Jag har tidigare rapporterat om de s k flexibla mekanismerna, de som möjliggör för i-länder och företag att förlägga stora delar av sina utsläppsminskningar i utvecklingsländer. Detta brukar göras i s k Clean Development Mechanism-projekt eller projekt för Joint Implementation (dessa görs i de f d öststatena). Det kan handla om att rensa en skorsten från utsläpp, bygga om avfallsdeponier, byte till förnyelsebart bränsle, vattenkraft m m. Dessa åtgärder gör alltså att EUs mål om minskningar av utsläppen med 20 procent till 2020 inte kommer innebära minskningar med 20 procent inom EU, utan att en stor del av minskningarna kommer att göras i andra länder.
Ett stort problem med de flexibla mekanismerna är att de fördröjer de nödvändiga satsningar på minskningar av utsläppen där de historiskt sett har varit störst, nämligen i i-länderna. Om det är billigare för ett företag att köpa upp billiga CDM-projekt i Kina istället för att investera i ny miljövänlig teknik gör man förstås det förstnämnda. Ett annat stort problem är att EUs och i-ländernas trovärdighet som pionjärer i klimatkampen undermineras. Hur ska vi kunna komma till Kina och Indien och be de minska sina utsläpp när vi själva inte gör det i praktiken? Det är också i praktiken extremt svårt att beräkna vad som egentligen är projekt som verkligen minskar utsläppen. En tysk studie visar att hela i 40 procent av CDM-projekten var det oklart om projekten överhuvudtaget var additionella, d v s att bidrog minsknignar av utsläppen.
Det finns en väl utbredd, och mycket befogad, kritik mot systemet med flexibla mekanismer och CDM-projekt.
En fråga som länge har hängt i luften är hur stor andelen CDM/JI-projekt är. Om det bara handlar om åtgärder på marginalen kanske det inte är så mycket att bråka om? Som jag har berättat tidigare görs ungefär en tredjedel av alla minskningar inom EU genom CDM/JI-projekt. Detta i ett svar från EU-kommissionen till mig. En rätt betydande andel, alltså.
Men häromveckan kom helt nya siffror från kommissionen. Nu hade man verkligen satt sig ned och räknat alla projekt. Nu visar det sig att andelen CDM/JI-projekt kommer att bli högre än vad man någonsin hade anat, över 50 procent av EUs totala minskningsåtaganden fram till 2020. Inom handelssystemet (ETS) kommer CDM/JI utgöra 45 procent av minskningarna mellan 2008-2020. Så här säger kommissionen om andelen CDM/JI inom ETS:
”As the total volume of JI/CDM credits allowed into the EU ETS over the same period amounts to 1400 Mt CO2 eq , the above table shows that in the Commission’s proposal in the absence of an international agreement 45.0% of the effort can be achieved through JI/CDM.”
För det andra viktiga styrverktygen, EUs bördefördelning, kommer CDM/JI utgöra hela 65,7 procent. Så här säger kommisisonen om bördefördelningen och CDM/JI:
”If 2013 emissions would be the same as in 2005, the Commission’s proposal allows already that more than 65% of the total reduction effort in the non-ETS sectors would be done through offsetting. This percentage figure would further increase should 2013 emission be lower than 2005 emissions.”
Kommissionen sammanfattar det med: ”The Commission’s proposal allows a very substantial amount of JI/CDM into the EU.” Läs själv: CDM-JI quantity limit 25-9-08_KOM.doc (som word).
CDM/JI innebär ett billigt sätt för EU-länderna att fly från sitt historiska klimatansvar, de skjuter de nödvändiga klimatinvesteringarna på framtiden och underminerar EUs trovärdighet när man vill få andra länder att minska sina utsläpp. Det är hög tid att i grunden ändra systemet eller avskaffa kryphålet flexibla mekanismer helt och hållet.