Sverige ska blir bättre på djurskydd, inte sämre

Jag skriver på DN-debatt om vikten om att förbättra för djuren, inte försämra. Detta som svar på en tidigare artikel. Läs nedan eller hos DN.

Sverige ska blir bättre på djurskydd, inte sämre
Dagens Nyheter, 2014-10-14
Jag delar oron över den ökande köttimporten, men att att tumma på de svenska djurskyddsambitionerna är helt fel väg att gå. Konsekvensen av Åke Rutegårds och Martin Wierups resonemang blir en anpassning till minsta gemensamma nämnaren på EU-nivå. Sverige har i stället ett gott läge att höja ambitionerna inom livsmedelsproduktionen, inte sänka, skriver Jens Holm (V).

Jag delar den oro över den ökande köttimporten till Sverige som Åke Rutegård från köttindustrin och Martin Wierup, professor SLU, ger uttryck för (DN 12/10). Det här gör att det blir allt svårare att ställa krav på den mat som konsumeras i Sverige samt att vi tappar arbetstillfällen till andra länder. De har också rätt i att vi i mycket större utsträckning måste driva på i internationella fora för strängare djurskyddslagstiftning, men att tumma på de svenska ambitionerna är helt fel väg att gå.

Inom EU sätts den fria konkurrensen över allt annat. Detta kan göra det svårt för enskilda medlemsländer att ha högre ambitioner för lagstiftningen. Avskalade gränshinder och en helt fri konkurrens kan vara ett bra sätt att pressa priser, men det medför nästan alltid en press nedåt på progressiv lagstiftning. Ett aktuellt exempel på detta är förhandlingarna om frihandelsavtal med USA och Kanada. Det är därför det behövs en politik som står upp för ambitiös lagstiftning exempelvis avseende djurskydd, folkhälsa och miljö.

Konsekvensen av Åke Rutegårds och Martin Wierups resonemang blir en anpassning till minsta gemensamma nämnaren på EU-nivå. Vi ska sedan ”driva frågor om djurskydd inom EU-systemet”. Men om alla länder får samma ambitionsnivå finns det ju inte längre några föregångare att inspireras av. Just harmonisering, att det blir lika i alla länder, är också problemet med det förslag om gemensam djurskyddslag som just nu diskuteras inom EU-kretsar. Harmonisering är något som industrin av naturliga skäl vill ha. Det garanterar att inget land sticker i väg och har för tuffa lagar, men det lägger samtidigt en våt filt över allt vad progressiv lagstiftning heter.

Rutegård och Wierup vill att djurskyddslagstiftningen ska baseras på vetenskaplig grund och ”riskvärdering”. Självklart är det viktiga parametrar, och det är också ett av skälen till att den svenska djurskyddslagen har utretts. Men när det gäller grundläggande etiska frågor är det inte alltid lätt att säga vad som är det mest vetenskapliga. I svensk djurskyddslag slås det fast att djur ska ges ”möjlighet att bete sig naturligt” (4§). Det är en modig och bra formulering, som direkt knyter an till att djur är levande kännande individer som ska ha rätt att leva just som sådana. Om det när något som är unik med svensk djurskyddslagstiftning så är det just rätten till det naturliga beteendet. Därför är det helt avgörande att vi slår vakt om det kravet och fortsätter att se djuren i första hand som levande individer och inte produktionsenheter.

Annars är det inget originellt att tycka att ens eget land är bäst för djuren. Reser vi till andra jämförbara europeiska länder hör vi liknande argument om hur förträffligt det egna landet är för djuren. För svenskt vidkommande kan det vara värt att komma ihåg att en mängd europeiska länder har kommit längre än Sverige vad det gäller att få stopp för obedövad kastrering av grisar, förbud mot burhållning av värphönor och genomför långt fler djurskyddskontroller än vad vi gör.

Min slutsats är att det snarare är mer som förenar svensk animalieproduktion än särskiljer; även här är den storskalig och industriell och förhållandevis okänsligt utifrån ett djuretiskt perspektiv. Den svenska djurskyddskontrollen bärs upp av ambitiösa och duktiga kontrollanter, men med nuvarande resurser omöjliggörs den djurskyddskontroll som behövs för att säkerställa att djurskyddslagens krav om naturligt beteende verkligen fungerar i praktiken. Den svenska djurskyddslagen är över 20 år gammal och i behov att modernisering. Därför har vår djurskyddslagstiftning utretts och för nästan tre år sedan presenterade regeringens utredare ett omfattande betänkande. Glädjande nog var huvudinriktningen att bygga ut svenskt djurskydd, inte att montera ned.

I regeringsförklaringen lyfte Stefan Löfven upp djurskyddet som ett prioriterat området. Det är positivt, och jag tolkar det som att den nya regeringen nu tänker lägga fram förslaget till ny djurskyddslag, något som har förhalats av den tidigare borgerliga regeringen, och att syftet är att stärka djurskyddslagstiftningen. Och kanske kan det vara så att det är just det som är framtiden för svensk livsmedelsproduktion; att vi erbjuder något annat än industriproduktionen på kontinenten.

Allt talar för att konsumenter och offentliga upphandlare kommer att ställa högre etiska krav på livsmedel i framtiden, både avseende miljö och djurskydd. Sverige borde vara det land som levererar just detta; mat som är djuretisk och hållbar. Med EU:s nya upphandlingsdirektiv ges det dessutom större möjligheter att ställa just sådana krav i uppköpen av mat till offentlig sektor. Sverige har därför ett gott läge att höja ambitionerna inom livsmedelsproduktionen, inte sänka.

Jens Holm (V), riksdagsledamot och miljöpolitisk talesperson och EU-parlamentariker 2006–2009

Skärpta klimatmål i EU?

Idag på EU-nämnden fick vi en oroande indikation om vilken roll statsminister Stefan Löfven kanske kommer att spela på EU-toppmötet 23-24 oktober. Finansminister Magdalena Andersson sa att hon tyckte att minst 40 procents utsläppsminskning till 2030 var en bra målsättning samt att andelen förnybar energi ska vara minst 27 procent samt att kravet på energieffektivisering ska vara 30 procent. Det är ju EU-kommissionens förslag till klimat och energimål. Både S och MP har ju tidigare, tillsammans med oss i Vänsterpartiet, drivit på för skärpta klimatmål på EU-nivå. Gäller inte det längre? Jag ställde frågan till Andersson och hon var tyvärr inte tydlig på den punkten.

Kanske kan vi hoppas på att finansministern var lite dåligt förberedd på frågan (hur man nu kan vara det i EU-nämnden vet jag inte…) och att regeringens position kommer att vara att verka för mycket ambitiösare klimatmål än det som föreslagits.

Nu kräver jag iallafall en debatt i riksdagens kammare om EUs klimat- och energimål. Läs min interpellation hos riksdagen eller nedan.

Interpellation 2014/15:8 EU:s klimat- och energimål till 2030 
av Jens Holm (V) till Klimat- och miljöminister Åsa Romson (MP)
På Europeiska rådet den 23–24 oktober i år väntas EU:s klimat- och energimål för 2030 slås fast. Beslutet skulle egentligen ha fattats på ett toppmöte tidigare men har skjutits fram till detta möte. EU-kommissionens förslag till målsättningar för 2030 innebär minskade utsläpp av växthusgaser med 40 procent, mål om 27 procent förnybar energi och en översyn av EU:s ambitioner om energieffektivisering.

Dessa målsättningar räcker inte för att de europeiska länderna ska ta sitt historiska ansvar för den globala uppvärmningen. Därför är det helt avgörande att det finns medlemsländer som trycker på för ambitiösare målsättningar än det som EU-kommissionen har lagt fram. Sverige skulle kunna vara ett sådant land.

Vänsterpartiet verkar därför för att EU ska ha nollutsläpp senast 2050. Gällande de aktuella klimat- och energimålen vill Vänsterpartiet ha målsättningar om att utsläppen av växthusgaser ska minska med minst 60 procent jämfört med 1990. Dessa minskningar ska göras inom Europa, utan uppköp av osäkra krediter. Energiproduktionen ska 2030 bestå av minst 45 procent förnybar energi. Och vi vill ha bindande mål för alla verksamheter om att energieffektivisera sin verksamhet med minst 40 procent. Det krävs dessutom en grundläggande reform av EU:s handelssystem med utsläppsrätter, EU ETS. Givet att världens utsläpp fortsätter att öka och att Europa historiskt sett står för en stor del av den totala utsläppsmängden är detta att betrakta som minimikrav.

Den tidigare borgerliga regeringens agerande under framtagandet av klimat- och energimålen för 2030 var passivt och avvaktande samt stundtals rent kontraproduktivt (som i vurmandet för internationella krediter). Jag hoppas nu att den nyvalda regeringen visar på en betydligt mycket högre ambitionsnivå för klimatpolitiken. Men än så länge har regeringen inte redovisat några nya målsättningar inför EU-toppmötet den 23–24 oktober.

Med anledning av vad som anförts ovan vill jag fråga klimat- och miljöminister Åsa Romson:

Vilka mål för EU:s klimat- och energipolitik 2030 avser ministern att driva inför EU-toppmötet?

En regeringsförklaring som inger hopp

För några timmar sedan avgav statsminister Stefan Löfven regeringsförklaringen i riksdagens kammare. På många sätt var det en regeringsförklaring som inger hopp om framtiden. Löfven utlovade bland annat:

En statlig investeringsplan för ökade investeringar och nya jobb (bra, men hur mycket pengar blir det?).
Upprustning av miljonprogrammet (med både miljönytta och av sociala skäl)
En bostadsmiljard för nybyggnation av bostäder, löfte om 250 000 nya bostäder till 2020 (men en miljard räcker inte, V lägger tre miljarder per år, och vilken energiprestanda ställs på nya bostäder?).
Vägslitage för minskade utsläpp från den tunga långtradartrafiken och intäkter till kollektivtrafik och järnvägar.
Progressiva handelsavtal (kommer Löfven våga rösta mot TTIP?).
Investeringsprogram för lokal miljöomställning (bra, men hur mycket pengar blir det?).
Klimatpolitiskt ramverk (men var är de nya skarpare klimatmålen?).
Införandet av ett miljömålsråd
Att djurskyddet ska stärkas (fantastiskt att det nämns i regeringsförklaringen, men vad ska det leda till?).
Att avfallsansvaret ska läggas på kommunerna och inte företagen.
Stöd till havsbaserad vindkraft och ökat stöd till solenergi
Att Sverige ska erkänna Palestina (jättebra, men varför inte Västsahara också?).
Genusbudgetering i budgeten (bra, men exakt hur ska det gå till?).
Vårdvalssystemet inom vården ska bort och vinstjakten överlag i välfärden ska begränsas (bra att kritiken lyfts men det här är otillräckligt).
Fri entré på statliga museer (ja, tack för det!).
Resurscentrum mot rasism (ja, men vad exakt ska det leda till?).

Som ni ser, en hel del reformer. Men som ni också ser finns det fortfarande en hel del frågetecken. Och, framför allt; det är en hel del som inte finns med i denna regeringsförklaring. Förutom vägslitageavgiften utlovas inte en enda ny miljöskatt; ingen höjd koldioxidskatt, ingen handelsgödselskatt, flygskatt har diskuterats men finns inte med som ett skarpt förslag m m. Och Stefan Löfven sa ingenting om vilka klimatmål som ska gälla till 2020. Kommer alltså S-MP att rakt av ta över borgarnas klimatmål? De kan väl inte på fullaste allvar mena att de ska fortsätta att driva målsättningen om att utsläppen ska minska med 40 procent och där en tredjedel inte ens görs i Sverige och där en tredjedel till ligger på EU-nivå?

Det är jättebra att Stefan Löfven pratar mycket om investeringar och att mycket av dessa just ska ske inom miljö- och klimatområdet. Men det kommer tyvärr inte bli mycket av dessa investeringar om han inte törs dra in pengar i form av höjda skatter på företag, inkomster och det som smutsar ned.

Förbifart Stockholm – vår tids miljömässiga Titanic – nämndes inte i regeringsförklaringen, men enligt tidigare överenskommelse ska motorvägen börja byggas den 1 maj nästa år. Inte alls OK.

Ett annat frågetecken är hur Löfven ska få igenom sina förslag i riksdagen. Han har ju som bekant inte majoritet för sin politik. Här kommer förhandlingar med Vänsterpartiet vara nödvändiga. Vi kommer att se till att politiken blir betydligt mycket rättvisare och grönare än så här. Var så säkra.

MP lägger sig platt för katastrofala förbifarten

Jag har ett kort inlägg idag i Expressen om S och MPs olyckliga uppgörelse om Förbifart Stockholm. Läs den där eller nedan.

MP lägger sig platt för katastrofala förbifarten
Expressen, 2014-10-03
Miljöpartiet och Socialdemokraterna har i veckan kommit överens om motorvägsbygget Förbifart Stockholm. De skjuter på byggstarten ett halvår, medan politikerna i Stockholms stadshus och landsting ska komma överens om den framtida fördelningen av intäkterna från trängselskatten. Om inget oförutsett inträffar före den 1 maj ”fortsätter projektet enligt plan”.

MP har alltså gått med på att bygga Sveriges dyraste och kanske miljövärsta motorvägsprojekt någonsin. Varför? Förbifart Stockholm avfärdas av Naturvårdsverket när hela idén med motorvägen är ökad massbilism och växande utsläpp. Förbifarten kommer att sluka en stor del av de framtida resurserna till kollektivtrafiken. Vi ser redan exempel på detta när inte en krona av trängselskattens intäkter sedan 2008 har gått till kollektivtrafiken. Vägar och främst förberedelser av Förbifart Stockholm har slukat allt.

Jag har respekt för att S och MP måste komma överens i viktiga frågor. Men detta innebär att motorvägen ska börja byggas från den 1 maj nästa år. En heltäckande utvärdering utifrån hela regionens sociala och miljömässiga behov samt finansiering av kollektivtrafiken hade varit att föredra innan verkställandet. En sådan utvärdering hade kanske landat i att en motorväg för 30-60 miljarder kronor är viktigare än allt annat. Men den hade också kunnat landa i att utbyggd tunnelbana, tvärlinjer, bussar och kanske sänkt taxa är det viktigaste för de kommande åren.

Det hade varit att ta verkligt ansvar för framtiden. Nu hoppas jag på den växande opinionen mot Förbifarten. Det tycks vara endast så denna sexfiliga miljökatastrof ska kunna stoppas.

Jens Holm, miljöpolitisk talesperson, V

Hur kan MP gå med på detta?

Vilken tajming med mitt inlägg om Förbifart Stockholm igår, där jag pratade om vilka möjligheter det nu finns för S och MP att skjuta på Förbifart Stockholm och under tiden se till att alla resurser går till utbyggd kollektivtrafik och cykelinfrastruktur. Igår avslöjade Svenska dagbladet att S och MP nått en överenskommelse om Förbifart Stockholm. Vilken besvikelse den var!

Uppgörelsen mellan S och MP innebär ju endast att man skjuter på Förbifart Stockholm ett halvår, till den 1 maj. Själva texten lyder så här:

”Om Stockholms läns landsting och Stockholms stad önskar förhandla om användningen av trängselskatter och/eller finansieringen av Förbifart Stockholm kommer regeringen att möta det önskemålet. Projektet fryses i väntan på att besked om önskemål om en sådan förhandling finns. Om ny uppgörelse ej nås före första maj 2015 fortsätter projektet enligt plan.”

Det är förstås bra att man kan bestämma att en lite större del av intäkterna från trängselskatten ska gå till kollektivtrafiken, inget konstigt i med det. Men varför skulle redan förbifartsrusiga sossar i stadshuset och Moderater, SD och andra borgerliga i landstinget helt plötsligt sätta stopp för det motorvägsbygge som de så länge har trånat efter? Och vad händer om de är oense (i stadshuset är trots allt V, MP och FI större än S)? Ja, enligt överenskommelsen ska projektet fortsätta ”enligt plan”. Rätta mig gärna om jag har tolkat det fel… Nej, det här ser inte ut som de förutsättningslösa diskussioner om vilket som vi ska prioritera: Förbifart Stockholm eller kollektivtrafiken, som jag hoppats på.

Dessutom, utan denna överenskommelse hade troligen byggstarten ändå fått vänta till våren. Flera delar av bygget är ju överklagade och ligger nu för avgörande i Mark- och miljödomstolen i Nacka. Dom väntas komma i slutet av i år. Den domen kommer med största sannolikhet överklagas, och innan den domen fallit vore det under alla omständigheter osannolikt att Förbifart Stockholm påbörjas. Så, hur mycket tid har egentligen MP sett till att vi har vunnit? Priset blev iallafall stort.

Nu får vi sätta vårt hopp till den allt starkare växande opinionen mot detta motorvägsprojekt. Det tycks vara endast så Förbifart Stockholm ska kunna stoppas och kollektivtrafiken äntligen ska kunna få den kraftfulla resurstillskott den behöver.

Hur Miljöpartiet har kunnat gå med på detta förstår jag ärligt talat inte.

Det är konstigt att man i dessa dar hittar mer sans och förnuft i en ledare hos Expressen än i en överenskommelse hos S och MP. Läs dagens ledare: Välj bort förbifarten så förstår ni vad jag menar.

 

Äntligen omtag om Förbifart Stockholm?

De senaste dagarna har det varit flera tunga, och ibland lite oväntade, inlägg mot motorvägsbygget Förbifart Stockholm. Den sexfiliga och 21 km långa motorvägen har länge framställts som ett måste. Men färska resmönster visar faktiskt att allt färre reser med bil i Stockholmsområdet. Samtidigt är behoven av kraftiga investeringar i kollektivtrafiken och cykelinfrastrukturen större än kanske någonsin.

Tänk om S och MP i pågående förhandlingar (som sedan ska förankras med V) kunde komma överens om att åtminstone inte påbörja bygget för innevarande mandatperiod och att alla intäkter från trängselskatten går till kollektivtrafiken (de senaste sex åren har alla pengar gått till nya vägar, främst Förbifart Stockholm). Samtidigt skulle man kunna göra en utvärdering av det faktiska behovet av Förbifarten samt ta in möjligheter att nå våra klimat- och andra miljömål. Under tiden skulle kollektivtrafiken i Stockholm kunna genomgå den omfattande upprustning och utbyggnad som den så väl behöver.

Kanske kan vi äntligen komma på bättre tankar i en av Stockholms och Sveriges stora ödesfrågor?

Läs Expressen, Dagens Nyheter, Dagens Industri, Aftonbladet, Dagens Arena, Dagens Arena en till, Etc. Finns det fler tunga inlägg från de senaste veckorna? Sannolikt. Tipsa gärna…

Fel att fokusera på en fråga

Kul att eftervalsdebatten i Flamman nu är i full gång. Jag skriver tillsammans med Ann-Margarethe Livh om att det var ett misstag av Vänsterpartiet att endast fokusera på en fråga i valrörelsen. Läs nedan eller här.

Fel att fokusera på en fråga
Flamman, 2014-09-25
Det var glädjande att vi fick bort regeringen Reinfeldt och att Vänsterpartiet gick framåt i en del städer som Stockholm, Göteborg och Malmö. Det är också positivt att vårt parti fått så många medlemmar under valrörelsen. Men annars finns det tyvärr få saker att glädjas åt med valresultatet från valet den 14 september.

Vänsterpartiet fick 5,7 procent av rösterna, en uppgång med 0,1 procent jämfört med 2010, men en nedgång jämfört med valet 2006, då Vänsterpartiet fick 5,85 procent. I ett läge med en moderatledd regering under åtta år och där S har gått åt höger var det ett gyllene läge för en kraftig framgång för Vänsterpartiet. Varför blev det inte så?

Det är ärligt talat inte helt lätt att svara på varför valet inte gick bra för oss. Vi tycker att vi har gjort en bra valrörelse. Jonas Sjöstedt har varit lysande i många av TV-debatterna. När Stefan Löfven var blek och otydlig var det Sjöstedt som många gånger räddade den rödgröna sidan.

Så, det finns inga enkla misstag som begåtts i så måtto. Vi tror däremot att Vänsterpartiet gjorde ett strategiskt misstag att så hårt fokusera på en enda fråga; vinsterna i välfärden. Det var framgångsrikt i så måtto att vi fick upp frågan på dagordningen. Det var också nödvändigt att markera tydligt att det måste bli ett stopp för privatiseringspolitiken. Men efter att frågan var etablerad, redan i våras, gick partiet aldrig vidare och drev andra frågor. Vänsterpartiet uppfattades av många som ett enfrågeparti.

Vi anser att vi fick rätt i den kritik vi hade innan valstrategin antogs; att det är ett stort risktagande att lägga alla ägg i samma korg.

Enfrågestrategin har motiverats av partiledningen i reklam- och PR-termer; man ska kunna förknippa Vänsterpartiet med EN fråga. Det som sällan sägs är att detta har skett på bekostnad av andra frågor. Frågor som gjort att våra medlemmar har engagerat sig i vårt parti. Att göra PR av politik är enligt oss en riskabel strategi. Det kan fungera i näringslivet; IKEA säljer platta paket, och inget annat. Ryanair billiga flygresor, och inget annat. Men Vänsterpartiet är en folkrörelse. Våra medlemmar och väljare är engagerade i en mängd andra frågor; exempelvis feminismen, kulturen, flyktingpolitiken, HBTQ, internationell solidaritet, bostadsbyggande och klimatfrågan. Alla de frågorna fick stå tillbaka för vinst i välfärden. Om de lyftes upp var det oftast inom ramen för vinstfrågan, inte för att de frågorna var viktiga i sig. För att entusiasmera vänsterväljarna måste fler frågor synas och enfrågestrategin bör överges.

En bortglömd dimension av vinstfrågan är att den väcker många nya frågor. För oss är det självklart att nej till vinst i välfärden skulle fungera som en vägröjare för en bredare offensiv för välfärden. Men den kom aldrig. Istället undrade många vad vinstförbudet egentligen skulle leda till. Ville V förbjuda privata tandläkare, naprapater eller ideellt drivna verksamheter? Det ville vi självklart inte. Men bara det faktum att vi tvingades stå till svars på en mängd frågor gjorde att vinstfrågan inte fungerade som den offensiv den skulle.

Vi tror också att det faktum att en femtedel av våra väljare försvann till Feministiskt Initiativ (V hade störst tapp till FI av alla partier) har att göra med att man uppfattade Vänsterpartiet som enkelspårigt och ibland rent utav tjatigt i vinstfrågan. Sannolikt framstod FI som mer visionärt än Vänsterpartiet.

Vi hoppas att Vänsterpartiets partiledning tar sig an eftervalsanalysen på ett självkritiskt sätt. Nu är det hög tid för att de politikområden som blivit undanträngda återigen kan få en framträdande plats i Vänsterpartiet. Att ensidigt fokusera på vinst i välfärden var effektivt i så måtto att frågan kom upp på dagordningen, men vi ser nu att priset blev för högt och det ledde inte till den valframgång som hade förespeglats. Därför är det hög tid att Vänsterpartiet framöver istället visar på all den bredd och de visioner som ska bära upp detta parti och att enfrågestrategin nu lämnas därhän.

Jens Holm (V), riksdagsledamot Stockholm

Ann-Margarethe Livh (V), gruppledare Stockholm