Skamligt att S och MP motarbetar klimatet

Jag skriver tillsammans med Malin Björk (V) och Elin Segerlind (MP) om vikten av robusta kriterier för hållbara investeringar. Det är en skandal av stora mått att just vår S/MP-regering aktivt har urholkat de nya EU-förslagen om detta (den s k taxonomin). Läs vårt inlägg i Aftonbladet eller nedan.

Skamligt att S och MP motarbetar klimatet
Aftonbladet, 2021-04-20

EU:s ambition att till 2050 bli världens första klimatneutrala kontinent ser ut att misslyckas. Skandalöst nog ligger den svenska S- och MP-regeringen bakom några av de värsta bakslagen för klimat- och miljöarbetet.

Det mest aktuella exemplet är EU:s lista på hållbara investeringar – den så kallade taxonomin, ett instrument för att styra investeringar i finanssektorn i rätt riktning och bidra till EU:s miljö- och klimatmål.
Redan i somras ställde sig EU-parlamentet bakom förslaget som även välkomnades av miljö- och klimatrörelsen. Enligt förslaget platsar bara energislag som på vetenskapliga grunder bedömts som miljö- och klimatmässigt hållbara in på listan. Men därefter inkom tusentals kritiska synpunkter från såväl företag som regeringar till Kommissionen, som därför arbetat om förslaget.

Det nya förslaget väntas presenteras i morgon, onsdag. Enligt läckor innehåller den nya taxonomin så mycket försvagningar att nio rådgivare som ingår i EU-kommissionens egen expertgrupp hotar att hoppa av om Kommissionen står fast vid de nya skrivningarna.

Efter invändningar från bland annat Sverige kan till exempel biobränsle från skogsbruket komma att klassas som “långsiktigt hållbart”, i stället för som i det ursprungliga förslaget, som en tillfällig “övergångslösning”. Här är det tydligt att den svenska regeringen gett efter för påtryckningar från den mäktiga svenska skogsindustrin, i strid med klimatforskningen. Vänsterpartiet anser att det är en orimlig ingång att Sverige redan har ett hållbart skogsbruk och att bioråvaror från det svenska skogsbruket med automatik skulle vara hållbara. Det behövs en tydlig definition av vad som är hållbart skogsbruk och där hänsyn tas till både biologisk mångfald och klimat.

Även fossilgas kan under vissa omständigheter komma att listas som hållbart. Här är det framför allt kolberoende länder som Polen, Ungern, Tjeckien, Grekland och Cypern som trycker på för att fossilgas ska inkluderas i taxonomin. Enligt en läckt rapport från EU-kommissionens forskningscentrum JRC kan också kärnkraft ses som hållbart inom ramen för taxomin, trots miljöriskerna med kärnavfall. Här ligger länder som Frankrike, Ungern och Polen på för att kärnkraften ska finnas med i EU:s klimat- och energipolitik.

Det är sorgligt att en av EU:s viktigaste satsningar, som först såg så lovande ut, nu inte ser ut att bli mer än en tumme, och att Sverige är ett av länderna som försöker vattna ur förslaget. Hur kan ett land som ser sig som en global förebild i klimatkampen vända vetenskapen och miljö- och klimatrörelsen ryggen och i stället bara lyssna till de stora skogsbolagen?

Även när det gäller den viktiga europeiska klimatlagen har den svenska regeringen varit svag. Medan den danska regeringen krävde att utsläppsmålet till 2030 måste vara minst 65 procent lägre jämfört med 1990 års nivåer, nöjde sig den svenska regeringen med ett mål på 60 procent. Detta trots att såväl en majoritet av de svenska EU-ledamöterna som EU-parlamentets ansvariga förhandlare, svenska S-ledamoten Jytte Guteland, ställt sig bakom målet på 65 procent.

Också revideringen av EU-direktivet om förnybar energi, som väntas presenteras i juni, oroar oss. Här har Kommissionen aviserat avsikten att utvidga direktivet bortom förnybara energislag, så att även fossilgas kan komma att inkluderas i den nya lagstiftningen. Typiskt nog meddelade EU:s energikommissionär Kadri Simson den nya vändningen under ett möte med oljeindustrin.

Att EU-kommissionen ofta har alltför starka band till fossilindustrins lobbyister är välkänt. Men i en tid när det är mer än bråttom att få ner våra utsläpp till noll kan vi inte låta skogsindustrin, fossilindustrin eller bakåtsträvande kärnkraftsivrare diktera politiken.

Malin Björk, EU-parlamentariker (V)
Jens Holm, klimatpolitisk talesperson (V)
Elin Segerlind, miljöpolitisk talesperson (V)

Sila nu inte mygg och svälj en klimatkamel

Mycket välkommet med regeringens klimatsatsning och jag vill egentligen inte låta grinig (allt som görs för klimatet vill jag gärna ta emot med öppnar armar), men 9,7 miljarder kronor räcker inte på långa vägar.

  1. Det blir inte en spänn till till kollektivtrafiken i år. De aviserade två miljarderna kommer nästa år och det är för lite. Bara i år behövs ytterligare sex mrd bara för att täcka de biljetintäktsbortfallet.
  2. 50 miljarder kr i ”gröna investeringsgarantier” betyder 50 mrd kr till de privata affärsbankerna. Hur mycket av de här pengarna kommer egentligen att lånas ut av Handelsbanken, Swedbank, SEB m fl? Och hade inte investeringarna blivit av ändå? Istället för att staten återigen ska subventionera bankerna föreslår jag att de 50 mrd går till en statlig investeringsbank för klimatet. För varje krona staten investerar lovar jag att ytterligare tre kronor kommer att komma till i form av extern finansiering (så har det funkat i Storbritannien med Green Investment Bank).
  3. Pengar till järnvägsunderhåll är bra, men bör stavas miljarder, inte miljoner för att det ska bli nåt på riktigt.
  4. Detsamma gäller underhållspengarna till bostäder och lokaler.
  5. Liksom de 325 milj kr i investeringar i cykelbanor. Vällovligt, men behövs mer.
  6. Justeringen av Bonus Malus för ”miljöbilar” är åt rätt håll. Låt utsläpparbilarna finansiera elbilarna. Noterar att regeringen nu justerar tillbaka gränsen för miljöbilar (från 70 till 60 gram). Förra året ändrade regeringen den för att Volvos SUVar skulle kvala in. Regeringen går nu tillbaka till den tidigare nivån, så det här är eg ingen satsning.
  7. Bra med 400 milj i s k ekobonus till godstransportörerna på järnväg, liksom kapitaltillskottet på 1,4 mrd till godstransportören Green Cargo.
  8. Men, men… en klimatsatsning kan inte bara handla om det man vill göra. Man borde också ha modet att berätta vad som INTE får göras. Regeringen måste säga nej till Preems utbyggnad. Annars silar man mygg och sväljer en fet kamel (på ytterligare 1 miljon ton CO2/år).

Staten och kapitalet

Då har det hänt igen. Industrin kommer med kravlistan till regeringen. Regeringen bockar och bugar och verkställer lydigt. I det här fallet handlar det om vår miljöbilsdefinition där gränsen tidigare gick vid utsläpp på 60 gram/km för att erhålla en klimatbonus. Volvo, som tillverkar stora och tunga bilar med relativt höga utsläpp, klarade sig inte under den nivån. Regeringen höjde då gränsen för en miljöbil till 70 gram/km och – simsalabim – så kunde elva nya bilmodeller falla inom ramen för en miljöbil. Sju av dessa var Volvo, bland annat deras stora SUV-hybridmodeller.

Hur hade det varit om Volvo istället hade anpassat sig till de klimatkrav som politiken sätter upp och tillverkat lite lättare och snålare bilar? Men, nej.

Att regeringen samt C och L sätter Volvos vinstintressen före klimatet är oacceptabelt. Men det följer en gammal princip: Staten och kapitalet…

Jag kritiserar detta i SVT, som rapporterade om regeringens klimatsvek igår.

Debatt om osäkra utsläppskrediter

Sverige har varit en av världens största uppköpare av osäkra utsläppskrediter i utvecklingsländer. Detta innebär att vi utlokaliserar klimatåtgärderna till andra länder istället för att ställa om vårt eget, något som vi i Vänsterpartiet har kritiserat vid upprepade tillfällen. Dagens Nyheter har också i en serie artiklar kritiserat flera av projekten i sig, som finansieras med svenska pengar.

Igår debatterade jag detta med miljö- och klimatminister Isabella Lövin (MP). Kommer hon att gå till botten med dessa usla klimatprojekt? Hur kommer Sverige hantera framtida utsläppsuppköp?

Ni kan se debatten här. Här kan ni också se ett referat som Dagens Nyheter gjorde.

Några särskilt intressanta frågor som uppkom var:

  1. Regeringen har inte vidtagit någon egen granskning av Energimyndighetens involvering i usla klimatprojekt (ex vis där 6000 bönder tvångsfördrivits)? Man verkar inte heller ha någon plan på att vilka göra något sådant.
  2. Inte heller Vattenfalls omfattande uppköp av osäkra utsläppskrediter är något som ministern särskilt har involverat sig i. Iallfall tidigare har Vattenfall köpt upp en stor del krediter av tveksam karaktär (rör bl a investeringar i s k HFCgasprojekt).
  3. Med den internationella flygindustrins klimatkompensationsprogram CORSIA förväntas utsläppskrediter motsvarande 164 miljoner ton koldioxid köpas upp de kommande femton åren. Regeringen stödjer CORSIA, det gör inte Vänsterpartiet. Men hur bra kommer dessa projekt bli? Blir det additionella utsläppsminskningar? Dessa projekt ska dessutom inte heller omfattas av Parisavtalets art 6 om internationell samverkan på klimatområdet. Jag tror att det är upplagt för framtida klimatskandaler med riktigt usla klimatprojekt. Det här måste granskas vidare.
  4. Regeringen har sedan 2016 avbrutit alla uppköp av utsläppskrediter. Alla utsläpp ska göras på hemmaplan. Det är bra och är indirekt en bekräftelse av att systemet med utsläppskrediter inte funkar. Varför Sverige samtidigt genom CORSIA öppnar upp för nya krediter är outgrundligt.

 

Sveriges uppköp av osäkra utsläppskrediter

Vi i Vänsterpartiet har flera gånger kritiserat den tidigare borgerliga och nuvarande S/MP-regeringens stora uppköp av osäkra utsläppskrediter i andra länder. Dessa uppköp gör att vi förlägger ansvaret för omställningen på länder som Kina och Indien istället för att göra det själva. Nu har Dagens Nyheter i uppmärksammade granskningar påvisat att den absoluta merparten av krediterna är riktigt dåligt genomförda projekt ibland helt utan klimatnytta och ibland i strid med andra viktiga sociala eller miljömässiga mål. Jag kommenterar i DN här (där finns också länk till de andra DN-artiklarna).

Med anledning av detta vill jag veta vad den svenska regeringens hållning är. Jag har därför skickat in interpellationen nedan till miljö- och klimatminister Isabella Lövin (MP). Läs den här eller nedan.

Se också när jag tog upp frågan med Lövin på riksdagens frågestund (vid ca 36 min).

Uppköp av utsläppskrediter
Interpellation 2019/20:147, 2019-11-18
av Jens Holm (V) till Miljö- och klimatminister Isabella Lövin (MP)
Dagens Nyheter har i flera artiklar granskat uppköpen av billiga och osäkra utsläppskrediter i utvecklingsländer. Sverige utmärker sig i detta, som världens fjärde största köpare av utsläppskrediter. Uppköpen görs inom ramen för det som kallas clean development mechanism (CDM), där rika länder kan köpa utsläppskrediter i ett utvecklingsland mot att motsvarande mängd utsläpp räknas som en utsläppsminskning i det rika landet. Förfarandet har kritiserats ett flertal gånger, inte minst av Vänsterpartiet. Vi menar att våra utsläppsminskningar ska göras helt och hållet på hemmaplan och har föreslagit detta i riksdagen i många år. Vårt ansvar ska inte utlokaliseras till fattiga länder. Utvecklingsländerna ska få hjälp i form av tekniköverföring och nytt och additionellt klimatbistånd. DN:s granskning visar med plågsam tydlighet att systemet med utsläppskrediter inte bara är problematiskt utifrån ett ansvarsutkrävandeperspektiv utan också att projekten i sig ofta är undermåliga.

Utsläppskrediterna må vara billiga, men merparten av dem har låg eller ingen klimatnytta. Ibland motverkar klimatprojekten andra viktiga samhällsmål. Enligt tyska Öko-Institut och svenska Swedish Environment Institute (SEI), som har granskat merparten av alla CDM-projekt intecknade mellan 2013 och 2020, konstateras att så många som 85 procent av projekten har en låg sannolikhet att över huvud taget ge utsläppsminskningar och att endast 2 procent är tydligt additionella, det vill säga att projekten tydligt medför utsläppsminskningar som annars inte hade blivit av.

Energimyndighetens uppköp av utsläppskrediter granskas specifikt. Myndigheten har avsatt 252 miljoner för uppköp av energieffektiva spisar i afrikanska länder. Men spisprojekten har varken levererat klimatnytta eller förbättrad lokal luft som utlovats. Ett av skälen skulle kunna vara CDM-projektens konstruktion, som designats för att uppnå i-landets önskemål om att tillgodoräkna sig minskade utsläpp snarare än att uppnå utvecklingslandets utvecklingsmål. Energimyndighetens projekt, liksom andra CDM-projekt, har därför designats i i-världen och genomförts av brittiska och nordamerikanska bolag. Energimyndigheten har också genom ett norskt bolag låtit plantera träd i Uganda som en del av myndighetens sätt att uppnå utsläppsminskningar. Som en följd av trädplanteringsprojektet har 6 000 småbönder tvångsfördrivits från området. Personer som protesterat har misshandlats och fängslats, enligt Dagens Nyheter. Trots att Energimyndighetens egen rapport pekat på stora missförhållanden och myndigheten lovat bättring visar nya granskningar att problemen fortsätter. Lokalbefolkningen lider exempelvis fortfarande brist på mat och rent vatten, som en följd av plantageprojekten. Kritiker talar om luftslott och klimatkolonialism. Det kan inte vara med de epiteten som svensk klimatpolitik ska förknippas.

Från år 2021 kommer luftfartsorganet ICAO:s klimatkompensationsprogram Corsia att sjösättas, vilket ytterligare kommer att öka efterfrågan på krediter. Corsia är ett kompensationsprogram som stöds av den svenska regeringen.

Energimyndighetens uppköp av utsläppskrediter är en konsekvens av både tidigare och nuvarande regeringars beroende av CDM-projekt för att uppnå de svenska klimatmålen.

Med anledning av detta vill jag fråga miljö- och klimatminister Isabella Lövin:

Avser ministern att verka för att fortsatta uppköp av utsläppskrediter för att nå de svenska klimatmålen ska upphöra?
Avser ministern att verka internationellt för att i-länderna ska minska sina utsläpp på riktigt i stället för att förlita sig på billiga och osäkra kredituppköp?
Avser ministern att agera mot Energimyndighetens uppköp av utsläppskrediter med både tveksam social och klimatmässig nytta?

Arlanda Express – varför förlängt privat monopol?

Varför lät regeringen Arlanda Express´ få förlängt privat monopol ända till 2050? Det innebär fortsatta skyhöga biljettpriser, försvårad kollektivtrafikintegration, uteblivna utsläppsminskningar och vinster rätt ned i fickan på kinesiska staten. Varför? Det kommer jag och infrastrukturminister Tomas Eneroth (S) debattera i riksdagen fre 22/11 ca 9.00. Läs min interpellation nedan eller här.

Förlängningen av A-Trains koncession för Arlandabanan
Interpellation 2019/20:115 2019-11-08
av Jens Holm (V), till Infrastrukturminister Tomas Eneroth (S)

Den 26 juli förlängdes A-Trains koncession, ensamrätt, att köra tåg på Arlandabanan med tio år till 2050. Beslutet fattades av det helstatliga bolaget Arlandabanan Infrastructure AB (AIAB), och regeringen hölls fortlöpande informerad i förhandlingarna om en eventuell förlängning. Enligt uppgift har ett tiotal informationstillfällen med regeringen ägt rum sedan 2016. Regeringen hade alltså möjligheter att påverka eller stoppa beslutet, vilket man inte gjorde.

Arlandabanan, som togs i drift 1999, byggdes som Sveriges första och enda nationella projekt inom formen offentlig-privat samverkan (OPS). Beslutet att bygga ett separat OPS-projekt togs av den dåvarande borgerliga regeringen 1994. Trots den privata konstruktionen var det staten som fick stå för en stor del av investeringsbeloppet, med ekonomiska bidrag och med ett räntefritt lån på 1 miljard kronor. I dag betalar Arlandaresenärerna priset i form av Europas högsta taxa för att resa till en flygplats. Konstruktionen att låta ett privat bolag få ensamrätt att köra till och från Arlanda har också försvårat integreringen av Arlandabanan med övrig spårbunden trafik i regionen. En extra försvårande omständighet är att andra trafikbolag (till exempel SL och SJ) måste betala höga belopp för att kunna stanna sina tåg på Arlanda, belopp som skjuts över på resenärerna i form av stationsbiljett på 120 kronor utöver det ordinarie biljettpriset.

Detta dyra och krångliga förfarande har försvårat möjligheterna till ett klimatsmart resande till och från Arlanda. I dagsläget reser endast en fjärdedel av Arlandaresenärerna med tåg. Detta kan jämföras med flygplatserna i Danmark och Norge där över hälften tar tåget till Kastrup och Gardermoen. Merparten av de som reser till Arlanda tar i dag buss, taxi eller egen bil, något som medför höga utsläpp av växthusgaser jämfört med tåget. Konstruktionen med ett separat dyrt privat monopol har helt enkelt försvårat för resenärer och anställda att resa hållbart och ta tåget till Arlanda.

Bolaget A-Train ägdes tidigare av det australiska riskkapitalbolaget Macquaire, men sedan några år tillbaka ägs bolaget av australiska pensionsfonder och kinesiska staten. Den privata konstruktionen av Arlandabanan har kritiserats från många håll, bland annat i Riksrevisionens granskning (2016). Det faktum att A-Train via räntesnurror har slussat pengar till Luxemburg för att undvika skatt i Sverige har spätt på kritiken.

Enligt avtalet mellan staten och A-Train kan staten utnyttja sin option om att ta över Arlandabanan. Starka krafter har vädjat om att staten ska göra just detta. Kraven kommer inte bara från vänsterhåll utan även moderaterna i Region Stockholm vill att staten ska ta över ägarskapet av Arlandabanan.

Därför var det förvånande att statens bolag Arlandabanan Infrastructure i somras, mitt under semestern, i stället valde att förlänga A-Trains ensamrätt att köra tågen till och från Arlanda. Lika förvånande var det att regeringen, trots flertalet informationstillfällen, inte valde att stoppa förlängningen av det privata monopolet.

Med anledning av detta vill jag fråga infrastrukturminister Tomas Eneroth:

Av vilka skäl tillät regeringen en förlängning av A-Trains privata monopol på att trafikera Arlandabanan?
Är det ministerns bedömning att AIAB:s beslut om en förlängning av A-Trains ensamrätt främjar måluppfyllelsen om att Sverige inte ska ha några nettoutsläpp av växthusgaser 2045?
Avser ministern att verka för att använda optionen i avtalet om Arlandabanan för att staten ska ta över ägandet och driften av Arlandabanan?
Avser ministern att vidta åtgärder för att Arlandabanan ska integreras bättre med övrig kollektivtrafik och för att ett hållbarare resande till Arlanda ska underlättas?

Röd politik för grön omställning

Läs gärna mitt inlägg i Dagens Arena om regeringens miljösvek och varför vänsterpolitik är det som kan rädda klimatet.

Röd politik för grön omställning
Dagens Arena, 2014-09-11
Att säga att den borgerliga regeringen inte levererat på det socio-ekonomiska området är att slå in öppna dörrar i det här sammanhanget. Men för även miljön har den borgerliga politiken inneburit stora steg tillbaka. Och skattesänkningar och försämrad välfärd är också dålig miljöpolitik.

Flera miljösvek är redan kända. Sommaren 2009 banade regeringen vägen för Nordkalks storskaliga kalkbrott vid Ojnareskogen, norra Gotland. Företaget hade först fått nej, men efter att regeringen ändrat i Miljöbalken så att den s k stopplagen för täktbrytning i områden med höga skyddsvärden togs bort fick Nordkalk tillstånd, något som har överklagats.

Regeringen har luckrat upp strandskyddet i flera omgångar, något som både försämrar allmänheten tillgång till våra sjöar och stränder och ökar anspänningen på miljön. Regeringen har också ändrat så att intäkterna för trängselskatten i Stockholm så att alla pengar till Förbifart Stockholm och andra vägar, och inte ett öre till kollektivtrafiken.

I februari i fjol godkände miljöminister försäljning av vårt överskott på 1,3 miljoner utsläppsrätter till investmentbanken Bank of America.

Regeringen har försvårat för det lokala omställningsarbetet när de har dragit in alla pengar i klimatinvesteringsprogrammet, som skulle bidra till minskade utsläpp i våra kommuner och landsting.

Alliansens slopande av koldioxidskatten för kraftvärme har lett till kraftigt ökad förbränning av kol och fossilgas i flera av våra värmeverk. Avskaffandet förbryllade många eftersom det strider mot principen om att förorenaren ska betala, en princip som regeringen säger sig vara anhängare av.

Av de 300 miljoner kronor miljöministern utlovade inför klimattoppmötet i Warszawa i fjol blev det bara tio miljoner kronor till FNs nya klimatfond. Och något regelrätt klimatbistånd, där pengarna inte tas från det ordinarie biståndet, har regeringen inte budgeterat för överhuvudtaget.

Att regeringen släppt Vattenfall helt vind för våg och hyllat fossiluppköpet Nuon, århundradets sämsta både ekonomiska och miljömässiga affär, är allmänt känt. Mindre bekant är kanske att de har dragit ned de statliga anslagen för marksanering så till den grad att Naturvårdsverket konstaterar att det kommer att ta drygt 100 år tills landets 80 000 miljöförorenade områden är sanerade. Under tiden fortsätter miljöbomberna att ticka vidare.

Om man tycker att jag är selektiv och hård i min dom räcker det med citera rätt ut från regeringens egen höstbudget där de gör en bedömning av arbetet med att uppnå de 16 miljömålen. ”Resterande 14 miljökvalitetsmål bedöms inte vara möjliga att nå till 2020 med i dag beslutade eller planerade styrmedel.” (Regeringens budget 2013, utgiftsområde 20, sid 17).

Nu är det mindre än sex år kvar till året då miljömålen ska vara uppnådda. I de borgerliga partiernas valmanifest finns ingen utsikt till att alla miljömål ska nås.

I måndags kom också Centern med ett utspel att man under nästa mandatperiod ska satsa 170 miljoner på internationella klimatinvesteringar. Vad som egentligen sägs i detta utspel är att om regeringen sitter kvar med C som drivande parti i miljöpolitiken så ska Sverige fortsatt negligera sitt globala klimatansvar.

Sverige har ett historiskt ansvar för de effekter klimatförändringarna medför varje dag för miljontals fattiga. Vänsterpartiet föreslår därför 4 miljarder under en treårsperiod i klimatbistånd utöver ordinarie bistånd.

De borgerliga åtta åren är inget annat än åtta förlorade år för miljön. Detta kan bara lösas genom att vi får en politik för att nå alla 16 miljömål.

Men det finns också en annan dimension av miljöpolitiken. Hur har den borgerliga ekonomiska politiken påverkat våra möjligheter att minska våra utsläpp och skapa ett hållbart samhälle? Vad händer med ett land om man under åtta år sänker skatterna med 140 miljarder kronor?

Vi på vänsterkanten har varit duktiga på att berätta att välfärden urholkas och att klyftorna ökar. Men hur påverkar skattesänkningarna miljön? Med skattesänkningarna minskar en slags konsumtion och en annan ökar. Det är klart att det påverkar våra utsläpp. Är det någon som förvånas över att antalet stora bilar blir allt fler i Sverige, att flygresorna blir allt fler och längre, att det säljs fler vattenskotrar, platt-tv:ar och surfplattor än förr? Kort och gott, att lyxkonsumtionen har ökat.

Detta har skett på bekostnad av den offentliga konsumtionen, antalet anställda i skolan, kvaliteten i äldreomsorgen, öppettiderna på biblioteket och städningen av våra gator och parker.

Vad leder till störst utsläpp, fler Thailandsresor och stadsjeepar eller längre öppettider på biblioteken och fri entré på våra museer? Även om allt vi gör belastar våra begränsade resurser tror jag ändå att de flesta håller med om att kultur, skola och annan verksamhet inom offentlig sektor är snålare med utsläpp än ökad privat konsumtion.

Som parantes kan nämnas att en stor del av utsläppen från den privata konsumtionen inte synliggörs eftersom nästan alla konsumtionsrelaterade utsläpp, som utrikesresor, inte finns med i den officiella statistiken.

Därför är det också en miljöfråga att motsätta sig stora skattesänkningar och värna en större gemensam konsumtion. Ett samhälle där vi anställer fler i äldreomsorgen, serverar vegetarisk och klimatsmart mat i våra skolor, får en kollektivtrafik som fungerar, ett sprudlande kulturliv, fri entré på våra museer, längre öppettider på våra bibliotek samt parker och gator som är rena och prydliga, är en början mot ett välfärdssamhälle med låga utsläpp.

Därför är röd politik bäst för den gröna omställningen.

Jens Holm (V), miljöpolitisk talesperson och riksdagsledamot

Svar till Lena Ek

Miljöminister Lena Ek svarar på mitt öppna brev. Tyvärr var det många av mina frågor som förblev obesvarade. Se mitt svar nedan. Hoppas fortfarande på en offentlig debatt.

Ska inte alla miljömål uppnås?

Hej Lena

Tack för ditt svar.

Jag vill börja med att ge dig ett erkännande. Du har tvivelsutan ett stort engagemang i miljöfrågor, och det delar du med många andra centerpartister jag mött i valrörelsen. Men politik handlar ju inte bara om att vilja. Det är resultatet som räknas. Och där har de åtta åren av borgerligt styre inneburit åtta förlorade år för miljön.

Du nämner miljömålen och tycks vara nöjd med att regeringen i bästa fall uppnår två av de 16 uppsatta målen. Men, Lena, är inte tanken att alla miljömål ska uppnås till 2020? Att vi ska få frisk luft, levande skogar, ingen övergödning, ett rikt odlingslandskap och begränsad klimatpåverkan?, bara för att ta några exempel. När jag läste din och regeringens budget i höstas stod det så här angående de 16 miljömålen: ” Sammanfattningsvis bedömer Naturvårdsverket att endast ett miljökvalitetsmål, Skyddande ozonskikt, är möjligt att nå till 2020 med i dag beslutade styrmedel och med åtgärder genomförda före 2020. Säker strålmiljö kan till stora delar nås med beslutade styrmedel och bedöms vara nära att nås. Resterande 14 miljökvalitetsmål bedöms inte vara möjliga att nå till 2020 med i dag beslutade eller planerade styrmedel.” (Regeringens budget 2013, utgiftsområde 20, sid 17). Nu skriver vi slutet av 2014, det är alltså mindre än sex år kvar till 2020. I ert och de borgerliga partiernas valmanifest ser jag ingen utsikt till att alla miljömål ska nås.

Du kritiserar oss i Vänsterpartiet för att vi pratar mycket om välfärden i detta val. Jag tycker en god välfärd och miljö hänger ihop. Sänker man skatter för 140 miljarder kronor, där storbanker och höginkomsttagare är de stora vinnarna, ökar antalet utlandsresor, försäljning av dyra bilar, vattenskotrar och annan utsläppsdrivande konsumtion. Det blir mindre till skolan, kulturen och klimatinvesteringarna. Det är vare sig bra välfärdspolitik eller miljöpolitik.

Annars kritiserar du hellre socialdemokraterna än Vänsterpartiet. Vi har många år av gott samarbete bakom oss och vi driver bra rättvise- och miljöpolitik tillsammans i många kommuner runt om i Sverige. Men jag kan hålla med om att S lämnar en hel del övrigt att önska, men det är därför Vänsterpartiet behövs; för att driva på för rättvisa och miljöansvar.

Jag saknar också konkreta Centerförslag för ett hållbarare skogsbruk. Ni lägger inget förslag om mer vegetarisk och annan klimatsmart mat i våra skolor. Däremot har ni genomfört ett urholkat strandskydd, sänkt koldioxidskatt för kraftvärmen, klubbat motorvägen Förbifart Stockholm och sålt vårt överskott av utsläppsrätter. Och under de åtta åren ni har styrt har det inte blivit något klimatbistånd med nya additionella medel. Vilket svek mot världens fattiga!

Lena, det var många frågor du lämnade obesvarade. Och allt får förstås inte plats i en artikel. Du säger att du gärna debatterar, mitt erbjudande står därför fast: Låt oss ha en offentlig debatt, du och jag, om vilka som bäst företräder miljön.

Antar du utmaningen?

Jens Holm (V), miljöpolitisk talesperson

En ny regering borde säga nej till GMO

Jag blev så glad när jag såg Naturskyddsföreningen, Miljöförbundet jordens vänner och en mängd andra företrädare från svenska och norska civilsamhället som i Dagens Industri igår uppmanar  (se också här) den svenska lantbrukarrörelsen att inte öppna upp för genmodifierade produkter (GMO). Jag delar oron och hoppas att svenska bönder håller fast vid en GMO-kritisk linje. Men det finns också ett politiskt ansvar att utkräva i detta.

Genmodifiering är en relativt ny teknik som vi ännu vet mycket lite om. I dag används GMO främst i Nord- och Sydamerika och då i soja, majs och bomull. I övriga världen är odlingen mycket begränsad på grund av den stora osäkerheten kring riskerna. Där GMO används har trenden varit tydlig. Det har varit till förmån för storföretagen inom agribusiness. Bönder blir beroende av hela kedjan av produkter; utsäde, konstgödsel, bekämpningsmedel och andra kemiska insatsvaror. Makten över vår mat centraliseras till ett fåtal jordbruksjättar som Monsanto, BASF och Syngenta. Konsumenterna – som oftast är mycket GMO-kritiska – får ännu mindre insyn i livsmedelsproduktionen. Möjligheterna att bedriva ekologisk produktion kan äventyras när GMO-grödorna kontaminerar näraliggande odlingar.

Under den borgerliga regeringens åtta år vid makten har regeringen verkat för ett närmande av GMO-konceptet på ett mycket oroväckande sätt. För ett par år sedan drev landsbygdsminister Eskil Erlandsson igenom att GMO-potatisen Amflora skulle få odlas för kommersiellt bruk i Sverige (något som sedan slutade som ett fiasko). Den borgerliga regeringen har också på EU-nivå röstat emot att enskilda länder ska kunna införa nationella förbud mot GMO. Regeringen har också försvårat för den ekologiska odlingen genom att avskaffa de tidigare konkreta målsättningarna för ekologisk produktion och konsumtion. Vi kan också se att svenskt jordbruk alltmer ersätts att ett utländskt industrijordbruk. Idag är hälften av all mat som konsumeras importerad. I det här läget behövs en politik som gynnar den lokalt producerade livsmedlen, inte för ökad centralisering och import. Ett öppnande för GMO skulle kunna ödelägga en stor del av svensk livsmedelsproduktion.

Därför finns det ett politiskt ansvar att utkräva i detta. Jag hoppas verkligen att svenska lantbrukare håller fast vid en strikt GMO-linje. Men vi politiker måste också ta vårt ansvar. Alla undersökningar pekar på att svenska folket, precis som folk i de flesta andra länder, inte vill ha genmodifierad mat. Därför borde en ny regering efter valet också ändra kursen i jordbrukspolitiken. Länder i EU ska ha friheten att införa nationella förbud mot GMO. Sverige borde klart och tydligt säga att vi ska bedriva ett jordbruk utan genmodifierade produkter. Jordbrukspolitiken borde i större utsträckning inriktas mot att upprätthålla en större nationell försörjningsgrad av livsmedel och understödja övergången mot ett mer ekologiskt jordbruk.

Öppet brev till Lena Ek

Se mitt öppna brev ”Dags att debattera miljö” till miljöminister Lena Ek nedan eller läs det hos Miljöaktuellt. Det är hög tid att miljöfrågorna kommer upp på dagordningen i valrörelsen.

Dags att debattera miljö
Öppet brev till Lena Ek
Miljömagasinet, 2014-08-29
Hej Lena, Både du och jag är aktiva i politiken för att vi vill ha en bättre miljöpolitik. Vi satt båda i EU-parlamentet och förhandlade om nya utsläppskrav för personbilar, nytt klimatpaket och nya kemikalieregler. Vi nådde vissa framgångar, även om man skulle ha behövt gå mycket längre.

Jag noterar att du verkar nöjd med den borgerliga regeringens resultat på miljöområdet. Det tycker jag är mycket märkligt. Du och regeringen skriver själva i er budget från i höstas att regeringen inte kommer att nå 14 av våra uppsatta 16 miljökvalitetsmål. Hur kan man då vara nöjd?

Låt mig ta några exempel.

De är de fattiga som här och nu drabbas av våra och den rika världens utsläpp. Vi i Vänsterpartiet har flera gånger föreslagit ambitiösare klimatmål för Sverige och EU. Det har Centern röstat emot. I november 2013 utlovade du 300 miljoner kronor till FNs nya klimatfond. Alldeles för lite pengar, men nu visar det sig att inte ens den summan kommer betalas ut till klimatfonden. Vänsterpartiet vill ha ett klimatbistånd som är finansierat med nya additionella medel (det ska inte tas från det ordinarie biståndet). Du och regeringen motsätter er detta. Varför sviker ni världens fattiga, Lena Ek?

Du är nöjd över att Centern i regeringsförhandlingarna fått igenom en förlängning av den s k supermiljöbilspremien och en utredning som ett mer utvecklat system för miljöbilar. Det är ett litet steg framåt, men efter åtta år vid makten tänker ni fortsätta att utreda. Och 75 miljoner kronor per år till laddstolpar för elbilar är bättre än inget, men det innebär inte den storskaliga utbyggnad som behövs för att vi ska kunna resa med elbilar. Hur kommer det sig att det säljs lika många elbilar i Sverige som det görs på ett par veckor i Norge? Jo, norrmännen har förstått att satsa på elbilarna.

Elbilar i all ära, men de kan inte få ned alla utsläpp från transportsektorn. Vi måste göra det enklare och billigare för människor att resa kollektivt. Under er tid vid makten har det gått åt helt fel håll; det har blivit dyrare och krångligare. Staten måste skjuta till mer resurser för att öka resandet med buss och tåg. Varför gör ni så lite?

Den 21 februari 2013 sålde regeringen det svenska överskottet på 1,3 miljoner utsläppsrätter till investmentbanken Bank of America. Det här innebär att 1,3 miljoner ton koldioxid nu kan släppas ut någon annanstans. Dina expertmyndigheter, Energimyndigheten och Naturvårdsverket, avrådde från försäljning av dessa utsläppsrätter. Lena Ek, hur ska vi kunna ha trovärdighet för en regering som gör svenska folkets klimatansträngningar till en penningtransaktion?

Köttkonsumtionen har ökat med 40 procent sedan 1990. Detta leder till ökade utsläpp och att fler djur dödas. Vänsterpartiet har flera gånger lagt fram konkreta förslag för minskad köttkonsumtion. Vi vill t ex att skolorna ska få stöd för att ha vegetariska dagar och att vi ska anta en handlingsplan för minskad köttkonsumtion. Det har den borgerliga regeringen motarbetat. Varför, Lena Ek?

Skattesänkningar, privatiseringar och avregleringar har varit de bärande idéerna bakom den borgerliga regeringens politik. Tyvärr drabbar det också miljön. Vi skulle behöva ta ut högra miljöskatter för att minska utsläppen och få in större intäkter till miljöarbetet. Istället har ni både sänkt koldioxidskatten och avskaffat skatten på handelsgödsel. De stora avregleringarna som ni genomfört inom infrastrukturområdet har försvårat långsiktig planering och ett bra underhåll av våra järnvägar.

Lena Ek, jag är besviken på dig och den borgerliga regeringen. Er tid vid makten har inneburit åtta förlorade år för miljön. Istället för miljöansvar fortsätter ni att sänka skatter och tro att marknaden ska lösa våra stora utmaningar.

Nu är det dags för väljarna att bestämma sig. Hittills har det varit alldeles för tyst om miljön i valrörelsen. Därför utmanar jag dig på en förutsättningslös debatt om vilka som bäst värnar vår miljö. Hör av dig så kan vi bestämma tid och plats för debatten.

Slut med prat, vi vill ha resultat – för miljön.

Jens Holm (V), miljöpolitisk talesperson och riksdagsledamot