Idag har vi haft debatt i kammaren om utgiftsområde 20, d v s det som bland annat rör klimatet. Nedan mitt anförande, eller här: UO20_anförande2012-12-13
2012-12-13
Uo20, tal Jens Holm (V)
Samtidigt som klimatförhandlingarna ägde rum i Doha förra veckan svepte tyfonen Bopha över ön Mindanao på södra Filippinerna. Den kom att få helt förödande konsekvenser. Hundratals döda människor och lika många saknade. Över 100 000 har fått sina hem förstörda och är nu hemlösa. Aldrig någonsin har en så stark vind svept över området. Anförandet från Filippinernas förhandlare Naderev Saño, där han har svårt att hålla tårarna borta, innehöll kanske toppmötets viktigaste budskap: ”Vi kan inte vänta längre – inga fler ursäkter. Vi måste agera nu.”
Vad har då denna uppmaning med den här debatten att göra, utgiftsområde 20 i statsbudgeten för nästa år? Jo, det är i det här utgiftsområdet regeringen berättar vad Sverige ska göra nästa år för att minska utsläppen och förbättra för miljön. Frågan är om regeringen har lyssnat på budskapet från Filippinerna och andra utvecklingsländer, att vi måste agera nu?
Nej, dessvärre. Med budgeten för 2013 aviserar regeringen neddragningar med 132 miljoner kronor. Från drygt 5 miljarder kronor till 4,893 miljarder. Och då ska man komma ihåg att även fjolårets budget var en nedskärningsbudget för miljön. Detta i tider då vi borde satsa extra på miljön och klimatet.
Det här innebär att viktiga verksamheter som marksanering, havs- och vattenmiljön och klimatanpassning blir utsatta för regelrätta nedskärningar. Och det blir inga ambitionshöjningar på klimatområdet. Varför?
Det kan låta futtigt att prata miljoner fram och tillbaka från utgiftsposter i den svenska budgeten samtidigt som människor blir hemlösa i andra delar av världen på grund av klimatförändringarna. Jag menar, vi måste ju få ned de skenande utsläppen i världen. Vi måste snabbt hjälpa de fattiga i världen som drabbas av våra utsläpp.
Men det är ju så, att när de internationella klimatförhandlingarna kärvar är det desto viktigare att alla länder tar klimatansvar och kraftigt minskar sina utsläpp. Den svenska regeringens målsättning om att sänka utsläppen med 40 procent till 2020 är i ljuset av detta långt ifrån inte tillräckligt. I det svenska målet inbegrips dessutom uppköp av osäkra utsläppskrediter i andra länder motsvarande 7 miljoner ton, d v s 33 procent av det svenska klimatmålet.
Vi i Vänsterpartiet lägger därför här och nu fram konkreta förslag på hur svensk klimatpolitik ska förbättras. Vi föreslår ökade ambitioner; att utsläppen minskas med minst 52 procent till 2020 i den icke-handlande sektorn jämfört med 1990. Vi vill att allt ska göras på hemmaplan i Sverige. Vi kommer också att verka för att EU minskar sina utsläpp med minst 40 procent till 2020. Vi menar också att det är samhällsekonomiskt lönsamt att gå före i en nödvändig omställning av våra ekonomier till lägre utsläpp. Med ett högre klimatmål följer investeringar i exempelvis förnybar energi, innovationer och hållbara transportsystem. Med ökade investeringar i detta skapas också många nya gröna jobb. I dag när ekonomin i många europeiska länder står och stampar borde ett skärpt klimatmål och gröna investeringar vara prioriterat.
Vi skapar möjligheter för ett helt nytt samarbete med utvecklingsländerna med hjälp av ett nytt separat klimatbistånd på 4,5 miljarder kronor utöver regeringens anslag med nya additionella medel för de kommande tre åren. Vi föreslår också den största investeringsfonden någonsin för klimatet, Klimatprogrammet, med en miljard årligen i statliga medel för att kanalisera klimatomställningar i våra kommuner, landsting och företag. Vi höjer också koldioxidskatten, vilket är det träffsäkraste sättet att få ned våra utsläpp samt generera nytt kapital till klimatarbetet. Vi lägger fram konkreta förslag för hur varje sektor ska kunna ta sitt klimatansvar; allt från en skatt på inrikesflyget, ny definition för miljöbilar och stöd till ökad konsumtion av vegetarisk mat. Vi föreslår också inrättandet av en separat klimatminister och klimatdepartement. Med våra förslag gör vi vad vi kan för att Sverige ska bli ett land som tar klimatansvar, som lever upp till det vi har lovat andra länder; nämligen att kraftigt minska våra utsläpp och hjälpa utvecklingsländerna.
Låt mig återigen få understryka: Det är våra utsläpp som idag drabbar människorna i Syd. Utsläppen leder ju till havsnivåhöjning i vissa områden, torka i andra samt plötsliga och extrema väder på många platser. Det handlar om bönderna i Botswana som inte längre kan odla sin mark eftersom öknen breder ut sig. Människorna i Bangladesh och som blir hemlösa på grund av översvämningar eller invånarna på låglänta öar som Tuvalu och Mikronesien som berövas sina hem som en följd av ett stigande hav. Eller människorna i södra Filippinerna som dör av det extrema väder som tyfonen Bopha var ett exempel på.
Sverige har ett rykte om att vara föregångare i frågor som rör miljö och mänskliga rättigheter. Det går inte längre att leva på dessa gamla lagrar. Det är därför dags för ett omtag i svensk klimatpolitik. Det är fullt möjligt att minska våra utsläpp i den utsträckning de senaste forskningsrönen kräver. Men då kan vi inte vänta på andra. Vi måste gå före. Vi måste ta ansvar. Som Filippinernas klimatförhandlare Naderev Saño sa inför hela klimatmötet i Doha förra veckan: ”Om inte vi, vem? Om inte nu, när? Om inte här, var?” Det är oss han talar till.