Om inte vi, vem? Nu i handeln

Omintevivem_omslag_bild_liten

Från och med idag kan du köpa min bok ”Om inte vi, vem? Politiken som räddar klimatet och förändrar vänstern”. Köp den i en bokaffär, från Sjösala förlag, Adlibris, Bokus eller nån annan som säljer den. Jag hoppas den kan bidra till att vänstern formulerar en vision om det hållbara, rättvisa och jämställda samhälle som vi behöver bygga. Boken avslutas med mitt Omställningsprogram för vänstern. Det finns med andra ord mängder med saker att göra för att skapa ett bättre samhälle. Nu kör vi. För om inte vi, vem?

Vänstern talar för lite om planetens överlevnad

Jag skriver idag på Dagens Arena. Läs där eller nedan. Detta med anledning av utgivningen av min bok Om inte vi, vem?

Vänstern talar för lite om planetens överlevnad
Dagens Arena, 2017-11-28
Vi vet alla att vi står inför en direkt farlig och okontrollerbar klimatförändring. Inte på 800 000 år har koncentrationen av växthusgaser varit så hög som idag. Dagens utsläppstrend är ett direkt hot mot civilisationen så som vi känner den.

Nästan alltid beskrivs den globala uppvärmningen som skapat av alla människor tillsammans och i samma utsträckning. Men dagens nivåer av växthusgaser är i praktiken frukten av två generationers oansvariga leverne. Den absolut största delen av utsläppen, 85 procent, har skett efter andra världskriget och det är de rika industrialiserade länderna som historiskt sett stått för den största delen av.

De franska ekonomerna Thomas Piketty och Lucas Chancel har konstaterat att 10 procent av världens rikaste invånare står för nästan hälften av alla världens utsläpp. Det finns också en tydlig makt och genusdimension när det kommer till utsläpp och livsstil.

Det är rika män som är de absolut största miljöbovarna. Det är de som flyger mest, äger flest bilar, äter mest kött och också är minst engagerade i hur deras helt och hållet oansvariga livsstil omöjliggör livsmöjligheterna för andra människor. Därför måste också ansvaret för klimatkatastrofen utkrävas på rätt ställe; hos rika och i större utsträckning hos män. Därför är byggandet av ett mer rättvist samhälle en grundläggande del i att skapa ett samhälle där vi lever helt och hållet inom de ramar som naturen satt upp åt oss.

Högre skatter för höginkomsttagare har en lika omfördelande effekt som dämpande på lyxkonsumtion. Jämlika samhällen är bättre rustade att klara av stora utmaningar som klimatförändringen än orättvisa. Det är genom att styra genom staten, med lagar och omfördelande ekonomisk politik, som vi kan ställa om vårt samhälle från grunden, snarare än att vädja till upplysta konsumenter.

För att ställa om behöver vi mer av vänsterpolitik, inte mindre. Men idag har vi ett ekonomiskt system som är premierar kortsiktig vinst framför långsiktigt miljöansvar. Den brittiske ekonomen Nicholas Stern hade helt rätt när han kallade klimatförändringen för marknadsekonomins största misslyckande. Marknadsekonomin, och kapitalismen i synnerhet, är blind inför förvaltnings- och omfördelningsfrågor.

Vad gör vänstern i det här läget? Dessvärre talar vi sällan om planetens överlevnad och vår roll i detta. Det är märkligt att vänstern så sällan pekar på det uppenbara sambandet mellan ett jämlikt samhälle och en politik för att rädda klimatet och miljön i största allmänhet. Det är dags att ändra på detta nu.

Vänstern försitter inte en chans att presentera förslag på lösningar på det ena problemet; orättvisorna. Men det andra såret på samhällskroppen; klimatförändringen, är lika akut och förtjänar likartad uppmärksamhet.

Den här veckan ger jag ut boken ”Om inte vi, vem? Politiken som räddar klimatet och förändrar vänstern”. Förhoppningsvis kan den bidra till att vänstern fullt ut integrerar frågor som klimatförändringen och räddandet av våra numera sköra ekosystem till att bli fullt ut naturliga delar av en politik för ökad rättvisa.

Boken avslutas med ett tiopunktsprogram för omställning och ökad rättvisa, inspirerat av Naomi Kleins Leap manifesto. Att skapa en ekonomisk politik helt och hållet inom planetens gränser är en av de mest akuta åtgärderna att vidta.

Det handlar om att divestera innehav i det fossila, fasa ut miljöskadliga subventioner, begränsa lyxkonsumtion genom höjda skatter och omfördelning, snabbt investera i järnväg, förnybar energi och hållbart byggande genom lånefinansiering och en separat investeringsbank för klimatomställning. Det handlar också om att tro på staten som en motor i omställningen genom lagstiftning och reglering.

Men det stannar inte där. Klimatförändringen är en unik möjlighet för oss att i grunden bygga ett samhälle baserat på annat än vinstmaximering och konsumtion. Det skulle kunna vara ett samhälle där vi omfördelar från rik till fattig, där den gemensamma konsumtionen får växa på bekostnad av privatkonsumtion och där produktivitetsökning tas ut i kortare arbetstid.

Där kultur och idrott har en särställning när meningslös konsumtion ersätts med kreativa och utvecklande verksamheter. Ett samhälle där vi finner gemensamma lösningar istället för att lägga ansvaret på den enskilda individens axlar. Det är också ett samhälle där vi kopplar ihop det globala med det lokala; minskade utsläpp på global nivå ger oss i nästan alla fall också en bättre lokal luftkvalitet som sparar liv och sjukvårdskostnader.

Ja, vi har alla möjligheter i världen att bygga ett samhälle inom de gränser som naturen sätter och som också är mer jämlikt och jämställt än idag. Och det är, enligt mig, bara vänstern som med trovärdighet kan presentera en sådan vision. Varför det inte redan är gjort är för mig en obegriplighet.

För om inte vi, vem ska då göra det?

Jens Holm är klimatpolitisk talesperson och riksdagsledamot för Vänsterpartiet.

Jens Holm kommer idag ut med boken Om inte vi, vem? Politiken som räddar klimatet och förändrar vänstern (Sjösala förlag 2017)

Black Friday – nej tack

Idag är det nåt som kallas Black Friday. Vi uppmanas att konsumera mer än någonsin. Jag uppmanar er att istället gå en promenad, prata med en vän, lyssna på musik, läsa en bok eller spela badminton med barnen. Det finns så mycket vi kan göra som är utvecklande och kul och som inte tär på våra gemensamma resurser. Shopping är inte något sånt.

Det är ju så att det finns någon annan som betalar priset för vår konsumtion. Människor i Bangladesh, Indien eller Kina exempelvis, där en stor del av våra utsläpp numera finns, som en följd av vår ständigt ökande konsumtion. På tal om konsumtion och utsläpp. Finns det ett politiskt ansvar här? Ja, definitivt. Vi politiker har alla möjligheter i världen att skapa ett samhälle som vilar på hållbarare grunder en kommers och kortsiktig vinst.

IMG_1550En väldigt konkret sak vi skulle kunna börja med att göra är att helt enkelt ta ansvar för våra utsläpp som sker i andra delar av världen. Igår tog jag upp just den frågan med miljöminister Karolina Skog. Vi behöver sätta upp mål för och sedan minska utsläppen från vår konsumtion.

Se vårt meningsutbyte här (scrolla fram till 19,15 min).

Fram tills vi får det på plats kan vi börja med att bojkotta den svarta fredagen. Varför inte gå en promenad eller umgås med en vän. Helt gratis och inga utsläpp. Trevlig fredag.

Låt inte handelsdogmen övertrumfa miljön

Det är bra med internationell handel, men handeln i sig får inte bli ett hinder för en progressiv politik. Det är tyvärr fallet idag. Handelsavtal inom WTOs regi och andra avtal försvårar våra möjligheter till en progressiv miljö- och klimatpolitik, att stärka folkhälsan, djurskyddet och annat. Ja, det finns flera exempel på där bra miljöförslag har stoppats eller fått göras om i grunden för att den internationella konkurrensen har bedömts som viktigare. Ska det vara så?

Jag ser fram emot att debattera dessa frågor med EU- och handelsminister Ann Linde (S). Kommer Sverige verka för att stärka miljöns ställning nu då vi har chansen? Debatten blir någon gång under dagen fredag 1 december. Läs min IP nedan eller här.

Miljön inom handelsavtalen Interpellation 2017/18:193
av Jens Holm (V) till Statsrådet Ann Linde (S)
Den 10–13 december äger världshandelsorganisationen WTO:s elfte ministerkonferens rum i Buenos Aires i Argentina. Det är ett viktigt möte, då WTO:s medlemsländer har möjlighet att påverka organisationens utveckling.

Jag och ministern är överens om att internationell handel är viktig och ska främjas. Priser kan pressas, och kvaliteten på handlade varor kan förbättras. Handel skapar också en naturlig plattform för möten och samarbete över nationsgränserna, vilket känns extra viktigt i tider då inskränkt nationalism grasserar runt om i världen. Handel kan också användas som påtryckningsmedel för att främja mänskliga rättigheter, demokrati och miljöhänsyn.

Ibland krockar dock krav på handel och investeringar med länders önskan om att gå före på bland annat miljöområdet. USA har med WTO:s benägna stöd försvårat Indiens investeringar i det som troligen skulle ha blivit världens största solenergisatsning, Jawaharlal Nehru Solar Mission, som ansågs stå i strid med WTO:s frihandelskrav. Japan och EU lyckades stoppa den kanadensiska delstaten Ontarios ambitiösa satsning på förnybar energi och gröna jobb när de fick WTO att anse att den stod i strid med frihandelsreglerna. Det här är bara två exempel på hur handeln nästan alltid vinner när miljö ställs mot handel inom WTO.

Inom WTO ska det finnas en möjlighet för länder att göra undantag från frihandelskraven. Undantagskriterierna är formulerade i artikel 20 i WTO:s GATT-fördrag och ska kunna användas för att stärka skyddet av bland annat naturresurser, djur och människor. Men artikel 20 är svåranvänd, då den efterföljs av ett antal förbehåll, bland annat att undantagen inte får användas som handelshinder. Artikel 20 kom till i slutet av 1940-talet och har inte ändrats sedan dess. Orden klimatförändring och växthusgaser finns följaktligen inte med i uppräkningen av skäl till att det är acceptabelt att handeln står tillbaka för miljön. Att artikel 20 näst intill är oanvändbar i miljö- och klimatsyfte konstateras i genomgången från den nordamerikanska organisationen Public Citizen, som har granskat ett fyrtiotal försök att använda undantagsreglerna, där endast ett fall fick godkännande hos WTO.

När jag diskuterade WTO:s undantagsregler med EU:s handelskommissionär Cecilia Malmström i riksdagen i maj i år instämde hon i att artikel 20 var föråldrad och behövde ses över. Förutom att undantagsreglerna skulle behöva moderniseras skulle alla WTO-avtal behöva uppdateras och anpassas till Parisavtalet och andra internationella avtal på miljö- och klimatområdet.

Med anledning av vad som anförts ovan vill jag fråga statsrådet Ann Linde:

1) Hur kommer statsrådet att verka för att WTO:s medlemsländer ska få större möjlighet att agera för miljön utan att det ska kunna påstås utgöra ett handelshinder?

2) Kommer statsrådet att verka för att de generella undantagsreglerna i artikel 20 moderniseras så att de blir lättare att använda för att bedriva en progressiv politik på miljöområdet?

Grisar har också rättigheter

grisdebatt_JH

I tisdags debatterade jag med landsbygdsminister Sven-Erik Bucht om Jordbruksverkets förslag om försämrade uppfödningsvillkor för grisar. Jordbruksverket lägger fram förslaget med argumentet om att konkurrenskraften i svensk livsmedelsindustri måste stärkas, och att det är ett mål från den s k livsmedelsstrategin. Men livsmedelsstrategin säger också att djurskyddet inte ska försämras. Paradoxalt nog talade landsbygdsministern vitt och brett om det goda svenska djurskyddet, men i samma mening försvarade han Jordbruksverkets försämringar. Hur får han ihop det?

Intressant var också att Bucht försökte göra gällande att det fanns vetenskapligt stöd för försämringarna. Vilket då?, frågade jag. Kunde ha ge exempel på en enda oberoende forskare som kunde styrka att tidigare avvänjning av smågrisar (som förslaget handlar om) stärker djurens välfärd. Nej, det kunde han inte.

Jordbruksverkets föreskrifter ska träda i kraft den 1 december, så än finns det chans att stoppa dem. Grisar har väl också rättigheter?

Se hela debatten här.

Se också Djurens Rätts referat av debatten.

EU och ansvaret för klyftorna

Idag genomförs EUs s k sociala toppmöte i Göteborg. Hela staden är lamslagen för att Brysselpotentaterna ska kunna åka i kortege mellan Landvetter, Gothia Towers och konferenslokalen i andra sidan av staden. Jag instämmer med Jonas Sjöstedts förslag att det hade varit bättre att förlägga mötet på ett fjällhotell eller annan plats där det skulle störa mindre.

På toppmötet kommer EUs s k sociala pelare att antas. Statsminister Stefan Löfven är mäkta stolt över det. Men är det någon som tror på allvar att EU nu kommer låta arbetslöshetsbekämpning och omfördelning från rik till fattig gå före åtstramningar och marknadsfundamentalism? Inte jag iallafall.

Och vi EU-kritiker vill dessutom inte att EU ska behöva bestämma över sociala frågor. Men visst är det bra om EU-ledarna pratar om detta. Och visst är det bra om de verkligen menar allvar med att de bästa exemplen ska spridas och misslyckade länder ska erbjudas hjälp. Men det verkligt skarpa får vi inte förrän vi utmanar det som är grunden i EU; marknadsdogmen. Med EU har en inre marknad skapats. Mot den får inga inskränkningar införas. Får hårda miljölagar eller krav på kollektivavtal är exempel på sånt som stör marknaden.

I förrgår lade jag därför fram ett konkret förslag (scrolla fram till 55 min samt min replik vid 1,34 min) för Stefan Löfven om hur åtminstone den sociala dumpningen skulle kunna förhindras; med ett socialt protokoll. Ett socialt protokoll skulle helt enkelt innebära att företag är välkomna att erbjuda sina tjänster, men de måste respektera värdlandets lagar och regler. Det är något Löfven själv säger att han vill ha. Men kommer han lyfta det på toppmötet? Nej, det är inte läge nu tycker han.

Om inte nu, när?

Göran Greider skriver också bra om de två mötena; COP23 och sociala toppmötet. Jag skriver om COP23 här.

Höj ambitionerna i Bonn

Jag skriver idag i ETC om klimattoppmötet i Bonn. Läs där eller nedan.

Inför slutförhandlingarna: Höj ambitionerna i Bonn
ETC, 2017-11-15
Nu återstår tre skälvande dagar av klimattoppmötet, COP23 i Bonn. Klimatminister Isabella Lövin är på plats och representerar Sverige i de viktiga förhandlingarna. Men kommer hon agera annat än ett eko från Bryssel?

När jag besökte Bangladesh tidigare i år framstod utmaningarna som näst intill oöverstigliga. Från havet pressas landet av stigande havsnivåer och saltvattenintrång, norrifrån från floder som slagit vattennivårekord i takt med att Himalayas glaciärer smälter allt snabbare.

Runt huvudstaden Dhaka bygger man på sandvallen som ska skydda mot översvämningarna, längs kusten byggs skolor på pelare för att barnen inte ska drunkna när havet stiger. Samtidigt blir luften i Bangladeshs storstäder allt svårare att andas när trafiken ökar och mer fossila energikällor bränns.

Frågan är: hur mycket hjälp kan Bangladesh och andra drabbade länder vänta sig från toppmötet i Bonn, och av Sverige? Jag ser tre knäckfrågor här.

Sverige och i-länderna måste göra sin hemläxa. När FN:s miljöorgan UN Environment gick igenom ländernas klimat­bidrag till Paristoppmötet konstaterade de att de endast räcker för att göra en tredjedel av de nödvändiga utsläppsminskningarna. FN-organet skriver ”Gapet mellan de nödvändiga utsläppsminskningarna och de nationella bidragen från Paris är alarmerande stort”.

Parisavtalets artikel 4 slår fast att alla länder har möjlighet att höja sina klimatbidrag, men inte sänka. När tar Sverige initiativ till höjda bidrag?

En utgångspunkt i förhandlingarna är att de industrialiserade länderna ska hjälpa de fattiga med klimatfinansiering, och att det ska göras med ”nya och additionella medel”. Det brukar tolkas som att pengar­na inte ska tas från det ordinarie biståndet. Men de klimatpengar som EU bidrar med tas i huvudsak från biståndet. När kommer ­Isabella Lövin och EU att presentera klimat­finansiering som görs med nya pengar?

EU och Sverige har över huvud taget ingen strategi för hur ny teknik och nytt kunnande ska kunna föras över till utvecklingsländerna för att de snabbt ska kunna minska utsläpp och hantera klimatförändringens effekter. Mycket av den senaste miljötekniken är dyr och inlåst i patent. För att utvecklingsländerna ska kunna använda sig av den måste i-länderna värna överföringen av miljötekniken framför storbolagens intressen av upprätthålla sina teknikförsprång.

När jag debatterade COP23 förra veckan med Isabella Lövin lovade hon att verka för höjda ­klimatbidrag. Men hittills har varken Sverige eller EU presenterat förslag på hur klimatbidragen ska göras mer ambitiösa. Och det är faktiskt så att Isabella Lövin inte reser till COP23 med något eget ­klimatbidrag, utan hon lutar sig helt och hållet mot EU:s gemensamma, som är helt otillräckligt.

Sverige borde kunna ha ett eget klimatbidrag som kompletterar och går utöver vad EU säger. Om inte vi tar vårt ansvar hur ska vi då kunna ställa krav på andra?

”Vi hoppas på er hjälp”, var det samstämmiga svaret från de politiker, forskare och organisationsföreträdare som jag träffade i Bangladesh. Samma budskap har jag tidigare fått från företrädare från Tuvalu, Filippinerna, Indien och Bolivia. De vill att vi ska ta ansvar för våra utsläpp. De vill ha hjälp att inte göra om våra misstag. Vågar Isabella Lövin ta ton mot den konservativa majoriteten inom EU och agera som den föregångare som Sverige borde vara?

Det är nu vi behöver handling. Och Sverige kan visa vägen.

Jens Holm, klimatpolitisk talesperson (V)

Miljökonsekvenser av krig

Att krig har fruktansvärda effekter på människor är en självklarhet, men en mer bortglömd aspekt är hur miljön drabbas. Jag har fått två rapporter från Riksdagens utredningstjänst (RUT) som båda tar upp miljöaspekter från krig samt från försvarsmakten i sig. Genom att synliggöra hur miljön drabbas negativt kan vi få ännu ett argument mot upprustning och vapenskrammel.

I rapporten ”Miljökonsekvenser av krig” konstateras att det tyvärr finns få studier där man studerat miljökonsekvenserna av krig samt att det är svårt rent metodologiskt att påvisa dessa (då är det hög tid för skarpare analysmetoder, kan jag tycka). Men det är uppenbart att naturen har blivit rejält sargad i de två krig som RUT tittat närmare på, Irakkriget (2003) och det pågående kriget i Syrien. Läs mer: Miljökonsekvenser av krig_RUT2017-09-29

Den andra rapporten från RUT Försvarsmaktens miljöpåverkan kan vi konstatera att försvaret aldrig gjort någon heltäckande miljöanalys av sin verksamhet och att de också till stor del flyger under radarn avseende miljö- och klimatåtaganden. Här finns utrymme för förbättringspotential, minst sagt. Läs rapporten här: FörsvarsmaktensMiljöpåverkan2015-06-11