Slå näven i Bryssel – för förnybara drivmedel

Helt orimligt att EU – mitt i klimatkrisen – försöker stoppa vår skattenedsättning för biogas och andra förnybara drivmedel. Regeringen måste slå näven i bordet i Bryssel. Men vad gör egentligen finansministern? Ser fram emot att debattera detta med Magdalena Andersson (S) ti 28/1. Läs min interpellation här eller nedan.

Värnande av skatteundantag för förnybara drivmedel
Interpellation 2019/20:195, 2019-12-05
Av Jens Holm (V) till Finansminister Magdalena Andersson (S)
Utsläppen från transportsektorn ökar i en tid då de måste minska kraftigt. En ökad användning av hållbara förnybara drivmedel i stället för fossila kan snabbt minska våra utsläpp av växthusgaser. Förnybara drivmedel kan också produceras i Sverige och bidrar då till arbetstillfällen och stärkt försörjningstrygghet jämfört med import av fossila drivmedel där vårt land gör sig beroende av diktaturer och osäkra stater långt från våra gränser. I dag kör kollektivtrafiken i Sverige till 90 procent med förnybara bränslen eller el. Tusentals bilister och företag kör sina fordon på förnybara drivmedel som biodiesel, etanol och biogas. Företag som Swedavia, Södra och Arla har inom regeringens klimatinitiativ Fossilfritt Sverige åtagit sig att ha helt fossilfria transporter före 2030. Där kommer förstås förnybara drivmedel att spela en viktig roll.

För att främja fortsatt användande av förnybara drivmedel har Sverige därför haft ett undantag från EU:s statsstödsregler, och vi har kunnat ha en skattenedsättning på förnybara drivmedel som etanol, biogas och biodiesel. Detta har gjort drivmedlen billigare vid pump än vad som annars hade varit fallet.

Nu vill EU ta bort det här skatteundantaget. Skulle det ske skulle priset vid pump bli flera kronor dyrare per liter, och en stor del av kollektivtrafiken skulle tvingas gå tillbaka till fossila drivmedel. Åkerier och privatpersoner skulle få det svårare att ställa om. Kostnaderna bara för kollektivtrafiken skulle öka med 1 miljard kronor per år, och utsläppen skulle öka med 1,5 miljoner ton årligen. Det här skulle vara dödsstöten för svenskproducerade förnybara drivmedel. Att nå klimatmålet om att minska utsläppen från transportsektorn med 70 procent senast 2030 skulle bli mycket svårt.

Mot denna bakgrund vill jag fråga finansminister Magdalena Andersson:

Vilka konkreta åtgärder avser ministern att vidta för att Sverige ska kunna fortsätta att skattebefria förnybara drivmedel?

Svensk elexport minskar utsläppen i Europa

I fjol exporterade Sverige 19 terrawattimmar el till andra länder. Det är väldigt mycket. Elen ersätter ofta fossilproducerad el i Tyskland, Danmark, Polen och andra länder. Export av svensk förnybar el kan därmed vara ett effektivt sätt att minska utsläppen av koldioxid i Europa. Men i dagsläget har vi dålig överblick över situationen. Därför borde någon av våra myndigheter få till uppdrag att fortlöpande kartlägga och redovisa elexportens klimatnytta. Se min skriftliga fråga om detta till energiminister Ibrahim Baylan och hans svar, som dessvärre inte var det mest visionära.

Låt inte handelsdogmen övertrumfa miljön

Det är bra med internationell handel, men handeln i sig får inte bli ett hinder för en progressiv politik. Det är tyvärr fallet idag. Handelsavtal inom WTOs regi och andra avtal försvårar våra möjligheter till en progressiv miljö- och klimatpolitik, att stärka folkhälsan, djurskyddet och annat. Ja, det finns flera exempel på där bra miljöförslag har stoppats eller fått göras om i grunden för att den internationella konkurrensen har bedömts som viktigare. Ska det vara så?

Jag ser fram emot att debattera dessa frågor med EU- och handelsminister Ann Linde (S). Kommer Sverige verka för att stärka miljöns ställning nu då vi har chansen? Debatten blir någon gång under dagen fredag 1 december. Läs min IP nedan eller här.

Miljön inom handelsavtalen Interpellation 2017/18:193
av Jens Holm (V) till Statsrådet Ann Linde (S)
Den 10–13 december äger världshandelsorganisationen WTO:s elfte ministerkonferens rum i Buenos Aires i Argentina. Det är ett viktigt möte, då WTO:s medlemsländer har möjlighet att påverka organisationens utveckling.

Jag och ministern är överens om att internationell handel är viktig och ska främjas. Priser kan pressas, och kvaliteten på handlade varor kan förbättras. Handel skapar också en naturlig plattform för möten och samarbete över nationsgränserna, vilket känns extra viktigt i tider då inskränkt nationalism grasserar runt om i världen. Handel kan också användas som påtryckningsmedel för att främja mänskliga rättigheter, demokrati och miljöhänsyn.

Ibland krockar dock krav på handel och investeringar med länders önskan om att gå före på bland annat miljöområdet. USA har med WTO:s benägna stöd försvårat Indiens investeringar i det som troligen skulle ha blivit världens största solenergisatsning, Jawaharlal Nehru Solar Mission, som ansågs stå i strid med WTO:s frihandelskrav. Japan och EU lyckades stoppa den kanadensiska delstaten Ontarios ambitiösa satsning på förnybar energi och gröna jobb när de fick WTO att anse att den stod i strid med frihandelsreglerna. Det här är bara två exempel på hur handeln nästan alltid vinner när miljö ställs mot handel inom WTO.

Inom WTO ska det finnas en möjlighet för länder att göra undantag från frihandelskraven. Undantagskriterierna är formulerade i artikel 20 i WTO:s GATT-fördrag och ska kunna användas för att stärka skyddet av bland annat naturresurser, djur och människor. Men artikel 20 är svåranvänd, då den efterföljs av ett antal förbehåll, bland annat att undantagen inte får användas som handelshinder. Artikel 20 kom till i slutet av 1940-talet och har inte ändrats sedan dess. Orden klimatförändring och växthusgaser finns följaktligen inte med i uppräkningen av skäl till att det är acceptabelt att handeln står tillbaka för miljön. Att artikel 20 näst intill är oanvändbar i miljö- och klimatsyfte konstateras i genomgången från den nordamerikanska organisationen Public Citizen, som har granskat ett fyrtiotal försök att använda undantagsreglerna, där endast ett fall fick godkännande hos WTO.

När jag diskuterade WTO:s undantagsregler med EU:s handelskommissionär Cecilia Malmström i riksdagen i maj i år instämde hon i att artikel 20 var föråldrad och behövde ses över. Förutom att undantagsreglerna skulle behöva moderniseras skulle alla WTO-avtal behöva uppdateras och anpassas till Parisavtalet och andra internationella avtal på miljö- och klimatområdet.

Med anledning av vad som anförts ovan vill jag fråga statsrådet Ann Linde:

1) Hur kommer statsrådet att verka för att WTO:s medlemsländer ska få större möjlighet att agera för miljön utan att det ska kunna påstås utgöra ett handelshinder?

2) Kommer statsrådet att verka för att de generella undantagsreglerna i artikel 20 moderniseras så att de blir lättare att använda för att bedriva en progressiv politik på miljöområdet?

Förbättra systemet med elcertifikat

Vi tycker inte att regeringens förslag om utökning av antalet elcertifikat är tillräckligt bra. Vi lägger därför fram en motion där vi föreslår en del förbättringar. Vi vill t ex ta bort torven ur systemet, eftersom det inte är en förnybar energikälla. Industrins undantag från att vara med och finansiera elcertifikaten måste tas bort. Vi vill också att regeringen ska ta fram förslag på att särskilt stimulera havsbaserad vindkraft. Läs hela motionen nedan eller på länken ovan.
Motion till riksdagen 2016/17:3738 av Birger Lahti m.fl. (V)
med anledning av prop. 2016/17:179 Nytt mål för förnybar el och kontrollstation för elcertifikatssystemet 2017

Förslag till riksdagsbeslut
1. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör återkomma till riksdagen med ett förslag om avskaffande av det nuvarande undantaget från kvotplikten för den elintensiva industrin och tillkännager detta för regeringen.
2. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag på hur torvanvändningen ska fasas ut ur elcertifikatssystemet, med inriktningen att nya torvtäkter inte ska öppnas, och detta tillkännager riksdagen för regeringen.
3. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör återkomma med ett förslag om åtgärder för att stimulera havsbaserad vindkraft inom ramen för elcertifikatssystemet och tillkännager detta för regeringen.

Motivering
Elcertifikat är ett ekonomiskt stöd för producenter av förnybar el. För varje producerad megawattimme förnybar el kan producenterna få ett elcertifikat av staten. Elproducenterna kan sedan sälja elcertifikaten på en öppen marknad där priset bestäms mellan säljare och köpare. Certifikaten ger på så sätt en extra intäkt till den förnybara elproduktionen, utöver den vanliga elförsäljningen. Köpare är aktörer med s.k. kvotplikt, främst elleverantörer. Dessa måste köpa en viss andel elcertifikat i förhållande till sin elförsäljning eller elanvändning. Hur stor andelen är bestäms genom en kvot i lagen (2011:1200) om elcertifikat. Kvoten är utformad för att skapa en efterfrågan på elcertifikat och förnybar el varje år fram till 2020. Sedan systemet infördes 2003 har utbyggnaden av förnybara energikällor tagit fart. Elcertifikatssystemet har därmed tjänat Sverige väl.

Regeringens proposition Nytt mål för förnybar el och kontrollstation för elcertifikatssystemet 2017 (2016/17:179) bygger på den energipolitiska överenskommelsen som förra året träffades mellan regeringen, Moderaterna, Centerpartiet och Kristdemokraterna. Överenskommelsen slår bl.a. fast att elcertifikatsystemet ska förlängas och byggas ut. En ökad omfattning av elcertifikatsystemet är välkommen. Vänsterpartiet delar uppfattningen om att förutsättningarna för förnybar energi behöver bli bättre, även om vi gärna hade sett en ytterligare ambitionshöjning. Att överenskommelsen i övrigt brister, bl.a. i att man inte sätter något stoppdatum för kärnkraft, är däremot mycket olyckligt.

Utöver förslag på ändringar i lagen (2011:1200) om elcertifikat som innebär att systemet förlängs till 2045 och utökas med 18 terawattimmar till 2030 berör propositionen också förändringar som gäller både kvotkurvan och i viss mån vad som ska ingå i systemet.

Den elintensiva industrin
Ungefär en tredjedel av energin i Sverige används för produktion inom industrin. Det är främst ett fåtal energiintensiva branscher som står för den större andelen av industrins energianvändning – bl.a. massa- och papperstillverkning, järn- och stålindustri samt kemisk industri. Enligt lagen (2011:1200) om elcertifikat är den s.k. elintensiva industrin undantagen från kvotplikt för den el som används i tillverkningsprocessen. Exempel på sådana industrier är pappers- och massabruk. Undantaget innebär att den elintensiva industrin inte behöver betala kostnaden för elcertifikat – en kostnad som övriga elanvändare betalar. Den elintensiva industrin kan därmed sägas ta del av ett lägre elpris samtidigt som den undgår den fulla kostnaden för elcertifikat. Undantaget motiveras med att man vill värna den elintensiva industrins internationella konkurrenskraft.

Vänsterpartiet anser att den elintensiva industrin bör ta ett större ansvar för elcertifikatssystemet framöver. Det är inte rimligt att den elintensiva industrin drar nytta av elcertifikatssystemet genom lägre elpriser samtidigt som man inte behöver vara med och betala fullt ut. Vi anser därför att den elintensiva industrin i större utsträckning än idag bör vara med och finansiera elcertifikatssystemet. En sådan utveckling vore bra både för utbyggnaden av förnybar energi och för den elintensiva industrin i sig som behöver mer förnybar energi i takt med att vi avvecklar kärnkraften. Samtidigt är det viktigt att den elintensiva industrins internationella konkurrenskraft inte hotas. Vänsterpartiet har därför tidigare föreslagit att regeringen ska återkomma till riksdagen med en konsekvensutredning av hur den elintensiva industrins konkurrenskraft skulle påverkas om man avskaffade nuvarande undantag från kvotplikten.

Konjunkturinstitutet lade 2013 fram rapporten Vem ska betala för den förnybara elkraften? – Analys av kvotplikten, där resultaten pekar på att ett begränsat undantag för den elintensiva industrin ger liten långsiktig påverkan på samhällsekonomin. Istället bedöms förändringar i andra styrmedel ha större inverkan på den långsiktiga produktionsnivån. Vi menar att frågan bör tas vidare och att ett konkret förslag bör utformas så att den elintensiva industrin får långsiktiga spelregler. Regeringen bör därför återkomma till riksdagen med ett förslag om avskaffande av nuvarande undantag från kvotplikten för den elintensiva industrin. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Torvanvändning bör utgå ur elcertifikatsystemet
Regeringen föreslår i sin proposition att torv även fortsättningsvis bör berättiga till elcertifikat. Vänsterpartiet menar att torv bör fasas ut ur elcertifikatssystemet. Det finns i huvudsak tre skäl till detta. För det första är torv enligt såväl EU som Kyotoprotokollet att betrakta som ett fossilt bränsle och bör därmed inte vara berättigat till tilldelning av elcertifikat. För det andra har såväl brytning som förbränning av torv en klimatpåverkan i nivå med fossila bränslen. För det tredje påverkar torvbrytning ett flertal av Sveriges miljömål negativt, däribland miljömålen Begränsad klimatpåverkan och Levande sjöar och vattendrag.

Regeringen har tidigare uttryckt att man avser att följa utvecklingen på området. Vi menar dock att torvens negativa klimat- och miljöpåverkan redan är tydligt klargjord, inte minst på internationell nivå. Energimyndighetens rapport Kontrollstation 2017 för elcertifikatssystemet – En delredovisning (delredovisning 1), som bl.a. tar upp torven inom elcertifikatssystemet, ger oss ingen anledning att omvärdera vår ståndpunkt. Torvbaserad elproduktion bör inte vara en del av elcertifikatssystemet. Regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag på hur torvanvändningen ska fasas ut ur elcertifikatssystemet, med inriktningen att nya torvtäkter inte ska öppnas. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna.

Stimulera havsbaserad vindkraft
Trots att det finns en stor potential för havsbaserad vindkraft i Sverige har byggandet ännu inte tagit fart. I dag finns det sex havsbaserade vindkraftsparker. De är främst lokaliserade i södra delen av landet. Förutom de uppenbara klimatvinsterna ger havsbaserad vindkraft dessutom fler jobb i Sverige, eftersom mycket arbete måste utföras på plats. Även om både bygg- och driftskostnaden är högre för havsbaserad vindkraft är årsproduktionen betydligt högre. En stor del av kostnaden kan härledas till nätanslutningen. Den energipolitiska överenskommelsen slår fast att anslutningsavgifterna till stamnätet för havsbaserad vindkraft bör slopas. Vänsterpartiet är positivt till detta; även vi menar att det krävs ytterligare politiska åtgärder för att stimulera utbyggnaden av havsbaserad vindkraft. Ett sätt vore att öka utbyggnadstakten i prisområde 3 och 4, de områden där det mesta av den havsbaserade vindkraften finns. Regeringen bör återkomma med ett förslag om åtgärder för att stimulera havsbaserad vindkraft inom ramen för elcertifikatssystemet. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna.
Birger Lahti (V)

Stig Henriksson (V)

Jens Holm (V)

Amineh Kakabaveh (V)

Hans Linde (V)

Håkan Svenneling (V)

Emma Wallrup (V)

Blekinge Offshore, klimatet och jobben först

Igår fattade regeringen det mycket olyckliga beslutet att inte ge klartecken för bygget av Blekinge Offshore, troligen världens största vindkraftspark till havs, i Hanöbukten i Sölvesborgs kommun. Regeringen menar att försvarsmaktens intressen i det här fallet väger tyngre än bygget av vindkraftsparken. Men måste det finnas en motsättning? Det är klart att försvaret skulle kunna fortsätta att ha verksamhet till havs och luft även om det byggs en vindkraftspark. Som det är idag motsätter sig försvarsmakten rutinmässigt mängder med viktiga vindkraftsprojekt. I sådana lägen måste regeringen kunna stå emot påtryckningarna.

Vi i Vänsterpartiet har länge drivit byggandet av Blekinge Offshore. Vi har lyft frågan i riksdagen och på alla andra nivåer, lokalt och regionalt, också. Projektet var helt och hållet klart för start; miljöprövning och lokala beslut var på plats. Finansiärer hade redan gått in med pengar och var beredda att skjuta till mer. Och så kommer denna  kalldusch!

Regeringens beslut visar tyvärr att försvarsmaktens intressen väger tyngre än skapandet av hundratals nya jobb och en storskalig produktion av förnybar energi. Har regeringen verkligen tagit sitt löfte om världens första fossilfria välfärdsland på allvar? Och hur var det med löftet om EUs lägsta arbetslöshet? Gårdagens beslut visar att det tyvärr är en bra bit krav tills dess.

Ompröva beslutet!

Sverige kan och måste göra mer

Jag skriver idag i Miljöaktuellt. Läs artikeln där eller nedan. Idag kl 13.00 debatterar jag klimatpolitiken inför Paris med klimat- och miljöminister Åsa Romson. Följ på riksdagen.se eller SVT2.

Sverige kan och måste göra mer
Miljöaktuellt, 2015-11-24
På måndag inleds klimattoppmötet i Paris, COP21. Vi vet redan nu att det här inte kommer att bli mötet som med ett klubbslag räddar klimatet. Sverige kan bidra till att resultatet ändå blir tillräckligt bra.

FN:s sekretariat för klimatkonventionen UNFCCC har nu analyserat de klimatbidrag, så kallade INDC:s, som kommit in (cirka 170 stycken) och konstaterar att dessa bidrag inte räcker för att förhindra en global temperaturhöjning på max två grader Celsius. Sverige har inte presenterat något eget klimatbidrag, utan klimat- och miljöminister Åsa Romson (MP) tycker att det räcker att luta sig mot EU.

EU:s klimatbidrag är ett av de kortare som inkommit till Paristoppmötet, knappt fem A4-sidor med det enda konkreta målet att EU ska minska sina utsläpp med minst 40 procent till år 2030. Det kan väl ändå inte vara Sveriges åsikt att det är ett bud gott nog inför Paris?

I EU:s klimatbidrag ges inga svar på knäckfrågor som ny och additionell klimatfinansiering, tekniköverföring, klimatanpassning eller om hur utvecklingsländerna ska ersättas för de skador och förluster (”loss and damage”) som de i dag drabbas av på grund av klimatförändringen. Åsa Romson måste presentera konkreta svar på just dessa frågor som EU inte berör.

Jag välkomnar att regeringens initiativ Fossilfritt Sverige där Sverige nu ska bli ett av världens första fossilfria välfärdsländer. Men för att det ska bli trovärdigt måste det fyllas med innehåll. Regeringen skulle kunna börja med att berätta när Sverige ska bli fossilfritt. Är det 2030 eller 2100? Den preciseringen är inte oviktig.

Vi är också många som efterlyser de konkreta lagförslagen för att ställa om Sverige till fossilfrihet. Hur ska till exempel vår fordonsflotta bli fossilfri till 2030? Var finns de kraftfulla satsningarna på kollektivtrafiken? När kommer flygskatten som ska begränsa flygets kraftiga utsläpp? Handlingsplanen för minskad köttkonsumtion och satsningar på vegetarisk mat? Utfasningen av de fossila subventionerna (här finns lika mycket pengar att spara som utsläpp att minska). Som vi ser återstår nästan allt att göra.

Men det finns en konkret sak klimat- och miljöminister Åsa Romson och statsminister Stefan Löfven (S) skulle kunna göra här och nu. Det är att hörsamma öriket Kiribatis vädjan om att stoppa all ny exploatering av kol. Kiribatis president, Anote Tong, har skrivit till Stefan Löfven och resten av världens stats- och regeringschefer och hoppas på stöd för förslaget om att inga nya kolgruvor ska tas i drift. Det är länder som Kiribati som här och nu drabbas värst av våra utsläpp varför det finns skäl att lyssna extra noga till deras förslag.

Vi i Sverige har ju ett stort ansvar genom Vattenfall för storskalig kolbrytning med utsläpp av tiotals miljoner ton koldioxid årligen. Socialdemokraterna och Miljöpartiet lovade glädjande nog för ett år sedan att Vattenfall inte ska få ta några nya kolgruvor i anspråk. Därför skulle det passa som hand i handske om Löfven och Romson också formellt kunde backa upp Kiribatis förslag om kolmoratorium.

Tänk vilken signal det skulle sända till klimatförhandlingarna: Sverige, som första industrialiserat land, stödjer Kiribatis förslag om stopp för ny kolbrytning.

Vi vet att det är de industrialiserade länderna som har det historiska ansvaret för utsläppen av växthusgaser. Sverige är inget undantag. Därför kan vi inte hålla på och skicka ansvaret till någon annan. Att gömma sig bakom EU håller heller inte. Därför behövs ett Sverige som gör mer, som solidariserar sig med utvecklingsländerna och som visar på det goda exemplet som klimatföregångare.

Åsa Romson och Stefan Löfven, ni har avgörandet i er hand.

Jens Holm (V), klimatpolitisk talesperson

___

Idag kl 13.00 i riksdagens kammare debatterar Jens Holm klimatpolitiken inför Paris med Åsa Romson.

Vem tar ansvar för vår planet?

Jag skriver i Miljömagasinet, se nedan eller där.

Vem tar ansvar för vår planet?
Miljömagasinet, 2015-04-30
Det finns få frågor där vi politiker är så överens som att konstatera att klimatfrågan är vår tids ödesfråga. Men ändå finns det få frågor där det händer så lite i förhållande till vad som behöver göras.

Vi vet redan att fjolåret var det varmaste någonsin. Och att åren dessförinnan också hade slagit värmerekord. Vi vet att koncentrationen av koldioxid i atmosfären nu passerat 400 miljondelar, och alltså redan nu ligger över 350 ppm, det som många forskare brukar hänvisa till som maxnivån.

Ändå händer så litet. Varför? Jag tror att den kanadensiska författaren Naomi Klein är något på spåret då hon pekar ut kapitalismen som den stora bromsklossen. I sin bok This Changes Everything – Capitalism vs the Climate tar hon upp mängder av exempel på hur verkningsfulla åtgärder smulats ned till urvattnade marknadstillvända initiativ. Klimatskatter har blivit handelssystem. I stället för stoppdatum för fossila energikällor får de fortsätta att släppas ut. I stället för gemensamma lösningar ska vi individer rädda klimatet genom ”etisk konsumtion” och i stället för stora gemensamma investeringar i omställning hoppas man på marknaden.

Lite självkrititskt kan jag erkänna att även vi i Vänsterpartiet borde kunna lyfta upp klimatfrågan mer, och särskilt peka på behovet av systemkritiska lösningar. Nu är dessutom helt rätt läge för oss att sätta klimatfrågan först. Det går inte längre att räkna med Miljöpartiet på samma sätt som förr. De sitter i regeringen och är uppbundna av socialdemokraterna i många frågor. Jag tänker exempelvis på Förbifart Stockholm, som de tyvärr gav klartecken till. Eller att vi ännu inte fått några nya ambitiösare klimatmål än den tidigare borgerliga regeringens. Nästa stora fråga är Vattenfalls kolkraftverk i Tyskland med tillhörande kolgruvor. Nu trycks det på för att Vattenfall ska sälja dessa. Men vad händer? Utsläppen fortsätter bara någon annanstans. Vattenfall måste i stället besluta om en successiv avveckling av brunkolet och endast investera i förnybart. Och här krävs ett regeringsbeslut om detta. Att successivt avveckla kolet i stället för att sälja energin därifrån kommer vara regeringens enskilt viktigaste klimatbeslut under mandatperioden. Det handlar om att se till att så mycket som en miljard ton utsläpp av koldioxid inte kommer ut i atmosfären.

Men det finns mycket annat som också måste göras. Klimatfrågan måste in i alla politikområden. De nya jobben, som verkligen behövs, måste handla om att ställa om våra samhällen. Våra nya städer och bostäder måste byggas hållbart utan bilberoende. Vi måste ha konsumtionsmönster som är hållbara med exempelvis minskad köttkonsumtion. Välfärden och miljöarbetet måste expandera kraftigt, finansierat med skatter på höga inkomster, flyg, massbilism och allt annat som smutsar ned.

I år är också det år då världens länder ska komma överens om ett klimatavtal på klimattoppmötet i Paris. Vi är nog många som inte har så stora förväntningar. Men, kanske går det att verkligen massmobilisera inför mötet? Jag kommer ihåg hur snabbt ett stort tryck för klimatet byggdes upp inför toppmötet i Köpenhamn, 2009. Hela den hösten – inför toppmötet – var klimatfrågan högst upp på den politiska och mediala dagordningen. Och till mötet reste också inte bara tiotusentals aktivister utan också en bra bit över 100 stats- och regeringschefer.

Tyvärr räckte det inte ända fram den gången. Men mobiliseringen inför Köpenhamn visade att det faktiskt går att få upp en enda fråga högst upp på dagordningen just genom massmobilisering.

Så, om det gick då borde det gå nu igen inför klimattoppmötet i Paris i december. Jag hoppas vi ses under klimatåret 2015.

Besök hos brunkolen

Welzow_Holm

Har besökt Lausitzfälten i Brandenburg, östra Tyskland. Det är här Vattenfall har tre av sina fyra brunkolskraftverk och stora dagbrott för kolbrytning.

sprinklers_welzowVid dagbrottet Welzow Süd sprutar seriekopplade sprinklers ut vattenånga ut i luften. Det görs för att damm och kolpartiklar inte ska sprida sig i luften. ”It´s a big show off”, säger en av invånarna. ”Som om dom där skulle göra någon skillnad mot allt det här”, säger han och pekar ut över det enorma dagbrottet, som jag inte ser slutet på.

På mötet med byborna i Proschim (granne med dagbrottet Welzow Süd) är engagemanget nära kokpunkten. Jordbruksmarken, grundvattnet, luften och deras bostäder har förstörts av kolbrytningen. För att inte nämna utsläppen av växthusgaser som förstår är gigantiska, kring 60 miljoner ton per år, mer än Sveriges samlade utsläpp. En man representerar den sorbiska minoriteten som lever just i området (vägskyltar är t ex utmärkta på både tyska och sorbiska). ”Vi är en hotad minoritet. Och om fler av våra byar måste rivas hotar det hela vår kultur”, berättar han.

Bybornas tydliga budskap till oss är: Se till så att Vattenfall avvecklar kolproduktionen – inga nya gruvor ska få öppnas. Proschim är för övrigt en fascinerande liten by. Granne med ett av Europas största dagbrott har man inte bara blivit självförsörjande på förnybar energi, man producerar nu 15 gånger sina behov och säljer elen på elnätet. Man ser solpaneler på så gott som alla tak på bondgårdarna runt omkring byn, ett biokraftverk tar hand om avfall från jordbruket och gör biogas och strax utanför byn finns en vindkraftspark. Proschim är som en motståndsficka mot den väldiga brunkolen som breder ut sig i området helt och hållet i svenska Vattenfalls regi.

Ett stenkast därifrån tänker Alexander och Sibylle Tetsch öppna en pizzeria. ”Den här ska vara klar i maj” säger Alexander och pekar stolt mot en vedugn som två hantverkare håller på att färdigställa. Bakom den blommande trädgården börjar spökbyn Haidemül. Kommer verkligen någon att komma hit frågar jag skeptiskt?, kanske extra påverkad av regnet och det faktum att termometern endast visar ett par grader över nollstrecket. ”Jag, absolut, säger Alexander. Bara inte Vattenfall tvingar oss att flytta härifrån kommer folk söka sig hit.”

HaidemuhlHaidemühl visar vad som kan bli byn Proschims öde. Hade det inte varit för Vattenfall hade Haidemühl lika gärna kunna vara hemsökt av pesten eller en atombomb. Nu är det bara sedan 2007 en evakuerad by där allt är ödelagt. Tidigare fanns här en glasfabrik och en del andra småindustrier, en skola och bostäder för 600 personer. Idag ligger allt öde. Fönsterrutorna till skolan har gått sönder, någon har sprejat ”Tack Vattenfall” på svenska på en av väggarna, trä och sly håller på att ta över.

Är det den bilden vi vill att människor ska få av Sverige och Vattenfall? Jag hoppas inte. Vattenfall behöver få ett uppdrag att successivt avveckla kolen och att inga nya gruvor ska öppnas. Det kan vi politiker besluta om, och det borde vi. Om vi sätter 2030 som slutdatum finns det en fullt realistisk möjlighet att ersätta kolen med förnybart. Det är precis vad vi behöver göra.

Vattenfalls nya ledning borde sättas på första tåg ned till östra Brandenburg för att studera konsekvenserna av sin egen verksamhet. Få kan lämnas oberörda av de ingrepp som vårt gemensamt ägda bolag skapar där. Lägg därtill att om Vattenfall öppnar nya gruvor för kol kan vi vänta oss utsläpp som är 20 gånger större än hela nationen Sveriges årliga utsläpp. Är det någonting FNs klimatrapporter har lärt oss är det just att de fossila energikällorna måste ligga kvar i marken. Här har Sverige och Vattenfall ett ansvar att ta.

Vänstern måste anamma den systemkritiska klimatpolitiken

Jag skriver på Dagens Arena. Läs där eller nedan.

Vänstern måste anamma den systemkritiska klimatpolitiken
Dagens Arena 2015-01-28
Vänstern har ett avgörande ansvar för klimatutmaningen. Naomi Klein visar i sin senaste bok varför det är så viktigt att vi bryter den slapphänta klimatpolitiken, skriver Jens Holm (V).

Trots att klimatutmaningen är vår tids största politiska utmaning har den insikten inte riktigt landat i konkret politik. Det är alltid någon annan politisk fråga som är viktigare. Även så för vänstern (i vid bemärkelse).

Den kanadensiska skribenten och författaren Naomi Kleinfrågar sig i sin senaste bok ”This Changes Everything – Capitalism vs the Climate” hur det kommer sig att de flesta av oss å ena sidan är medvetna om att klimatförändringen riskerar att äventyra hela vår existens (USA:s utrikesminister John Kerry kallade till exempelklimatförändringen för ”massförstörelsevapen” häromåret), men att det å andra sidan inte leder till starkare handling från oss. ”Why are we gambling?”, frågar sig Naomi Klein (s 225).

Boken är en lång uppgörelse med de senaste decenniernas släpphänta hanterande av hotet mot vår planet. Klein frågar sig hur det kunde bli så att vänstern i världen lämnade klimatfrågan till i bästa fall en alltför försiktig miljörörelse eller i värsta fall till de renodlade marknadsfundamentalisterna (ett uttryck för de senare finns att lyssna på i P1-programmet Obs anmälan av Kleins bok i förra veckan).

Naomi Klein är frustrerad över att handelssystem föreslås i stället för klimatskatter. Att miljöorganisationer (i USA ska tilläggas) tar emot donationer från utsläppande storföretag. Liksom att upptagen av kol, olja och fossilgas tillåts öka och att en stor del av ansvaret för att rädda planeten rullas över på individen istället för politiken. Kort och gott; att det inte görs tillräckligt och att alltför stor tilltro sätts till marknadens osynliga hand.

Detta skulle kunna vara ett gyllene läge för vänstern i världen att komma med politiska lösningar som både skapar nya gröna jobb och som snabbt ställer om våra samhällen.

Naomi Klein påpekar helt korrekt att det behövs mer av vänsterpolitik. Vi behöver till exempel gemensamma försäkringar, allmän sjukvård samt ett heltäckande ansvar med så kallad klimatanpassning av våra samhällen för att hantera de extrema väder vi kommer att se allt mer av som en effekt av klimatförändringen.

Till detta kan också Naomi Kleins paradgren; handelspolitiken, läggas. Nu när EU och USA förhandlar om ett framtida handels- och investeringsavtal måste miljö- och klimatpolitiken överordnas handelsdogmerna.

Det så kallade investeringsskyddet, ISDS, som är tänkt att möjliggöra för storföretagen att stämma stater i det föreslagna frihandelsavtalet vore i det sammanhanget helt förödande för progressiv klimatpolitik.

Naomi Klein sätter stort hopp till en bredare organiserad rörelse för klimatet. Hon skiver: ”only mass social movements can save us now” (s 450). Och det stämmer förstås. Men motståndet måste artikuleras i en förändring mot något. Och vi har fortfarande en bit kvar tills det att klimatrevolutionen spelar ”on repeat, all day every day, everywhere” (s 452), som Klein skriver.

Men å andra sidan kan vi se hur ett momentum snabbt kan byggas upp i samhället. Jag tänker spontant på hösten 2009 inför klimattoppmötet i Köpenhamn då mycket av politiken och inte minst medierapporteringen handlade just om klimatfrågan (till toppmötet kom också en bra bit över 100-talet stats- och regeringschefer). Det trycket i samhället hade byggts upp av ett myller av aktiviteter på basplanet. Om det gick då borde det gå nu igen inför klimattoppmötet i Paris i december.

Vänstern har den helt avgörande uppgiften i detta. Då måste vi sluta att tassa som en katt kring het gröt kring klimatutmaningen. Det går inte att tro att det räcker att ta rygg på Miljöpartiet.

Det kan dessutom vara helt felaktigt nu när MP vill orientera sig alltmer mot höger och då avhänder sig de verktyg som behövs för att minska utsläppen (lyssna påFridolins svar till Sjöstedt i partiledardebatten häromveckan).

Klimatfrågan måste in i alla politikområden. De nya jobben, som verkligen behövs, måste handla om att ställa om våra samhällen. Våra nya städer och bostäder måste byggas hållbart utan bilberoende. Vi måste ha konsumtionsmönster som är hållbara med exempelvis minskad köttkonsumtion.

Välfärden och miljöarbetet måste expandera kraftigt, finansierat med skatter på höga inkomster, flyg, massbilism och allt annat som smutsar ned. En välfungerande välfärd är inte bara viktig för rättvisan och sammanhållningen i samhället, utan också för att vi ska kunna hantera effekterna av varmare klimat och extremväder på ett mer rationellt och jämlikt sätt.

Vi måste omdana våra samhällen i grunden till hållbarhet och rättvisa. Här kan vi visserligen ha hjälp av moderna företag på fungerande marknader, men det låter sig inte göras av sig självt. Det krävs lagstiftning, ekonomisk omfördelning och många tuffa beslut för att det verkligen ska bli av.

Det här borde vara vänsterns paradgren. Naomi Kleins This Changes Everything kan hjälpa oss att anta den utmaningen.

Jens Holm (V), riksdagsledamot och klimatpolitisk talesperson

Läs Naomi Klein

Vilket bensinbolag blir först med att marknadsföra sig som fritt från oljesand? Så avslutade en liberal samhällsdebattör sin anmälan av ”This Changes Everything – Capitalism vs the Climate” av den kanadensiska författaren Naomi Klein. Förutom att det idag i Sverige inte finns något bensinbolag som hämtar sin olja från oljesand (en form av oljeutvinning i Kanada som får katastrofala effekter på miljön i de områden där den utvinns) var det beskrivande för den liberala synen på vår tids utan tvivel största samhällsutmaning; klimatförändringen. Om vi bara ger företagen än mer frihet (under ett lagomt hårt tryck från medvetna konsumenter) så kommer samhällsförändringen mer eller mindre automatiskt.

Det är just den slapphänta modellen som Klein gör upp med i sin bok. Klimatförändringen är för långtgående och för farlig för att lämnas åt marknadens osynliga hand. Att Klein, som tidigare skrivit kritiskt om marknadsfundamentalistiska handelsavtal och åtstramningspolitik, vill ha mer systemmässiga lösningar är visserligen inte så konstigt. Men This Changes Everything är ingen svart-vit pamflett. Det är en mycket genomarbetat och välunderbyggd uppgörelse med de senaste decenniernas otillräckliga och ibland helt och hållet felaktiga politik för att komma tillrätta med de skenade utsläppen av växthusgaser. Och det är bråttom. Sedan 1990 har världens utsläpp av koldioxid ökat med 60 procent. Nyligen fick vi färska rapporter om att 2014 var det varmaste året någonsin. Jag vill minnas att åren dessförinnan också hade slagit rekord som hypervarma. Det är inget tvivel om att klimatfrågan är akut.

Naomi Klein är frustrerad över att istället för klimatskatter så föreslås handelssystem, istället för stopp för nya energikällor ökar upptagen av kol, olja och fossilgas, istället för att politiken tar ett enhetligt grepp om att rädda klimatet läggs en stor del av ansvaret på individen. Till detta kan läggas den ekonomiska kris som nu under många år hemsökt de industrialiserade länderna och som har spätt på arbetslöshet och ökat ekonomiska klyftor. I det här läget är en alltmer avreglerad kapitalism det sista vi behöver, menar Klein. Och detta skulle kunna vara ett gyllene läge för vänstern i världen att komma med politiska lösningar som både skapar nya gröna jobb och som snabbt ställer om våra samhällen. För det behövs stora offentliga investeringar (finansierat med skatter och avgifter på det som smutsar ned), slutdatum för fossilanvändandet och andra långtgående förslag. Det behövs också mer av vänsterpolitik, med t ex gemensamma försäkringar, allmän sjukvård m m, för att hantera de extrema väder vi kommer att se allt mer av som en effekt av klimatförändringen.

Jag tänkte en del på det där när jag för några månader sedan läste Svante Axelssons bok ”Vår tid är nu”. Axelsson börjar i den andra änden och skriver om vikten av att börja i det lilla och inte tala så mycket om den stora systemförändringen. Upp med solceller på ditt och grannens hus, underlätta att vara med i en bilpool, se till att regeringen fattar beslut om att minska på AP-fondernas fossilinnehav och massa andra begränsade steg är det som kommer att göra att vi får upp farten. När man väl fått upp farten, ja då cyklar man och då går en massa redan av sig självt.

Naomi Klein vill hellre tala om systemförändring. När vi förstått vad som är roten till problemet; dagens ekonomiska system, då kan vi börja arbeta för att förändra detta. Det är förstås helt korrekt. Men det gäller också att hålla öppet för små positiva steg som kan engagera människor. Alla människor går inte igång på tanken om en stor revolution.

Ibland är det inte heller helt enkelt att välja mellan marknad eller stat i klimatpolitiken. Iallafall inte om man är politiker. Klein tar upp handelssystemet med utsläppsrätter (och med det kommer alltså rätten att köpa utsläppsrätter av andra länder eller företag och därmed fortsätta att släppa ut hemma hos sig självt). Det är för övrigt att USA var de hårdaste förespråkarna för detta i förhandlingarna om Kyotoprotokollet, EU var emot. Men EU var med och klubbade Kyotoprotokollet 1997, USA ratificerade det tillslut inte. EU fick också handelssystemet på plats. I dagsläget ligger ett ton koldioxid på ca 50 kronor, i Sverige ligger det, med vår koldioxidskatt, på drygt 1000 kronor. Systemet fungerar rätt illa, minst sagt.

Ett handelssystem anses vara mer av en marknadsorienterad åtgärd än t ex en koldioxidskatt. Så, hade det inte varit bättre med en koldioxidskatt i EU? Jo, men som bekant har EU ingen skattebefogenhet, så det är nästan omöjligt att ens tänka sig. Å andra sidan kan ett handelssystem utformas på ett tämligen strikt sätt (med begränsningar i antalet utsläppsrätter, lägsta pris på utsläppen, utan uppköp i andra länder än handelszonen etc), så att systemet blir så likt en koldioxidskatt som möjligt. Då blir inte uppdelningen mellan höger och vänster lika tydlig. Å andra sidan finns det väldigt få från höger, tyvärr, som driver att de marknadsbaserade åtgärderna ska bli mer robusta.

Naomi Klein sätter stort hopp gräsrotsrörelser och exemplifierar med kampen mot XL-Keystone-oljeledningen i Nordamerika, 350.org-nätverket som hon själv är en del av och de motståndsrörelser som växt upp i Sydeuropa i eurokrisens kölvatten. Hon kallar dessa nya handfasta motståndsfickor för Blockadia. Blockadia handlar om motstånd mot nya fossila energiutvinningar som olja, kol, gas eller öppnandet av gruvor. Människor går samman av både klimatskäl, men också för att man värnar den lokala miljön eller lokalsamhället. Miljö och det sociala smälter samman. Det är hoppfullt att människor organiserar sig och gör motstånd, men när det handlar om visionen om något annat och vägen dit är det inte bokens starkaste del. Klein skriver ”only mass social movements can save us now” (s 450). Och det stämmer förstås. Vi behöver ett välorganiserat folkligt motstånd. Men motståndet måste artikuleras i en förändring mot något.

Vägen dit är förstås inte glasklar. Men något borde hända om klimatrevolutionen ska ”play on repeat, all day every day, everywhere” (s 452), som Klein skriver. Klimatfrågan måste helt enkelt blir allestädes närvarande i politiken och allt vad vi gör. Vi har fortfarande en bit kvar till det tillståndet. Men å andra sidan kan vi se hur momentum kan byggas upp snabbt i samhället. Jag tänker spontant på hösten 2009 inför klimattoppmötet i Köpenhamn då mycket av politiken och inte minst medierapporteringen handlade just om klimatfrågan (till toppmötet kom också en bra bit över 100-talet stats- och regeringschefer). Det trycket i samhället hade byggts upp av ett myller av aktiviteter på basplanet. Om det gick då går det nu igen, men – nu med ännu solidare forskningsresultat och med bättre internet etc som grund för organisering – kan det bli än större omfattning.

Vänstern har den helt avgörande uppgiften i detta. Ja, för inte kommer välmenande filantroper att lösa klimatproblemet åt oss, inte heller teknofixar, eller vetenskapsmän och kvinnor (som sitter inne med sanningen men inte vet hur man förändrar den). Men vänstern har alltför länge tassat som en katt kring het gröt kring klimatutmaningen. Naomi Klein har till och med ett kapitel i boken ”The extractivist left” där hon kritiserar vänsterstyrena i Latinamerika för att visserligen har utrotat en stor del av den extrema fattigdomen, men detta har finansierats med kraftig expansion av kol, olja och fossilgas. Greklands tillträdande premiärminister, vänsterns Alexis Tsipras, kritiseras också för att ha nedprioriterat miljöfrågorna de senaste åren.

Det behövs ett systemkritiskt perspektiv på vår tids största överlevnadsfråga. Det handlar om att klimatfrågan måste in i alla områden och vi måste våga gå till roten med problemet. Några exempel: Vi kan inte införa handelsavtal som försvårar eller möjliggör utbyggnad av förnybar energi och lokala jobb (något Klein lyfter fram exempel på). Ekonomisk tillväxt i sig är inte ett ändamål, däremot ekonomisk utveckling som gör våra samhällen bättre och hållbarare. Vi måste våga sätta ett slutdatum för fossila energikällor. Ja, det är ett hot mot några av världens absolut största företag som har just fossil energi som en bärande del i sina affärsmodeller. Offentliga subventioner ska inte gå till det som förstör miljön. Ochsåvidare…

I dagsläget är det bara vänstern som kan föra fram dessa politiska förslag. Det är hög tid att vi gör det.

Naomi Kleins This Changes Everything är en utmärkt bok för att bygga upp denna mobilisering. Jag hoppas den snart översätts till svenska.