Klimatinvesteringsbank – bättre än omvägen via bankerna

Skriver idag i Altinget om regeringens förslag till s k gröna kreditgarantier. De 50 miljarder man tänker använda till detta, som ska kanaliseras via affärsbankerna, skulle ha gjort större nytta i en statlig grön investeringsbank. Läs mitt inlägg nedan eller här.

Klimatinvesteringsbank – bättre än omvägen via bankerna
Altinget 2020-09-17
Regeringen, C och L har enats om 50 miljarder kronor i så kallade kreditgarantier för klimatinvesteringar. En ”game changer” som finansmarknadsminister Per Bolund (MP) kallar det. Men frågan är om det är så mycket som ändras med dessa pengar? Hur mycket av pengarna kommer överhuvudtaget att användas? Och, skulle vi kunna få bättre nytta för pengarna?

Kreditgarantier göder bankerna
Det som definitivt inte är en speländrare är att regeringen återigen tillämpar principen om privata vinster och offentliga förluster. Vid presentationen av kreditgarantierna meddelade Per Bolund att det är banker och andra finansiella aktörer som ska kanalisera klimatpengarna. För nästa år anslår regeringen 10 miljarder kronor i garanti till bankerna och för år 2022 och 2023 ytterligare 40.

Det är mycket välkommet med pengar till klimatinvesteringar. Sverige har under decennier investerat för lite, i synnerhet i den rödgröna omställningen. Men problemet med kreditgarantierna är att pengarna inte direkt går till klimatet, utan omvägen via bankernas redan välfyllda kassavalv. Hade det inte varit bättre att använda pengarna till direkta statliga klimatinvesteringar?

Bolunds val ett mysterium
Jo, exempelvis genom en statlig grön investeringsbank, något Per Bolund förespråkat tidigare. Varför han inte lägger de 50 miljarderna på en klimatinvesteringsbank är för mig ett mysterium. Att en grön investeringsbank fungerar vet vi redan. Det bästa exemplet är den brittiska statliga gröna investeringsbanken ”UK Green Investment Bank”, som inrättades 2012 efter ett beslut av den dåvarande konservativa Cameronregeringen.

Mellan åren 2012 och 2017 investerade banken närmare 40 miljarder kronor i eget kapital i ett hundratal olika projekt, främst inom de tre huvudområdena: Havsbaserad vindkraft, energieffektivisering och avfallshantering. För varje pund som banken investerade mobiliserades ytterligare tre från externa källor, så i praktiken investerades över 150 miljarder kronor i klimatomställning. Investeringarna har bidragit till omfattande utsläppsminskningar – åtta miljoner ton endast för 2017 – och energieffektiviseringar, för att inte nämna skapandet av mängder nya gröna jobb.

Våren 2018 var jag i London och träffade en av förgrundsfigurerna i Green Investment Bank, Gavin Templeton. Han menade att ett av bankens främsta bidrag har varit att bana väg för investeringar, i synnerhet i havsbaserad vindkraft, som annars inte hade blivit av. ”Jag kan garantera att mycket av off-shore vindprojekten inte skulle ha byggts om inte banken hade lagt upp grundplåten. I dag har investeringskostnaderna rasat i Storbritannien och det kan vi till stor del tacka investeringsbanken för”, berättade Gavin Templeton när vi träffades i en skyskrapa i Londons bankdistrikt.

Danmark följer Storbritannien
En liknande satsning presenterades i Danmark i måndags där regeringen och samarbetspartierna har enats om att inrätta en klimatinvesteringsfond. ”Framtidsfonden”, som den kallas, förväntas på kort tid mobilisera över 100 miljarder danska kronor i klimatinvesteringar och skapandet av 27 000 nya gröna jobb. Fonden kommer att fungera snarlikt som en renodlad klimatinvesteringsbank.

Går till klimatet – inte till Wallenberg
Vad är då fördelen med en statlig grön investeringsbank i stället för att låta Handelsbanken, Swedbank, SEB med flera sköta utlåningen till investeringarna?

För det första: vi vet att investeringarna blir av. Det är nämligen det direktiv som vi skulle ge till banken och dess ledning.
För det andra: en statlig investeringsbank ska förstås vara solid och välskött, men behöver inte ha samma avkastningskrav som de svenska privata affärsbankerna.
För det tredje: avkastningen går tillbaka till bankens verksamhet, det vill säga nya klimatinvesteringar – inte i vinst till familjen Wallenberg.
För det fjärde: en statlig klimatinvesteringsbank skulle vara en garanti för goda investeringar och därmed kunna mobilisera stort externt kapital för att ytterligare öka investeringarna.

Klimatet är förloraren
Med en statlig grön investeringsbank skulle Sverige äntligen kunna höja tempot i klimatomställningen och göra det nödvändiga investeringarna. Vi skulle kunna ställa om transportsektorn, bostäder/lokaler, industrin och energiproduktionen i en aldrig skådad hastighet. Men för att göra de två liberala samarbetspartierna nöjda får Miljöpartiet nu i stället acceptera det sämre alternativet och gå omvägen via de privata affärsbankerna.

Det är dyrt, tidsödande och osäkert. Den största förloraren är klimatet.

Jens Holm (V)
Riksdagsledamot och klimatpolitisk talesperson

Sila nu inte mygg och svälj en klimatkamel

Mycket välkommet med regeringens klimatsatsning och jag vill egentligen inte låta grinig (allt som görs för klimatet vill jag gärna ta emot med öppnar armar), men 9,7 miljarder kronor räcker inte på långa vägar.

  1. Det blir inte en spänn till till kollektivtrafiken i år. De aviserade två miljarderna kommer nästa år och det är för lite. Bara i år behövs ytterligare sex mrd bara för att täcka de biljetintäktsbortfallet.
  2. 50 miljarder kr i ”gröna investeringsgarantier” betyder 50 mrd kr till de privata affärsbankerna. Hur mycket av de här pengarna kommer egentligen att lånas ut av Handelsbanken, Swedbank, SEB m fl? Och hade inte investeringarna blivit av ändå? Istället för att staten återigen ska subventionera bankerna föreslår jag att de 50 mrd går till en statlig investeringsbank för klimatet. För varje krona staten investerar lovar jag att ytterligare tre kronor kommer att komma till i form av extern finansiering (så har det funkat i Storbritannien med Green Investment Bank).
  3. Pengar till järnvägsunderhåll är bra, men bör stavas miljarder, inte miljoner för att det ska bli nåt på riktigt.
  4. Detsamma gäller underhållspengarna till bostäder och lokaler.
  5. Liksom de 325 milj kr i investeringar i cykelbanor. Vällovligt, men behövs mer.
  6. Justeringen av Bonus Malus för ”miljöbilar” är åt rätt håll. Låt utsläpparbilarna finansiera elbilarna. Noterar att regeringen nu justerar tillbaka gränsen för miljöbilar (från 70 till 60 gram). Förra året ändrade regeringen den för att Volvos SUVar skulle kvala in. Regeringen går nu tillbaka till den tidigare nivån, så det här är eg ingen satsning.
  7. Bra med 400 milj i s k ekobonus till godstransportörerna på järnväg, liksom kapitaltillskottet på 1,4 mrd till godstransportören Green Cargo.
  8. Men, men… en klimatsatsning kan inte bara handla om det man vill göra. Man borde också ha modet att berätta vad som INTE får göras. Regeringen måste säga nej till Preems utbyggnad. Annars silar man mygg och sväljer en fet kamel (på ytterligare 1 miljon ton CO2/år).

Hög tid att avskaffa storbolagens investerarskydd

EU har äntligen beslutat att investeraravtal mellan EU-länder ska avskaffas. Det är mycket glädjande. Det är investeraravtalen (även kallat ISDS) som gör att bolag kan stämma stater. Progressiv politik på t ex miljö- och folkhälsoområdet hotas när storbolag kan hota med massböter. Vattenfalls stämning av tyska staten två gånger på miljöområdet avskräcker. Men varför motarbetar den svenska regeringen att investerarskyddet också ska plockas bort från det internationella energifördraget, det avtal som Vattenfall använt för att stämma Tyskland.

Idag debatterade jag frågan med handelsminister Ann Linde (S). Att en socialdemokrat så krampaktigt försvarar storbolagens intressen hade jag inte väntat mig.

Se hela debatten här. 

Kommer Sverige verka för avskaffat investerarskydd?

Den här debatten ser jag fram emot (se min interpellation). EU-domstolen har dömt ut investerarskydd (ISDS) mellan EU-länder och nu ska de avtalen upphävas. Mycket bra! Bolag ska inte ges möjlighet att stämma stater i tribunaler utanför det ordinarie rättsväsendet.

Men vad driver Sverige för linje egentligen? När vi hade frågan uppe i EU-nämnden i fjol (se anförande 205 ff) sa finansminister Magdalena Andersson (S) att Sverige backade upp förslaget, men inte när det gäller investerarskyddet i det s k Energifördraget. Varför det?, kan man undra. Kan det vara för att det är just det avtalet Vattenfall har använt när man stämt tyska staten två gånger. Detta och mycket annat hoppas jag få svar på i min debatt mot EU-minister Hans Dahlgren (S).

Se min interpellation via länken ovan eller nedan.

Sverige och investerarskyddet
Interpellation 2019-03-22, 2018/19:151
av Jens Holm (V) till Statsrådet Hans Dahlgren (S)
Efter en dom i EU-domstolen i mars 2018 ska alla så kallade investeringsavtal mellan EU-länder upphävas. EU-kommissionen har med anledning av domslutet inlett en process där man uppmanar EU-länderna att häva de investerarskyddsklausuler som finns mellan EU-länderna. EU-kommissionen tolkar domslutet som att även den investerarskyddsklausul som finns inom ramen för det internationella energifördraget (International Energy Charter) är otidsenlig och ska upphävas mellan EU-länder. Detta är ett mycket välkommet agerande enligt Vänsterpartiets mening.

Investerarskydd innebär att bolag kan stämma stater i investerartribunaler utanför det ordinarie rättsväsendet. Stater kan dock, omvänt, inte stämma bolag. Förfarandet brukar gå under bokstavsförkortningen ISDS, Investor State Dispute Settlement och har blivit en allt vanligare grund för bolag att stämma stater på. Sedan förfarandet påbörjades har 855 ISDS-processer inletts enligt UNCTAD:s senaste World Investment Report (2018) och antalet fall ökar konstant. Investerarstämningar har utvecklats till ett reellt hot mot progressiv lagstiftning på nationell nivå och försvårar för länder att agera för miljö, folkhälsa, stärkt välfärd och kampen mot klimatförändringen, för att nämna några exempel. Inget land vill tvingas betala mångmiljardbelopp i skadestånd till bolag. Som exempel kan nämnas att det är med grund i energifördragets investerarklausul som Vattenfall två gånger har stämt den tyska staten, 2009 och 2012. Det sistnämnda fallet för Tysklands avveckling av kärnkraften. Det fallet är ännu inte avgjort, men enligt uppgift kräver Vattenfall närmare 50 miljarder kronor av den tyska staten i kompensation. Fallet kommer inte att avgöras i svensk eller tysk domstol utan i en internationell investerartribunal i Washington. I det tidigare fallet vann Vattenfall i så måtto att de tyska politikerna valde att dra tillbaka de hårdare miljökraven på energibolagets kolkraftverk i Hamburg, helt i linje med Vattenfalls krav.

Därför är det mycket glädjande att EU-kommissionen nu vill upphäva de otidsenliga investerarskydden, som ger bolagen alla rättigheter och staterna endast skyldigheter. Men när vi behandlade den här frågan i EU-nämnden den 30 november 2018 framkom det att svenska regeringen inte vill upphäva investerarskyddet i Internationella energifördraget, utan endast i de bilaterala investeraravtalen mellan EU-länder. Detta framstår för mig som inkonsekvent. Bolag kan ju i så fall fortsätta att stämma stater när de flesta EU-länder är med i internationella energifördraget. Vi riskerar att fortsätta att ha en bolagens överrock på progressiv lagstiftning.

Med anledning av vad som anförts ovan vill jag fråga statsrådet Hans Dahlgren:

Anser statsrådet att det är rimligt att bolag kan stämma stater utanför det ordinarie rättsväsendet?
Avser Sverige att följa EU-kommissionens rekommendation att verka för att investerarskyddet mellan EU-länder upphävs, inklusive det investerarskydd som finns i internationella energifördraget?

Hög tid för investeringsbudget

Publicerar den rapport, ”Investeringsbudget Dnr 2017:951” från riksdagens utredningstjänst tidigare i somras. För att göra den stora omställning som klimatförändringen kräver behöver vi investera i stora volymer i framtiden. Kollektivtrafik, höghastighetståg, klimatomställning av våra bostäder, VA-system, klimatanpassning, 100 procent förnybart, cykelbanor, laddstolpar, ja listan kan göras lång på allt som behöver göras.

Med dagens åtstramningsregim är det svårt att komma upp i de investeringsvolymer som behövs. Dessutom finns inte en separat investeringsbudget för att underlätta syftet. Alla kommuner och de flesta företag har en separat investeringsbudget/kapitalbudget för att särskilja investeringar från löpande utgifter. Konstigt nog har inte staten det längre. Vi hade det fram till 1980, då den avskaffades i ett politiskt beslut. Läs mer i RUT-rapporten Investeringsbudget Dnr 2017:951: Investeringsbudget_RUT 2017_951

Jag berör också ämnet i min artikel i ETC för ett tag sedan.