Återigen har vi haft en sommar av extremväder med värmerekord både i Europa och Nordamerika, översvämningar (Gävle, västra Tyskland, Henanprovinsen, Kina) och en tundra som brinner i Sibirien, bara för att nämna några exempel. Efter IPCCrapporten kan ingen längre ducka för att klimatförändringen är en kris och det är akut. FNs generalsekreterare Antonio Guterres har med anledning av rapporten utfärdat nödläge (code red) för mänskligheten. Återigen har vi väckts av väckarklockor om att det är bråttom att stoppa klimatkrisen.
Jag hoppas verkligen att detta kan bli det genombrott som klimatfrågan behöver i svensk och internationell politik. I november är det dags för klimattoppmötet COP26 i Glasgow, och då måste länderna bekänna färg, inklusive Sverige. Jag skriver i Aftonbladet om några av de saker vi kan göra i närtid för klimatet. Förra veckan hade jag också en debattartikel i ETC på temat, där med ett omställningsprogram i tio steg. Jag med enkelhet rada upp tio åtgärder till vi kan göra i närtid som snabbt skulle kunna minska våra utsläpp.
Det som skiljer augusti 2021 från augusti 2020, 2019, 2018 etc är att nu står vi inför en höst där vår ekonomi ska återstartas efter pandemin. När man tar sig ur en kris är det stora satsningar som gäller. Det positiva i det hela är att en stor del av världens stora reformer har härrört ur kriser. USAs president Franklin D. Roosevelts nya giv på 1930-talet är det mest framstående exemplet och har med rätta blivit stilbildande för en radikal rödgrön rörelse som pläderar för en grön ny giv. Men även byggande av det svenska folkhemmet under efterkrigstiden och reformpolitiken i och med oljekrisen i början på 1970-talet borde kunna inspirera. Tiden mellan 1970 och 1975 hör faktiskt till Sveriges mest reformintensiva med 40-timmarsveckan, medbestämmandelagen, lagen om anställningsskydd, studiereformer, bostadsbidrag och sänkt pensionsålder som några exempel på långtgående reformer. Till detta kan vi lägga den omfattande elektrifieringen, samt effektiviseringen av svensk industri och svenska hushåll som en följd av oljekrisen. Utsläppen av koldioxid minskade faktiskt mer då än nu. Mellan 1970 och 1990 minskade utsläppen med nästan 30 procent, detta i en tid då ordet klimatförändring inte ens fanns i den politiska vokabulären.
Nu står vi inför en liknande situation. Ska vi vara fjättrade av ett nattståndet finanspolitiskt ramverk och överspelade statsstödsförbud från EU eller väljer vi att på allvar ta oss ur klimatkrisen? Jag förutsätter att vi väljer det senare. Låt åren 2020-2030 bli decenniet då vi investerar oss ur klimatkrisen. Då vi bygger ut bra kollektivtrafik i hela landet och minimerar behovet av privatbilar och flygresor, investerar i 100 procent förnybar energi, ställer om (elektrifierade) våra industrier, lägger ned verksamheter i strid med våra klimatmål och hittar nya gröna ersättningsjobb, reglerar bort onödig lyxkonsumtion, rustar upp bostäder och lokaler, ordnar ett skogsbruk på naturens villkor och ställer om vår livsmedelsproduktion mot växtbaserat.
Det är inte för mycket begärt.
Det är fullt möjligt.