Dags för en grön chockdoktrin?

Läs min senaste krönika nedan eller hos Flamman.

Dags för en grön chockdoktrin?
Flamman, 2023-02-21

I boken Pandemin som möjlighet skrev jag att vi borde utnyttja pandemikrisen för en radikal klimatomställning. Detta upplevdes av vissa som provocerande: ”Här ligger min mamma på IVA och du talar om krisen som en möjlighet…” Reaktionen är förståelig, men som politiker måste man sikta högre än att bara lappa och laga. Dessvärre är det längre perspektivet nästan osynligt i svensk politik i dag, förvånande nog även på den rödgröna sidan.

Högern har däremot alltid varit duktiga på att utnyttja kriser till sin fördel. I Chockdoktrinen visar Naomi Klein hur Milton Friedmans nyliberala experiment drevs igenom efter militärkuppen i Chile eller i form av chockterapi efter östblockets fall. I Sverige minns vi Carl Bildts ”den enda vägens politik” under 1990-talskrisen.

Men kanske har vänstern varit bättre på krishantering än vad man först kan tro? Det tidiga 1970-talet påminner egentligen rätt mycket om i dag. När oljepriset sköt i höjden 1973 fick vi en energikris på halsen i hela västvärlden. Det här banade väg för stora energipolitiska reformer. Oljepannorna byttes mot andra värmekällor, fjärrvärmenätet byggdes ut liksom kärnkraften, industrier ålades att energieffektivisera och fasa ut oljeanvändningen och under en tid införde politikerna till och med ransonering på drivmedel. Ett gott exempel på resolut agerande, dessutom en klimatmässig succé. Utsläppen minskade faktiskt mer mellan 1970 och 1990 än vad de gör i dag. Detta innan Parisavtal och klimatlagar.

Som författaren Rasmus Landström konstaterar i Coronateserna var det också tätt mellan sociala reformer under början av 1970-talet. 40-timmasveckan, medbestämmandelagen, las, studiereformer och förslag om löntagarfonder kom just under den tiden, trots att början av 1970-talet till stor del präglades av kriser.

Eller så var det tack vare. Krishantering är sällan politisk neutral. En kris måste alltid hanteras, och det är då acceptansen av långtgående, och ibland drastiska åtgärder, kan vara som störst. Milton Friedman skrev 1982 att: ”Endast en kris – verklig eller inbillad – kan åstadkomma verklig förändring”, och att det var i krisen som ”det politiskt omöjliga blir det politiskt oundvikliga”.

Friedman och hans anhängare må ha varit framgångsrika i att driva igenom nyliberalism, men nu råder ett annat politiskt klimat. Det borde rimligen vara nu som omfattande ekonomiska reformer kan framställas som oundvikliga. Vi har precis lämnat pandemikrisen bakom oss för att träda in i en tid av skenande energipriser och ett brutalt krig i Europa. Det är politikers uppgift att se längre än näsan räcker. Och jag är rätt säker på att väljarna inte kommer att straffa den politiker som lägger fram ett heltäckande program för en grundläggande klimatomställning med skapande av hundratusentals nya gröna jobb. En grön chockdoktrin helt enkelt, men där initiativet kommer nedifrån snarare än från den ekonomiska eliten.

Att ängsligt tala om billigare bensin och mer pengar till villaägare kommer inte att locka fler väljare till vänstersidan. Det skulle däremot ett visionärt program ut ur krisen göra.

Jens Holm


Publicerat

i

av