Förbättra systemet med elcertifikat

Vi tycker inte att regeringens förslag om utökning av antalet elcertifikat är tillräckligt bra. Vi lägger därför fram en motion där vi föreslår en del förbättringar. Vi vill t ex ta bort torven ur systemet, eftersom det inte är en förnybar energikälla. Industrins undantag från att vara med och finansiera elcertifikaten måste tas bort. Vi vill också att regeringen ska ta fram förslag på att särskilt stimulera havsbaserad vindkraft. Läs hela motionen nedan eller på länken ovan.
Motion till riksdagen 2016/17:3738 av Birger Lahti m.fl. (V)
med anledning av prop. 2016/17:179 Nytt mål för förnybar el och kontrollstation för elcertifikatssystemet 2017

Förslag till riksdagsbeslut
1. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör återkomma till riksdagen med ett förslag om avskaffande av det nuvarande undantaget från kvotplikten för den elintensiva industrin och tillkännager detta för regeringen.
2. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag på hur torvanvändningen ska fasas ut ur elcertifikatssystemet, med inriktningen att nya torvtäkter inte ska öppnas, och detta tillkännager riksdagen för regeringen.
3. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör återkomma med ett förslag om åtgärder för att stimulera havsbaserad vindkraft inom ramen för elcertifikatssystemet och tillkännager detta för regeringen.

Motivering
Elcertifikat är ett ekonomiskt stöd för producenter av förnybar el. För varje producerad megawattimme förnybar el kan producenterna få ett elcertifikat av staten. Elproducenterna kan sedan sälja elcertifikaten på en öppen marknad där priset bestäms mellan säljare och köpare. Certifikaten ger på så sätt en extra intäkt till den förnybara elproduktionen, utöver den vanliga elförsäljningen. Köpare är aktörer med s.k. kvotplikt, främst elleverantörer. Dessa måste köpa en viss andel elcertifikat i förhållande till sin elförsäljning eller elanvändning. Hur stor andelen är bestäms genom en kvot i lagen (2011:1200) om elcertifikat. Kvoten är utformad för att skapa en efterfrågan på elcertifikat och förnybar el varje år fram till 2020. Sedan systemet infördes 2003 har utbyggnaden av förnybara energikällor tagit fart. Elcertifikatssystemet har därmed tjänat Sverige väl.

Regeringens proposition Nytt mål för förnybar el och kontrollstation för elcertifikatssystemet 2017 (2016/17:179) bygger på den energipolitiska överenskommelsen som förra året träffades mellan regeringen, Moderaterna, Centerpartiet och Kristdemokraterna. Överenskommelsen slår bl.a. fast att elcertifikatsystemet ska förlängas och byggas ut. En ökad omfattning av elcertifikatsystemet är välkommen. Vänsterpartiet delar uppfattningen om att förutsättningarna för förnybar energi behöver bli bättre, även om vi gärna hade sett en ytterligare ambitionshöjning. Att överenskommelsen i övrigt brister, bl.a. i att man inte sätter något stoppdatum för kärnkraft, är däremot mycket olyckligt.

Utöver förslag på ändringar i lagen (2011:1200) om elcertifikat som innebär att systemet förlängs till 2045 och utökas med 18 terawattimmar till 2030 berör propositionen också förändringar som gäller både kvotkurvan och i viss mån vad som ska ingå i systemet.

Den elintensiva industrin
Ungefär en tredjedel av energin i Sverige används för produktion inom industrin. Det är främst ett fåtal energiintensiva branscher som står för den större andelen av industrins energianvändning – bl.a. massa- och papperstillverkning, järn- och stålindustri samt kemisk industri. Enligt lagen (2011:1200) om elcertifikat är den s.k. elintensiva industrin undantagen från kvotplikt för den el som används i tillverkningsprocessen. Exempel på sådana industrier är pappers- och massabruk. Undantaget innebär att den elintensiva industrin inte behöver betala kostnaden för elcertifikat – en kostnad som övriga elanvändare betalar. Den elintensiva industrin kan därmed sägas ta del av ett lägre elpris samtidigt som den undgår den fulla kostnaden för elcertifikat. Undantaget motiveras med att man vill värna den elintensiva industrins internationella konkurrenskraft.

Vänsterpartiet anser att den elintensiva industrin bör ta ett större ansvar för elcertifikatssystemet framöver. Det är inte rimligt att den elintensiva industrin drar nytta av elcertifikatssystemet genom lägre elpriser samtidigt som man inte behöver vara med och betala fullt ut. Vi anser därför att den elintensiva industrin i större utsträckning än idag bör vara med och finansiera elcertifikatssystemet. En sådan utveckling vore bra både för utbyggnaden av förnybar energi och för den elintensiva industrin i sig som behöver mer förnybar energi i takt med att vi avvecklar kärnkraften. Samtidigt är det viktigt att den elintensiva industrins internationella konkurrenskraft inte hotas. Vänsterpartiet har därför tidigare föreslagit att regeringen ska återkomma till riksdagen med en konsekvensutredning av hur den elintensiva industrins konkurrenskraft skulle påverkas om man avskaffade nuvarande undantag från kvotplikten.

Konjunkturinstitutet lade 2013 fram rapporten Vem ska betala för den förnybara elkraften? – Analys av kvotplikten, där resultaten pekar på att ett begränsat undantag för den elintensiva industrin ger liten långsiktig påverkan på samhällsekonomin. Istället bedöms förändringar i andra styrmedel ha större inverkan på den långsiktiga produktionsnivån. Vi menar att frågan bör tas vidare och att ett konkret förslag bör utformas så att den elintensiva industrin får långsiktiga spelregler. Regeringen bör därför återkomma till riksdagen med ett förslag om avskaffande av nuvarande undantag från kvotplikten för den elintensiva industrin. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Torvanvändning bör utgå ur elcertifikatsystemet
Regeringen föreslår i sin proposition att torv även fortsättningsvis bör berättiga till elcertifikat. Vänsterpartiet menar att torv bör fasas ut ur elcertifikatssystemet. Det finns i huvudsak tre skäl till detta. För det första är torv enligt såväl EU som Kyotoprotokollet att betrakta som ett fossilt bränsle och bör därmed inte vara berättigat till tilldelning av elcertifikat. För det andra har såväl brytning som förbränning av torv en klimatpåverkan i nivå med fossila bränslen. För det tredje påverkar torvbrytning ett flertal av Sveriges miljömål negativt, däribland miljömålen Begränsad klimatpåverkan och Levande sjöar och vattendrag.

Regeringen har tidigare uttryckt att man avser att följa utvecklingen på området. Vi menar dock att torvens negativa klimat- och miljöpåverkan redan är tydligt klargjord, inte minst på internationell nivå. Energimyndighetens rapport Kontrollstation 2017 för elcertifikatssystemet – En delredovisning (delredovisning 1), som bl.a. tar upp torven inom elcertifikatssystemet, ger oss ingen anledning att omvärdera vår ståndpunkt. Torvbaserad elproduktion bör inte vara en del av elcertifikatssystemet. Regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag på hur torvanvändningen ska fasas ut ur elcertifikatssystemet, med inriktningen att nya torvtäkter inte ska öppnas. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna.

Stimulera havsbaserad vindkraft
Trots att det finns en stor potential för havsbaserad vindkraft i Sverige har byggandet ännu inte tagit fart. I dag finns det sex havsbaserade vindkraftsparker. De är främst lokaliserade i södra delen av landet. Förutom de uppenbara klimatvinsterna ger havsbaserad vindkraft dessutom fler jobb i Sverige, eftersom mycket arbete måste utföras på plats. Även om både bygg- och driftskostnaden är högre för havsbaserad vindkraft är årsproduktionen betydligt högre. En stor del av kostnaden kan härledas till nätanslutningen. Den energipolitiska överenskommelsen slår fast att anslutningsavgifterna till stamnätet för havsbaserad vindkraft bör slopas. Vänsterpartiet är positivt till detta; även vi menar att det krävs ytterligare politiska åtgärder för att stimulera utbyggnaden av havsbaserad vindkraft. Ett sätt vore att öka utbyggnadstakten i prisområde 3 och 4, de områden där det mesta av den havsbaserade vindkraften finns. Regeringen bör återkomma med ett förslag om åtgärder för att stimulera havsbaserad vindkraft inom ramen för elcertifikatssystemet. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna.
Birger Lahti (V)

Stig Henriksson (V)

Jens Holm (V)

Amineh Kakabaveh (V)

Hans Linde (V)

Håkan Svenneling (V)

Emma Wallrup (V)

Blekinge Offshore, klimatet och jobben först

Igår fattade regeringen det mycket olyckliga beslutet att inte ge klartecken för bygget av Blekinge Offshore, troligen världens största vindkraftspark till havs, i Hanöbukten i Sölvesborgs kommun. Regeringen menar att försvarsmaktens intressen i det här fallet väger tyngre än bygget av vindkraftsparken. Men måste det finnas en motsättning? Det är klart att försvaret skulle kunna fortsätta att ha verksamhet till havs och luft även om det byggs en vindkraftspark. Som det är idag motsätter sig försvarsmakten rutinmässigt mängder med viktiga vindkraftsprojekt. I sådana lägen måste regeringen kunna stå emot påtryckningarna.

Vi i Vänsterpartiet har länge drivit byggandet av Blekinge Offshore. Vi har lyft frågan i riksdagen och på alla andra nivåer, lokalt och regionalt, också. Projektet var helt och hållet klart för start; miljöprövning och lokala beslut var på plats. Finansiärer hade redan gått in med pengar och var beredda att skjuta till mer. Och så kommer denna  kalldusch!

Regeringens beslut visar tyvärr att försvarsmaktens intressen väger tyngre än skapandet av hundratals nya jobb och en storskalig produktion av förnybar energi. Har regeringen verkligen tagit sitt löfte om världens första fossilfria välfärdsland på allvar? Och hur var det med löftet om EUs lägsta arbetslöshet? Gårdagens beslut visar att det tyvärr är en bra bit krav tills dess.

Ompröva beslutet!

Sverige kan och måste göra mer

Jag skriver idag i Miljöaktuellt. Läs artikeln där eller nedan. Idag kl 13.00 debatterar jag klimatpolitiken inför Paris med klimat- och miljöminister Åsa Romson. Följ på riksdagen.se eller SVT2.

Sverige kan och måste göra mer
Miljöaktuellt, 2015-11-24
På måndag inleds klimattoppmötet i Paris, COP21. Vi vet redan nu att det här inte kommer att bli mötet som med ett klubbslag räddar klimatet. Sverige kan bidra till att resultatet ändå blir tillräckligt bra.

FN:s sekretariat för klimatkonventionen UNFCCC har nu analyserat de klimatbidrag, så kallade INDC:s, som kommit in (cirka 170 stycken) och konstaterar att dessa bidrag inte räcker för att förhindra en global temperaturhöjning på max två grader Celsius. Sverige har inte presenterat något eget klimatbidrag, utan klimat- och miljöminister Åsa Romson (MP) tycker att det räcker att luta sig mot EU.

EU:s klimatbidrag är ett av de kortare som inkommit till Paristoppmötet, knappt fem A4-sidor med det enda konkreta målet att EU ska minska sina utsläpp med minst 40 procent till år 2030. Det kan väl ändå inte vara Sveriges åsikt att det är ett bud gott nog inför Paris?

I EU:s klimatbidrag ges inga svar på knäckfrågor som ny och additionell klimatfinansiering, tekniköverföring, klimatanpassning eller om hur utvecklingsländerna ska ersättas för de skador och förluster (”loss and damage”) som de i dag drabbas av på grund av klimatförändringen. Åsa Romson måste presentera konkreta svar på just dessa frågor som EU inte berör.

Jag välkomnar att regeringens initiativ Fossilfritt Sverige där Sverige nu ska bli ett av världens första fossilfria välfärdsländer. Men för att det ska bli trovärdigt måste det fyllas med innehåll. Regeringen skulle kunna börja med att berätta när Sverige ska bli fossilfritt. Är det 2030 eller 2100? Den preciseringen är inte oviktig.

Vi är också många som efterlyser de konkreta lagförslagen för att ställa om Sverige till fossilfrihet. Hur ska till exempel vår fordonsflotta bli fossilfri till 2030? Var finns de kraftfulla satsningarna på kollektivtrafiken? När kommer flygskatten som ska begränsa flygets kraftiga utsläpp? Handlingsplanen för minskad köttkonsumtion och satsningar på vegetarisk mat? Utfasningen av de fossila subventionerna (här finns lika mycket pengar att spara som utsläpp att minska). Som vi ser återstår nästan allt att göra.

Men det finns en konkret sak klimat- och miljöminister Åsa Romson och statsminister Stefan Löfven (S) skulle kunna göra här och nu. Det är att hörsamma öriket Kiribatis vädjan om att stoppa all ny exploatering av kol. Kiribatis president, Anote Tong, har skrivit till Stefan Löfven och resten av världens stats- och regeringschefer och hoppas på stöd för förslaget om att inga nya kolgruvor ska tas i drift. Det är länder som Kiribati som här och nu drabbas värst av våra utsläpp varför det finns skäl att lyssna extra noga till deras förslag.

Vi i Sverige har ju ett stort ansvar genom Vattenfall för storskalig kolbrytning med utsläpp av tiotals miljoner ton koldioxid årligen. Socialdemokraterna och Miljöpartiet lovade glädjande nog för ett år sedan att Vattenfall inte ska få ta några nya kolgruvor i anspråk. Därför skulle det passa som hand i handske om Löfven och Romson också formellt kunde backa upp Kiribatis förslag om kolmoratorium.

Tänk vilken signal det skulle sända till klimatförhandlingarna: Sverige, som första industrialiserat land, stödjer Kiribatis förslag om stopp för ny kolbrytning.

Vi vet att det är de industrialiserade länderna som har det historiska ansvaret för utsläppen av växthusgaser. Sverige är inget undantag. Därför kan vi inte hålla på och skicka ansvaret till någon annan. Att gömma sig bakom EU håller heller inte. Därför behövs ett Sverige som gör mer, som solidariserar sig med utvecklingsländerna och som visar på det goda exemplet som klimatföregångare.

Åsa Romson och Stefan Löfven, ni har avgörandet i er hand.

Jens Holm (V), klimatpolitisk talesperson

___

Idag kl 13.00 i riksdagens kammare debatterar Jens Holm klimatpolitiken inför Paris med Åsa Romson.

Vem tar ansvar för vår planet?

Jag skriver i Miljömagasinet, se nedan eller där.

Vem tar ansvar för vår planet?
Miljömagasinet, 2015-04-30
Det finns få frågor där vi politiker är så överens som att konstatera att klimatfrågan är vår tids ödesfråga. Men ändå finns det få frågor där det händer så lite i förhållande till vad som behöver göras.

Vi vet redan att fjolåret var det varmaste någonsin. Och att åren dessförinnan också hade slagit värmerekord. Vi vet att koncentrationen av koldioxid i atmosfären nu passerat 400 miljondelar, och alltså redan nu ligger över 350 ppm, det som många forskare brukar hänvisa till som maxnivån.

Ändå händer så litet. Varför? Jag tror att den kanadensiska författaren Naomi Klein är något på spåret då hon pekar ut kapitalismen som den stora bromsklossen. I sin bok This Changes Everything – Capitalism vs the Climate tar hon upp mängder av exempel på hur verkningsfulla åtgärder smulats ned till urvattnade marknadstillvända initiativ. Klimatskatter har blivit handelssystem. I stället för stoppdatum för fossila energikällor får de fortsätta att släppas ut. I stället för gemensamma lösningar ska vi individer rädda klimatet genom ”etisk konsumtion” och i stället för stora gemensamma investeringar i omställning hoppas man på marknaden.

Lite självkrititskt kan jag erkänna att även vi i Vänsterpartiet borde kunna lyfta upp klimatfrågan mer, och särskilt peka på behovet av systemkritiska lösningar. Nu är dessutom helt rätt läge för oss att sätta klimatfrågan först. Det går inte längre att räkna med Miljöpartiet på samma sätt som förr. De sitter i regeringen och är uppbundna av socialdemokraterna i många frågor. Jag tänker exempelvis på Förbifart Stockholm, som de tyvärr gav klartecken till. Eller att vi ännu inte fått några nya ambitiösare klimatmål än den tidigare borgerliga regeringens. Nästa stora fråga är Vattenfalls kolkraftverk i Tyskland med tillhörande kolgruvor. Nu trycks det på för att Vattenfall ska sälja dessa. Men vad händer? Utsläppen fortsätter bara någon annanstans. Vattenfall måste i stället besluta om en successiv avveckling av brunkolet och endast investera i förnybart. Och här krävs ett regeringsbeslut om detta. Att successivt avveckla kolet i stället för att sälja energin därifrån kommer vara regeringens enskilt viktigaste klimatbeslut under mandatperioden. Det handlar om att se till att så mycket som en miljard ton utsläpp av koldioxid inte kommer ut i atmosfären.

Men det finns mycket annat som också måste göras. Klimatfrågan måste in i alla politikområden. De nya jobben, som verkligen behövs, måste handla om att ställa om våra samhällen. Våra nya städer och bostäder måste byggas hållbart utan bilberoende. Vi måste ha konsumtionsmönster som är hållbara med exempelvis minskad köttkonsumtion. Välfärden och miljöarbetet måste expandera kraftigt, finansierat med skatter på höga inkomster, flyg, massbilism och allt annat som smutsar ned.

I år är också det år då världens länder ska komma överens om ett klimatavtal på klimattoppmötet i Paris. Vi är nog många som inte har så stora förväntningar. Men, kanske går det att verkligen massmobilisera inför mötet? Jag kommer ihåg hur snabbt ett stort tryck för klimatet byggdes upp inför toppmötet i Köpenhamn, 2009. Hela den hösten – inför toppmötet – var klimatfrågan högst upp på den politiska och mediala dagordningen. Och till mötet reste också inte bara tiotusentals aktivister utan också en bra bit över 100 stats- och regeringschefer.

Tyvärr räckte det inte ända fram den gången. Men mobiliseringen inför Köpenhamn visade att det faktiskt går att få upp en enda fråga högst upp på dagordningen just genom massmobilisering.

Så, om det gick då borde det gå nu igen inför klimattoppmötet i Paris i december. Jag hoppas vi ses under klimatåret 2015.

Besök hos brunkolen

Welzow_Holm

Har besökt Lausitzfälten i Brandenburg, östra Tyskland. Det är här Vattenfall har tre av sina fyra brunkolskraftverk och stora dagbrott för kolbrytning.

sprinklers_welzowVid dagbrottet Welzow Süd sprutar seriekopplade sprinklers ut vattenånga ut i luften. Det görs för att damm och kolpartiklar inte ska sprida sig i luften. ”It´s a big show off”, säger en av invånarna. ”Som om dom där skulle göra någon skillnad mot allt det här”, säger han och pekar ut över det enorma dagbrottet, som jag inte ser slutet på.

På mötet med byborna i Proschim (granne med dagbrottet Welzow Süd) är engagemanget nära kokpunkten. Jordbruksmarken, grundvattnet, luften och deras bostäder har förstörts av kolbrytningen. För att inte nämna utsläppen av växthusgaser som förstår är gigantiska, kring 60 miljoner ton per år, mer än Sveriges samlade utsläpp. En man representerar den sorbiska minoriteten som lever just i området (vägskyltar är t ex utmärkta på både tyska och sorbiska). ”Vi är en hotad minoritet. Och om fler av våra byar måste rivas hotar det hela vår kultur”, berättar han.

Bybornas tydliga budskap till oss är: Se till så att Vattenfall avvecklar kolproduktionen – inga nya gruvor ska få öppnas. Proschim är för övrigt en fascinerande liten by. Granne med ett av Europas största dagbrott har man inte bara blivit självförsörjande på förnybar energi, man producerar nu 15 gånger sina behov och säljer elen på elnätet. Man ser solpaneler på så gott som alla tak på bondgårdarna runt omkring byn, ett biokraftverk tar hand om avfall från jordbruket och gör biogas och strax utanför byn finns en vindkraftspark. Proschim är som en motståndsficka mot den väldiga brunkolen som breder ut sig i området helt och hållet i svenska Vattenfalls regi.

Ett stenkast därifrån tänker Alexander och Sibylle Tetsch öppna en pizzeria. ”Den här ska vara klar i maj” säger Alexander och pekar stolt mot en vedugn som två hantverkare håller på att färdigställa. Bakom den blommande trädgården börjar spökbyn Haidemül. Kommer verkligen någon att komma hit frågar jag skeptiskt?, kanske extra påverkad av regnet och det faktum att termometern endast visar ett par grader över nollstrecket. ”Jag, absolut, säger Alexander. Bara inte Vattenfall tvingar oss att flytta härifrån kommer folk söka sig hit.”

HaidemuhlHaidemühl visar vad som kan bli byn Proschims öde. Hade det inte varit för Vattenfall hade Haidemühl lika gärna kunna vara hemsökt av pesten eller en atombomb. Nu är det bara sedan 2007 en evakuerad by där allt är ödelagt. Tidigare fanns här en glasfabrik och en del andra småindustrier, en skola och bostäder för 600 personer. Idag ligger allt öde. Fönsterrutorna till skolan har gått sönder, någon har sprejat ”Tack Vattenfall” på svenska på en av väggarna, trä och sly håller på att ta över.

Är det den bilden vi vill att människor ska få av Sverige och Vattenfall? Jag hoppas inte. Vattenfall behöver få ett uppdrag att successivt avveckla kolen och att inga nya gruvor ska öppnas. Det kan vi politiker besluta om, och det borde vi. Om vi sätter 2030 som slutdatum finns det en fullt realistisk möjlighet att ersätta kolen med förnybart. Det är precis vad vi behöver göra.

Vattenfalls nya ledning borde sättas på första tåg ned till östra Brandenburg för att studera konsekvenserna av sin egen verksamhet. Få kan lämnas oberörda av de ingrepp som vårt gemensamt ägda bolag skapar där. Lägg därtill att om Vattenfall öppnar nya gruvor för kol kan vi vänta oss utsläpp som är 20 gånger större än hela nationen Sveriges årliga utsläpp. Är det någonting FNs klimatrapporter har lärt oss är det just att de fossila energikällorna måste ligga kvar i marken. Här har Sverige och Vattenfall ett ansvar att ta.

Vänstern måste anamma den systemkritiska klimatpolitiken

Jag skriver på Dagens Arena. Läs där eller nedan.

Vänstern måste anamma den systemkritiska klimatpolitiken
Dagens Arena 2015-01-28
Vänstern har ett avgörande ansvar för klimatutmaningen. Naomi Klein visar i sin senaste bok varför det är så viktigt att vi bryter den slapphänta klimatpolitiken, skriver Jens Holm (V).

Trots att klimatutmaningen är vår tids största politiska utmaning har den insikten inte riktigt landat i konkret politik. Det är alltid någon annan politisk fråga som är viktigare. Även så för vänstern (i vid bemärkelse).

Den kanadensiska skribenten och författaren Naomi Kleinfrågar sig i sin senaste bok ”This Changes Everything – Capitalism vs the Climate” hur det kommer sig att de flesta av oss å ena sidan är medvetna om att klimatförändringen riskerar att äventyra hela vår existens (USA:s utrikesminister John Kerry kallade till exempelklimatförändringen för ”massförstörelsevapen” häromåret), men att det å andra sidan inte leder till starkare handling från oss. ”Why are we gambling?”, frågar sig Naomi Klein (s 225).

Boken är en lång uppgörelse med de senaste decenniernas släpphänta hanterande av hotet mot vår planet. Klein frågar sig hur det kunde bli så att vänstern i världen lämnade klimatfrågan till i bästa fall en alltför försiktig miljörörelse eller i värsta fall till de renodlade marknadsfundamentalisterna (ett uttryck för de senare finns att lyssna på i P1-programmet Obs anmälan av Kleins bok i förra veckan).

Naomi Klein är frustrerad över att handelssystem föreslås i stället för klimatskatter. Att miljöorganisationer (i USA ska tilläggas) tar emot donationer från utsläppande storföretag. Liksom att upptagen av kol, olja och fossilgas tillåts öka och att en stor del av ansvaret för att rädda planeten rullas över på individen istället för politiken. Kort och gott; att det inte görs tillräckligt och att alltför stor tilltro sätts till marknadens osynliga hand.

Detta skulle kunna vara ett gyllene läge för vänstern i världen att komma med politiska lösningar som både skapar nya gröna jobb och som snabbt ställer om våra samhällen.

Naomi Klein påpekar helt korrekt att det behövs mer av vänsterpolitik. Vi behöver till exempel gemensamma försäkringar, allmän sjukvård samt ett heltäckande ansvar med så kallad klimatanpassning av våra samhällen för att hantera de extrema väder vi kommer att se allt mer av som en effekt av klimatförändringen.

Till detta kan också Naomi Kleins paradgren; handelspolitiken, läggas. Nu när EU och USA förhandlar om ett framtida handels- och investeringsavtal måste miljö- och klimatpolitiken överordnas handelsdogmerna.

Det så kallade investeringsskyddet, ISDS, som är tänkt att möjliggöra för storföretagen att stämma stater i det föreslagna frihandelsavtalet vore i det sammanhanget helt förödande för progressiv klimatpolitik.

Naomi Klein sätter stort hopp till en bredare organiserad rörelse för klimatet. Hon skiver: ”only mass social movements can save us now” (s 450). Och det stämmer förstås. Men motståndet måste artikuleras i en förändring mot något. Och vi har fortfarande en bit kvar tills det att klimatrevolutionen spelar ”on repeat, all day every day, everywhere” (s 452), som Klein skriver.

Men å andra sidan kan vi se hur ett momentum snabbt kan byggas upp i samhället. Jag tänker spontant på hösten 2009 inför klimattoppmötet i Köpenhamn då mycket av politiken och inte minst medierapporteringen handlade just om klimatfrågan (till toppmötet kom också en bra bit över 100-talet stats- och regeringschefer). Det trycket i samhället hade byggts upp av ett myller av aktiviteter på basplanet. Om det gick då borde det gå nu igen inför klimattoppmötet i Paris i december.

Vänstern har den helt avgörande uppgiften i detta. Då måste vi sluta att tassa som en katt kring het gröt kring klimatutmaningen. Det går inte att tro att det räcker att ta rygg på Miljöpartiet.

Det kan dessutom vara helt felaktigt nu när MP vill orientera sig alltmer mot höger och då avhänder sig de verktyg som behövs för att minska utsläppen (lyssna påFridolins svar till Sjöstedt i partiledardebatten häromveckan).

Klimatfrågan måste in i alla politikområden. De nya jobben, som verkligen behövs, måste handla om att ställa om våra samhällen. Våra nya städer och bostäder måste byggas hållbart utan bilberoende. Vi måste ha konsumtionsmönster som är hållbara med exempelvis minskad köttkonsumtion.

Välfärden och miljöarbetet måste expandera kraftigt, finansierat med skatter på höga inkomster, flyg, massbilism och allt annat som smutsar ned. En välfungerande välfärd är inte bara viktig för rättvisan och sammanhållningen i samhället, utan också för att vi ska kunna hantera effekterna av varmare klimat och extremväder på ett mer rationellt och jämlikt sätt.

Vi måste omdana våra samhällen i grunden till hållbarhet och rättvisa. Här kan vi visserligen ha hjälp av moderna företag på fungerande marknader, men det låter sig inte göras av sig självt. Det krävs lagstiftning, ekonomisk omfördelning och många tuffa beslut för att det verkligen ska bli av.

Det här borde vara vänsterns paradgren. Naomi Kleins This Changes Everything kan hjälpa oss att anta den utmaningen.

Jens Holm (V), riksdagsledamot och klimatpolitisk talesperson

Läs Naomi Klein

Vilket bensinbolag blir först med att marknadsföra sig som fritt från oljesand? Så avslutade en liberal samhällsdebattör sin anmälan av ”This Changes Everything – Capitalism vs the Climate” av den kanadensiska författaren Naomi Klein. Förutom att det idag i Sverige inte finns något bensinbolag som hämtar sin olja från oljesand (en form av oljeutvinning i Kanada som får katastrofala effekter på miljön i de områden där den utvinns) var det beskrivande för den liberala synen på vår tids utan tvivel största samhällsutmaning; klimatförändringen. Om vi bara ger företagen än mer frihet (under ett lagomt hårt tryck från medvetna konsumenter) så kommer samhällsförändringen mer eller mindre automatiskt.

Det är just den slapphänta modellen som Klein gör upp med i sin bok. Klimatförändringen är för långtgående och för farlig för att lämnas åt marknadens osynliga hand. Att Klein, som tidigare skrivit kritiskt om marknadsfundamentalistiska handelsavtal och åtstramningspolitik, vill ha mer systemmässiga lösningar är visserligen inte så konstigt. Men This Changes Everything är ingen svart-vit pamflett. Det är en mycket genomarbetat och välunderbyggd uppgörelse med de senaste decenniernas otillräckliga och ibland helt och hållet felaktiga politik för att komma tillrätta med de skenade utsläppen av växthusgaser. Och det är bråttom. Sedan 1990 har världens utsläpp av koldioxid ökat med 60 procent. Nyligen fick vi färska rapporter om att 2014 var det varmaste året någonsin. Jag vill minnas att åren dessförinnan också hade slagit rekord som hypervarma. Det är inget tvivel om att klimatfrågan är akut.

Naomi Klein är frustrerad över att istället för klimatskatter så föreslås handelssystem, istället för stopp för nya energikällor ökar upptagen av kol, olja och fossilgas, istället för att politiken tar ett enhetligt grepp om att rädda klimatet läggs en stor del av ansvaret på individen. Till detta kan läggas den ekonomiska kris som nu under många år hemsökt de industrialiserade länderna och som har spätt på arbetslöshet och ökat ekonomiska klyftor. I det här läget är en alltmer avreglerad kapitalism det sista vi behöver, menar Klein. Och detta skulle kunna vara ett gyllene läge för vänstern i världen att komma med politiska lösningar som både skapar nya gröna jobb och som snabbt ställer om våra samhällen. För det behövs stora offentliga investeringar (finansierat med skatter och avgifter på det som smutsar ned), slutdatum för fossilanvändandet och andra långtgående förslag. Det behövs också mer av vänsterpolitik, med t ex gemensamma försäkringar, allmän sjukvård m m, för att hantera de extrema väder vi kommer att se allt mer av som en effekt av klimatförändringen.

Jag tänkte en del på det där när jag för några månader sedan läste Svante Axelssons bok ”Vår tid är nu”. Axelsson börjar i den andra änden och skriver om vikten av att börja i det lilla och inte tala så mycket om den stora systemförändringen. Upp med solceller på ditt och grannens hus, underlätta att vara med i en bilpool, se till att regeringen fattar beslut om att minska på AP-fondernas fossilinnehav och massa andra begränsade steg är det som kommer att göra att vi får upp farten. När man väl fått upp farten, ja då cyklar man och då går en massa redan av sig självt.

Naomi Klein vill hellre tala om systemförändring. När vi förstått vad som är roten till problemet; dagens ekonomiska system, då kan vi börja arbeta för att förändra detta. Det är förstås helt korrekt. Men det gäller också att hålla öppet för små positiva steg som kan engagera människor. Alla människor går inte igång på tanken om en stor revolution.

Ibland är det inte heller helt enkelt att välja mellan marknad eller stat i klimatpolitiken. Iallafall inte om man är politiker. Klein tar upp handelssystemet med utsläppsrätter (och med det kommer alltså rätten att köpa utsläppsrätter av andra länder eller företag och därmed fortsätta att släppa ut hemma hos sig självt). Det är för övrigt att USA var de hårdaste förespråkarna för detta i förhandlingarna om Kyotoprotokollet, EU var emot. Men EU var med och klubbade Kyotoprotokollet 1997, USA ratificerade det tillslut inte. EU fick också handelssystemet på plats. I dagsläget ligger ett ton koldioxid på ca 50 kronor, i Sverige ligger det, med vår koldioxidskatt, på drygt 1000 kronor. Systemet fungerar rätt illa, minst sagt.

Ett handelssystem anses vara mer av en marknadsorienterad åtgärd än t ex en koldioxidskatt. Så, hade det inte varit bättre med en koldioxidskatt i EU? Jo, men som bekant har EU ingen skattebefogenhet, så det är nästan omöjligt att ens tänka sig. Å andra sidan kan ett handelssystem utformas på ett tämligen strikt sätt (med begränsningar i antalet utsläppsrätter, lägsta pris på utsläppen, utan uppköp i andra länder än handelszonen etc), så att systemet blir så likt en koldioxidskatt som möjligt. Då blir inte uppdelningen mellan höger och vänster lika tydlig. Å andra sidan finns det väldigt få från höger, tyvärr, som driver att de marknadsbaserade åtgärderna ska bli mer robusta.

Naomi Klein sätter stort hopp gräsrotsrörelser och exemplifierar med kampen mot XL-Keystone-oljeledningen i Nordamerika, 350.org-nätverket som hon själv är en del av och de motståndsrörelser som växt upp i Sydeuropa i eurokrisens kölvatten. Hon kallar dessa nya handfasta motståndsfickor för Blockadia. Blockadia handlar om motstånd mot nya fossila energiutvinningar som olja, kol, gas eller öppnandet av gruvor. Människor går samman av både klimatskäl, men också för att man värnar den lokala miljön eller lokalsamhället. Miljö och det sociala smälter samman. Det är hoppfullt att människor organiserar sig och gör motstånd, men när det handlar om visionen om något annat och vägen dit är det inte bokens starkaste del. Klein skriver ”only mass social movements can save us now” (s 450). Och det stämmer förstås. Vi behöver ett välorganiserat folkligt motstånd. Men motståndet måste artikuleras i en förändring mot något.

Vägen dit är förstås inte glasklar. Men något borde hända om klimatrevolutionen ska ”play on repeat, all day every day, everywhere” (s 452), som Klein skriver. Klimatfrågan måste helt enkelt blir allestädes närvarande i politiken och allt vad vi gör. Vi har fortfarande en bit kvar till det tillståndet. Men å andra sidan kan vi se hur momentum kan byggas upp snabbt i samhället. Jag tänker spontant på hösten 2009 inför klimattoppmötet i Köpenhamn då mycket av politiken och inte minst medierapporteringen handlade just om klimatfrågan (till toppmötet kom också en bra bit över 100-talet stats- och regeringschefer). Det trycket i samhället hade byggts upp av ett myller av aktiviteter på basplanet. Om det gick då går det nu igen, men – nu med ännu solidare forskningsresultat och med bättre internet etc som grund för organisering – kan det bli än större omfattning.

Vänstern har den helt avgörande uppgiften i detta. Ja, för inte kommer välmenande filantroper att lösa klimatproblemet åt oss, inte heller teknofixar, eller vetenskapsmän och kvinnor (som sitter inne med sanningen men inte vet hur man förändrar den). Men vänstern har alltför länge tassat som en katt kring het gröt kring klimatutmaningen. Naomi Klein har till och med ett kapitel i boken ”The extractivist left” där hon kritiserar vänsterstyrena i Latinamerika för att visserligen har utrotat en stor del av den extrema fattigdomen, men detta har finansierats med kraftig expansion av kol, olja och fossilgas. Greklands tillträdande premiärminister, vänsterns Alexis Tsipras, kritiseras också för att ha nedprioriterat miljöfrågorna de senaste åren.

Det behövs ett systemkritiskt perspektiv på vår tids största överlevnadsfråga. Det handlar om att klimatfrågan måste in i alla områden och vi måste våga gå till roten med problemet. Några exempel: Vi kan inte införa handelsavtal som försvårar eller möjliggör utbyggnad av förnybar energi och lokala jobb (något Klein lyfter fram exempel på). Ekonomisk tillväxt i sig är inte ett ändamål, däremot ekonomisk utveckling som gör våra samhällen bättre och hållbarare. Vi måste våga sätta ett slutdatum för fossila energikällor. Ja, det är ett hot mot några av världens absolut största företag som har just fossil energi som en bärande del i sina affärsmodeller. Offentliga subventioner ska inte gå till det som förstör miljön. Ochsåvidare…

I dagsläget är det bara vänstern som kan föra fram dessa politiska förslag. Det är hög tid att vi gör det.

Naomi Kleins This Changes Everything är en utmärkt bok för att bygga upp denna mobilisering. Jag hoppas den snart översätts till svenska.

Satsa på solenergin – på riktigt

Den framtida energin är klar och lysande på himlen – det är solen. Jag skulle önska att den insikten fanns även hos regeringen. Få energislag har blivit så styvmoderligt behandlade av regeringen som just solenergin. Anslagen har höjts och sänkts, man har dragit förslag om nettodebitering i långbänk och efter tre utredningar kommer nu ett förslag som inte ens är nettodebitering och regeringen fortsätter att öppna för ny kärnkraft (som står i vägen för det förnybara).

Idag säger energiminister Anna-Karin Hatt att regeringen ”satsar” 50 miljoner kronor på solceller. En satsning brukar vara något nytt. Men det är inte ens en satsning. Det är en neddragning med tio miljoner kronor. Tidigare låg installationsbidraget för solceller på 60 miljoner kronor/år. Hur kan en neddragning med tio miljoner bli en satsning? Dessutom är 50 miljoner kronor alldeles för lite (tusentals personer står exempelvis i kö hos våra länsstyrelser och de kommer aldrig att få något installationsbidrag). Så vad är det nya med detta mer än att energiministern påstår att det är en satsning?

Vänsterpartiet har avsatt drygt 300 miljoner kronor mer än regeringen för ”ny energiteknik”, en stor del av detta kommer att gå till solceller. Ja, jag kan lova åtminstone dubbelt så mycket mer i installationsbidrag för solceller än regeringen. Vi behöver också en verklig nettodebitering (och inget inget krångligt skatteavdrag, som regeringen föreslagit) och vi vill slå fast att det ska vara 100 procent förnybar energi i framtiden (ingen kärnkraft eller fossilt).

Läs gärna mer i vår renodlade solenergimotion (den enda som lagts i riksdagen, såvitt jag vet) via länken eller nedan.

grossmarkt_3
Här är jag på ett tak vid partihallarna Grossmarkt, Berlin.

bundestag_solceller_tak
Tyska Bundestag har solceller på taket, varför inte på Riksdagen i Stockholm?
Ja, vi ska kort och gott göra som Tyskland; se till att våra hushåll, småföretag, våra allmännyttiga bostäder, kooperativ och alla andra som vill blir producenter av den renaste tänkbara energin; solenergin.

Läs gärna vår motion Solenergi 2012/2013, N387

1 Förslag till riksdagsbeslut
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om planeringsmål för solenergi.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om nettodebitering.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om införande av solvärmestöd.
2 En ljusnande framtid – satsa på solenergin
Energi från solen finns i oändliga mängder. Ändå används bara en mikroskopisk del för att producera energi. Även om en stor del av den solenergi som når jorden inte går att ta tillvara finns det ändå en enorm potential att utnyttja solen som kraftkälla mycket effektivare än idag. Många länder har upptäckt detta. I Sverige står solenergin än så länge och stampar, trots stort intresse bland företag, offentlig sektor och privatpersoner. Vänsterpartiet vill kraftigt öka produktionen av ren el från solen. Nedan skriver vi mer om detta.

I takt med fallande priser på solceller har utbyggnaden av solenergianläggningar börjat ta fart i världen. I fjol var solceller det elenergislag som växte snabbast i Europa. I världen installerades 30 gigawatt (GW) förra året, varav den största delen i Europa. Totalt finns 69 GW solel installerat i världen. Det motsvarar en årlig produktion på 85 terrawatttimmar (TWh), eller lika mycket som elbehovet hos 20 miljoner europeiska hushåll.

2.1 Solrevolutionen i Tyskland
Tyskland är i särklass världens största producent av solenergi, med ungefär 36 procent av världsproduktionen. Idag står solelsproduktionen för fyra procent av Tysklands totala elproduktion. Sommartid är produktionen förstås mycket större. I slutet av maj i år levererade de tyska solcellerna 50 procent av landets totala elbehov under en kortare tid (motsvarande produktionen från 20 kärnkraftsreaktorer). Solenergi är en del av den tyska basindustrin, som är stora tillverkare av solceller, moduler, växelriktare och andra komponenter som behövs inom solelsproduktionen. Solcellsproduktionen i Tyskland sysselsätter idag 128 000 personer inom ungefär 10 000 företag. Det finns exempel på att svenska företag och svensk teknik har flyttats till Tyskland, där marknaden finns (exempelvis svenska Solibro som i slutet av 2006 köptes upp av tyska Q-Cells, som i sin tur nyligen har köpts upp av ett kinesiskt bolag). Den snabba tyska utbyggnaden av solenergi är direkt kopplad till politiska beslut. Tysklands stora energiomställning Die Energiewende handlar om att kärnkraften helt och hållet ska vara avvecklad år 2022 och att 80 procent av energiproduktionen ska vara förnybar senast 2050. Det är alltså den förnybara energin som ska växa. Åtta kärnkraftsreaktorer har redan stängts i Tyskland.

Enligt tyska naturvårdsverket har stängningen av kärnkraftsreaktorerna hittills inte lett till några ökade utsläpp av koldioxid. Det är främst solenergi och vindkraft som har byggts ut när reaktorerna har stoppats samt att man satsat kraftigt på energieffektivisering. En annan bärande del i den tyska energiomställningen är lagen om förnybar energi, EEG (Erneuerbare Energien Gesetz), som garanterar producenterna av förnybar energi ett fast pris för den el de producerar och ger den förnybara energin företräde i elnätet framför t.ex. kol och kärnkraft. Med EEG är det lätt för tyska hushåll att ta ett banklån för exempelvis utbyggnad av solceller på taket. Kanske håller det tyska systemet på att rita om de traditionella ägarförhållandena på energimarknaden.

Hushållen har nämligen blivit stora producenter av förnybar energi, i synnerhet solenergi. I dagsläget producerar en miljon tyska hushåll sin egen el med hjälp av solceller. Enligt radioprogrammet Klotet står de tyska hushållen idag för 40 procent av den totala produktionen av förnybar energi i Tyskland. De fyra stora energibolagen – där Vattenfall är ett – står för endast 6,5 procent. Den resterande delen ägs av främst banker och lantbrukare (Sveriges Radio, Klotet den 22 augusti 2012). Hushållen håller på att gå från att vara passiva konsumenter till producenter av ren energi.

2.2 Danmark större än Sverige
Även i Danmark växer solelen fort. Mellan 2006 och andra kvartalet 2012 tiofaldigades installationerna av solel i Danmark, från 2,9 till 29 MW. Trots en mycket större yta har Sverige i dagsläget endast hälften av Danmarks installerade solelskapacitet. Skälet till den snabba danska utbyggnaden är att man 2010 uppgraderade det tidigare systemet med nettodebitering samt allmänt sjunkande priser på solceller. Med det danska systemet – som är inriktat på småskalig produktion av förnybar el – kan producenterna tanka ut sitt överskott på elnätet och kvitta det mot sin elräkning. Danmark har också antagit en energistrategi med målsättningen att senast 2050 vara helt oberoende av fossila energikällor.1

2.3 Sverige
Tyvärr ligger Sverige långt efter Tyskland och Danmark. Under ett par timmar i fjol installerade tyskarna lika mycket solel som Sverige gjorde under hela 2011. Sverige har i dagsläget 15,5 MW solceller installerat, motsvarande endast 0,01 procent av den totala elproduktionen i Sverige. Under 2011 installerades 4,3 MW, vilket var en ökning med 60 procent jämfört med året före.2 I år kommer troligen 6–7 MW att installeras. I relativa termer är detta en intressant och kraftig ökning, men i absoluta tal spelar solelen i dagsläget en i praktiken obetydlig roll för Sveriges totala energimix. Sverige har inte system med nettodebitering. Frågan har utretts flera gånger, men regeringen har inte lagt fram något konkret förslag. Istället har de låtit utreda frågan igen. Det första öronmärkta solcellsstödet infördes 2005 och löpte ut 2008. Nu finns ett öronmärkt solcellsbidrag på 60 miljoner kronor per år. Bidraget finansierar installation och material till 45 procent och kan sökas av både privatpersoner och företag eller offentlig sektor. Solcellsbidraget infördes 2009 och ska löpa i tre år.

Regeringen har genom höstbudgeten beslutat att förlänga detta stöd. Dessvärre blir det totalt sett lägre än dagens nivåer under de fyra år som stödet ska finnas. Solcellsbidraget har hittills varit mycket populärt. Enligt Energimyndigheten är bidraget översökt med ca tre gånger så mycket. Prognosen är att ansökningarna kommer att fortsätta att strömma in (Energimyndigheten muntlig uppgift den 17 september 2012). I dagsläget finns det ungefär 1 200 ansökningar som väntar på besked om solcellsbidrag. Detta skapar stor osäkerhet för alla de 1 200 personer, företag och enheter inom offentlig sektor som inte vet om de kommer att få bidrag eller inte. Osäkerheten blir förstås en hämsko för hela solelsmarknaden. Det kan vara värt att påminna om att de borgerliga partierna lovade utvecklat stöd till solel och solvärme i valrörelsen 2010. I det s.k. Jobbmanifestet skrev man: ”Ytterligare insatser görs för att stimulera utvecklingen av solceller och solvärme.” (Jobbmanifestet, s. 37.)

Solvärmebidraget på 25 miljoner kronor har redan avskaffats. Solcellsbidraget får finnas kvar, men på lägre nivå. Solenergin kan också dra nytta av elcertifikatssystemet. Men eftersom det är billigare att installera el från andra förnybara energikällor blir solenergin förlorare i elcertifikatssystemet. I Sverige finns inte heller något klart planeringsmål för solceller. Om det inte finns något uppsatt mål försvåras ambitionshöjningar. I Sverige finns en handfull tillverkare av solcellsmoduler, dvs. solceller sätts ihop till större enheter (Eco Supplies, Artic Solar, Latitude Solar, Swemodule, Absolicon Solar). Traditionella industriföretag som ABB spelar, och kan i framtiden spela, en ännu viktigare roll som producenter av ledare, växelriktare och andra solcellskomponenter. De företagen är idag hårt pressade av sjunkande marknadspriser och konkurrens från främst Kina. Men utvecklingen är inte oväntad. Produktionspriset för solceller har rasat och i dagsläget finns en överkapacitet i solcellsproduktion. Det är naturligt att vänta sig en konsolidering av marknaden där mindre framgångsrika företag slås ut och där de duktiga finns kvar samt slås ihop med andra företag. Men det finns också en växande marknad för installatörer och serviceföretag för uppsättning av solceller. Några av de svenska företagen är Direct Energy, Glacell, Nordic Solar, Solarit, Solect Power, Gridcon och Egen El. Om solenergimarknaden verkligen tar fart i Sverige väntas dessa och många nya företag växa kraftigt. Installation och service är inte lika konkurrensutsatt verksamhet på den internationella marknaden som klassisk hopsättning av solceller.

Flera energibolag erbjuder idag sina kunder att köpa den el som producerats. Det är bra, men är inget ”riktigt” nettodebiteringssystem eftersom elen köps till ett pris långt under marknadspriset. Stora energibolag som Fortum och Vattenfall erbjuder idag också färdiga paket med solceller som kan sättas upp på fastigheter mot betalning (för detta kan man få bidrag från Energimyndigheten). Vänsterpartiet ser stora möjligheter till en kraftfull utbyggnad av solelen i Sverige. Vi tror att den största potentialen finns i att bygga på redan befintliga byggnader, exempelvis tak till offentliga byggnader, industrilokaler, lager och förstås privatbostäder.

Enligt rapporten Potentialstudie för byggnadsintegrerade solceller i Sverige från Lunds tekniska högskola (Elisabeth Kjellsson, 2000) finns det i Sverige 400 miljoner kvadratmeter byggnadsyta (främst tak i olika konstellationer) som är lämplig (definierat som att de kan ge minst 70 procents avkastning) för att täckas med solpaneler. Om solceller skulle installeras på den ytan skulle det motsvara en årlig produktion på 40 TWh, dvs. ungefär lika mycket som från den svenska kärnkraften. Detta kan låta utopiskt, och vi tror inte heller att solenergin vinner på planer som i praktiken inte går att genomföra. Men det är helt klart att det finns en enorm potential som idag inte utnyttjas. Sverige har samma solinstrålning som Tyskland och Danmark. I de länderna har man kommit mycket längre. I Danmark och Tyskland börjar solelen att spela en reell roll som producent av ren energi för hushåll och industrin. Solenergin skapar jobb och välfärd. Det är inte några klimatologiska orsaker som skapar skillnaden mellan våra länder, utan politiska. Det är dags att ändra på det.

3 Vänsterpartiets förslag
Vänsterpartiet vill avveckla kärnkraften och satsa på 100 procent förnybar energi. Med en politisk målsättning om 100 procent förnybar energi och ett avvecklande av kärnkraften skapas de bästa förutsättningarna för att kraftsamla kring den förnybara energin. Se mer i motion 2012/13:N300 och 2012/13:N294.

Vänsterpartiet vill se en kraftfull utbyggnad av solenergin även i Sverige. Vi vill ha mer ren energi och nya gröna jobb. För detta krävs i det korta perspektivet öronmärkta stöd och på längre sikt långsiktiga förmånliga styrmedel. Vänsterpartiet föreslår därför nationella planeringsmål för både solel och solvärme. Branschorganisationen Svensk solenergi har satt 4 TWh solel och 4 TWh solvärme till 2020 som förslag till planeringsmål. Med tanke på fallande priser på solceller och med Vänsterpartiets kraftiga höjning av solcellsbidraget bedömer vi att 5 TWh solel och 4 TWh solvärme till 2020 är realistiska planeringsmål. Med planeringsmål får branschen och hushållen en tydlig signal om att solenergi är värt att satsa på. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

För att solenergin ska kunna växa kraftigt behövs ett system med nettodebitering och avstämning på elräkningen var sjätte månad. Med nettodebitering ska producenten av förnybar energi kunna tanka ut sitt överskott på elnätet och kvitta det mot sin elräkning. Systemet är tänkt att nå småproducenter varför det behövs en begränsning för hur många KWh som får tankas ut per år. Vi ser framför oss ett liknande system som införts i en mängd länder, t.ex. Danmark. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Vi välkomnar att regeringen i höstbudgeten förlänger solcellsbidraget. Men bidraget på 60 miljoner kronor för 2013 och 50 miljoner för de nästföljande åren är alldeles för lågt. Ungefär 1 200 personer, företag och verksamheter inom offentlig sektor står idag på väntelista för att kunna ta del av bidraget. Det behöver alltså höjas. Vi föreslår att bidraget höjs till 250 miljoner kronor. Bidraget ska kunna sökas av privatpersoner, offentlig sektor, företag och organisationer. Bidraget ska täcka ungefär hälften av kostnaden för material samt installation. Detta tas upp i vår motion 2012/13:N386 Utgiftsområde 21.

Vi vill också återinföra det öronmärkta bidraget för solvärme. Det var ett misstag av regeringen att avskaffa detta. Priset på solfångare är ännu inte på nivåer så att den storskaliga utbyggnad som vi vill se ska kunna förverkligas. Bidraget ska kunna sökas av privatpersoner, offentlig sektor, företag och organisationer. Bidraget ska täcka ungefär hälften av kostnaden för material samt installation. Vårt förslag är att ett årligt bidrag på 30 miljoner kronor införs. Vad som ovan anförs om införande av solvärmestöd bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Detta tas upp i vår motion 2012/13:N386 Utgiftsområde 21.

Vi vill också satsa på ökad forskning och utveckling inom energiområdet. Särskilt viktiga är här områden som solenergi, smarta nät och energilagring. Vi avsätter 200 miljoner kronor till detta för 2013 och åren därefter och återkommer till energiforskningen när regeringens proposition kommer.

Detta tas upp i vår motion 2012/13:N386 Utgiftsområde 21.

Stockholm den 1 oktober 2012

Jens Holm (V)

Kent Persson (V)

Torbjörn Björlund (V)

Siv Holma (V)

Hans Linde (V)

[1]

National Survey Report of PV Power Applications in Denmark 2011, June 2012, http://www.iea-pvps.org.
[2]

National survey report of PV power applications in Sweden 2011, IEA PVPS.

En socialist bör rösta socialistiskt

Igår skrev ETCs Johan Ehrenberg att han kommer att rösta på MP i EU-parlamentsvalet. Det får han förstås göra. Men jag tycker han gör fel. En socilist borde rösta på Vänsterpartiet. Det är kritiker som verkligen kan göra skillnad för miljön. En union som förhindrar medlemsländerna att föra en progressiv politik måste kritiseras. Läs mitt svar i ETC eller nedan. 

En socialist bör rösta socialistiskt
ETC, 2014-05-23

Johan Ehrenberg får förstås rösta på vilket parti han vill. Men han har fel när han skriver att MP i egenskap av att de släppt EU-motståndet kan driva klimatpolitiken med ”en helt annan trovärdighet”. Jag är den förste att hålla med om att MP har en bra klimatpolitik, men det är också som Ehrenberg konstaterar att i Sveriges riksdag har Vänsterpartiet föreslagit mer långtgående klimatmål och avsevärt mer pengar till klimatinvesteringar. Men blir man inte bättre på klimatpolitik i EU om man bejakar EU istället för att vara motståndare? Nej, jag tror snarare tvärt om.

Johan Ehrenberg är en varm anhängare av förnybar energi. Det är – som bekant – vi också. I Sverige var Vänsterpartiet (tillsammans med S och C) med och införde det s k elcertifikatsystemet för förnybar energi. Alla som producerar förnybart i lite större omfattning kan räkna med att de stora energibolagen köper upp energin i form av elcertifikat. Detta är välfungerande system som borde byggas ut och kompletteras med direkta stöd. Men nu vet vi inte hur det kommer att gå. Och det är EUs fel. EU-domstolen håller nämligen på att granska det svenska elcertifikatsystemet efter en anmälan av ett åländskt företag. Och i januari i år kom EU-domstolens generaladvokat (Mål C 573/12) med ett utlåtande där man säger att det svenska systemet med elcertifikat strider mot EUs princip om fri rörlighet för varor och tjänster. Om svenska företag har rätt till elcertifikat måste andra europeiska företag också ha det. Skulle generaladvokatens beslut gå igenom i den högsta instansen, EU-domstolen, skulle det sannolikt få helt förödande konsekvenser för vårt elcertifikatssystem och därmed för utbyggnaden av den viktiga förnybara energin. Här kan tilläggas att domstolen i de flesta fall följer generaladvokatens förslag.

Förnybar energi i ett land står mot principen om en fri marknad i EU. Vilket ska väga tyngst? För en socialist, klimataktivist och EU-kritiker borde svaret förstås vara att marknaden aldrig ska få förhindra länder att gå före på miljöområdet.

Vi kan ta ett annat exempel. Både jag och Johan Ehrenberg brinner för egen el. Och Ehrenberg känner väl till att den borgerliga regeringens förslag på området med ett skatteavdrag istället för regelrätt nettodebitering är uselt. Ehrenberg känner också till att regeringen motiverar sitt förslag med att de är förhindrade av EUs momslagstiftning att lägga fram ett förslag om nettodebitering. Jag tycker förvisso att regeringen borde lägga fram det ändå (och ett par EU-länder har ju nettodebitering), men vi ser att EUs momslagstiftning försvårar, inte underlättar, ett progressivt förslag om nettodebitering. Återigen; EU-harmonisering står mot progressiv miljöpolitik i medlemsländerna. Här behövs EU-kritiker som just tar upp det bisarra att progressiv klimatpolitik förhindras av EU.

Det här är inga enskilda exempel. Inom EU råder marknadsfundamentalismen. Den är inskriven i EUs fördrag. När jag gick igenom domstolens domar under en femårsperiod från 2004 i fall där miljö stod mot den inre marknaden vann marknaden varje gång. Ja, i alla 19 fall. 19-0 till marknaden alltså (se gärna min bok ”EU inifrån” sid 48). Sedan dess har domstolen dömt ett fåtal gånger till miljöns fördel, men inriktningen är fortfarande klar. Marknaden är överordnad progressiv miljöpolitik. Som bekant gäller det också för arbetsrätten och andra viktiga värden.

Vänsterpartiet vill förstås ändra på allt detta. Vi vill ha ett socialt protokoll för att garantera arbetsrätten och förhindra lönedumpning. Vi vill ha en miljögaranti som tydligt slår fast att miljö alltid måste vara överordnad marknadskraven. Vi vill ändra detta på EU-nivå. Om vi inte skulle vara bakbundna av EUs marknadsfundamentalism skulle vi förstås ha bättre möjligheter att föra en mer progressiv politik.

Dessutom kompromissar vi inte med vår välfärd. Varken den eller miljön är till salu.

Det tycker jag är rätt goda argument för en socialist att rösta just socialistiskt.

Jens Holm (V), riksdagsledamot

Skryt luktar illa

Borgerliga företrädare vill gärna framställa den relativt snabba framväxten av förnybar energi i Sverige som en produkt av borgerlig politik. Riktigt så snabbadministrerade är inte stora system som det energipolitiska. Det är snarare ett resultat av gamla framsynta beslut som både Vänsterpartiet och Centerpartiet varit en del av. Idag saknar jag C i detta. Och mycket behöver göras för att det förnybara inte ska stanna av i Sverige. Läs gärna mitt svar till energiminister Anna-Karin Hatt (C) och hennes kollega i Norrbotten, Majvor Sjölund, i Norran eller nedan.

Skryt luktar illa, Hatt och Sjöund
Norran, 2013-09-03

Markbygden och andra vindkraftsparker hjälper oss att lämna fossilsamhället bakom oss. Replik på Anna-Karin Hatts (it- och energiminister) och Majvor Sjölunds (vice ordförande Centerpartiets distriktsstyrelse Norrbotten) debattartikel ”Kraften i det förnybara” publicerad på norran.se lördagen den 31 augusti 2013.
 
It- och energiminister Anna-Karin Hatt och Majvor Sjölund, vice ordförande Centerpartiets distriktsstyrelse i Norrbotten, skriver på norran.se positivt om vindkraftsparken i Markbygden utanför Piteå. Där är vi helt överens; Markbygden och andra vindkraftsparker hjälper oss att lämna fossilsamhället bakom oss. De skapar också nya jobb, inte minst i Norrland. Men sedan tycker jag att det blir lite väl mycket skryt i artikeln. Hatt och Sjölund menar att Markbygden och den snabba utbyggnaden av förnybar energi är en konsekvens av den borgerliga regeringens politik. Jag frågar mig, hur dåligt minne får en energiminister egentligen ha?
 
Det faktum att Sverige i dag producerar hälften av sin energi från förnybara energikällor har sin grund i ett antal framsynta beslut som sträcker sig längre tillbaka i tiden än de borgerliga partiernas maktövertagande 2006. 1991 införde den då socialdemokratiska regeringen världens första koldioxidskatt. Andra miljöskatter och avgifter kom i dess släptåg. Grundtanken var att förorenaren skulle betala samt att Sverige skulle få ökade resurser till miljöarbetet.
 
Så skedde också. Stora satsningar gjordes på utbyggnaden av fossilfri fjärrvärme och annan förnybar energiproduktion. Med energiöverenskommelsen 1997 mellan Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Centerpartiet påskyndades arbetet med utbyggnaden av den förnybara energin. Samma partier var också med och införde de så kallade elcertifikaten som ytterligare skyndade på utbyggnaden, inte minst av bioenergi och vindkraft.
 
Anna-Karin Hatt och jag tycker nog båda att denna utveckling har varit fantastiskt. Och kring allt detta har Vänsterpartiet och Centerpartiet haft ett nära samarbete. Vänsterpartiet har uppskattat Centerpartiets syn på gröna frågor och dess engagemang för att få en planet i balans. Men jag saknar Centerpartiet i dagens arbete för att ställa om Sverige till 100 procent förnybar energi. Den borgerliga regeringens energiöverenskommelse öppnar för storskalig utbyggnad av tio nya och dyra kärnkraftsreaktorer. Detta skapar stor osäkerhet i vilken energi vi ska satsa på i framtiden; förnybart eller kärnkraft?
 
Vänsterpartiet vill att Sverige antar en strategi för 100 procent förnybar energi med fokus på att avveckla allt det fossila och ersätta kärnkraften med ny ren energi. Centerpartiet och de andra borgerliga partierna har hittills ställt sig avvisande till detta. I stället har man en borgerlig energiöverenskommelse som kan öppna för storskalig kärnkraftsutbyggnad.
 
Är tio nya kärnkraftsreaktorer för hundratals miljarder kronor verkligen framtiden för svensk energiproduktion? Jag trodde att Markbygden visade oss att en modernare och renare framtid fanns inom räckhåll? Kan vi inte vara överens om det, Anna-Karin Hatt?
 
Jens Holm (V) riksdagsledamot för Stockholms kommun och miljöpolitisk talesperson