Dags att lämna Energistadgefördraget

Regeringen vill väl inte klamra sig fast vid ett gammalt fördrag som ger bolagen alla rättigheter och stater endast skyldigheter. Energistadgefördraget försvarar fossilbolagen och försvårar klimatomställningen. Så kan vi inte ha det. Eller vad säger energiminister Anders Ygeman (S)? Läs min fråga här eller nedan.

Energistadgefördraget
Skriftlig fråga 2020/21:3568, 2021-09-01 av Jens Holm (V) till Statsrådet Anders Ygeman (S)
För närvarande pågår en process att reformera det internationella energistadgefördraget (ECT). Den senaste förhandlingsrundan ägde rum den 6–9 juli, och nästa formella förhandlingsmöte sker den 28 september till 1 oktober. Som jag påpekat tidigare i bland annat interpellation i riksdagen kan bolag stämma stater utanför det ordinarie rättsväsendet med stöd i ECT:s så kallade investerarskyddsklausul, även kallad ISDS. År av miljö- och klimatarbete kan spolieras eller få en väldigt hög prislapp om bolagen vinner. Stater kan inte omvänt stämma bolagen med stöd av investerarskyddet. Bolagen har allt att vinna, staterna allt att förlora.

Tidigare i år framgick det att det tyska energibolaget RWE har stämt Nederländerna på 1,4 miljarder euro för landets framsynta beslut att avveckla sina kolkraftverk. Tidigare har bolaget Aura Energy hotat med en miljardstämning mot Sverige för att Sveriges riksdag röstat igenom ett förbud mot uranbrytning. Vattenfall har vid två tillfällen stämt Tyskland av miljöskäl. Den första gången ledde det till att Tyskland försämrade utsläppskraven på kolkraftverket Moorburg i Hamburg. Den andra gången har det lett till att Tyskland har erbjudit Vattenfall drygt 14 miljarder kronor i kompensation för avvecklingen av kärnkraften i Tyskland. Genomgående för dessa stämningar är att bolagen gör detta med stöd av det internationella energistadgefördragets investerarskydd.

Glädjande nog pågår en process inom ECT att förändra eller helt ta bort investerarskyddet, men den processen förefaller gå mycket långsamt. Länder som Kazakstan, Turkmenistan, Uzbekistan, Ryssland, Belarus och Turkiet ska övertygas vid sidan om de flesta EU-länderna. Italien har redan helt och hållet lämnat ECT. Varför ska Sverige över huvud taget vara med i ett avtal som ger storbolag alla rättigheter och stater endast skyldigheter? Varför ska vi vara med i ett avtal där fossilbolag får en arena att försvåra den viktiga klimatomställningen genom miljardstämningar i hemliga tribunaler?

Med anledning av detta vill jag fråga statsrådet Anders Ygeman:

Vilken är Sveriges position är inför förhandlingarna den 28 september, och är regeringen beredd att lämna det internationella energistadgefördraget helt och hållet?

Statsstöd i linje med klimatet

För första gången någonsin ser jag ett balanserat inlägg från svenska regeringen om EUs statsstödsregler. Sverige har tillsammans med fem ytterligare EU-länder enats om hur EU:s statsstödsregler bör klimatanpassas för att bidra till en grön omställning av den europeiska ekonomin. Det framgår av skrivelsen ”A State Aid Framework Fit for the Green Deal”, inskickad 31/5-21 till EU-kommissionen. Syftet med skrivelsen är att göra EUs nuvarande rigida regler kring statligt stöd anpassade till de behoven i den Gröna Given. Pandemin har skapat ett möjlighetsfönster när EU beslutet om en mer flexibel ekonomisk politik, där också statsstöd ska tolkas på ett generösare sätt. Det svenska inspelet är mycket vältajmat och positivt. EUs statsstöd ska ses över och nya regler ska finnas på plats till senast 2023. Se gärna min tidigare debatt med näringsminister Ibrahim Baylan (S) om detta.

EUs statsstödsregler är de facto ett generellt förbud mot allt offentligt stöd, förutom vissa undantag. Statsstödsreglerna är inskrivna i EUs fördrag och ger dem därför en mycket stark ställning, överordnade EUs och medlemsländernas lagstiftning. Grundregeln är alltså ett förbud mot statligt stöd. Statligt stöd kan vara allt från offentliga monopol till statliga eller kommunala bidrag, skattenedsättningar och mycket annat. Ett försök till att göra det mindre rigidt är därför välkommet och något Vänsterpartiet länge verkat för.

I min bok Om inte vi, vem? går jag igenom problemet med EUs statsstödsförbud rätt grundligt (sida 78 ff). Det viktiga att komma ihåg är att EUs statsstödsregler innebär ett förbud mot allt statligt stöd, med ett fåtal undantag. Om man ser staten och offentlig sektor som en pådrivare i klimatomställningen blir detta förstås ett problem. EU:s statsstödsförbud är sannolikt det hårdast reglerade i världen, då det är inskrivet i EUs fördrag och det är förenat med mycket dryga böter för de länder som bryter mot detta. EU:s statsstödsregler slår helt enkelt fast att statligt stöd är ”oförenligt med den inre marknaden” (artikel 107 i EU-fördraget). EU-kommissionen, domstolen samt nationella domstolar (!) är satta att bevaka så att detta förbud följs. Grundregeln är alltså ett förbud mot statligt stöd. Statligt stöd kan vara allt från offentliga monopol till statliga eller kommunala bidrag, skattenedsättningar och mycket annat.

Många kan nog instämma i att om vi ska få den förnybara energin att ersätta den fossila, utveckla hållbara transporter, bygga hållbara städer och byar och understödja klimatsmart växtbaserad kost i stor utsträckning kommer det att behövas en aktiv statsmakt i vid bemärkelse. Ställda inför risken att bötfällas eller ändlösa förhandlingar i Bryssel väljer svenska myndigheter och politiker att lägga fram förslag som syftar till att kringgå statsstödsförbudet. Det gäller inte minst svenska regeringen som gång på gång censurerar sig själva och lägger inte ens fram politiska förslag när de är rädda för att bannas av EU. Energiminister Anders Ygeman (S) varnade nyligen för att EUs statsstödsförbud kan försvåra för utbyggnaden av laddinfrastruktur, detta bara som ett exempel.

Ygemans utspel är för övrigt intressant. Är det Bryssel vi ska skylla på eller den svenska regeringen? Ofta används EUs statsstöd som en bekväm ursäkt av svenska ministrar för att inte göra någonting alls. För den som inte sitter i regeringen eller är välplacerad inom Brysselbyråkratin är det nästan omöjligt att veta vems ansvaret är. I det här fallet undrar man förstås om Ygeman verkligen har tagit upp frågan på högsta nivå inom EU eller om han använder EU som en ursäkt för att inte göra sitt eget jobb? Jag ska se om jag kan bringa mer klarhet i frågan.

Men helt klart är att statsstödsreglerna påverkar en stor del av vår politik. Sverige har fått drygt 100 ansökningar om statsstöd beviljade av EU-kommissionen under en tioårsperiod nyligen, ett tiotal av dessa på det förnybara energiområdet. Hur många avslag vi fått finns det emellertid ingen statistik över. Sådana uppgifter offentliggörs inte av kommissionen. Så, det är uppenbart att det handlar om en stor del av vår politik, inte minst på klimat-, miljö-, och energiområdet som påverkas av EUs statsstödsförbud. EU har vissa undantag för statsstödsreglerna, men många av dessa undantag är svårtolkade, så ytterst blir det ändå kommissionen och domstolen som avgör. Statsstödsförbudet verkar på det sättet som en våt filt över progressiv politik.

Med coronapandemin och behovet av en Grön Giv för att återstarta ekonomin på ett hållbart sätt har gjort EUs statsstödsförbud mer obsoleta än någonsin. Därför är det mycket välkommet att Sverige nu verkar för modernare statsstödsregler. Jag förutsätter att den svenska linjen är att statsstödsreglerna görs om i grunden så att medlemsstaterna alltid ska kunna främja miljö- och klimatinsatser utan att de riskerar att stoppas av EU:s statsstödsförbud. Det borde för övrigt gälla även på andra politikområden, till exempel folkhälsa, bostäder och sociala åtgärder. Sverige och andra medlemsstater måste alltid kunna vidta relevanta åtgärder utan att stoppas av Bryssel.

Tidigare har finansminister Magdalena Andersson (S) sagt att nyliberalismen är död och att det var coronapandemin som utfärdade dödsförklaringen. Vi får hoppas att pandemin nu också tar med sig dagens form av statsstödsregler ned i graven. Då försvinner nämligen en av EUs mest marknadsfundamentalistiska byggstenar. Jag kommer göra vad jag kan för att så ska bli fallet. Jag börjar med att lyfta frågan igen med Ibrahim Baylan.

Gör det lättare att ladda

Ser fram emot ett lättbegripligt och enhetligt laddsystem för elbilar i Sverige. Det finns dessvärre inte idag. Regeringen borde ställa krav användbarhet på de pengar man betalar ut till laddstolpar. Jag kommer att debattera den frågan med energiminister Anders Ygeman (S) ti 13 april. Läs min interpellation här eller nedan.

Laddstolpar för elfordon
Interpellation 2020/21:595 av Jens Holm (V) till Statsrådet Anders Ygeman (S)

Den 15 september debatterade jag de svårigheter personer som vill ladda en elbil stöter på. Det finns en myriad av olika krångliga betalningssystem. Jag har själv stått och försökt ladda ned appar, swisha pengar och blippa med brickor vid offentliga laddstolpar, inte alltför sällan helt förgäves. Det är ett oerhört uppsplittrat och krångligt system för bilister som i dag vill köra ett laddbart fordon utan utsläpp. Det här är ett stort problem som försvårar den viktiga klimatomställningen av transportsektorn. Till 2030 ska utsläppen ha minskat med minst 70 procent. Om det målet och vikten av ett enklare laddsystem var jag och energiministern överens. Därför blev jag glad över det löfte som ministern presenterade i riksdagens kammare, nämligen att laddkrångelproblematiken skulle vara löst inom ett halvår. Så här sa Anders Ygeman (S) i vår debatt den 15 september:

”Det var för lite mindre än en månad, kanske tre veckor, sedan som jag träffade branschen. Säg att vi har ett nytt möte om en månad eller två, så att branschen verkligen har kunnat komma överens. Om det då finns en bra lösning är implementeringstiden ett kvartal, så vi kan nog ha en lösning utrullad och på plats om ungefär ett halvår.”

Om ett halvår skulle det alltså finnas en lösning på laddkrånglet för elbilisterna. Nu skriver vi slutet av mars och det har gått ett halvår sedan energiministerns löfte. Efter egna kontroller längs landets publika laddinfrastruktur och kontakter med berörda kan jag konstatera att det inte stämmer. Laddkrånglet är inte löst. Detta är särskilt anmärkningsvärt med tanke på att de ungefär 9 000 publika laddningspunkter som finns i Sverige i dag har finansierats med offentliga medel. Då borde det vara rimligt med motkravet att elbilisterna också enkelt ska kunna använda laddstolparna på ett smidigt sätt.

Enligt organisationen Power Circle kommer antalet publika laddpunkter att behöva tiofaldigas i Sverige till 2030. Sverige är ett av de länder i Europa där antalet sålda laddbara fordon ökar mest. Det är glädjande, men det ställer också krav på ett heltäckande och enhetligt laddsystem för laddbara fordon. Det finns inte i dag.

Med anledning av detta vill jag fråga statsrådet Anders Ygeman:

När får Sverige ett enkelt system att ladda elfordon vid publika laddpunkter, och vilka konkreta åtgärder vidtar statsrådet för att så ska bli fallet?
Hur stort bedömer statsrådet att antalet publika laddpunkter behöver vara till 2030?

Varför motarbetar Vattenfall svensk havsbaserad vindkraft?

Varför har Vattenfall svängt och numera motarbetar bättre villkor för havsbaserad vindkraft? Är de rädda för de sänkta elpriser som mer vindkraft kan medföra? En eftergift för Svenskt Näringsliv? Och varför investerar vårt största statliga bolag i havsbaserad vindkraft i andra länder, men inte i Sverige? Läs min skriftliga fråga till energiminister Anders Ygeman (S). Här eller nedan.

Vattenfalls satsning på havsbaserad vindkraft i Sverige
Skriftlig fråga 2020/21:1063 av Jens Holm (V) till Statsrådet Anders Ygeman (S)

För att den kommande elektrifieringen av både industrin och transportsektorn ska ge största möjliga klimatnytta måste vi utöka vår elproduktion. Vindkraft är den elproduktion som växer i särklass snabbast i Sverige. Fram till 2023 planeras för stora mängder ny landbaserad vindkraft. Redan under andra halvan av 2020-talet kan den havsbaserade vindkraften ge ett omfattande bidrag till vår elförsörjning.

Både EU-kommissionen och rådet har slagit fast vikten av havsbaserad vindkraft för att EU ska nå målet om nollutsläpp till 2050. Regeringen har ett stort ansvar för att ta sin del av ansvaret och skapa förutsättningar för havsbaserad vindkraft också i Sverige.

För fem år sedan slog regeringen fast följande: ”Regeringen kommer att styra Vattenfall i en riktning mot att bli ledande i omställningen av energisystemet mot en högre andel förnybar energi.”

Sedan dess har statliga Vattenfall genomfört en rad satsningar på landbaserad vindkraft. Men hur kommer Vattenfall att ställa sig till ytterligare investeringar nu när det också är dags för en storskalig utbyggnad av havsbaserad vindkraft? En förutsättning för denna utbyggnad är att regeringen gör verklighet av energiöverenskommelsen och slopar anslutningskostnaderna för havsbaserad vindkraft.

Men samtidigt finns det aktörer som aktivt motsätter sig att slopa anslutningskostnaderna, exempelvis Svenskt Näringsliv och branschorganisationen Energiföretagen. Den egentliga orsaken är sannolikt att ytterligare elproduktion pressar elpriset, vilket är bra för elkonsumenterna men minskar lönsamheten för den befintliga kärnkraften och vattenkraften.

För två år sedan skrev Vattenfall i ett remissvar: ”Slopandet av anslutningsavgifterna för havsbaserad vind är en del av helheten i energiöverenskommelsen och bör genomföras med elsystemets bästa i åtanke.” Men nu är Vattenfall medlem i en branschorganisation som opinionsbildar mot att slopa anslutningskostnaderna. Det förefaller osannolikt att Energiföretagen skulle kommit fram till denna ståndpunkt utan att Vattenfall, deras tyngsta medlemsorganisation, skulle ha gett sitt klartecken.

Som Vänsterpartiet ser det är det orimligt att Vattenfall – via sin branschorganisation – är med och opinionsbildar för att sätta käppar i hjulet för en tidig utbyggnad av havsbaserad vindkraft, något som förutsätter slopade anslutningskostnader.

Det är också orimligt att Vattenfall hittills har begränsat sina investeringar i havsbaserad vindkraft till stora projekt i Nederländerna och Danmark. Vattenfall bör också, så snart man fått tillstånd, genomföra omfattande investeringar i havsbaserad vindkraft i Sverige. Detta är något som aktualiseras än mer av de storskaliga satsningar som planeras av bland andra SSAB, LKAB och Northvolt, som alla kommer att kräva mycket ny ren el.

Jag vill mot denna bakgrund fråga statsrådet Anders Ygeman:

Vilka nya initiativ avser statsrådet att ta i styrningen av Vattenfall för att säkerställa att bolaget bidrar kraftfullt till utbyggnaden av både land- och havsbaserad vindkraft i Sverige?