Alla kan välja att avstå från julskinkan

Läs gärna mitt inlägg i Sydsvenska dagbladet idag nedan eller där.

Alla kan välja att avstå från julskinkan
Sydsvenska dagbladet, 2013-12-19

Julen ska vara kärlekens och omtankens högtid, en tid för reflektion. Själv tänker jag på hur en del av grisarna på svenska grisfabriker har det. För några veckor sedan visade TV på bästa sändningstid bilder där Djurrättsalliansen dokumenterat förhållandena hos ett stort antal uppfödare. Resultatet var vad man kan förvänta sig hos en hårt pressad industri: grisar med sår och skador, döda grisar och en smutsig och torftig miljö. Det är bland andra dessa grisar som blir julskinka.

Alla kan välja att avstå från julskinkan eller välja en julskinka från en uppfödare som behandlar djuren anständigt. Det är ett sätt att markera att man inte vill medverka till den brutala hantering av djuren som pågår. Men det finns också ett politiskt ansvar att utkräva. I Sverige har köttkonsumtionen ökat med 40 procent sedan 1990. Det har lett till en alltmer intensiv djuruppfödning och en kraftigt ökad import. De stora förlorarna på detta är djuren. I Sverige slaktas varje år 2,6 miljoner grisar, en halv miljon nötkreatur, 250 000 får och lamm, sex miljoner hönor, 1,5 miljoner kalkoner och 78 miljoner kycklingar.

Den ökande köttkonsumtionen har ökat utsläppen nästan lika mycket som från Sveriges 4,3 miljoner personbilar. Även om mer borde göras, görs det en hel del för att minska utsläppen från bilarna. När det gäller det vi äter finns inga styrmedel eller politiska målsättningar. Landets expertmyndigheter, både Naturvårdsverket och Jordbruksverket, har lagt fram flera rapporter och konkreta förslag på hur utsläppen från animaliesektorn ska kunna minska.

I januari i år publicerade Jordbruksverket rapporten Hållbar köttkonsumtion. Vad är det? Hur når vi dit?. Den föreslår en rad åtgärder för minskad köttkonsumtion både av klimatskäl och för att med en minskad köttkonsumtion följer bättre möjligheter att förse hela jordens befolkning med föda. Rapporten presenterar förslag på åtgärder och styrmedel som skulle kunna bidra till en minskad köttkonsumtion. I sammanfattningen står det: ”Vi i västvärlden behöver äta mindre kött för att utsläppen av växthusgaser från livsmedelsproduktionen ska minska. I synnerhet nötkött bidrar med stora utsläpp av växthusgaser. Vi behöver också äta mindre kött för att jordens resurser ska räcka till att producera mat åt alla. Det gäller alla köttslag.”

Regeringen har bemött Jordbruksverkets rapport och andra på samma tema med en tystnad som gränsar till förnekelse. När jag frågade landsbygdsminister Eskil Erlandsson (C) i riksdagen den 5 december om han var beredd att vidta åtgärder för att minska köttkonsumtionen var svaret ett blankt ”nej”. Varför? Det finns mängder med politiska beslut och åtgärder kring annat som antas röra människors privatliv, till exempel elektricitet och bilar, men när det gäller det vi äter är det knäpptyst. Jag tror, tvärt emot Eskil Erlandsson, att mycket kan göras för att minska utsläppen inom animaliesektorn och för att djuren får det bättre.

Först och främst behövs en målsättning för minskad köttkonsumtion och mer vegetarisk mat. Jordbruksverkets förslag skulle kunna inkorporeras i en bredare handlingsplan. Det borde finnas stöd till klimatvänliga livsmedel, som de vegetariska. Alla subventioner till animalieindustrin borde slopas. Skolor och andra offentliga inrättningar som satsar på vegetariska dagar borde stödjas. Det borde finnas riktade stöd till alla skolor som vill skicka bespisningspersonalen på utbildning i vegetarisk och klimatsmart matlagning, mer vegetariskt i den offentliga upphandlingen och forskningsstöd till klimatsmarta vegetariska livsmedel.

Med rätt metoder finns det goda möjligheter att minska animaliekonsumtionen. Det visar de framgångsrika åtgärder som vidtagits för att reducera konsumtionen av alkohol och tobak. Vem hade för tio år sedan kunnat tro att man skulle kunna gå på krogen utan att känna sig helt inpyrd av rök? Rökfrihet på krogen har blivit en folkhälsopolitisk succé. Det går att förändra människors beteende och det kan gå förhållandevis snabbt. Men det behövs både politiska beslut och ett brett samförstånd. Det torde finnas få andra beslut som kan få så många positiva konsekvenser såväl för den enskilde som för samhället som att minska köttkonsumtionen.

Låt oss ta julen till att fundera kring mat och politik. Låt oss använda julen till att äta mer vegetariskt. Denna uppmaning går särskilt till vår landsbygdsminister Eskil Erlandsson som jag upplever som en människa som, i vanliga fall, är beredd att tänka nytt och stort. Men i just den här frågan står han och stampar. Eskil, låt oss hjälpa svenska folket att äta mer vegetariskt. För folkhälsan, miljön och inte minst för djurens skull.

Jens Holm (V), miljöpolitisk talesperson

Tredubblade EU-subventioner till sprit, kött och sötsaker?

När ni läser detta föreslår EU-kommissionen inför EUs jordbruksministrar att riktigt dåliga EU-subventioner ska trefaldigas. Ja, ni läste rätt. EU-kommissionen föreslår i  ”Informationskampanjer och säljfrämjande åtgärder för jordbruksprodukter på den inre marknaden och i tredjeland” (KOM (2013) 812) att dessa bidrag successivt ska höjas från 61,5 miljoner EUR/år till 200 miljoner EUR/år (se sid 8 i dokumentet, som finns nedan). 200 miljoner Euro, det är alltså hela 1,8 miljarder kronor.

Pengarna ska gå till de flesta jordbruksprodukter (se s 331 f f, vissa tillägg har också gjorts) bland anant kött, bakverk, choklad samt även vin och sprit (se sid 16 i dokumentet). Dessa reklampengar, s k säljfrämjande åtgärder, är den sämsta och mest bisarra delen av EUs jordbrukspolitik. Reklamsubventionerna innebär att EU – med våra skattepengar – subventionerar livsmedelsföretag som producerar sådant vi ofta egentligen skulle behöva äta och dricka mindre av. De leder ibland till överproduktion och dumpning av överskott i andra länder. En del av reklaminsatserna hamnar i länder utanför EU (ibland i u-länder), så att man kan dumpa överskottet där.

Många av Europas länder befinner sig i ekonomisk kris och tvingas spara på viktiga saker som skola och sjukvård. Men detta krassa läge har inte drabbat EUs byråkrater som fortsätter att ösa mångmiljonbelopp från våra gemensamma resurser över sådant som vi egentligen borde göra mindre av.

Jag tänker också på de WTO-förhandlingar som nyss avslutats. Där drev EU (och Sverige) att Indien och andra utvecklingsländer inte skulle få subventionera basilivsmedel i sina länder. Det var ”handelsstörande” hävdade EU, uppbackade av Sveriges handelsminister Ewa Björling. Vad är då dessa subventioner? Snacka om att inte sopa rent framför egen dörr.

Jag har debatterat denna fråga med landsbygdsminister Eskil Erlandsson, som då uttryckte kritik mot EU-subventionerna. Bra. Men kommer Erlandsson att rösta nej helt och hållet? Jag hoppas det.

Jag är förvånad över att det varit så tyst i denna fråga. Våra skattepengar ska inte gå till sprit, kött och sötsaker. Det borde vara en självklarhet. Men som med så mycket annat som rör EU sker mycket i det fördolda. Dags att ändra på det. Jag hoppas att vi kan bygga upp en bred rörelse mot dessa och andra idiotiska EU-subventioner. Idag diskuterar EUs jordbruksministrar detta, beslut tas av EUs ministerråd i början av nästa år. Vi har ännu chans att stoppa detta.

Läs EU-förslaget här: KOM_2013_812_saljframjande_atgarder

Varför sålde regeringen överskottet av utsläppsrätter?

Tidigare i år gav regeringen Energimyndigheten i uppdrag att sälja utsläppsrätter på över en miljon ton. Regeringen hade kunnat välja att inte sälja och istället annullera dessa utsläppsrätter. Nu när man har sålt kan över en miljon ton utsläpp äga rum på annan plats i världen. Inte OK, om ni frågar mig. Det borde inte vara OK enligt miljöminister Lena Ek heller. Hon säger ju sig vilja minska överskottet av utsläppsrätter i EU. Ändå väljer hon att sälja. Varför?

Det och mycket annat vill jag diskutera med miljöministern. Se min senaste interpellation nedan eller hos riksdagen.

Interpellation
2013/14:206 Överskott av utsläppsrätter
av Jens Holm (V)
till miljöminister Lena Ek (C)

Den 21 februari 2013 gav regeringen Energimyndigheten i uppdrag att sälja Sveriges överskott på 1,5 miljoner utsläppsrätter inom den så kallade reserven för nya deltagare inom EU:s handelssystem för utsläppsrätter, EU ETS. Energimyndigheten lyckades sälja 1,3 miljoner av dessa och fick enligt myndighetens delrapport för första halvan av 2013 38,4 miljoner kronor för försäljningen (s. 14). Försäljningen innebär att 1,3 miljoner ton koldioxid kan äga rum på annan plats i Europa (hos dem som köpt utsläppsrätterna). Precis som Riksrevisionen konstaterar i sin rapport Klimat för pengarna (RiR 2013:19) hade Sverige kunnat avstå från försäljning och i stället låta utsläppsrätterna frysa inne. Om Sverige gjort så hade utsläppsrätterna inte kunnat användas av annan part och på så sätt hade utsläpp på 1,3 miljoner ton kunnat undvikas.

EU ETS fungerar i dagsläget mycket illa. Handelssystemet ska vara EU:s främsta verktyg för att få ned utsläppen. Det är också i ETS som ett pris för utsläppen sätts. Detta pris är helt avgörande för omställningen till en mer hållbar ekonomi. Med ett högre pris påskyndas investeringarna i förnybar energi och överlag klimatvänliga lösningar. Med ett lägre pris sker det motsatta. Vid inledningen av den föregående perioden för handelssystemet (2008–2012) låg priset på 25 euro per ton. Enligt grönboken om handel med utsläppsrätter från EU-kommissionen (KOM(2000) 87) krävs ett pris på 33 euro per utsläppsrätt (EUA = ett ton koldioxid) för att utsläppshandelssystemet ska fungera effektivt. I dagsläget ligger priset för en EUA på 5 euro, det vill säga mycket långt ifrån vad det borde. Detta kan jämföras med att priset på att släppa ut ett ton koldioxid inom ramen för den svenska koldioxidskatten ligger på drygt 1 000 kronor.

I det här avseendet tycks jag och miljöminister Lena Ek vara helt överens. I Dagens Nyheter den 11 februari 2013 – endast tio dagar innan hon gav Energimyndigheten i uppdrag att sälja det svenska överskottet av utsläppsrätter – argumenterar miljöministern för färre utsläppsrätter och för ett högre pris per utsläppsrätt:

”Men det låga priset medför också problem. För att EU ska kunna hålla en jämn minskning av utsläpp fram till 2050 måste ETS också vara teknik- och innovationsdrivande. Nuvarande låga pris bidrar inte till detta. Överskottet, som motsvarar nästan ett helt års utsläpp inom ETS, är ett hinder mot hela handelssystemets funktion.”

I ljuset av detta framstår regeringens försäljning av 1,3 miljoner utsläppsrätter som förbryllande. Dessutom var regeringens försäljning helt i strid med våra expertmyndigheter på området, Energimyndigheten och Naturvårdsverket. I rapporten Reformeringen av EG:s direktiv (2003/87/EG) om ett system för handel med utsläppsrätter föreslår de att ett eventuellt överskott inte ska säljas: ”Eventuellt överblivet utrymme i reserven för nya deltagare bör annulleras för att undvika plötsliga och oförutsedda förändringar av utbudet på marknaden.” (s. 5)

När regeringen nu har sålt överskott inom EU:s handelssystem aktualiseras frågan om vilken principiell hållning Sverige egentligen har inom handelssystemen med utsläppsrätter (både EU:s och det som finns inom FN). Man kan för att stärka klimatarbetet välja att frysa inne/annullera överskott eller sälja det vidare och ytterligare försvaga ett för klimatet redan svagt handelssystem.

Med anledning av vad som anförts ovan vill jag fråga miljöminister Lena Ek:

Avser ministern att verka för att framtida eventuella överskott av utsläppsrätter inom både FN- och EU-systemet inte ska säljas vidare, utan annulleras?

Har ministern gjort något ställningstagande angående vad de 38,4 miljonerna, som Energimyndigheten fått för försäljningen av utsläppsrätterna, ska användas till?

Klimat- och miljöanförande

Vi har just haft debatt om utgiftsområdet 20 i budgeten (jag vet, det låter tråkigt, men viktigt…). Läs gärna mitt anförande nedan.

Utgiftsområde 20, anförande
När jag läser i det här betänkandet börjar jag fundera kring regeringens prioriteringar. Det här är utgiftsområde 20 i regeringens budget. Det rör klimatet, biologisk mångfald, kemikalier, övergödning av våra hav och mycket annat. Vad ska vara viktigare än detta? I regeringens budget avsätter man knappt fem miljarder kronor till detta viktiga område. Då tänker jag på regeringens omfattande skattesänkningar under de sju år man har styrt. Totalt har man sänkt skatterna för 140 miljarder kronor. Med det s k femte jobbskatteavdraget blir det 12 miljarder till. Banker, storföretag och höginkomsttagare har särskilt kunnat dra nytta av detta. 140 miljarder jämfört med detta anslag på 5 miljarder. Det är nästan 30 gånger mer pengar till skattesänkningar. Är det verkligen en rimlig prioritering?

Jag säger det eftersom ni säkert vet att Vänsterpartiet vill anslå väsentligt mycket mer till miljö och klimatområdet i budgeten tillsammans med våra rätt ambitiösa satsningar på vård, skola och omsorg samt att skapa nya jobb till de som idag är arbetslösa. Jag säger det därför folk frågar ibland; hur kommer det sig att vänsterpartiet kan satsa så mycket mer pengar både nya jobb och på miljön? Jo, vi avvisar regeringens skattesänkarpolitik. Vi låter också det som smutsar ned få betala mer i form av höjda avgifter och skatter på utsläpp.

Det finns en röd tråd i vänsterpartiets politik, det är rättvisa och omtanke. Och det gäller även på miljöområdet. Vi vet att det är vi i den rika världen som skapat klimatkrisen. Det är vi som stått för över 70 procent av de historiska utsläppen. Därför måste Sverige och andra länder ta ansvar för detta. Därför lägger Vänsterpartiet fram förslag på nya skarpare klimatmål för Sverige och EU. Vi vill att utsläppen ska bringas ned till under 40 miljoner ton till 2020. Vi driver också att EU ska minska sina utsläpp med 40 procent till 2020. Vi gör inte som regeringen, som lägger över en tredjedel av vårt klimatansvar på andra länder, genom uppköp av billiga och osäkra utsläppskrediter. Vi gör allt på hemmaplan. Därutöver föreslår Vänsterpartiet ett nytt klimatbistånd med nya additionella medel, totalt fyra miljarder för de kommande tre åren.

Rättvisa och omtanke präglar också Vänsterpartiets politik alla andra områden i detta betänkande. Allt ifrån att sanera våra marker från gamla miljösynder, att skydda mer skog och mark, satsa mer pengar på miljöforskning, bättre skydd av vår havs- och vattenmiljö, mer klimatanpassning och mer pengar till internationellt klimatsamarbete. Ja, min uppradning skulle kunna bli ganka lång på allt inom miljö- och klimatområdet där vi tycker att regeringen inte gör tillräckligt och där Vänsterpartiet lägger konkreta förslag på vad som behöver göras. Egentligen kan väl allt sammanfattas i det faktum att regeringen skriver själv i den budget som vi nu debatterar att Sverige inte kommer att nå 14 av våra 16 miljömål med ”idag beslutade eller planerade styrmedel” (citat från budgetprop UO 20, s 54 samt fler andra ställen). Vi når inte miljömålen med idag beslutade eller planerade styrmedel… Borde då inte mer göras? Jo, självklart. Varför gör då inte regeringen mer? Min enda slutsats är att man prioriterar annat. Skattesänkningar är viktigare än att rädda vår miljö, enligt den borgerliga regeringen.

Så, helt avgörande är prioriteringar och resurser. Och här är skillnaden stor mellan den borgerliga regeringen, uppbackade av Sverigedemokraterna. Men jag tror också det handlar om något annat. Hela synen på hur miljöarbetet ska bedrivas. Jag tänkte på det när jag häromdagen genomförde den ritual som miljontals andra svenskar gör ungefär en gång i veckan. Jag tog mina gamla mjölkpaket, plastbyttor och konservburkar – travade allt i kartonger och papperspåsar och lastade på allt på cykeln och cykelvagnen och rullade iväg till återvinningsstationen. Ni vet, dessa gröna iglos som finns alldeles för långt bort från där människor bor. De är ofta överfulla och smutsiga. Ja, det är överlag krångligt att vara miljövän och lämna tillbaka förpackningar för återvinning. Men det skulle inte behöva vara så krångligt. För drygt ett år sedan lades ett utredningsförslag fram till regeringen om en mer resurseffektiv avfallshantering. Regeringen har lovat att i år lägga fram ett konkret lagförslag, en proposition, baserat på denna utredning. Men något sådant lagförslag har inte kommit. Och i ärlighetens namn, det kommer inte att komma innan valet heller. Varför?

Jag tror att det har att göra med att utredningen föreslår att kommunerna ska få ansvaret för insamling av förpacknings- och tidningsavfall från hushållen. Kommunerna skulle alltså kunna samla in detta tillsammans med den ordinarie insamlingen av annat hushållsavfall. Men regeringen vill inte detta. Regeringen vill istället att marknaden, producenterna, ska fortsätta att ha ansvaret. Man hoppas att producenterna ska kunna bygga upp en marknad för detta avfall. Regeringen vill inte ha en kommunalisering av ansvaret, trots att vi vet att resultatet skulle bli mycket bättre, i likhet med det som föreslagits av regeringens egen utredning. Jag tycker detta är ett exempel på hur regeringen sätter formen före innehållet i miljöpolitiken. Det är viktigare att hoppas på marknaden än att göra det rationellt och enkelt för svenska folket att bli av med sitt avfall. Det är inte acceptabelt. Men tyvärr är inte det här området det enda där regeringen hoppas på marknadens osynliga hand istället för att genomföra det som behövs för miljön.

Jag lyssnade igår på Internationella energiorganets, IEA, chefsekonom Fatih Birol. Han berättade bland annat att världens subventioner till fossil energi i fjol uppgick till 544 miljarder US dollar. Subventionerna till förnybar energi låg under samma tid på 101 miljarder USD. Alltså mindre än en femtedel. Det här är något som jag tror alla vi i den här kammaren ogillar. Så mycket pengar till det som smutsar ned. Så förhållandevis lite till det som är förnybart, framtidens rena energi. Men även vi i Sverige är en del av det här problemet. Naturvårdsverket går i rapporten ”Potentiellt miljöskadliga subventioner” (rapport 64559 igenom de svenska s k miljöskadliga subventionerna. Räknar man samman dessa landar de för svensk räkning på hela 50 miljarder kronor. Miljöminister Lena Ek har lovat en kartläggning och utfasning av dessa. Detta är också ett åtagande vi har från den stora konferensen om biologisk mångfald i Nagoya, Japan, 2010. En någorlunda bra kartläggning har vi redan. Men vad hände med utfasningen? Det är därför vi har lyft utfasning av de miljöskadliga subventionerna i vår reservation nummer 5. I svaret på vår reservation i detta betänkande kan vi läsa att regeringen arbetar med detta. Det står att regeringen arbetar med de ”icke skatterelaterade miljöskadliga subventionerna”. Regeringen har genom att skriva icke-skatterelaterade uteslutit en stor del av de miljöskadliga subventionerna, t ex nedsättningen av koldioxidskatten. Varför har man gjort denna omdefinition? Och jag undrar också varför själva utfasningen tar så lång tid. Varför det händer så lite? Därför bifall till vår reservation nummer 5.

Rovdjursanförande

Jag har just debatterat rovdjur i riksdagen. Vi i Vänsterpartiet yrkar på avslag på regeringens proposition. Votering på tisdag. Läs mitt anförande nedan.

En hållbar rovdjurspolitik
Våra fem rovdjur – björn, varg, lodjur, järv och kungsörn – fyller en mycket viktig uppgift för den biologiska mångfalden. Våra rovdjur utgör också en självklar del av Sveriges fantastiska och mångfacetterade natur. Turister reser från hela världen för att uppleva den svenska naturen och våra rovdjur i det fria. Enligt flera opinionsundersökningar vill en mycket klar majoritet av svenska folket ha rovdjur  och livskraftiga stammar. Men ibland kan rovdjur också ställa till det. Inte minst för de som bedriver ekonomisk verksamhet med tamhushållning av djur i rovdjursfrekventa områden. Det är därför viktigt med livskraftiga rovdjursstammar, men också att vi tar stor hänsyn till de som lever och bedriver verksamhet i områden med rovdjur.

Därför måste beslut som handlar om naturvård och rovdjursstammar tas som långsiktiga och genomtänkta beslut som vilar på vetenskaplig grund. Det här är för viktigt för att styras av kortsiktighet och enstaka högljudda opinioner.

Vänsterpartiet vill därför ha en bred överenskommelse om rovdjurspolitiken, i nära dialog med olika intressen såsom naturvård, jakt, ursprungsbefolkning, djurskydd och rovdjursorganisationer. Tyvärr är detta förslag inte ett sådant. Aldrig någonsin under gången med denna proposition har något av regeringspartierna sträckt ut en hand och försökt göra en seriös överenskommelse med Vänsterpartiet om rovdjurspolitiken. Det är synd.

För ett par månader fanns däremot ett förslag som hade den fulla potentialen. Den statligt tillsatta utredningen Varkommittén hade arbetat seriöst sedan 2011 och lade i augusti fram sitt betänkande som inte bara rörde vargar, utan rovdjurspolitiken i bredare drag. Det fanns flera saker i vargkommitténs förslag som Vänsterpartiet inte delade fullt ut, men vi gillade det breda anslaget, med en uppslutning med allt från naturvårdsorganisationer till jägarna.

Vargkommittén föreslog bland annat att:

  • öka ersättningarna för skador orsakade av rovdjur
  • fler skadeförebyggande åtgärder
  • begränsning av den illegala jakten
  • en genetisk förstärkning av vargstammen
  • förenklad skyddsjakt
  • möjligheter till jakt när gynnsam bevarandestatus var uppnådd
  • Och att det ska vara vetenskapligt grundade nivåer fastslagna av Naturvårdsverket i samband med vetenskapen som ska gälla för gynnsam bevarandestatus. Dessa beslut ska alltså inte fattas i ett klubbslag här i riksdagen.

Vad har regeringen gjort av detta?
Tyvärr en total negligering. Istället för en bred och långsiktig lösning på vetenskaplig grund lägger den borgerliga regeringen, påhejade av SD, ett förslag med – ärligt talat – hemsnickade målsättningar för hur stora populationerna för våra rovdjur får vara.

Jag säger hemsnickrade målsättningar, just för att jag menar det.
Låt oss ta en titt på några av dessa siffror, som för år framöver kan komma att styra svensk rovdjurspolitik. Och man ska komma ihåg att när dessa siffror uppnåtts, alltså rovdjurens populationsstorlek, anser regeringen att s k gynnsam bevarandestatus infallit och därmed kan jakt tillåtas.

Vargen
Där anser regeringen att det räcker med 170-270 individer för att vargen ska vara livskraftig.
Detta kan jämföras med regeringens egen rovdjursutredning som sade minst 450, dess vetenskapliga forskarpanel, minst 700 eller Artdatabanken på lantbruksuniversitetet: 1250-2500 vargindivider. Mot detta ska alltså regeringens 170-270 ställas.
Varför går regeringen emot sin egen utredning? Varför landar man på 170-270? Kan det vara så att det ligger långt under dagens uppskattade population kring 350 vargar? Med detta kan alltså jakt på varg tillåtas.

Lodjuren
På två sidor argumenterar regeringen för att populationen av lodjur ska ligga på mellan 700-1000 individer. Enligt regeringen är detta den nivå som Sverige låg på 1995, då vi blev EU-medlemmar. Och enligt EUs s k Art- och habitatdirektiv får vi inte ha en lägre population än vad vi hade då. Alltså, 700 stycken, anser regeringen. Regeringen säger sig luta sig mot siffror från Artdatabanken. Men Artdatabanken klargjorde redan i våras att dessa siffror var felaktiga. Vem som bär skulden för det kan vi lämna därhän för närvarande. Men viktigt att komma ihåg nu är att Artdatabanken menar att Sverige 1995 snarare hade 1700 lodjur. Den absoluta miniminivån borde alltså vara detta, enligt EU-reglerna. Regeringen vet förstås allt detta, men man väljer ändå att snickra ihop en egen siffra 700-1000 lodjur alltså.

Kungsörnen
Jag vill ta ett exempel till på hur illa det kan gå när man politiserar vetenskapliga fakta som rovdjurspopulationer handlar om. På 1,5 sidor i propositionen argumenterar regeringen för att referensvärdet på kungsörn ska ligga på 150 häckande par. I propositionen skriver man att den ”svenska kungsörnstammen kan uppskattas till mellan 600-750 häckande par”. Jag hittar ingen referens till det påståendet. Men när man talar med Kungsörn Sverige – som nog är de som har bäst koll på detta – uppger de att det 2012 fanns 157 och 2013 125 lyckade häckningar i Sverige. Det är förstås en jättelik skillnad mot regeringens påståenden.

Jag skulle kunna tala om de två återstående rovdjuren också; björn och järv, men avstår av tidsskäl. Men den röda tråden i regeringens förslag är att dessa siffror för att uppnå gynnsam bevarandestatus är osäkra, ovetenskapliga och ligger alla under det som den statliga utredningen, Rovdjursutredningen, på området har föreslagit. Varför föreslår regeringen då dessa låga och osäkra nivåer för våra rovdjur? Jo, man vill förstås öppna upp för jakt på rovdjuren, i större eller mindre skala.

Det har varit många siffror. Jag vet. Jag tar upp dessa siffror för att jag vill peka på det vanskliga i att riksdagen ska sitta här och fatta beslut – en sen mörk kväll i december – om saker som kommer att påverka existensen och livsbetingelserna för lång tid framöver för våra björnar, lodjur, järvar, vargar och kungsörnar.

M, FP, C, KD och SD: Detta är inte seriöst. 

Istället för samarbete väljer de borgerliga+SD att polarisera. Istället för att ta långsiktigt ansvar försöker man vinna kortsiktiga poänger och lova jakt och färre rovdjur. Man för svensk rovdjurspolitik decennier tillbaka i tiden. Men, borgerliga+SD, jag tror svenska folket ser igen den bluffen. Jag tror den absoluta merparten vill att vi i Sveriges riksdag ska ta ansvar för den här frågan och både värna livskraftiga bestånd av våra rovdjur och ta ansvar för de som bedriver verksamheter på landsbygden. Vi hade en sådan öppning i Vargkommittén – låt oss ta fasta på den istället.

Jens Holm (V)

Frihandel ska inte gå före rätten till mat

Läs mitt inlägg i Svenska dagbladet idag om miljö, rätten till mat och WTO.

Frihandel ska inte gå före rätten till mat
Svenska dagbladet, 2013-12-04
USA har nyligen dragit Indien inför Världshandelsorganisationen, WTO. Indien har enligt USA otillbörligen gynnat lokal produktion av solpaneler inom ramen för landets nationella solenergiplan. I våras fälldes Kanada av WTOs tvistelösningsmekanism, efter anmälan av Japan och EU, för att provinsen Ontario haft utvecklandet av lokala jobb och företag som ett av kriterierna i sin omfattande satsning på förnybar energi. Ett antal länder har WTO-anmält Australiens beslut om att cigarettpaket utan reklam (s k plain packages). Förslaget påstås vara handelsstörande.

Detta är bara några exempel på hur frihandel och WTO ibland står i motsättning till progressiva initiativ för t ex miljö, livsmedelssäkerhet och folkhälsa. Just nu pågår WTOs stora möte på Bali, Indonesien. Det borde vara ett gyllene tillfälle att verka för en mer progressiv handelsordning.

Dessvärre tycks inte den svenska regeringen och handelsminister Ewa Björling (M) ha några sådana ambitioner. Indien och många andra utvecklingsländer driver rätten att på olika sätt främja livsmedelssäkerheten i sina länder. I Indien handlar det om att kunna lagerhålla inhemska livsmedel för att garantera rätten till mat för ett antal hundra miljoner invånare som varje dag kämpar för att äta sig mätta. Andra utvecklingsländer har liknande system, med gynnsam offentlig upphandling för vissa livsmedel, subventioner och rabatter på basföda för att nämna några exempel. Sverige och EU har motsatt sig detta.

Detta kanske inte är det mest optimala i alla lägen. Men motsatsen med omfattande avregleringar på livsmedelsområdet har redan tillämpats i främst Latinamerika och de karibiska länderna på 1980- och 1990-talet. Och det gick inte så bra. Ett exempel är Haiti som 1995, efter påtryckningar från Världsbanken och IMF, sänkte sina tullar på ris från 50 till endast 3 procent. Detta fick till följd att landet snart blev helt beroende av statssubventionerat ris från USA istället. Så länge som priserna var låga var läget kanske hanterbart. Men när priserna på livsmedel sköt i höjden vid 2006 blev livsmedelskatastrofen ett faktum för landet. Därför har många utvecklingsländer nu valt återreglering och större offentligt engagemang för att garantera livsmedelsproduktionen. Utifrån ett strikt frihandelsperspektiv är detta förstås handelsstörande, men i den andra vågskålen ligger rätten till mat. Ur det perspektivet är utvecklingsländernas agerande inte särskilt svårt att förstå.

Dessutom är det ju exakt detta som de industrialiserade länderna har gjort i decennier och fortsätter att göra för att trygga sin egen livsmedelsförsörjning. EUs jordbrukssubventioner, exempelvis direktstöd, interventionsuppköp, marknadsföringspengar och exportbidrag är som bekant mycket omfattande och har alla som syfte att garantera den Europeiska produktionen och skydda den europeiska marknaden. EU har nyligen infört en särskild ”krisreserv” på många miljarder kronor för att skydda den europeiska jordbruksproduktionen vid ”allvarliga marknadskriser”. USAs stöd är likartade och också mycket omfattande. Detta har gett dessa två ekonomier enorma konkurrensfördelar på världsmarknaden.

Jag antar att det är utifrån frihandelsperspektivet som Eva Björling och EU har tagit strid mot utvecklingsländerna. Det här är dessvärre inte första gången det sker. EU – och nästan alltid uppbackade av Sverige – sätter nästan alltid liberalisering och avregleringar före andra viktiga målsättningar.

Det är tröttsamt att det så ofta ska bli konflikter mellan viktiga intressen. Handelspolitiken borde i större utsträckning respektera fundamentala rättigheter som rätten till mat och att bekämpa klimatförändringarna (som på sikt äventyrar liv på stora delar av vår planet).

Det borde inte vara omöjligt att hitta en väg ur denna låsning. Större respekt för enskilda länders målsättningar om en progressiv miljöpolitik och rätten till mat måste vara en självklar utgångspunkt i handelspolitiken. Rent regelmässigt skulle Eva Björling kunna driva att artikel 20 i GATT, WTOs ursprungsfördrag, borde stärkas och få en mer framskjuten position. Artikel 20 ger enskilda länder rätt att vidta handelsrestriktiva åtgärder för miljön, djur och folkhälsa, även om det strider mot frihandelsprinciperna. Men idag är artikeln omgärdad av formuleringar som kräver att dessa åtgärder inte får göras på ett handelsdiskriminerande sätt eller vara ett ”dolt handelshinder”. Detta gör att artikel 20 är nästan omöjlig att använda.

Vi vet att detta WTO-möte inte kommer att gå till historien som det som löste upp alla knutar i världshandeln. Men om Eva Björling på något sätt vill sätta ett positivt avtryck borde hon och EU släppa frihandelsdogmen och ge större möjligheter för utvecklingsländer att brödföda sig själva samt verka för starkare miljöskrivningar i WTOs grundtraktat.

Frihandel borde inte vara ett mål i sig. Allas rätt till mat och en planet i balans borde däremot vara det.

Jens Holm (V), riksdagsledamot och tidigare ledamot av EU-parlamentets handelsutskott

Äntligen körkort för vattenskotrar?

Idag föreslår Havs- och vattenmyndigheten (HaV) krav på ”behörighetsbrevis” (körkort) för vattenskotrar och andra snabba fritidsfartyg. Även en åldersgräns från 18 år föreslås. Det här tycker jag är mycket välkommet. Jag har tagit upp vattenskotrarnas påverkan på miljön, fågellivet och vår allmänna säkerhet ett antal gånger med regeringsföreträdare (se också den senaste debatten). Jag har krävt åldersgräns och någon form av körkort. Nu kanske detta äntligen blir sanning. När jag debatterade vattenskotrar i våras med miljöminister Lena Ek lovade hon en utredning om vattenskotrarnas olägenheter och eventuella behov av regeländringar. Det är alltså förslaget från den utredningen som nu har presenterats (som alltså innehåller kraven på körkort och åldersgräns).

Jag hoppas att avarterna nu försvinner och att vi kan få lugn och ro på sjön. Många kommer nog ihåg fallet där en badande stockholmskvinna i somras blev rammad av en vattenskoter i full fart. Vattenskotern försvann, kvinnan blev kvar svårt skadad i vattnet. Tack och liv fick hon snabbt vård och kunde klara sig. Detta exempel understryker den helt uppenbara intressekonflikten som finns här: Vad ska väga tyngst, ett fåtals lekande med svårtkontrollerade motorvidunder eller alla andras rätt till stranden och vattnet?

Genom krav på körkort och åldersgräns kommer man åtminstone en bit framåt i en lösning på detta. Avarterna kommer att försvinna med ett körkort. Det kommer inte att exempelvis gå att hyra en vattenskoter en timme eller låna en av en kompis bara för ett leka (och utsätta andra inför fara). Man kommer inte att kunna ge sig ut med en vattenskoter helt utan förberedelser och grundläggande kunskap. Ett körkort kommer att behövas.

Det utredningen föreslår är följande: Ett ”behörighetsbevis” (körkort) samt åldersgräns för fritidsfartyg som går fortare än 15 knop samt ett ”höghastighetsbevis” och 18 års åldersgräns för fritidsfartyg som går fortare än 35 knop. Av de vattenskotrar som idag finns på marknaden går de flesta fortare än 45 knop, så de kommer alla att innefattas av det senare kravet.

Egentligen borde det vara en självklarhet att reglera snabba vattenfarkoster som vattenskotrar. Ingen skulle ens kunna tänka sig att vi INTE skulle reglera framförandet av fordon på 200 hästkrafter på land. Självklart ska vi också göra det till sjöss. I våra nordiska grannländer (Norge, Danmark och Finland) har man redan krav på körkort och/eller åldersgräns.

Nu förväntar jag mig att regeringen skyndsamt lägger fram ett förslag i linje med utredningen. Vi vill ju att körtkortskravet ska träda i kraft till sommaren.

Däremot känner jag fortsatt oro inför vissa motorbåtars och vattenskotrars påverkan på miljö och fågelliv. Idag råder enligt Vattenskoterförordningen i princip förbud mot all vattenskoterkörning förutom i farleder. Detta är förvisso inget som följs, men ändå det som gäller. Nu när utredningen föreslår att Vattenskoterförordningen ska avskaffas (vilket kan vara rimligt) vill man ju vara säker på att miljön kan skyddas på annat sätt. Utredningen understryker att det går att utfärda särkrav för framförandet av snabba motorfordon till sjöss med stöd av Sjötrafikförordningen och Miljöbalken. Det ligger isåfall på våra kommuner och länsstyrelser att göra det. Men det är inte alltid helt lätt att hitta grund för detta samt att man undrar om resurserna (och ibland viljan) finns hos dessa myndigheter? Jag hoppas det. Man kan inte kasta ut barnet med badvattnet.