Radion och TVs nyheter rapporterar om en Spykerchef som hyllas som en rockstjärna i Trollhättan. Arbetarna står med mössan i handen och ser storögt på deras nya ägare. Tack för att vi får ha jobben kvar.
Det är något med hela Saabhistorien som andas unket trettiotal. Besluten fattas någon annanstans och anställda ska vara tacksamma för att de har ett jobb. Jag har ända sedan GM annonserade att företaget skulle säljas saknat de som drabbas av beslutet, arbetarna och facket. Visst, facket har framfört skrivelser, klagat på regeringen och uppvaktat ägarna i Detroit. Kanske har de gjort så gott de har kunnat. Det är isåfall en tragisk illustration av hur vingklippta dagens svenska fackföreningar har blivit. Det är också ett tydligt exempel på bristerna med privat ägande av stora företag. De är ett fåtal som bestämmer, men det är stora massor som drabbas.
Visst är det värt att fira att Saab inte går sotdöden. Men risken är att priset blir högt. De anställda har blivit ännu mer tillbakapressade och stora summor statliga medel kommer pumpas in till ett minst sagt oklart syfte. Hårdföra nordamerikanska ägare har ersatts av suspekta holländska.
Bättre hade varit om regeringen hade vågat hosta upp hela summan och köpt företaget. Det hade inte heller varit gratis, drygt tre miljarder kr skulle det ha kostat. Men då skulle vi fått ett företag där vi skulle kunna bestämma innehållet, t ex bestämma att det ska ligga i framkant på miljö. Vi skulle kunna se till att de anställda är med och fattar de strategiska besluten. Vi skulle helt enkelt fått ett modernt företag i tiden.