Vem tar ansvar för vår planet?

Jag skriver i Miljömagasinet, se nedan eller där.

Vem tar ansvar för vår planet?
Miljömagasinet, 2015-04-30
Det finns få frågor där vi politiker är så överens som att konstatera att klimatfrågan är vår tids ödesfråga. Men ändå finns det få frågor där det händer så lite i förhållande till vad som behöver göras.

Vi vet redan att fjolåret var det varmaste någonsin. Och att åren dessförinnan också hade slagit värmerekord. Vi vet att koncentrationen av koldioxid i atmosfären nu passerat 400 miljondelar, och alltså redan nu ligger över 350 ppm, det som många forskare brukar hänvisa till som maxnivån.

Ändå händer så litet. Varför? Jag tror att den kanadensiska författaren Naomi Klein är något på spåret då hon pekar ut kapitalismen som den stora bromsklossen. I sin bok This Changes Everything – Capitalism vs the Climate tar hon upp mängder av exempel på hur verkningsfulla åtgärder smulats ned till urvattnade marknadstillvända initiativ. Klimatskatter har blivit handelssystem. I stället för stoppdatum för fossila energikällor får de fortsätta att släppas ut. I stället för gemensamma lösningar ska vi individer rädda klimatet genom ”etisk konsumtion” och i stället för stora gemensamma investeringar i omställning hoppas man på marknaden.

Lite självkrititskt kan jag erkänna att även vi i Vänsterpartiet borde kunna lyfta upp klimatfrågan mer, och särskilt peka på behovet av systemkritiska lösningar. Nu är dessutom helt rätt läge för oss att sätta klimatfrågan först. Det går inte längre att räkna med Miljöpartiet på samma sätt som förr. De sitter i regeringen och är uppbundna av socialdemokraterna i många frågor. Jag tänker exempelvis på Förbifart Stockholm, som de tyvärr gav klartecken till. Eller att vi ännu inte fått några nya ambitiösare klimatmål än den tidigare borgerliga regeringens. Nästa stora fråga är Vattenfalls kolkraftverk i Tyskland med tillhörande kolgruvor. Nu trycks det på för att Vattenfall ska sälja dessa. Men vad händer? Utsläppen fortsätter bara någon annanstans. Vattenfall måste i stället besluta om en successiv avveckling av brunkolet och endast investera i förnybart. Och här krävs ett regeringsbeslut om detta. Att successivt avveckla kolet i stället för att sälja energin därifrån kommer vara regeringens enskilt viktigaste klimatbeslut under mandatperioden. Det handlar om att se till att så mycket som en miljard ton utsläpp av koldioxid inte kommer ut i atmosfären.

Men det finns mycket annat som också måste göras. Klimatfrågan måste in i alla politikområden. De nya jobben, som verkligen behövs, måste handla om att ställa om våra samhällen. Våra nya städer och bostäder måste byggas hållbart utan bilberoende. Vi måste ha konsumtionsmönster som är hållbara med exempelvis minskad köttkonsumtion. Välfärden och miljöarbetet måste expandera kraftigt, finansierat med skatter på höga inkomster, flyg, massbilism och allt annat som smutsar ned.

I år är också det år då världens länder ska komma överens om ett klimatavtal på klimattoppmötet i Paris. Vi är nog många som inte har så stora förväntningar. Men, kanske går det att verkligen massmobilisera inför mötet? Jag kommer ihåg hur snabbt ett stort tryck för klimatet byggdes upp inför toppmötet i Köpenhamn, 2009. Hela den hösten – inför toppmötet – var klimatfrågan högst upp på den politiska och mediala dagordningen. Och till mötet reste också inte bara tiotusentals aktivister utan också en bra bit över 100 stats- och regeringschefer.

Tyvärr räckte det inte ända fram den gången. Men mobiliseringen inför Köpenhamn visade att det faktiskt går att få upp en enda fråga högst upp på dagordningen just genom massmobilisering.

Så, om det gick då borde det gå nu igen inför klimattoppmötet i Paris i december. Jag hoppas vi ses under klimatåret 2015.

Besök hos brunkolen

Welzow_Holm

Har besökt Lausitzfälten i Brandenburg, östra Tyskland. Det är här Vattenfall har tre av sina fyra brunkolskraftverk och stora dagbrott för kolbrytning.

sprinklers_welzowVid dagbrottet Welzow Süd sprutar seriekopplade sprinklers ut vattenånga ut i luften. Det görs för att damm och kolpartiklar inte ska sprida sig i luften. ”It´s a big show off”, säger en av invånarna. ”Som om dom där skulle göra någon skillnad mot allt det här”, säger han och pekar ut över det enorma dagbrottet, som jag inte ser slutet på.

På mötet med byborna i Proschim (granne med dagbrottet Welzow Süd) är engagemanget nära kokpunkten. Jordbruksmarken, grundvattnet, luften och deras bostäder har förstörts av kolbrytningen. För att inte nämna utsläppen av växthusgaser som förstår är gigantiska, kring 60 miljoner ton per år, mer än Sveriges samlade utsläpp. En man representerar den sorbiska minoriteten som lever just i området (vägskyltar är t ex utmärkta på både tyska och sorbiska). ”Vi är en hotad minoritet. Och om fler av våra byar måste rivas hotar det hela vår kultur”, berättar han.

Bybornas tydliga budskap till oss är: Se till så att Vattenfall avvecklar kolproduktionen – inga nya gruvor ska få öppnas. Proschim är för övrigt en fascinerande liten by. Granne med ett av Europas största dagbrott har man inte bara blivit självförsörjande på förnybar energi, man producerar nu 15 gånger sina behov och säljer elen på elnätet. Man ser solpaneler på så gott som alla tak på bondgårdarna runt omkring byn, ett biokraftverk tar hand om avfall från jordbruket och gör biogas och strax utanför byn finns en vindkraftspark. Proschim är som en motståndsficka mot den väldiga brunkolen som breder ut sig i området helt och hållet i svenska Vattenfalls regi.

Ett stenkast därifrån tänker Alexander och Sibylle Tetsch öppna en pizzeria. ”Den här ska vara klar i maj” säger Alexander och pekar stolt mot en vedugn som två hantverkare håller på att färdigställa. Bakom den blommande trädgården börjar spökbyn Haidemül. Kommer verkligen någon att komma hit frågar jag skeptiskt?, kanske extra påverkad av regnet och det faktum att termometern endast visar ett par grader över nollstrecket. ”Jag, absolut, säger Alexander. Bara inte Vattenfall tvingar oss att flytta härifrån kommer folk söka sig hit.”

HaidemuhlHaidemühl visar vad som kan bli byn Proschims öde. Hade det inte varit för Vattenfall hade Haidemühl lika gärna kunna vara hemsökt av pesten eller en atombomb. Nu är det bara sedan 2007 en evakuerad by där allt är ödelagt. Tidigare fanns här en glasfabrik och en del andra småindustrier, en skola och bostäder för 600 personer. Idag ligger allt öde. Fönsterrutorna till skolan har gått sönder, någon har sprejat ”Tack Vattenfall” på svenska på en av väggarna, trä och sly håller på att ta över.

Är det den bilden vi vill att människor ska få av Sverige och Vattenfall? Jag hoppas inte. Vattenfall behöver få ett uppdrag att successivt avveckla kolen och att inga nya gruvor ska öppnas. Det kan vi politiker besluta om, och det borde vi. Om vi sätter 2030 som slutdatum finns det en fullt realistisk möjlighet att ersätta kolen med förnybart. Det är precis vad vi behöver göra.

Vattenfalls nya ledning borde sättas på första tåg ned till östra Brandenburg för att studera konsekvenserna av sin egen verksamhet. Få kan lämnas oberörda av de ingrepp som vårt gemensamt ägda bolag skapar där. Lägg därtill att om Vattenfall öppnar nya gruvor för kol kan vi vänta oss utsläpp som är 20 gånger större än hela nationen Sveriges årliga utsläpp. Är det någonting FNs klimatrapporter har lärt oss är det just att de fossila energikällorna måste ligga kvar i marken. Här har Sverige och Vattenfall ett ansvar att ta.

Vattenfalls ansvar, och vårt

Idag var jag på Vattenfalls årliga bolagsstämma. Vi riksdagsledamöter har rätt att vara med och ställa frågor. Det är en möjlighet vi vänsterpartister inte brukar missa. Och idag gavs det några klara besked, om än inte de vi ville höra.

Birger Lahtis fråga om Vattenfall hade informerat regeringen inför stämningen av den tyska staten 2011 berättade styrelseordförande Lars G Nordström att just så var fallet. Annie Lööf, Fredrik Reinfeldt och de andra i den borgerliga regeringen gav alltså grönt ljus åt Vattenfalls krav på Tyskland att betala drygt 40 miljarder kronor (4,7 miljarder euro) för beslutet att avveckla kärnkraften! Det var en nyhet. Om den tidigare borgerliga regeringen drev på för en stämning borde väl S-MP-regeringen kunna se till att stämningen dras tillbaka?

Nordström svarade på min fråga om Riksrevisionens kritik av hur Vattenfall arbetar med klimat- och energifrågor och att utsläppen faktiskt inte minskar om Vattenfall säljer sin tyska brunkol till en annan ägare. Nordström svarade helt enkelt: ”Nej, det är sant att en försäljning inte minskar de totala utsläppen.” Av det hade man kunnat hoppats att Vattenfall skulle revidera sina försäljningsplaner, men inte (ännu).

Jonas Sjöstedt frågade om Vattenfall hade gjort någon miljö- och klimatanalys av innebörden av en försäljning. Vattenfall svarade att man inte hade gjort det. Rätt anmärkningsvärt det också för att komma från vårt största statliga företag och ett företag som ska vara ett av de ledande i den europeiska energiomställningen.

Bra också med Greenpeace på plats som frågeställare samt Klimataktion som demonstrerade utanför.

Egentligen tycker jag om Vattenfall. Därför känner jag ett ansvar att få företaget på rätt kurs. Att Vattenfall är med och tar ansvar och ställer om på alla platser där man är verksam. Att man successivt avvecklar kolen istället för säljer eller bygger ut. Att man släpper stämningen på den tyska staten. Att man låter folket i Berlin få ta tillbaka sitt elnät. Och – framför allt – att alla framtida investeringar görs på det förnybara och inte som idag: 80 procent fossilt och endast 10 förnybart. Att man kort och gott blir ett helt igenom hållbart företag. Att man blir ett Vattenfall som vi alla kan vara stolta över.

Vattenfall har ett stort ansvar för detta, men också vi som ”delägare” i vårt statliga företag.

EU löser inte flyktingkatastroferna

EU-toppmötet beslutade igår om ett antal åtgärder som ska komma tillrätta med flyktingkatastroferna på Medelhavet. Man kan bara önska EU-ledarna lycka till, för med det här beslutet är det inte mycket som kommer bli bättre. Tyvärr. En av de stora nyheterna är att man ska tredubbla anslagen till den Frontexledda operationen Triton. Det kan låta bra, men problemet med Frontex och Triton är att huvuduppdraget inte är att rädda liv, utan att kontrollera EUs yttre gränser. Och det är också i fokus för hela slutsatserna; att hålla asylsökande bort från EUs gränser (inget beslut om lagliga vägar, inga nya kvotflyktingar, ingen uttalad räddningsoperation, däremot tal om förhindra ”illegala” flyktingar).

Vi i Vänsterpartiet hade istället önskat att man inrättat en operation med ett enda uttalat syfte, nämligen att rädda liv. En sådan fanns tidigare, Mare Nostrum, under italiensk flagg. En Mare Nostrum II finansierad med medel från EU och dess medlemsstater hade därför varit det bästa. Stefan Löfven sägs också ha lyft frågan om (fler) lagliga vägar in i Europa. Det är bra, men man undrar vad han egentligen sa och med vilken emfas. I EU-nämnden i onsdags var det tyvärr ingen övertygande argumentation han tillämpade. Han nämnde visserligen ordet humanitära visum, men på min direkta fråga om det var något han skulle driva så kunde han tyvärr inte svara ja.

Läs gärna mer vad vi tog upp inför EU-toppmötet.

Så här löser vi flyktingkatastroferna

Idag är det extra EU-nämnd med statsminister Stefan Löfven. Vi har mötet inför morgondagens extra EU-toppmöte om den senaste tidens flyktingkatastrofer. De är bra med ett extra toppmöte, men frågan är om det kommer att ändra på något. Vi i Vänsterpartiet har tidigare varnat för EUs repressiva politik där man lägger jättelika resurser på att hålla asylsökande borta (genom Frontex, införande av visumkrav, övervakningssystem, stramare migrationspolitik, skärpt gränsbevakning m m). I en tid då delar av Mellanöstern och Nordafrika står i brand måste vi ta ett större ansvar för att hjälpa människor som är på flykt. Sverige gör redan en hel del, men vi ska komma ihåg att den absoluta merparten av människorna kommer inte som flyktingar till vare sig Europa eller Sverige som sådant. De är kvar i Syrien eller blir flyktingar i Libanon, Turkiet, Jordanien och andra länder i närheten.

Än så länge har inga förslag till slutsatser presenterats, däremot har EU-kommissionen skickat ut ett pressmeddelande med förslag på åtgärder. Det är bra om det förbereds räddningsinsatser, som antyds i pressmeddelandet, och om kriminella ligor bekämpas. Men i stort drar många av förslagen på åtgärder åt fel håll. Varför ska man ex vis bygga vidare Triton, som är en del av Frontex, som i sin tur har i uppdrag att jaga flyktingar och inte att rädda dom.

Detta är vad som istället borde göras, och som jag kommer föra fram till Stefan Löfven på dagens EU-nämnd.

* Sverige borde bilda en ”koalition av de villiga”, länder som vill driva på för en progressiv flyktingpolitik, inte gömma sig bakom att det inte går att göra något.

* Återuppliva den italienska räddningsinsatsen Mare Nostrum. Ett Mare Nostrum II med ett klart uppdag att rädda människor på flykt och med mycket större befogenheter än det EU-ledda Triton skulle verkligen kunna rädda människor på Medelhavet. Ett Mare Nostrum II måste finansieras av EU och dess medlemsländer.

* Öka antalet lagliga vägar in i Europa, bland annat genom asylvisum som ska kunna ges på våra ambassader. Det behövs också fler kvotflyktingar totalt sett.

* Skippa alla förslag som syftar till att flytta EUs gränser mot tredje land (länder utanför EU) och de förslag som handlar om att de länderna ska jaga flyktingar.

* Förstå och erkänna fullt ut att vi nu befinner oss i en humanitär katastrof. Jag konstaterar – likt Annika Ström Melin i DN idag – att vare sig ordet ”humanitär” eller ”rädda liv” nämns i de punkter som EU-kommissionen tar upp i sitt pressmeddelande.

* Lösa grundorsaken till migrationsströmmarna; bekämpa klimatförändringen med minskade utsläpp och anpassningsåtgärder, överbrygga globala orättvisor med ökat bistånd och progressiv handelspolitik samt stoppa vapenexporten, det är med våra vapen människor dödar varandra rumt om i världen.

Rädda Ojnareskogen

Imorgon debatterar jag skyddet av Ojnareskogen (läs min IP), norra Gotland, med klimat- och miljöminister Åsa Romson. Striden där företaget Nordkalk vill starta ett storskaligt kalkbrott i det så känsliga området Ojnareskogen har pågått i många år. Mark- och miljööverdomstolen skulle egentligen ha inlett slutförhandlingar i målet förra veckan, men domstolen meddelade nyligen glädjande att de avser vilandeförklara processen. Vilandeförklara innebär helt enkelt att de avvakta med huvudförhandlingarna tills att regeringen har fattat beslut om naturskydd eller inte.

Det är ett mycket positivt beslut. Och vad är det som de avvaktar? Jo, länsstyrelsen på Gotland och Naturvårdsverket har föreslagit att området ska naturskyddas och bli ett s k Natura 2000-område. Förslaget ligger just nu på regeringens bord. Åsa Romson och regeringen kan med ett enkelt beslut välja att gå på myndigheternas förslag. Då kommer Ojnareskogen ingå i ett större naturskyddat området och med största sannolikhet kommer då domstolen avslå Nordkalks ansökan.

Imorgon kommer jag därför att kräva ett klart besked från Åsa Romson; kommer regeringen att utpeka Bästeträsk och Ojnareskogen som ett Natura 2000-område? Egentligen borde det inte vara några konstigheter för Romson. Åsa Romson sa nämligen i en debatt med dåvarande miljöministern Lena Ek i Sveriges Radio 31 augusti 2012 att hon vill att regeringen skyddar Ojnareskogen: ”Du borde i dagsläget utpeka detta till ett skyddat område. Varje dag på den här regeringens bord har ju möjligheten funnits att skydda området och det kanske är någonting som ni borde ha funderat på.”

Just det, skydda Ojnareskogen; samma politik borde väl gälla idag som när Romson var i opposition?

Den här frågan handlar inte bara om att trygga gotlänningarnas rätt till rent vatten (som hotas av Nordkalks täktplaner) eller att skydda de unika naturvärden som finns i området (ca 170 s k rödlistade arter samt skogen Ojnare i sig). Ytterst handlar frågan om hur vi prioriterar när viktiga miljöintressen hamnar i konflikt med jobb- och regionalpolitik. Att hugga ned Ojnareskogen och öppna en kalktäkt skulle ge ett tiotal nya jobb till Gotland, men det skulle ske till priset av en skog som aldrig kommer tillbaka, göra slut på arter som endast finns i området och äventyra grundvattnet och sjön Bästeträsk för all framtid. Vi upprörs ofta över skövlingen av regnskog i Latinamerika, kolgruvor i Tyskland eller oljesandsutvinning i Kanada. Där säger vi att naturen måste skyddas. Nu har vi samma konflikt på hemmaplan. Självklart måste vi sätta naturen först även här.

En bortglömd dimension i debatten är det särskilda skydd mot täkter som tidigare fanns i svensk lagstiftning för områden med höga naturvärden, t ex Ojnareskogen. Detta skydd, i form av den s k stoppregeln i Miljöbalken, avskaffades av den tidigare borgerliga regeringen 2009, med stöd av alla partier utom Vänsterpartiet. Det är just borttagande av stoppregeln som gjort att Nordkalks ansökan kommit så långt som den har. Nu vill vi i Vänsterpartiet vill därför återinföra stoppregeln och ge naturen det skydd den förtjänar i lagen. Dessvärre tycks vi idag stå ensamma om att vilja göra det. Inte ens Miljöpartiet har aviserat att de kommer att rösta för vårt förslag om att återinföra stoppregeln. Jag förvånas över detta och hoppas på ändring tills när vi röstar om detta i riksdagen nästa vecka.

Förra veckan sa näringsminister Mikael Damberg att regeringen ”bereder” frågan om skydd av Ojnareskogen. Självklart måste viktiga frågor beredas. Men nu finns det ett konkret förslag om att skydda Ojnareskogen. Och det är precis som Åsa Romson sa när hon var i opposition att beslutet ligger helt och hållet hos regeringen. Man ska komma ihåg att inte fatta ett beslut är också ett beslut.

Det vill jag ha besked om imorgon. Debatten börjar kl 13.00 och kan följas på http://www.riksdagen.se eller SVT2.

Annullera alla utsläppsrätter

Regeringen har lagt fram en proposition för hur Sverige ska kunna tillträda Kyotoprotokollets andra åtagandeperiod, till 2020. Det hela är egentligen inga större konstigheter. Att Kyotoprotokollet skulle förlängas beslutades på klimattoppmötet i Doha 2013. Det som är anmärkningsvärt är att det tagit så lång tid för Sverige att ratificera (anta här i Sverige) Kyotoprotokollets förlängning. Skälet till det är att regeringen sagt att man måste vänta in EU, och EU har i sig dragit benen efter sig. Men nu är det iallafall dags och det är bra.

Men i nämnda proposition finns också en genomgång över Sveriges uppfyllande av Kyotoprotokollets första period, 2008-2012. Sverige har minskat utsläppen mer än vad FN har krävt, och det är förstås bra. Detta har gjort att Sverige har fått ett stort antal utsläppsrätter i överskott, närmare bestämt 76 miljoner ton koldioxidekvivalenter (detta tas upp i tabell 3.4 i propositionen). Av dessa avses 65 miljoner ton att annulleras, alltså skrotas. Det är bra.

Men det är olyckligt att regeringen inte annullerar det samtliga överskottet av utsläppsrätter. Kvar finns nämligen 10,5 miljoner ton som härrör från de flexibla mekanismerna CDM (Mekanismen för ren utveckling) och JI (Gemensamt genomförande). 10,5 miljoner ton motsvarar en femtedel av Sveriges totala utsläpp eller mer än de samlade utsläppen från Sveriges personbilsflotta under ett år. Därför kräver Vänsterpartiet nu att även detta överskott av utsläppsrätter ska annulleras. Att ens öppna upp för en försäljning sänder helt fel signaler.

Dessutom kräver vi också att hela det svenska klimatmålet ska uppnås genom åtgärder här i Sverige och inte genom uppköp av utsläppskrediter i andra länder. Där har den nya S-MP-regeringen hittills varit otydlig.

Vår motion (som finns på länken ovan) kommer att behandlas nu under våren.