Skapa en järnväg som i Schweiz

Har just kommit hem från en tågluff med Trafikutskottet. Vi besökte bland annat Schweiz och deras motsvarighet till SJ, det statliga tågbolaget SBB. Utanför SBBs huvudkontor i Bern finns en gigantisk klocka. En symbol för punktligheten på över 97 procent kanske… Vi borde göra som i Schweiz, se järnvägen och tågen som en del av ett och samma system.

klocka_bern

I Schweiz reser man överlägset mest med tåg i Europa, med 2500 km/person/år (vi i Sverige ligger på fjärde plats med 1400 km/person/år). Ett av skälen till den schweiziska framgångssagan vad det gäller tågen är att man ser järnvägen och tågen som ett system som måste hänga samman. SBB är ett statligt bolag som kör i princip alla persontåg i landet. De har också det övergripande ansvaret för underhåll av järnvägen, inga pengar försvinner iväg i privata vinster. Det här gör att myndigheterna tillsammans med SBB kan planera långsiktigt med ett transportansvar från ax till limpa. Det finns gott om avgångar och praktiskt taget varje större (och mindre) ort i landet kan nås med tåg. SBB är kända för sin punktlighet, som ligger på 97 procent anlända tåg i tid. Utanför SBBs högkvarter finns den största klockan jag någonsin sett. En symbol för punktligheten kanske… Enkla biljettsystem och många avgångar gör det också enkelt för folk att ta tåget. Många har pendlarkort, där det nationella kollektivtrafikkortet är det mest intressanta. Med det kan innehavaren resa obegränsat med alla tåg samt kollektivtrafiken i hela landet under ett år. I Sverige vill vi ju införa något liknande. Det här var en bra inspirationskälla.

Förutom systemtänkandet är pengar en del av framgångsfaktorn. Schweizarna lägger helt enkelt mycket pengar på sin järnväg. En statlig investeringsfond möjliggör detta. Järnvägsfonden får pengar direkt från statsbudgeten, men en betydande del av finansieringen görs med en särskild skatt på lastbilstransporter. Lastbilsskatten (tio kr/km) infördes för knappt 20 år sedan med det uppenbara syftet att minska antalet tunga fordon på motorvägarna samt att finansiera utbyggd järnväg. Det har man lyckats med. Trots ett ökat transporttryck har antalet långtradartransporter minskat från drygt 1,2 miljoner 2010 till att nu ligga på 900 000 per år genom Schweiz. Och ambitionen är att långtradartransporterna ska minskas ytterligare. Det är ett djärvt och viktigt mål i en tid då vägtransporter utan skarpa åtgärder tenderar att öka kraftigt.

Trots att Schweiz är mitt uppe i en valrörelse (nationella val den 20/10) hade ett antal politiker från vänster till höger tid att träffa Trafikutskottet i Nationalrådet (riksdagen). Där bekräftades bilden av järnvägen är en nationalklenod som värnas i landet. Även ledamoten från det liberala partiet tillstod att lastbilsskatten var viktig och att SBB gör ett bra jobb som statligt järnvägsbolag. Tänk om vi kunde ha samma uppslutning i Sverige!

Öka framkomligheten för cyklister

På vissa gator kan det vara en god idé att låta cyklister cykla på enkelriktad väg. På så sätt blir det lättare att ta sig fram med cykel, och är det bra skyltat är det inga problem med säkerheten. Så fungerar det numera på flera platser i landet, bl a i Stockholm. Men på grund av trångsynt agerande från länsstyrelsen i Stockholm riskeras nu denna framkomlighetsreform. Regeringen måste agera. Läs min skriftliga fråga till infrastrukturminister Tomas Eneroth (S) nedan el via länken.

Lagstiftning för cykling mot enkelriktat
Skriftlig fråga 2018/19:795, 2019-06-18
Av Jens Holm (V) till Infrastrukturminister Tomas Eneroth (S)
Framkomligheten i täta städer är en utmaning, och långa restider gör det svårare för vardagspusslet att gå ihop. Regeringen har en ambition om att cyklingen ska öka, och det är bra. Cykeln är ett framtidsfordon som kan lösa många utmaningar – inte bara kopplat till framkomlighet i städer utan också till minskade utsläpp och bättre folkhälsa i hela landet. Det som saknas, förutom att regeringens mål om ökad cykling behöver bli tidssatt och kvantifierat, är att regeringen avsätter tillräckligt med resurser och tar fram lagstiftning som gör att det blir lätt för resenären att välja rätt. Det ska vara snabbt, smidigt och enkelt att resa aktivt och hållbart i jämförelse med att resa med utrymmeskrävande bilar.

Vi som cyklar dagligen vet att så sällan är fallet; cykelinfrastrukturen är ofta otrygg och tar tidsödande omvägar. Den reform Stockholms stad har tagit fram har dock varit mycket uppskattad. Under den förra mandatperioden inleddes ett arbete med att skylta om enkelriktade gator till dubbelriktade för cykling. Flera hundra kvarter har skyltats om, och stadens trafikkontor har sett att det ökat framkomligheten utan att orsaka olyckor. Stockholms stad använder nu den skyltning som är vanlig i Europa: skylt C1 med tilläggstavla gäller ej cykel. Skyltningen finns också i kommuner såsom Tranås, Nybro och Marstrand, och flera kommuner i Svenska Cykelstäder är intresserade av att införa konceptet men väntar på att det ska införas i svensk lagstiftning. Länsstyrelsen i Stockholm anser dock att skyltningen inte är laglig, och det kan leda till kostsam omskyltning till ett sämre alternativ som riskerar att öka otryggheten i trafiken och förhindra att det införs i fler kommuner.

Det är uppenbart att lagstiftningen behöver moderniseras för att ökade cykelambitioner ska uppnås. Med anledning av detta vill jag fråga infrastrukturminister Tomas Eneroth:

Avser ministern att ta initiativ till att modernisera trafiklagstiftningen för att möjliggöra införande av cykling mot enkelriktat där det är lämpligt?

Regeringen borde rädda Lysekilsbanan

Jag skriver ett kort svar på en insändare i Dagens Nyheter om Lysekilsbanan, som behöver räddas. Läs hos DN eller nedan.

Regeringen borde rädda Lysekilsbanan
Dagens Nyheter, 2019-06-18
Jag instämmer med Mats Fägerquist (DN Åsikt 11/6) att det vore förödande om Lysekilsbanan lades ned. Precis som Fägerquist skriver finns det intresse av att transportera stora mängder gods på räls till och från hamnen och industriklustret i Lysekil. Det finns också en underutnyttjad potential i att transportera personer inte bara på Lysekilsbanan, utan även på den befintliga järnvägen som finns längs Bohusbanan från Göteborg till Strömstad.

Dessvärre illustrerar exemplet med Lysekilsbanan hur styvmoderligt Trafikverket och regeringar länge behandlat lokala och regionala järnvägsbanor. Genom att under många år inte skjuta till medel för nödvändigt basunderhåll ställs banorna för fäfot, hastigheter måste dras ned, kapacitet minskas och tillslut har förfallet gått så långt att Trafikverket anser att de inte längre är samhällsekonomiskt försvarbara.

Vi har sett liknande exempel från nämnda Bohusbanan samt Inlandsbanan i Norrlands inland och Karlsborgsbanan mellan Skövde-Karlsborg. Den sistnämnda har redan stängts av. Nedläggningarna görs ofta utan ordentliga konsekvensanalyser från Trafikverkets sida, vare sig samhällsekonomiskt eller ur ett klimatperspektiv.

Detta är helt uppåt väggarna. Vi behöver transportera både mer gods och personer på järnväg i stället för väg. Detta borde vara extra prioriterat givet det akuta klimatnödläge som råder.

Därför instämmer jag i kravet på ett stopp mot nedläggning av järnvägar. Fokus borde läggas på att så långt som möjligt öka de klimatsmarta spårbundna transporterna. Jag kommer fortsätta att driva frågan gentemot Trafikverket och infrastrukturminister Tomas Eneroth (S).

Jens Holm (V), ordförande riksdagens trafikutskott

Fyrstegsprincipen

Idag har vi debatterat den s k fyrstegsprincipen. Rätt tillämpat är det ett mycket viktigt verktyg för en hållbarare infrastrukturplanering. Se debatten här och läs mitt anförande nedan.

Fyrstegsprincipen, anförande TU18, 2019-06-14

Vi debatterar nu den s k fyrstegsprincipen, betänkande TU18. Betänkandet är Trafikutskottets behandling av motionerna kring regeringens skrivelse av Riksrevisionens granskning av Trafikverkets tillämpning av fyrstegsprincipen i infrastrukturplaneringen.

Jag vill börja med att yrka bifall till Vänsterpartiets reservation nr 3.

Staten investerar ca 25 miljarder kronor årligen i ny transportinfrastruktur. Beslut om investeringar fattas inom ramen för trafikslagsövergripande planering, som bygger på att de mest samhällsekonomiskt effektiva och hållbara transportlösningarna ska genomföras. Större investeringar som ska genomföras ligger i den nationella tolvåriga plan som revideras vart fjärde år. Besluten för investeringarna ska föregås av en selektionsprocess enligt fyrstegsprincipen som är den modell staten använder för att besluta om hur infrastrukturpengarna bästa ska användas.

Vad är då fyrstegsprincipen? Första steget i fyrstegsprincipen handlar om att först och främst överväga åtgärder som kan minska behovet av transporter samt ändra valet av transportsätt. Hit hör t.ex. parkeringsavgifter och resfria möten. Vi talar alltså om beteendeförändringar. Andra steget innebär att genomföra åtgärder som medför ett mer effektivt utnyttjande av den befintliga infrastrukturen, t.ex. busskörfält eller ökad turtäthet. Vid behov genomförs det tredje steget som innebär begränsade ombyggnationer. Det fjärde steget genomförs om behovet inte kan tillgodoses i de tidigare stegen. Det betyder nyinvesteringar eller större ombyggnadsåtgärder.

Vänsterpartiet anser att fyrstegsprincipen, rätt tillämpad, är ett mycket betydelsefullt planeringssätt för att uppnå ett transportsystem som är ekologiskt, socialt och ekonomiskt hållbart.

Riksrevisionen har granskat Trafikverkets arbete med att tillämpa fyrstegsprincipen vid planeringen av investeringar i transportinfrastruktur. Av granskningen framgår att Trafikverket inte använder sig av fyrstegsprincipen som de borde. Detta är särskilt tydligt i att steg 1 och 2 lösningar, alltså beteendeförändringar och minskade transporter, nästan alltid ned prioriteras framför byggande av ny kapacitet, något som leder till ökade transporter och nästan alltid också ökade utsläpp. Av granskningen framgår också att Trafikverket till den nationella infrastrukturplanen, som sträcker sig fram till 2029, baserar sina bedömningar på äldre underlagsmaterial, framtaget med metodik där fyrstegsprincipen inte tydligt varit ledande. Det här riskerar leda till förslag som är utdaterade och som inte har fullt ut beaktat kraven på minskade transporter och beteendeförändring, och inte minst minskade utsläpp.

Av regeringens skrivelse framgår att regeringen anser att Trafikverket har tillräckliga direktiv samt att myndigheten redan har påbörjat ett omfattande utvecklingsarbete. Regeringen ser därför inga skäl att vidta några ytterligare åtgärder med anledning av Riksrevisionens rekommendationer. Vänsterpartiet delar inte alls regeringens bedömning. Vi anser att regeringen behöver ge tydligare direktiv till Trafikverket så att de mer effektivt kan arbeta med fyrstegsprincipen så som det var tänkt, d v s använda steg 1 och 2-lösningar i första hand.

Våra slutsatser stärks också av Klimatpolitiska rådets rapport från tidigare i år som också konstaterar att dagens tillämpning av fyrstegsprincipen har ett ensidigt fokus på steg 3- och 4-åtgärder, med utbyggd infrastruktur som följd på bekostnad av steg 1- och steg 2-åtgärder som beteendeförändringar och satsningar på kollektivtrafik. Ett annat problem enligt Klimatpolitiska rådet är att Trafikverket, enligt deras egen tolkning, saknar mandat att medfinansiera steg 1- och 2-åtgärder, sådana insatser som skulle kunna leda till minskade eller förändrade transportmönster. Det innebär i praktiken att staten har svårt att finansiera åtgärder för beteendeförändringar, men istället har fullt mandat för att finansiera bygget av ny infrastruktur. Det är ju helt bakvänt.

Vänsterpartiet anser därför att regeringen bör förtydliga för Trafikverket hur myndigheten ska arbeta med första steget i fyrstegsprincipen, som alltså består i att försöka lösa brister genom sänkt efterfrågan eller överflyttningar mellan trafikslag.

Vänsterpartiet anser vidare att det av Riksrevisionens rapport tydligt framkommer att det idag inte finns någon möjlighet till statlig medfinansiering av steg 1- och steg 2-åtgärder i länsplanerna eller den nationella transportplanen. Ansvaret för att finansiera och implementera dessa åtgärder ligger i dag hos kommuner, regioner och privata aktörer. Regeringen bör återkomma med förslag om hur statlig medfinansiering kan stärkas för att fyrstegsprincipens tillämpning ska förbättras genom att fler steg 1- och steg 2-åtgärder genomförs i infrastrukturplaneringen.

På så sätt tar vi steg mot en mar samhällsekonomiskt effektiv, rationell och i synnerhet ekologisk hållbar infrastrukturplanering.

Jens Holm (V)

Infraplanering för färre transporter

Vi har lagt fram en motion om planeringsverktyget ”fyrstegsprincipen”. Enligt fyrstegsprincipen ska byggande av ny infrastruktur vara det sista alternativet i en serie överväganden som ska göras inför ny infrastrukturplanering. Det första, och viktigaste, steget handlar om att minska behovet av nya transporter, t ex genom att planera städer smartare så att nya resor inte behöver göras eller att flytta över transporter från t ex bil till cykel och kollektivtrafik.

Byggande av ny infrastruktur är det absolut sista, steg fyra, av de olika åtgärdsvalen som ska övervägas. Det kan alltså endast göras när inga andra medel står till buds. Färre transporter, och mer effektiva sådana, är helt centralt för att vi ska kunna minska utsläppen från transportsektorn och nå våra klimatmål.

Staten ska använda sig av fyrstegsprincipen i infrastrukturplaneringen. Den granskning som nu gjorts av Riksrevisionen visar att den planeringen lämnar mycket övrigt att önska.

Vi kräver därför att fyrstegsprincipen – inte minst steg ett – ska få ett mycket tydligare genomslag i statens infrastrukturplanering. Läs vår motion här eller som pdf: fyrstegsprincipen_motion_V