Debatt om CETA

Jag debatterade handels- och investeringsavtalet med Kanada, Ceta, idag med handelsminister Ann Linde. Hela debatten kan ses här. Ministern talade konsekvent om att frihandel/handel var viktigt, men det är ju inget konstigt. Men när handeln ska överordnas andra områden i ett ”comprehensive” (heltäckande) avtal som Ceta kallas och som dessutom ska ge bolagen ”investeringsskydd” så att de ska kunna stämma stater där de önskar. Ja, då är det något helt annat. Och varför ska bolagen få vara med i ett ”Regulatory Cooperation Forum” och tycka till om lagar innan de läggs fram till oss politiker? Det var en fråga jag inte fick svar på.

Ann Lindes svar rullade nästan alltid tillbaka till Kommerskollegiums skrift om Ceta som man satt ihop under några veckor nu i sommar. Jag tycker den har en hel del brister och har en tydlig handelsvinkel (inte så konstigt när man är landets officiella myndighet för utrikeshandel).

Döm själva, titta gärna på debatten. Min IP, som ligger till grund för debatten finns här.

Frihandel ingen dogm

Jag och Håkan Svenneling skriver idag i Dagens Industri om handels- och investeringsavtalet CETA. Handelsminister Ann Linde hade ett inlägg tidigare i tidningen som vårt inlägg är ett svar på. Läs där eller nedan.

På tal om CETA, idag någon gång efter kl 13.00 debatterar jag CETA och miljön med just Ann Linde. Följ på riksdagen.se Läs min interpellation.

Frihandel ingen dogm, Ann Linde
Dagens Industri 2016-08-25
Handelsminister Ann Lindes (S) inlägg (Di Debatt 22/8) är fullt av självklarheter och plattityder. Självklart är det bra att länder handlar med varandra, men handelsministern tycker uppenbarligen att den så kallade frihandeln ska användas som dogm och överordnas allt annat.

Det kommer tyvärr att bli konsekvensen om handels- och investeringsavtalen TTIP (med USA) och CETA (med Kanada) går igenom. Att motståndet mot dessa växer är bra och fullt rimligt. Till och med Hillary Clinton och demokraterna i USA har fått upp ögonen för handelsdogmen och kräver att framtida handelsavtal inte får köra över arbetsrätt och miljölagstiftning, samt motsätter sig utomrättsliga domstolar på storföretagens premisser.

Det Ann Linde undviker att berätta är att både TTIP och CETA inte bara är enkla handelsavtal, de är också investeringsavtal, som ska kopplas till särskilda investeringsskyddsdomstolar.

Domstolarna kommer endast att vara öppna för bolag att stämma stater om framtida vinster hotas, inte det omvända. Vad är det för fel på våra svenska, europeiska eller kanadensiska rättsväsenden? Det borde Ann Linde svara på.
Tvistlösningsmekanismer/domstolar finns redan kopplade till flera andra handelsavtal. Och de tjänar nästan alltid de stora bolagens intressen.

Enligt FN:s handelsorgan UNCTAD har storbolag i allt större utsträckning börjat använda dessa handelsdomstolar för sina egna syften.

Så var till exempel fallet när Barack Obama i fjol av miljöskäl stoppade bygget med oljeledningen XL Keystone genom USA. Företaget Transcanada, som hade planerat bygget, svarade med att stämma Obamaadministrationen på 15 miljarder dollar med Naftaavtalets domstol som grund.

Dessutom har förhandlingarna om TTIP och CETA förts i total lönndom. Vi riksdagsledamöter uppmanas åka ned till Bryssel för att ta del av det hemligstämplade materialet. Det är en demokratisk skandal i både form och innehåll. Att högern är såld på handelsdogmen kan vi förstå, men när socialdemokratiska ministrar också är det är det illa.

Gärna mer handel, men inte till priset av lägre ambitioner och en urholkad demokrati. Ett allomfattande handels- och investeringsavtal som överordnar handelsintressena framför progressiva initiativ är inte vad Sverige, Europa eller Nordamerika behöver.

Jens Holm, riksdagsledamot och tidigare EU-parlamentariker (V)
Håkan Svenneling, riksdagsledamot och handelspolitisk talesperson (V)

Klimatflyktingar

Läser om inuitbyn Shishmaref, Alaska, där de 600 invånarna gemensamt har beslutat att flytta hela byn. De kan inte längre bo kvar i byn när havsnivån snabbt stiger som en följd av klimatförändringen. De 600 inuiterna har en sak gemensamt med miljontals sudaneser, bangladeshier, peruaner, kineser och tuvaluaner – de flyr alla för att deras fysiska livsbetingelser har försvårats till den grad att de inte längre kan leva vidare. De har blivit klimatflyktingar.
Att människor tvingas fly på grund av miljörelaterade orsaker blir dessvärre allt vanligare. Enligt Global Report on Internal Displacement 2016 var det fler som tvingades fly som en följd av naturkatastrofer, 19 miljoner, än som en följd av konflikter, 9 miljoner. Totalt redovisar rapporten 27,8 miljoner nya internflyktingar i 127 olika länder under 2015. Det är alltid svårt att bedöma vad som är orsak och verkan. Ofta hänger konflikter och miljörelaterade orsaker samman. Konflikten i Syrien har sin grund i den extrema torka i landet under 2010. Att landet var en diktatur med mängder av religiösa och etniska undertryckta motsättningar skapade en grogrund för kriget och som sedan lett till över miljontals flyktingar inom och utanför landets gränser.
Trots att allt fler blir flyktingar på grund av miljö- och klimatrelaterade orsaker saknas idag en internationellt vedertagen definition av klimatflyktingar. Försök har gjorts att presentera en sådan. Redan 1985 lanserade FNs miljöprogram, UNEP, begreppet ”miljöflykting” som en person som tvingats lämna sina traditionella hemtrakter ”på grund av markant miljömässig störning (naturlig eller utlöst av människor) som äventyrat deras existens och/eller allvarligt påverkat deras livskvalitet” (Ur askan, Shora Esmailian, s 126). Flera andra förslag till definition av miljö- och eller klimatflykting har avgivits efter det. Den mest omtalade är de nederländska forskarna Frank Biermann och Ingrid Boas som har föreslagit att en definition av klimatflykting ska vara relaterad till åtminstone tre effekter av klimatförändringen: havsnivåhöjning, extrem väderhändelse eller torka/vattenbrist (s 126).
När chefen för FNs flyktingprogram, UNHCR, António Guterres talade i riksdagen i februari 2015 frågade jag honom hur han såg på det faktum att de som flyr på grund av klimatskäl idag inte har något skydd. Guterres svarade att det idag är miljontals människor som flyr som en följd av ett förändrat klimat och att de idag lämnas i ett internationellt rättsligt limbo. Han sa att han ville ha en lösning på detta, men gav inga detaljer utöver det. UNHCR har emellertid vid ett flertal tillfällen lyft frågan om migrationsströmmar av miljö- och klimatskäl och även vänt sig direkt till de internationella  klimatförhandlingarna.
Ett sätt att undvika det limbo som Guterres talar om är att erkänna de som flyr av klimatskäl just som klimatflyktingar. På så sätt skulle världssamfundet kunna ta ansvar för de människor som idag tvingas på flykt på grund av det förändrade klimatet. Idag finns Genevekonventionen som internationellt rättsligt dokument för flyktingar. Kanske behöver den konventionen kompletteras med ett separat dokument som kan ge skydd till alla de människor som idag flyr på grund av ett förändrat klimat?

Läs också: War on Climate Terror (II).