Efter Paris – allt är inte botten

Jag skriver i ETC om Parisavtalet. Läs där eller nedan.

Efter Paris – allt är inte botten
ETC, 2015-12-28
Lars Igeland, Jordens Vänner, ställer den helt relevanta frågan: Hur kommer det sig att klimatavtalet i Paris hyllas av så många aktörer?

Igeland har helt rätt i att det inte hänt särskilt mycket under de 20 åren då världssamfundet förhandlat om det som nu skulle bli ett avtal för att rädda planeten. Parisavtalet saknar bindande konkreta mål för hur mycket utsläppen ska minska och till när. Den tidigare siffran om 100 miljarder dollar per år som miniminivå för klimatfinansieringen till utvecklingsländerna ströks från avtalet efter påtryckningar från EU och USA. Hur Sydländerna ska få ersättning för de skador och förluster som klimatförändringen idag åsamkar dem står fortfarande skrivet i stjärnorna. Snabbt växande utsläpp från flyg, sjöfart och animalieproduktion nämns inte ens i avtalet.

Igeland skriver att Vänsterpartiet har varit ”försiktigt positiva” till avtalet. Ja, så är det kanske. Vi är positiva till att ett avtal finns på plats. Det i sig var en seger mot fossilindustrin, klimatskeptiker och amerikanska republikaner som inget annat hellre ville än att hela processen skulle rasa samman. Som Igeland själv skriver var det en framgång att det står i avtalet att temperaturökningen ska hållas ”väl under 2 grader C” och man ska ”vidta åtgärder” för att även begränsa till uppvärmningen till max 1,5 grader. Detta står dessutom i själva avtalstexten som är folkrättsligt bindande, och inte i den juridiskt sett svagare beslutstexten som också klubbades i Paris.

Att världssamfundet är inne på en utsläppskurva som, lågt räknat, snarare går mot 3 grader C är extremt oroväckande, men det är inte Parisavtalets fel. Snarare kan vi använda Parisavtalet för att peka på det helt ohållbara i den rådande trenden. Ländernas klimatambitioner ska med avtalet revideras vart femte år, och det ska börja redan 2018.

Personligen bearbetar jag fortfarande COP21. Jag reste från Paris och var lika besviken över innehållet som försiktigt lättad över att åtminstone ha ett folkrättsligt bindande klimatavtal på plats. Men en spade ska benämnas en spade: Parisavtalet håller inte. Men nu har vi alla möjligheter att höja tempot i Sverige och i EU.

Vi skulle kunna börja med att skärpa klimatmålen i Sverige. Vi i Vänsterpartiet är övertygade om att vi kan få nollutsläpp i Sverige till absolut senast 2040. EUs klimatambitioner måste också höjas, både vad det gäller utsläppshandeln och målsättningarna för 2030. Vi borde kräva att regeringens princip om krona för krona överges och att staten lånar till stora investeringar i kollektivtrafik, järnväg, förnybar energi och klimatsmarta bostäder. Sverige borde inspireras av Storbritanniens statliga Green Investment Bank som har investerat stora summor i omställning. En liknande statlig klimatinvesteringsbank borde inrättas i Sverige. Rörelsen för s k divestering där placeringar i fossila innehav plockas bort är hoppingivande. Här i Sverige finns det massvis att göra. Vi kan börja med våra pensionspengar och se till att AP-fonderna får nya hållbara placeringsdirektiv.

Klimatpolitiken borde också bli mer rättvis, och effektiv, genom en ökad omfördelning från rik till fattig, ökad offentlig konsumtion och att intäkterna från höjda miljöskatter ska gå till det som gynnar låginkomsttagare t ex vis till kollektivtrafiken.

På plats i Paris var jag frustrerad och ofta arg. Men jag blev också hoppfull över den rörelse av aktivister från både Nord och Syd som på några få år har vuxit till en global och kraftfull klimatrörelse. Inte minst Naomi Kleins brandtal för ett helt fullsatt alternativtoppmöte var inspirerande. Lars Igeland har rätt i att makthavarnas beslut i Paris var otillräckligt, men en process för radikalare klimatpolitik är helt klart redan i rullning.

Jens Holm
Klimatpolitisk talesperson för Vänsterpartiet.

Så här går vi vidare efter Paris

Jag skriver på Vänsterpartiets debattforum om COP21 och hur vi nu går vidare efter Parisavtalet. Egentligen en intern debattartikel, men våra debatter är (nästan) alltid offentliga, så varsågod och läs där eller nedan.

Så här går vi vidare efter Paris
Vansterpartiet.se 2015-12-17
I lördags enades 195 av världens länder om ett nytt klimatavtal, Parisavtalet. Det här avtalet kommer inte på lång väg räcka för att lösa klimatfrågan. Som flera forskare har konstaterat, nu senast Rikard Warlenius, saknar avtalet bindande konkreta mål för hur mycket utsläppen ska minska och till när. Den tidigare siffran om 100 miljarder dollar per år till utvecklingsländerna ströks också från avtalet efter påtryckningar från EU och USA. Snabbt växande utsläpp från flyg, sjöfart och animalieproduktion nämns inte ens i avtalet.

Det är helt klart brister som ska kritiseras. Men det faktum att det ändå blev ett avtal är en seger mot klimatskeptiker, nyliberaler och amerikanska republikaner som inget annat hellre ville än att hela processen skulle rasa samman. Det faktiskt oväntat positiva i avtalet är att det skrivs in att temperaturökningen ska hållas ”väl under 2 grader C” och man ska ”vidta åtgärder” för att även begränsa till uppvärmningen till max 1,5 grader. Och detta står i själva avtalstexten som är folkrättsligt bindande, och inte i den juridiskt sett svagare beslutstexten som också klubbades i Paris. 1,5-gradersmålet har länge drivits av utvecklingsländerna och den mest radikala delen av klimatrörelsen. Vi Vänsterpartiet har sedan några år tillbaka också motionerat om en klimatpolitik som tar sikte på just detta.

Nu finns ett avtal på plats som 2020 ska ersätta Kyotoprotokollet. Arbetet nu bör vara inriktat på att höja ambitionerna i Sveriges och EU:s klimatpolitik. Toppmötena till trots, det är här hemma som vi verkligen kan fatta besluten som ställer om. Och det finns rätt mycket att göra.

En av våra slutsatser i ekoekorapporten är att när samhället väl enar sig kring en målsättning går det oftare fortare och det blir lättare att ställa om. Klimatomställningen är av den digniteten att alla samhällssektorer omfattas och omställningen av samhället måste göras på ett helt och hållet strukturerat sätt. Därför föreslår vi skärpta klimatmål, med krav på nollutsläpp i Sverige till senast 2040.

Vi vill se en klimatlag och utsläppsbudget liknande de Storbritannien redan genomfört. Genom ett långsiktigt mål om nollutsläpp som uppnås genom utsläppsbudgetar uppdelade på exempelvis femårsperioder skapar vi långsiktighet och struktur i klimatarbetet, något som saknas nu.

Vi vill ha kraftigt ökade investeringar i det som ställer om Sverige. Det finns enorma behov av investeringar i förnybar energi, elnät, järnvägar, kollektivtrafik, energirenoveringar och nybyggnation av lokaler och klimatsmarta bostäder. Vi ser med stort intresse på Storbritanniens statliga Green Investment Bank, som har investerat stora summor i omställningen. Vi vill införa en liknande bank i Sverige.

I världen växer rörelsen för att divestera – avinvestera – miljöskadliga placeringar snabbt. Några av världens tyngsta investerare har lovat att divestera mer än 50 miljarder dollar från olja och kol de kommande åren. Den norska oljefonden, världens största investeringsfond, har rensat ut över 100 företag av miljö- och klimatskäl bland sina placeringar. Och detta är troligen bara början. På det lokala planet ser vi hur kommuner som Uppsala och nu senast Stockholms stad gör sig av med sina fossila innehav. Vi vill exempelvis ge AP-fonderna nya placeringsdirektiv för divestering av det som smutsar ned. Hållbarhet, etik och mänskliga rättigheter ska vara ledstjärnor i de nya direktiven. Vi vill också att en av AP-fonderna ska göras om till en grön investeringsfond med ett huvudsakligt uppdrag att ställa om energisystem, genomföra investeringar i miljöteknik och skapa nya gröna jobb.

Höginkomsttagare belastar klimatet mer än andra. Enligt rapporten ”Extreme Carbon Inequality” från Oxfam står den rikaste tiondelen av världens befolkning för hälften av världens utsläpp. Det blir en nyckeluppgift för oss, som ett parti på rättvisans grund, att lägga fram förslag som just ser till att de som släpper ut mest – höginkomsttagare och storföretag – också blir de som får ta det största ansvaret i klimatomställningen. Omfördelning från rik till fattig, ökad offentlig konsumtion och att intäkterna från höjda miljöskatter går till det som gynnar låginkomsttagare exempelvis till kollektivtrafiken är några exempel på hur klimatpolitik både kan vara effektiv och rättvis.

På plats i Paris var jag frustrerad och ofta arg. Men jag blev också hoppfull över den rörelse av aktivister från både Nord och Syd som på några få år har vuxit till en global och kraftfull klimatrörelse. Inte minst Naomi Kleins brandtal för ett helt fullsatt alternativtoppmöte var inspirerande. Makthavarnas beslut i Paris var otillräckligt, men en process för radikalare klimatpolitik är helt klart redan i rullning. Där ska Vänsterpartiet vara en självklar del.

Jens Holm, klimatpolitisk talesperson

 

Nollutsläpp senast 2040

Jag och Jonas Sjöstedt skriver idag i Aftonbladet om att det nu är dags att skärpa klimatpolitiken i Sverige. Vi vill bland annat att Sverige ska uppnå nollutsläpp senast 2040 och kommer lyfta det förslaget till överläggningarna med miljömålsberedningen imorgon.

Bilen ska inte längre vara norm i Sverige
Aftonbladet, 2015-12-15
Högtidstalen är över. Banderollerna har packats ihop. Världens ledare har åkt hem. I lördags klubbades det historiska klimatavtalet i Paris. Även om det knappast räddar planeten blir det ett viktigt verktyg för en skarpare klimatpolitik. Temperaturökningen ska hållas väl under två grader C och man ska vidta åtgärder för att även begränsa till 1,5 grader.
Så vad kräver det av Sverige? Mycket.

Hittills har den svenska politiken varit inriktad på tvågradersmålet. Nu krävs beslut för nollutsläpp i Sverige. Vi tror att Sverige har alla möjligheter att nå nollutsläpp av växthusgaser tidigare än det officiella målet 2050. Vår bedömning är att Sverige kan ha nollutsläpp senast 2040. Vänsterpartiet kommer därför lyfta det kravet redan nu på onsdag på sammanträdet med Miljömålsberedningen, som har uppdraget att lägga fram förslag på nya klimatmål för Sverige.

Vi vill ha kraftigt ökade investeringar i det som ställer om Sverige. Det finns enorma behov i investeringar i förnybar energi, elnät, järnvägar, kollektivtrafik, energirenoveringar och nybyggnation av lokaler och klimatsmarta bostäder.

Vi ser med stort intresse på Storbritanniens statliga Green Investment Bank som tillsammans med privat kapital har investerat stora summor i havsbaserad vindkraft, energieffektivisering, hållbara transporter och hållbar avfallshantering. Vi vill införa en liknande bank i Sverige. Vi vill även se en klimatlag och utsläppsbudget liknande det Storbritannien redan genomfört.

En massa pengaflöden går idag åt helt fel håll. Sverige och Stefan Löfven har i Paris drivit att fossila subventioner ska fasas ut. Det är bra. Men när Vänsterpartiet påpekat faktum att vi i Sverige subventionerar miljöskadlig verksamhet, genom till exempel stora reseavdrag och nedsatt koldioxidskatt i industrin, med ungefär 50 miljarder kronor varje år, då är det tyst från regeringen.

Sverige har rätt framgångsrikt minskat våra utsläpp men utsläppen från konsumtion av importerade varor har ökat kraftigt. Vi vill ha målsättningar och åtgärder för att minska utsläppen från hela vår konsumtion. Vi vet också att offentlig konsumtion medför mycket lägre utsläpp än privat, därför vill vi ha en ekonomisk politik som satsar mer på den gemensamma välfärden än på ökad rikedom för enskilda personer.
Resorna med kollektivtrafiken måste öka kraftigt. När alternativen byggs ut kan bilismen minska. Våra städer behöver planeras utifrån att vi åker buss, tunnelbana, går och cyklar. Bilen ska inte längre vara normen. Landsbygden bör få särskilt stöd för omläggningen, men målet måste vara att fordonsflottan ska vara helt och hållet fossilfri senast 2030.

Högtidstal är trevliga att hålla, särskilt när man får tacksamma applåder för att tala om ”långsiktigt mål” utan bindande förpliktelser. Det lägger stort ansvar på de regeringar som står bakom klimatavtalet, att visa att avtalet är något annat än fluffiga drömmar, där allt fortsätter som förut ändå.

Ett första steg för den svenska regeringen är att använda sin roll som ägare för Vattenfall och stoppa försäljningen av kolgruvorna i Tyskland. Säljer regeringen kolgruvorna och kolet eldas upp eldas samtidigt vår trovärdighet i miljöfrågor upp.

Att ställa om Sverige till nollutsläpp är ett samhällsprojekt att jämföra med bygget av välfärdsstaten. Då gick Sverige från att vara ett av Europas fattigaste länder till ett av de mest välmående och jämlika. Nu ska vi bli ett land med nollutsläpp. Vi har klarat stora omdaningar förr. Vi kan göra det igen.

Jonas Sjöstedt, partiledare (V)
Jens Holm, klimatpolitisk talesperson (V)

COP21 – nu ökar vi tempot

Då har Frankrikes utrikesminister och ordförande för klimattoppmötet COP21, Laurent Fabius, förklarat klimatavtalet antaget. Det står helt klart att det här avtalet inte kommer vara det som räddar världen. Men det är bra att det är ett avtal på plats.

Nedan min korta analys (det är samma avtal som vi fick tidigare idag). Läs gärna tidigare analyser från avtalsutkasten för att få hela bilden.

Positivt
Temperaturökningen ska hållas väl under 2 grader C och man ska vidta åtgärder för att även begränsa till 1,5 grader. Det är en viktig formulering som nu måste få konsekvenser för världens länder, inte minst de industrialiserade länderna i världen som står för merparten av utsläppen. Vi i Vänsterpartiet har motionerat i Sveriges riksdag om en politik som håller sig inom 1,5 grader. Så, det är viktigt att målsättningen finns på plats.
Det är bra med ökade krav på transparens och hur klimatåtgärder ska redovisas. Bra också med fortlöpande uppföljningar av hur det går med utsläppsreduktioner och klimatarbetet överlag. Det kan användas för att skärpa till klimatpolitiken när man ser att man inte ligger i linje med vetenskapens rekommendationer (vilket är helt uppenbart). Texten om klimatanpassning ser också relativt OK ut.
De finns viktiga referenser till klimaträttvisa, Moder jord (tack Bolivia), mänskliga rättigheter, gender och ursprungsbefolkning. Det här visar att världssamfundet förstår att klimatförändringen är en fråga som spänner över alla områden och inte ska hanteras isolerat. Problemet med dessa referenser är att de är icke bindande, men inte desto mindre viktigt att konservativa länder inte lyckas stryka dem.

Negativt
Det finns inget vetenskapligt mål för utsläppsminskningar, och inte heller ett årtal för när minskningarna ska uppnås. Tidigare har man uttryckligen talat om att minska utsläppen i procentsatser (den högsta nivån har varit satt till -95 procent) och att det ska uppnås till 2050. Det är mycket olyckligt att man inte sätter ett vetenskapligt mål samt berättar när det ska uppnås.
Det är också olyckligt att det inte finns en konkret siffra för klimatfinansiering i avtalet. Siffran 100 miljarder dollar per år har nu lyfts ut ur avtalet och istället lagts i den icke folkrättsligt bindande beslutstexten.
Det är bra att texten kring förluster och skador (”loss and damage”) finns med som en egen artikel i avtalet, men formuleringarna är vaga och det är oklart hur drabbade länder ska kunna använda sig av artikeln.
Texten kring tekniköverföring är för vek. Texten om nya marknader blev en kompromiss som man kanske kan leva med. Men tydliga begränsningar för användande av osäkra utsläppskrediter måste skrivas in i framtida texter som ska tas fram på området.
Det är också mycket illa att det inte finns några krav på utsläppsminskningar för de snabbt växande utsläppen från flyg, sjöfart och animaliekonsumtion. Sådana referenser har funnits med på tidigare klimattoppmöten (åtminstone för flyg och sjöfart).

Nu är avtalet på plats. Vi får nu använda Parisavtalet till att pressa på Sverige och EU för en ambitiösare klimatpolitik. Klimatförhandlingsprocessen är räddad, men inte klimatet. Inte än…

Se också kommentarer på Vänsterpartiets hemsida.

COP21 – gör om gör rätt

Ett nytt förslag till avtal är nu presenterat av COP21:s ordförande Laurent Fabius. Dessvärre har nästan ett dygn av förhandlingar inte fört processen framåt. Stora delar av avtalet är helt otillräckligt. Det nya avtalet i korthet (se mina tidigare analyser och här):

Klimatmål
Det är extremt allvarligt att det inte finns en enda konkret siffra för hur mycket utsläppen ska minska till 2050. Istället får progressiva länder nöja sig med att temperaturen ska begränsas till ”well below 2 grader” samt med en ambition om 1,5 grader C. Men det är fluffigt formulerat.
Tacksam över att resonemanget om klimatneutralitet är borta. Men med detta hade man öppnat för att kompensera fortsatta utsläpp med skogssänkor och uppköp av osäkra utsläppskrediter.

Finansiering
Det är skandal att ingen konkret siffra finns angiven i avtalstexten (endast referens i beslutet, som inte är folkrättsligt bindande). I Köpenhamn (2009) kom man överens om 100 miljarder dollar/år fr o m 2020. Att den siffran nu inte finns med är extremt dåligt och ett kraftigt steg bakåt. Enligt flera uppgifter har både Sverige och EU motarbetat en konkret siffra om klimatfinansiering. För det finns inga ursäkter. Skandal!

Tekniköverföring
Som i gårdagens text men kortare. Fluffigt formulerat men inget om att hinder för tekniköverföring (pantent, immaterialrätt) ska undanröjas. Man förlitar sig endast på goda intentioner och teknikcentret i Köpenhamn. Det håller inte.

Loss and Damage
Att utvecklingsländerna ska få stöd för de skador och förluster klimatförändringen åsamkar dem finns nu uttryckt i en egen artikel, men med referens till den s k Warszawamekanismen. Men det är otydligt hur det rent rättsligt ska kunna göras i praktiken. Praktiken får visa om artikeln kommer att kunna användas till utvecklingsländernas fördel. Måste förbättras!

Nya marknader
I art 6 föreslås att en ny mekanism för marknader ska införas, som en slags fortsättning till det misslyckade systemet med CDM. Sådana system kan urholka minskningsambitionerna när länder kan köpa sig fria från ansvar. Nu föreslås systemet bli frivilligt, så kanske kan man leva med detta. Oklart om det föreslås en begränsning för hur mycket krediter som ska kunna användas. Det borde införas.

Snabbt växande utsläpp
Flyg, sjöfart, animalieproduktion och andra snabbt växande utsläppskällor finns inte med i avtalet. Istället talar man om hållbar livsstil, men det räcker inte. Det här är ett steg bakåt jämfört med Köpenhamn då man åtminstone talade om att åtgärda utsläppen från flyg och sjöfart.

Det finns fina formuleringar om klimaträttvisa, Moder jord, ekosystemens integritet, mänskliga rättigheter, gender, ursprungsfolk m m. Det är bra, men det är luddigt formulerat samt främst placerat i beslutstexten samt i förordet till avtalet och inte som rättsligt bindande artiklar.

Slutsats; det här avtalet är oacceptabelt. Det behövs bindande utsläppsmål och klimatfinansieringen måste in i avtalet. Gör om gör rätt!

COP21 – dagen efter förslaget

Alla har idag vänt och vridit på formuleringarna i det nya förslaget till avtalstext. Tydligast var kanske forskarna på forskarseminariet idag på avtalstexten kommenterades. Kevin Anderson från brittiska Tyndall centre sågade texten längs fotknölarna. ”Det här är sämre än Köpenhamn. Det finns inte ens en referens till krav på utsläppsminskningar från flyg och sjöfart, något som funnits med tidigare.” Svenska Johan Rockström kritiserade formuleringarna om koldioxidneutralitet som nu satts som ett mål istället för kvantifierbara utsläppsminskningar. ”Med koldioxidneutralitet öppnar man upp för stora sänkor och det blir inte utsläppsminskningar på riktigt”, varnade han.

Efter att ha talat med en massa olika aktörer kan jag konstatera att den analys jag gjorde igårkväll i stor ligger fast. Men det är nog inte så problematiskt att avtalet läggs som en bilaga till COP21s beslut. Det är vanlig procedur (men inget som gjordes vid första avtalstexten). Om referensen till 1,5 grader finns kvar får vi nog vara nöjda, även om den inte är stark nog. Annars ligger min kritik kvar mot texten. Jag hoppas verkligen att progressiva länder kan göra den bättre.

Klimat- och miljöminister Åsa Romson Sverige har ansvaret tillsammans med Bolivias miljöminister att förhandla fram en text kring ”loss and damage”, att utvecklingsländerna ska få kompensation för den skada de idag utsätts för p g a klimatförändringen. Idagsläget ser det ut som att det kan bli en egen artikel i avtalet. Det är bra. Men hur kommer u-länderna rent rättsligt att kunna använda sig av den? Det är fortfarande oklart och skrivningarna nu talar för att inget ansvar kommer utkrävas av i-länderna (se art 5, option 2, punkt 3).

Imorgon kl 9.00 är en ny text utlovad. Vi får hoppas att den blir bra. Det är vad planeten kräver.

demo_fred_cop21
Demonstranter inne på COP21 som pekar på det klimatdestruktiva med krig.

COP21 Naomi Klein

NaomiKlein_ZACNaomi Klein talade ikväll inför en fullsatt alternativkonferens, ZAC (Zone de Action pour le Climat). Fler än 3000 hade samlats i den till bräddarna fulla lokalen i norra Paris.

Klein tog upp det absurda i att handelsavtal (WTO och bilaterala och multilaterala avtal) alltid är bindande och har tydliga mekanismer mot de som inte följer avtalen. Men då det gäller ett avtal för att rädda planeten, det som nu förhandlas om på COP21, blir det troligen inte bindande. Stora utsläppare kan fortsätta att äventyra planeten, menade Klein och fick stora applåder. Klein menade också att det är upp till gräsrötterna att se till att utsläppen minskar och att nya fossila energikällor inte tas i bruk.Hon pekade också på det beklagansvärda att flera utvecklingsländers fullt rimliga krav på att immaterialrätt och patent inte ska stå i vägen för en effektiv tekniköverföring nu helt och hållet har strukits från förhandlingstexten.

Naomi Klein kritiserade också vänstern i vid bemärkelse för att alltför länge bara fokuserat på omfördelning när man talat ekonomi. ”Men ekonomi handlar också om att hushålla med begränsade resurser”, något som hon menade att klimatfrågan verkligen har ställt på sin spets.

Hon manade till massmobilisering här i Paris, trots att myndigheterna har utfärdat undantagstillstånd och demonstrationer är förbjudna. I dagsläget förbereds flera mobiliseringar inför det som går under förkortningen D12 (december den 12e, men i min värld är D12 en rapgrupp från Detroit, men det är en annan historia…). Imorgon kommer arrangörerna för ZAC offentliggöra var och hur dessa demonstrationer ska äga rum.

Naomi Klein förde sedan en paneldiskussion med ett antal andra representanter (från Filippinerna, Tyskland och USA). Det var intressant, men hade varit ännu intressantare om åsikterna hade kunnat bryts mot någon av förhandlarna inne på COP21.

Stämning vid ZAC var på topp och folk verkar taggade att kämpa vidare för rättvisa och minskade utsläpp. Den stora utmaningen är att se till att budskapet också hörs ut till förhandlarna på mässområdet Le Bourget. Med undantagstillstånd och demoförbud försvåras det tyvärr avsevärt. Vi får se vad som händer på D12, på lördag. Om inte förhandlingarna redan är klara då, men det tror jag inte. De lär nog gå på övertid, som alltid på dessa toppmöten…

COP21 demo och textförhandlingar

Har varit en intensiv dag idag på COP21, Paris. Idag presenterades ett utkast till avtalstext. Under hela kvällen har parterna (de olika länderna) gjort anföranden i plenum där de sagt vad de tycker om förslaget. Klyftan mellan de i och u-länder består i allt väsentligt. I anförandena kunde man höra Filippinerna, Vietnam, Ecuador, Bolivia, Nicaragua, Haiti och många andra utvecklingsländer tala för högre ambitioner, tekniköverföring, klimatpengar och att de ska kompenseras för de skador och den förstörelse som de drabbas av här och nu på grund av klimatförändringen. Många länder trycker också på att det behövs tydligare skrivningar om mänskliga rättigheter, kvinnors rättigheter och ursprungsfolk. Klimaträttvisa (climate justice/ equity) är också ett begrepp som återkommer frekvent bland Sydländerna. Några länder, t ex Venezuela och Bolivia, har kritiserat i-länderna för att lägga ned så mycket energi på att skapa nya marknader. ”Ska de rika länderna kunna köpa sig fria från sitt ansvar för sina utsläpp?”, frågade sig Venezuelas förhandlare. Filippinernas förhandlare anförde bl a: ”Det här handlar om att vårt folk ska kunna överleva.”

Jag har läst utkastet till avtal. Det har kortats ned något, jämfört med tidigare utkast. Men fortfarande är helt väsentliga delar i hakparantes, alltså osäkert om de kommer att finnas kvar i det slutgiltiga avtalet. om det inte är hakparanteser så beskrivs viktiga frågor; långsiktigt mål, utsläppsminskningar, loss and damage, finansiering m m med flera olika alternativa texter (”option 1”, ”option 2” etc). En positiv sak är att målsättningen om att stabilisera temperaturhöjningen under 1,5 grader C (som även vi i Vänsterpartiet har motionerat om) har fått stort stöd och kanske kommer att överleva alla förhandlingar. Men om det inte följs upp av skarpa krav på utsläppsminskningar är inte mycket vunnet.

Imorgon eftermiddag ska en ny avtalstext presenteras, har Frankrikes utrikesminister Laurent Fabius, lovat. Sedan följer ännu en kväll av sena förhandlingar.

demo_cop21Positivt idag var annars den stora demonstrationen inne på COP21-området. Högljudd, med slagord, plakat, banderoller och en massa positiv energi. Hoppas på mer sådant.

Idag arrangerades också seminariet Meat – the big omission där bland annat Johan Rockström talade. Flera tunga inlägg för en minskad köttkonsumtion samt många som anförde att frågan om kött-klimat måste in i COP-förhandlingarna. Spännande!

 

Tal: Biodrivmedel och marknadsfundamentalism

Idag har vi debatterat ett förslag från regeringen om biodrivmedel. EU gör det tyvärr svårare för oss att främja hållbara transporter. Läs mitt anförande nedan.

Anläggningsbesked för biodrivmedel, MJU 2015/16: MJU5

Klimattoppmötet COP21 i Paris har inletts. Vi härinne förstår nog alla vikten av att det blir bra beslut därnere. Att förhindra att den globala uppvärmningen passerar en gräns där den blir okontrollerad och direkt farlig är en fråga som borde överskugga allt annat. Även om det låter uttjatat, men klimatfrågan är vår tids ödesfråga.

Ska vi komma någon vart går det inte att hoppas att toppmöten som det i Paris ska lösa frågan. Till syvende och sist är det vad vi gör på hemmaplan som avgör. Idag debatterar vi transportsektorns utsläpp och hur vi kan se till att mer biodrivmedel kommer in i våra fordon. Även om vi totalt sett måste minska våra transporter är biodrivmedel helt avgörande för att få ned utsläppen från transportsektorn. Etanol minskar utsläppen med hälften, RME likaså, svensk biogas med hela 75 procent och kör vi våra fordon på el som är producerad på ett förnybart sätt blir utsläppen noll.

I just det här förslaget från regeringen handlar det om att säkerställa att biodrivmedel inte konkurrerar med livsmedelsproduktion. Jag tycker det är rimligt att vi ställer krav på biodrivmedel; när det är något vi stimulerar genom politiska beslut – som skattebefrielse – har vi också rätt att ställa krav. Men de krav som EU ställer är helt oproportionerliga. Jag återkommer till det.

EU påstår att vi inte längre ska få subventionera biodrivmedel genom skattebefrielse. EU påstår att detta är att betrakta som ett statsstöd, och det är enligt byråkraterna på EU-kommissionen något av det värsta som finns. Att EU självt subventionerar kött, mjölk, fiske och fossila energikällor det är tydligen helt i sin ordning enligt byråkraterna i Bryssel.

I det här betänkandet vill de borgerliga partierna, om jag har förstått dem rätt, att Sverige ska verka för ändringar på EU-nivå så att vi ska kunna fortsätta att stödja biodrivmedel. Jag håller helt med. Men det är väl precis vad regeringen gör? Vad exakt mer är det M, C, L och KD vill att regeringen ska göra?

Jag har annars ett förslag: riv upp EUs statsstödsregelverk och ändra det i grunden. Skriv in tydliga kriterier så att medlemsstaterna alltid ska kunna gå före på miljöområdet, och på andra viktiga områden också för den delen. För det behövs.

Ena dagen säger EU att vi ska bekämpa klimatförändringen, vi ska minska utsläppen och satsa på förnybar energi. Vad händer när medlemsländer gör just detta? Jo, nästa dag beslutar EU-kommissionen om ännu en begränsning på miljöområdet. Det finns ett ord för detta. Det stavas marknadsfundamentalism.

Marknadsfundamentalism kan definieras som att den fria konkurrensen och företagens investeringar ska överordnas allt annat. Det är tyvärr denna dogm av marknadsfundamentalism som styr EU just nu.

Att vi inte kan stimulera biobränsle som vi vill är bara ett i raden av många exempel på hur marknaden överordnas allt annat inom EU. Några exempel från vår svenska hemmaplan:

  • EU förhindrar oss att införa ett system med nettodebitering för småskalig förnybar energi. Det ska vara i strid med EUs energiskattedirektiv.
  • Vi får inte premiera sol- och vindenergi med skattebefrielse. Nej, man får inte särbehandla energiproducenter säger EU.
  • När skolor vill köpa lokalproducerad mat stöter de nästan alltid på patrull. I strid med EU konkurrens- och upphandlingsregler.
  • Sänka momsen för ekomat – glöm det. I strid med EUs momsdirektiv.
  • Eller som i det här fallet, där EU har radat upp en lång lista med svårbegripliga och motsägesefulla kriterier, s k ILUC, för biobränsle. Ingen hänsyn tas till lokala omständigheter.

Detta talar sitt tydliga språk: EU stjälper mer än vad man hjälper på miljöområdet. Marknaden är överordnat allt annat. Det är hög tid att ta strid mot detta och vi borde ta den striden gemensamt mot EU. Då kan vi börja med att se till att vi får stimulera biobränsle på det sätt vi vill. Planetens överlevnad är trots allt lite viktigare än att vi ska ha exakt samma konkurrensvillkor i alla 28 EU-länder.

Jens Holm (V)

Sverige kan och måste göra mer

Jag skriver idag i Miljöaktuellt. Läs artikeln där eller nedan. Idag kl 13.00 debatterar jag klimatpolitiken inför Paris med klimat- och miljöminister Åsa Romson. Följ på riksdagen.se eller SVT2.

Sverige kan och måste göra mer
Miljöaktuellt, 2015-11-24
På måndag inleds klimattoppmötet i Paris, COP21. Vi vet redan nu att det här inte kommer att bli mötet som med ett klubbslag räddar klimatet. Sverige kan bidra till att resultatet ändå blir tillräckligt bra.

FN:s sekretariat för klimatkonventionen UNFCCC har nu analyserat de klimatbidrag, så kallade INDC:s, som kommit in (cirka 170 stycken) och konstaterar att dessa bidrag inte räcker för att förhindra en global temperaturhöjning på max två grader Celsius. Sverige har inte presenterat något eget klimatbidrag, utan klimat- och miljöminister Åsa Romson (MP) tycker att det räcker att luta sig mot EU.

EU:s klimatbidrag är ett av de kortare som inkommit till Paristoppmötet, knappt fem A4-sidor med det enda konkreta målet att EU ska minska sina utsläpp med minst 40 procent till år 2030. Det kan väl ändå inte vara Sveriges åsikt att det är ett bud gott nog inför Paris?

I EU:s klimatbidrag ges inga svar på knäckfrågor som ny och additionell klimatfinansiering, tekniköverföring, klimatanpassning eller om hur utvecklingsländerna ska ersättas för de skador och förluster (”loss and damage”) som de i dag drabbas av på grund av klimatförändringen. Åsa Romson måste presentera konkreta svar på just dessa frågor som EU inte berör.

Jag välkomnar att regeringens initiativ Fossilfritt Sverige där Sverige nu ska bli ett av världens första fossilfria välfärdsländer. Men för att det ska bli trovärdigt måste det fyllas med innehåll. Regeringen skulle kunna börja med att berätta när Sverige ska bli fossilfritt. Är det 2030 eller 2100? Den preciseringen är inte oviktig.

Vi är också många som efterlyser de konkreta lagförslagen för att ställa om Sverige till fossilfrihet. Hur ska till exempel vår fordonsflotta bli fossilfri till 2030? Var finns de kraftfulla satsningarna på kollektivtrafiken? När kommer flygskatten som ska begränsa flygets kraftiga utsläpp? Handlingsplanen för minskad köttkonsumtion och satsningar på vegetarisk mat? Utfasningen av de fossila subventionerna (här finns lika mycket pengar att spara som utsläpp att minska). Som vi ser återstår nästan allt att göra.

Men det finns en konkret sak klimat- och miljöminister Åsa Romson och statsminister Stefan Löfven (S) skulle kunna göra här och nu. Det är att hörsamma öriket Kiribatis vädjan om att stoppa all ny exploatering av kol. Kiribatis president, Anote Tong, har skrivit till Stefan Löfven och resten av världens stats- och regeringschefer och hoppas på stöd för förslaget om att inga nya kolgruvor ska tas i drift. Det är länder som Kiribati som här och nu drabbas värst av våra utsläpp varför det finns skäl att lyssna extra noga till deras förslag.

Vi i Sverige har ju ett stort ansvar genom Vattenfall för storskalig kolbrytning med utsläpp av tiotals miljoner ton koldioxid årligen. Socialdemokraterna och Miljöpartiet lovade glädjande nog för ett år sedan att Vattenfall inte ska få ta några nya kolgruvor i anspråk. Därför skulle det passa som hand i handske om Löfven och Romson också formellt kunde backa upp Kiribatis förslag om kolmoratorium.

Tänk vilken signal det skulle sända till klimatförhandlingarna: Sverige, som första industrialiserat land, stödjer Kiribatis förslag om stopp för ny kolbrytning.

Vi vet att det är de industrialiserade länderna som har det historiska ansvaret för utsläppen av växthusgaser. Sverige är inget undantag. Därför kan vi inte hålla på och skicka ansvaret till någon annan. Att gömma sig bakom EU håller heller inte. Därför behövs ett Sverige som gör mer, som solidariserar sig med utvecklingsländerna och som visar på det goda exemplet som klimatföregångare.

Åsa Romson och Stefan Löfven, ni har avgörandet i er hand.

Jens Holm (V), klimatpolitisk talesperson

___

Idag kl 13.00 i riksdagens kammare debatterar Jens Holm klimatpolitiken inför Paris med Åsa Romson.