EU, marknaden och ett annat Europa

Igår hade jag ett inlägg i P1-programmet Obs. Lyssna direkt hos Obs (välj onsdag den 5/11), läs det nedan eller öppna det här: EU och marknaden_OBS.doc

2008-11-05

Obs, P1, Sveriges Radio

EU, marknaden och ett annat Europa
Förverkligandet av den inre marknaden brukar ofta framhållas som en av EUs främsta bedrifter. Den inre marknaden betyder att medlemsländerna har avskaffat tullar, tariffer och andra s k handelshinder mellan varandra. Inga hinder får finnas för de fyra s k friheterna: Varor, arbetskraft, tjänster och kapital ska kunna flöda fritt över gränserna.
På pappret kan det låta bra. Ja, nästan logiskt. Varför ska ett enskilt land få hålla på och krångla till det för ett annat? Men vad händer om exempelvis miljön står i vägen för marknaden?

I det nuvarande EU-fördraget finns den s k miljögarantin, artikel 30. Den ska ge möjlighet för ett medlemsland att i vissa specifika fall kunna hävda miljöintressena framför marknadskraven. Hur fungerar det då i praktiken?

Enligt statistik från EU-kommissionen har kommissionen de senaste fem åren utfärdat s k detaljerade yttranden inte mindre än 339 gånger mot medlemsländer som brutit mot marknadskraven. En stor del har rört miljöärenden. I så gott som alla dessa fall har medlemsstaten korrigerat sig i linje med kommissionens krav. Fall har även hamnat hos EG-domstolen. Kommissionen nämner 19 fall rörande miljö och folkhälsa under femårsperioden, t ex frågor som rör alkohol, koffein i drycker och bekämpningsmedel. Och i alla dessa fall har domstolen gått på marknadens linje. Alltså; medlemsländerna har inte fått vidta åtgärder för att skydda miljö eller folkhälsa. 19 – 0 till marknaden, helt enkelt.

Det finns många problem för att driva progressiv politik i Bryssel: alla lobbyister, den skeva könsfördelningen, byråkratin, demokratibristerna, men det är ändå marknadens överordnade över alla andra politikområden som är grundproblemet.
 
Därför måste också lösningen ligga i ett helt annat europeiskt samarbete. Vi kan kalla det ett i grunden reformerat EU. Det kan låta som att vända en Atlantångare, och det är det också. Den politiska öppningen skulle kunna ha legat i att ta fram ett nytt fördrag för EU. Som bekant finns redan ett förslag till ny fördragstext, Lissabonfördraget. Trots att det redan har röstats ned i flera folkomröstningar, senast i Irland i somras har regeringarna i EU, inklusive vår svenska, har bestämt sig för att ändå ratificera Lissabonfördraget.

Det är illa i sig, men vad som är värst är förstås Lissabonfördragets innehåll: Förutom en ny artikel om att verka mot klimatförändringarna och en ambitiös värderingskatalog i inledningen innebär Lissabonfördraget tyvärr more of the same. Ett av de längsta avsnitten i fördraget är inte oväntat det om den inre marknaden. Det är här de fyra friheterna överordnas allt annat och det är här medlemsländerna förbjuds att vidta åtgärder som strider mot marknadslogiken. Marknadens juridiska ställning stärks också när Lissabonfördraget får karaktären av en grundlag som ska vara överordnad nationell lagstiftning.

Till skillnad mot andra grundlagar i världen skapar Lissabonfördraget inte bara ramarna för politiken, utan skriver också in dess innehåll. Detta gör Lissabonfördraget till världens troligen mest marknadsliberala grundlag. Som pendang till detta kan nämnas det fördrag som EU-parlamentet ställde sig bakom redan 1984. Det lades fram av den italienske kommunisten och EU-parlamentarikern Altiero Spinelli och var ett fördrag för ett federalt Europa, något jag förvisso ogillar. Men det intressanta med Spinellis förslag var att det politiskt sätt var neutralt. Där politiska målsättningar berördes låg tonvikten på sociala rättigheter, miljö och militär nedrustning. Även om Spinelli ville behålla EU-kommissionen som en viktig institution skulle också medlemsstaterna och parlamentet kunna ta initiativ till nya lagar, något Lissabonfördraget förbjuder.

Vilken skillnad mot Lissabonfördragets marknadsfundamentalism. Dessutom är tajmingen för Lissabonfördraget just nu kanske den sämsta tänkbara. Jag tänker förstås på finanskrisen och den fria marknadens totala haveri.
 
Men kanske är det ur den askan något nytt kan resa sig? För oavsett vad det står i grundlagar och fördrag är det politisk handling som räknas när det verkligen gäller. Ulf Lundell talade om ett paradigmskifte efter tjugo år av nyliberalism på en konsert i Stockholm häromveckan. Koppla till detta klimatförändringarna och det är svårt att komma till annan slutsats än att det är inte mer av marknadsliberalism Europa och världen behöver. Den f d Världsbanksekonomen Nicholas Stern konstaterade i sin uppmärksammade klimatrapport från 2006 att klimatförändringarna var ”marknadsekonomins största misslyckande”. Sterns rapport till den brittiska regeringen visar att det inte finns någon osynlig hand som kommer rädda världen från klimatkatastrofen. Vi behöver därför mer av planering och gemensamt ägande för att vi ska få kontroll över situationen. Kalla det gärna en räddningsplan för planeten. Vår tids Marshallplan.

Med finanskrisen gick det fort. På ett par veckor lyckades regeringar runt om i världen hosta upp mångmiljardbelopp för att förhindra en total finansiell kollaps. Även EU och dess medlemsländer har agerat för större offentlig kontroll över det spekulativa kapitalet. Sannolikt har detta gjorts till och med i strid med EUs marknadsregler. Det visar i ett slag hur otidsenligt nuvarande EU-fördrag, och i synnerhet ett framtida Lissabonfördrag, är samt hur olämpliga de är för att möta framtidens krav på hållbarhet, ekonomisk utjämning och stabilitet. Samtidigt visar de här åtgärderna att om den politiska viljan finns kan ett politiskt handlingsutrymme skapas för att möta svåra utmaningar. Det är positivt.

Den rimliga slutsatsen torde bli att både klimatförändringarna och finanskrisen är precis de svåra utmaningar vi står inför. Detta borde rimligen leda till krav på ett i grunden annorlunda Europasamarbete. Idealet vore att ersätta Lissabonfördraget med ett EU-fördrag som har som främsta syfte att lösa klimatproblemen och skapa stabilitet och välstånd för framtida generationer. Ett fördrag som erkänner handelns viktiga roll utan att göra marknaden till ett egenintresse. Än så länge är vi långt borta. Men kanske ser vi början till något annat. Ett paradigmskifte var det…

Jens Holm, EU-parlamentariker, vänsterpartiet och ledamot av miljöutskottet