Övergrepp på MR-försvarare i Colombia

I dessa tider med terrorattentat, krig i Syrien och andra hemskheter är det svårt att se att något positivt händer i världen. Fredsförhandlingarna i Havanna om ett slut på det decennierlånga inbördeskriget i Colombia är dock ett sådant positivt exempel, tycker jag. Idag skulle colombianska regeringen och Farcgerillan ha kommit överens om ett fredsavtal. De gjorde de inte, men de väntas göra det inom kort. Det vore isåfall ett enormt positivt steg framåt och ett slut på det krig som pågått i mer än femtio år.

Här borde Sverige kunna spela en mer aktiv roll. Sverige måste också verka för att människor engagerade i sociala rörelser kan agera fritt utan rädsla för förföljelser. Det är tyvärr inte fallet i dagens Colombia.

Av den anledningen har jag idag skickat följande fråga till utrikesminister Margot Wallström. Se nedan.

Övergrepp på MR-försvarare i Colombia
2016-03-23, skriftlig fråga till Margot Wallström
I dag, den 23 mars 2016, skulle ett fredsavtal ha undertecknats mellan colombianska regeringen och FARC-gerillan. Undertecknandet kommer att ske något senare och förhandlingarna i Havanna, Kuba, fortsätter därför. Jag vill tacka utrikesministern för svar på min tidigare fråga i ärendet (2014/15:93). Sedan dess har fredsförhandlingarna avancerat och det är mycket glädjande att en verklig fredsprocess är inom räckhåll och att det långa inbördeskriget i Colombia äntligen kan få ett slut. Sverige borde i framtiden kunna spela en mer aktiv roll i hur fredsavtalet ska implementeras i Colombia.

Men samtidigt som fredsförhandlingarna i Havanna har gått framåt har dessvärre angreppen på människorättsförsvarare och sociala ledare ökat. Framför allt mot dem som manifesterat sitt stöd för fredsprocessen, krävt återbördande av jord och mot miljöaktivister. I den senaste rapporten från FN:s Högkommissaries kontor för mänskliga rättigheter i Colombia var antalet mord på MR-försvarare under 2015 högre än medelvärdet för de 20 år som kontoret fört denna statistik. Enligt organisationen “Somos Defensores” har, mellan juli 2012 (en månad innan fredssamtalen startade) och december 2015, minst 1 865 angrepp på MR-försvarare registrerats, varav 287 varit mord. Det är mycket oroande att paramilitära grupper fortsätter att hota, förfölja och mörda människor. Det är uppenbart att skyddet av människorättsorganisationernas medlemmar samt sociala ledare i dag är otillräckligt.

Jag förväntar mig att den svenska regeringen trycker på den colombianska regeringen och kräver rättsprocesser mot förövarna av övergreppen, samt ett bättre skydd för Colombias modiga försvarare av de mänskliga rättigheterna. Jag förväntar mig också att utrikesministern, när det är lämpligt, offentligt fördömer det ökande våldet mot Colombias sociala ledare och MR-förkämpar.

Med anledning av att ett fredsavtal är nära förestående och att implementeringen av detta kommer att bli ett omfattande och viktigt arbete i Colombia vill jag fråga utrikesministern följande:

Kommer den svenska regeringen att, inom ramen för det bilaterala utvecklingssamarbetet med Colombia, konsultera det colombianska civilsamhället för att få veta deras behov och prioriteringar inför fredsavtalets implementering?

Jens Holm (V)

Inte hållbart med hög köttkonsumtion

Jag och Håkan Svenneling skriver på Dagens Nyheter debatt idag om regeringens kommande livsmedelsstrategi. Vi hoppas på en bättre dialog från regeringens sida och framför allt en strategi för mer hålbars livsmedel i Sverige och en minskad köttkonsumtion. Vårt inlägg är ett svar till Naturskyddsföreningens ordförande Johanna Sandahl, vars inlägg vi i stort delar. Läs vårt inlägg hos DN-debatt eller nedan.

Inte hållbart med hög köttkonsumtion
DN-debatt, 2016-03-22
Vi delar Johanna Sandahls oro för var den svenska livsmedelsstrategin kan hamna någonstans. Som parti har vi ingått i det breda och inkluderande förfarande med en blocköverskridande referensgrupp som skulle sluta med ett tungt klubbslag i riksdagens kammare som landsbygdsminister Sven-Erik Bucht har initierat. Men under hela 2016 har arbetet med livsmedelsstrategin varit allt annat än brett och inkluderande. Sedan december har vi inte haft ett enda möte med landsbygdsministern eller hans tjänstemän. Vi har spelat in konkreta förslag utan någon som helst respons, skriver vänsterpartisterna Håkan Svenneling och Jens Holm.

Istället har ministern själv profilerat sig olyckligt i ett antal för livsmedelsstrategin helt centrala frågor. För några veckor sedan ansåg inte Sven-Erik Bucht att det fanns några negativa konsekvenser för miljön med den snabbt växande köttkonsumtionen som vi sett i Sverige de senaste decennierna. Som ett eko från köttindustrin underströk Bucht att kött var gott och att det inte fanns några skäl till att verka för en minskad köttkonsumtion. Det dröjde ända till vår debatt i riksdagen för att landsbygdsministern skulle tillstå att köttkonsumtionen har en miljöpåverkan och det är önskvärt med en minskning. Att värna den svenska produktionen är en sak, men i dag är konsumtionen av kött för hög för att vara miljömässigt hållbar.

Vi ser också att regeringen tappar styrfart i viktiga miljö- och livsmedelsrelaterade frågor. Hela offentliga Sverige går fortfarande och väntar på förslaget till en ny lag om offentlig upphandling, en lag som nu blivit kraftigt försenad. Likaså med förslaget till ny djurskyddslag, där vi hoppas på förbättringar, som aldrig presenterades nu under våren, som landsbygdsministern tidigare hade aviserat. Regeringen har också helt missat möjligheten att lägga fram konkreta målsättningar för hur mycket ekologisk produktion och konsumtion Sverige borde ha (sådana målsättningar har tidigare funnits).

När regeringen och Sven-Erik Bucht avslutade den förra borgerliga regeringens matsatsning Matlandet Sverige förväntade vi oss att det skulle ersättas med något bättre. Men än så länge har vi sett få förbättringar. Varje dag utan konkreta förslag till hur vi ska kunna producera mer hållbar mat i Sverige är en förlorad dag. Och det brådskar.

Sverige har under de senaste tjugo åren gått från att ha en hög självförsörjningsgrad på livsmedel till att ungefär hälften av all mat som äts i dag är importerad. Lantbrukare och de många andra aktörer som sysselsätter sig inom livsmedelsbranschen har fått allt sämre förutsättningar. Tusentals lantbrukare har tvingats lägga ned sin verksamhet. Vi vet också att jordbruket står för våra största utsläpp av näringsämnen, som till exempel bidrar till övergödning av hav och sjöar. Ungefär 25 procent av svenskarnas klimatrelaterade utsläpp kommer från det vi äter, den största delen från kött. Den stora utmaningen i framtiden ligger i att väva ihop önskemålet om ökad inhemsk livsmedelsproduktion med ambitionerna att minska klimatutsläppen och miljöbelastningen från sektorn.

Men fram till nu har vi endast fått en icke-inkluderande process kring livsmedelsstrategin och ett antal olyckliga utspel från den ansvarige ministern. Nu förväntar vi oss att Sven-Erik Bucht lägger hemlighetsmakeriet och smusslandet bakom sig och ser till att framtagandet av livsmedelsstrategin blir den öppna och breda process som utlovat. Vi förväntar oss att det blir en strategi som ser värdet i ökad produktion av svenska livsmedel, men att dessa livsmedel ska vara hållbara, med höga nivåer för miljö, djuretik och folkhälsa. Vi förväntar oss en strategi som minskar det konventionella jordbrukets klimatpåverkan. Vi förväntar oss en strategi som ser värdet i mer vegetarisk mat och mer ekologisk. En strategi som befinner sig helt och hållet inom de ramar som vår natur satt upp. Vi förväntar oss en minister som både visar ledarskap och kunskap i sakfrågan, men som är lyhörd och inkluderande inför förslag utanför hans egen byrålåda.

Sven-Erik Bucht, om du vill ha det tunga klubbslaget i riksdagens kammare om en svensk livsmedelsstrategi är det hög tid att du börjar lyssna. Annars väntar debatt och motsättning som riskerar fler förlorade år för den hållbara livsmedelsproduktionen.

Jens Holm (V), riksdagsledamot och miljöpolitisk talesperson
Håkan Svenneling, riksdagsledamot (V) och landsbygdspolitisk talesperson

Europeiskt köttinstitut

EuropeisktObservatory

Ett europeiskt köttinstitut?  EU vill stödja köttkonsumtionen genom att inrätta ett ”European meat market observatory”. Detta framgår av dokumentet 6877/16, som avhandlades på dagens EU-nämnd. EU vill också inrätta nya former av exportbidrag, reklampengar (säljfrämjande åtgärder), stöduppköp och andra subventioner till kött, mjölk och andra jordbruksprodukter. Reklampengarna för kött och andra jordbruksprodukter ska tredubblas fram till 2020, enligt EU-beslut.

Detta sker samtidigt som EU är överens om att fasa ut miljöskadliga subventioner, stärka den biologiska mångfalden och minska våra utsläpp av växthusgaser. Bidrag till ökad konsumtion av animalier går helt emot det syftet. Var finns konsekvensen i EU-besluten?

Biologisk mångfald – tal

Idag har vi i riksdagens kammare debatterat biologisk mångfald. Nedan mitt anförande.

 

Biologisk mångfald, MJU11, tal riksdagen
Vi människor är helt beroende av naturen och den biologiska mångfalden. Biologisk mångfald är inte bara något vi uppnår genom att hägna in naturen och skydda de arter och biotoper som finns därinnanför. Än viktigare är att naturen som helhet måste få ett bättre skydd. Alla delar av vår natur måste leva; våra skogar, berg, sjöar, floder och hav. Och här är artrikedom och biologisk mångfald helt avgörande. Det här är egentligen inga nyheter. Vi har t ex satt upp 16 s k miljökvalitetsmål för att vi noggrant ska kunna följa hur naturen mår och att vi ska kunna vidta åtgärder så att vi hamnar på rätt kurs. Idag ligger vi tyvärr inte på rätt kurs. Naturvårdsverket bedömer att vi i nuläget endast kommer att nå 2 av 16 miljömål till 2020 med nuvarande beslut och styrmedel. Det s k generationsmålet, som att lösa dessa långtgående problem inom en generation, är långt ifrån inom räckhåll. Jag är glad över att Vänsterpartiet och regeringen nu har fått igenom en budget som innebär de största satsningarna på naturvården på flera decennier.

Men mer behöver göras. Och vi vet ganska väl vad.

I det här betänkandet refereras både förslag från Miljömålsberedningen och Naturvårdsverkets rapport från i fjol; ”Styr mot miljömålen” (NV 6666). Vad det gäller den senare finns det massor med konkreta förslag på åtgärder och styrmedel som regeringen och riksdag skulle kunna fatta beslut om för att se till att vi hamnar på rätt kurs. Intressant är att många av förslagen handlar om åtgärder på andra politikområden än miljöpolitiken. För de har de stöd i regeringens skrivelse om generationsmålet (2013/14:145) som konstaterar att ”miljöfrågorna inte betraktas som områden för sig utan som delar av alla politikområden”. Miljöarbetet måste alltså in i alla politikområden; in i bostadspolitiken, försvarspolitiken, kulturen och inte minst in i finanspolitiken; in i ekonomin. Därför föreslår rapporten saker som nya skatter på det som smutsar ned (ex vis en flygskatt), att miljöskadliga subventioner ska fasas ut, krav på att investerare – t ex våra AP-fonder – ska redovisa investeringarnas effekter i utsläpp av växthusgaser, att skolan ska arbeta mer med hållbarhetsfrågor och mycket annat. Naturvårdsverkets rapport tar också upp mer kända förslag som en översyn av Skogsvårdslagen, ett överlag hänsynsfullare skogsbruk, bättre tillämpning av Miljöbalkens andra kapitel och att vi borde stärka miljöinslagen i Landsbygdsprogrammet.

Som vi kan höra: Vi har en enorm utmaning; vi når inte våra miljömål – men vår expertmyndighet har också lämnat konkreta förslag till en väg framåt. I det här betänkandet konstateras att regeringen fortfarande bereder rapporterna från Naturvårdsverket och Miljömålsberedningen. Men vi skriver 2016 nu. Snart är det 2020. Ska vi uppfylla våra 16 miljömål behövs besluten fattas här och nu.

På tal om frågor som bereds hos Regeringskansliet. Det här betänkandet tar också upp överenskommelsen i Nagoya, Japan, 2010 om biologisk mångfald. Man kan säga att världens länder där på FN-mötet enades om en räddningsplan för planeten och den biologiska mångfalden.

Enligt Nagoyaplanen måste allt jord-, vatten- och skogsbruk bedrivs hållbart. 17 procent av vår landareal och 10 procent av havsytan ska skyddas till år 2020 enligt överenskommelsen i Nagoya. Och här har Sverige en bra bit kvar. Där välkomnar jag att utskottet nu konstaterar att regeringen ska komma med ett konkret förslag om att införa det s k Nagoyaprotokollet i svensk lag. Det handlar om att få regler på plats som tydliggör hur genetiska resurser ska få samlas in och hur vinster från nyttjandet ska fördelas. Det är en viktig fråga inte minst för utvecklingsländerna som förfogar över stora delar av dessa genetiska resurser. Men jag vill påpeka om att klimat- och miljöminister Åsa Romson svarade mig redan i november 2014 att denna lagstiftning skulle vara på plats senast 2015, alltså i fjol. Så nu förväntar jag mig att detta kommer i mars, alltså denna månad. Inga fler förseningar, tack.

Är det inte märkligt, och en smula nedslående, att det numera bara är Vänsterpartiet som står upp för en rovdjurspolitik med respekt för livskraftiga populationer, gällande rätt och människorna som lever i glesbygden? Alla ni andra partier vill göra gällande att vi kan ha en storskalig licensjakt på vargar när ni vet att vargen är en hotad art i Sverige, strikt skyddad i Bernkonventionen och i EUs art- och habitatdirektiv. Vargen finns upptagen på Artdatabankens rödlistade arter, d v s arter som är hotade. Alla ni andra partier vet också att en licensjakt på vargar är i strid med våra internationella åtaganden i FN och EU om biologisk mångfald. Vi vill väl att tigrar, noshörningar och snöleoparder ska skyddas i andra länder? Varför ska då inte vi i Sverige, som har fantastiska möjligheter, också ta vårt ansvar och skydda en mycket sårbar art? Vi vet också att vargen inte kan sprida sig naturligt och fortplanta sig naturligt. Hade det varit fallet hade saken varit i en annan dager. Det är de frågorna vi tar upp i våra reservationer 2 och 5.

Det är tråkigt att rovdjurfrågor är något som polariserar i Sverige. Tvärt om borde vi vara stolta över att vi är ett land med vildmark och där rovdjur kan leva. Självklart ska vi också göra mer för att förebygga och motverka rovdjursangrepp på tamdjur. I innevarande budget anslås mer pengar, och det är bra. Men jag tror på bredare lösning för att komma tillrätta med rovdjurspolitiken i Sverige. Förslag i den riktningen kom 2013 från den dåvarande Vargkommittén, som hade bred uppslutning både från naturvårdare till jägare. Man föreslog bl a öka ersättningarna för rovdjursskador, fler skadeförebyggande åtgärder överlag, begränsning av den illegala jakten, en genetisk förstärkning av vargstammen, förenklad skyddsjakt, som några exempel. Men tyvärr valde den dåvarande borgerliga regeringen inte att förvalta det breda upplägget. Och dessvärre fortsätter S-MP-regeringen att gå i samma fåra. Det är dags för ett omtag i rovdjurspolitiken.

Jens Holm (V)

Försämra inte för djuren

Regeringen tänker väl inte försämra kornas möjlighet till utevistelse och bete och kan framtida s k kontrollprogram för djurskydd försämra för djuren? Det ville jag ha svar på från landsbygdsminister Sven-Erik Bucht. Nu har jag fått svaren. Det är bra att ministern säger att regeringen inte vill försämra för djuren, men han hänskjuter sedan ett stort ansvar till Jordbruksverket. Tyvärr är det inte alltid säkert att myndigheten gör samma bedömning som regeringen.

Det här måste följas noggrant. Läs mina frågor till Bucht, där hittar ni också hans svar: Kontrollprogram och djurskyddet. Beteskrav för mjölkkor.

Låt kommunerna få ansvaret för våra sopor

Har debatterat sopor i riksdagen ikväll. Nedan mitt anförande.

Anförande riksdagens kammare, MJU7
Vem har inte gått och släpat stora kassar och kartonger med konservburkar, plastbyttor och tidningspapper. När man kommit fram till de gröna insamlingsbehållarna har de redan varit överfulla och smutsiga. Då är det bara att traska vidare till nästa gröna insamlingsiglo. Är det lätt att leva miljövänligt då? Nej.

Tyvärr är det så här insamlingen av förpackningar och tidningar ser ut idag i Sverige. Ansvaret ligger på producenterna, alltså företagen, att samla in. Ansvaret för den resterande delen av hushållsavfallet ligger däremot på våra kommuner att samla in. Havremjölksförpackningen och Dagens Nyheter – en grön behållare nånstans på stan, matrester och dammråttor – i sopbehållaren vid min bostad. Enkelt? Nej. Bra för miljön? Nej. Logiskt? Nej, inte om man vill ha ett rationellt och effektivt insamlingssystem. Något vi alla väl vill, får jag hoppas.

Det var därför ingen slump att den statliga utredningen ”Mot det hållbara samhället” (SOU 2012:56) för drygt tre år sedan föreslog just att kommunerna skulle få det samlade insamlingsansvaret för allt avfall. Kommunerna samlar ju in allt annat avfall från hushållen, så det var den enda logiska lösningen. Trots att uppgiften var relativt enkel drog den tidigare borgerliga regeringen drog det hela in långbänk. Men, så två veckor innan valet, på ett av den dåvarande regeringens sista sammanträden beslutade man att frångå sin egen utrednings förslag: Uppsplittringen skulle bestå; företagen skulle fortsätta att ha ansvar för insamling av förpackningar och tidningar. Jag frågar mig varför?

Och nu ser vi samma förslag i det här betänkandet. M, C, L, KD med stöd av SD tycker att allt ska fortsätta som förr avseende ansvaret. Varför?

Kan det finnas en ideologisk blockering här? Har vår borgerliga borgerliga opposition med stöd av SD så svårt att erkänna att vissa saker sköts bäst av våra kommuner, i det här fallet all sopinsamling? Varför går man emot den utredning man själv tillsatte? Varför går man emot en stor del av de tunga remissinstanserna? Varför underkänner Moderaterna, Centerpartiet, SD och ni andra våra 290 hårt arbetande kommuner som är beredda att axla avfallsansvaret utifrån sina lokala förutsättningar? Varför sätter man marknaden före miljön? För jag tycker att det är det man gör.

Verkligheten talar också för att ge kommunerna det samlade ansvaret för avfallsinsamlingen. Det finns ett antal kommuner som har infört en fastighetsnära insamling, som alltså har tagit ett ansvar att i kommunens regi samla in förpackningar och tidningar. Och här ser man att de kommuner som gjort det samlar in långt mycket mer avfall för återvinning än andra. Ta Helsingborgs kommun som tidigt införde fastighetsnära insamling. De samlar in och materialåtervinner mer än dubbelt så mycket plast och metall som genomsnittet av de svenska kommunerna. De ligger även långt över snittet vad det gäller insamlingen av tidningar och pappersförpackningar.

Den här frågan är särskilt viktigt i ljuset av att vi svenskar slänger alltmer. Nu slänger vi 450 kg/person, det är en ökning med 50 procent de senaste 20 åren. Det här borde få alla politiker att enas om att hitta den mest rationella och effektiva lösningen. Och det borde vara att låta våra kommuner få hela ansvaret för avfallsinsamlingen, helt i linje med utredningens förslag. Producentansvaret ska förstås finnas kvar t ex genom att företagen/förpackningsindustrin betalar våra kommuner för den tjänst de utför. Det här skulle vara i intresse för inte bara våra hushåll och medborgare i hela Sverige, men också för miljön och en effektiv avfallsinsamling.

Bifall till reservation 2 och låt kommunerna få det samlade ansvaret för insamlingen av allt hushållsavfall.

Jens Holm (V)

Se hela debatten från riksdagen här.