Köttindustrin accepterar FAO:s slutsatser om djurindustrins klimatpåverkan

Läs Toivos mycket intressanta rapport från seminarium hus Kungliga skogs- och lantbruksakademin om köttindustrin och klimatförändringarna igår. Mer info nedan:

– Köttindustrin är i dagens läge ett globalt klimathot. Jag blev själv först förvånad över hur FN-organet FAO kunde få djurindustrins andel till så mycket som 18 procent av den globala mänskligt vållade påverkan på klimatet, men med avskogningen inräknad hamnar man på de nivåerna.

Miljöforskaren Christel Cederberg berättar om utsläppen av växthusgaser från köttindustrin för deltagarna på Kungliga skogs- och lantbruksakademiens presseminarium om nötkött och klimat. Det är mörka siffror hon pekar på. Den globala djurindustrin, inte minst nötköttsproduktionen, står för enorma – och ökande – utsläpp av växthusgaser.

Sammanhanget gör att budskapet står ut än mer. Förutom forskare och myndighetsföreträdare är det representanter för den svenska nötköttsnäringen som talar vid seminariet. Åsa-Britt Karlsson, statssekreterare vid miljödepartementet, inleder sitt anförande med att säga att ”jag tänker i alla fall fortsätta att äta kött”, följt av skratt från publiken. I programbladet deklareras att ”samhället är helt beroende av nötköttsproduktion för att klara de svenska miljömålen. Nötkreaturen omvandlar solenergi via gräs till högvärdigt protein (…)”.

Men det är samma protein som, i synnerhet när det intas i form av baljväxter, frigör det kväve som bildar den oerhört kraftfulla växthusgasen dikväveoxid när det kommer ut ur djuren – ungefär 300 gånger potentare än koldioxid i sin klimatpåverkan, om man jämför gaserna i viktenheter. Christel Cederberg understryker att även om det är koldioxidkretsloppet som saboteras när skog avverkas för att ge plats åt betesmarker för nötdjur är det andra växthusgaser som är nog så viktiga när det handlar om utsläppen från djurindustrin: den dikväveoxid och det metan som frigörs ur djurens gödsel respektive matsmältning.

Tendensen i seminariet är tydlig: köttindustrins företrädare talar sig varma för ”det svenska köttet” som miljövänligt och som en viktig faktor i att hålla kulturlandskapet öppet, genom de nötdjur som går på bete. Men även föreställningen om det svenska köttet som välgörare och det importerade köttet som den stora boven får sig en knäck av forskarrepresentanterna, utan att stora delar av seminariet tycks ta notis om det.

Ulf Sonesson, forskningkoordinator på SIK, Institutet för livsmedel och bioteknik, berättar att den extra klimatpåverkan som transporten av det importerade köttet har spelar en mindre roll i sammanhanget. Utsläppen av metan och dikväveoxid från djuren hamnar långt högre i klimatpåverkan än utsläppen av koldioxid vid transporterna, och därför är det effektiviteten i uppfödningsförhållandena som det är relevant att titta på i klimatsammanhang, snarare än köttets ursprungsland. Sydamerikanskt kött kan i och för sig visa sig vara mer klimatpåverkande än svenskt – även om säkra data saknas – men då är det på grund av att djuren där lever längre, har lägre kalvningsfekvens och hålls under mindre effektiva förhållanden än vad som kännetecknar den svenska stordriften. Ju längre djuren lever utan att bli mat, desto mer hinner de helt enkelt släppa ut. Djur som hålls i ”ranchdrift”, i Sverige eller Sydamerika, släpper ut mindre dikväveoxid, eftersom de får mindre proteinrikt foder, men å andra sidan släpper de ut mer metan, som är den vanligare växthusgasen. Skillnaden blir inte så stor.

Regnskogsskövlingen då, och den förlust av koldioxidsänkor som den innebär? Seminariet uppehåller sig mycket vid frågan, och talar om vikten av att utveckla system som motverkar markdegraderingen. Men är inte Sverige medskyldigt, via importen av sojabönor som foder till djuren, soja som odlas på före detta regnskogsmark i Sydamerika? 290 000 ton soja importerades till svenska foderdjur bara under 2006.
Inger Pehrson, generalsekreterare för Sveriges Nötköttsproducenter, viftar bort frågan.

– Det är inte särskilt betydelsefullt i sammanhanget. Och sojan går bara till ungdjur som inte kan få sitt proteinbehov tillgodosett på annat sätt.

Seminariets åtgärdsdiskussioner är tyvärr alls inte lika djuplodande som dess genomgång av klimatfakta.

Miljödepartementets Åsa-Britt Karlsson får, efter att ha hållit ett långt anförande om regeringens syn på klimatmålen i allmänhet, frågan från publiken om regeringen alls diskuterat temat för dagen, nötkreaturens miljöpåverkan.

– Jag är inte ämneskunnig. Det bidrar på olika sätt. Men det är mer komplext än att man kan plocka ut det styckevis och delt, svarar hon.

Åsa-Britt Karlsson avslutar sin programpunkt med orden: ”Bättre bränsle och mer tekniktilltro, så kan vi lösa det här.”

Livsmedelsverkets Monika Pearson berättar om hur verket arbetar med att miljöanpassa sina kostråd, men råden om kött visar sig bara vara ”förslag”, och en av verkets två principer i utarbetandet av råden visar sig vara att de ska grunda sig på ”en typisk svensk kost”, med dess traditionella sammansättning av kött- och charkprodukter som utgångspunkt. En man i publiken tackar för att det blivit en saklig diskussion, ”utan hysteri”.

En sak framstår som tydlig efter seminariet: det som presenterades som en plädering för den svenska nötköttsindustrins nödvändighet ur miljösynpunkt utvecklade sig, tack vare de deltagande forskarna, i faktadelen till att bli ett generalangrepp på den globala djurindustrin som miljöbov.

Men lika tydligt framträder denna slutsats: i ett forum där det presumeras att köttkonsumtionens nivåer inte kan vara föremål för några åtgärder hamnar fokus på tekniska lösningar och ”effektivisering” – bete på sommaren, intensivproduktion på vintern, med korta djurlivslängder som minimerar utsläppen. Men för den som inte ser lösningen på klimatproblemen i att införa ett globalt ”broilersystem” även för nötdjur är ett program för en omfattande minskning av köttkonsumtionen nödvändig att diskutera.

Toivo Jokkala