Vittnesmål i colombiansk domstol

Igår vittnade jag på Colombias konsulat i rättsfallet Joaquin Perez Becerra. Joaquin anklagas av den colombianska regeringen för terrorism och att vara en Farcsoldat. Joaquin – som är svensk medborgare och boende i Stockholm sedan 1994 – är redaktör för nyhetsbyrån Anncol; Nyhetsbyrån nya Colombia. Jag var med och startade den någon gång kring 1996. Joaquin tog sedan över som redaktör. I egenskap av detta hade försvaradvokaten kallat in mig som vittne. Den som vill läsa mer om fallet kan läsa exempelvis denna artikel i Aftonbladet kultur.

Jag vittnade via Skypelänk på kontoret hos Colombias konsul vid ambassaden på Östermalm i Stockholm. Det är svårt att vittna med tolk engelska-spanska via en datorskärm. Men det går. Mitt vittnesmål tog 3,5 timmar. Efteråt var jag rätt slutkörd, men nöjd. Jag fick inleda med att svära att endast säga sanningen och inget annat än sanningen. Domaren upplyste mig om att fara med osanning eller undanhålla sanningen i en colombiansk domstol kan leda till straff och i sista hand fängelse. Helt OK, tyckte jag.

Försvarsadvokat Rodolfo Rios Lozano inledde med att ställa frågor kring mig, Joaquins person samt Anncol. Jag berättade att Anncol var en nyhetssajt som jag, Joaquin och Dick Emanuelsson drog igång kring 1996 med syftet att sprida alternativ information om Colombia. Anncol har alltid varit ett gräsrotsprojekt utan stora ekonomiska resurser. Jag berättade också att Joaquin har arbetat under sin tid i Sverige. Jag visade upp hans anställningsintyg från Täby kommun. jag förklarade att det är fullständigt normalt att politiska flyktingar som får asyl i Sverige fortsätter sin politiska verksamhet i exilorganisationer, med närradio, hemsidor m m.

På detta följde en lång duvning av åklagare Nancy Esperanza Pardo. Hon ställde frågor i minst två timmar. Hon gjorde allt hon kunde för att utmåla Anncol som gerillans förlängda arm i Sverige/Europa. Hur finansierades Anncol? Vem bestämde om innehållet? Varför grundades Anncol? och så vidare. Flera av frågorna återkom flera gånger, men från lite olika vinklar. Det är rätt uppenbart att åklagaren och kanske också en stor del av colombianerna har en annan bild av Anncol. De verkar se Anncol som en professionell nyhetsbyrå med stora ekonomiska resurser. Så var det aldrig under min tid och så är det inte nu heller. Jag berättade att budgeten på min tid låg kring 300-400 dollar, pengar som vi samlade in eller tog från våra egna fickor.

Jag berättade också att Joaquin aldrig någonsin har figurerat i ett polissamanhang i Sverige och att han aldrig varit misstänkt för något. Jag uttryckte också min förvåning över att den colombianska regeringen har försökt stänga Anncol och att man har uppmanat den svenska regeringen att göra detta. Jag påpekade att detta var något den svenska regeringen självklart inte har hörsammat eftersom Anncols verksamhet helt och hållet är inom lagens ram. Om nu Joaquin hade varit denna ökände terrorist som åklagaren försöker utmåla honom som varför har man då inte helt enkelt kontaktat svenska utrikesdepartementet och bett och få honom utlämnad till Colombia? Någon sådan förfrågan har nämligen aldrig kommit från Colombia, enligt de uppgifter jag har från svenska UD.

Domaren avslutade med att under ungefär 30 minuter ställa frågor till mig. Han ville veta mer om Joaquins arbete inom Täby kommun, EUs lista över ”terroristorganisationer” och han ville veta vad jag ansåg om Farc. Jag visade återigen upp Joaquins anställningsintyg. Angående EUs terrorlista (där bland annat Farc finns upptagna) anförde jag att jag var motståndare till hela idén om att ha en lista på organisationer som ska brännmärkas. Det är att redan på förhand stänga dörren till fredssamtal och förhandlingar. Detta var också den svenska regeringens linje när diskussionen om terrorlistor kom upp i kölvattnen av den 11 september 2001. Angående Farc svarade jag att jag fördömde Farcs våldsamma handlingar, att de var oacceptabla och att Farc borde avsluta sin militära kamp.

Min slutsats är att jag tycker att det ser positivt ut för Joaquin Perez´del. Åklagaren Nancy Esperanza Pardo gjorde allt hon kunde för att försöka utmåla Anncol som el del av Farc; att Anncol skulle ha fått sin finansiering därifrån samt ha styrts innehållsmässigt av gerillagruppen. Det är förstås helt felaktigt, utifrån det jag vet. Har hon inte mer att komma med än det hon presenterade för rätten igår kan Joaquin omöjligen bli fälld för terrorism. Detta givet att det colombianska rättsväsendet fungerar som det ska. Och det får vi bara hoppas att det gör… Jag är förvånad över att åklagaren lade ned så mycket tid på att ställa frågor kring innehållet på Anncol. Det är en sak att uttrycka sin åsikt, en helt annan sak att aktivt delta i illegala och våldsamma verksamheter. Den distinktionen verkar åklagaren inte ha helt klart för sig.

Rättegången mot Joaquin handlar om rätten att uttrycka sin åsikt, att fritt kunna organisera sig i organisationer och att flyktingars rätt att kunna fortsätta sitt politiska engagemang när de väl har hamnat i Sverige. Det är precis vad Joaquin Perez har gjort. Den colombianska regeringen må ogilla texter på Anncols hemsida, men så fungerar det i en demokrati. Man kan tycka olika. För att citera Voltaire: Jag kan ogilla dina åsikter, men jag kommer att kämpa med näbbar och klor för din rätt att uttrycka dem. Det är yttrandefriheten i ett nötskal.

Men denna rättegång handlar också om en pappa till en tolvårig flicka, fästman till sin sambo, svensk medborgare och anställd i Täby kommun som blivit kidnappad och förd till det land han har  flytt ifrån. Det är dags för den pappan, fästmannen, svensken och den anställde inom omsorgen att få komma tillbaka till sitt land. Det är dags för Joaquin Perez Becerra att komma tillbaka till Sverige!

DN, SvT, SR P1 morgon, SR International, El Tiempo, Svd