Det var inga upplyftande siffror SCBs majundersökning levererade idag. Vänsterpartiet fortsätter nedåt, nu till 4.5 procent. Detta är 1.1 procent sämre än det redan usla resultatet i höstas samt en statistiskt säkerställd nedgång. SCBs personvalsundersökning görs med stor noggrannhet och det finns skäl att ta den på stort allvar. Dessvärre.
Visst är det glädjande att de rödgröna totalt sett går framåt och att vi faktiskt skulle fått egen majoritet om det varit ett valresultat i enlighet med SCBs undersökning. Men annars är det Vs låga siffror som upptar min uppmärksamhet. Varför växer inte V? Vissa skyller på Juholteffekten. Nu när sossarna fått en partiledare med vänsterretorik är det inte konstigt att en del av våra väljare går till S, eller? Visst kan det vara så. Men både V och S borde gå framåt med tanke på vad den borgerliga regeringen sysslar med. Och man ska komma ihåg att vi började tappa väljare redan innan Håkan Juholt blev ordförande för S.
Vi borde växa, inte gå nedåt. Det är precis som en högt uppsatt folkpartist sa till mig idag på lunchen: ”Att vi går nedåt kan man kanske förstå, vi sitter i regering. Men ni borde ha goda chanser att öka.” Det har han ju helt rätt i. Dagens politiska läge borde vara en guldsits för Vänsterpartiet. Regeringen driver en veritabel högerpolitik. MP går åt höger och S är otydliga (trots Juholts retorik). Dessutom har vi inget formellt rödgrönt samarbete längre. Vi kan göra exakt som vi vill, vilket vi också gör.
Om jag ska våga mig på en analys till att Vänsterpartiet inte växer år 2011 så är det detta: För lite händer i V. Folk vill rösta på ett parti som vågar utmana och provocera. Ett parti som hela tiden rör sig och förnyas. Där är inte Vänsterpartiet idag. Vi satsar på säkra kort och förvånar sällan. Jag vill inte låta sur och tjatig men att inte våga ha en extrakongress snart efter det gigantiska valnederlaget i fjol var inte att se sanningen i vitögat. Man ska inte sitta still i båten då man håller på att sjunka.
Nu blir det en kongress istället i början av januari. Innan dess – nu till hösten – drar den stora interna kongressdebatten igång. Ett utmärkt tillfälle för Vänsterpartiet att röra på sig och förnyas.
Avslutningsvis. Regeringen-S-MP har just kommit överens om att fortsätta att kriga i Libyen. Vänsterpartiet säger med rätta nej till detta. Vi vill däremot bidra med det som gör skillnad och det som Sverige är bra på: en stor humanitär insats för Libyens folk. Även här ett utmärkt tillfälle för Vänsterpartiet att synas och visa på ett konkret vänsteralternativ i politiken.
Kommentarer
5 svar till ”Att växa i rörelse”
Håller med om det där med säkra kort. Kan det ha nånting med den lite dysfunktionella interndebatten att göra? Det är nåt med att det inte sprudlar idéer ur PS-strukturen, tänker jag. Istället blir det pressfolket som får försöka klämma fram ”nya vinklar”.
Sen måste nya grejer förstås stämmas av i organisationen, så att det blir rörelse och inte bara pressmeddelande av det. Men det är väl just det som går att göra med kongressmotioner!
”Ett parti som hela tiden rör sig och förnyas. Där är inte Vänsterpartiet idag. Vi satsar på säkra kort och förvånar sällan. Jag vill inte låta sur och tjatig men att inte våga ha en extrakongress snart efter det gigantiska valnederlaget i fjol var inte att se sanningen i vitögat. Man ska inte sitta still i båten då man håller på att sjunka.”
Där satte du huvudet på spiken, tycker jag. Det vänsterparti jag röstade är ett vänsterparti som har mycket förändringsarbete framför sig. Det finns mycket gott i grunden, men mycket måste också förändras. Istället för ensidig och hård klass-mot-klass-retorik inramad av 70-talsklingande ord som ”kamrater”, måste man tala på ett sätt som överensstämmer med hur världen uppfattas av vänsterväljare. Gudrun Schyman (för att låta som en bakåtsträvare) gjorde sitt för förnyelsearbetet – Lars Ohly har haft sina fördelar, men inte sällan signalerat steg bakåt. Inte minst genom detta oändligt plågsamt dumma att han envisades med att kalla sig för kommunist in i det sista. Jag ser gärna ett delat ledarskap i vänsterpartiet – det skulle verkligen signalera förändring och modernisering. Varför inte du och Josefin Brink? 🙂
kanske ni bör fundera över vad som är ”tradition” och ”vänsterromantik för de närmast sörjande” och vad som är intressant för dagens människor.
Det finns en enorm sprängkraft i tanken på det ”gemensamma”, så vänsterpartiets grundinriktning opponerar inte på något sätt mot väljares inre tankar och känslor. Men jag tror att det behöver presenteras i en ny kontext, och absolut via en ny partiledare.
Ohly har kämpat på bra, men man ska inte sitta för länge. Väljarna är mer otåliga idag än på den gamla goda tiden, och vill höra nytt, oväntat, spännande… i viss mån måste man nog möta upp detta. Och vänstern har ju inte direkt nån brist på unga talanger!
Jag instämmer mycket med det Micke skriver. Vänsterpartiet är alldeles för rädda att tänja och pröva nytt. Vänsterpartiet av idag är ett alldeles för räddhågset parti, med tyvärr ganska lågt till tak. Utveckla demokratin med nya former, riv upp och ändra PS gammeldags strukturer och våga tycka olika. Utmana, och gärna med humor.Och ta del av ny feministisk kunskap – nu är vi inne i tredje vågens feminism, men v står för 70-talspolitiken
Enda möjligheten för V att gå framåt är att Ohly, om han nu värnar om Vänsterpartiet, drar sig tillbaka och inte klarmrar sig kvar. Han har nått bäst före datum.
Jag vill se Jonas Sjöstedt som ny företrädare för vänsterpartiet.
Västerbotten har drygt 400 medlemmar, men över 5000 personer kryssade Jonas till riksdagen. Det säger väl en hel del!