Jag och Jonas har en debattartikel i senaste numret av Klimatmagasinet Effekt. Läs den gärna nedan eller som pdf: Klimat350ppm_effektJensJonas
Världen måste överge tvågradersmålet
Larmrapporterna om det akuta läget för klimatet har duggat tätt. Bara de senaste året har mängder av studier publicerats som visar på att läget är mycket allvarligare än vad FNs klimatpanel varnade för i sin slutrapport från 2007. Pratar man med en bonde i Bangladesh, invånare på ögruppen Tuvalu eller med inuiter på Grönland är klimatförändringarna inte något som kan inträffa i framtiden. De är här och nu.
Trots detta blev Köpenhamnsmötet ett fiasko. Den kraftigt urvattnade uppgörelsen, utan bindande minskningskrav har kastat in världen i ett farligt casinospel om vår framtid. Detta har med rätta kritiserats av klimatorganisationer, folkrörelser från Syd och miljö- och vänsterpartier.
I handling är det stor skillnad mellan de rödgröna partierna och den borgerliga alliansen. De rödgröna föreslår mer effektiva miljöskatter och massiva investeringar för att reducera utsläppen från trafik, bostäder och energiproduktion. Alliansen säger nej till de konkreta förslagen med populistiska argument samtidigt som de inte för fram något eget alternativ för att få ner utsläppen. Trots detta så verkar alla partier vara eniga om det övergripande målet för politiken när det gäller temperaturökning och koldioxidhalt i atmosfären. Det förvirrar debatten och skymmer sikten. Vi behöver politiska krafter som talar klarspråk och skärper målen.
För att förhindra en höjning på 2 grader har en halt av max 450 miljondelar, ppm, koldioxid i atmosfären slagits fast. Vid industrialismens genombrott låg andelen på 275 ppm. Idag har den stigit till 390 och ökar varje år med drygt 2 ppm. Eftersom alla är överens om dessa långsiktiga mål paralyseras debatten och det blir svårt att se de skillnader som egentligen finns mellan de olika partierna.
Det är därför positivt att allt fler forskare nu varnar för att målet om 450 ppm är för konservativt. Man lutar sig mot ny forskning som kommit efter Klimatpanelen samt att man tar hänsyn till s k tröskeleffekter, vilka kraftigt skyndar på uppvärmningen. Enligt denna forskning hotar 2-gradersmålet leda till att stora delar av Arktis blir isfritt, att havsnivåerna höjs med tre meter, stora delar av den biologiska mångfalden att slås sönder och att hela nationer och storstäder läggs under vatten.
I ljuset av detta kräver nu en växande skara av klimatforskare, miljöorganisationer och representanter från den fattiga världen att vi måste gå längre än 2-gradersmålet och stabilisera koldioxidhalten vid 350 ppm och temperaturhöjningen till 1,5 grader till senast 2050. 112 länder har exempelvis anslutit sig till 350 ppm-kravet, dock ej Sverige eller något annat europeiskt land.
Det är hög tid att bryta konsensus kring 2 gradersmålet. Vi skulle önska att åtminstone något av de etablerade partierna i Sverige tydligt anslöt sig till 350 ppm som högsta nivå för koldioxidutsläppen. Det skulle innebära ett tydligt ställningstagande för de fattigaste länderna i världen, de som skulle drabbas hårt redan vid en tvågradig temperaturhöjning. Det skulle också innebära att på allvar säga att våra samhällen måste byggas om från grunden och att en stor del av de växthusgaser som redan finns binds av nytt växande material och/eller begravs i berggrunden.
Men framför allt vore ett anslutande till 350 ppm innebära att konsensus kring klimatpolitikens långsiktiga mål blev bruten. Vi skulle få en tydligare debatt om vad den svenska politiken behöver rikta in sig på långsiktigt. Inte minst skulle de som fortfarande binder sig kvar vid 2 gradersmålet tvingas förklara hur världen ska kunna leva med de drastiska konsekvenser det kan komma att ha för ekosystemen och livet på planeten.
Vänsterpartiet tog ett första steg vid sin kongress, frågan ska utredas närmare och vi har gott hopp om att partiet snart ska ansluta sig till målen max 1,5 grader och 350 ppm. Det vore välkommet. De politiska partierna kan inte i evighet binda sig fast vid obsoleta klimatmål som kan äventyra planetens överlevnad. På så sätt utvecklas inte klimatdebatten.
Jens Holm, Vänsterpartiet, Stockholm
Jonas Sjöstedt, Vänsterpartiet, Umeå