Fel att fokusera på en fråga

Kul att eftervalsdebatten i Flamman nu är i full gång. Jag skriver tillsammans med Ann-Margarethe Livh om att det var ett misstag av Vänsterpartiet att endast fokusera på en fråga i valrörelsen. Läs nedan eller här.

Fel att fokusera på en fråga
Flamman, 2014-09-25
Det var glädjande att vi fick bort regeringen Reinfeldt och att Vänsterpartiet gick framåt i en del städer som Stockholm, Göteborg och Malmö. Det är också positivt att vårt parti fått så många medlemmar under valrörelsen. Men annars finns det tyvärr få saker att glädjas åt med valresultatet från valet den 14 september.

Vänsterpartiet fick 5,7 procent av rösterna, en uppgång med 0,1 procent jämfört med 2010, men en nedgång jämfört med valet 2006, då Vänsterpartiet fick 5,85 procent. I ett läge med en moderatledd regering under åtta år och där S har gått åt höger var det ett gyllene läge för en kraftig framgång för Vänsterpartiet. Varför blev det inte så?

Det är ärligt talat inte helt lätt att svara på varför valet inte gick bra för oss. Vi tycker att vi har gjort en bra valrörelse. Jonas Sjöstedt har varit lysande i många av TV-debatterna. När Stefan Löfven var blek och otydlig var det Sjöstedt som många gånger räddade den rödgröna sidan.

Så, det finns inga enkla misstag som begåtts i så måtto. Vi tror däremot att Vänsterpartiet gjorde ett strategiskt misstag att så hårt fokusera på en enda fråga; vinsterna i välfärden. Det var framgångsrikt i så måtto att vi fick upp frågan på dagordningen. Det var också nödvändigt att markera tydligt att det måste bli ett stopp för privatiseringspolitiken. Men efter att frågan var etablerad, redan i våras, gick partiet aldrig vidare och drev andra frågor. Vänsterpartiet uppfattades av många som ett enfrågeparti.

Vi anser att vi fick rätt i den kritik vi hade innan valstrategin antogs; att det är ett stort risktagande att lägga alla ägg i samma korg.

Enfrågestrategin har motiverats av partiledningen i reklam- och PR-termer; man ska kunna förknippa Vänsterpartiet med EN fråga. Det som sällan sägs är att detta har skett på bekostnad av andra frågor. Frågor som gjort att våra medlemmar har engagerat sig i vårt parti. Att göra PR av politik är enligt oss en riskabel strategi. Det kan fungera i näringslivet; IKEA säljer platta paket, och inget annat. Ryanair billiga flygresor, och inget annat. Men Vänsterpartiet är en folkrörelse. Våra medlemmar och väljare är engagerade i en mängd andra frågor; exempelvis feminismen, kulturen, flyktingpolitiken, HBTQ, internationell solidaritet, bostadsbyggande och klimatfrågan. Alla de frågorna fick stå tillbaka för vinst i välfärden. Om de lyftes upp var det oftast inom ramen för vinstfrågan, inte för att de frågorna var viktiga i sig. För att entusiasmera vänsterväljarna måste fler frågor synas och enfrågestrategin bör överges.

En bortglömd dimension av vinstfrågan är att den väcker många nya frågor. För oss är det självklart att nej till vinst i välfärden skulle fungera som en vägröjare för en bredare offensiv för välfärden. Men den kom aldrig. Istället undrade många vad vinstförbudet egentligen skulle leda till. Ville V förbjuda privata tandläkare, naprapater eller ideellt drivna verksamheter? Det ville vi självklart inte. Men bara det faktum att vi tvingades stå till svars på en mängd frågor gjorde att vinstfrågan inte fungerade som den offensiv den skulle.

Vi tror också att det faktum att en femtedel av våra väljare försvann till Feministiskt Initiativ (V hade störst tapp till FI av alla partier) har att göra med att man uppfattade Vänsterpartiet som enkelspårigt och ibland rent utav tjatigt i vinstfrågan. Sannolikt framstod FI som mer visionärt än Vänsterpartiet.

Vi hoppas att Vänsterpartiets partiledning tar sig an eftervalsanalysen på ett självkritiskt sätt. Nu är det hög tid för att de politikområden som blivit undanträngda återigen kan få en framträdande plats i Vänsterpartiet. Att ensidigt fokusera på vinst i välfärden var effektivt i så måtto att frågan kom upp på dagordningen, men vi ser nu att priset blev för högt och det ledde inte till den valframgång som hade förespeglats. Därför är det hög tid att Vänsterpartiet framöver istället visar på all den bredd och de visioner som ska bära upp detta parti och att enfrågestrategin nu lämnas därhän.

Jens Holm (V), riksdagsledamot Stockholm

Ann-Margarethe Livh (V), gruppledare Stockholm

Valet 2014

Jag gläds åt att regeringen Reinfeldt nu avgår. Det var ett av Vänsterpartiets mål i det här valet; att få en ny regering och ny politik. Men annars är det mer som oroar än entusiasmerar mig. Några reflektioner:

SD
Att Sverigedemokraterna får närmare 13 procent är extremt oroväckande. Innebär detta att 13 procent av svenskarna hyser främlingsfientliga åsikter? Nej, det tror jag inte. Rösterna på SD tror jag främst är ett uttryck för det orättvisa Sverige vi har fått. Har man gått år efter år som arbetslös, blivit utförsäkrad (79 000 har blivit det under den borgerliga regeringen), kanske hotas av vräkning, har ingen bostad att flytta in i eller ser att sina barn får det allt tuffare i en alltmer segregerad skola, ja, då anser vissa kanske att SD är den perfekta proteströsten. Här har vi misslyckats kapitalt att fånga upp detta missnöje. Med SD får vi tyvärr bara mer av högerpolitik. Här finns vänsterns stora utmaning; att berätta för väljarna vilket tvättäkta högerparti SD är och att en röst på dem inte skapar ett rättvisare Sverige.

V 5,7 procent
Att vi går fram med en tiondel jämfört med förra valet är tyvärr inte mycket att hurra för. Jag har ärligt talat svårt att se varför vi inte växer mer. Vi har gjort en bra valrörelse, Jonas Sjöstedt har varit fenomenal i debatterna och vi har varit det tydliga vänsteralternativet till den borgerliga regeringen. Det är självklart ett gigantiskt problem att Fi nästan uteslutande tar rödgröna röster (77 procent totalt av väljarna kommer från de rödgröna partierna; 33 från MP, 30 V och 14 procent från S). Och när Fi inte ens kommer in – då blir de rödgröna kraftigt försvagade.
Men detta räcker inte som förklaring. Vi får fortsätta att fundera på hur vi ska kunna växa.

Ny regering
Jag ser fram emot att rösta ja till Stefan Löfvén som ny statsminister för Sverige och att vi ska få en ny rödgrön regering. Många frågar mig; kommer Vänsterpartiet sätta sig i en sådan? Vi får väl se, svarar jag i dagsläget. Allt beror på vad det blir för politiskt innehåll.

Vad hände med miljön?
Trots extremväder i Sverige under sommaren och nya larmrapporter om växande utsläpp av växthusgaser i världen är det bara att konstatera; valet 2014 blev inget miljöval. Det är inte OK att vår tids ödesfråga behandlas på det här sättet. Även vi i Vänsterpartiet måste fråga oss själva om vi hade kunnat göra mer för att få upp miljöfrågorna på dagordningen. Och, ja, vi hade kunnat göra MYCKET mer.

Några nedslag
Fantastiskt glädjande att vi nu får rödgröna (och rosa) styren runt om i landet, inte minst här i Stockholm där Vänsterpartiet gått fram kraftigt och landade på 8,9 procent och får två mandat till i fullmäktige. Detta är särskilt positivt i ett läge där också Fi växte starkt. Kul med 9,4 procent för V i Göteborg, men vad blir det för majoritet? I Malmö gick V också kraftigt fram till 8,4 procent, liksom i Umeå där vi fick hela 13 procent. I min gamla studentstad Uppsala gjorde V också ett bra val med 8,7 procent och det ser ut att bli en rödgrön majoritet. I min hemstad Sundsvall kan det bli en S-V-majoritet om politikerna så önskar, men lite synd att det var S som gjorde det stora framrycket (45 procent) och V hamnade på rikssnittet 5,7 procent.
I förra valet tappade vi vårt enda mandat i borgerligt dominerade Lidingö med en enda (!) röst. Jag ser att vi nu tar tillbaka det, och kanske med lite större marginal än bara en röst…

Men resultatet i Fagersta var däremot inte upplyftande. Vi tappade vår egna majoritet (56 procent) och jag hör nu på radion att Stig Henriksson (V) nu avgår som kommunstyrelsens ordförande. En mycket framgångsrik epok går i graven. Vänsterpartiet är nu näst största parti med 29,7 procent, efter S på 38 procent. Det finns trots allt goda möjligheter att ta igen det vi har tappat. I grannbruksorten Norberg gör Vänsterpartiet däremot ett bra val och vi går fram till 21,1 procent. I vänsterfästet Degerfors fortsätter V att vara största parti men tappar till 42,2 procent och blir antagligen beroende av samarbete med S för att kunna styra vidare.

Att man i Göteborg förlorade den viktiga folkomröstningen om trängselskatt är förstås en stor besvikelse. Nu blir det svårare att få bort trängseln och få resurser till kollektivtrafiken. Botkyrkaborna har klokt röstat för att Tullinge ska vara kvar i kommunen. Det hade varit olyckligt att slita isär Botkyrka, som behöver både sina invånare från miljonprogrammet och villorna.

Det var allt för nu.

Fem starka skäl för V

Många funderar fortfarande över vad de ska rösta på imorgon. Därför, fem starka skäl för Vänsterpartiet.

1. Rättvisa
Allt vi vänsterpartister gör handlar om rättvisa. Vi vill omfördela från rik till fattig. Bankerna och höginkomsttagarna ska vara med och finansiera upprustningen av vår välfärd och miljön. Samarbete är bättre än konkurrens. Därför ska vinstintresset bort från välfärden. Män måste ta större ansvar för barnen, men även för vårt klimat och jordens överlevnad. Rättvisa och jämställdhet hänger naturligt ihop. Rättighetskompassen sitter i alla vänsterpartisters ryggrad.

2. Miljön

Regeringen kommer inte att nå 14 av de 16 uppsatta miljökvalitetsmålen. Det är dags för miljöansvar. Vänsterpartiet är det parti som investerar mest i klimatomställningen. Mest pengar till kollektivtrafiken, energiomställningen, klimatupprustningen av bostäder och lokaler och på den hållbara maten.

3. Djuren
De åtta borgerliga åren har varit åtta förlordade år för djuren. Nu är det dags att få ett stopp för pälsindustrin, införa en djuretisk ombudsman och satsa på vegetarisk mat, som både är bra för djuren och miljön.

4. Globala rättvisan
Det är hög tid att vi får en annan utrikespolitik. Sverige ska stå upp för fattiga och förtryckta. Biståndet ska höjas (de s k avräkningarna ska bort), inför ett nytt klimatbistånd, vapenexporten ska stoppas och den internationella handeln ska bli rättvis (därför säger vi nej till handelsavtalet mellan EU-USA, TTIP). Vi ska självklart ha en solidarisk flyktingpolitik. Ingen ska skickas tillbaka till länder där de förföljs och hotas.

5. Stå upp för integriteten
Samtidigt som den tekniska utvecklingen gör fantastiska framsteg har också möjligheten att övervaka vår kommunikation ökat. Vänsterpartiet vill riva upp FRA-lagen, IPRED och datalagningsdirektivet. Vi behöver en samlad lagstiftning som rör integritet och en separat myndighet för detta. NSAs massövervakning är oacceptabel och Sverige måste markera stenhårt mot USA. Att privata företag som Facebook, Google och Apple har samarbetat med NSA visar att vi måste ha tydligare lagstiftning för att skydda integriteten i vår kommunikation. Edward Snowden, som avslöjat massövervakningen, förtjänar allt stöd.

Fråga dig själv: är jag nöjd med de senaste åtta åren, eller vill jag ha förändring? Vänsterpartiet är en garanti för att vi får ett slut på högerpolitiken. Det är dags för rättvisa. Rösta på Vänsterpartiet.

SD = 100 % höger

Det finns många skäl att oroa sig över att Sverigedemokraterna ser ut att gå fram i årets val. Jag oroas över att de ställer olika grupper i samhället mot varandra. Och Expressen har de dagarna avslöjat det moras av främlingsfientlighet och fördomar som frodas i SD.

Men vissa kanske ändå tycker att en röst på Jimmie Åkesson ändå blir en röst mot Fredrik Reinfeldt. En proteströst. Ingenting kunde vara mer fel än så. Den f d MUF-medlemmen Jimmie Åkesson och SD är ju 100 % höger. Det ser jag varje dag när vi röstar i riksdagen. Några exempel:

Först det helt uppenbara, regeringen Reinfeldt skulle inte kunna styra landet utan Sverigedemokraternas parlamentariska stöd i riksdagen. SD röstar med den borgerliga regeringen i nio omröstningar av tio. Fredrik Reinfeldts stora skattesänkningar skulle aldrig kunna bli av utan SDs stöd. SD har röstat för det femte jobbskatteavdraget och ställt sig bakom de föregående. Med jobbskatteavdragen har klyftorna ökat i Sverige. Höginkomsttagare som Jimmie Åkesson (med 100 000 kr i månadslön) har fått dubbelt så stor skattesänkning som en anställd inom omsorgen med 20 000 i måndagslön. De som är arbetslösa, sjuka och pensionärerna har fått det sämre med den här politiken. Vill man har en politik som omfördelar och låter rika vara med och betala – då ska man inte rösta SD.

SD röstade för sänkningen av bolagsskatten, vilket särskilt gynnat de svenska storbankerna (som i fjol gjorde samlad vinst på hissnande 100 miljarder kronor). När vi i Vänsterpartiet lagt fram förslag om bankskatt har Sverigedemokraterna och Moderaterna röstat ned detta. Nu påstår Åkesson att de vill ha en bankskatt. Men varför har han röstat ned förslaget då han hade chansen?

SD säger sig ha en ”pragmatisk” hållning till privatiseringar. Men de har backat upp den borgerliga utförsäljningspolitiken både i riksdagen och i våra kommuner och landsting. De säger sig vara kritiska till vinster i välfärden, men har välkomnat riskkapitalisterna i välfärden hela tiden. De stödjer kontroversiella Lagen om valfrihet som tvingar våra kommuner att privatisera delar av äldeomsorgen. Med Jimmie Åkessons stöd kan Moderaterna fortsätta att sälja ut vårt land.

SDs arbetsmarknadspolitik är som en kopia av Moderaternas. De har sett till så att Moderaterna kunnat försämra A-kassan, de har röstat för att anställda ska kunna sparkas och ersättas av bemanningsföretag, de har röstat för en urholkning av LAS, nej till nollvision för dödsolyckor på arbetsplatser och såvidare. Med SD får vi en hårdare och kallare arbetsmarknad.

Att SD är kliniskt befriade från miljöpolitik känner nog de flesta till. Och de lägger inte ett enda förslag för att Sverige våra miljömål (med nuvarande politik uppnås inte 14 av de 16 miljömålen). Men ibland försöker SD vinna röster på att framstå som att de står upp för djuren. Det stämmer inte. SD har röstat för att pälsindustrin ska finnas kvar, mot en Djurombudsman, mot handlingsplan för minskade av djurförsök och backar upp regeringen när de vägrar lägga fram förslag till en ny djurskyddslag (trots att en utredning tagit fram förslag om detta). Det enda SD pratar om är förbud mot halalslakt. Obedövad slakt är redan förbjudet i Sverige och ska fortsätta att vara så – oavsett religion eller etnisk härkomst. För SD är det viktigare att hetsa mot muslimer än att verkligen stå upp för djuren.

Nu påstår Sverigedemokraterna att de vill göra saker och ting bättre i Sverige. Men i själva verket har de under de gångna fyra åren varit regeringen Reinfeldts lojala stödparti i riksdagen.

Varför? Jo för att Sverigedemokraterna är tvättäkta höger. En röst på Åkesson är en garant för att högerpolitiken kan fortsätta.

De visste säkert alla. Men nu vet ni det igen.

Läs gärna Tidens granskning av SD, rapporten ”Stödpartiet”.

Röd politik för grön omställning

Läs gärna mitt inlägg i Dagens Arena om regeringens miljösvek och varför vänsterpolitik är det som kan rädda klimatet.

Röd politik för grön omställning
Dagens Arena, 2014-09-11
Att säga att den borgerliga regeringen inte levererat på det socio-ekonomiska området är att slå in öppna dörrar i det här sammanhanget. Men för även miljön har den borgerliga politiken inneburit stora steg tillbaka. Och skattesänkningar och försämrad välfärd är också dålig miljöpolitik.

Flera miljösvek är redan kända. Sommaren 2009 banade regeringen vägen för Nordkalks storskaliga kalkbrott vid Ojnareskogen, norra Gotland. Företaget hade först fått nej, men efter att regeringen ändrat i Miljöbalken så att den s k stopplagen för täktbrytning i områden med höga skyddsvärden togs bort fick Nordkalk tillstånd, något som har överklagats.

Regeringen har luckrat upp strandskyddet i flera omgångar, något som både försämrar allmänheten tillgång till våra sjöar och stränder och ökar anspänningen på miljön. Regeringen har också ändrat så att intäkterna för trängselskatten i Stockholm så att alla pengar till Förbifart Stockholm och andra vägar, och inte ett öre till kollektivtrafiken.

I februari i fjol godkände miljöminister försäljning av vårt överskott på 1,3 miljoner utsläppsrätter till investmentbanken Bank of America.

Regeringen har försvårat för det lokala omställningsarbetet när de har dragit in alla pengar i klimatinvesteringsprogrammet, som skulle bidra till minskade utsläpp i våra kommuner och landsting.

Alliansens slopande av koldioxidskatten för kraftvärme har lett till kraftigt ökad förbränning av kol och fossilgas i flera av våra värmeverk. Avskaffandet förbryllade många eftersom det strider mot principen om att förorenaren ska betala, en princip som regeringen säger sig vara anhängare av.

Av de 300 miljoner kronor miljöministern utlovade inför klimattoppmötet i Warszawa i fjol blev det bara tio miljoner kronor till FNs nya klimatfond. Och något regelrätt klimatbistånd, där pengarna inte tas från det ordinarie biståndet, har regeringen inte budgeterat för överhuvudtaget.

Att regeringen släppt Vattenfall helt vind för våg och hyllat fossiluppköpet Nuon, århundradets sämsta både ekonomiska och miljömässiga affär, är allmänt känt. Mindre bekant är kanske att de har dragit ned de statliga anslagen för marksanering så till den grad att Naturvårdsverket konstaterar att det kommer att ta drygt 100 år tills landets 80 000 miljöförorenade områden är sanerade. Under tiden fortsätter miljöbomberna att ticka vidare.

Om man tycker att jag är selektiv och hård i min dom räcker det med citera rätt ut från regeringens egen höstbudget där de gör en bedömning av arbetet med att uppnå de 16 miljömålen. ”Resterande 14 miljökvalitetsmål bedöms inte vara möjliga att nå till 2020 med i dag beslutade eller planerade styrmedel.” (Regeringens budget 2013, utgiftsområde 20, sid 17).

Nu är det mindre än sex år kvar till året då miljömålen ska vara uppnådda. I de borgerliga partiernas valmanifest finns ingen utsikt till att alla miljömål ska nås.

I måndags kom också Centern med ett utspel att man under nästa mandatperiod ska satsa 170 miljoner på internationella klimatinvesteringar. Vad som egentligen sägs i detta utspel är att om regeringen sitter kvar med C som drivande parti i miljöpolitiken så ska Sverige fortsatt negligera sitt globala klimatansvar.

Sverige har ett historiskt ansvar för de effekter klimatförändringarna medför varje dag för miljontals fattiga. Vänsterpartiet föreslår därför 4 miljarder under en treårsperiod i klimatbistånd utöver ordinarie bistånd.

De borgerliga åtta åren är inget annat än åtta förlorade år för miljön. Detta kan bara lösas genom att vi får en politik för att nå alla 16 miljömål.

Men det finns också en annan dimension av miljöpolitiken. Hur har den borgerliga ekonomiska politiken påverkat våra möjligheter att minska våra utsläpp och skapa ett hållbart samhälle? Vad händer med ett land om man under åtta år sänker skatterna med 140 miljarder kronor?

Vi på vänsterkanten har varit duktiga på att berätta att välfärden urholkas och att klyftorna ökar. Men hur påverkar skattesänkningarna miljön? Med skattesänkningarna minskar en slags konsumtion och en annan ökar. Det är klart att det påverkar våra utsläpp. Är det någon som förvånas över att antalet stora bilar blir allt fler i Sverige, att flygresorna blir allt fler och längre, att det säljs fler vattenskotrar, platt-tv:ar och surfplattor än förr? Kort och gott, att lyxkonsumtionen har ökat.

Detta har skett på bekostnad av den offentliga konsumtionen, antalet anställda i skolan, kvaliteten i äldreomsorgen, öppettiderna på biblioteket och städningen av våra gator och parker.

Vad leder till störst utsläpp, fler Thailandsresor och stadsjeepar eller längre öppettider på biblioteken och fri entré på våra museer? Även om allt vi gör belastar våra begränsade resurser tror jag ändå att de flesta håller med om att kultur, skola och annan verksamhet inom offentlig sektor är snålare med utsläpp än ökad privat konsumtion.

Som parantes kan nämnas att en stor del av utsläppen från den privata konsumtionen inte synliggörs eftersom nästan alla konsumtionsrelaterade utsläpp, som utrikesresor, inte finns med i den officiella statistiken.

Därför är det också en miljöfråga att motsätta sig stora skattesänkningar och värna en större gemensam konsumtion. Ett samhälle där vi anställer fler i äldreomsorgen, serverar vegetarisk och klimatsmart mat i våra skolor, får en kollektivtrafik som fungerar, ett sprudlande kulturliv, fri entré på våra museer, längre öppettider på våra bibliotek samt parker och gator som är rena och prydliga, är en början mot ett välfärdssamhälle med låga utsläpp.

Därför är röd politik bäst för den gröna omställningen.

Jens Holm (V), miljöpolitisk talesperson och riksdagsledamot

Klimatförändringen och vårt dagliga vatten

Jag skriver hos Svenskt vatten om behovet av en vattenstrategi och klimatanpassning. Läs mitt och andra partiers inlägg nedan eller hos Svenskt vatten.

Ta ansvar för framtida katastrofer
Svenskt vatten, september 2014
Återigen har vi haft en sommar med extrema väderhändelser. Vår tids största skogsbrand hade just klingat av i Västmanland för att delar av Västkusten och Värmland skulle drabbas av skyfall och stora översvämningar. Trots gediget arbete från de drabbade kommunerna och räddningstjänsten står vi tämligen handfallna varje gång katastroferna slår till. I världen har vi sett ännu värre effekter av extremt väder; extrem torka i Kalifornien, de största översvämningarna någonsin i våras på Balkan och hela öar som översvämmas i Stilla havet på grund av havsnivåhöjningen.

Att vi kommer få mer av detta är inget vi längre behöver diskutera. Extrema väderhändelser är ett faktum i och med klimatförändringen och något som internationella och svenska forskare varnat för under lång tid och som vi nu får alltbättre underlag för. En av slutsatserna från Klimat- och sårbarhetsutredningen (SOU 2007:60) var just att vi måste göra mycket mer för att anpassa Sverige till ett förändrat klimat.

Det handlar om att värna samhällets viktigaste funktioner som dricksvattenförsörjning och tillgång till elektricitet, hur vi planerar våra städer, hur vi i framtiden ska producera våra livsmedel och hur vi leder bort vatten i händelse av extrem nederbörd. Ska anpassningen verkligen komma i gång behövs ökade statliga resurser och en bättre koordinering.

Jag tänker också på vårt svenska nät för vatten och avlopp. Våra vatten- och avloppsrör skulle nå flera varv runt jorden om vi lade ut dem på det sättet. De härör från en tid då samhället tog ansvar för långsiktig planering och gjorde gedigna investeringar. Den långsiktigheten finns inte längre, vilket jag är den förste att beklaga. Våra VA-nät behöver rustas upp i stor omfattning. Det förändrade klimatet med mer regn och större press på våra rörledningssystem sätter frågan i ett ännu skarpare fokus.

Dessvärre är denna och många andra långsiktiga miljöfrågor helt frånvarande i denna valrörelse. Det är synd, för det kan stå oss dyrt. Jag och Vänsterpartiet har i alla fall bestämt oss för att ta klimatfrågan på största allvar. Vänsterpartiet vill inrätta Klimatprogrammet; en nationell investeringsfond för klimatinvesteringar i våra kommuner och landsting. Tidigare erfarenheter av lokala investeringsprogram för miljö och klimat har varit mycket positiva. Vi vill fortsätta på det spåret. Men nu vill vi också att betydande summor ska kunna gå till inte bara minskade utsläpp utan också till klimatanpassning. Vi avsätter en miljard kronor per år, pengar som ökar ytterligare med lokal och regional medfinansiering.

Vi vill också säkerställa att vi får en myndighet med det övergripande ansvaret för klimatanpassningen. Idag bollas ansvaret mellan ett 30-tal olika myndigheter och flera departement inom regeringen. Det håller inte. Vi vill också ha en nationell klimatanpassningsplan och betydligt mycket mer pengar överlag till klimatanpassningen. Vi vill också att mer pengar av försvarsmaktens budget ska gå till förebyggande arbete och klimatanpassning – mindre pengar till JAS. Försvarets stora utmaningar i framtiden är just ett förändrat klimat och mer av extrema väderhändelser.

Rent vatten i våra kranar och effektiv bortförsel av vårt avlopp är något vi länge tagit som en självklarhet. Vill vi fortsätta att göra det är det hög tid att vi tar frågor som rör underhåll, minskade utsläpp och klimatanpassning på största allvar. Det går inte längre att stoppa huvudet i sanden.

Jens Holm (V), miljöpolitisk talesperson