Bilismen minskar – Förbifart Stockholm behövs inte

bilism_mindreOj, vilken intressant statistik detta är: Sedan 2008 har antalet körda mil minskat, i hela riket såväl som i Stockholm. Ja, i Stockholm är trenden extra påtaglig. De senaste siffrorna för bilinnehav tyder också på att en trend av ständigt fler bilar är bruten(se t ex Trafikanalys, Bilkörningen ökar inte längre). Endast ett utslag av den ekonomiska krisen, säger någon… Nja, jag tror detta snarare visar på en global trend där man inom, främst, våra storstäder börjar finna andra lösningar än att färdas så mycket som möjligt med den egna bilen. Vi ser t ex att cyklandet ökar något helt kopiöst på många platser, inte minst här i Stockholm (visserligen från låga nivåer). Kollektivtrafiken skulle kunna växa mycket mer om vi bara hade framsynta politiker som sköt till extra resurser så att den kunde byggas ut. Bilpooler och samåkning är två andra intressanta beteendeförändringar som talar för samma sak: i framtiden kommer vi färdas mindre med bil, inte mer.

Vad drar vi då för politiska slutsatser av detta?

Jo, självklart ska vi rida på denna trend. Med minskad bilism får vi minskade utsläpp, och det är precis vad vår planet behöver. Minskade utsläpp medför också mindre partiklar och kväveföreningar, en minskning av detta är alltså bra för folkhälsan. Vi får också möjligheter att planera våra städer på ett humanare sätt. Att vi helt enkelt bygger städer för människor, och ett och annat djur, och inte planerar för massbilism.

Den mest aktuella politiska frågan jag kan komma på är det gigantiska motorvägsprojektet Förbifart Stockholm. Det bygger på ökad bilism och kommer att sluka, lågt räknat, drygt 40 miljarder kronor; pengar som borde gå till kollektivtrafiken – inte ökad bilism. Nu när vi ser att bilismen minskar, är inte detta ett gyllende tillfälle för omtänkt: Förbifart Stockholm behövs inte. Lägg alla pengarna till kollektivtrafiken och insatser för ökade cykling och gångtrafik istället.

Vad säger miljöministern? Jag tror jag måste ta och fråga henne…

Läs gärna Expressens ledare häromdagen om Förbifart Stockholm. Mitt i prick!

Husby

Kommer bilarna brinna i natt också? Blir det fler vandaliserade förskolor. Det är den fråga som jag ställer mig just nu. Jag blir bedrövad av bilderna från upplopp i flera av våra stockholmsförorter. I fem nätter i rad har det rått kravalliknande tillstånd i flera av våra förorter i Stockholm. Det började i Husby, och verkar nu ha spritt sig till flera andra platser.

Men, ärligt talat, hur förvånad är man egentligen.

Jag tycker att det finns några relevanta frågor att ställa sig i sammanhanget:

* Nyligen nåddes vi av nyheten att Sverige är det land inom OECD där klyftorna har ökat snabbast. Kan det ha något med saken att göra?
* De konkreta nedskärningarna i Husby, Rinkeby och de andra platserna kring Järvafältet. Vi pratar om nedskärningar i kulturen, höjningen av taxan till Kulturskolan, avskaffandet av ungdomarnas gratis SL-kort, nedläggningarna av familjecentralerna i Husby, Tensta och Rinkeby och borttagandet av 400 kommunala arbetsplatser (detta bara som några exempel). Kan det ha något med saken att göra?
* Integrationsminister Erik Ullenhag (FP) och borgerliga lokalpolitiker i Stockholm tycks vara relativt nöjda med deras egna prestationer och hänvisar till ”satsningar” på miljontals kronor, samtidigt som svenskar i mer välbeställda områden har fått miljardsubventioner för att renovera sina kök (ROT = ca 14 miljarder kronor i fjol) och subventionerad städhjälp (RUT = 2 miljarder i fjol). Kan skillnaderna i allokeringen av resurser ha något med saken att göra?
Arbetslösheten i Rinkeby-Kista (där Husby ingår) ligger på 7,5 procent, på Östermalm 2 procent. Kan det ha något med saken att göra?
* Sveriges dyraste motorvägsprojekt Förbifart Stockholm kommer att dras i tunnel nästan hela de långa 21 kilometrarna, men vid Skärholmen och norra Järva (inte så långt från Husby) planeras den gå i ytläge och förstöra för de boende i området. Miljörasism kallar vi sådant. Kan det ha något med saken att göra?
* Ja, kan det faktum att Stockholm är en så extremt segregerad stad ha något med saken att göra?

Det finns inga enkla lösningar för att få stopp på upploppen i några av Stockholms förorter. Upploppen i sig är oacceptabla. Men det går inte att blunda för de socio- ekonomiska parametrarna som ligger som en dyster fond till de brinnande bilarna i Husby. Efter år av social nedmontering och ökade klyftor kommer social oro som ett brev på posten. Det finns bara en väg fram: massiva satsningar på nya jobb, meningsfull sysselsättning för våra unga, upprustning av skola, förskola och allmän samhällsservice. Ungdomarna i norra Järva har samma rättigheter som de i innerstan.

Det finns alternativ i miljöpolitiken

Läs gärna mitt svar ”Det finns alternativ i miljöpolitiken” till miljöminister Lena Ek, i Hallands nyheter.

Det finns alternativ i miljöpolitiken
Hallands Nyheter, 2013-05-20

Miljöminister Lena Ek (C) tycks överlag nöjd med den svenska miljöpolitiken (HN 6/5). Det avspeglar sig också i regeringens politik. Det kommer ytterst få konkreta förslag från regeringen på miljöområdet.

I den budget som lades fram i höstas fick utgiftsområdet miljö och klimat minskade anslag. I Anders Borgs vårbudget nyligen ekade just miljösatsningarna tomt. På den internationella arenan är vi många som beklagar att Sverige inte längre är den kraftfulla röst för miljön som Sverige varit tidigare.

Lena Ek har rätt i att de svenska utsläppen av växthusgaser har minskat med 20 procent sedan 1990. Det är positivt och det kan vara värt att fråga sig varför? Under början av 1990-talet togs flera framsynta beslut som gynnade miljön och klimatet. 1991 infördes världens första koldioxidskatt. Andra miljöskatter och avgifter kom i dess efterföljd. Grundtanken var att förorenaren skulle betala samt att Sverige skulle få ökade resurser till miljöarbetet. Så skedde också. Stora satsningar gjordes också på utbyggnad av fjärrvärme.

Med energiöverenskommelsen 1997 mellan S, V och C gjordes en storskalig utbyggnad av den förnybara energin. Samma partier var också med och införde de s k elcertifikaten som ytterligare skyndade på utbyggnaden av det förnybara, inte minst bioenergi och vindkraft. Kring allt detta har Vänsterpartiet och Centerpartiet haft ett nära samarbete. Vänsterpartiet har uppskattat Centerpartiets syn på gröna frågor och engagemanget att få en planet i balans.

Men, Lena Ek, jag saknar Centerpartiet i dagens miljöarbete. Vi i Vänsterpartiet har lagt fram konkreta förslag som vi borde kunna samarbete brett kring. De bygger på samma principer som arbetet från 1990-talet; förorenaren betalar och stora investeringar för minskade utsläpp: Höjda klimatmål, höjning av koldioxidskatten, ambitiösare nivå i elcertifikaten för mer förnybar energi, ett ökat riktat stöd till solenergin (som verkligen skulle kunna växa snabbt), införandet av ett klimatbistånd för utvecklingsländerna, metanreduceringsstöd till lantbrukarna samt en verklig satsning på miljöbilar genom en försäljningsskatt på dem som släpper ut mycket och rabatt för miljöbilarna. Centerpartiet brukar säga att de vill ha detta. Men varje gång ni har chansen röstar ni ned våra miljöförslag i riksdagen? Varför, Lena Ek?

Varför gör regeringen så litet för miljön? Jag tror att det finns två tänkbara svar. Det första är att den borgerliga regeringen helt enkelt är rätt ointresserad av miljöfrågor. Man har prioriterat klassisk högerpolitik i form av sänkta skatter, privatiseringar och försämringar i välfärdssystemen. Det andra svaret är att man i grund och botten tycker att allt rullar på som det ska och så mycket mer behöver inte göras för miljön.

Jag vet inte vilket som är värst; ointresset för miljön eller självgodheten. Det positiva är att det finns ett alternativ till detta. Och det brådskar. Även om våra utsläpp sedan 1990 har minskat finns det inte skäl till att luta sig tillbaka. Tvärtom. Nyligen kom Naturvårdsverket med sin genomgång av de svenska miljökvalitetsmålen. Av de 16 viktiga miljömålen bedöms regeringen endast klara två med gällande styrmedel och beslut.

Miljömålen ska vara uppfyllda till 2020. Det brådskar således. Den logiska frågan är var de nya besluten och styrmedlen finns för att vi ska klara våra miljömål. När jag senast ställde den frågan till Ek i riksdagens kammare var svaret utredningar och beredningar. Det håller inte. Miljön kräver agerande nu.

Vill Lena Ek hitta lösningar är jag övertygad om att vi kan hitta breda överenskommelser, precis som på 1990-talet då många miljöreformer gjordes.

Jens Holm, riksdagsledamot (V) och miljöpolitisk talesperson

Google är ett större hot mot vår integritet

Läs gärna mitt inlägg om integritet och övervakning i senaste Ny Teknik, Google är ett större hot mot vår integritet.

Google är större hot mot vår integritet
Ny Teknik, 2013-05-15
Johan Sigholm, doktorand vid Militärhögskolan, efterfrågar i Ny Teknik en öppen debatt om vilka åtgärder som behöver vidtas för att motverka cyberattacker och it-spionage. Jag välkomnar detta, men jag är rädd för att en alltför stor betoning att bygga upp ett ökat skydd genom försvarsmakten och dess anstalt, FRA kommer att landa fel. Konsekvensen av Sigholms resonemang torde bli ökade befogenheter för FRA att bedriva signalspaning samt att koordinera insamlad information med andra aktörer.

Det är helt fel väg att gå.

Att ge FRA ökade befogenheter att signalspana innebär både ökade och oacceptabla integritetskränkningar, men det innebär också en falsk trygghet. Hur gärna vi än vill att staten ska skydda oss i en framtida värld av mer digital krigföring kommer det ändå att finnas begränsningar för vad den omsorgen kan ge oss. Kom också ihåg att Försvaret redan idag har mycket stora befogenheter sedan FRA-lagen utvidgades för ett år sedan då Säpo och Rikskriminalpolisen lades till de myndigheter som tillåts beställa signalspaning i försvarsunderrättelseverksamhet. Det innebär ännu fler ingrepp i rätten till fri och skyddad kommunikation.

Att företag och stater hackar sig in på svenska företag och stjäl produkthemligheter är självfallet inte acceptabelt. Men det är inte heller ett skäl för att alla svenska medborgares trafik ska kunna avlyssnas. Lösningen ligger snarare i att företag och myndigheter måste bli bättre på att själva skydda sin information. Varför använder man sig inte i högre grad av säkrare system när hoten ändå är relativt välkända?

Ett lika bra som enkelt sätt att skydda sig mot hackning torde vara att aldrig låta information ligga i uppkopplade datorer. Företagen borde också bli bättre på att höja säkerhetsnivån i stort och ta tillvara den information som finns tillgänglig hos till exempel http://www.cert.se. Det är Myndigheten för samhällsskydd och beredskap som bedriver verksamhet med uppgift att stödja samhället i arbetet med att hantera och förebygga it-incidenter.

Det vore också rimligt att polisens arbete mot it-relaterad brottslighet förstärks med fler civilanställda it-experter, inte bara för brott mot företag utan även för att motarbeta it-brott mot enskilda personer. Det behövs ett nytt och samlat grepp för att uppnå balans mellan skyddet av svenska informationstillgångar och för att upprätthålla det personliga integritetsskyddet i landet. I dag är ansvaret delat mellan Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden, Datainspektionen, Justitiekanslern och andra myndigheter i olika delar.

Jag föreslår att det inrättas en ny samlad integritetsskyddsmyndighet för att kontrollera att inte myndigheternas information om enskilda personer används ohejdat och att den personliga integriteten skyddas.

En fråga som sällan tas upp i diskussionen kring integritet och säkerhet på nätet är hur vi hanterar det faktum att allt det vi gör på internet är kartlagt i detalj och att den informationen kontrolleras av ett fåtal transnationella företag. Företag som Google och Facebook må idag vara nöjda med att endast använda detaljerna kring våra privatliv (som frivilligt lämnas ut) till att exempelvis skapa extremt målgruppsanpassad reklam på nätet. Men hur länge kommer det fortsätta att vara så? Vem garanterar vår integritet, våra hemligheter den dag dessa företag vill använda informationen om oss till andra syften? Vem garanterar integriteten den dagen Google och Facebook kanske får nya ägare?

Här finns det framtida hot som vi behöver beredskap inför. Om försvaret och FRA kan spela en konstruktiv roll i detta låter jag vara osagt.

Jens Holm (V), riksdagsledamot, ersättare i justitieutskottet

Inga fler köttskandaler

Jag medverkade i Sveriges Radios Studio Ett idag. Jag och Marit Paulsen, EU-parlamentariker (FP), diskuterade den s k hästköttsskandalen. Vi var överens om att det är förfärligt att djur behandlas så illa, i det här fallet hästar som ofta köps upp i ett land (sannolikt också från Sverige) och sedan transporteras långa sträckor, t ex till Italien, för slakt. Min poäng var att det är föga förvånande att vi får skandaler likt denna. Det är inte den första köttskandalen och kommer sannolikt inte att vara den sista heller. Mat betraktas idag som vilken vara som helst på EUs inre marknad. Det är svårt att ställa krav och kontrollera varifrån maten kommer. Sveriges matimport har ökat lavinartat. Tidigare (innan EU-anslutningen) kom närmare 80 procent av den mat vi åt från Sverige, idag endast hälften. Jag säger inte att svensk mat är bättre. Men jag tycker att det är rimligt att mat ska produceras så lokalt som möjligt. Det kan finnas goda miljöskäl för detta, transporterna blir kortare, men främst hamnar det om att vi ska ha bättre koll på varifrån vår mat kommer samt att det är viktigt att stödja den lokala produktionen av livsmedel.

Det är mycket man inte hinner säga i en radiodiskussion på nio minuter. Så på frågan vad vi borde göra för att undvika fler skandaler likt denna om hästköttet föreslår jag:

1. Mat är inte som vilken vara som helst. Det bör vara en grundläggande hållning vid offentlig upphandling, lagstiftning och allmän konsumtion. Lägsta möjliga pris ska inte vara det viktigaste.
2. Våra myndigheter ska kunna göra stickprovskontroller även av livsmedel som kommer från andra EU-länder (det får man absurt nog inte idag) när de tycker att det är befogat. Matkvalité och säkerhet är viktigare än total fri rörlighet för varor.
3. Inför en djurskyddsgaranti. Enskilda medlemsländer ska kunna hänvisa till djurens väl och ve och kunna stoppa transporter som inte är acceptabla ur ett djurperspektiv.
4. En strategi för minskad köttkonsumtion. Ett av skälen till dessa skandaler är att vi i Sverige och i världen äter alltmer kött -> press på att hela tiden tillfredsställa det behovet -> ökad produktion -> minskad kontroll. Med mindre kött ökar våra möjligheter att skärpa kontrollen och få bättre kvalite i maten.
5. Upphandla mer lokalproducerad mat till t ex våra skolor och äldreboenden.
6. Obligatorisk ursprungsmärkning av alla livsmedel, även sammansatta köttprodukter.
7. Mer kontroller av livsmedel och av hur djuren behandlas.
8. Kanske behövs det en skärpning av straffen för brott mot livsmedelslagen. Idag läggs så gott som alla förundersökningar ned av polis och åklagare, ofta med hänvisning till att straffsatserna är för låga. Idag kan finns endast bötesstraff för brott mot livsmedelslagen. Hur vi hanterar vår mat påverkar alla medborgares hälsa. Fusk måste motarbetas mycket hårdare.

Läs gärna min skriftliga fråga till landsbygdsminister Eskil Erlandsson om hästarna i hästköttsskandalen samt min interpellationsdebatt om detsamma. Läs gärna också min debattartikel på Brännpunkt idag om behovet av skärpningar av djurskyddslagen.

Erlandsson bröt sitt löfte om djurskyddet

Förra veckans bilder på plågade kalkoner var omskankande (se AB, TV4, Djurrättsalliansen), men dessvärre föga oväntade. I väntan på en ny djurskyddslag, ständigt ökande köttkonsumtion och ett halverat antal djurskyddskontroller kan vi vänta oss fler skandaler med plågade djur. Tyvärr. Läs mitt inlägg på dagens Brännpunkt, där eller nedan.

Erlandsson bröt sitt löfte om djurskyddet
SvD Brännpunkt, 2013-05-06

Nu har det hänt igen. Bilder på svårt plågade och i vissa fall döda djur har visats i våra rikstäckande tvkanaler. I det här fallet handlar det om plågade kalkoner. Djurrättsalliansen har filmat vid tre tillfällen hos Sveriges största kalkonuppfödare, ett stenkast från Ingelsta kalkons huvudkontor på Österlen i Skåne. Bilderna visar allt annat än en smaklig verksamhet. För att uppfödarna ska få ut maximalt från djuren drivs kalkonerna så hårt att de har svårt att utöva sina naturliga beteenden. Bilderna visar en uppfödning med trängsel, smuts, skadade, sjuka och döda djur. I Sverige slaktas varje år 450 000 kalkoner.

Men vem är egentligen förvånad? För ett tag sedan var det svårt vanvårdade grisar som kablades ut i media. Innan dess intensivuppfödda broilerkycklingar. Och så vidare. Varje gång missförhållanden på de svenska djurfabrikerna avslöjas finns representanter från industrin eller politiker på plats och försöker förklara djurplågeriet som en enskild händelse. Som något som aldrig ska upprepas. Men det upprepas. Gång på gång. Just nu kan jag lova att djur i Sverige far illa. Nu och imorgon och i övermorgon.

Det här är inte acceptabelt. Sverige ska ha världens bästa djurskyddslag. Vi skryter med hur väl vi behandlar djuren. Ändå blir det så här.

Det skulle inte behöva vara så här. I över två års tid utreddes den svenska djurskyddslagen och i november 2011 lade utredaren fram sitt resultat, betänkandet ”Ny djurskyddslag” (SOU 2011:75). Utredningen innehåller drygt 1000 sidor av analys och överlag förslag på förbättringar. Landsbygdsminister Eskil Erlandsson har alltså haft 1,5 år på sig att ta till sig utredningsresultatet och sedan föreslå konkreta förbättringar för djuren baserat på detta. Och det har han också lovat att han ska göra. I regeringens lista över kommande lagförslag, propositioner, lovade Eskil Erlandsson att han senast den 26 mars i år skulle ha lagt fram propositionen ”Ändringar i djurskyddslagen”. Detta baserat på den omfattande djurskyddslagsutredningen.

Men så blev det inte. Eskil Erlandsson lade inte fram någonting alls. Han bröt sitt löfte! Vi engagerade politiker i riksdagen känner oss lurade och fick ingen motivering från ministern. Den nya djurskyddslagen är helt enkelt skjuten på obestämd framtid. Om det någonsin kommer någon ny djurskyddslag vet vi alltså inte… Enligt politikskvallret har Eskil Erlandssons saktfärdighet att göra med splittringar inom regeringen samt påtryckningar utifrån, inte minst från de som föder upp, transporterar och slaktar djur i Sverige. Enligt dessa kan en skärpning av djurskyddslagen innebära försämrad lönsamhet för deras verksamhet.

Det här håller inte. Vi vill aldrig mera se bilder på plågade djur från svensk djurindustri. Det är inte värdigt Sverige och framför allt är det inte värdigt djuren. Djuren förtjänar respekt.

Landsbygdsministern måste ta sitt ansvar och snarast möjligt lägga fram ändringarna till djurskyddslagen. I detta förväntar jag mig bland annat att det läggs fram krav på rätt till utevistelse för alla djur som föds upp i den svenska livsmedelsindustrin. Med rätt till utevistelse ställs krav på en helt annan form av uppfödning, där djuren erbjuds större ytor och bättre möjligheter att utöva sitt naturliga beteende.

Det finns också saker som borde göras i närtid. Jag tänker särskilt på de eftersatta djurskyddskontrollerna i Sverige. En förutsättning för att djur ska behandlas väl är att våra lagar och bestämmelser verkligen följs. Där spelar länsstyrelsens djurskyddskontrollanter en helt avgörande roll. Det behöver göras fler djurskyddskontroller av uppfödningar, transporter och slakterier.  Kontrollerna ska helst göras oanmälda. Men efter att Eskil Erlandsson omorganiserat djurskyddskontrollen i Sverige har antalet kontroller rasat i botten. Innan omorganiseringen 2009 gjordes ungefär 23 000 kontroller per år. Idag ligger de på nästan hälften så många 14 000. Jag har inget emot att ansvaret ligger på länsstyrelserna (mot kommunerna tidigare), men våra kontrollanter behöver mer resurser. Tidigare har kontrollanterna kunnat ta ut en kontrollavgift för den kontrolltjänst de utfört. Men med hänvisning till livsmedelsindustrins konkurrenskraft har Erlandsson tagit bort den möjligheten och därmed har en stor intäkt för kontrollanterna omintetgjorts. Självklart ska kontrollanterna kunna ta ut kontrollavgifter och på så sätt få ökade resurser.

Avslutningsvis måste vi också fråga oss hur mycket kött som ska konsumeras i Sverige. Köttkonsumtionen i Sverige har ökat med nästan 50 procent de senaste 20 åren i Sverige. Med ökad köttkonsumtion kommer både ökade utsläpp av växthusgaser och en mer intensiv djuruppfödning. Det är inte hållbart. Vi i Vänsterpartiet vill se en strategi för minskad köttkonsumtion och ökade satsningar på vegetarisk mat. Med mindre kött ökar också möjligheterna att få en djuruppfödning där djuren behandlas väl och kan utöva sitt naturliga beteende. Jag önskar att vi kunde ha en bred överenskommelse om detta, över partigränserna.

Jens Holm (V), riksdagsaledamot, djur- och miljöpolitisk talesperson

Så ska vi få vi stockholmarna att cykla mer

Läs gärna vår debattartikel i DN Stockholmdebatt idag. Läs den där eller nedan.

Så ska vi få vi stockholmarna att cykla mer
DN Stockholmsdebatt, 2013-05-04
Fler och fler stockholmare väljer att ta cykeln till jobbet. Bara de senaste 15 åren har cyklandet fördubblats i Stockholms kommun. Cykeln är inte längre en hobbypryl utan transportmedel för tiotusentals stockholmare varje dag. Det är en mycket positivt utveckling. Men i Stockholm utsätts cyklister varje dag för farliga situationer som inte beror på medtrafikanter utan kan härledas till själva cykelinfrastrukturen. Som DNs Anders Sundström skriver den 23 april är standarden på cykelinfrastrukturen i stockholmsregionen häpnadsväckande låg. Cyklister får ofta väja för hinder och ibland hoppa av cykeln för att komma över en trottoarkant. Cykelbanorna är fulla av hål och ojämnheter som ger ett svårbedömt underlag. Många cykelbanor är dessutom dubbelriktade och för smala för att medge säker omkörning. Cyklister trängs i farliga cykelfält mellan parkerade bilar och trafiken i körbanan. Det här är helt oacceptabelt.

Vi noterar med viss tillfredsställelse att cyklingens fördelar börjar sprida sig även till det borgerliga lägret. De borgerliga partierna i Stockholm har utlovat en cykelmiljard fram till 2018, att cykelbanorna ska prioriteras i snöröjningen och köpt in en ”supermaskin” för att halkbekämpa cykelbanorna. Men, förutom den s k supermaskinen är cykellöftena svåra att följa upp. Cykelmiljarden redovisas inte i sin helhet och Stockholms stad är uppstyckat med så många olika entreprenörer som sköter snöröjning och gatuunderhåll att det är svårt att följa upp kravet att cykelvägar ska prioriteras. När cykling inte prioriteras så märks det på antalet som cyklar. Stockholm ligger långt efter Malmö och Göteborg som cykelstad och mycket långt efter Köpenhamn där 30 – 40 procent cyklar till jobbet eller skolan. Motsvarande siffra för Stockholm är knappt tio procent.

Det som framför allt oroar oss är takten i satsningarna på cykelinfrastrukturen. Cykelns tid är nu och därför behövs satsningarna nu. Vi avsätter därför extra pengar på alla nivåer; från staten, länet och Stockholms stad med syftet att kraftigt öka cyklandet. Vi har råd att göra detta när vi låter det som smutsar ned får vara med och betala, exempelvis i form av höjd koldioxidskatt och trängselskatt. Vi slösar inte bort pengar på slösaktiga och miljöfientliga projekt som Förbifart Stockholm.

Cykelinvesteringar har oerhört stor samhällsekonomisk nytta då det rör sig om ganska små investeringssummor i förhållande till exempelvis väginvesteringar och de ändå drastiskt förbättrar nyttan för samhället. Att bygga ett heltäckande regionalt cykelstråk är även något som kan ske i närtid i jämförelse med andra stora infrastrukturprojekt.

Vi tycker det ska vara lätt och tryggt att cykla i Stockholm. Cyklisterna ska inte tvingas äventyra sina liv mellan parkerade bilar på den ena sidan och biltrafik på den andra. Cykelbanor och cykelfält ska därför dras innanför parkerade bilar. Trafikreglering ska anpassas för cyklister och fotgängare och skyltningen vara heltäckande. Stadens gatunät ska anpassas för cyklisternas och fotgängarnas behov. Utmed infartslederna ska finnas trafikseparerade, planskilda och raka cykelbanor så att cykelpendlarna kan cykla säkert även vid höga hastigheter. I alla stadsdelar ska det finnas cykelbanor som knyter ihop målpunkter inom stadsdelen och knyter samman stadsdelen med omkringliggande stadsdelar. Systemet med lånecyklar – Stockholm City Bikes – ska byggas ut. Vi vill bygga fler takförsedda cykelparkeringar där cyklister kan låsa fast sin cykel. Vi vill också att det ska finnas cykelgarage vid stationer med fjärrtåg. Staden ska i samarbete med SL utveckla möjligheterna att ta med cykel i hela kollektivtrafiken. Vi vill även införa tjänstecyklar hos offentliga arbetsgivare, transportslagsneutrala reseersättningar/avdrag och möjlighet för arbetsgivare att köpa cyklar till sina anställda utan att dessa förmånsbeskattas.

Det är sällan vi politiker är överens i viktiga frågor. Men kanske kan satsningar på ökad cykling vara just en sådan blocköverskridande fråga? Vi uppmanar de andra partierna i riksdagen, landstinget och våra Stockholmskommuner att göra cyklingen till en prioritet. Det behövs mer pengar, snabbare beslut och ökad kreativitet för att få stockholmarna att cykla mer och – inte minst – säkert. Kan vi vara överens om det?

Jens Holm (V), riksdagsledamot Enskede
Anna Sehlin (V), ledamot Stockholms läns landsting, ersättare i Trafiknämnden
Tobias Johansson (V) ersättare i Trafik- och renhållningsnämnden

1 maj Norrtälje 2013

Vilken fantastisk dag!

Läs gärna mitt 1 majtal som jag höll i Norrtälje idag:1majNorrtäljetal2013-05-01

2013-05-01

1 maj tal 2013, Norrtälje
Nyligen lades apoteket i Lima, nordvästra Dalarna ned. Företaget Kronan AB tycker inte att man tjänade tillräckligt att ha ett apotek så långt borta. I Stockholms innerstad ser man däremot apotek i vart och vartannat gatuhörn. Nyligen privatiserade regeringen merparten av bilprovningen. Erfarenheterna från när man gjorde detsamma i Finland var högre priser och sämre tillgänglighet i glesbygden. Snart är vi där även här i Sverige. Fullt med bilprovningar inne i våra storstäder, men allt färre i glesbygden. Skolor och annan samhällsservice läggs ned på landsbygden. I en avreglerad kollektivtrafik vill de privata företagen endast köra på de linjer där de tjänar pengar. Det blir färre bussturer för de som bor utanför de större städerna. Sverige har blivit ett starkt urbaniserat land. Inget fel med det egentligen. Vill folk bo i städer ska de kunna göra det. Men vill vi också ha en levande landsbygd? Vill vi att Hela Sverige ska leva? Då krävs det att vi tar ett ansvar för att man ska kunna leva på andra ställen än just storstäderna. Vi försöker hitta en del lösningar på detta i vår helt nya landsbygdspolitiska plattform. Vi ogillar regeringens utförsäljning av apoteken och skulle gärna se ett förstatligande. Detsamma gäller bilprovningen. Men det går också att göra åtgärder i det kortare perspektivet: Statliga Apoteket AB borde tillåtas växa och öppna butiker i t ex glesbygden, det får de inte idag. Det höga vinstavkastningskravet ska sänkas; högsta tänkbara vinst är inte ett självändamål. Detsamma ska gälla för andra statliga företag som ex vis SJ. Alla linjer ska inte behöva gå med vinst. Högsta tänkbara service är det som vi sätter i fokus. Vi vill ha ett Sverige som växer och blomstrar även utanför Stockholms innerstad.

 

Vi tror att många framtidsjobb kan ligga i just glesbygden. Inte minst i jordbruket. För 20 år sedan var var åttonde måltid vi åt producerad i Sverige, idag – med helt öppna gränser – är det endast varannan och det är en siffra som går kraftigt nedåt. Bönderna lägger ned på löpande band i Sverige. Matimporten ökar.Vi vet allt mindre om den mat vi äter. Detta är något som inte minst den s k hästköttsskandalen har lärt oss. Vi vill hitta sätt att stimulera mer lokal och miljövänligare produktion. I framtiden vill vi att fler svenskar sysselsatta med att producera livsmedel, inte färre. Vi tror också att många fler kan få jobb i skogen. Vi har lagt konkreta förslag om s k gröna jobb i skogen med röjning och annat jobb som behövs i skogen. Visste ni att turismen idag är en av Sveriges basindustrier och omsätter en bra bit över 200 miljarder kronor varje år. Långt mer än de flesta av våra traditionella industriföretag. Mycket av de jobb som turismen bidrar med är just i glesbygden: vandrarhemmet, kanotuthyrningen, glasskiosken, skärgårdskrogen, de guidade visningarna i skogen, slalombacken och allt annat. Vi svenskar tycker kanske inte att detta är så märkvärdigt, men för alla tyskar, engelsmän, japaner och kineser som kanske inte har så mycket natur på hemmaplan är det resan till Sverige just den resa man länge har drömt om att göra.

Detta är några exempel på områden vi tar upp i vår senaste landsbygdspolitiska plattform. Med rätt stöd kan landsbygden bli levande och vi kan skapa nya jobb och bostäder. Det är precis vad vi vill!

Ordet privatisering kommer från latinets privare, som betyder beröva. Jag tycker det rätt tydligt beskriver vad frågan handlar om. Om man säljer ut egendom vi äger gemensamt är det något som berövas oss. Det gäller förstås inte bara i teoretisk bemärkelse. I Stockholms innerstad finns inte längre en enda offentligt driven vårdcentral kvar. Förskolor har sålts ut till inventariepriser. De nya ägarna kan kamma in miljoner varje år. Serafen heter en vårdcentral på Kungsholmen i centrala Stockholm. 2007 beslutade borgarna i Stockholms läns landsting att sälja ut den till underpris, för knappt 700 000 kronor. För ett tag sedan kunde samma vårdcentral säljas ut till riskkapitalister för ett värde av 20 miljoner kronor. Vilken skandal. Nu säger borgarna att de ska försöka få tillbaka pengarna. Lycka till, och trevlig resa till någon av kanalöarna mellan Frankrike och Storbritannien där pengarna högst sannolikt finns idag.

Den senaste av dumheter är, som jag nämnde, att regeringen beslutat att staten inte får öppna fler apotek. Det kan nämligen vara negativt för den stora merparten av privata apotek som finns på marknaden. Se där, statlig reglering för att understödja ett fåtal stora privata koncerner. Vad blir nästa steg? Att SJ inte får köra fler tåg? Att Telia inte får teckna fler telefonabonnemang? Vad det här visar oss är att när den borgerliga regeringen talar om en fri marknad, så är det sällan marknaden är så där värst fri. Privatiseringarna är en del av en mycket ideologisk politik där den borgerliga regeringen bestämt sig för att sälja för säljandets skull, inte för att det ska bli bättre för svenska folket.

Det handlar inte om utförsäljningar för att statskassan behöver det, ekonomin är trots allt rätt OK. Det handlar om ideologiskt drivna utförsäljningar av gemensamt ägd egendom.

Tack och lov beslutade en majoritet i riksdagen faktiskt för två år sedan att stoppa regeringens planerade utförsäljningar av flera statliga företag. Tack vare vårt agerande kommer inte regeringen att kunna sälja ut Nordea, Telia, SBAB, Posten och Vattenfall. En stor seger för oss som tror på ett gemensamt ägande över strategisk verksamhet.

Ja, berövandet är som sagt inte nåt teoretiskt. För våra barn i skolan eller våra äldre i äldreomsorgen är det en i allra högsta grad konkret realitet. Vi vet att enligt SCB gjorde de privata bolagen inom vård, skola och omsorg 8,7 miljarder i vinst 2010. Hur kunde de göra det? Ett exempel är att de privata företagen har färre anställda än de offentliga utförarna. Till exempel har offentligt drivna äldreboenden enligt Socialstyrelsen mer än 10 procent fler anställda per äldre jämfört med de privat drivna. Lärartätheten är i snitt 20 procent högre i kommunala gymnasieskolor än i de fristående (SCB 2012). Ett annat sätt att pressa lönekostnaderna är att ha mindre andel utbildad personal. I de kommunala förskolorna har fler en pedagogisk högskoleutbildning än i de privata (Skolverket 2011).

Det går att ändra på detta. Vi vet att den absoluta merparten av svenskarna vill att resurserna till välfärden ska stanna kvar i verksamheten, de vill ha ett stopp på denna pengarullning från det offentliga till privata vinster. Vi säger därför:

  • Skattepengar ska gå till verksamheten inte till privat vinst.
  • Välfärd ska fördelas efter behov inte efter lönsamhet (som har blivit konsekvensen i vården här i Stockholm).

Och det går att göra något åt detta. Som jag nämnde har vi fått in ett stopp på statlig nivå för fortsatta utförsäljningar. Jag hoppas vi kan fortsätta att lite på MP och S i denna fråga. Vad det gäller själva välfärdens innehåll går det att lagstifta om att skattebetalarnas pengar ska stanna kvar i vården, äldreomsorgen, skolan och förskolan. Huvudfokus ska vara att våra medborgare ska få så mycket ut som möjligt för den skatt de betalar. Alltså, nej till privata företag med vinstavkastningskrav, men jag till en del komplement till det offentliga; föräldrakooperativ eller om ideella föreningar vill driva någon verksamhet. Så kan vi bygga upp världens bästa välfärd – för det är vår målsättning.

Jag var på FNs klimattoppnmöte i Doha i december i fjol. Det är där representanter från alla världens länder träffas för att gemensamt hitta lösningar på hur vi ska kunna minska våra utsläpp. Det mest omtalade inlägget var nog det från Filippinernas klimatförhandlare Naderev Saño. Saño talade i plenum, inför hela toppmötet med politiker och tjänstemän från närmare 200 länder. Några dagar innan hans anförande hade hans land drabbats av en av de värsta naturkatastroferna på länge, tyfonen Bopha. Tyfonen svepte över ön Mindanao på södra Filippinerna. Den kom att få helt förödande konsekvenser. Hundratals döda människor och lika många saknade. Över 100 000 har fick sina hem förstörda, många av dem är fortfarande hemlösa. Aldrig någonsin har en så stark vind svept över området. Naderev Saño talade om tyfonens verkningar och menade att de fattiga länderna här och nu drabbas av klimatförändringens verkningar. Extrema väder som kraftiga vindar är ett exempel på sådant vi kan vänta oss mer av som en följd av klimatförändringarna, menar forskarna. Det är de fattiga länderna som drabbas värst av detta eftersom de inte har de ekonomiska möjligheterna att skydda sig med välbyggda hus, vallar, avledningskanaler för vatten och annat. Det var gripande att lyssna på Saño, men det som fick hela toppmötet att dra djupt efter andan och sedan få hans anförande att spridas på nyhetskanaler över hela världen (inklusive SVT) var när den filippinske chefsförhandlaren plötsligt inte kunde hålla tårarna borta. Han avslutade sitt anförande med att kräva att de rika länderna tar sitt klimatansvar och minskar utsläppen och hjälper de fattiga länderna. Han avslutade med orden:

Om inte vi – vem?
Om inte nu – när?
Om inte här – var?

Ja, det var oss han talade till.

Det här kan låta rätt nedslående, och det är det. Men det finns också en del hoppfulla tecken när vi talar klimatförändringarna. Det går faktiskt att göra något åt våra utsläpp. Vi kan till exempel titta på vårt eget land. Visste ni att vi i Sverige faktiskt har minskat våra utsläpp sedan 1990? Jo, från 72,7 miljoner ton koldioxidekvivalenter till 58,2 miljoner. Det är en minskning med 20 procent. Och det är inte så konstigt. Trots att ordet klimatförändringar inte direkt var på modet togs en rad beslut på 1990-talet som kraftigt har minskat våra utsläpp. Och jag vill understryka att Vänsterpartiet var aktivt pådrivande i alla dessa.

  • 1991 infördes världens första koldioxidskatt. Andra miljöskatter och avgifter kom i dess efterföljd. Grundtanken var att förorenaren skulle betala samt att Sverige skulle få ökade resurser till miljöarbetet. Så skedde också. Koldioxidskatten brukar anges som det främsta enskilda styrmedlet för att minska utsläppen.
  • Stora satsningar gjordes också på utbyggnad av fjärrvärme. Från staten avsattes pengar för att hjälpa kommunerna med utbyggnaden. Det var en viktig del i omställningen från fossilt till förnybar energi.
  • Med energiöverenskommelsen 1997 mellan S, V och C fortsatte utbyggnaden av den förnybara energin. Samma partier var också med och införde de s k elcertifikaten som ytterligare skyndade på utbyggnaden av det förnybara, inte minst bioenergi och vindkraft.
  • I slutet av 1990-talet och en bra bit in på 2000-talet hade staten LIP, lokala investeringsprogram som sedan blev KLIMP Klimatinvesteringsprogram. Investeringsfonder varifrån kommuner, landsting och företag kunde söka pengar för att energieffektivisera, bygga ut förnybar energi, satsa på hållbarare transporter, klimatinformation och annat. Vid sidan av CO2-skatten har detta kanske varit det effektivaste styrmedlet för att minska utsläppen.

Allt detta har lett till kraftigt minskade utsläpp. Detta visar att det går att minska utsläppen och att vi behöver politiska beslut för att uppnå det. Jag vill understryka att Vänsterpartiet var en drivande kraft bakom alla dessa viktiga beslut för klimatet.

Vi i Vänsterpartiet vill arbeta vidare med dessa åtgärder som vi vet fungerar: Stora investeringar för minskade utsläpp, som dessutom ger tusentals nya gröna jobb. Vi är besvikna över att denna insikt inte har nått regeringen. För att göra det konkret. Med Vänsterpartiets politik skulle vi få en betydligt mycket bättre kollektivtrafik. Vi skulle få tätare avgångar och en något lägre taxa. Kanske skulle vi kunna få en spårförbindelse ända ut hit till Norrtälje i framtiden? I Norrtälje skulle fler kunna dra nytta av vårt extra stöd till investeringar i solenergi. Alla lantbrukare skulle kunna lägga upp solpaneler på sina tak, villaägarna likaså, men också på offentliga byggnader som skolor, bibliotek och äldreboenden. Vi har särskilda pengar i vår budget för denna utbyggnad. De stora energibolagen skulle åläggas att köpa tillbaka elen när dessa mikroproducenter producerar ett överskott (sommartid). Skolorna i Norrtälje skulle minska sina utsläpp genom bättre och mer vegetarisk mat. Bespisningspersonalen skulle få gå på utbildning i vegetarisk matlagning. Vi har lagt extra pengar för detta i vår budget. På tal om skolor; våra offentliga lokaler är i skriande behov av upprustning. Både för klimatet och för alla som vistas i våra förskolor, skolor, äldreboenden, sjukhus m m behövs omfattande renoveringar. Om vi isolerar bättre, byter ut ventilationen, belysningen och överlag renoverar med sikte på en bättre inomhusmiljö och minskad energianvändning kommer vi att minska utsläppen och samtidigt göra det bättre för alla våra elever, pensionärer och alla andra som har de offentliga lokalerna som sin arbetsplats eller bostad. Detsamma gäller för upprustningen av de s k miljonprogrammen. Här finns hundratusentals lägenheter som är i skriande behov av upprustning. Vänsterpartiet har avsatt pengar för detta.

Vänsterpartiets klimatpolitik har två huvudsyften: minska utsläppen och öka rättvisan. Det är det som vägleder oss när vi formulerar åtgärder. Och vi har pengarna till detta. Vi är det parti som faktiskt lägger mest på klimatinvesteringar av alla partier i riksdagen. Om man inte sänker skatterna som den här regeringen gör och om man dessutom drar in mer pengar från det som smutsar ned (CO2skatt, trängselskatt, kilometerskatt, handelsgödselskatt) så har man pengar till klimatinvesteringar.

Kommer vi att lyckas? Hur var det han sa, Filippinernas klimatförhandlare Naderev Saño? ”Om inte vi, vem? Om inte nu, när? Om inte här, var?” Det är bara att sätta spaden i marken.

Ja, egentligen är det inte så konstigt. Det handlar om att ställa om samhället helt och hållet. Vissa saker kommer vi troligen att göra mindre av i framtiden; långväga resor och konsumtion av prylar som vi inte alltid behöver. Men det finns annat som vi kan göra så mycket mer av – och det är precis vad Vänsterpartiet vill – vi kan ha fler lärare i skolan, mer personal som tar hand om våra äldre, vi kan idrotta mer, låta våra barn spela mer teater, ja, gå mer på teater själva, ha fri entré på muséerna, sjunga i kör, gå på stadsvandringar och spela rollspel. En ökad offentlig sektor, på bekostnad av den privata, är bra för klimatet. Och jag tror i synnerhet på kulturens och idrottens kraft som alternativ till konsumtionssamhället. Är inte vi människor innerst inne rätt trötta på att hela tiden bli reducerade till konsumenter som hela tiden ska göra ”rationella val”? Är det inte när vi gör saker tillsammans med andra, när vi upplever och skapar, som vi känner att vi växer som människor? Jag tror det. Och jag tror och hoppas också att vi i framtiden arbetar mindre och har mer tid att till göra det som känns rätt för oss. Det är nu 40 år sedan vi hade vår senaste lagstadgade arbetstidsförkortning; det är hög tid för en ny arbetstidsreform: för vår egen hälsa, för våra barn, våra relationer och kanske också för vår miljö.

1 maj har sin upprinnelse i just kampen om tiden. Det var arbetare i Chicago för snart 130 år sedan som strejkade för åttatimmarsdagen och sedan dess högtidlighåller vi den världen över varje 1 maj. Det är hög tid att lyfta blicken lite i politiken. Vill vi vara konsumenter på en marknad eller medborgare i ett samhälle? Vill vi att var och en ska se om sitt eller vill vi hitta gemensamma lösningar? Vänsterpartiet anser att kapitalismen står i vägen för ett samhälle där vi hittar gemensamma lösningar. Där vi skapar mer rättvisa och där vi löser miljöproblemen.

I riksdagen lägger vi varje dag förslag på lösningar som tar steg åt det hållet. I alla våra kommuner och landsting gör våra valda företrädare likadant. Och det som gör mig riktigt hoppfull är att vi har vänsterpartister även utanför våra valda församlingar: i fackföreningar, elevråd, miljöorganisationer, hyresgästföreningar, på Internet, Facebook, ja överallt där det finns människor brukar det också finnas vänsterpartister. Låt oss inte glömma att vi vill omdana samhället. Vi vill ha ett samhälle befriat från kapitalism, kvinnoförtryck och miljöförstörning. Ett socialistiskt samhälle.

Det här är inte något man gör på en kafferast. Men just den där kafferasten kan vara ett bra tillfälle att starta det hela på.

Jens Holm