Kanada har just formellt meddelat att man drar sig ur Kyotoprotokollet. Det är mycket olyckligt, men ett väntat drag från den nya konservativa regeringen som ogillar allt vad ambitiös miljöpolitik heter. Jag lyssnade på miljöminister Peter Kent i Durban nu för några dagar sedan, då han avfärdade bindande åtaganden inom ramen för Kyotoprotokollet (det var då det genomfördes en helt underbar protestaktion mot honom, tyst, fredligt och effektufullt med aktivister som ställde sig upp med t-shirts med protesttext på). Med även Ryssland och Japans motvilja att ställa sig bakom en andra åtagandeperiod blir Kyoto kraftigt urvattnat. Lena Ek och de andra förhandlarna i Durban sätter sin tilltro till överenskommelsen om att 2020 ha ett nytt globalt klimatavtal på plats. Det ska innefatta alla länder, tror man. Men frågan är om det blir så? Överenskommelsen är inte rättsligt bindande och att vänta ända till 2020 har vi inte tid med. Det är bara att konstatera att Durban slutade mycket, mycket illa. Processen är räddad, men inte klimatet, som flera har uttryckt det.

I fjol slogs ett icke smickrande rekord. Aldrig någonsin har utsläppen ökat så fort från ett år till ett annat, utsläppen uppgick i fjol till 33 gigaton koldioxidekvivalenter. För att ha en rimlig chans att begränsa uppvärmningen till max 2 grader måste utsläppen stabiliseras på en nivå av högst 44 gigaton till år 2020. Men med dagens utsläppskurva kommer det bli omöjligt att nå detta, enligt FN-rapporten ”The Emissions Gap Report” (2010). Durbanöverenskommelsen erkänner behovet av att skyndsamt bryta denna utsläppskurva, men alla vet att utan rättsligt bindande åtaganden och ett tilltäppande av det stora antalet kryphål i klimatpolitiken (t ex osäkra utsläppskrediter, s k hetluft i det forna östblocket och en alltför generös tillgodoräkning av mark och skogsinnehav) blir det omöjligt att nå detta.

I värsta fall kan vi räkna med en temperaturhöjning långt över två grader under detta århundrade. Och med detta kan vi räkna med konsekvenser av våra väder- och ekosystem av apokalyptiska proportioner, med en kraftig havsnivåhöjning, livsmedelsbrist, konflikter och miljontals klimatflyktingar som ett brev på posten. I utvecklingsländerna är denna process redan igång.

I klimatkonventionen slås det fast att det är de historiska utsläppen som ska räknas. Och det är den rika delen av världen som har stått 75 procent av dessa. Det är därför de rika länderna ska gå före och göra de nödvändiga utsläppsminskningarna samt föra över stora summor kapital till de fattiga. Redan i Marrakech 2001 utlovades en klimatfinansiering till utvecklingsländerna som i praktiken aldrig blev av. Sedan dess har utlovandet av de fiktiva pengarna fortsatt. I Köpenhamn, för två år sedan, lovade de rika länderna 30 miljarder dollar i s k snabbstartspengar till den fattiga världen, något som inte heller blivit av. Istället för att lägga fram reda pengar på bordet har Durban ägnat nästan två veckor åt att diskutera hur den nya gröna klimatfonden ska styras. Från och med 2020 har nämligen de rika länderna utlovat 100 miljarder dollar per år till den fattiga. I Durban utlovade Danmark, Norge, Tyskland och Storbritannien mindre summor. Men från miljöminister Lena Ek och Sverige kom ingenting. Vi har alltså fått en klimatfond utan pengar, som Norges statsminister Jens Stoltenberg uttryckte det på toppmötet.

Det som verkligen svider i ögonen och gör hjärtat tungt är att följa det EU-toppmöte som paradoxalt nog har lagts exakt samtidigt som Durbankonferensens sista dagar. Därifrån har vi fått höra hur skuldsatta utvecklade europeiska stater och spekulerande banker nu ska få ännu större kapitaltillskott. Det är direkt provocerande att Fredrik Reinfeldt och de andra stats- och regeringscheferna kan ge stöd på hundratals miljarder bara för att rädda prestigeprojektet euron men samtidigt blunda de för de fattiga ländernas behov. Utan klimatpengar till de fattiga länderna lämnas hundratals miljoner människor i Syd i sticket. Bankmiljarderna borde stoppas omedelbart och istället kanaliseras som klimatbistånd till de fattiga länderna.

Det är bra att Durban inte brakade ihop helt och hållet. Klimattoppmötena är viktiga och är det enda internationella organet vi har för att få kontroll över världens utsläpp av växthusgaser. Men att bara förlita sig på ett toppmöte en gång om året räcker förstås inte. Sverige och EU måste gå före i klimatarbetet. Den gamla EU-positionen om att villkora högre minskningskrav med att ställa krav på USA och Kina håller inte. Sveriges minskningsambitioner måste skärpas, likaså EUs (ser att min kollega Matilda Ernkrans S är inne på samma spår idag). Detta år något Vänsterpartiet kommer verka för. Vi kommer lägga fram konkreta förslag i form av skarpare styrmedel, ökade klimatinvesteringar och stimulanser för hållbarare livsstil för att nå dit. Inte minst måste den fattiga delen av världen få pengar till klimatarbetet. Och det är NU.

Avsutningsvis, Durban var mitt tredje besök på ett klimattoppmöte, COP. FN är en fantastisk organisation som förtjänar allt stöd. Men det krävs stora institutionella förändringar för att tempot i klimatarbetet ska kunna skruvas upp. Toppmötena borde sammanstråla oftare med ett långsiktigt mål om att skapa en permanent parlamentarikerförsamling för klimatfrågan. Kan vi involvera våra nationella- och regionala (t ex EU-parlamentariker) politiker i klimatfrågan skulle tempot kunna höjas. På nationell nivå skulle jag önska att fler länder gjorde som exempelvis Storbritannien och Danmark och inrättade separata klimatministrar. Med en separat minister för bara klimatet är det lättare att hålla fokuset och kompetensen i frågan.

Ja, det finns mycket att göra. Det är det enda vi kan veta med säkerhet. Jag hoppas därför kunna utveckla mina tankar om exempelvis en permanent parlamentarikerförsamling för klimatet.

Skriver detta från Paris. Fast här när gårdagens flyg till Durban brakade ihop. Väntar och väntar. Om några timmar går planet. Anländer till Durban först imorgon kl 7.00, men då ska det bli klimatpolitik 24h/dygnet. Idag skriver jag, Gunilla Roxby och Kajsa Stenfelt skriver idag på Dagens Nyheters Sthlm-Debatt om det trafikkaos som avregleringarna av kollektivtrafiken har medfört. Eller, åtminstone kommer att medföra den dag vi får en massa snö igen (precis som åren innan). Vem är det egentligen som har ansvaret? Idagsläget kan alla skylla på alla. Ohållbart. Läs den där eller nedan.

Corren kritiserar mig och Åsa Romson, utifrån förra veckans interpellationsdebatt. De tycker Lena Eks klimatpolitik är helt utmärkt. Uppenbarligen. Ja, om man tycker att det är OK att en stor del av våra klimatåttaganden görs i Kina, världens största diktatur så är det förstås så, men inte tycker jag att det känns som en särskilt liberal hållning. Eller har Corren bara dåligt koll på läget? I min gamla lokaltidning Sundsvalls Tidning skriver jag idag om att Öka tempot i klimatarbetet och Dagens Opinion har uppmärksammat min kommande interpellationsdebatt med Carl Bildt. Bildt och Sverige är nu  ordförande för Arktiska rådet. Varför tar inte han kampen mot oljebolagen som vill bedriva storskalig oljeutvinning i området? Det är väl inte så att han går fossilindustrins ärenden…

Snart flyget söderut, mot Durban. Det ser jag fram emot.

Samhällets ansvar att trafiken fungerar även vid snöfall
DN 2011-12-06
Hösten har varit historiskt mild och många har hunnit glömma de gångna årens kalla och snörika vintrar. De som inte glömt är Stockholms kollektivtrafikresenärer. För dem har de två senaste vintrarna nämligen inneburit stora prövningar. Det är hög tid för trafikpolitikerna och SL att ta ett större ansvar för snöröjningen genom bättre samordning, tuffare krav i upphandlingar och förbättrad information.

Två år i rad kollapsade SL-trafiken. Vintern 2010 var det tunnelbanetrafiken som ställdes in under en vecka på grund av bristande snöröjning. Ett år senare, den 11 februari i år, ställdes busstrafiken in i hela länet. Kritiker menar att beslutet att ställa in busstrafiken var alltför långtgående och att viss trafik hade kunnat upprätthållas i delar av länet. Att ställa in all trafik i ett trafikslag är en drastisk åtgärd som bara ska vidtas i mycket extrema fall. Det var dock inte SL, utan bussentreprenörerna, som fattade beslutet. Det är inte rimligt att enskilda bussentreprenörer har mandat att fatta så här långtgående beslut, utan att någon tar ett övergripande ansvar.

Precis som inom omsorgssektorn har snöröjning och fordonsunderhåll tagits över av privata aktörer, vars syfte är att tjäna pengar. Med pressade anbud har de privata företagen varken incitament eller ekonomiskt utrymme att hålla med resurser för extraordinära händelser, vilket gör systemet sårbart vid exempelvis snöfall. Ett aktuellt exempel är företaget Balfour Beatty som inte klarade av att leva upp till sitt kontrakt för underhåll av järnvägarna i Västsverige. Vintern 2010–2011 blev dyrare än företaget räknat med och snöröjningen fun-gerade inte som avtalat. Trafikverket och Balfour Beatty kom därför överens om att säga upp avtalet i förtid, vilket kostade Trafikverket 125 miljoner kronor – pengar som kunde ha gjort mycket större nytta på annat håll.

I dag har trafikentreprenörerna givits ett alltför stort ansvar över kollektivtrafiken i Stockholms län. SL har i praktiken avsagt sig samordningsansvaret för snöröjningen och därmed möjligheten att upprätthålla en fungerande trafik året om. Detta är inte rimligt. Det måste vara samhällets – inte de enskilda trafikoperatörernas – ansvar att utarbeta strategier för hur kollektivtrafiken ska kunna upprätthållas vid svår väderlek, åtminstone i de viktigaste delarna av trafiksystemet. För att inte tidigare års kaos ska upprepas i vinter ser vi att ett antal konkreta åtgärder måste vidtas:

• SL måste ta ett större ansvar för att dialogen mellan kommun, snöröjare och andra aktörer fungerar. Det kan inte åligga trafikentreprenörerna att ha denna samordnande funktion.

• Det ska finnas en sektorsöverskridande krisplanering där prioriterade busslinjer till akutsjukhus och andra viktiga samhällsfunktioner som saknar annan kollektivtrafikförsörjning pekas ut. Dessa linjer ska vara trafikerade oavsett väderlek.

• Vid störningar i trafiken måste informationen fungera betydligt bättre än i dag. För att förbättra störningsinformationen ska SL:s kundtjänst återgå i SL:s egen regi.

• I avtalen med snöröjare och trafikoperatörer måste krav ställas på tillräckliga personella och materiella resurser för att klara även långvariga snöfall. Såväl gator och spår som hållplatser måste hållas fria från snö för att trafiksystemet ska fungera.

• Vid fordonsupphandlingar ska SL ställa större krav på att bussar och tåg klarar det svenska vinterklimatet.

Trafiksystemet måste ses som en helhet där alla delar fungerar – från planering via snöröjning av både gator, spår och hållplaster till en fungerande störningsinformation. En halv miljon stockholmare är beroende av kollektivtrafiken för sina arbetsresor. För dem och för hela civilsamhället är det av yttersta vikt att kollektivtrafiken fungerar, även när det snöar.

Jens Holm, (V), riksdagsledamot och miljöpolitisk talesperson
Gunilla Roxby Cromvall, (V), ledamot i trafiknämnden i Stockholms läns landsting
Kajsa Stenfelt, (V), ledamot i trafik- och renhållningsnämnden i Stockholms stad