Grisexperimentet borde avslutas

Sveriges Grisuppfödare har genomfört ett storskaligt projekt för att hitta ”effektivare” uppfödningsmetoder inom svensk grisproduktion. Projektet, som kallas ”Djuromsorgsprogrammet”, godkändes 2013 och omfattar omfattar 4400 suggor, vilket torde landa på totalt drygt 100 000 grisar (varje sugga föder 26 kultingar per år). Genom detta experiment har uppfödarna kunnat använda metoder som idagsläget av djurvälfärdshänsyn inte är godkända i Sverige, t ex fler grisar per avdelning, fixering av suggorna i en minimal bur (med s k skyddsgrindar och foderliggbås) och en kortare tid för de nyfödda griskultingarna att vara tillsammans med suggan och dia. Det här handlar metoder som inte är godkända enligt svensk djurskyddslag eller föreskrifter varför projektet har fått klassas som ett djurförsök.

Jag instämmer med professor Bo Algers som menar att det här grisprojektet är ett steg tillbaka i utvecklingen och som knappast har stöd hos svenska folket. Man ska också komma ihåg att när man börjar hålla suggor instängda på det här viset och låter kultingarna vara med suggan en kortare tid ökar det risken för sjukdomar. Just att förebygga sjukdomar är argumentet för den utbredda antibiotikaanvändningen som är så spridd i andra länder. Är det dit svensk grisindustri vill?

Svensk grisproduktion är satt under hårt internationellt konkurrenstryck, inte tu tal om det. Men vägen fram för svensk livsmedelsproduktion borde vara att sträva efter högre miljö- och djurskyddsambitioner och mer vegetarisk mat. En intensivare uppfödning, inburning av suggorna och mindre tid för kultingen och suggan kan knappast vara vägen framåt för en etiskt anständig grisuppfödning. Det här grisexperimentet borde därför avslutas snarast möjligt.

Är en ytterligare intensifiering och tydliga avsteg från djurskyddslagen verkligen den väg den nya S-MP regeringen vill gå? Jag hoppas inte det. Jag vill nu ha svar från ansvarig minister, landsbygdsminister Sven-Erik Buch. En interpellation är därför på gång.

TTIP och kemikalierna

Det finns många dimensioner på handels- och investeringsavtalet, TTIP, som nu förhandlas mellan EU och USA. Naturskyddsföreningens tidigare ordförande och kemikalieexperten, skulle jag vilja kalla honom, Mikael Karlsson har skrivit en mycket intressant analys i Global Affairs av hur TTIP skulle kunna påverka möjligheterna att föra en progressiv kemikaliepolitik. Med ett så omfattande handelsavtal som TTIP följer behovet av ett närmande av ländernas lagstiftning (harmonisering). Karlsson konstaterar att vad det gäller kemikalielagstiftning finns det stora skillnader mellan USAs kemikalielag, TSCA, och EUs REACH. En harmonisering av kemikalielagstiftningen skulle därför vara mycket riskabel från ett miljö- och folkhälsoperspektiv.

Medan TSCA, som stiftades 1976 och i stort sett varit oförändrad sedan dess, lägger bevisbördan på USAs motsvarighet till Naturvåprdsverket, EPA, att bevisa att en kemikalie är skadlig har REACH en omvänd princip; det är företagen som måste motivera varför kemikalien är nödvändig och inte är skadlig på något vis. REACH har många brister, men att få en helt annan princip än den vi har nu skulle kunna vara helt förödande för progressiv kemikaliepolitik.

Vad är det då som säger att vi måste lämna vårt sätt att hantera farliga kemikalier? Nej, det står kanske inte tydligt skrivet i TTIP att så måste bli fallet. Å andra sidan är det det som är den stora risken; att vi inte har ett tydligt skydd för miljön (och för den delen andra viktiga aspekter som arbetsrätt, folkhälsa, konsumenträtt eller djurskydd) inskrivet i förslaget till handelsavtal. Det kan ytterst bli upp till skiljedomsnämnder utom demokratisk kontroll att avgöra. Det riskerar i sin tur att lägga en våt filt över progressiv politik överlag. Det kan man, enligt mig, se har blivit effekten av andra handelsavtal.

Internationell handel är viktigt, men att den får inte ske till priset av en ambitiös miljöpolitik. Det behövs en debatt på båda sidor av Atlanten om hur vi kan stärka miljöhänsyn och folkhälsa, menar Mikael Karlsson. Exakt!

Vänstern måste anamma den systemkritiska klimatpolitiken

Jag skriver på Dagens Arena. Läs där eller nedan.

Vänstern måste anamma den systemkritiska klimatpolitiken
Dagens Arena 2015-01-28
Vänstern har ett avgörande ansvar för klimatutmaningen. Naomi Klein visar i sin senaste bok varför det är så viktigt att vi bryter den slapphänta klimatpolitiken, skriver Jens Holm (V).

Trots att klimatutmaningen är vår tids största politiska utmaning har den insikten inte riktigt landat i konkret politik. Det är alltid någon annan politisk fråga som är viktigare. Även så för vänstern (i vid bemärkelse).

Den kanadensiska skribenten och författaren Naomi Kleinfrågar sig i sin senaste bok ”This Changes Everything – Capitalism vs the Climate” hur det kommer sig att de flesta av oss å ena sidan är medvetna om att klimatförändringen riskerar att äventyra hela vår existens (USA:s utrikesminister John Kerry kallade till exempelklimatförändringen för ”massförstörelsevapen” häromåret), men att det å andra sidan inte leder till starkare handling från oss. ”Why are we gambling?”, frågar sig Naomi Klein (s 225).

Boken är en lång uppgörelse med de senaste decenniernas släpphänta hanterande av hotet mot vår planet. Klein frågar sig hur det kunde bli så att vänstern i världen lämnade klimatfrågan till i bästa fall en alltför försiktig miljörörelse eller i värsta fall till de renodlade marknadsfundamentalisterna (ett uttryck för de senare finns att lyssna på i P1-programmet Obs anmälan av Kleins bok i förra veckan).

Naomi Klein är frustrerad över att handelssystem föreslås i stället för klimatskatter. Att miljöorganisationer (i USA ska tilläggas) tar emot donationer från utsläppande storföretag. Liksom att upptagen av kol, olja och fossilgas tillåts öka och att en stor del av ansvaret för att rädda planeten rullas över på individen istället för politiken. Kort och gott; att det inte görs tillräckligt och att alltför stor tilltro sätts till marknadens osynliga hand.

Detta skulle kunna vara ett gyllene läge för vänstern i världen att komma med politiska lösningar som både skapar nya gröna jobb och som snabbt ställer om våra samhällen.

Naomi Klein påpekar helt korrekt att det behövs mer av vänsterpolitik. Vi behöver till exempel gemensamma försäkringar, allmän sjukvård samt ett heltäckande ansvar med så kallad klimatanpassning av våra samhällen för att hantera de extrema väder vi kommer att se allt mer av som en effekt av klimatförändringen.

Till detta kan också Naomi Kleins paradgren; handelspolitiken, läggas. Nu när EU och USA förhandlar om ett framtida handels- och investeringsavtal måste miljö- och klimatpolitiken överordnas handelsdogmerna.

Det så kallade investeringsskyddet, ISDS, som är tänkt att möjliggöra för storföretagen att stämma stater i det föreslagna frihandelsavtalet vore i det sammanhanget helt förödande för progressiv klimatpolitik.

Naomi Klein sätter stort hopp till en bredare organiserad rörelse för klimatet. Hon skiver: ”only mass social movements can save us now” (s 450). Och det stämmer förstås. Men motståndet måste artikuleras i en förändring mot något. Och vi har fortfarande en bit kvar tills det att klimatrevolutionen spelar ”on repeat, all day every day, everywhere” (s 452), som Klein skriver.

Men å andra sidan kan vi se hur ett momentum snabbt kan byggas upp i samhället. Jag tänker spontant på hösten 2009 inför klimattoppmötet i Köpenhamn då mycket av politiken och inte minst medierapporteringen handlade just om klimatfrågan (till toppmötet kom också en bra bit över 100-talet stats- och regeringschefer). Det trycket i samhället hade byggts upp av ett myller av aktiviteter på basplanet. Om det gick då borde det gå nu igen inför klimattoppmötet i Paris i december.

Vänstern har den helt avgörande uppgiften i detta. Då måste vi sluta att tassa som en katt kring het gröt kring klimatutmaningen. Det går inte att tro att det räcker att ta rygg på Miljöpartiet.

Det kan dessutom vara helt felaktigt nu när MP vill orientera sig alltmer mot höger och då avhänder sig de verktyg som behövs för att minska utsläppen (lyssna påFridolins svar till Sjöstedt i partiledardebatten häromveckan).

Klimatfrågan måste in i alla politikområden. De nya jobben, som verkligen behövs, måste handla om att ställa om våra samhällen. Våra nya städer och bostäder måste byggas hållbart utan bilberoende. Vi måste ha konsumtionsmönster som är hållbara med exempelvis minskad köttkonsumtion.

Välfärden och miljöarbetet måste expandera kraftigt, finansierat med skatter på höga inkomster, flyg, massbilism och allt annat som smutsar ned. En välfungerande välfärd är inte bara viktig för rättvisan och sammanhållningen i samhället, utan också för att vi ska kunna hantera effekterna av varmare klimat och extremväder på ett mer rationellt och jämlikt sätt.

Vi måste omdana våra samhällen i grunden till hållbarhet och rättvisa. Här kan vi visserligen ha hjälp av moderna företag på fungerande marknader, men det låter sig inte göras av sig självt. Det krävs lagstiftning, ekonomisk omfördelning och många tuffa beslut för att det verkligen ska bli av.

Det här borde vara vänsterns paradgren. Naomi Kleins This Changes Everything kan hjälpa oss att anta den utmaningen.

Jens Holm (V), riksdagsledamot och klimatpolitisk talesperson

Läs Naomi Klein

Vilket bensinbolag blir först med att marknadsföra sig som fritt från oljesand? Så avslutade en liberal samhällsdebattör sin anmälan av ”This Changes Everything – Capitalism vs the Climate” av den kanadensiska författaren Naomi Klein. Förutom att det idag i Sverige inte finns något bensinbolag som hämtar sin olja från oljesand (en form av oljeutvinning i Kanada som får katastrofala effekter på miljön i de områden där den utvinns) var det beskrivande för den liberala synen på vår tids utan tvivel största samhällsutmaning; klimatförändringen. Om vi bara ger företagen än mer frihet (under ett lagomt hårt tryck från medvetna konsumenter) så kommer samhällsförändringen mer eller mindre automatiskt.

Det är just den slapphänta modellen som Klein gör upp med i sin bok. Klimatförändringen är för långtgående och för farlig för att lämnas åt marknadens osynliga hand. Att Klein, som tidigare skrivit kritiskt om marknadsfundamentalistiska handelsavtal och åtstramningspolitik, vill ha mer systemmässiga lösningar är visserligen inte så konstigt. Men This Changes Everything är ingen svart-vit pamflett. Det är en mycket genomarbetat och välunderbyggd uppgörelse med de senaste decenniernas otillräckliga och ibland helt och hållet felaktiga politik för att komma tillrätta med de skenade utsläppen av växthusgaser. Och det är bråttom. Sedan 1990 har världens utsläpp av koldioxid ökat med 60 procent. Nyligen fick vi färska rapporter om att 2014 var det varmaste året någonsin. Jag vill minnas att åren dessförinnan också hade slagit rekord som hypervarma. Det är inget tvivel om att klimatfrågan är akut.

Naomi Klein är frustrerad över att istället för klimatskatter så föreslås handelssystem, istället för stopp för nya energikällor ökar upptagen av kol, olja och fossilgas, istället för att politiken tar ett enhetligt grepp om att rädda klimatet läggs en stor del av ansvaret på individen. Till detta kan läggas den ekonomiska kris som nu under många år hemsökt de industrialiserade länderna och som har spätt på arbetslöshet och ökat ekonomiska klyftor. I det här läget är en alltmer avreglerad kapitalism det sista vi behöver, menar Klein. Och detta skulle kunna vara ett gyllene läge för vänstern i världen att komma med politiska lösningar som både skapar nya gröna jobb och som snabbt ställer om våra samhällen. För det behövs stora offentliga investeringar (finansierat med skatter och avgifter på det som smutsar ned), slutdatum för fossilanvändandet och andra långtgående förslag. Det behövs också mer av vänsterpolitik, med t ex gemensamma försäkringar, allmän sjukvård m m, för att hantera de extrema väder vi kommer att se allt mer av som en effekt av klimatförändringen.

Jag tänkte en del på det där när jag för några månader sedan läste Svante Axelssons bok ”Vår tid är nu”. Axelsson börjar i den andra änden och skriver om vikten av att börja i det lilla och inte tala så mycket om den stora systemförändringen. Upp med solceller på ditt och grannens hus, underlätta att vara med i en bilpool, se till att regeringen fattar beslut om att minska på AP-fondernas fossilinnehav och massa andra begränsade steg är det som kommer att göra att vi får upp farten. När man väl fått upp farten, ja då cyklar man och då går en massa redan av sig självt.

Naomi Klein vill hellre tala om systemförändring. När vi förstått vad som är roten till problemet; dagens ekonomiska system, då kan vi börja arbeta för att förändra detta. Det är förstås helt korrekt. Men det gäller också att hålla öppet för små positiva steg som kan engagera människor. Alla människor går inte igång på tanken om en stor revolution.

Ibland är det inte heller helt enkelt att välja mellan marknad eller stat i klimatpolitiken. Iallafall inte om man är politiker. Klein tar upp handelssystemet med utsläppsrätter (och med det kommer alltså rätten att köpa utsläppsrätter av andra länder eller företag och därmed fortsätta att släppa ut hemma hos sig självt). Det är för övrigt att USA var de hårdaste förespråkarna för detta i förhandlingarna om Kyotoprotokollet, EU var emot. Men EU var med och klubbade Kyotoprotokollet 1997, USA ratificerade det tillslut inte. EU fick också handelssystemet på plats. I dagsläget ligger ett ton koldioxid på ca 50 kronor, i Sverige ligger det, med vår koldioxidskatt, på drygt 1000 kronor. Systemet fungerar rätt illa, minst sagt.

Ett handelssystem anses vara mer av en marknadsorienterad åtgärd än t ex en koldioxidskatt. Så, hade det inte varit bättre med en koldioxidskatt i EU? Jo, men som bekant har EU ingen skattebefogenhet, så det är nästan omöjligt att ens tänka sig. Å andra sidan kan ett handelssystem utformas på ett tämligen strikt sätt (med begränsningar i antalet utsläppsrätter, lägsta pris på utsläppen, utan uppköp i andra länder än handelszonen etc), så att systemet blir så likt en koldioxidskatt som möjligt. Då blir inte uppdelningen mellan höger och vänster lika tydlig. Å andra sidan finns det väldigt få från höger, tyvärr, som driver att de marknadsbaserade åtgärderna ska bli mer robusta.

Naomi Klein sätter stort hopp gräsrotsrörelser och exemplifierar med kampen mot XL-Keystone-oljeledningen i Nordamerika, 350.org-nätverket som hon själv är en del av och de motståndsrörelser som växt upp i Sydeuropa i eurokrisens kölvatten. Hon kallar dessa nya handfasta motståndsfickor för Blockadia. Blockadia handlar om motstånd mot nya fossila energiutvinningar som olja, kol, gas eller öppnandet av gruvor. Människor går samman av både klimatskäl, men också för att man värnar den lokala miljön eller lokalsamhället. Miljö och det sociala smälter samman. Det är hoppfullt att människor organiserar sig och gör motstånd, men när det handlar om visionen om något annat och vägen dit är det inte bokens starkaste del. Klein skriver ”only mass social movements can save us now” (s 450). Och det stämmer förstås. Vi behöver ett välorganiserat folkligt motstånd. Men motståndet måste artikuleras i en förändring mot något.

Vägen dit är förstås inte glasklar. Men något borde hända om klimatrevolutionen ska ”play on repeat, all day every day, everywhere” (s 452), som Klein skriver. Klimatfrågan måste helt enkelt blir allestädes närvarande i politiken och allt vad vi gör. Vi har fortfarande en bit kvar till det tillståndet. Men å andra sidan kan vi se hur momentum kan byggas upp snabbt i samhället. Jag tänker spontant på hösten 2009 inför klimattoppmötet i Köpenhamn då mycket av politiken och inte minst medierapporteringen handlade just om klimatfrågan (till toppmötet kom också en bra bit över 100-talet stats- och regeringschefer). Det trycket i samhället hade byggts upp av ett myller av aktiviteter på basplanet. Om det gick då går det nu igen, men – nu med ännu solidare forskningsresultat och med bättre internet etc som grund för organisering – kan det bli än större omfattning.

Vänstern har den helt avgörande uppgiften i detta. Ja, för inte kommer välmenande filantroper att lösa klimatproblemet åt oss, inte heller teknofixar, eller vetenskapsmän och kvinnor (som sitter inne med sanningen men inte vet hur man förändrar den). Men vänstern har alltför länge tassat som en katt kring het gröt kring klimatutmaningen. Naomi Klein har till och med ett kapitel i boken ”The extractivist left” där hon kritiserar vänsterstyrena i Latinamerika för att visserligen har utrotat en stor del av den extrema fattigdomen, men detta har finansierats med kraftig expansion av kol, olja och fossilgas. Greklands tillträdande premiärminister, vänsterns Alexis Tsipras, kritiseras också för att ha nedprioriterat miljöfrågorna de senaste åren.

Det behövs ett systemkritiskt perspektiv på vår tids största överlevnadsfråga. Det handlar om att klimatfrågan måste in i alla områden och vi måste våga gå till roten med problemet. Några exempel: Vi kan inte införa handelsavtal som försvårar eller möjliggör utbyggnad av förnybar energi och lokala jobb (något Klein lyfter fram exempel på). Ekonomisk tillväxt i sig är inte ett ändamål, däremot ekonomisk utveckling som gör våra samhällen bättre och hållbarare. Vi måste våga sätta ett slutdatum för fossila energikällor. Ja, det är ett hot mot några av världens absolut största företag som har just fossil energi som en bärande del i sina affärsmodeller. Offentliga subventioner ska inte gå till det som förstör miljön. Ochsåvidare…

I dagsläget är det bara vänstern som kan föra fram dessa politiska förslag. Det är hög tid att vi gör det.

Naomi Kleins This Changes Everything är en utmärkt bok för att bygga upp denna mobilisering. Jag hoppas den snart översätts till svenska.

Mals landsbygdsprogrammet ned av EU-byråkratin?

Att EUs jordbrukspolitik är en gigantisk byråkratisk och pengaslukande koloss är ingen nyhet. Men inom den gemensamma jordbrukspolitiken finns delar som iallafall är mindre dåliga, ibland faktiskt ganska bra saker. Det finns tusentals personer runt om i landet som arbetar med miljöfrågor på landsbygden inom s k Leader-program. Andra verkar för att hålla våra ängs- och hagmarker öppna, minska övergödningen, minska utsläpp av växthusgaser från jordbruket eller att öka den biologiska mångfalden. Sådana här ofta småskaliga miljöfotade jordbruksverksamheter brukar kunna räkna med ekonomiskt stöd ur det s k landsbygdsprogrammet, som är en del av den gemensamma jordbrukspolitiken.

Varje medlemsland får skicka in ett förslag till landsbygdsprogram, med de (miljö)projekt som man vill genomföra till EU-kommissionen. Detta ska sedan godkännas av EU. Den nya programperioden har eg redan börjat och ska löpa mellan 2014-2020, men på grund av EUs trögmalande byårkrati har vi i Sverige inte fått vårt landsbygdsprogram godkänt ännu.

Idag på Miljö- och jordbruksutskottet fick vi en uppdatering från Näringsdepartementet om hur det går. Nja, sisådär, kan man kanske sammanfatta det som. EU-kommissionen har skickat in inte mindre än 333 (!) frågor till den svenska regeringen om det svenska förslaget till landsbygdsprogram. EU kritiserar allt möjligt; allt från klimatprojekt, stöd till djurskydd till via odling av bruna bönor på Öland. Ska det vara så svårt att få miljöpengar från EU? Ja, uppenbarligen…

Man undrar i sitt stilla sinne om all denna byråkrati är värt sitt pris? Nej, tycker jag. Det hade varit så mycket enklare om vi sluppit att betala in uppskattningsvis de 20 miljarder kronor av vår EU-medlemsavgift som går till den gemensamma jordbrukspolitiken (Sverige betalar ca 40 miljarder, ungefär hälften går till jordbruksstöd) för att vi sedan ska få tillbaka, i bästa fall, hälften efter väldigt mycket byråkratisk vånda. Vi borde kunna få ta tillbaka vår jordbrukspolitik; åternationalisera den.

Tänk om EU hade varit lika hård mot Europas banker som man har räddat med miljardbelopp…

OK, jag vet att jag ropar i mörkret, men jag säger det ändå: Skärpning EU!

Var slutar MP:s vandring högerut?

Jag skriver idag i ETC. Läs inlägget där eller nedan.

Var slutar MP:s vandring högerut?
ETC, 2015-01-25
Vad är det som får Indien att överge en ambitiös handlingsplan för solenergi, äventyra Australiens förbud mot reklam på cigarettförpackningar eller tvingar den kanadensiska delstaten Ontario att kraftigt försämra sin strategi för förnybar energi och lokala gröna jobb? Jo, det stavas frihandelsdogmen. Den dogm som säger att företagens ”rätt” att fritt investera, handla och konkurrera ska vara överordnad allt annat.

Det är inte så ofta handelsfrågor politiseras och problematiseras. Men i förra veckans partiledardebatt skedde det. Vänsterpartiet Jonas Sjöstedt tog just upp exemplet Ontario, som 2009 beslutade att fasa ut den fossila energin och skapa nya gröna jobb. En del i delstatens gröna energiplan var att stödja lokal tillverkning och lokala jobb i utbyggandet av den förnybara energin. Energiplanen hade därför som krav att en del av materialet (t ex solpanelerna) skulle vara sammansatta i Ontario. I strid med WTOs frihandelsregler tyckte Japan och sedan också EU, som drog Kanada inför världshandelsorganisationens skiljedomsnämnd. I fjol dömde WTO till handelns fördel och Ontario måste nu överge sin strategi för förnybart liksom de 29 000 jobb det skapat.

Författaren och debattören Naomi Klein lyfter upp detta och flera andra exempel där miljö och frihandel krockar i sin senaste bok This Changes Everything. Det var den boken Sjöstedt tog fasta på när han frågade Miljöpartiets Gustav Fridolin om det senaste handelsdogmatiska förslaget; investeringsklausulen, ISDS, i handelsavtalet mellan EU och USA där storföretag ges rätt att stämma stater för ändrade investeringsförhållanden. Sjöstedts konkreta fråga till Fridolin var om han var beredd att motsätta sig ett handelsavtal där företagen får ett sådant investeringsskydd.

En ganska enkel fråga att svara på för ett språkrör som alltid sätter miljön först, kan man tycka. Men så blev det inte. Fridolin bemötte inte investeringsklausulen i en mening, utan valde att tala om handel i vid bemärkelse. Han vägrade också att gå in i den principiella frågan om handel/fri konkurrens å den ena sidan och progressiv miljöpolitik å den andra. Fridolin valde istället att kritisera Naomi Kleins bok för att göra miljöfrågan till en vänsterfråga. Han ägnade också mycket talartid till att trycka på att det nu gäller att få med de borgerliga partierna och näringslivet i miljöarbetet.

Jag har alltid sett Miljöpartiet som en trogen allierad i de handelspolitiska striderna, i allt från kampen mot IMF och Världsbanken, MAI-avtalet, ACTA till kritiken mot WTOs och EUs marknadsfundamentalism. Men efter att ha hört Fridolins svar börjar jag undra. Tidigare har vi varit överens om att det är oacceptabelt att progressiv miljöpolitik ska kunna köras över av handelsfundamentalismen. Men vad är det som gäller nu?

Att ge företagen rätt att stämma en rättsstat för ändrade investeringsmöjligheter är att lägga en hämsko på all progressiv politik, och ytterst drabbar det demokratin i sig. Det har förstås miljörörelsen världen över insett, men också länder som Tyskland som har krävt att ISDS-mekanismen ska lyftas ut ur handelsavtalen med USA och Kanada.

Den regering som Gustav Fridolin företräder har tyvärr gjort det motsatta. Näringsminister Mikael Damberg skickade i höstas tillsammans med ett antal andra ministrar ett brev till EU-kommissionen där de krävde att investeringsskyddet skulle vara kvar.

Jag har läst Dagens Industris intervju förra veckan med Gustav Fridolin där han säger att Miljöpartiet nu vill vara ett mittenparti. Det är förstås upp till MP att bestämma hur man vill profilera sig. Men om resan mot mitten gör att man lägger sig platt för handelsfundamentalisterna och hamnar till höger om Angela Merkel är det något som har gått för långt.

Jag hoppas att Miljöpartiet fortsätter att verka för att progressiv miljöpolitik alltid ska överordnas handels- och marknadsdiktaten. Även som regeringsparti måste man våga sätta sig upp mot att storföretagens krav ska kunna överordnas demokratiskt fattade beslut. Eller hur?

Jens Holm (V), riksdagsledamot, tidigare ledamot av EU-parlamentets handelsutskott

Stort motstånd mot TTIP

EU-kommissionen presenterade igåreftermiddag resultaten av den konsultation som kommissionen gjort om klausulen ISDS, den paragraf i handelsavtalet EU-USA (TTIP) som ger storföretag rätt att stämma stater. Över 150 000 svar har inkommit och motståndet är stort. Handelskommissionär Cecilia Malmström säger att det finns en ”huge scepticism” mot ISDS.

Men hon tror att hon ska kunna lösa detta med en öppen och rättfram diskussion om TTIP. Varför inte svälja förtreten och säga att ISDS ska slopas?

Kanske kommer det ändå bli så tillslut, och det vore väldigt välkommet.

Men det finns många andra delar av TTIP som inte är OK. Hela syftet med ett handelsavtal av den här karaktären är att handeln, konkurrensen och företagens ”rätt” att investera där man vill ska överordnas lokal lagstiftning. Det är att offra demokratin på marknadens altare. Miljön, djurskyddet, rätten till mat, konsumentskyddet och arbetsrätten är områden som kommer att bli förlorare. Det har vi sett förr, t ex inom WTO.

Därför fortsätter vi att motsätta oss TTIP.

God jul 2014

Nu är det jul igen. Den bästa julen jag skulle kunna få vore en där vårt samhälle rörde sig i rätt riktning. Där klyftor minskar, där alla barn gick i lika bra skolor (och inga vinster försvann från verksamheten), där vi skapar många nya jobb, där alla som kommer hit från andra länder är välkomna och snabbt integreras i samhället, där Sverige är en progressiv röst i världen och där samhället successivt ställs om till hållbarhet. Utopiskt? Jag tycker inte det. Med politiska beslut kan man ändra på det mesta, så även med de utmaningar som finns i Sverige och världen julen 2014.

Men än så länge är det en bit kvar till min julvision, kan man lugnt konstatera. Men det är därför jag finns i riksdagen; för att göra vårt samhälle bättre.

Med dessa kortar rader vill jag passa på att önska alla mina läsare en riktigt god jul.