Idag röstar Irland om förslaget till EU-grundlag, det s k Lissabonfördraget. Den senaste tiden har Nej-sidan vuxit kraftigt. Man får hoppas att det bär. Om inte, blir det så tragiskt att Irland blir det enda landet där folket fick säga sitt om Lissabonfördraget. Och det är inga små saker som Lissabonfödraget handlar om. Nedan, en hastig genomgång av vad det handlar om.
Lissabonfördraget behövs inte
Låt mig bara få börja med att konstatera att Lissabonfördraget inte behövs. Det är en ren och skär osanning att påstå att EUs beslutsfattande (stiftande av nya lagar) har gått i stå iochmed utvidningen (det är detta som brukas ange som det främsta skälet till att vi behöver ett nytt fördrag). EU-kommisionens ordförande José Manuel Barroso har varit hygglig och klargjort detta för mig. EU stiftar lika många lagar idag som man gjorde för tio år sedan. Eller som Barroso säger: ”Under tioårsperioden skedde ingen betydande förändring av antalet förordningar och direktiv antagna av kommissionen eller av rådet och Europaparlamentet.” Vill man effektivisera EUs arbete borde man snarare skala ned på EUs arbetsuppgifter – inte fläska på med nya som man gör med Lissabonfördraget.
Makt överförs från medlemsländerna till EU
Vi i vänsterpartiet har räknat ut – med hjälp av riksdagens utredningstjänst – att Sverige och medlemsländerna förlorar inflytande på närmare 100 politikområden. EU får beslutskompetens på helt nya områden: Kultur, familjepolitik (!), turism, EU-president, EU-utrikesminister etc. Vi tappar också vårt veto på en mängd områden: Antiterrorismpolitik, polisarbete, invandrings- och flyktingpolitik (se det aktuella Återvändandedirektivet som ex på hur EU kommer leverera mer av repressiv politik på området) är bara några exempel.
Lissabonfördraget = gemensamt försvar
Det är bara att läsa artikel 42 om det gemensamma försvaret, försvarsmaterielbyrån och de ömsesidiga försvarsgarantierna (artikelnumreringen är en annan p g a äldre text, men innehållet är exakt detsamma) för att förstå att detta är den defenitiva dödsstöten för vår neutralitet och alliansfrihet. OK, vi tar artikel 42 om det gemensamma försvaret:
”Den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken ska omfatta den gradvisa utformningen av unionens gemensamma försvarspolitik. Den kommer att leda till ett gemensamt försvar när Europeiska rådet med enhällighet har beslutat detta.”
Vissa kanske känner sig trygga med ordet ”enhällighet”, men varför skriver man in inriktningen på politiken? Det är ingen tvekan om att ett EU-försvar är målet.
Vi har inget undantag för EMU
Danmark och Storbritannien har fått det, men Sverige har inte förhandlat till sig något undantag för EMU. Av Lissabonfödraget framgår det tydligt att endast de länder som har undantag för EMU har rätt att stå utanför. Vi kommer inte anslutas imorgon dag, men pressen på ett EMU-inträde kommer öka successivt ju längre det lider.
De stora ländernas makt stärks
Med Lissabonfördragets nya röstregler kommer de stora länderas makt stärkas på de smås bekostnad. Alla länder kommer inte heller ha en egen kommissionär. Det är bara några exempel. Läs mer i vänsterpartiets utmärkta Fråga folket-faktamaterial.
Det demokratiska underskottet består
EU-kommisionens initiativmonopol på ny lagstiftning kvarstår liksom en mängd andra demokratiska brister med EUs sätt att stifta nya lagar. Inga konkreta förändringar görs för att flytta tillbaka makt till den lokala nivån. Ingen offentlighetsprincip införs (vilket det har närts förhoppningar om i Sverige). Ministerrådets möten blir öppna, det är bra, men de flesta frågorna avgörs ändå innan MR i det superslutna Coreper.
Strasbourgvansinnet fortsätter
I Lissabonfödraget står det inskrivet att vi m å s t e ha minst 12 sessioner i Strasbourg per år. Det innebär att 20 000 ton CO2 och 2 miljarder kr kommer fortsätta att slösas bort varje år på dessa totalt meningslösa resor.
Hoten mot kollektivavtalen består
EU kan inte ens tillåta ett ”socialt protokoll” (som Europafacket har krävt) till Lissabonfödraget som garanterar kollektivavtalen och konflikträtten. Detta är ju påkallat efter den förödande Vaxholmsdomen.
Att vara ett av EUs kärnländer – vad betyder det?
Man kan fråga sig vad Sverige har fått ut av förhandlingarna om Lissabonfördraget. Ingenting, skulle jag säga. Att tillhöra EUs kärna innebär uppenbarligen att man glatt låter sig krossas av EU-institutionerna och de stora medlemsländerna. Borde vi inte stå upp för vår sak; försvara vår neutralitet, respektera EMU-folkomröstningen, värna kollektivavtalen och verka för att makt flyttas tillbaka till medlemsländerna? Tyvärr har varken denna eller den föregående socialdemokratiska regeringen haft dessa ambitioner. Det är djupt tragiskt.
Man får hoppas att det irländska folket hjälper oss och röstar Nej. Vid ett Nej tvingas EUs ledare ta den nödvändiga tankepausen och fråga sig om det är så klokt att bygga en superstat som ska detaljstyra allt långt från insyn och demokratisk kontroll.
Heja Irland!
Följ röstresultaten på www.referendum.ie