Klimatdebatten

Förra veckan arrangerade riksdagen en aktuell debatt om klimatförändringen. Klimatminister Isabella Lövin deltog bland annat. Jag frågade henne om utsläppen från bl a kött och flyg och efterfrågade konkreta mål och åtgärder för minskning av de snabbt växande utsläppen fr de sektorerna. De borgerliga kritiserade jag för att tillämpa ”jamen-strategin”. Att säga ja till klimatförslag, men med ett men som i nästa andetag avfärdar det (ja till klimatskatter, men inte på flyg och lastbilar, ja till ökade klimatanslag i budgeten, men ändå ska klimatbudgeten skäras ned med en fjärdedel o s v). Se hela debatten här:

Skogen, tjuvjakten och det politiska ansvaret

Jag har idag debatterat skogspolitik och stoppet av arbetet med s k nyckelbiotoper med landsbygdsminister Sven-Erik Bucht. Han tycks inte tycka att han har något ansvar för att miljömålet om Levande skogar ska uppnås eller regeringens löfte om att skyddsvärd skog inte ska få avverkas. Han gav mig iaf rätt på en punkt, nyckelbiotopsarbetet var initierat av regeringen (1990). Därmed är det klockrent att det finns ett politiskt ansvar (vid sidan av att miljömålen och andra mål ska uppnås). Se debatten här (funkar så snart inläggen har laddats upp).

Jag har också debatterat illegal jakt med samme Bucht. Tjuvjakten i Sverige har inte minskat, snarare det motsatta och är det främsta skälet till att vilda djur dödas i skogen. Det kan handla om så mycket som 50 vargar som dödas i den illegala jakten varje år. Trots att det är regeringens uttalade mål att minska den illegala jakten ser jag få nya konkreta åtgärder, trots att det finns mycket man skulle kunna göra. Jag radade några av de förslagen i dagens debatt. Se debatten här (funkar så snart inläggen har laddats upp).

Hög tid att regeringen bekänner färg om skogen

Jag skriver idag på Svd om skogen, nyckelbiotoper och det politiska ansvaret som itne tas. Läs nedan eller hos Svd.

Hög tid att regeringen bekänner färg om skogen
Efter att Skogsstyrelsens meddelade att man gjorde en paus i inventeringen av s k nyckelbiotoper i hela nordvästra Sverige utbröt med rätta en livlig debatt. Forskare och miljöorganisationer menar att risken nu är uppenbar för att mycket värdefull skog kan komma att avverkas när den inte längre behöver inventeras och registreras. Det man inte känner till är svårt att skydda.

Trots att det är ett uttalat politiskt mål att mer skog ska skyddas och att statsminister Stefan Löven lovat att ”de nationella miljömålen ska klaras” (regeringsförklaringen 2014) har ansvariga ministrar varit märkbart tysta i den miljöfråga som kanske har engagerat flest under våren.

Även om Skogsstyrelsen nu har lovat att inventeringen av nyckelbiotoper ska återupptas kvarstår en mängd frågetecken. Man ska fortsätta att inventera men registrera och märka ut värdefulla områden kommer man inte göra. Att inventera värdefulla områden utan att sedan förmedla kunskapen är inte att bedriva det långsiktiga hållbara skogsarbete som behövs. Vi ifrågasätter inte att det föreligger vissa komplikationer för myndigheten att tillämpa begreppet i området. Men att gå därifrån till att ge skogsbruket ansvaret för dessa områden, med höga värden för växt- och djurliv, är historielöst och många steg tillbaka för de landvinningar vi i Sverige trots allt uppnått i naturvårdsarbetet. Det är därutöver ett beslut som ensidigt gynnar skogsbrukets ekonomiska intressen.

En mängd områden med lämpliga livsmiljöer för hotade arter riskerar nu att avverkas. I ett läge när vi behöver stärka våra ansträngningar för att bevara och öka kunskapen om våra skyddsvärda områden väljer myndigheten att förlita sig på frihet under ansvar för skogsbolagen. Detta trots att erfarenheten hittills har visat att en sådan rådande inriktning utarmat den biologiska mångfalden.

Det är mycket som nu står på spel i skogen. I dagsläget är det endast två av våra 16 miljömål som i bästa fall kommer att uppnås. Målen om ”Levande skogar” och ”Ett rikt växt- och djurliv” tillhör inte dessa. Nästan dagligen får vi exempel på hur gamla skogar kalhuggs. Människor som återvänder till favoritskogen möts av stubbåkrar. Livsmiljöer för hotade arter försvinner. Tillsynskontroller vid avverkningsanmälningarna är mycket fåtaliga och kunskapen om var nyckelbiotoper eller höga naturvärden finns är av stor betydelse för hänsynen som tas för naturvården vid slutavverkningar. Utvärderingar visar att nyckelbiotoperna har stor träffsäkerhet när det gäller att upptäcka arter som är rödlistade och missgynnade av dagens skogsbruk.

Det håller inte längre att politiken lämnar skogen vind för våg. Maximen om frihet under ansvar måste överges. Därför har jag utmanat båda ministrarna med ansvar för frågan landsbygdsminister Sven-Erik Bucht och miljöminister Karolina Skog. Jag har nu efter många ministerkrumbukter fått besked om att de tänker besvara mina interpellationer nio respektive elva veckor efter det att de skickades in. Detta trots att riksdagsordningen stipulerar att en interpellation ska besvaras i riksdagen inom två veckor.

Jag tror inte att det här är en slump. I Skogsvårdslagen står det att produktionsintressen ska väga lika tungt som miljön. Det här har aldrig fungerat i praktiken. Det är alltid produktionen som dragit längsta strået i svenskt skogsbruk. Därmed har vi fått en skog som är högavkastande, men i biologiskt innehåll blir den allt fattigare. Vi oroas med rätta över skövling av så kallad tropisk skog i fjärran länder. Skogen växer så att det knakar, men det är timmeråkrar som breder ut sig, inte gamla skogar med stort myllrande liv. Det håller inte att denna motsättning fortplantar sig ända in i regeringen.

Jag förväntar mig att ansvariga ministrar Bucht och Skog tydliggör att nyckelbiotopsarbetet är helt avgörande för uppnåendet av våra miljömål och snarast måste återupptas. Skog med höga naturvärden ska inte få avverkas. Ytterst handlar det om ett nytt synsätt på skogen. Den gamla parollen om frihet under ansvar fungerar inte. Det är för många intressen som krockar och att låta skogsägarna helt och hållet bestämma speglar inte det breda samhällsintresse som våra skogar utgör. Vi måste stimulera fler skogsbruksmetoder vid sidan av det helt dominerande trakthyggesbruket (med kalavverkningar), mer skog måste skyddas, enskilda individer och organisationer måste kunna involveras i skogsbruket, de som missköter sig ska beläggas med sanktioner och vi måste helt enkelt vara mer varsamma med de spillror som finns kvar av våra gammelskogar.

I Sverige vill vi ha levande skogar – inte plantager med monokulturer. Vi behöver en skogspolitik som inte bara ser till markägaren utan också svampplockaren, joggaren, ekoturisten och naturvårdarna. Frågan är vad regeringen tycker.

Jens Holm (V), miljöpolitisk talesperson

Fotnot: Jens Holm debatterar på fredag 19/5 i riksdagens kammare med landsbygdsminister Sven-Erik Bucht om ”Inventeringen av nyckelbiotoper”.

Orimliga prisökningar i kollektivtrafiken

Priset på att resa kollektivt har ökat med 70 procent de senaste femton åren. Konsumentprisindex (KPI) har under samma period varit 18 procent. Priset på att resa kollektivt har alltså ökat nästan fyra gånger så mycket som den allmänna prisökningen. Är det rimligt? Underlättar detta för fler att resa kollektivt? Nej knappast.

kolltransport_priser

Se tabellen ovan från Svensk Kollektivtrafik. Priset avser månadskort (statistik för 2009 finns inte). Denna statistik stämmer väl överens med den sammanställning av kollektivtrafiktaxor som SvT gjorde för några år sedan. De kom fram till att priset hade ökat med fyra gånger med än KPI.

Vi måste snabbt minska utsläppen av växthusgaser. Därför måste många fler resa kollektivt. Färre resor ska göras med bil. Det är i perspektivet helt orimligt att det har blivit så dyrt att resa kollektivt. Det ska vara bekvämt, tryggt, pålitligt och billigt att resa kollektivt. Dags för politisk handling.

Jag tog också upp denna fråga med klimatminister Isabella Lövin i förra veckans riksdagsdebatt om klimatförändringen (se mitt första och andra inlägg).

 

Förbättra systemet med elcertifikat

Vi tycker inte att regeringens förslag om utökning av antalet elcertifikat är tillräckligt bra. Vi lägger därför fram en motion där vi föreslår en del förbättringar. Vi vill t ex ta bort torven ur systemet, eftersom det inte är en förnybar energikälla. Industrins undantag från att vara med och finansiera elcertifikaten måste tas bort. Vi vill också att regeringen ska ta fram förslag på att särskilt stimulera havsbaserad vindkraft. Läs hela motionen nedan eller på länken ovan.
Motion till riksdagen 2016/17:3738 av Birger Lahti m.fl. (V)
med anledning av prop. 2016/17:179 Nytt mål för förnybar el och kontrollstation för elcertifikatssystemet 2017

Förslag till riksdagsbeslut
1. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör återkomma till riksdagen med ett förslag om avskaffande av det nuvarande undantaget från kvotplikten för den elintensiva industrin och tillkännager detta för regeringen.
2. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag på hur torvanvändningen ska fasas ut ur elcertifikatssystemet, med inriktningen att nya torvtäkter inte ska öppnas, och detta tillkännager riksdagen för regeringen.
3. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör återkomma med ett förslag om åtgärder för att stimulera havsbaserad vindkraft inom ramen för elcertifikatssystemet och tillkännager detta för regeringen.

Motivering
Elcertifikat är ett ekonomiskt stöd för producenter av förnybar el. För varje producerad megawattimme förnybar el kan producenterna få ett elcertifikat av staten. Elproducenterna kan sedan sälja elcertifikaten på en öppen marknad där priset bestäms mellan säljare och köpare. Certifikaten ger på så sätt en extra intäkt till den förnybara elproduktionen, utöver den vanliga elförsäljningen. Köpare är aktörer med s.k. kvotplikt, främst elleverantörer. Dessa måste köpa en viss andel elcertifikat i förhållande till sin elförsäljning eller elanvändning. Hur stor andelen är bestäms genom en kvot i lagen (2011:1200) om elcertifikat. Kvoten är utformad för att skapa en efterfrågan på elcertifikat och förnybar el varje år fram till 2020. Sedan systemet infördes 2003 har utbyggnaden av förnybara energikällor tagit fart. Elcertifikatssystemet har därmed tjänat Sverige väl.

Regeringens proposition Nytt mål för förnybar el och kontrollstation för elcertifikatssystemet 2017 (2016/17:179) bygger på den energipolitiska överenskommelsen som förra året träffades mellan regeringen, Moderaterna, Centerpartiet och Kristdemokraterna. Överenskommelsen slår bl.a. fast att elcertifikatsystemet ska förlängas och byggas ut. En ökad omfattning av elcertifikatsystemet är välkommen. Vänsterpartiet delar uppfattningen om att förutsättningarna för förnybar energi behöver bli bättre, även om vi gärna hade sett en ytterligare ambitionshöjning. Att överenskommelsen i övrigt brister, bl.a. i att man inte sätter något stoppdatum för kärnkraft, är däremot mycket olyckligt.

Utöver förslag på ändringar i lagen (2011:1200) om elcertifikat som innebär att systemet förlängs till 2045 och utökas med 18 terawattimmar till 2030 berör propositionen också förändringar som gäller både kvotkurvan och i viss mån vad som ska ingå i systemet.

Den elintensiva industrin
Ungefär en tredjedel av energin i Sverige används för produktion inom industrin. Det är främst ett fåtal energiintensiva branscher som står för den större andelen av industrins energianvändning – bl.a. massa- och papperstillverkning, järn- och stålindustri samt kemisk industri. Enligt lagen (2011:1200) om elcertifikat är den s.k. elintensiva industrin undantagen från kvotplikt för den el som används i tillverkningsprocessen. Exempel på sådana industrier är pappers- och massabruk. Undantaget innebär att den elintensiva industrin inte behöver betala kostnaden för elcertifikat – en kostnad som övriga elanvändare betalar. Den elintensiva industrin kan därmed sägas ta del av ett lägre elpris samtidigt som den undgår den fulla kostnaden för elcertifikat. Undantaget motiveras med att man vill värna den elintensiva industrins internationella konkurrenskraft.

Vänsterpartiet anser att den elintensiva industrin bör ta ett större ansvar för elcertifikatssystemet framöver. Det är inte rimligt att den elintensiva industrin drar nytta av elcertifikatssystemet genom lägre elpriser samtidigt som man inte behöver vara med och betala fullt ut. Vi anser därför att den elintensiva industrin i större utsträckning än idag bör vara med och finansiera elcertifikatssystemet. En sådan utveckling vore bra både för utbyggnaden av förnybar energi och för den elintensiva industrin i sig som behöver mer förnybar energi i takt med att vi avvecklar kärnkraften. Samtidigt är det viktigt att den elintensiva industrins internationella konkurrenskraft inte hotas. Vänsterpartiet har därför tidigare föreslagit att regeringen ska återkomma till riksdagen med en konsekvensutredning av hur den elintensiva industrins konkurrenskraft skulle påverkas om man avskaffade nuvarande undantag från kvotplikten.

Konjunkturinstitutet lade 2013 fram rapporten Vem ska betala för den förnybara elkraften? – Analys av kvotplikten, där resultaten pekar på att ett begränsat undantag för den elintensiva industrin ger liten långsiktig påverkan på samhällsekonomin. Istället bedöms förändringar i andra styrmedel ha större inverkan på den långsiktiga produktionsnivån. Vi menar att frågan bör tas vidare och att ett konkret förslag bör utformas så att den elintensiva industrin får långsiktiga spelregler. Regeringen bör därför återkomma till riksdagen med ett förslag om avskaffande av nuvarande undantag från kvotplikten för den elintensiva industrin. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Torvanvändning bör utgå ur elcertifikatsystemet
Regeringen föreslår i sin proposition att torv även fortsättningsvis bör berättiga till elcertifikat. Vänsterpartiet menar att torv bör fasas ut ur elcertifikatssystemet. Det finns i huvudsak tre skäl till detta. För det första är torv enligt såväl EU som Kyotoprotokollet att betrakta som ett fossilt bränsle och bör därmed inte vara berättigat till tilldelning av elcertifikat. För det andra har såväl brytning som förbränning av torv en klimatpåverkan i nivå med fossila bränslen. För det tredje påverkar torvbrytning ett flertal av Sveriges miljömål negativt, däribland miljömålen Begränsad klimatpåverkan och Levande sjöar och vattendrag.

Regeringen har tidigare uttryckt att man avser att följa utvecklingen på området. Vi menar dock att torvens negativa klimat- och miljöpåverkan redan är tydligt klargjord, inte minst på internationell nivå. Energimyndighetens rapport Kontrollstation 2017 för elcertifikatssystemet – En delredovisning (delredovisning 1), som bl.a. tar upp torven inom elcertifikatssystemet, ger oss ingen anledning att omvärdera vår ståndpunkt. Torvbaserad elproduktion bör inte vara en del av elcertifikatssystemet. Regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag på hur torvanvändningen ska fasas ut ur elcertifikatssystemet, med inriktningen att nya torvtäkter inte ska öppnas. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna.

Stimulera havsbaserad vindkraft
Trots att det finns en stor potential för havsbaserad vindkraft i Sverige har byggandet ännu inte tagit fart. I dag finns det sex havsbaserade vindkraftsparker. De är främst lokaliserade i södra delen av landet. Förutom de uppenbara klimatvinsterna ger havsbaserad vindkraft dessutom fler jobb i Sverige, eftersom mycket arbete måste utföras på plats. Även om både bygg- och driftskostnaden är högre för havsbaserad vindkraft är årsproduktionen betydligt högre. En stor del av kostnaden kan härledas till nätanslutningen. Den energipolitiska överenskommelsen slår fast att anslutningsavgifterna till stamnätet för havsbaserad vindkraft bör slopas. Vänsterpartiet är positivt till detta; även vi menar att det krävs ytterligare politiska åtgärder för att stimulera utbyggnaden av havsbaserad vindkraft. Ett sätt vore att öka utbyggnadstakten i prisområde 3 och 4, de områden där det mesta av den havsbaserade vindkraften finns. Regeringen bör återkomma med ett förslag om åtgärder för att stimulera havsbaserad vindkraft inom ramen för elcertifikatssystemet. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna.
Birger Lahti (V)

Stig Henriksson (V)

Jens Holm (V)

Amineh Kakabaveh (V)

Hans Linde (V)

Håkan Svenneling (V)

Emma Wallrup (V)

Dags att ta strid mot EUs nykoloniala fiskeavtal

Oj, vad jag ser fram emot den här debatten med bistånds- och klimatminister Isabella Lövin. Hennes kritik av EUs fiskeavtal med utvecklingsländer i Afrika var ju skoningslös när hennes bok ”Tyst hav” kom för tio år sedan. Visst lyfter väl hon kritiken på den stora havsmiljökonferensen i juni? Läs min interpellation Havskonferensen och fiskeavtalen här eller nedan.

Interpellation 2016/17:504 Havskonferensen och fiskeavtalen
av Jens Holm (V) till Statsrådet Isabella Lövin (MP)
Den 5 juni inleds konferensen The Ocean Conference i New York, USA. Det är Sverige och Fiji som gemensamt bjuder in till konferensen. Ett huvudtema för konferensen är FN:s hållbarhetsmål nr 14 som handlar om hållbar förvaltning av marina resurser. Det är första gången som ett av de nya hållbarhetsmålen lyfts till en FN-konferens. Det är därför en mycket viktig konferens och ett bra tillfälle att lyfta frågor som hållbart fiske och överlag hur vi ska få ekosystem i balans.

Dagens industriella form av fiske som bedrivs i en stor del av världen är inte socialt eller ekologiskt hållbar. 90 procent av de kommersiella fiskebestånden i världen är fullt utnyttjade eller överutnyttjade. Delvis som en kolonial rest hämtar europeiska fiskeflottor upp fisk från fattiga länders vatten. EU gör detta genom ett fjortontal så kallade fiskepartnerskapsavtal med företrädesvis fattiga länder i Afrika. Även om en del ändringar har gjorts av dessa avtal – att en mindre summa ska kunna gå till lokal fiskeförvaltning och att man endast får fiska på ett överskott – kvarstår grundproblematiken, nämligen att stora summor av våra skattepengar går till att europeiska flottor tömmer dessa länders vatten på fisk. Ungefär 180 miljoner euro läggs årligen på att tillgängliggöra fattiga länders fiskevatten för europeiska fiskeflottor. Även om EU säger att en del av denna summa ska gå till att utveckla lokalt fiske, är det bara en liten del. Den absoluta merparten av våra gemensamma medel går till att suga ut andra länders resurser. Det här torde vara så långt ifrån ett socialt och ekologiskt hållbart fiske man kan komma.

Så här skulle det inte behöva vara. Precis som bistånds- och klimatministern själv har konstaterat i boken Tyst hav (Ordfront 2007) vore en bättre väg att låta utvecklingsländerna själva ta hand om sina fiskeresurser. I boken framhålls Namibia som ett gott exempel. Namibia har sedan i början av 1990-talet, trots EU:s försök till det motsatta, inte längre något fiskeavtal med EU. Namibias egen fiskeindustri har däremot gått från klarhet till klarhet efter att man övergett EU:s fiskeavtal, framgår det på s. 137 i boken.

Det här skulle förstås kunna vara vägen framåt för Mauretanien, São Tomé och Príncipe, Kap Verde, Gabon, Guinea-Bissau, Tanzania och andra länder som i dag har fiskeavtal med EU. EU, och något land inom EU, skulle kunna föreslå länderna alternativet till de nykoloniala avtalen; att avtalen omvandlas till projekt för lokalt och hållbart fiske i stället för att tillfredsställa europeiska fiskeflottors önskan om att maximera sina fångster. Det landet skulle kunna vara Sverige och frågan skulle kunna väckas i New York. Havskonferensen i New York är extra lämplig eftersom fler länder än EU fiskar i utvecklingsländernas fiskevatten.

Sedan S-MP-regeringen kom till makten hösten 2014 har flera fiskeavtal varit uppe till beslut på EU-nivå. Dessvärre kan jag inte erinra mig att om regeringen en enda gång har lyft fram förslag om att avsluta eller omvandla dessa avtal. Tvärtom har man vid mängder av tillfällen sedan 2014 röstat för att förlänga och/eller fördjupa dessa avtal.

Med anledning av detta vill jag fråga statsrådet Isabella Lövin:

1.Delar statsrådet bedömningen att EU:s och andra industrialiserade staters fiskeavtal med fattiga länder bör upphöra eller i grunden omvandlas av de skäl som anförs ovan, och tänker statsrådet i så fall lyfta detta vid konferensen?
2.Kommer statsrådet att verka för att EU:s fiskepartnerskapsavtal omvandlas till samarbetsprojekt för att utveckla lokalt och hållbart fiske?

Free Fikru Maru

Helt absurt och oacceptabelt att den svenske hjärtläkaren Fikru Maru nu har suttit inspärrad i etiopiskt fängelse i fyra år. Vad kan vi göra för att få honom fri? Det kommer vi att diskutera på det seminarium i riksdagen som jag är med och arrangerar på torsdag. Programmet här: FikruMaru_program eller nedan.

Fikru Maru – fängslad i fyra år
Mittpoolen, to 11 maj, 11.30-13.00
11.30–12.00 Hawaii Poké och kaffe serveras
12.00-13.00 Anföranden och diskussion. Se bif program.
Anmälan: jens.holm@riksdagen.se senast 10/5 kl 10.00

Nu har det gått fyra år sedan den svenske hjärtläkaren Fikru Maru blev fängslad i Etiopien. Läkaren som har hängett sitt liv åt att rädda andras har under fyra år utsatts för en lång och kafkaliknande rättsprocess. Hösten 2016 verkade allt klart för hans frigivning, men i stället tog historien en obehaglig vändning då ett nytt åtal om terrorbrott väcktes mot honom. Ett brott som han skulle ha begått medan han låg på sjukhus till följd av en lungkollaps. Idag är Fikru Maru kvar på ökända fängelset Kilinto där hans hälsotillstånd är i ständig risk till följd av en ohygienisk och ovärdig fängelsemiljö. Hur kan vi gemensamt verka för Fikrus sak? Varmt välkommen!

Vänliga hälsningar,

Jens Holm (V), Désirée Pethrus (KD), Aktionsgruppen Hudiksvall för Fikru Marus rättvisa, Volontärgruppen Free Fikru .

Free Fikru.