De superrika rikare

Har just lyssnat på Wanja Lundby Wedin och LO-ekonomerna som har presenterat rapporten Maktelitens inkomster. De rikaste i Sverige tjänar just nu 41 gånger mer än vad en vanlig industriarbetare tjänar i Sverige. Jämfört med 1980 tjänar de rikaste fyra gånger mer än då (då de ”bara” tjänade tio gånger mer än en arbetare). Det här är förstås inte resultatet av en lagbunden process, utan ett konsekvensen av en nyliberal politik, särskilt accentuerad i Fredrik Reinfeldts Sverige. Och det är precis som LO-ekonomerna skriver idag på DN-debatt, att de förändrade inkomstskatterna och slopadet av arvs-, förmögenhets- och gåvoskatterna kommer att öka denna klyfta än mer.

Vänsterpartiets ståndpunkt i skattefrågorna är rätt förutsägbar. Vi vill höja skatterna kraftigt för höginkomsttagarna. Detta för att minska klyftorna och dra in välbehövliga resurser till staten. Det är förstås helt rätt. Men av de tidigare nämnda skatterna tror jag att ett återinförande av arvsskatten kanske är det som ligger längst ned även på vår åtgärdslista. Rätt många anser nog att man ska kunna ärva utan att det kostar något. Det har jag alltid tyckt vara en konstig hållning. Är det något vi borde vilja värna om i samhället så är det väl att alla ska kunna få en likvärdig start i livet. Och då ska inte vissa kunna börja med 150 miljoner i plånboken och andra inget (Torbjörn Tännsjö hade ett intressant inlägg i Flamman på temat).

Därför var det intressant att höra forskaren Daniel Waldenström, och en av världens ledande på toppinkomster, nu på seminariet mena att just arvsskatten var en av de bättre tidigare skatterna. Det finns inget som talar för att arvsskatten i nån större utsträckning påverkade rika människors beteende, menade han. Alltså: skattepengarna tickade in utan att de superrika flyttade pengarna utomlands eller planerade på annat sätt. Jag tror att det är precis vad många på vänsterkanten tidigare inte trott.