Läs min debattartikel nedan eller direkt i Arbetaren.
Debattartikel Arbetaren 29/11-07
Ransonering steg mot klimaträttvisa
Det finns fog för att vara skeptisk mot marknadsmekanismer som lösning på klimatproblemet. Men individuella utsläppsrätter är i första hand ett sätt att ta kontroll över den ohämmade konsumtionen av klimatbelastande produkter, anser vänsterpartiets Jens Holm, ledamot i Europaparlamentet.
Vad gör man om det är brist på något? Och vad gör man om några få använder mycket mer av denna bristvara än andra? Jo, man ransonerar och fördelar rättvist. Förslaget om individuella utsläppsrätter ska tolkas i det ljuset.
I Storbritannien utreds frågan om ransonering och individuell utsläppshandel. Tanken är att systemet ska omfatta britternas konsumtion av energi och bränsle. Varje person får lika stor andel. Vill man köra mer bil eller har ett stort hus att värma upp får man köpa av någon som förbrukar mindre. Den totala tilldelningen ska successivt pressas nedåt för att utsläppen ska minska. Låginkomsttagare skulle gynnas kraftigt av systemet eftersom de åker mindre bil, bor i mindre hus och överlag belastar klimatet mindre.
Ransonering genom utsläppskvoter skulle därför vara ett steg framåt mot kraftiga utsläppsminskningar och ökad rättvisa. Hushållens energiförbrukning och bensinkonsumtion är två varor som är lätta att övervaka och står för en relativt stor del av hushållens samlade utsläpp. I så måtto är jag överens med Per Bolunds förslag om individuella utsläppskrav.
Systemet skulle fungera som bäst om den totala tilldelningen också ramas in av strikta nationella utsläppsmål som är baserade på befolkningsmängd, så kallad Minskning och utjämning.
Både min partikollega Wiwi-Anne Johansson och medlemmarna i Miljöförbundet Jordens vänner Anna Johnsson och Alfred Hallmert uttrycker en befogad skepsis mot marknadsmekanismer som en lösning på klimatproblemet. EU:s handelssystem med utsläppsrätter är ett avskräckande exempel på detta.
Men individuella utsläppsrätter är i första hand ett sätt att ta kontroll över den ohämmade konsumtionen av klimatbelastande produkter, i andra hand ett handelssystem.
Visst kan jag instämma med Johanssons kritik att det är motbjudande att rika människor kan köpa sig rätten att skita ner. Men med ett sådant här system måste de åtminstone betala för det och pengarna skulle oavkortat gå till dem som släpper ut mindre.
Det är nog ett ofrånkomligt faktum att alla ransoneringssystem skapar en marknad för bristvaran. Hellre då en reglerad sådan. Kanske skulle man också kunna reglera så att det bara är en del av tilldelningen man får handla med.
Den enligt mig mest relevanta kritiken mot ransonering och individuella utsläppsrätter är att de riskerar att underminera möjligheten att införa åtgärder på systemnivå. Stödet för andra åtgärder kan minska om folk tänker ”men nu bidrar ju redan mitt hushåll till att minska användningen av energi och bensin, då kan man ju inte samtidigt höja skatterna på dessa områden.” Detta är också vad ekonomerna menar när de säger att man får välja ett styrmedel; inte både utsläppshandel och växthusgasavgifter. Men kanske förstår folk att det behövs åtgärder på alla tänkbara områden, och att det brådskar? Och ekonomer har ju haft fel förr. Det faktum att vi i Sverige har en koldioxidskatt samtidigt som vi är med i EU:s utsläppshandel talar för att flera styrmedel kan existera parallellt.
En annan invändning som inte ska bortses från är att systemet sannolikt är långt mer byråkratiskt än vad många anhängare tror. Av detta skäl är det viktigt att införliva produkter/tjänster som just är lätta att kontrollera. Detta är fallet med hushållsenergi och bränsleförbrukning. Kommer det att uppstå en handelsmarknad, en börs, med företag som tjänar pengar på att förmedla utsläppsrätter? Ja, sannolikt. Då är det viktigt att detta inte sväller till en gigantisk byråkrati där själva handelsverksamheten blir viktigare än fokus på minskningar och omfördelning.
Johansson, Johnsson och Hallmert har helt rätt i att vänstern måste kräva förändringar på systemnivå för att lösa klimatproblemet. Investeringsprogrammet Klimpen, som Johansson nämner, är tillsammans med vår koldioxidskatt utmärkta exempel på systemverktyg.
I ljuset av detta har jag lite svårt att se det logiska i kritiken mot energiransonering. Det handlar ju om att man tar ett kollektivt beslut om en total minskning där var och en åläggs samma reduktionskrav. Genom att både minska och omfördela kan vi nå klimaträttvisa.
Jens Holm, (v) EU-parlamentariker