COP22 – mer måste göras

Idag inleds klimattoppmötet COP22 i Marrakech, Marocko. Inför toppmötet har FN presenterat sin årliga genomgång av läget för klimatet, i synnerhet med fokus på världens länders åtaganden Emissions Gap Report 2016. Även om man de senaste åren har kunnat skönja en lätt utplanande trend i världens utsläppskurva är de årliga utsläppen på 52,7 gigaton långt från vad som är hållbart. Och av de senaste 15 åren som gått sedan år 2000 har det slagits värmerekord under tio. Vi är ute på en mycket farlig väg.

Rapporten går igenom klimatbidragen från 187 av de 195 länder som står bakom Parisavtalet. Skulle länderna göra allt de säger att de kommer göra för klimatet kommer utsläppen ändå öka med 2,9-3,4 grader till 2100 konstaterar rapporten. Det håller förstås inte.

Långt mycket mer måste alltså göras om vi ska hålla den globala uppvärmningen inom säkra gränser, vilket enligt rapporten blir max uppvärmning på 1,5 grader C. Här skulle Sverige kunna ha en helt avgörande roll som föregångsland. Därför vill jag veta vad Sverige kommer göra inför COP22. Imorgon kl 13.00 kommer jag därför debattera frågan med klimatminister Isabella Lövin. Jag vill veta vad hon kommer göra för att få toppmötet att landa i ambitiösare åtaganden än det vi hittills har fått på bordet. Läs min interpellation här eller nedan.

Förresten, klimattoppmötet äger rum i Marrakech, Marocko. Marocko är en ockupationsmakt och ockuperar brutalt Västsahara sedan 1975. Därför borde klimattoppmötet inte ha fått arrangeras i Marocko. I år väljer jag därför att inte resa till klimattoppmötet.

Interpellation 2016/17:63 Klimattoppmötet COP22
av Jens Holm (V) till Statsrådet Isabella Lövin (MP)
Mellan den 7 och 18 november äger klimattoppmötet COP22 rum i Marrakech i Marocko. Mötet är det första i sitt slag efter klimattoppmötet i Paris, i fjol. Mötet i sig blir historiskt eftersom tillräckligt många länder väntas ha ratificerat Parisavtalet inför öppnandet av COP22. Inför Paris lämnade samtliga parter in nationella klimatbidrag; INDC (Intended Nationally Determined Contributions) – löften om vad man avser att göra för att minska utsläppen av växthusgaser. Sverige har inte lämnat in något eget bidrag, utan har helt förlitat sig på EU:s INDC på fyra A4-sidor där målsättningen om minskade utsläpp med 40 procent till 2030 bekräftades.

FN:s sekretariat för klimatkonventionen, samt flera organisationer och oberoende forskare, har konstaterat att de samlade klimatbidragen inte alls räcker för att förhindra en global temperaturhöjning på under 2 grader Celsius och med sikte på 1,5 grader. De bidrag som nu ligger på bordet borgar snarare för en direkt okontrollerad och farlig klimatförändring. Professorn i miljövetenskap Johan Rockström kommenterade exempelvis ländernas samlade klimatbidrag med följande ord: … med de löften som finns nu går vi mot tre graders uppvärmning vilket vore en katastrof för mänskligheten. (SVT 10/12-15).

Mycket mer måste alltså göras. Det här gäller inte minst Sverige och resten av EU. Hittills har vi inte sett att S-MP-regeringen lagt förslag om högre klimatmål, utan de ligger kvar på den tidigare regeringens mål om minskade utsläpp med 40 procent till 2020. Vänsterpartiet föreslår att Sveriges klimatmål höjs till minus 52 procent och att allt ska göras på hemmaplan. I dagsläget tycks regeringen inte heller driva på för att EU ska skärpa sitt minskningsmål till 2030 så att utsläppsminskningen blir mer än endast 40 procent.

Jag vill också påminna om löftet från klimattoppmötet i Köpenhamn, där de rika länderna utlovade 100 miljarder US-dollar årligen i klimatfinansiering till utvecklingsländerna. Men hittills är det oklart hur mycket pengar EU kommer att anslå, samt om dessa pengar blir nya och additionella, det vill säga att de inte tas från andra områden (exempelvis biståndet).

Industriländerna (Annex 1-länderna) har åtagit sig att överföra ny modern teknik till utvecklingsländerna i syfte att minska utsläppen. Jag har tagit del av utkastet till EU-position inför COP22 samt den svenska regeringens ståndpunkter, och jag noterar bristen på konkreta förslag på tekniköverföring och kapacitetsuppbyggnad till utvecklingsländerna både i EU-slutsatserna och i den svenska positionen. Ett center för tekniköverföring har visserligen inrättats (CTCN i Köpenhamn), men det saknas konkreta politiska initiativ för att underlätta tekniköverföringen. Sverige borde ta sådana initiativ och driva på EU och andra industriländer så att en storskalig tekniköverföring kan komma till stånd. Det skulle bland annat kunna göras genom en reform av bestämmelser kring patent- och immaterialrätt på vissa utvalda miljötekniker.

Med anledning av det ovan anförda vill jag fråga statsrådet Isabella Lövin:
1. Avser statsrådet att presentera ett svenskt klimatbidrag som kompletterar och går utöver EU:s till COP22?

2. Avser statsrådet att verka för nya finansieringskällor till FN:s klimatfonder, och i så fall vilka?

3. Vilka konkreta politiska reformer avser statsrådet att driva för att underlätta tekniköverföring och kapacitetsuppbyggnad till utvecklingsländerna?

EU, CETA, Västsahara, klimatpolitik

Under veckan har jag haft ett antal viktiga debatter i riksdagen. I onsdags var det överläggningar med statsminister Stefan Löfven inför det EU-toppmötet som fortfarande pågår. Jag tog särskilt upp investeringsavtalen CETA och TTIP samt vikten av en human migrationspolitik. Som extra argument mot s k investeringsskydd i internationella handelsavtal kunde jag använda doktor och tillika EU-nämndens ordförande Åsa Romsons avhandling Environmental Policy Space and International Investment Law som handlar just om hur miljöpolitiken kan begränsas med investeringsavtal. På sidan 325 diskuterar doktorn i miljörätt just möjligheten att plocka bort s k investeringsskydd ur internationella handelsavtal. Är statsministern beredd att göra det avseende avtalen med Kanada, CETA och det med USA, TTIP. Se vårt meningsutbyte, scrolla fram till 1,03 om du inte orkar se allt.

Igår debatterade jag EUs förslag till s k ansvarsfördelning om minskade utsläpp bland EU28 med klimatminister Isabella Lövin. Kommer hon verka för en högre ambitionsnivå och kommer hon täppa till de kryphål som finns i förslaget? Och varför finns inget med om samarbete med de som här och nu drabbas av våra utsläpp, utvecklingsländerna? Fick jag svar på mina frågor? Se själv här.

Med samma minister debatterade jag också Västsahara med anledning av min kollega Lotta Johnsson Fornarves interpellation om bistånd till Västsahara. Vi fick en del besked om biståndet, bl a att Sverige inte skulle ha något emot att rikta bistånd direkt till de områden som befrielserörelsen Polisario styr. Dessvärre fick jag inget svar om varför regeringen inte erkänner Västsahara. Och på min fråga om varför regeringen är med och överklagar EU-domstolens dom mot EUs fiskeavtal med Marocko svarade Lövin att det var en principiellt viktig dom. Men om det är en så viktig dom – vilket det är, eftersom den dömer ut hela avtalet – borde man välkomna den, inte motarbeta.

Inför klimattoppmötet i Marrakech, COP22

I början av november inleds FNs klimattoppmöte, COP22, i Marrakech, Marocko. I morse hade vi överläggningar med ansvarig minister, Isabella Lövin om COP22. EU har tagit fram förslag till gemensam position i form av en resolution (som jag av sekretesskäl tyvärr inte får dela här). Men jag säga så mycket att den resolutionen räcker inte för att Sverige och EU ska vara tillräckligt pådrivande för att vi tar vårt historiska ansvar för våra utsläpp.

Jag lämnade därför för Vänsterpartiets räkning en s k avvikande mening. Vi anser följande:

* EUs mål om att minska utsläppen med 40 procent till 2030 måste höjas till minst – 60 procent.

* Man verka för att den s k klimatfinansieringen till världens fattiga länder görs med nya och additionella medel, d v s att det inte tas pengar från ex vis biståndet.

* Formuleringarna kring tekniköverföring och kapacitetsuppbyggande till utvecklingsländer måste bli mycket tydligare. Hur ska det gå till. När? Vilken slags teknik avses? Kan man tänka sig undantag från dagens patent- och immaterialrättsregim för att underlätta tekniköverföringen? Svaren på de frågorna hänger tyvärr fortfarande i luften.

* Sverige borde tydligt avvisa formuleringar kring av kunna öka tillgodoräknandet av s k sänkor (skog och mark) som en del i uppfyllandet av sina minskningsåtaganden.

* Sverige borde presentera en egen position inför COP22 om vilka bidrag man har till de internationella klimatförhandlingarna, inte bara förlita sig på EUs ståndpunkt. Den svenska positionen behöver inte gå emot EU, bara komplettera och gå utöver.

Det finns mycket mer att säga om klimattoppmötet. Allt togs inte upp i vår avvikande mening på EU-nämnden. Det har delvis att göra med att regeringen också gör och säger flera bra saker, men mer måste göras.

En sak till, det är också högst otillfredsställande att flygets snabbt växande utsläpp inte finns med i klimatförhandlingarna. Nu sägs det att den frågan ska lösas på de pågående ICAO-förhandlingarna. Jag hoppas det, och tog upp frågan vid dagens möte. Men det finns stor risk för att ICAO landar på ett beslut som inte alls blir vad som krävs. Då måste Sverige driva på fortsatt i ICAO men också i andra sammanhang samt gå före på nationell nivå. Läs min fråga till regeringen om just detta.