Besök hos brunkolen

Welzow_Holm

Har besökt Lausitzfälten i Brandenburg, östra Tyskland. Det är här Vattenfall har tre av sina fyra brunkolskraftverk och stora dagbrott för kolbrytning.

sprinklers_welzowVid dagbrottet Welzow Süd sprutar seriekopplade sprinklers ut vattenånga ut i luften. Det görs för att damm och kolpartiklar inte ska sprida sig i luften. ”It´s a big show off”, säger en av invånarna. ”Som om dom där skulle göra någon skillnad mot allt det här”, säger han och pekar ut över det enorma dagbrottet, som jag inte ser slutet på.

På mötet med byborna i Proschim (granne med dagbrottet Welzow Süd) är engagemanget nära kokpunkten. Jordbruksmarken, grundvattnet, luften och deras bostäder har förstörts av kolbrytningen. För att inte nämna utsläppen av växthusgaser som förstår är gigantiska, kring 60 miljoner ton per år, mer än Sveriges samlade utsläpp. En man representerar den sorbiska minoriteten som lever just i området (vägskyltar är t ex utmärkta på både tyska och sorbiska). ”Vi är en hotad minoritet. Och om fler av våra byar måste rivas hotar det hela vår kultur”, berättar han.

Bybornas tydliga budskap till oss är: Se till så att Vattenfall avvecklar kolproduktionen – inga nya gruvor ska få öppnas. Proschim är för övrigt en fascinerande liten by. Granne med ett av Europas största dagbrott har man inte bara blivit självförsörjande på förnybar energi, man producerar nu 15 gånger sina behov och säljer elen på elnätet. Man ser solpaneler på så gott som alla tak på bondgårdarna runt omkring byn, ett biokraftverk tar hand om avfall från jordbruket och gör biogas och strax utanför byn finns en vindkraftspark. Proschim är som en motståndsficka mot den väldiga brunkolen som breder ut sig i området helt och hållet i svenska Vattenfalls regi.

Ett stenkast därifrån tänker Alexander och Sibylle Tetsch öppna en pizzeria. ”Den här ska vara klar i maj” säger Alexander och pekar stolt mot en vedugn som två hantverkare håller på att färdigställa. Bakom den blommande trädgården börjar spökbyn Haidemül. Kommer verkligen någon att komma hit frågar jag skeptiskt?, kanske extra påverkad av regnet och det faktum att termometern endast visar ett par grader över nollstrecket. ”Jag, absolut, säger Alexander. Bara inte Vattenfall tvingar oss att flytta härifrån kommer folk söka sig hit.”

HaidemuhlHaidemühl visar vad som kan bli byn Proschims öde. Hade det inte varit för Vattenfall hade Haidemühl lika gärna kunna vara hemsökt av pesten eller en atombomb. Nu är det bara sedan 2007 en evakuerad by där allt är ödelagt. Tidigare fanns här en glasfabrik och en del andra småindustrier, en skola och bostäder för 600 personer. Idag ligger allt öde. Fönsterrutorna till skolan har gått sönder, någon har sprejat ”Tack Vattenfall” på svenska på en av väggarna, trä och sly håller på att ta över.

Är det den bilden vi vill att människor ska få av Sverige och Vattenfall? Jag hoppas inte. Vattenfall behöver få ett uppdrag att successivt avveckla kolen och att inga nya gruvor ska öppnas. Det kan vi politiker besluta om, och det borde vi. Om vi sätter 2030 som slutdatum finns det en fullt realistisk möjlighet att ersätta kolen med förnybart. Det är precis vad vi behöver göra.

Vattenfalls nya ledning borde sättas på första tåg ned till östra Brandenburg för att studera konsekvenserna av sin egen verksamhet. Få kan lämnas oberörda av de ingrepp som vårt gemensamt ägda bolag skapar där. Lägg därtill att om Vattenfall öppnar nya gruvor för kol kan vi vänta oss utsläpp som är 20 gånger större än hela nationen Sveriges årliga utsläpp. Är det någonting FNs klimatrapporter har lärt oss är det just att de fossila energikällorna måste ligga kvar i marken. Här har Sverige och Vattenfall ett ansvar att ta.

Vattenfalls ansvar, och vårt

Idag var jag på Vattenfalls årliga bolagsstämma. Vi riksdagsledamöter har rätt att vara med och ställa frågor. Det är en möjlighet vi vänsterpartister inte brukar missa. Och idag gavs det några klara besked, om än inte de vi ville höra.

Birger Lahtis fråga om Vattenfall hade informerat regeringen inför stämningen av den tyska staten 2011 berättade styrelseordförande Lars G Nordström att just så var fallet. Annie Lööf, Fredrik Reinfeldt och de andra i den borgerliga regeringen gav alltså grönt ljus åt Vattenfalls krav på Tyskland att betala drygt 40 miljarder kronor (4,7 miljarder euro) för beslutet att avveckla kärnkraften! Det var en nyhet. Om den tidigare borgerliga regeringen drev på för en stämning borde väl S-MP-regeringen kunna se till att stämningen dras tillbaka?

Nordström svarade på min fråga om Riksrevisionens kritik av hur Vattenfall arbetar med klimat- och energifrågor och att utsläppen faktiskt inte minskar om Vattenfall säljer sin tyska brunkol till en annan ägare. Nordström svarade helt enkelt: ”Nej, det är sant att en försäljning inte minskar de totala utsläppen.” Av det hade man kunnat hoppats att Vattenfall skulle revidera sina försäljningsplaner, men inte (ännu).

Jonas Sjöstedt frågade om Vattenfall hade gjort någon miljö- och klimatanalys av innebörden av en försäljning. Vattenfall svarade att man inte hade gjort det. Rätt anmärkningsvärt det också för att komma från vårt största statliga företag och ett företag som ska vara ett av de ledande i den europeiska energiomställningen.

Bra också med Greenpeace på plats som frågeställare samt Klimataktion som demonstrerade utanför.

Egentligen tycker jag om Vattenfall. Därför känner jag ett ansvar att få företaget på rätt kurs. Att Vattenfall är med och tar ansvar och ställer om på alla platser där man är verksam. Att man successivt avvecklar kolen istället för säljer eller bygger ut. Att man släpper stämningen på den tyska staten. Att man låter folket i Berlin få ta tillbaka sitt elnät. Och – framför allt – att alla framtida investeringar görs på det förnybara och inte som idag: 80 procent fossilt och endast 10 förnybart. Att man kort och gott blir ett helt igenom hållbart företag. Att man blir ett Vattenfall som vi alla kan vara stolta över.

Vattenfall har ett stort ansvar för detta, men också vi som ”delägare” i vårt statliga företag.

EU löser inte flyktingkatastroferna

EU-toppmötet beslutade igår om ett antal åtgärder som ska komma tillrätta med flyktingkatastroferna på Medelhavet. Man kan bara önska EU-ledarna lycka till, för med det här beslutet är det inte mycket som kommer bli bättre. Tyvärr. En av de stora nyheterna är att man ska tredubbla anslagen till den Frontexledda operationen Triton. Det kan låta bra, men problemet med Frontex och Triton är att huvuduppdraget inte är att rädda liv, utan att kontrollera EUs yttre gränser. Och det är också i fokus för hela slutsatserna; att hålla asylsökande bort från EUs gränser (inget beslut om lagliga vägar, inga nya kvotflyktingar, ingen uttalad räddningsoperation, däremot tal om förhindra ”illegala” flyktingar).

Vi i Vänsterpartiet hade istället önskat att man inrättat en operation med ett enda uttalat syfte, nämligen att rädda liv. En sådan fanns tidigare, Mare Nostrum, under italiensk flagg. En Mare Nostrum II finansierad med medel från EU och dess medlemsstater hade därför varit det bästa. Stefan Löfven sägs också ha lyft frågan om (fler) lagliga vägar in i Europa. Det är bra, men man undrar vad han egentligen sa och med vilken emfas. I EU-nämnden i onsdags var det tyvärr ingen övertygande argumentation han tillämpade. Han nämnde visserligen ordet humanitära visum, men på min direkta fråga om det var något han skulle driva så kunde han tyvärr inte svara ja.

Läs gärna mer vad vi tog upp inför EU-toppmötet.

Så här löser vi flyktingkatastroferna

Idag är det extra EU-nämnd med statsminister Stefan Löfven. Vi har mötet inför morgondagens extra EU-toppmöte om den senaste tidens flyktingkatastrofer. De är bra med ett extra toppmöte, men frågan är om det kommer att ändra på något. Vi i Vänsterpartiet har tidigare varnat för EUs repressiva politik där man lägger jättelika resurser på att hålla asylsökande borta (genom Frontex, införande av visumkrav, övervakningssystem, stramare migrationspolitik, skärpt gränsbevakning m m). I en tid då delar av Mellanöstern och Nordafrika står i brand måste vi ta ett större ansvar för att hjälpa människor som är på flykt. Sverige gör redan en hel del, men vi ska komma ihåg att den absoluta merparten av människorna kommer inte som flyktingar till vare sig Europa eller Sverige som sådant. De är kvar i Syrien eller blir flyktingar i Libanon, Turkiet, Jordanien och andra länder i närheten.

Än så länge har inga förslag till slutsatser presenterats, däremot har EU-kommissionen skickat ut ett pressmeddelande med förslag på åtgärder. Det är bra om det förbereds räddningsinsatser, som antyds i pressmeddelandet, och om kriminella ligor bekämpas. Men i stort drar många av förslagen på åtgärder åt fel håll. Varför ska man ex vis bygga vidare Triton, som är en del av Frontex, som i sin tur har i uppdrag att jaga flyktingar och inte att rädda dom.

Detta är vad som istället borde göras, och som jag kommer föra fram till Stefan Löfven på dagens EU-nämnd.

* Sverige borde bilda en ”koalition av de villiga”, länder som vill driva på för en progressiv flyktingpolitik, inte gömma sig bakom att det inte går att göra något.

* Återuppliva den italienska räddningsinsatsen Mare Nostrum. Ett Mare Nostrum II med ett klart uppdag att rädda människor på flykt och med mycket större befogenheter än det EU-ledda Triton skulle verkligen kunna rädda människor på Medelhavet. Ett Mare Nostrum II måste finansieras av EU och dess medlemsländer.

* Öka antalet lagliga vägar in i Europa, bland annat genom asylvisum som ska kunna ges på våra ambassader. Det behövs också fler kvotflyktingar totalt sett.

* Skippa alla förslag som syftar till att flytta EUs gränser mot tredje land (länder utanför EU) och de förslag som handlar om att de länderna ska jaga flyktingar.

* Förstå och erkänna fullt ut att vi nu befinner oss i en humanitär katastrof. Jag konstaterar – likt Annika Ström Melin i DN idag – att vare sig ordet ”humanitär” eller ”rädda liv” nämns i de punkter som EU-kommissionen tar upp i sitt pressmeddelande.

* Lösa grundorsaken till migrationsströmmarna; bekämpa klimatförändringen med minskade utsläpp och anpassningsåtgärder, överbrygga globala orättvisor med ökat bistånd och progressiv handelspolitik samt stoppa vapenexporten, det är med våra vapen människor dödar varandra rumt om i världen.

Rädda Ojnareskogen

Imorgon debatterar jag skyddet av Ojnareskogen (läs min IP), norra Gotland, med klimat- och miljöminister Åsa Romson. Striden där företaget Nordkalk vill starta ett storskaligt kalkbrott i det så känsliga området Ojnareskogen har pågått i många år. Mark- och miljööverdomstolen skulle egentligen ha inlett slutförhandlingar i målet förra veckan, men domstolen meddelade nyligen glädjande att de avser vilandeförklara processen. Vilandeförklara innebär helt enkelt att de avvakta med huvudförhandlingarna tills att regeringen har fattat beslut om naturskydd eller inte.

Det är ett mycket positivt beslut. Och vad är det som de avvaktar? Jo, länsstyrelsen på Gotland och Naturvårdsverket har föreslagit att området ska naturskyddas och bli ett s k Natura 2000-område. Förslaget ligger just nu på regeringens bord. Åsa Romson och regeringen kan med ett enkelt beslut välja att gå på myndigheternas förslag. Då kommer Ojnareskogen ingå i ett större naturskyddat området och med största sannolikhet kommer då domstolen avslå Nordkalks ansökan.

Imorgon kommer jag därför att kräva ett klart besked från Åsa Romson; kommer regeringen att utpeka Bästeträsk och Ojnareskogen som ett Natura 2000-område? Egentligen borde det inte vara några konstigheter för Romson. Åsa Romson sa nämligen i en debatt med dåvarande miljöministern Lena Ek i Sveriges Radio 31 augusti 2012 att hon vill att regeringen skyddar Ojnareskogen: ”Du borde i dagsläget utpeka detta till ett skyddat område. Varje dag på den här regeringens bord har ju möjligheten funnits att skydda området och det kanske är någonting som ni borde ha funderat på.”

Just det, skydda Ojnareskogen; samma politik borde väl gälla idag som när Romson var i opposition?

Den här frågan handlar inte bara om att trygga gotlänningarnas rätt till rent vatten (som hotas av Nordkalks täktplaner) eller att skydda de unika naturvärden som finns i området (ca 170 s k rödlistade arter samt skogen Ojnare i sig). Ytterst handlar frågan om hur vi prioriterar när viktiga miljöintressen hamnar i konflikt med jobb- och regionalpolitik. Att hugga ned Ojnareskogen och öppna en kalktäkt skulle ge ett tiotal nya jobb till Gotland, men det skulle ske till priset av en skog som aldrig kommer tillbaka, göra slut på arter som endast finns i området och äventyra grundvattnet och sjön Bästeträsk för all framtid. Vi upprörs ofta över skövlingen av regnskog i Latinamerika, kolgruvor i Tyskland eller oljesandsutvinning i Kanada. Där säger vi att naturen måste skyddas. Nu har vi samma konflikt på hemmaplan. Självklart måste vi sätta naturen först även här.

En bortglömd dimension i debatten är det särskilda skydd mot täkter som tidigare fanns i svensk lagstiftning för områden med höga naturvärden, t ex Ojnareskogen. Detta skydd, i form av den s k stoppregeln i Miljöbalken, avskaffades av den tidigare borgerliga regeringen 2009, med stöd av alla partier utom Vänsterpartiet. Det är just borttagande av stoppregeln som gjort att Nordkalks ansökan kommit så långt som den har. Nu vill vi i Vänsterpartiet vill därför återinföra stoppregeln och ge naturen det skydd den förtjänar i lagen. Dessvärre tycks vi idag stå ensamma om att vilja göra det. Inte ens Miljöpartiet har aviserat att de kommer att rösta för vårt förslag om att återinföra stoppregeln. Jag förvånas över detta och hoppas på ändring tills när vi röstar om detta i riksdagen nästa vecka.

Förra veckan sa näringsminister Mikael Damberg att regeringen ”bereder” frågan om skydd av Ojnareskogen. Självklart måste viktiga frågor beredas. Men nu finns det ett konkret förslag om att skydda Ojnareskogen. Och det är precis som Åsa Romson sa när hon var i opposition att beslutet ligger helt och hållet hos regeringen. Man ska komma ihåg att inte fatta ett beslut är också ett beslut.

Det vill jag ha besked om imorgon. Debatten börjar kl 13.00 och kan följas på http://www.riksdagen.se eller SVT2.

Annullera alla utsläppsrätter

Regeringen har lagt fram en proposition för hur Sverige ska kunna tillträda Kyotoprotokollets andra åtagandeperiod, till 2020. Det hela är egentligen inga större konstigheter. Att Kyotoprotokollet skulle förlängas beslutades på klimattoppmötet i Doha 2013. Det som är anmärkningsvärt är att det tagit så lång tid för Sverige att ratificera (anta här i Sverige) Kyotoprotokollets förlängning. Skälet till det är att regeringen sagt att man måste vänta in EU, och EU har i sig dragit benen efter sig. Men nu är det iallafall dags och det är bra.

Men i nämnda proposition finns också en genomgång över Sveriges uppfyllande av Kyotoprotokollets första period, 2008-2012. Sverige har minskat utsläppen mer än vad FN har krävt, och det är förstås bra. Detta har gjort att Sverige har fått ett stort antal utsläppsrätter i överskott, närmare bestämt 76 miljoner ton koldioxidekvivalenter (detta tas upp i tabell 3.4 i propositionen). Av dessa avses 65 miljoner ton att annulleras, alltså skrotas. Det är bra.

Men det är olyckligt att regeringen inte annullerar det samtliga överskottet av utsläppsrätter. Kvar finns nämligen 10,5 miljoner ton som härrör från de flexibla mekanismerna CDM (Mekanismen för ren utveckling) och JI (Gemensamt genomförande). 10,5 miljoner ton motsvarar en femtedel av Sveriges totala utsläpp eller mer än de samlade utsläppen från Sveriges personbilsflotta under ett år. Därför kräver Vänsterpartiet nu att även detta överskott av utsläppsrätter ska annulleras. Att ens öppna upp för en försäljning sänder helt fel signaler.

Dessutom kräver vi också att hela det svenska klimatmålet ska uppnås genom åtgärder här i Sverige och inte genom uppköp av utsläppskrediter i andra länder. Där har den nya S-MP-regeringen hittills varit otydlig.

Vår motion (som finns på länken ovan) kommer att behandlas nu under våren.

Svik inte om Vattenfall, MP

Idag skriver jag på Dagens Arena om Vattenfall och det tyska brunkolet. Regeringen har chansen att förhindra utsläpp av hundratals miljoner ton koldioxid. Läs där eller nedan.

Svik inte om Vattenfall, MP
Dagens Arena, 2015-03-31
Det var få som gick miste om Gustav Fridolins kolbit i valrörelsen. Med kolbiten i högsta hugg lovade MP-ledaren att partiet skulle verka för att Vattenfall skulle avveckla brunkolsverksamheten i östra Tyskland och att inga nya kolgruvor skulle öppnas. Detta var att ta ansvar för klimatet och vår gemensamma framtid.

Man undrar hur det ansvarstagandet beskrivs idag? För Fridolin och de andra MP-ministrarna tycks nu ha svängt 180 grader och är i stället öppna för en försäljning av Vattenfalls tyska verksamhet.

I dag står Vattenfalls fyra brunkolskraftverk i östra Tyskland för större utsläpp än vad hela Sverige gör. Dagbrotten som förser kraftverken med brunkol är enorma till ytan och ödelägger landskapet för alltid. Byar har flyttats, skogar huggits ned och vattendrag smutsats ned. Anläggningarna är en global och lokal miljökatastrof. Skulle det dessutom öppnas nya dagbrott, något som Vattenfall har planerat för, talar vi om hundratals miljoner ton koldioxid, ja kanske så mycket som en miljard ton, i utsläpp under de kommande decennierna.

Så stora utsläpp är något som vår redan hårt prövade planet inte klarar av. Att successivt avveckla den nuvarande brunkolsverksamheten, avstå från att öppna nya dagbrott och låta kolet ligga kvar i marken torde vara det viktigaste klimatbeslutet som S-MP-regeringen kan fatta under den här mandatperioden.

Att regeringen tar så lättvindigt på frågan om Vattenfalls brunkol är därför förbryllande och oroväckande. Den främsta spekulanten av Vattenfalls kolkraftverk är det tjeckiska energikonsortiet EPH Energy. De ägs i sin tur av det investmentbolaget J&T. J&T misstänks just nu för penningtvätt och korruption i ögruppen Turks och Caicos i Västindien.

J&T är också baserade på Barbados och Cypern, typiska brevlådedestinationer för att underlätta kreativ skatteplanering. Känns det här som en ansvarsfull ägare? Nej, J&T är ett tveksamt företag helt utan miljöambitioner. Borde inte detta få S- och MP-ministrarna på andra tankar?

Vid en försäljning kan vi alltså räkna med en fortsatt drift av kolkraftverken och en mycket sannolik utbyggnad av nya kolgruvor och därmed kraftigt ökande utsläpp av växthusgaser och en än mer förstörd lokal miljö.

Detta skulle gå helt stick i stäv med Socialdemokraternas och Miljöpartiets överenskommelse från oktober i fjol om Vattenfall, där partierna lovade att expansionen av brunkol skulle avbrytas. Hur ser S och MP på det löftet idag?

Självfallet måste en avveckling av kolen ske i samarbete med de tyska myndigheterna. Tyskland har kanske Europas mest långtgående klimatmål. Den så kallade Energiewende har gjort att det förnybara växer så att det knakar. Man förbereder också nya och tuffare bestämmelser mot kolkraften i landet.

Allt detta talar för att en avveckling av brunkolen är realistisk och det enda ansvarsfulla att göra gentemot klimatet. Lägg till detta att energipriserna i dagsläget är historiskt låga och att en snabb försäljningsaffär sannolikt vore en riktigt dålig affär rent ekonomiskt för Vattenfall.

S-MP-regeringen har nu alla förutsättningar för att Sverige ska ta vårt historiska klimatansvar. Det görs inte genom en snabb pengatransaktion och att låsa fast utsläppen för decennier framöver. Det förfärliga militära samarbetsavtalet med diktaturen Saudiarabien stoppades efter ett enormt opinionstryck i samhället. Jag hoppas vi kan åstadkomma detsamma med brunkolen.

Låt oss se till att Vattenfall successivt avvecklar brunkolsverksamheten i Tyskland. Och att Gustav Fridolin inte behöver gå till historien som mannen som svek om kolbiten och sålde utsläppen till ett tjeckiskt investmentbolag utan miljöambitioner.

Jens Holm (V), miljöpolitisk talesperson

Samtalet med Snowden

Idag pratade jag med Edward Snowden på telefon. Det var ett kort samtal, men ändå. Spännande! Han sa att han inte ångrade någonting av sina avslöjanden. Jag sa att han hade varit modig och att jag var tacksam för och hyste största respekt för honom för allt han har gjort. Utan Edward Snowden skulle vi veta väsentligt mycket mindre om det övervakningssamhälle som NSA och deras allierade har byggt upp. Han skulle göra om det han gjort om han kunde, berättade han för mig när jag satt i taxibilen i Moskvas kaotiska trafik. Jag sa att han var välkommen till Sverige och att tala i riksdagen, något han tackade för.

Dessutom berättade jag för honom att jag suttit inspärrad på Sheremetyevo-flygplatsen i Moskva i 22 timmar. Jag sa att det hade varit förfärligt, men att det antagligen inte var någonting alls i jämförelse med de 39 dygn som han satt inspärrad där. Han skrattade.

Ja, det var en lätt surrealistisk känsla att sitta på Sheremetyevo-flygplatsen i Terminal F, samma flygplats och terminal som Snowden tvingades tillbringa 39 dygn i efter att han lämnat Hong Kong, sommaren 2013 och läsa Luke Hardings ”The Snowden files” och kapitlet där Snowden just var i det geopolitiska limbot på flygplatsen.

Men om man betänker att mitt samtal med Snowden hade föregåtts av 22 timmars försök att få tillstånd till inträde in i Ryssland blir det lite mindre roligt. Jag har nämligen just nu kommit hem från en delegationsresa till Ryssland med Right Livelihood Foundation samt riksdagsledamöterna Mathias Sundin (FP), Cecilia Magnusson (M) och Jakob Dalunde (MP).

Syftet var att träffa den ryska människorättsorganisationen Memorial och, som första parlamentariska delegation någonsin, träffa Edward Snowden. Men väl på flygplatsen tog det stopp. I min tidigare kontakten med ryska ambassaden i Stockholm fick jag information att jag inte behövde visum eftersom jag har ett blått tjänstepass utfärdat av UD. Men vid flygplatsen hävdade de att det krävdes diplomatstatus, något jag inte hade. Här har det skett ett gigantiskt missförstånd.

Jag kontaktade omgående svenska ambassaden, UD och riksdagen och en lång process inleddes med syfte att övertyga ryssarna om att utfärda ett expressvisum till mig. Kl 15.00 dagen efter – 22 timmar senare – efter förhör om mina debattartiklar om Ojnareskogen, interpellationsdebatter med ministrar, Colombianätverket och en massa annat som jag engagerat mig i och som ryska UD hade översatt till ryska; ja kort och gott en helt surrealistisk och kafkaartad upplevelse – fick jag mitt expressvisum och kunde lämna flygplatsen.

Men istället för direkt möte med Snowden hann jag prata i telefon med honom. Att det känns bittert är ett understatement. Men det var i alla fall ett bra samtal.

Det blir lätt en stor hype kring personen Edward Snowden. Låt oss aldrig glömma den stora insats som Edward Snowden har gjort för vår värld och alla oss som enskilda individer. Det var också nmågot han underströk idag vid mötet med den svenska delegationen; fokusera inte på mig som person utan på sakfrågan.

Snowden offrade ett bekvämt liv och ett välbetalt jobb för att berätta för omvärlden om NSAs övervakningsprogram PRISM där IT-bolag som Apple, Google, Facebook och andra har hjälp NSA att samla information om vad vi gör på nätet. Om de Quantum operations där NSA sätter in program/malwares i våra datorer och kan få kontroll över allt vad vår dator gör. Att NSA har massinsamlat mejl, telefonsamtal och sms från miljontals personer, inklusive internationella organ och ett 30-tal stats- och regeringschefer. Och att svenska FRA är en av NSAs absolut mest strategiska allierade och har sedan 2011 kontinuerligt lämnat information till NSA direkt från våra internetkablar. Och att detta samarbete pågår i detta nu…

Helt enkelt att NSA och deras allierade har byggt upp ett globalt övervakningssystem med kapacitet att kontrollera i stort sett allt vi gör på internet och rätt mycket därtill. Edward Snowden är tacksam för att människor driver hans sak; att han ska bjudas in till olika länder, få asyl etc. Men hans tydliga budskap till oss idag i Moskva var att fortsätta att sätta fokus på det övervakningskomplex som har byggts upp. Att han inte ensam ska behöva vara integritetens och våra rättigheters riddare.

Edward Snowden tog särskilt upp det aktuella förslaget om ett särskilt skydd för visselblåsare som nu under våren diskuteras i Europarådet. Han ville att vi skulle driva på för att resolutionen går igenom och sedan att medlemsländerna gör den till svensk lag. Ett mycket bra och konkret förslag tycker jag.

Jag och Vänsterpartiet kommer att fortsätta att driva integritetsfrågorna. För några veckor sedan krävde vi exempelvis att FRA-lagen skulle rivas upp och att FRAs och NSAs samarbete ska avbrytas samt att NSAs övervakningsverksamhet ska granskas av en parlamentarisk kommission likt den som finns i Tyskland. I november 2013 såg vi till att det arrangerades en aktuell debatt i riksdagen om NSAs övervakning.