Medierapporteringen kring vulkanutbrottet på Island har gett oproportionerligt mycket utrymme till flygandet i Europa (SR, SvT, AB). Med all respekt för alla de som är fast på semesterorter, inte kommer iväg på drömresan eller tvingas ta sig hem med buss och tåg genom Europa, men det mesta flyter ju faktiskt på som vanligt.
Varför? Jo, därför att det är en extremt liten minoritet som flyger regelbundet. De flesta flygsträckor i Sverige går dessutom att ersätta med tågresor. Kanske kan något gott komma ur den intensiva fokuseringen på flyget i Europa. Exempelvis en debatt om hur mycket det är rimligt att flyga. Sedan 1990 har flygets utsläpp fördubblats, och det är en av de verksamhet vars utsläpp ökar kraftigast. Prognosen är fortsatta ökningar av utsläppen. Hur rimligt känns det?
Tidigare tillhörde jag minoriteten av vaneflygare. Som EU-parlamentariker flög jag varje vecka: till Bryssel, Strasbourg och runt till många av Europas huvudstäder. Varje år färdades jag drygt 10 000 mil med flyg och orsakade utsläpp motsvarande 12 ton CO2. Jag försökte flera gånger få EU-parlamentet att ha färre möten och/eller möten med videokonferens, men det var som att slå huvudet mot en betongvägg.
Idag har EUs transportministrar haft sitt första möte i form av en videokonferens. Vad jag har förstått gick det alldeles utmärkt. Vem vet, kanske tyckte ministrarna att det kändes rätt OK att slippa en lång och tröttsam resa till Bryssel t/r? Kanske inser de också att de besparar planeten utsläpp och sparar in på dyra biljetter? Vågar man hoppas på att Eyjafjallajökulls utbrott kan vara första steget mot ett nytänkande, där vi flyger mindre och hittar smartare sätt att mötas på?