EU-nationalismen som inte granskas…

En av årets viktigaste EU-artiklar publicerades i fredags på DN-kultur. Statsvetaren Peo Hansen recenserar Kerstin Vinterheds ”Europa, det är jag”. Artikeln kan läsas här.

Hansen gör skickligt upp med den EU-nationalism som ostört får florera, medan all annan nationalism – rätteligen – möter på motstånd och granskning. Hansen skriver bland annat så här:

”Som intellektuell är det svårare att gå ut och tala sig varm för nationalism, flaggviftande och nyttan med att tvinga invandrare att knäböja inför de nationella symbolerna. Ännu svårare har de intellektuella som i dag ger sig på att försöka rehabilitera hjältestatusen hos nationens gamla ledare, skalder och andra banerförare. Naturligtvis är bilden inte entydig, men ett är säkert: alla intellektuella som i dag försöker skriva nationens historia på nationalistens vis får omgående mothugg – ett korrektiv som delvis springer ur de senaste årens vitala forskning om nationalismens villfarelser.

Vad gäller intellektuella och forskares förhållningssätt till EU:s historia är dock förhållandet nästan det omvända. Att skriva EU:s historia på Europavurmarens vis är nämligen inget riskabelt företag, utan snarare en vedertagen ansats. Som en av de främsta EU-historikerna Alan Milward visat är ”mycket av historien om den europeiska integrationen skriven i en propagandistisk anda av en skara entusiaster för ett enat Europa”.”