EU och ansvaret för klyftorna

Idag genomförs EUs s k sociala toppmöte i Göteborg. Hela staden är lamslagen för att Brysselpotentaterna ska kunna åka i kortege mellan Landvetter, Gothia Towers och konferenslokalen i andra sidan av staden. Jag instämmer med Jonas Sjöstedts förslag att det hade varit bättre att förlägga mötet på ett fjällhotell eller annan plats där det skulle störa mindre.

På toppmötet kommer EUs s k sociala pelare att antas. Statsminister Stefan Löfven är mäkta stolt över det. Men är det någon som tror på allvar att EU nu kommer låta arbetslöshetsbekämpning och omfördelning från rik till fattig gå före åtstramningar och marknadsfundamentalism? Inte jag iallafall.

Och vi EU-kritiker vill dessutom inte att EU ska behöva bestämma över sociala frågor. Men visst är det bra om EU-ledarna pratar om detta. Och visst är det bra om de verkligen menar allvar med att de bästa exemplen ska spridas och misslyckade länder ska erbjudas hjälp. Men det verkligt skarpa får vi inte förrän vi utmanar det som är grunden i EU; marknadsdogmen. Med EU har en inre marknad skapats. Mot den får inga inskränkningar införas. Får hårda miljölagar eller krav på kollektivavtal är exempel på sånt som stör marknaden.

I förrgår lade jag därför fram ett konkret förslag (scrolla fram till 55 min samt min replik vid 1,34 min) för Stefan Löfven om hur åtminstone den sociala dumpningen skulle kunna förhindras; med ett socialt protokoll. Ett socialt protokoll skulle helt enkelt innebära att företag är välkomna att erbjuda sina tjänster, men de måste respektera värdlandets lagar och regler. Det är något Löfven själv säger att han vill ha. Men kommer han lyfta det på toppmötet? Nej, det är inte läge nu tycker han.

Om inte nu, när?

Göran Greider skriver också bra om de två mötena; COP23 och sociala toppmötet. Jag skriver om COP23 här.

Höj ambitionerna i Bonn

Jag skriver idag i ETC om klimattoppmötet i Bonn. Läs där eller nedan.

Inför slutförhandlingarna: Höj ambitionerna i Bonn
ETC, 2017-11-15
Nu återstår tre skälvande dagar av klimattoppmötet, COP23 i Bonn. Klimatminister Isabella Lövin är på plats och representerar Sverige i de viktiga förhandlingarna. Men kommer hon agera annat än ett eko från Bryssel?

När jag besökte Bangladesh tidigare i år framstod utmaningarna som näst intill oöverstigliga. Från havet pressas landet av stigande havsnivåer och saltvattenintrång, norrifrån från floder som slagit vattennivårekord i takt med att Himalayas glaciärer smälter allt snabbare.

Runt huvudstaden Dhaka bygger man på sandvallen som ska skydda mot översvämningarna, längs kusten byggs skolor på pelare för att barnen inte ska drunkna när havet stiger. Samtidigt blir luften i Bangladeshs storstäder allt svårare att andas när trafiken ökar och mer fossila energikällor bränns.

Frågan är: hur mycket hjälp kan Bangladesh och andra drabbade länder vänta sig från toppmötet i Bonn, och av Sverige? Jag ser tre knäckfrågor här.

Sverige och i-länderna måste göra sin hemläxa. När FN:s miljöorgan UN Environment gick igenom ländernas klimat­bidrag till Paristoppmötet konstaterade de att de endast räcker för att göra en tredjedel av de nödvändiga utsläppsminskningarna. FN-organet skriver ”Gapet mellan de nödvändiga utsläppsminskningarna och de nationella bidragen från Paris är alarmerande stort”.

Parisavtalets artikel 4 slår fast att alla länder har möjlighet att höja sina klimatbidrag, men inte sänka. När tar Sverige initiativ till höjda bidrag?

En utgångspunkt i förhandlingarna är att de industrialiserade länderna ska hjälpa de fattiga med klimatfinansiering, och att det ska göras med ”nya och additionella medel”. Det brukar tolkas som att pengar­na inte ska tas från det ordinarie biståndet. Men de klimatpengar som EU bidrar med tas i huvudsak från biståndet. När kommer ­Isabella Lövin och EU att presentera klimat­finansiering som görs med nya pengar?

EU och Sverige har över huvud taget ingen strategi för hur ny teknik och nytt kunnande ska kunna föras över till utvecklingsländerna för att de snabbt ska kunna minska utsläpp och hantera klimatförändringens effekter. Mycket av den senaste miljötekniken är dyr och inlåst i patent. För att utvecklingsländerna ska kunna använda sig av den måste i-länderna värna överföringen av miljötekniken framför storbolagens intressen av upprätthålla sina teknikförsprång.

När jag debatterade COP23 förra veckan med Isabella Lövin lovade hon att verka för höjda ­klimatbidrag. Men hittills har varken Sverige eller EU presenterat förslag på hur klimatbidragen ska göras mer ambitiösa. Och det är faktiskt så att Isabella Lövin inte reser till COP23 med något eget ­klimatbidrag, utan hon lutar sig helt och hållet mot EU:s gemensamma, som är helt otillräckligt.

Sverige borde kunna ha ett eget klimatbidrag som kompletterar och går utöver vad EU säger. Om inte vi tar vårt ansvar hur ska vi då kunna ställa krav på andra?

”Vi hoppas på er hjälp”, var det samstämmiga svaret från de politiker, forskare och organisationsföreträdare som jag träffade i Bangladesh. Samma budskap har jag tidigare fått från företrädare från Tuvalu, Filippinerna, Indien och Bolivia. De vill att vi ska ta ansvar för våra utsläpp. De vill ha hjälp att inte göra om våra misstag. Vågar Isabella Lövin ta ton mot den konservativa majoriteten inom EU och agera som den föregångare som Sverige borde vara?

Det är nu vi behöver handling. Och Sverige kan visa vägen.

Jens Holm, klimatpolitisk talesperson (V)

Miljökonsekvenser av krig

Att krig har fruktansvärda effekter på människor är en självklarhet, men en mer bortglömd aspekt är hur miljön drabbas. Jag har fått två rapporter från Riksdagens utredningstjänst (RUT) som båda tar upp miljöaspekter från krig samt från försvarsmakten i sig. Genom att synliggöra hur miljön drabbas negativt kan vi få ännu ett argument mot upprustning och vapenskrammel.

I rapporten ”Miljökonsekvenser av krig” konstateras att det tyvärr finns få studier där man studerat miljökonsekvenserna av krig samt att det är svårt rent metodologiskt att påvisa dessa (då är det hög tid för skarpare analysmetoder, kan jag tycka). Men det är uppenbart att naturen har blivit rejält sargad i de två krig som RUT tittat närmare på, Irakkriget (2003) och det pågående kriget i Syrien. Läs mer: Miljökonsekvenser av krig_RUT2017-09-29

Den andra rapporten från RUT Försvarsmaktens miljöpåverkan kan vi konstatera att försvaret aldrig gjort någon heltäckande miljöanalys av sin verksamhet och att de också till stor del flyger under radarn avseende miljö- och klimatåtaganden. Här finns utrymme för förbättringspotential, minst sagt. Läs rapporten här: FörsvarsmaktensMiljöpåverkan2015-06-11

Beskatta flygbränslet

Alltså, svaret jag fått från infrastrukturminister Tomas Eneroth… Det beskriver så tydligt regeringens tafatta inställning i helt avgörande frågor. Just nu pågår Internationella luftfartsorganisationens, ICAOs, årsmöte. Det är här världens regeringar har möjligheten att ändra den helt nattståndna överenskommelsen om att flygbränsle ska vara skattebefriat. Världens länder bestämde det 1944 (genom den s k Chicagokonventionen) förmodligen i all välvilja, men långt innan klimatfrågan hade kommit på dagordningen. Att idag fortsätta att skattesubventionera flygbränsle är ju helt orimligt. Och det tycker Eneroth och regeringen också. Men, man tänker i dagsläget inte göra något åt det eftersom man inte tror att man kan få gehör för det.

Han skriver: ”Regeringen är fullt medveten om de stora svårigheter som föreligger med att få till stånd en ändring av Chicagokonventionen, men kommer att fortsätta stödja en sådan om förhandlingsläget skulle ändra sig på sikt.” Men vi vill ju att regeringen ska vara pådrivande, inte bara vänta-och-se!

Kom igen sossar och miljöpartister. Politik är väl att vilja. Och nog borde länder som vill beskatta flygbränsle kunna få hitta ett sätt att göra det. Som ett första steg.

Läs  svaret från Tomas Eneroth här (lite längre ned hittar du min fråga).

COP23 och Sveriges ansvar

Jag har i veckan debatterar klimattoppmötet COP23 med klimatminister Isabella Lövin. Ni kan se debatten här.  Lövin och regeringen måste vara mycket tydligare i att driva att klimatfinansiering till länder i Syd ska göras med ”nya och additionella” medel och att det betyder att pengarna inte får tas från biståndsbudgeten. Och det är förvånande och helt oacceptabelt att regeringen inte har gjort någon analys av de 20,3 miljarder Euro som EU rapporterat in som klimatfinansiering till COP23. Anser regeringen att detta är nya pengar, eller tas de från biståndsbudgetarna? Tyvärr handlar det mesta av pengarna om det sistnämnda. Sverige verkar inte heller ha någon tydlig strategi för hur teknik snabbt och billigt ska föras över till utvecklingsländerna. Detta är märkligt när det är en fråga som har hängt med i klimatförhandlingarna sedan Klimatkonventionen klubbades 1992.

Jag fick i alla fall tre positiva löften från klimatministern:

  1. Isabella Lövin sa att hon driver på för att EU ska anta ett ambitiösare klimatbidrag och att hon trodde att det skulle kunna bli klart nästa år.
  2. En handlingsplan för genus och klimat kommer att klubbas på COP23 om Lövin får som hon vill.
  3. Hon sa också att Världsbanken, EIB och andra multilaterala institutioner måste fasa ut sina fossilinnehav.

    Jag kommer att följa upp allt detta och göra vad jag kan för att det också blir så i praktiken.

Dags att gå från ord till handling

Jag skriver idag om klimattoppmötet COP23 och Sveriges ansvar. Läs artikeln nedan eller hos Altinget. Idag kl 13.00 debatterar jag frågan med klimatminister Isabella Lövin. Följ på SVT2 eller riksdagen.se

Inför COP23
Dags att gå från ord till handling
Klimattoppmötet COP 23 i Bonn inleddes på måndagen. Mötet är viktigt, då det ska se till att besluten som fattades på klimattoppmötet i Paris ska bli verklighet och förhoppningsvis få världens länder att höja sina klimatbidrag. I rapporten ”The Emissions Gap Report 2017” konstaterar FN:s miljöprogram UNEP att de bidrag som länderna lämnade vid Paristoppmötet 2015 endast täcker en tredjedel av de utsläppsminskningar som behöver göras. I sammanfattningen skriver UNEP: ”Gapet mellan de nödvändiga utsläppsminskningarna och de nationella bidragen från Paris är alarmerande stort.” De konstaterar att världens länder, i synnerhet de rika, måste göra mycket mer för att förhindra en farlig och okontrollerad klimatförändring.

Vad har Lövin med till Bonn?
Därför var det glädjande att läsa klimatminister Isabella Lövins pressmeddelande från i går med löftet om ett skärpt svenskt klimatåtagande: ”För att klara Parisavtalets målsättningar måste ambitionen öka kraftigt. Sverige har redan skärpt sina åtaganden och driver på för att fler länder ska göra detsamma”, skrev Lövin. Riksdagen klubbade visserligen en klimatlag i våras och med den nyligen presenterade budgeten höjs anslagen till miljö och klimat avsevärt. Men vad har Lövin egentligen med sig till Bonn?

I Parisavtalet artikel 4 står det klart och tydligt att alla parter har rätt att höja sina klimatbidrag, däremot får länderna inte sänka dem. Men till Bonn reser Lövin inte med ett förbättrat svenskt klimatbidrag, utan förlitar sig helt och hållet på det som är EU:s gemensamma position. Den är dessvärre långt ifrån det goda exempel som förhandlingarna behöver.

Viktiga bitar saknas i EU:s position
Några exempel från EU:s och Sveriges gemensamma position: Klimatfinansiering till fattiga länder nämns visserligen, men det ska inte göras med, som det står i Klimatkonventionen, ”nya och additionella medel”, det vill säga att pengarna inte ska tas från biståndet. EU säger ingenting över huvud taget i den gemensamma positionen om hur ny teknik och nytt kunnande ska kunna föras över till utvecklingsländerna för att de snabbt ska kunna minska utsläpp och hantera klimatförändringens effekter. Jag ser inte heller några referenser till genus och kvinnors viktiga roll i arbetet mot klimatförändringen, trots att de frågorna finns med i Parisavtalet. Jag saknar också en öppning från EU mot att höja sina klimatambitioner. Detta är viktigt när Parisavtalet ska revideras och ambitionsnivåerna förhoppningsvis kan höjas.

Sverige gör inte mer än EU
Var står Isabella Lövin och Sverige i dessa frågor? Att döma av pressmeddelanden och artiklar delar Lövin bilden av att Sverige och den rika världen måste göra mer. Det är bra, men det är i första hand vad som ministrarna säger i förhandlingarna i Bonn som räknas. Och där har Lövin och Sverige ingen annan åsikt än EU:s. Inga utfästelser om högre klimatåtaganden, ingen ny och additionell klimatfinansiering, inga nya förslag på hur ny teknik ska föras över till Syd och inga konkreta förslag på hur den viktiga genusdimensionen ska internaliseras i förhandlingarna. Eller; vad anser svenska regeringen och Isabella Lövin?

Det är hög tid att gå från ord till handling.

Jens Holm (V), miljö- och klimatpolitisk talesperson, riksdagsledamot

Om inte vi, vem?

Omintevivem_omslag_bild_liten

Vilken grej! Jag har skrivit en bok, och nu har den gått iväg till tryckeriet. Under några månaders, eller egentligen års, tid har jag har arbetat med en text kring klimatförändringen och vänstern. Den har resulterat i den bok som jag nu i veckan har skickat iväg för tryck. Bokens titel blev: Om inte vi, vem? Politiken som räddar klimatet och förändrar vänstern. Jättespännande tycker jag. Du kommer att kunna köpa boken i handeln i slutet av den här månaden. Vill du redan nu förbeställa ett ex och få det hemskickat kan du göra det genom att skicka ditt namn och adress till förlaget Sjösala, info@sjosalaforlag.se De kommer skicka boken direkt hem till dig samt ett inbetalningskort på 100 kr så snart boken är färdigtryckt.