har chansen att förhindra utsläpp av hundratals miljoner ton koldioxid. Läs där eller nedan.

Svik inte om Vattenfall, MP
Dagens Arena, 2015-03-31
Det var få som gick miste om Gustav Fridolins kolbit i valrörelsen. Med kolbiten i högsta hugg lovade MP-ledaren att partiet skulle verka för att Vattenfall skulle avveckla brunkolsverksamheten i östra Tyskland och att inga nya kolgruvor skulle öppnas. Detta var att ta ansvar för klimatet och vår gemensamma framtid.

Man undrar hur det ansvarstagandet beskrivs idag? För Fridolin och de andra MP-ministrarna tycks nu ha svängt 180 grader och är i stället öppna för en försäljning av Vattenfalls tyska verksamhet.

I dag står Vattenfalls fyra brunkolskraftverk i östra Tyskland för större utsläpp än vad hela Sverige gör. Dagbrotten som förser kraftverken med brunkol är enorma till ytan och ödelägger landskapet för alltid. Byar har flyttats, skogar huggits ned och vattendrag smutsats ned. Anläggningarna är en global och lokal miljökatastrof. Skulle det dessutom öppnas nya dagbrott, något som Vattenfall har planerat för, talar vi om hundratals miljoner ton koldioxid, ja kanske så mycket som en miljard ton, i utsläpp under de kommande decennierna.

Så stora utsläpp är något som vår redan hårt prövade planet inte klarar av. Att successivt avveckla den nuvarande brunkolsverksamheten, avstå från att öppna nya dagbrott och låta kolet ligga kvar i marken torde vara det viktigaste klimatbeslutet som S-MP-regeringen kan fatta under den här mandatperioden.

Att regeringen tar så lättvindigt på frågan om Vattenfalls brunkol är därför förbryllande och oroväckande. Den främsta spekulanten av Vattenfalls kolkraftverk är det tjeckiska energikonsortiet EPH Energy. De ägs i sin tur av det investmentbolaget J&T. J&T misstänks just nu för penningtvätt och korruption i ögruppen Turks och Caicos i Västindien.

J&T är också baserade på Barbados och Cypern, typiska brevlådedestinationer för att underlätta kreativ skatteplanering. Känns det här som en ansvarsfull ägare? Nej, J&T är ett tveksamt företag helt utan miljöambitioner. Borde inte detta få S- och MP-ministrarna på andra tankar?

Vid en försäljning kan vi alltså räkna med en fortsatt drift av kolkraftverken och en mycket sannolik utbyggnad av nya kolgruvor och därmed kraftigt ökande utsläpp av växthusgaser och en än mer förstörd lokal miljö.

Detta skulle gå helt stick i stäv med Socialdemokraternas och Miljöpartiets överenskommelse från oktober i fjol om Vattenfall, där partierna lovade att expansionen av brunkol skulle avbrytas. Hur ser S och MP på det löftet idag?

Självfallet måste en avveckling av kolen ske i samarbete med de tyska myndigheterna. Tyskland har kanske Europas mest långtgående klimatmål. Den så kallade Energiewende har gjort att det förnybara växer så att det knakar. Man förbereder också nya och tuffare bestämmelser mot kolkraften i landet.

Allt detta talar för att en avveckling av brunkolen är realistisk och det enda ansvarsfulla att göra gentemot klimatet. Lägg till detta att energipriserna i dagsläget är historiskt låga och att en snabb försäljningsaffär sannolikt vore en riktigt dålig affär rent ekonomiskt för Vattenfall.

S-MP-regeringen har nu alla förutsättningar för att Sverige ska ta vårt historiska klimatansvar. Det görs inte genom en snabb pengatransaktion och att låsa fast utsläppen för decennier framöver. Det förfärliga militära samarbetsavtalet med diktaturen Saudiarabien stoppades efter ett enormt opinionstryck i samhället. Jag hoppas vi kan åstadkomma detsamma med brunkolen.

Låt oss se till att Vattenfall successivt avvecklar brunkolsverksamheten i Tyskland. Och att Gustav Fridolin inte behöver gå till historien som mannen som svek om kolbiten och sålde utsläppen till ett tjeckiskt investmentbolag utan miljöambitioner.

Jens Holm (V), miljöpolitisk talesperson

Vattenfall och ansvaret

Kväll kommer jag vara med på SVTs Agenda, om Vattenfalls brunkol i Tyskland. Vattenfall håller på att försöka göra sig av med sina fyra brunkolskraftverk med tillhörande gruvor till någon potentiell köpare. För det har de regeringens fulla stöd. Det är helt fel väg att gå.

Vattenfall äger vi helt och hållet tillsammans. Det innebär att vi kan bestämma vad vi ska göra med företaget. Att köpa kolkraftverk i Tyskland i början på 2000-talet var fel, likaså det holländska kraftbolaget Nuon tio år senare. Men det går inte att stoppa huvudet i sanden och tro att om man nu säljer sina kolinnehav så har man trollat bort problemen. De flyttar bara någon annanstans. Det enda raka vore därför att successivt avveckla brunkolsverksamheten och i samma takt investera i förnybar energi.

De främsta spekulanterna på Vattenfalls brunkol är det tjeckiska energibolaget EPH Energy. EPH ägs i sin tur av investmentbolaget J&T, med huvudsäte i Prag, Tjeckien. J&T är också registrerade på Barbados och Cypern, typiska brevlådedestinationer för företag som vill undvika att betala skatt. J&T är överlag ett tveksamt bolag. Förutom skatteuppläggen var de nyligen involverade i en skandal i Västindien med misstankar om mutor och penningtvätt. Och framför allt; J&T har inga som helst miljöambitioner.

Skulle J&T köpa brunkolen är ambitionen att tjäna så mycket pengar som möjligt. Det gör de genom att expandera verksamheten och öppna de nya kolgruvor som Vattenfall redan börjat planera för. Med dessa nya kolgruvor låser man fast energiverksamheten i ett fossilberoende för decennier framöver och med utsläpp som kommer att räknas i hundratals miljoner ton (Sveriges samlade utsläpp för ett år är knappt 60 miljoner ton).

Är det något vi vet så är det att vår redan hårt sargade planet inte klarar av så stora utsläpp. Utsläppen måste minska, och det är fort. Vi i Sverige, Tyskland och Europa har skapat den globala uppvärmningen, så vi har ett extra stort ansvar (inom klimatförhandlingarna talar man om den industrialiserade världens ”historiska ansvar”). Här har vi en möjlighet att förhindra att hundratals miljoner ton växthusgaser kommer att förpesta vår planet för decennier framöver. Det är klart att vi ska ta den.

Vattenfalls brunkol kan inte stängas ned över en natt. Men den borde rimligen kunna vara avvecklad till ungefär 2030. Då hinner man också bygga ut alternativen och satsa på en effektivare energianvändning. Man undviker faktiskt också att göra en ekonomiskt sätt dålig affär, något som en försäljning i dagsläget skulle bli.

Det förvånar mig att S-MP-regeringen inte ger Vattenfall just det uppdraget; en successiv avveckling av den tyska brunkolen. Inför valet lovade S och MP att Vattenfall skulle ”avbryta expansionen av brunkol”. Nu riskerar det att bli tvärt om. Det kan knappast vara en hållbar politik.?

Se också min interpellationsdebatt om detta med näringsminister Mikael Damberg från den 3 mars i år.

FRA, NSA, livsmedel och fiske

Det har varit en hektisk dag i riksdagens kammare (debatt nonstop från 9.00 till 16.00). Vänsterpartiet lade idag förslag om att riva upp och göra om FRA-lagen samt att FRAs omfattande samarbete med USAs underrättelseorgan NSA ska upphävas och granskas. Det fick tyvärr inte gehör, inte ens Miljöpartiet röstade för, vilket förvånade mig.

Men debatten var rätt klargörande. Det är uppenbart att de flesta partierna i riksdagens kammare inte ser några problem med att FRA har ett långtgående samarbete med NSA. Man tycker också att dagens granskningsfunktioner av FRA fungerar bra (trots att det endast är tre partier, ja-sägarna S, M och FP som sitter i granskningsorganet SIUN) och trots att nästan allt är hemligstämplat.

Vill du se hela debatten kan du göra det här. Se också vår debattartikel från igår.

jensholm_kammaren2015-03-04Idag har vi i Vänsterpartiet också lagt fram förslag om skärpta straff mot de som fuskar med livsmedel, precis som föreslagit av Livsmedelsverket. Som bekant är det relativt riskfritt att fuska med livsmedel i Sverige. Ingen har hittills blivit fälld för det omfattande fusket kring den s k hästköttsskandalen för två år sedan. Vi har också lagt fram förslag på att minst 50 procent av maten i offentlig sektor ska vara ekologisk, detta senast till 2020. Vill du se den debatten finns den här. Dessvärre fick vi inte bifall för våra förslag, men vi kommer förstås fortsätta att driva dom.

Sist idag debatterade vi fiskeripolitik. Vi i Vänsterpartiet krävde att EUs nykoloniala fiskeavtal ska avskaffas och istället ombildas till biståndsprojekt för lokalt hållbart fiske i utvecklingsländer. Vi föreslog också ett förbud mot trålfiske i både Sverige och internationellt. Avslutningsvis krävde vi ett totalstopp för ålfiske. Ålen är som bekant extremt hotad och idag finns det ett förbud, men det beviljas många undantag (i dagsläget över 200 yrkesfiskare fiskar ål i Sverige, trots förbudet). Med ett totalförbud kan ålen ges en chans att återhämta sig. Även här stod vi ensamma vid våra krav. Tidigare hade vi MP med oss i dessa krav, men inte nu längre. Konstigt nog… Fiskedebatten ser du här.

Sist en fundering kring Miljöpartiet. Jag gillar egentligen inte att man lägger sig i andra partiers inre angelägenheter. Men jag vill ändå säga följande: Idag har Miljöpartiet röstat emot: att riva upp FRA-lagen, granska NSA-samarbetet, mot högre målsättningar för ekologisk mat (exakt de krav som MP faktiskt säger sig driva), mot förbud mot bottentrålning (vilket man tidigare drev) och mot totalförbud mot ålfiske (vilket man också tidigare drev). Skulle jag vara miljöpartistisk partisekreterare skulle jag vara rätt orolig vid det här laget. Det håller ett tag att rösta emot progressiva förslag med hänvisning till att ”beredning pågår” inom regeringen. Men vid en viss tidspunkt blir det helt enkelt för många svek. När den tidspunkten uppstår är jag inte rätt person att uttala mig kring. Men jag hoppas att MP själva har en aning om när den infaller.

Hög tid att fasa ut miljöskadliga subventioner

Läs mitt inlägg i Miljöaktuellt idag, där eller nedan.

Hög tid att fasa ut miljöskadliga subventioner
Miljöaktuellt, 2015-03-03
Internationella energiorganet IEA har konstaterat att världens subventioner till fossil energi uppgår till 550 miljarder dollar årligen, fyra gånger så mycket som det offentliga stödet till förnybar energi varje år.

Även i Sverige betalas det varje år miljardtals kronor i subventioner till miljöförstörande verksamhet.

Naturvårdsverket har sammanställt de flesta av de svenska miljöskadliga subventionerna i i rapporten ”Potentiellt miljöskadliga subventioner” (rapport 6455, 2012). Subventionerna i rapporten summeras till sammanlagt 50 miljarder kronor årligen.

Det kan handla om skattebefrielse
eller nedsättning av koldioxidskatten och andra skatter för bland annat torv, gruvindustrin, fisket samt för total skattebefrielse för flyget och sjöfarten. Kärnkraften behöver som bekant inte ta sitt fulla ansvar vid händelse av en olycka, vilket också är en form av subvention, enligt myndighetens sammanställning. Subventionerna rör också jordbruket, inte minst köttindustrin som står för stora utsläpp, samt strukturstöd till fiskeindustrin.

På det internationella planet driver regeringen på för att fasa ut de miljöskadliga subventionerna. Det är bra. Men vad sker egentligen i Sverige? Jag debatterade frågan nyligen i riksdagens kammare med klimat- och miljöminister Åsa Romson. Regeringen borde ha en plan för att fasa ut de subventioner som förstör vår miljö. Men till min förvåning tyckte inte ministern detta.

Jag tycker att detta är ett mycket märkligt
förhållningssätt. I internationella sammanhang är Sverige alltid pigga på att kräva att andra länder ska göra sig av med de bidrag och skattenedsättningar som åsamkar ökade utsläpp och annan miljöförstörelse. Varför borde inte detsamma gälla här i Sverige? Jag har full förståelse för att vissa subventioner kan vara motiverade av regionalpolitiska- eller klassmässiga skäl, men att så mycket som 50 miljarder kronor av våra gemensamma resurser går till att förstöra miljön kan inte vara rimligt.

Om klimatförändringen inte ska bli okontrollerbar och farlig för hela vår planet måste vi snabbt få ned utsläppen. Att ta bort subventioner till det som ökar utsläppen och förstör vår miljö borde vara en av de enklaste åtgärderna att vidta. Och i Sveriges fall finns redan kartläggningen av de miljöskadliga subventionerna. Nu behövs det politiska beslut för att se till att de miljöskadliga subventionerna avskaffas.

Det är dags för handling, Åsa Romson och Magdalena Andersson

Jens Holm (V), riksdagsledamot och klimatpolitisk talesperson

Vår miljöförnyelse pågår för fullt

Jag och Anna Hövenmark skriver på Dagens Arena om Vänsterpartiets miljöförnyelsearbete, Eko-eko. Detta som svar till Mattias Goldmanns inlägg med konkreta miljöuppmaningar till Vänsterpartiet. Läs det där eller nedan.

Vår miljöförnyelse pågår för fullt
Dagens Arena, 2015-02-06
Mattias Goldmann, VD Fores, rekommenderar att Vänsterpartiet tar fram nya egna klimatpolitiska idéer; en ”Miljöpolitik för vänsterpartister” (vi noterar att i måndags var det Socialdemokraterna som fick en liknande uppmaning från Goldmann). Vi tackar för de konstruktiva förslagen som kommer till användning i det förnyelsearbete som redan pågår inom partiet. Vänsterpartiets kongress beslutade nämligen 2012 att vår ekonomiska politik skulle bindas ihop med den ekologiska. En arbetsgrupp; ”Eko-eko”, har sedan arbetat med detta och vi kommer senare i vår att lägga fram vår slutrapport.

Eko-eko är den viktigaste programmatiska processen vårt parti har varit inne i på mycket länge. Men inte desto mindre har vi förstås en rätt omfattande klimat- och miljöpolitik redan nu. I vårt partiprogram, som är vårt viktigaste politiska styrdokument, slår vi fast att alla våra politiska förslag måste rymmas inom de givna gränser som naturen sätter upp samt att ”de långsiktiga miljöhänsynen” måste vara överordnade i de fall där miljö krockar med t ex arbetsmarknadspolitiska eller regionalpolitiska målsättningar. Vänsterpartiet är också det parti i riksdagen som lagt det mest omfattande förslagen på miljö- och klimatinvesteringar, där vi genom kollektivtrafik, 100 procent förnybar energi, klimatupprustning av våra bostäder och satsningar på hållbarare konsumtion ska se till att Sveriges klimatmål för 2020 ska överträffas och att vi ska uppnå nollutsläpp till senast 2050 (utan kryphål). Därför har vi varje år i riksdagen lagt omfattande klimatpolitiska motioner (undertecknade bl a av vår partiordförande). Under förra mandatperioden vill vi minnas att vi var det parti som oftast utmanade dåvarande miljöministern Lena Ek på debatt i riksdagens kammare.

Att klimatförändringen är vår tids största utmaning upprepas som ett mantra från i stort sett alla partier. Sedan 1990 har världens utsläpp av koldioxid ökat med 60 procent. Nyligen fick vi färska rapporter om att 2014 var det varmaste året någonsin. Med dagens utsläppskurva ligger vi närmare en 4 graders temperaturhöjning än den 2 gradersgräns som världssamfundet har satt upp. En fyra grader varmare värld skulle innebära slutet på civilisationen såsom vi känner den. Men vad gör vi egentligen för att möta denna enorma utmaning?

Det här var utgångspunkten i Jens Holms artikel i Dagens Arena och där han tog fasta på den kanadensiska författaren Naomi Kleins bok ”This Changes Everything”, något som Goldmann för övrigt inte bemöter. Klein menar att alltför stor tilltro sätts till att marknaden ska lösa klimatproblemet. Vi menar att det är hög tid för ett större politiskt ansvar i klimatfrågan. Och det finns ett antal systemkritiska knäckfrågor som måste lösas för att framtida klimatpolitik ska vara effektiv: Vi måste våga förbjuda det som verkligen äventyrar planetens överlevnad, som fossila energikällor. Fram till dess behövs kraftigt höja skatter och avgifter på det som smutsar ned. Handelspolitiken, och EU, måste alltid tillåta länder att gå före på miljöområdet. Idag ser vi hur WTO och EU stoppar progressiva miljöreformer runt om i världen, Naomi Klein tar upp flera exempel i sin bok. De senaste miljöinnovationerna ska inte låsas av storföretagens patent och immaterialrätt, åtminstone utvecklingsländerna måste kunna ta del av den senaste och bästa tekniken. Den ökande privata konsumtionen, som spär på utsläppen, måste dämpas genom högre skatter och omfördelningspolitik. Det behövs ett gemensamt och solidariskt ansvar för klimatanpassning och hantering av de extremväder som uppstår som en konsekvens av ett förändrat klimat. Sådana här förslag brukar omhuldas av vänstern, men motarbetas av högern som anser att de står i strid med tanken om den fria marknaden.

Om Fores´ ”Klimatpolitik för moderater” kommer bringa klarhet i dessa knäckfrågor återstår att se, men vi välkomnar att det i alla fall finns en ton av självkritik i boken. Det är det minsta man kan vänta sig från Moderaterna; det parti som mest konsekvent har motarbetat en ansvarsfull klimatpolitik i Sverige.

Goldmann har tre konkreta förslag för förändringar av Vänsterpartiets nuvarande klimatpolitik. Låt oss titta på vart och ett.

  1. Att vi ska fokusera på att minska utsläppen i hela världen, inte bara Sverige. Det gör vi redan. Det är de industrialiserade länderna som skapat klimatförändringen, men det är människorna i utvecklingsländerna som drabbas värst (även om vi alla drabbas). Vi har därför föreslagit ett klimatbistånd på fyra miljarder kronor med nya additionella medel, pengarna ska alltså inte tas från biståndsbudgeten. Vi vill också att Sverige ska vara en röst i världen för rättvisa handelsavtal, tekniköverföring till Syd, avskaffande av miljöskadliga subventioner, nedrustning och att internationella lånegivare upphör med krediter till det som ökar utsläppen, för att nämna några exempel.
    Men det Goldmann egentligen föreslår är att Vänsterpartiet ska omfamna utsläppskrediter som innebär att länder i den rika världen ska kunna fortsätta att släppa ut förutsatt att de betalar för att utsläppsminskningar ska göras i andra länder. Här skiljer vi oss åt. Vänsterpartiet vill att omställningen ska ske i hela världen, och länder som Sverige har bland världens bästa förutsättningar. Då håller det inte att stora utsläppare ska fortsätta att förvärra klimatet genom att köpa sig fria med, idag, extremt billiga utsläppskrediter. Med Vänsterpartiets politik tar de rika länderna sitt historiska ansvar samtidigt som vi driver på för exempelvis solenergi i Kenya (som Goldmann exemplifierar med).
  2. Goldmann välkomnar att Vänsterpartiet är motståndare till miljöskadliga subventioner, men tycker inte att vi ska driva på för lägre eller inget pris på viss grundläggande samhällsservice. Goldmann hänvisar till teorier kring nolltaxa i kollektivtrafiken, men verkligheten visar något annat. I Avesta innebar den avgiftsfria kollektivtrafiken (infört 2012), enligt den oberoende analysen, att det kollektiva resandet ökade med 80 procent, en stor del av de nya resenärerna var tidigare bilister, och att utsläppen minskade med 40 ton per år. I Estlands huvudstad Tallinn berättade de kommunala tjänstemännen för oss häromåret hur nolltaxan hade ökat resandet med kollektivtrafiken och minskat bilismen inne i Tallinn. Finansieringen gjordes bl a med högre parkeringsavgifter. Förutsättningarna för nolltaxa ser lite olika ut på olika platser i Sverige. Därför vill Vänsterpartiet börja med att införa det i två län samtidigt som kapaciteten byggs ut med fler fordon. Vi har råd med detta eftersom vi är beredda att höja skatterna på det som smutsar ned och för de som har höga inkomster.
  3. Det är helt avgörande att företagen engageras i klimatomställningen. Vi välkomnar därför initiativ som Hagainitiativet, där företag sätter upp egna klimatmål. Men det kan aldrig ersätta det viktiga arbete som måste komma från politiskt håll. Politiken måste klart och tydligt förklara förutsättningarna för industrin. Fram till dess att det fossila har fasats ut helt kommer det att bli dyrare att smutsa ned med högre CO2skatt, flygskatt, registreringsskatt på stora bilar, vägslitageavgift eller handelsgödselskatt för att nämna några exempel. Andra verksamheter kommer att uppstå och att växa, och här kommer det finnas fantastiska möjligheter för innovativa företag.
    Vill företag donera pengar till olika former av miljöprojekt kan det också vara positivt. Men mottagarna måste komma ihåg att man alltid betalar ett pris för donationer. I Nordamerika, varifrån Naomi Klein hämtar de flesta exemplen, finns det flera konkreta fall med ledande miljöorganisationer som har passiviserats på grund av sitt ekonomiska beroende av fossilföretag. Det förefaller oss mycket oroväckande.

I Vänsterpartiet finns viljan och önskemålet att fullt ut anta klimatutmaningen. Vi vill vara det parti som säger som det är och som presenterar de förslag som behövs för att skapa ett samhälle där vi lever inom de givna gränser som naturen satt upp. Mycket av politiken finns redan på plats, och mer kommer när Eko-eko presenterar vår slutrapport i maj. Om det sedan mynnar ut i en ”Miljöpolitik för vänsterpartister” återstår dock att se.

Jens Holm (V), riksdagsledamot och ledamot av arbetsgruppen Eko-eko
Anna Hövenmark (V), partistyrelsen och ordförande för arbetsgruppen Eko-eko