Man undrar ibland varför Sverige så ofta står sig så slätt i EU-sammanhang. Varför våra toppdiplomater och politiker inte står upp mer för vår modell. Ett att svaren hittar jag i Lars Danielssons biografi ”I skuggan av makten”. Lars Danielsson var ju statssekreterare hos Göran Persson och hans högra hand inte minst i EU-frågor under Perssons regeringstid.
Danielsson skriver: ”Under de första åren av vårt EU-medlemskap var vi i regeringskansliet mest upptagna av att framstå som goda européer. Vi hade mycket att lära oss och var försiktiga med att sticka ut hakan alltför mycket.” (sid 101).
Dessvärre har han helt rätt. Sverige har sedan EU-anslutningen agerat som den nye försiktige eleven i skolklassen. Blygt och undfallande. Man skulle kunna hoppas att detta bara gällde för några första trevande månader (jag vet själv hur det är att vara ny i EU), men dessvärre har denna mjäkighet fortsatt att vara vårt ledmotiv i EU-sammanhang.
Några andra exempel på detta: Vaxholmsdomen – den svenska modellen utraderas i domslut och svenska regeringen börjar diskutera vad som är problemet med vår egen lagstiftning.
Alkoholpolitiken – nu tillåts vin- och ölreklam, våra skatter har anpassats till EU och man kan föra in stora bilsläp med sprit, öl och vin.
EMU– Svenska folket röstade nej 2003, men vi har inte krävt något undantag i Lissabonfördraget. Danmark och Storbritannien har däremot krävt att få det, och har så fått.
Det gemensamma försvaret. På tal om Lissabonfördraget. Så här står det: “Den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken skall omfatta den gradvisa utformningen av unionens gemensamma försvarspolitik. Den kommer att leda till ett gemensamt försvar när Europeiska rådet enhälligt har beslutat om detta.” (Art 42) Har Sverige opponerat sig mot detta? Nej.
Listan kan tyvärr göras lång. Varför är Sverige så undfallande i EU-sammanhang, men lyckas bättre i andra internationella miljöer (t ex FN och Nordiska rådet) är något att fundera över. Och se till att förändra.