Pressinbjudan: Kött förstör klimatet mer än transporter

Veggo-lunchlansering av ny rapport fredag 25 maj:
Kött förstör klimatet mer än transporter

 
Köttproduktion står för 18 procent av de globala utsläppen av växthusgaser. Denna industri stör därmed klimatet mer än världens samlade vägtransporter. Samtidigt ger Sverige sitt stöd åt höjningar av EU:s redan höga bidrag till köttexport.
 
Det framgår av vår nya rapport:
Djurindustrin och klimatet – EU blundar och förvärrar
av Jens Holm (v), EU-parlamentariker och Toivo Jokkala, chefredaktör tidningen Djurens Rätt.
 
Förutom köttindustrins klimatpåverkan för även rapporten en diskussion om de framtida satsningarna på biobränsle. Vilka konsekvenser kommer dessa att ha på möjligheten att föda världens folk? Vad ska produceras: biobränsle eller livsmedel?
 
Rapporten presenteras fredag 25 maj 2007 klockan 10.30 på restaurang Green n’ Lean, Scheelegatan 17.
 
Jens och Toivo medverkar på lanseringen.
 
Vi bjuder på lunch!
Meddela gärna innan om ni kommer. OSA innan torsdag 24 maj kl 15.00 till roger.falk@europarl.europa.eu
 
Välkommen!
För mer information, kontakta:
Roger Falk, pressekreterare: +32 473 80 45 79
Jens Holm (v), EU-parlamentariker: 076-847 03 28 eller +32 498 598 053, blogg http://www.jensholm.se/
Toivo Jokkala, chefredaktör: 070-372 22 06
Hemsida: www.vguengl.org (foton finns i ”Pressrummet”)

Press conf: Neoliberalism vs social rights and environment

Press conference

MEPs Jens Holm, from the GUE/NGL and Françoise Castex, from the PES

Invite you to a press conference: 
Mandelson’s ”Global Europe” strategy:

Impacts on social rights and on the environment
Tuesday 22nd of May, 13:30
Press Room, European Parliament, Strasbourg

They will invite the following speakers: 
·         Heo Young-koo, Vice president of the Korean Confederation of Trade Unions
·         Lee Seung Hoo, President of the Korean Association of Dairy and Beef Farmers
·         Frédéric Viale, ATTAC France / Seattle to Brussels Network

After the European Council on the 23rd of April, the European Parliament will approve on Tuesday the 22nd of May the Caspary report on the strategy proposed by Commissioner Peter Mandelson in his communication ”Global Europe: Competing in the world”.

This strategy proposes more bilateral free-trade agreements between the EU and other regions of the world and the dismantling of European regulations that are considered to be against the objective of competitiveness. It may have serious consequences for social rights and for the environment in Europe and in third countries. The Korean trade Unions are already seriously concerned about the impact the new FTA between the EU and South Korea will have on workers and farmers.

The inviting MEPs and the representatives of European and Korean social movements will present their critical analyses of this strategy as well as the reaction of their organization towards the new orientations of the EU.

Contact:
Press office: Gianfranco Battistini: +32 475 646628 David Lundy: +32 485 505812
Issue contact: Paul-Emile Dupret : +32 474 363077
Seattle to Brussels Network/Attac France: Frédéric Viale: +33 6 24400706

Svensk industri ökar utsläppen av CO2

Mellan 2005-2006 ökade svenska industriföretag sina utsläpp av koldioxid med hela 500 000 ton. Svenska företag fick över 2,5 miljoner ton koldioxid mer än av de kunde släppa ut i EUs tilldelning av utsläppsrätter. Det visar Naturvårdsverkets granskning av svenska företag och EUs handelssystem med utsläppsrätter. Ladda ned dokumentet här (obs! som word).

Läs också bra artikel hos Svenska Daglbadet på samma tema.

Nu måste EUs utdelning av utsläppsrätter skärpas radikalt!

Marknaden före miljön?

Läs mitt svar till folkpartiet i Corren idag.

Fp väljer marknad före miljö
Lojaliteten mot EU och industrin väger tyngre än progressiv miljölagstiftning för folkpartiet i EU. Det skriver Jens Holm (v), EU-parlamentariker, i en replik till Karin Granbom och Carl B Hamilton.

Folkpartisterna Karin Granbom och Carl B Hamilton berömmer (9/5) EU för att vara effektivt i kampen mot klimatförändringarna.

Fp:s reservationslösa EU-hyllningar har vi hört förut. Men vad är det egentligen vi ska hylla? Att EU:s utsläpp av växthusgaser fortsätter att växa? Att marknadsfundamentalismen så gott som alltid vinner mot miljön och andra viktiga hänsyn?

Folkpartisterna nämner flygets utsläpp och att EU ska påbörja handel med utsläppsrätter om detta. Förra veckan diskuterade vi i miljöutskottet EU-kommissionens förslag. De var allt annat än upplyftande.

Kommissionen accepterar nämligen att flygets utsläpp har mer än fördubblats sedan 1990 och vill ligga kvar på den orimligt höga nivån. Dessutom vill kommissionen dela ut utsläppsrätterna helt gratis till flyget.

Varför? För att man inte törs utmana de tunga intressen som flyget representerar.

Jag hade lika gärna kunnat ta den urvattnade kemikalielagen REACH som exempel på att EU fungerar som en våt filt på progressiv miljölagstiftning. Eller att EU subventionerar motorvägsbyggen med mer än dubbelt så mycket som järnvägen. Eller att enskilda länder inte har rätt att gå före med hårdare miljölagar på mängder av områden.

Vad gör då vänsterpartiet? Vi vänsterpartister är tydliga och säger att denna union inte är tillräckligt bra. Men det hindrar oss inte från att vara pådrivande och kämpa för hårdare miljölagstiftning.

Dessvärre har vi inget – eller ytterst litet – stöd från de liberala EU-parlamentarikerna. De förhindrar så gott som alltid varje chans att sätta sig upp mot industrin och marknadsfundamentalismen. Lojaliteten med EU-staten och industrin väger tyngre än progressiva miljölagar.

Det är trist och tragiskt – och framför allt inte liberalt.

Jens Holm (v), EU-parlamentariker

Norge kritiserar EUs Palestinapolitik

Norges utrikesminister, Jonas Gahr Störe, kritiserar idag Sveriges och EUs vägran att erkänna den palestinska regeringen. Norge var ju första land som erkände den nya palestinska samlingsregeringen. Sverige skulle nog också vilja göra det, men förhindras eftersom vi måste underkasta oss EUs gemensamma utrikespolitik.

Överlag händer det rätt mycket positivt i center-vänsterregeringen i Norge (där vänsterpartiets motsvarighet Sosialistiskt Vänstreparti ingår). Nedan mina Norgekommentarer från mitt senaste nyhetsbrev.

Norge, EU och handlingsutrymme för progressivitet
En stor delegation från norska Sosialistiskt Vänstreparti var förra veckan på besök i EU-parlamentet. SV är ju vänsterpartiets systerparti i Norge och de sitter numera i regeringen där borta. Jag träffade dem förra veckan i parlamentet. Det är verkligen supercoolt med ett vänsterparti i regeringsställning: Norge erkände som första land i världen (möjligen med undantag för något arabiskt grannland) den nya palestinska regeringen. Det innebär att medan Sverige är piskat att foga sig under Bryssels våta filt av Israellojal utrikespolitik kan Norge helt och hållet normalisera sina relationer med Palestina, med ekonomiskt samarbete, diplomatiska förbindelser, fredsdialoger och en massa annat konstruktivt. 

Norge efterskänkte också nyligen en stor del av sina utlandsskuld till en rad utvecklingsländer och har skickat ut tjänstedirektivet på remiss till fack och frivilligorganisationer och andra intressenter innan man tänker anta det i Stortinget. I EU-landet Sverige träder direktivet i kraft utan diskussion och förändringar.

På tal om Norge så använder man en del av oljeintäkterna till Pensionsfonden (tidigare kallad Oljefonden), en 300 miljarder dollar stark investeringsfond som blivit en jätte på den globala arenan, faktiskt den största i Europa. SVs finansminister Kristin Halvorsen har sett till att ha skarpa etiska krav för fondens investeringar: Man vägrar att investera i vapenindustri, företag som kränker mänskliga rättigheter, allvarligt förstör miljön och andra oetiska företag. Senast plockade man bort 400 miljoner dollar från USA-företaget Wal Mart, ökänt för sin fackföreningsfientliga politik. Detta är något som upprört regeringen Bush, men väckt respekt i många andra led. Hos mig bland annat. Norge visar vägen helt enkelt!

Alzery måste få komma tillbaka

Den 1 mars var jag glad. Då hade nämligen svenska regeringen upphävt Mohammed Alzerys inreseförbud till Sverige. Alla trodde att det bara skulle vara en formalitet att migrationsverket nu skulle bevilja honom inresetillstånd. Men migrationsverket vägrar i ett nytt beslut att göra det. Detta, trots att Alzery är friad från alla absurda terroristanklagelser och att Sverige vid två tillfällen har fällts i tunga FN-organ och av EU-parlamentet för avvisningen av Alzery och Ahmed Agiza (som fortfarande sitter i egyptiskt fängelse efter en farsartad rättegång).

Migrationsminister Tobias Billström (m) måste ta sitt ansvar och låta Alzery komma tillbaka till Sverige. Det var den svenska regeringen som 2001 beslutade om att låta CIA kidnappa honom och Agiza. Då kan också den svenska regeringen fatta beslut om att låta honom komma tillbaka. Gör det – det är det minsta man kan göra i form av upprättelse!

Världsbanken kritiserar Israel

Kritik mot Israel för att man förvägrar palestinierna fri rörlighet; det palestinska folket förvägras tillgång till hälften av hela Västbanken, Jordandalen och stora delar av Jerusalem. Kritiken har vi hört förut, men denna gång från oväntat håll, Världsbanken. Så här skriver Världsbanken i den nya rapporten:

”Currently, freedom of movement and access for Palestinians within the West Bank is the exception rather than the norm contrary to the commitments undertaken in a number of Agreements between GOI [government of Israel] and the PA”.

Läs mer i den israeliska tidningen Haaretz.

Franska valet – varför rasade vänstern?

Som är allmänt känt vann högerns Nicolas Sarkozy gårdagens franska presidentval. Det var förstås illa. Hör t ex på intervjun med mig på Radio Västernorrland.

Men vad som vi vet mindre om är hur det gick för vänstern, och det franska kommunistpartiet. Det franska kommunistpartiet ordförande och presidentkandidat Marie-George Buffet fick endast 1,94 procent av rösterna. Det innebär nästan en halvering av det tidigare katastrofvalet 2002, 3,40 procent. Årets resultat är det sämsta valresultatet någonsin för PCF, som efter andra världskriget var Frankrikes medlemsmässigt största parti och tidigare har legat kring 8-15 procent i de allmänna valen. Det är egentligen märkligt att PCF fick så otroligt dåliga siffror: Nejet till EU-konstitutionen för några år sedan, det väl utbredda Sarko-missnöjet, arbetslöshet och ekonomiska problem, Le Pens kraftiga nedgång (vilket borde har gynnat PCF, när han tidigare har tagit många arbetarväljare) samt det historiskt höga valdeltagandet, drygt 84 procent (där många från de marginaliserade förorterna registrerade sig) borde tala för PCFs räkning. Men icke. Varför?

1. Man kan börja med att konstatera att presidentval inte är favoritgrenen för ett – röstmässigt – mindre parti. Det är oerhört svårt att bryta igenom när media fokuserar på två huvudkandidater. Men den förklaringen är långt ifrån heltäckande. I det här valet var det kanske extra uppenbart: Det fanns en uppenbar och befogad rädsla för att presidentvalet 2002 skulle upprepas. Det var ju då Le Pen slog ut socialistpartiets kandidat Leonel Jospin och gick vidare till en andra valomgång. ”Splittra inte rösterna på småpartierna!”, har varit måttot från många håll. Det har förstås drabbat PCF. Å andra sidan drabbade det inte alla vänsterpartier, så förklaringen är långt ifrån tillräcklig.

2. Så, vilka andra skäl finns till kommunistpartiets dåliga resultat? Jag tror många uppfattade PCF som tråkiga och ovisionära. Jag tror för övrigt att den bilden stämde in på vårt eget parti i det senaste valet, men det är en annan historia. Marie-George Buffet är säkert en duktig resultatpolitiker, men hon har haft svårt att matcha den unge och karismatiske trotskisten Olivier Besancenot. Hans parti Ligue communiste révolutionnaire fick därför mer än dubbelt så många röster som PCF. Jag tror PCF alltför lite har resonerat i termer av marknadsföring och profilering (och detta anser jag alltså lika mycket gälla vårt eget parti). Det räcker tyvärr inte att ha Frankrikes bästa valplattform om man inte kan föra ut den och om man inte kan övertyga folk att det faktiskt gör att genomföra denna plattform.

3. Jag tror inte bara PCF anses vara lite gammalmodiga och tråkiga, vad än värre är, är att de av många uppfattas som en del av etablissemanget och lojalt med socialistpartiet. Kopmmunistpartiet och Buffet personligen satt ju tidigare i regering tillsammans med socialisterna 1997-2002. Det behöver inte vara fel att sitta med i en regering; tvärt om jag anser att partier till vänster om socialdemokratin borde ha en positiv förinställning till detta. Men man måste förstås vinnlägga sig om att man verkligen kan leverera resultat (inte minst till de egna medlemmarna, PCF har över 130 000!). I PCFs fall är det rätt uppenbart att man inte lyckades med det. Som Aron Etzler konstaterar i sin senaste Flammanledare var det just under den här perioden som den största andelen privatiseringar utfördes i Frankrike av någon regering någonsin. Politik som borde stödjas av ett kommunistparti? Knappast.

4. Ett annat kanske ännu viktigare skäl, men som man sällan talar om i Frankrike (vad jag vet i alla fall), är PCFs och socialistpartiets tekniska valsamarbete i parlamentsvalen. I Frankrike har man ju ett envalkretssystem, d v s ett ”winner-takes-it-all-system”, liknande det i Storbritannien (men med en del väsentliga olikheter, i Frankrike har man t ex val i två omgångar, i andra valomgången går bara de två kandidater som fått flest röster vidare; i den första kan alla ställa upp). Det är alltså bara en kandidat från respektive valkrets som vinner mandatet ( andra valomgången alltså). Det har gjort att socialistpartiet drar tillbaka sin kandidat i vissa valkretsar där PCF har störst chans att vinna och PCF står tillbaka till socialisternas förmån i många andra fall. Det här behöver inte heller vara fel. Men risken är att det mindre partiet – PCF – utvecklar ett beroende av det större. Det är också uppenbart att folk inte ser PCF som ett alternativ till socialistpartiet, utan snarare tvärt om; som en del av det. Det blir alltså svårt för PCF att egentligen ha en egen tydlig och skarp politik gentemot socialistpartiet. 

5. Räknar man ihop de samlade vänsterpartierna: PCF och de tre trotskistiska partierna samt – möjligen också – de Gröna och Bové landar vänsteroppositionen på över tio procent. Inte så illa kan man tycka. Men problemet är att detta inte är en samlad vänsteropposition. En massa sådana diskussioner fördes under våren och sommaren 2006, om bildandet av en antiliberal vänsterfront med en gemensam presidentkandidat, men av olika anledningar blev det aldrig av. Kommunistpartiet måste här ta ett stort ansvar för misslyckandet. De är (eller var) det största partiet till vänster om socialistpartiet och borde kunnat ha skapa denna vänsterfront (även om det inte är lätt att bedriva enhetsarbete med trotskister).

6. Ett skäl som kommuniststerna gärna själva framför, och som också har bäring är det faktum att allt färre idag har fasta jobb i Frankrike och klassidentiteten inte är lika stark som förut. Vänstergruppens ordförande i EU-parlamentet, Francis Wurtz, höll för ett tag sedan en dragning om presidentvalet för oss EU-parlamentariker i vänstergruppen (mycket analytisk och intressant, som oftast när Wurtz talar). Wurtz talade där om ”prekariseringen” av arbetslivet, d v s att fasta jobb ersätts med tillfälliga och att klassmedvetenheten urholkas försvinner också grunden för PCFs existensberättigande, enligt Wurtz. Detta stämmer säkerligen, och inte bara på Frankrike utan också på Sverige och resten av västvärlden. Men, jag vet inte om det är en tillräcklig förklaring. Man kan ju lika gärna argumentera så här: Om nu allt färre har fasta jobb och fackets ställning har försvagats, varför inte försöka organisera alla dessa? Måste PCFs väljarbas alltid bestå av samma CGT-anslutna arbetare? Förlängningen på resonemanget blir: Hur får man med de papperslösa i kampen? Feminister? Miljöaktivister? Djurrättsaktivister (inte den största gruppen i Frankrike förvisso)? Antiglobaliseringsrörelsen (stor i Frankrike)? Här är jag rätt övertygad om att LCR lyckades mycket bättre att profilera sig själva som en ny modern vänster. Dessutom finns det ingen motsättning till att profilera sig i ”nya” frågor och samtidigt bibehålla stöd hos mer traditionella arbetarväljare. Enligt en vallokalsundersökning (Le Monde 26/4-07) är LCR nu större än PCF hos facket CGT (som traditionellt sett varit PCF närstående). Nio procent av CGTs medlemmar uppgav att de röstade på Besancenot, medan endast sju procent på Buffet (skrämmande 12 procent svarade att de röstade på Le Pen!).
     Återigen, till där jag började: Utan rätt profilering och marknadsföring hjälper inte ens det bästa av valplattformar, och det var tyvärr kommunistpartiets öde i presidentvalen.

Vad händer nu? Det otroligt viktiga parlamentsvalet (PCF har idag 22 ledamöter i den första kammaren: Nationalförsamlingen och 23 i andra kammaren: Senaten) kommer hållas den 10 och 17 juni. Man får hoppas att det går bättre för kommunistpartiet och resten av vänstern i det valet.

Nedan resultatet av presidentvalet, första omgången (den andra var ju igår då Sarkozy vann).

Frankrike, resultat presidentvalet 22 april 2007
(i parantes presidentvalet 2002)

Nicolas Sarkozy          31,20        (19,90 Chirac), UMP, höger
Ségolène Royal          25,90        (16,10 Jospin), Parti socialiste, socialdemokrat
Francois Bayrou        18,60       (6,80), UDF, center-höger-kristdemokrat
Jean-Marie Le Pen     10,40   (16,90), Front national, extremhöger
Olivier Besancenot      4,10     (4,20), Ligue communiste révolutionnaire, trotskist
Philippe de Villiers       2,20,   högerpopulist, främlingsfientlig
Marie-George Buffet    1,90 (3,40, Hue), Kommunistpartiet
Dominique Voynet       1,60 (5,20 Mamère) De Gröna
Arlette Laguiller           1,30 (5,70), Lutte ouvrière, trotskist, (extrem)vänster
José Bové                    1,30, Alter-globalization, grön anti globaliseringsaktivist
Frédéric Nihous            1,10 ( 4,20, Saint-Josse), Jakt-, fiske m m-partiet
Gérard Schivardi           0,30 Parti des travailleurs, trotskist