Debattartikel o EUs nykoloniala fiskepolitik och hur andra svenska EU-parlamentariker har röstat. I Norra västerbotten idag.
Europeiska fiskeflottor stävar mot Afrikas fattiga kustbefolkningars traditionella fiskevatten. I sina kölvatten lämnar de svält, bottenlös fattigdom och ekologisk katastrof.
EU:s fiskepolitik visar vad som händer om man kombinerar girighet, byråkrati och korruption. Fisken tryter i europeiska fiskevatten. En bidragsfinansierad europeisk fiskeindustri kräver att politikerna förser dem med rikare fiskevatten. EU faller till föga, gång på gång. De erbjuder afrikanska länders politiker fiskeavtal, och dessa politiker ser pengarna och faller till föga även de.
Utfiskningen utanför den afrikanska västkusten slår hårt och skoningslöst mot den inhemska befolkningen. Bara i Senegal arbetar 600 000 människor med fisket. Utfiskningen kan leda till miljontals arbetslösa. Många tvingas fly mot Europa i läckande båtar för att senare stoppas av EU:s gränsbevakningsstyrka Frontex, som brutalt sänder dem tillbaka igen.
EU:s fiskeavtal är ett konkret exempel på hur unionen är när den fungerar som allra sämst. Det påminner oss om Europas 400-åriga koloniala och imperialistiska historia. EU har 20 avtal om fiskerättigheter med länder utanför unionen. 16 av dessa är fattiga länder som Kap Verde, Elfenbenskusten, Gambia, Guinea, Kiribati, Sao Tomé, Mauretanien, Mauritius och Senegal. EU använder alltså svenska skattepengar för att slå ut fattiga afrikanska kustbefolkningars viktigaste källa till mat och inkomst.
Ett exempel är Kap Verdes avtal med EU. Avtalet kostar EU 325 000 euro för att få fiska 5 000 ton tonfisk om året. Tonfiskens genomsnittliga handelsvärde ligger på 1 000 euro per ton. Det innebär att EU endast betalar 65 euro tonnet som egentligen är värt 1 000 euro. Särskilt förmånligt blir det för de spanska, franska och portugisiska fartygen som är kraftigt subventionerade. De behöver endast betala 35 euro per ton fångad fisk. Konkurrensvillkoren sätts ur spel, det inhemska fisket slås ut.
Men allt är inte hopplöst. Det finns länder som frigjort sig från den nykoloniala politiken. Till exempel Namibia, som redan vid självständigheten 1990 slog in på en annorlunda linje. Landet beslutade sig för att inte skriva på något nytt avtal med EG, till spanjorernas stora förtret, vars båtar fick ge sig i väg. I dag är fiskeripolitiken den näst största näringen efter turistsektorn i landet. Sysselsättningen har fördubblats.
En sådan utveckling borde förstås få sitt stöd från Sverige. Men när jag gått igenom hur svenska EU-parlamentariker har agerat kring EU:s fiskeriavtal har inställningen tyvärr ofta varit den motsatta. EU:s hunger efter nya fiskevatten har varit överordnat utvecklingsländernas behov av att kunna utveckla en lokal fiskerinäring.
Vi i vänsterpartiet, Junilistan och miljöpartiet har förvisso konsekvent röstat nej till EU:s fiskeavtal. Moderaterna har ömsom röstat ja, ömsom nej – utan genomtänkthet. Centerpartister och liberaler har agerat lika planlöst.
Men det som verkligen har förvånat mig är att de svenska socialdemokraterna har utmärkt sig som det parti som konsekvent har stött fiskeavtalen. Man undrar varför?
Framledes kommer nya fiskeavtal att behandlas i EU-parlamentet. Vad kommer de svenska socialdemokraterna då att ta ställning för? EU:s fortsatta utfiskning av Afrikas kuster eller fattiga fiskare i utvecklingsländerna?
Jens Holm (v) EU-parlamentariker