Djuren och frihandeln – TTIP

Att frihandels- och investeringsavtalet TTIP kan leda till att storföretag kan stämma stater är väl känt. Men hur påverkar ett så här omfattande avtal djuren? Våra möjligheter att gå före mer en mer progressiv politik både för djur, livsmedel och miljö? Det vill jag ha svar på och begär nu en debatt om detta med landsbygdsminister Sven-Erik Bucht. Nu har jag just fått besked om att han lämnat över detta till näringsminister Mikael Damberg, så debatten blir mot honom istället. Återkommer när jag fått en tid för debatten. Läs min interpellation nedan eller på länken.

Interpellation 2014/15:691 Djurskydd i TTIP
av Jens Holm (V) till Sven-Erik Bucht (S)
EU håller just nu på att förhandla med USA om ett transatlantiskt frihandels- och investeringsavtal kallat TTIP. Detta avtal handlar delvis om att minska tullar, men då de redan är mycket låga mellan EU och USA, under 3 procent, handlar avtalet mer om att ta bort så kallade icke-tariffära handelshinder.

Dessa icke-tariffära handelshinder är regler och lagar, till exempel regler kring att animaliska produkter inte får vara behandlade med vissa kemikalier eller att djurvälfärdsstandarden ska vara på en viss nivå för att produkterna ska få säljas på marknaden. Det finns olika tillvägagångssätt för att åtgärda dessa handelshinder, framför allt ömsesidigt erkännande, eller harmonisering, av de olika parternas lagstiftning.

Djurvälfärdsstandarden i EU är långt från god nog, men den amerikanska standarden är tyvärr ännu sämre. I World Animal Protections index över staters juridiska djurskydd ligger USA konsekvent under både Sverige och EU:s viktigaste ekonomier, Tyskland, Frankrike och Storbritannien, i nästan alla parametrar. På federal nivå har USA bara en lag för skydd av produktionsdjur, Humane Slaughter Act och som namnet antyder berör det bara slakt av djur, och den inkluderar inte fjäderfä. Vissa stater har viss lagstiftning mot djurplågeri men ofta undantas produktionsdjur eller så är implementeringen dålig. EU har också lagstiftning mot köttproduktion med tillväxthormoner och tillväxtfrämjande användning av antibiotika, användning av ractopamin – en gammal astmamedicin förbjuden i 160 länder men tillåten i USA – och tvätt av kycklingkött med hyperklorinerat vatten, också det en vanlig praxis i USA (10 reasons TTIP is bad for good food and farming, IATP, Maj 2014). Detta är några av de restriktioner som nu kan kringgås genom TTIP.

Våra djurskyddskrav kommer att omfatta vår inhemska animalieproduktion men genom TTIP riskerar vi att tvingas acceptera en lägre standard för kött på vår marknad, så länge den är producerad i USA. Det finns då en överhängande risk att svenska och europeiska bönder som följer våra regler inte kommer att kunna konkurrera med den mycket billigare, högintensiva industriproduktionen på andra sidan Atlanten.

Men anledning av det ovan anförda vill jag fråga statsrådet Sven-Erik Bucht:

Vad avser statsrådet att göra för att se till att svensk djurvälfärd inte kommer att sänka nuvarande nivåer samt att svenska bönder som följer svensk lagstiftning inte utkonkurreras efter TTIP?

Sverige måste gå längre än EU inför klimattoppmötet i Paris

Jag skriver idag om att Sverige borde ha ett eget klimatbidrag, INDC, inför klimattoppmötet i Paris. Läs nedan eller på Supermiljöbloggen. Igår hade jag en replik på DN-debatt om konsumtionen och klimatet. Den kan läsas via länken. Imorgon efter 9.30 debatterar jag klimattoppmötet i Paris med klimatminister Åsa Romson.

Sverige måste gå längre än EU inför klimattoppmötet i Paris
Supermiljöbloggen, 2015-06-04
Inför klimattoppmötet i Paris, COP 21, ska alla länder presentera sina förslag till klimatåtaganden, så kallade INDC; Intended nationally determined contributions. Hittills har endast ett fåtal bidrag skickats in till FN:s klimatkonvention, UNFCCC. Dessvärre är inte Sverige ett av de länder som lämnat in ett eget bidrag. Och jag har nyligen fått besked om att regeringen inte kommer att göra det, utan endast luta sig mot EU. Varför det?

Med tanke på att UNFCCC ville ha in ländernas klimatåtaganden under första kvartalet 2015, och med tanke på att det är dessa bidrag som ska ligga till grund för ett nytt klimatavtal vid toppmötet i Paris, är det låga antalet bidrag minst sagt oroande. Det här visar på vikten av att alla parter tar sitt ansvar och gör vad man kan för att driva på processen.

EU presenterade sin INDC i början av mars; drygt fyra A4-sidor där målsättningen om minskade utsläpp med 40 procent till 2030 bekräftades. Norge och Schweiz, som inte är medlemmar av EU, är länder som har presenterat egna klimatåtaganden inför Parismötet.

Men den svenska regeringen tycker att det räcker med att luta sig mot EU:s klimatbidrag. Det innebär att den svenska positionen i förhandlingarna blir exakt samma som EU:s bidrag. Sverige är medlem i FN, och det finns inget som formellt förhindrar Sverige att presentera ett eget klimatbidrag med egna klimatmålsättningar som går utöver EU:s inför Paristoppmötet.

Snarare tvärtom; om vi vill ha höga ambitioner i klimatpolitiken borde det inte räcka att bara följa strömmen i EU.

Som bekant är EU:s klimatbidrag långt ifrån tillräckligt för att EU-länderna ska ta sitt historiska ansvar för den industrialiserade världens utsläpp. Att endast verka för minskade utsläpp med 40 procent, som är EU:s förslag, till 2030 räcker inte. Dessutom säger EU:s klimatbidrag inget om hur man tänker bidra med lösningar på frågor som klimatanpassning, kapacitetsbyggande, överföring av teknik och klimatfinansiering. Detta är frågor som utvecklingsländerna ständigt lyfter till de industrialiserade länderna och vill ha lösningar på. Tänker verkligen inte klimat- och miljöminister Åsa Romson (MP) spela in några konkreta förslag i den riktningen?

Sverige måste driva på för ambitiösare klimatpolitik inom alla tänkbara sammanhang, både i EU och inom FN. En självklar position för Sverige borde därför vara att komplettera EU:s klimatbidrag med åtgärder utöver det som EU föreskriver. Större utsläppsminskningar på hemmaplan, tekniköverföring, klimatfinansiering, kapacitetsbyggande och anpassning skulle kunna vara några av de frågor som Sverige borde kunna ta upp i ett eget klimatåtagande till FN:s klimatkonvention.

Än så länge finns chansen att visa att Sverige vill mer i klimatpolitiken än bara vara ett eko från Bryssel. Jag hoppas Åsa Romson och regeringen omprövar sin position och reser till Paris med ett eget klimatbidrag som går långt utöver det EU dikterar. Det skulle kunna få de viktiga klimatförhandlingarna att röra sig framåt. Det skulle vara att bygga förtroende med världens fattiga – de som i dag drabbas av våra utsläpp.

Är Åsa Romson beredd att ta det ansvaret?

Jens Holm (V), klimatpolitisk talesperson och riksdagsledamot

Ta klimatansvar för konsumtionen

Idag skriver 21 ledamöter från det nybildade nätverket Klimatmålsinitiativet om att Sverige också måste ta ansvar för de växthusgasutsläpp som vår konsumtion orsakar. Jag håller med fullt ut. I Sverige har vi varit relativt duktiga på att minska de utsläpp som finns inom våra gränser; oljepannor i våra hus har ersatts med förnybara värmekällor, kollektivtrafiken har byggs ut i våra städer och vi var först i världen med en koldioxidskatt, som har minskat utsläppen. Alla sådana utsläpp rapporteras till FNs klimatkonvention enligt internationellt vedertagna regler. Sedan 1990 har vi minskat utsläppen med 22 procent i Sverige enligt det officiella sättet att räkna. Med det sättet att räkna släpper varje svensk ut ungefär sex ton koldioxid per person och år.

Men samtidigt som våra inhemska utsläpp har minskat har utsläppen som en följd av vår konsumtion och våra utlandsresor ökat kraftigt. Som konstaterat i debattartikeln blir de svenska utsläppen nästan dubbelt så stora (11 ton koldioxid per person) om man räknar in vår konsumtions effekter på klimatet. Och trenden är kraftigt stigande utsläpp. I Naturvårdsverkets rapport ”Hållbara konsumtionsmönster” (rapport 6653, 2015) konstaterar man att de konsumtionsrelaterade utsläppen idag har ökat med 17 procent jämfört med 1993. Alltså; de konsumtionsrelaterade utsläppen har nästan helt och hållet ätit upp våra minskade inhemska utsläpp.

Ett exempel på dessa ökande utsläpp – och som debattörerna också föredömligt belyser – är utsläppen från vår konsumtion av kött och andra animalier (varav en stor del är importerat). I dagsläget står animaliekonsumtionen för ungefär 10 miljoner ton koldioxidekvivalenter årligen, lika mycket som utsläppen från alla Sveriges personbilar. Utsläppen från utrikesflyget är ett annat exempel på snabbt växande utsläpp som idag inte bokförs och rapporteras in till FN. Svenskarnas flygresor står idag för ungefär lika stora utsläpp som animaliekonsumtionen, 10,6 miljoner ton (s 35 i Naturvårdsverkets rapport). Precis som med animaliesektorn är det här utsläpp som idag inte har tydliga styrmedel eller målsättningar för minskning. Vi vet också att det finns ett tydligt klassperspektiv; ju mer pengar desto större konsumtion och utsläpp. Det är inte rimligt att rika ska få driva på utsläppen i den utsträckning som sker idag.

Vi behöver därför hitta tydliga styrmedel för att minska dessa snabbt växande utsläpp, inte minst från flyget och animaliekonsumtionen. Med tydliga målsättningar och styrmedel kan flygresandet och köttkonsumtionen minska. Vi måste också satsa på alternativ till flygresor och animalier; bättre kollektivtrafik, tåg och snabbtåg, mer distansarbete samt mer och bättre vegetarisk mat inte minst i offentlig sektor.

I grunden handlar det om vad vi bygger för samhälle. Offentlig konsumtion i form av fler lärare i skolan, bättre äldreomsorg, längre öppettider på biblioteket, och investeringar i kollektivtrafiken ger oss inte bara bättre livskvalité, utan är också bättre för klimatet än ständiga skattesänkningar i syfte att driva på den privata konsumtionen. Därför är en större välfärdssektor finansierat med ett ökat skatteuttag också bra klimatpolitik.

Åtgärder för minskade utsläpp från konsumtionen borde vara prioriterat i klimatarbetet, inte minst i att få ned utsläppen från flygandet och köttkonsumtionen. Precis som Klimatmålsinitiativet tycker därför också vi i Vänsterpartiet att vi behöver mål för att minska de konsumtionsrelaterade utsläppen. Så sent som förra veckan lade vi i Vänsterpartiet ett sådant förslag (reservation nr 6) till riksdagen; att Sverige ska synliggöra, rapportera och minska sina utsläpp från konsumtionssidan. Dessvärre var det bara vänsterpartisterna i riksdagen som röstade för då, men vi kommer att fortsätta driva detta.

Vill vi se Sverige som en föregångare i klimatarbetet måste vi komma tillrätta med våra snabbast växande utsläpp – de som kommer från vår egen konsumtion. Konsumtionssektorn måste därför  ha målsättningar och styrmedel för minskade klimatutsläpp, kombinerat med ekonomisk politik för omfördelning och ökad rättvisa.

Möte med slovensk vänster

ZL_SlovenienÄr i Ljubljana tillsammans med Jonas Sjöstedt för att träffa Zdruzena Levica (Förenad vänster), den nybildade vänsterkoalitionen. Förenade vänstern bildades för ett år sedan och fick cirka sex procent av rösterna i valet i fjol. Man har sex av 90 ledamöter i det nationella parlamentet. Förenade vänstern är en koalition av miljörörelsen, äldre socialdemokrater och framför allt unga studenter som är upprörda över åtstramningspolitik och pengarullning till storbanker. I dagsläget ligger vänsterkoalitionen på 15-18 procent i opinionsundersökningarna.

Den Förenade vänstern leds av en 27 årig student, Luca Mesic (längst fram till höger på fotot), som avstår från en större del av sitt riksdagsarvode och har idag avsatt en hel dag till att guida mig och Jonas genom Balkans snåriga politiska historia. Mesic har förmågan att utstråla politiskt ledarskap och ödmjukhet på en och samma gång. Opportunism och karriärism lyser med sin frånvaro.

ZL_JensJonasPå kort tid har Mesic och hans kollegor lyckats bygga upp en modern vänsterkoalition med anspråk på att både förhandla inom parlamentet och fortsätta att vara en del av en utomparlamentarisk rörelse. Det känns mycket hoppfullt för både Slovenien och resten av Balkan, där jag vet att Zdruzena Levica nu försöker knyta kontakter med andra progressiva rörelser.

ljubljanaSlovenien är spännande. Ett litet land inkilat mellan alptoppar mot den österrikiska gränsen och ändå bara ett stenkast från Medelhavets stränder. En smältdegel av Centraleuropa och latinsk kultur. Från borgen uppe på berget i Ljubljana ser man ut över 300 000-invånarsstadens hustak. Ett par mil från Ljubljana finns snöklädda alptoppar. Längs vägarna ser jag reklam för vattenattraktioner längs den kroatiska Medelhavskusten. De trånga gatorna i Ljubljanas gamla stadskärna kantras av uteserveringar, kaféer och barer. Det är Det är tredje gången jag nu besöker Ljubljana. Jag hoppas det blir fler.

Colombia – mot en hållbar fred?

Nu när äntligen programmet klart. Fredsprocessen i Colombia är spännande och hoppfull,men mycket återstår, inte minst hur vanligt folk och gräsrotsorganisationer ska kunna involveras. Det finns ett par platser kvar. Anmäl dig till undertecknad: jens.holm@riksdagen.se

Program, pdf: ColombiaFredSeminarium2015-05-22

Programa en castellano: ColombiaHaciaUnaPazDuradera_ES

Vänsterpartiet och Vänsterns Internationella Forum bjuder in till:

Colombia – mot en hållbar fred?

Sedan drygt två år tillbaka har den colombianska regeringen och gerillan Farc förhandlat om fred i Havanna, Kuba. Hur går fredsförhandlingarna? Hur kan vanligt folk och civilsamhälle involveras? Och kommer det bli ett fredsavtal som möjliggör en långvarig, hållbar fred som löser de grundläggande konflikterna i Colombia? Den norska regeringen spelar en aktiv roll som värd för förhandlingarna, tillsammans med Kuba. Vad är och vad borde Sveriges roll vara?

Vera Xiomara Samudio, inbjuden direkt från Colombia, berättar mer om fredsprocessen. Samudio är forskare i politiska processer och arbetar med internflyktingar i södra Colombia inom ramen för jesuiternas flyktingprogram, Servicio Jesuita a Refugiados. Kommentarer från civilsamhället i Sverige och Norge.

Tid och plats: Ti 26 maj, 12.00-13.30, Riksdagen, lokal: RÖ 2-10

Kaffe: Vi bjuder på kaffe och frukt från 11.45.

Språk: svenska och spanska med översättning.

Eva Zetterberg modererar. Zetterberg var vice-talman 1998-2002 och tidigare ambassadör i Chile, Peru resp Nicaragua.

Anmälan: jens.holm@riksdagen.se senast måndag 25 maj kl 15.00.

Hjärtligt välkomna!

Colombia – mot en hållbar fred?

12.00-12.05 Jens Holm (V), riksdagsledamot, Eva Zetterberg, moderator

12.05-12.30 Fredsförhandlingarna i Havanna – på väg mot en hållbar fred? Vera Xiomara Samudio, forskare i politiska processer

12.30-12.40 Norges roll i fredsförhandlingarna, Alfredo Holguin, koordinator för Foro Internacional de las Víctimas del Conflicto Armado en Colombia, aktiv i fredsförhandlingarna från sitt nya hemland, Norge

12.40-12.50 Vad behövs för ett bra fredsavtal?, Hernan Quintero ordförande Organisationen Jaime Pardo Leal
12.50-13.00 Det här borde Sverige bidra med för freden i Colombia. Francisco Contreras, ordförande Latinamerikagrupperna

13.00-13.10 Vad gör den svenska regeringen för freden i Colombia?, Kristina Salomonsson, Sida

13.10-13.25 Frågor och diskussion

13.25-13.30 Så här arbetar vi för en hållbar fred i Colombia, Hans Linde (V), utrikespolitisk talesperson och riksdagsledamot

Rädda kollektivtrafiken – omförhandla trängselavgiften

Läs vårt inlägg i Dagens Arena.

Rädda kollektivtrafiken – omförhandla trängselavgiften
Dagens Arena, 2015-05-21
Regeringen bör erbjuda landstinget en omförhandling av trängselavgiften så att den kan gå till kollektivtrafiken i stället för
 Förbifart Stockholm, skriver Rikard Warlenius, Gunilla Roxby Cromwall och Jens Holm.

Behovet av ny kollektivtrafik och tätare turer på befintliga sträckningar i Stockholm är stort. Staden växer snabbt, samtidigt som trängseln och klimatmålen kräver att fler åker kollektivt och färre tar bilen.

I det läget gör Stockholms läns landsting och SL sitt bästa för att det ska bli tvärtom: drar ner på turtätheten i buss- pendeltågstrafiken, lägger ner populära turer och skjuter upp viktiga investeringar, som tvärbanans Kistagren och Spårväg Syd. Samtidigt skapar den långvariga bristen på investeringar i järnvägen ständiga bekymmer för Stockholms tålmodiga pendeltågsresenärer. Som salt i såren kommer resenärerna nu att få ytterligare en chockhöjning av biljettpriset.

I samband med maktskiftet i riksdagen och i Stockholms stad i höstas erbjöds det borgerligt styrda Stockholms läns landsting en möjlighet att omförhandla den trängselavgift som i dag enbart går till att finansiera vägar, trots att majoriteten av stockholmarna i folkomröstningen år 2006 beslutade att trängselavgiften skulle gå till både vägar och kollektivtrafik.

Men landstingsstyret sa blankt nej till att ens förhandla. Nu ser vi resultatet: en landstingsekonomi i fritt fall som drabbar både sjukvården och kollektivtrafiken.

Sedan dess har S-MP-regeringen beslutat att börja bygga världens största och dyraste motorvägstunnel, Förbifart Stockholm, till en kostnad av minst 30 miljarder kronor. Men att Förbifarten nu ser ut att byggas – vilket vi djupt beklagar – minskar inte behovet av ökad kollektivtrafik i Stockholm. Tvärtom: ska inte biltrafikens utsläpp öka så att vi missar klimatmålen måste kollektivtrafiken nu bli ännu mer attraktiv.

Eftersom den borgerliga regeringen satsade alla intäkter under åren 2007 till 2014 på Förbifart Stockholm och andra vägar, anser vi att 100 procent av intäkterna under en minst lika lång tidsperiod bör gå till kollektivtrafiken. Det skulle innebära ett väldigt välbehövligt tillskott till SL.

Vi uppmanar regeringen att erbjuda landstinget en ny omförhandling av trängselavgiften. Regeringen skulle då visa att de, trots beslutet att bygga Förbifarten, tar klimatmålen och Stockholms behov av en fungerande kollektivtrafik på allvar.

Det borgerliga landstingsstyret har förhoppningsvis insett att den inslagna vägen barkar åt skogen och att de behöver pengar till drift och utbyggnad av kollektivtrafiken. Ge landstinget chansen att göra om och göra rätt – för Stockholmsregionens skull.

Rikard Warlenius, ledamot (V) i Stockholms kommunfullmäktige
Gunilla Roxby Cromwall, oppositionslandstingsråd (V) i Stockholms landstingsfullmäktige
Jens Holm, riksdagsledamot (V)

Ska inte Sverige ha bättre klimatpolitik än EU?

Inför klimattoppmötet i Paris, COP21, ska alla länder presentera sina förslag till klimatåtaganden, s k INDC; Intended nationally determined contributions. Hittills har endast tio bidrag skickats in till FNs klimatkommission, UNFCCC. Regeringen kommer inte att ta fram ett eget svensk klimatbidrag, utan endast luta sig mot EU. Varför det? Det finns inget som formellt hindrar oss att lägga fram förslag som kompletterar och går utöver det som EU föreskriver. Tänker verkligen klimat- och miljöminister Åsa Romson resa till Paris helt utan egna klimatambitioner?

Nu kräver jag en debatt om detta. Se min interpellation nedan.

Interpellation 2014/15:609 Svenskt klimatåtagande inför klimattoppmötet i Paris

av Jens Holm (V)
till Klimat- och miljöminister Åsa Romson (MP)

På klimattoppmötet i Lima, COP 20, i fjol beslutades att alla parter ska presentera så kallade INDC (intended nationally determined contributions) – bidrag på vad man avser att göra för att minska utsläppen av växthusgaser. Parternas samlade bidrag ska ligga till grund för en rapport som sekretariatet för FN:s klimatkonvention (UNFCCC) ska sammanställa inför klimattoppmötet i Paris, COP 21, i november/december i år. Om sekretariatet gör bedömningen att bidragen inte räcker till för att nå världssamfundets klimatmål kan man föreslå ytterligare åtgärder för att minska utsläppen.

I skrivande stund har endast tio INDC:er presenterats, vilka omfattar 37 länder. Med tanke på att UNFCCC ville ha in parternas klimatåtaganden under första kvartalet 2015, och med tanke på att det är dessa bidrag som ska ligga till grund för ett nytt klimatavtal vid toppmötet i Paris, är det låga antalet bidrag minst sagt oroande. Det här visar på vikten av att alla parter tar sitt ansvar och gör vad man kan för att driva på processen.

EU presenterade sin INDC i början av mars; drygt fyra A4-sidor där målsättningen om minskade utsläpp med 40 procent till 2030 bekräftades. Norge och Schweiz, som inte är medlemmar av EU, har presenterat egna klimatåtaganden inför Parismötet.

Vad jag har förstått av den svenska regeringen avser man inte att presentera något eget svenskt klimatbidrag inför klimattoppmötet i Paris. Det innebär att den svenska positionen i förhandlingarna blir exakt samma som EU:s bidrag. Sverige är medlem i FN, och det finns inget som formellt förhindrar Sverige att presentera en egen INDC med egna klimatmålsättningar utöver EU:s inför Paristoppmötet. Snarare tvärtom; om vi vill ha höga ambitioner i klimatpolitiken borde det inte räcka att bara följa strömmen i EU. Som bekant är EU:s klimatbidrag långt ifrån tillräckligt för att EU-länderna ska ta sitt historiska ansvar för den industrialiserade världens utsläpp. Att endast verka för minskade utsläpp med 40 procent till 2030 räcker inte. Dessutom säger EU:s INDC inget om hur man tänker bidra med lösningar på frågor som klimatanpassning, kapacitetsbyggande, överföring av teknik och klimatfinansiering. Detta är frågor som utvecklingsländerna ständigt lyfter till de industrialiserade länderna och vill ha lösningar på.

Sverige måste driva på för ambitiösare klimatpolitik inom alla tänkbara sammanhang, både i EU och inom FN. En självklar position för Sverige borde därför vara att komplettera EU:s INDC med åtgärder utöver det som EU föreskriver. Större utsläppsminskningar på hemmaplan, tekniköverföring, klimatfinansiering, kapacitetsbyggande och anpassning skulle kunna vara några av de frågor som Sverige borde kunna ta upp i ett eget klimatåtagande till FN:s klimatkonvention.

Med anledning av ovanstående vill jag fråga klimat- och miljöminister Åsa Romson:

Kommer ministern att verka för att Sverige ska lämna in ett eget klimatåtagande (INDC) till UNFCCC som går utöver samt kompletterar det som EU har presenterat?

Seminarium: Colombia – mot en hållbar fred?

Vill du komma på detta? Mejla mig. Bienvenido.

Vänsterpartiet och Vänsterns Internationella Forum bjuder in till:

Colombia – mot en hållbar fred?
Sedan drygt två år tillbaka har den colombianska regeringen och gerillan Farc förhandlat om fred i Havanna, Kuba. Hur går fredsförhandlingarna? Hur kan vanligt folk och civilsamhälle involveras? Och kommer det bli ett fredsavtal som möjliggör en långvarig, hållbar fred som löser de grundläggande konflikterna i Colombia? Den norska regeringen spelar en aktiv roll som s k vännation av fredsprocessen, vad är och vad borde Sveriges roll vara? Vera Xiomara Samudio, doktor i politiska processer som arbetar med internflyktingar i södra Colombia, inbjuden direkt från Colombia, berättar mer. Kommentarer från civilsamhället i Sverige och Norge.

Ti 26 maj, 12.00-13.30, Riksdagen, lokal: tbc
Eva Zetterberg modererar. Zetterberg var vice-talman 1998-2002 och tidigare ambassadör i Chile, Peru resp Nicaragua.
Ett mer detaljerat program kommer.
Anmälan senast må 25 maj: jens.holm@riksdagen.se