Öppet brev till Lena Ek

Se mitt öppna brev ”Dags att debattera miljö” till miljöminister Lena Ek nedan eller läs det hos Miljöaktuellt. Det är hög tid att miljöfrågorna kommer upp på dagordningen i valrörelsen.

Dags att debattera miljö
Öppet brev till Lena Ek
Miljömagasinet, 2014-08-29
Hej Lena, Både du och jag är aktiva i politiken för att vi vill ha en bättre miljöpolitik. Vi satt båda i EU-parlamentet och förhandlade om nya utsläppskrav för personbilar, nytt klimatpaket och nya kemikalieregler. Vi nådde vissa framgångar, även om man skulle ha behövt gå mycket längre.

Jag noterar att du verkar nöjd med den borgerliga regeringens resultat på miljöområdet. Det tycker jag är mycket märkligt. Du och regeringen skriver själva i er budget från i höstas att regeringen inte kommer att nå 14 av våra uppsatta 16 miljökvalitetsmål. Hur kan man då vara nöjd?

Låt mig ta några exempel.

De är de fattiga som här och nu drabbas av våra och den rika världens utsläpp. Vi i Vänsterpartiet har flera gånger föreslagit ambitiösare klimatmål för Sverige och EU. Det har Centern röstat emot. I november 2013 utlovade du 300 miljoner kronor till FNs nya klimatfond. Alldeles för lite pengar, men nu visar det sig att inte ens den summan kommer betalas ut till klimatfonden. Vänsterpartiet vill ha ett klimatbistånd som är finansierat med nya additionella medel (det ska inte tas från det ordinarie biståndet). Du och regeringen motsätter er detta. Varför sviker ni världens fattiga, Lena Ek?

Du är nöjd över att Centern i regeringsförhandlingarna fått igenom en förlängning av den s k supermiljöbilspremien och en utredning som ett mer utvecklat system för miljöbilar. Det är ett litet steg framåt, men efter åtta år vid makten tänker ni fortsätta att utreda. Och 75 miljoner kronor per år till laddstolpar för elbilar är bättre än inget, men det innebär inte den storskaliga utbyggnad som behövs för att vi ska kunna resa med elbilar. Hur kommer det sig att det säljs lika många elbilar i Sverige som det görs på ett par veckor i Norge? Jo, norrmännen har förstått att satsa på elbilarna.

Elbilar i all ära, men de kan inte få ned alla utsläpp från transportsektorn. Vi måste göra det enklare och billigare för människor att resa kollektivt. Under er tid vid makten har det gått åt helt fel håll; det har blivit dyrare och krångligare. Staten måste skjuta till mer resurser för att öka resandet med buss och tåg. Varför gör ni så lite?

Den 21 februari 2013 sålde regeringen det svenska överskottet på 1,3 miljoner utsläppsrätter till investmentbanken Bank of America. Det här innebär att 1,3 miljoner ton koldioxid nu kan släppas ut någon annanstans. Dina expertmyndigheter, Energimyndigheten och Naturvårdsverket, avrådde från försäljning av dessa utsläppsrätter. Lena Ek, hur ska vi kunna ha trovärdighet för en regering som gör svenska folkets klimatansträngningar till en penningtransaktion?

Köttkonsumtionen har ökat med 40 procent sedan 1990. Detta leder till ökade utsläpp och att fler djur dödas. Vänsterpartiet har flera gånger lagt fram konkreta förslag för minskad köttkonsumtion. Vi vill t ex att skolorna ska få stöd för att ha vegetariska dagar och att vi ska anta en handlingsplan för minskad köttkonsumtion. Det har den borgerliga regeringen motarbetat. Varför, Lena Ek?

Skattesänkningar, privatiseringar och avregleringar har varit de bärande idéerna bakom den borgerliga regeringens politik. Tyvärr drabbar det också miljön. Vi skulle behöva ta ut högra miljöskatter för att minska utsläppen och få in större intäkter till miljöarbetet. Istället har ni både sänkt koldioxidskatten och avskaffat skatten på handelsgödsel. De stora avregleringarna som ni genomfört inom infrastrukturområdet har försvårat långsiktig planering och ett bra underhåll av våra järnvägar.

Lena Ek, jag är besviken på dig och den borgerliga regeringen. Er tid vid makten har inneburit åtta förlorade år för miljön. Istället för miljöansvar fortsätter ni att sänka skatter och tro att marknaden ska lösa våra stora utmaningar.

Nu är det dags för väljarna att bestämma sig. Hittills har det varit alldeles för tyst om miljön i valrörelsen. Därför utmanar jag dig på en förutsättningslös debatt om vilka som bäst värnar vår miljö. Hör av dig så kan vi bestämma tid och plats för debatten.

Slut med prat, vi vill ha resultat – för miljön.

Jens Holm (V), miljöpolitisk talesperson och riksdagsledamot

Marknaden minskar inte sopberget

Vem har inte gått och släpat stora kassar och kartonger med konservburkar, plastbyttor och tidningspapper. När man kommit fram till de gröna insamlingsbehållarna har de redan varit överfulla och smutsiga. Är det lätt att leva miljövänligt då? Nej.

Särskilt i ljuset av att vi svenskar producerar mer och mer sopor (vi slänger nu 450 kg/person = ökning med 50 procent de senaste 20 åren) borde alla politiker vara överens om att vi måste göra det lättare för svenska folket att sortera och bli av med sina sopor. Just förslag i den riktningen presenterades redan för exakt två år sedan i regeringens avfallsutredning ”Mot det hållbara samhället” (SOU 2012:56). Idag är det ”producenterna” (företagen) som ska se till att insamlingen sker. Som vi ser fungerar den insamlingen inte särskilt bra. Därför föreslog avfallsutredningen att kommunerna skulle ta över ansvaret för insamlingen av våra förpackningar och tidningar. Kommunerna samlar ju in allt annat avfall från hushållen, så det vore en helt logisk lösning på det hela.

Skulle kommunerna få ansvaret skulle de kunna se till att vi fick en s k fastighetsnära avfallsinsamling, d v s att du slänger dina metallburkar, plastbyttor eller tidningar i behållare utanför din dörr bredvid den ordinarie soptunnan och om du bor i lägenhet ska du kunna bli av med samma avfall i nära anslutning till din port.

I våras lovade också miljöminister Lena Ek att hon skulle lägga fram ett konkret förslag från denna utredning. Det gjorde hon aldrig. Nu har jag hört att hon idag kommer lägga fram ett förslag som går ut på att företagen ska fortsätta att samla in våra förpackningar och tidningar. Det är ett stort svek mot alla våra hushåll och miljön.

Och varför idag, två veckor innan valet? Om hon väntat så länge, varför inte låta en ny regering fatta det här viktiga beslutet?

Ser vi en ideologisk blockering här? Har vår borgerliga regering så svårt att erkänna att vissa saker sköts bäst av våra kommuner, i det här fallet all sopinsamling? Varför går man emot sin egen utredning? Varför går man emot en stor del av de tunga remissinstanserna? Varför underkänner man våra 290 hårt arbetande kommuner som är beredda att axla avfallsansvaret utifrån sina lokala förutsättningar? Varför sätter man återigen marknaden före miljön?

Självklart ska producenterna fortfarande ha det ekonomiska ansvaret för sitt avfall, i enlighet med principen om att förorenaren ska betala. Det kan lätt lösas genom att de betalar kommunerna för insamlingsjobbet. Dessutom krävs fler åtgärder för att minska den totala volymen av sopor. Mer pant på fler förpackningar, vore en lösning. Konkreta steg bort från konsumtionssamhället är den övergripande frågan som måste lösas. Dagens kortsiktiga marknadssystem har visat sig synnerligen olämpligt att axla den rollen. Därför behövs ett helt annat ekonomiskt system, baserat på helt andra premisser.

Se gärna min kollega Jacob Johnsons interpellationsdebatt från i höstas med Lena Ek om hennes svek i avfallsfrågan.

Vi måste lära oss av skogsbranden

Läs gärna min och Vasiliki Touplakis inlägg i Västmanlands läns tidningar. Där eller nedan.

Vi måste lära oss av skogsbranden
VLT, 2014-08-23
Skogsbranden i Västmanland är den största i modern tid i Sverige. Enorma belopp har gått förlorade och uppskattningsvis 14 000 hektar, mestadels skog, har eldhärjats. Det enda positiva i detta är att skogsbränder ger förutsättningar för en omfattande biologisk mångfald med mängder av livsmiljöer som idag saknas i våra skogar. Statliga Sveaskog planerar redan att göra ekopark av en del av sin skogsmark i det eldhärjade området där ett antal olika skogsägare finns. Det är också glädjande att Naturvårdsverket är bredda att köpa/byta skog från en privat skogsägare för att kunna skydda delar av det eldhärjade området.

Men vi hoppas att man kan bilda ett naturreservat av ett större sammanhängande område där det har brunnit. Och för att det verkligen ska bli av och för att vi ska få ett naturskyddat område värt namnet krävs att regeringen anslår extra medel till dagens knappa anslag för skydd av värdefull natur. Detta för att försäkra att redan planerade skogsskydd inte skjuts upp. De enskilda skogsägarna som vill samarbeta måste också kunna räkna ersättning. Vänsterpartiet har därför avsatt ökade anslag på 1,7 miljarder mer än regeringen för de närmaste tre åren för skydd av natur.

Vi måste också göra vad vi kan för att förhindra framtida bränder och andra naturkatastrofer. Att vi kan vänta oss fler skogsbränder och överlag mer av extremt väder har konstaterats av ett flertal tunga utredningar, både i Sverige och internationellt. En av slutsatserna från Klimat- och sårbarhetsutredningen (SOU 2007:60) var just att vi måste göra mycket mer för att anpassa Sverige till ett förändrat klimat. Risk för fler och mer omfattande skogsbränder togs upp i både det betänkandet samt i rapporten ”Skogsbränder under ett förändrat klimat – en forskningsöversikt för ökad brandrisk i våra skogar” från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap.

Nästan allt återstår att göra för att Sverige på allvar ska kunna anpassa samhället till ett förändrat klimat. Det handlar om att värna samhällets viktigaste funktioner som dricksvattenförsörjning och tillgång till elektricitet, hur vi planerar våra städer samt hur vi i framtiden ska producera våra livsmedel och bedriva ett hållbart skogsbruk. Ska anpassningen verkligen komma i gång behövs ökade statliga resurser och en bättre koordinering.

Vi vet vad vi har att vänta i framtiden. Vad gör regeringen i det här läget? Dessvärre alldeles för lite. Det är hög tid för en regering som tar ansvar för framtida naturkatastrofer och extrema väder. Vänsterpartiet vill därför ha en myndighet med det samlade ansvaret för klimatanpassningen. Vi vill ha en handlingsplan för klimatanpassningen i Sverige som ska kunna understödja det viktiga arbete som bedrivs i många kommuner och landsting. Vi avsätter mer pengar än regeringen i direkt klimatanpassningsstöd till våra kommuner och länsstyrelser. Vi vill dessutom inrätta Klimatprogrammet; en nationell investeringsfond för klimatinvesteringar i våra kommuner och landsting. Pengarna ska gå till minskade utsläpp och klimatanpassning. Vi avsätter en miljard per år, pengar som ökar ytterligare med lokal och regional medfinansiering.

Det är hög tid att vi drar lärdomar av skogsbranden och att vi gör vad vi kan för att förhindra framtida katastrofer.

Vasiliki Tsouplaki (V), kandidat till riksdagen Västerås
Jens Holm (V), miljöpolitisk talesperson

Cyklingens tid är nu – om vi vill

Artikel i Bicycling 6/2014. Läs den nedan.

Cyklingens tid är nu – om vi vill
Bicycling 6/2014
Jag antar att jag inte är den förste att undra hur det kommer sig att invånarna i Köpenhamn tar cykeln till jobbet och skolan ungefär fyra gånger så ofta som de som bor i Stockholm. Det kan väl inte enbart bero på att Köpenhamn ligger lite längre söderut och antagligen har något bättre klimat än sin svenska huvudstadsmotsvarighet?

Som politiker fick jag en del av svaret när jag öppnade Trafikverkets ”Nationell plan för transportsystemet 2014-2025”. Trafikverket är den statliga myndighet som har ”långsiktig planering av transportsystemet” som sin huvuduppgift. Hur står sig cyklingen i transportsystemet, kan man undra? I planen finns uppskattningsvis 200 namngivna infrastrukturprojekt upptagna på de sju sidorna i första bilagan. Projekten får fram till 2025 dela på 522 miljarder kronor i infrastruktursatsningar. Hur många av projekten går till cykelinfrastruktur? 200? 20? Nej. Ta bort en nolla till. Endast 2 st. Och av de 522 miljarderna är det blott några hundra miljoner kronor som är avsatta till dessa två cykelinvesteringar.

Cykling är helt enkelt inte en del av den grundläggande infrastrukturen i Sverige. I andra länder, som Danmark, har man länge arbetat mycket mer målmedvetet för att underlätta för människor att cykla. Men när vår expertmyndighet på området i Sverige lägger fram sitt förslag till de framtida infrastruktursatsningarna spelar cykling en helt obetydlig roll.

Cykling borde förstås ses ett självklart kommunikationsmedel i Sverige. Betänk också de enorma miljö- och hälsovinsterna vi får om fler kan cykla istället för att köra bil. Detta är ingen utopi. De flesta bilresorna i Sverige är korta resor med endast en person i bilen. Med ett antal underlättande åtgärder: nya och trygga cykelbanor, bra skyltning, cykelparkeringar och bättre vägröjning (bort med glas och annat vasst som river upp våra däck), så skulle tröskeln förstås bli lägre för den som väljer mellan bilen och cykeln.

Kanske håller det på att hända något även i Sverige. Jag cyklar varje morgon från Enskede, södra Stockholm till riksdagen. Min helt ovetenskapliga iakttagelse är att otroligt många fler cyklar nu jämfört med för, låt säga, tio år sedan. Ibland ligger vi cyklister på ett långt led på Skanstullsbron, vidare upp för Götgatan. På vår vänstra sida en lång kö av nästan helt stillastående bilar. Vi cyklister rullar istället på rätt så bra.

Så kanske håller vi på att bli lite mer som Köpenhamn och Danmark. Jag hoppas verkligen det. Men då måste vi politiker göra vad vi kan för att underlätta det hälsosamma, miljövänliga och kostnadseffektiva transportmedlet cykling. Och här finns det massvis att göra. Allt från att se till att bättre cykling blir en bärande del av de framtida infrastrukturinvesteringarna till bra skyltning och vägröjning.

Det är inte så ofta vi politiker är överens. Men kanske kan ökad cykling just bli en sådan. Från vänster till höger vill vi väl alla att utsläppen ska minska, folk ska må bättre och att vi ska komma fram i tid?

Cyklingens tid är nu – om vi vill.

Jens Holm (V), miljöpolitisk talesperson och riksdagsledamot

Ta ansvar för klimatanpassningen

Branden i Västmanland ser nu ut att vara under kontroll. Gott så. Då kan vi fortsätta som vanligt. Eller?

Nej, nu är det dags att dra lärdomar av det som skett och se till att vi gör allt vi kan för att stå rustade mot framtida extrema vänderhändelser och naturkatastrofer.

Att vi kan vänta oss fler skogsbränder och överlag mer av extremt väder har konstaterats av ett flertal tunga utredningar, både i Sverige och internationellt. En av slutsatserna från Klimat- och sårbarhetsutredningen (SOU 2007:60) var just att vi måste göra mycket mer för att anpassa Sverige till ett förändrat klimat. Risk för fler och mer omfattande skogsbränder togs upp i både det betänkandet samt i rapporten ”Skogsbränder under ett förändrat klimat – en forskningsöversikt för ökad brandrisk i våra skogar” (2009, som pdf) från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap.

Nästan allt återstår att göra för att Sverige på allvar ska kunna anpassa samhället till ett förändrat klimat. Det handlar om att värna samhällets viktigaste funktioner som dricksvattenförsörjning och tillgång till elektricitet, hur vi planerar våra städer samt hur vi i framtiden ska producera våra livsmedel och bedriva ett hållbart skogsbruk. Ska anpassningen verkligen komma i gång behövs ökade statliga resurser och en bättre koordinering.

Enligt rapporten Kommunernas arbete med klimatanpassning (2012) från Sveriges kommuner och landsting anser ”en stor andel” av de tillfrågade kommunerna att de har för dåligt underlag för att kunna klimatanpassa sin kommun. Ett flertal kommuner har tagit fram lokala handlingsprogram för klimatanpassning. På nationell nivå saknas dock ett handlingsprogram med nationella målsättningar för klimatanpassningen. Det finns inte heller en myndighet i Sverige med det samlade ansvaret för klimatanpassning. Det nationella kunskapscentrumet för klimatanpassning vid SMHI är ett vällovligt initiativ, men har idag inte de resurser och kapacitet för att spela den rollen.

Jag har tagit upp den här frågan ett antal gånger med miljöminister Lena Ek (se också denna debatt där jag ställer konkreta frågor om klimatanpassning till Ek). Svaren jag fått har alltid varit svepande. Miljöministern brukar tillstå att klimatanpassning är viktigt men hon bollar ansvaret till någon annan; oftas våra kommuner och ibland länsstyrelserna. Det är rätt anmärkningsvärt och under inga omständigheter OK. Därför har jag nu skickat in en skriftlig fråga till Lena Ek. Jag vill veta om hon avser inrätta en separat myndighet för klimatanpassning samt om hon kommer att verka för att det antas en nationell handlingsplan.

Vänsterpartiet avsätter långt mycket mer pengar till klimatanpassning än regeringen, både direkt till våra kommuner och landsting i form av ökade anslag främst inom ramen för Myndigheten för samhällsberedskap. Vi vill att mer pengar av försvarsmaktens budget ska gå till förebyggande arbete och klimatanpassning – mindre pengar till JAS och vapen. Vi har en hel miljard kronor per år i klimatinvesteringspengar som ska gå till anpassning och minskade utsläpp i våra kommuner och landsting (detta blir i praktiken mer än en miljard eftersom samarbetspartnerna också går in med resurser). I Vänsterpartiet är vi beredda att rusta Sverige för ett förändrat klimat.

Alternativ till Förbifart Stockholm

På fredag 13 juni kommer jag debattera ett av Sveriges dyraste och onödigaste motorvägsbyggen någonsin, Förbifart Stockholm med infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd. Regeringen påstår att motorvägen nu kan börja byggas, trots att den avfärdas av Naturvårdsverket och att det fortfarande pågår flera rättsliga prövningar av bygget. Läs min interpellation nedan. Tillsammans kan vi stoppa detta och istället se till att de 45 miljarderna går till kollektivtrafiken och utbyggd cykelinfrastruktur.

Alternativ till Förbifart Stockholm
Förbifart Stockholm kan bli ett av Sveriges största och dyraste motorvägsprojekt någonsin, med en slutnota kring 45 miljarder kronor (inklusive ränta). Motorvägsbygget kommer att leda till ökad vägtrafik och kraftigt försvåra för Stockholmsregionen och Sverige att nå sina miljö- och kvalitetsmål. Av det skälet avfärdar vår expertmyndighet Naturvårdsverket Förbifart Stockholm. Dessutom kommer ingreppen i delar av Stockholmsområdet att bli omfattande. I Skärholmen och kring norra Järva dras motorvägen i ytläge. Invånarna i dessa områden kommer att få en kraftigt försämrad närmiljö. Partikelnivåerna i Förbifart Stockholms tunnlar kommer att bli så höga att det vissa dagar kommer vara direkt skadligt att resa där. Ännu finns ingen lösning på detta problem.

Stockholmsregionen är i starkt behov av utbyggd kollektivtrafik och infrastruktur för gång- och cykeltrafikanter. Det behövs nya tunnelbanelinjer, tvärlinjer för att knytta ihop t-bana och pendeltåg, nya bussar, båttrafik och riktiga cykelbanor (inte livsfarliga cykelfält mitt i vägen). Byggs Förbifart Stockholm omöjliggörs dessa investeringar. Ett konkret exempel på denna motsättning är hur regeringen hanterat intäkterna från trängselskatten i Stockholm. Hittills har inte en enda krona av intäkterna från trängselskatten gått till kollektivtrafiken, trots att en del av syftet var just att kollektivtrafiken skulle byggas ut. Den borgerliga regeringen har tagit alla pengar till vägar, inte minst till de dyra projekteringskostnaderna för Förbifart Stockholm.

Den 15 maj avslog regeringen överklaganden av Förbifart Stockholms arbetsplan. Samma dag annonserade infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd i ett pressmeddelande att ”Förbifart Stockholm kan börja byggas redan i sommar” (Pressmeddelande näringsdepartementet 15/5-14). Det är ett mycket förvånande uttalande för att komma från ett statsråd eftersom viktiga delar av projektet fortfarande är under rättslig prövning. Delar av Förbifart Stockholm har exempelvis inte fått godkännande enligt miljöbalken. Det ska avgöras av mark- och miljödomstolen i Nacka tingsrätt. De väntas inte komma med något domslut förrän tidigast i slutet av 2014. Därutöver har delar av detaljplanen överklagats av privatpersoner och organisationer. Dessa överklaganden har ännu inte avgjorts.  Dessutom skriver regeringen i nämnda pressmeddelande att bygget endast kan startas i de delar av ”vägbygget som inte kräver tillstånd enligt annan lagstiftning än väglagen”. Det torde vara en stor del av bygget som kräver annan lagstiftning än väglagen.

Med anledning av ovanstående vill jag fråga ministern:

Avser ministern att påbörja bygget av Förbifart Stockholm innan det slutgiltiga godkännandet från Miljödomstolen och andra rättsliga instanser?

Vilka delar av Förbifart Stockholm bedömer ministern inte omfattas av prövning enligt annan lagstiftning än väglagen?

Hur mycket av intäkterna från trängselskatten i närtid (2014-2018) avser regeringen använda till kollektivtrafik och utbyggd cykeltrafik?

Avser ministern att skrota planerna på Förbifart Stockholm och istället lägga alla pengar på utbyggd kollektivtrafik och cykel- och gånginfrastruktur?

Jens Holm

En socialist bör rösta socialistiskt

Igår skrev ETCs Johan Ehrenberg att han kommer att rösta på MP i EU-parlamentsvalet. Det får han förstås göra. Men jag tycker han gör fel. En socilist borde rösta på Vänsterpartiet. Det är kritiker som verkligen kan göra skillnad för miljön. En union som förhindrar medlemsländerna att föra en progressiv politik måste kritiseras. Läs mitt svar i ETC eller nedan. 

En socialist bör rösta socialistiskt
ETC, 2014-05-23

Johan Ehrenberg får förstås rösta på vilket parti han vill. Men han har fel när han skriver att MP i egenskap av att de släppt EU-motståndet kan driva klimatpolitiken med ”en helt annan trovärdighet”. Jag är den förste att hålla med om att MP har en bra klimatpolitik, men det är också som Ehrenberg konstaterar att i Sveriges riksdag har Vänsterpartiet föreslagit mer långtgående klimatmål och avsevärt mer pengar till klimatinvesteringar. Men blir man inte bättre på klimatpolitik i EU om man bejakar EU istället för att vara motståndare? Nej, jag tror snarare tvärt om.

Johan Ehrenberg är en varm anhängare av förnybar energi. Det är – som bekant – vi också. I Sverige var Vänsterpartiet (tillsammans med S och C) med och införde det s k elcertifikatsystemet för förnybar energi. Alla som producerar förnybart i lite större omfattning kan räkna med att de stora energibolagen köper upp energin i form av elcertifikat. Detta är välfungerande system som borde byggas ut och kompletteras med direkta stöd. Men nu vet vi inte hur det kommer att gå. Och det är EUs fel. EU-domstolen håller nämligen på att granska det svenska elcertifikatsystemet efter en anmälan av ett åländskt företag. Och i januari i år kom EU-domstolens generaladvokat (Mål C 573/12) med ett utlåtande där man säger att det svenska systemet med elcertifikat strider mot EUs princip om fri rörlighet för varor och tjänster. Om svenska företag har rätt till elcertifikat måste andra europeiska företag också ha det. Skulle generaladvokatens beslut gå igenom i den högsta instansen, EU-domstolen, skulle det sannolikt få helt förödande konsekvenser för vårt elcertifikatssystem och därmed för utbyggnaden av den viktiga förnybara energin. Här kan tilläggas att domstolen i de flesta fall följer generaladvokatens förslag.

Förnybar energi i ett land står mot principen om en fri marknad i EU. Vilket ska väga tyngst? För en socialist, klimataktivist och EU-kritiker borde svaret förstås vara att marknaden aldrig ska få förhindra länder att gå före på miljöområdet.

Vi kan ta ett annat exempel. Både jag och Johan Ehrenberg brinner för egen el. Och Ehrenberg känner väl till att den borgerliga regeringens förslag på området med ett skatteavdrag istället för regelrätt nettodebitering är uselt. Ehrenberg känner också till att regeringen motiverar sitt förslag med att de är förhindrade av EUs momslagstiftning att lägga fram ett förslag om nettodebitering. Jag tycker förvisso att regeringen borde lägga fram det ändå (och ett par EU-länder har ju nettodebitering), men vi ser att EUs momslagstiftning försvårar, inte underlättar, ett progressivt förslag om nettodebitering. Återigen; EU-harmonisering står mot progressiv miljöpolitik i medlemsländerna. Här behövs EU-kritiker som just tar upp det bisarra att progressiv klimatpolitik förhindras av EU.

Det här är inga enskilda exempel. Inom EU råder marknadsfundamentalismen. Den är inskriven i EUs fördrag. När jag gick igenom domstolens domar under en femårsperiod från 2004 i fall där miljö stod mot den inre marknaden vann marknaden varje gång. Ja, i alla 19 fall. 19-0 till marknaden alltså (se gärna min bok ”EU inifrån” sid 48). Sedan dess har domstolen dömt ett fåtal gånger till miljöns fördel, men inriktningen är fortfarande klar. Marknaden är överordnad progressiv miljöpolitik. Som bekant gäller det också för arbetsrätten och andra viktiga värden.

Vänsterpartiet vill förstås ändra på allt detta. Vi vill ha ett socialt protokoll för att garantera arbetsrätten och förhindra lönedumpning. Vi vill ha en miljögaranti som tydligt slår fast att miljö alltid måste vara överordnad marknadskraven. Vi vill ändra detta på EU-nivå. Om vi inte skulle vara bakbundna av EUs marknadsfundamentalism skulle vi förstås ha bättre möjligheter att föra en mer progressiv politik.

Dessutom kompromissar vi inte med vår välfärd. Varken den eller miljön är till salu.

Det tycker jag är rätt goda argument för en socialist att rösta just socialistiskt.

Jens Holm (V), riksdagsledamot

För en progressiv offentlig upphandling

Så här gör vi den offentliga upphandlingen rättvis och miljöinriktad. Läs mitt, Ann-Margarethe Livhs och Malin Björks inlägg i Dagens Samhälle idag. Läs det där eller nedan (obs, inte den rubrik jag skulle ha valt).

Låt inte Alliansen bromsa EUs krav på kollektivavtal
Dagens Samhälle, 2014-05-20

Den offentliga upphandlingen av varor och tjänster i Sverige omfattar över 600 miljarder kronor, eller mer än 15 procent av landets BNP. Det är stora summor pengar som måste användas så att de garanterar kvalité, hållbar utveckling och respekterar fackliga rättigheter.

Vi måste därför säkra att den svenska implementeringen av EU-direktivet, det vill säga genomförandet av den nationella lagstiftningen, om offentlig upphandling blir glasklar.

Det gamla EU-direktivet fastslog i princip att det lägsta priset alltid måste väljas. Det gjorde det svårt för landsting och kommuner att ställa kvalité- och miljökrav i sin upphandling. Inte heller gavs möjlighet att kräva att företagen som anlitades skulle ha kollektivavtal för sina anställda. I Sverige valde regeringen att dessutom tolka direktivet extremt hårt. I den vetenskapliga rapporten Upphandling och arbete i EU (Ahlberg/Bruun, Svenska institutet för europapolitiska studier, 2010) konstaterades att Sverige ”i mindre grad än i Danmark, Finland, Frankrike och Tyskland betonat möjligheten att beakta sociala hänsyn vid tilldelningen av kontraktet”. De noterade också att bland orsakerna till detta fanns ”en brist på politisk vilja att utnyttja de möjligheter som finns samt låg motivation hos konkurrensmyndigheterna att driva frågan”.

Med andra ord är det avgörande vilken regering som lägger fram propositionen för den svenska implementeringen. Regeringen Reinfeldt, som sett till att Sverige haft den sämsta tolkningen av det förra dåliga direktivet, kommer inte att klara av denna uppgift. Det behövs en röd/grön regering som lyssnar till den samlade fackliga rörelsen. Nyligen krävde ordförandena för LO, TCO och SACO i en gemensam debattartikel (Dagens Samhälle 9/4) att den nya lagstiftningen utformas så att all upphandling bland annat ställer krav på kollektivavtal för de anställda som utför arbetet och respekt för ILO:s kärnkonventioner.

Vi anser dessutom att en ny svensk lagstiftning bör fastslå att meddelarskydd ska gälla alla anställda. Det vill säga rätten att larma medier om missförhållanden utan risk för repressalier från arbetsgivaren. Den nya lagstiftningen måste också vara tydlig vad gäller miljö och hållbarhetsprinciper och till exempel klargöra att man i upphandlingen också kan kräva rättvisemärkning, ekologiska produkter och god djurhållning.

Stockholms stad måste också anta en ny policy med tydligare kriterier för den konkreta upphandlingen. Också här behövs ett maktskifte. Ett Stockholm styrt av röd/gröna partier borde snarast anta en ny policy som tar sin utgångspunkt i Vänsterpartiets och Miljöpartiets reservationer i fullmäktige vid det senaste beslutet om upphandlingspolicy.

Med en sådan ny policy gör staden det också möjligt att ha kriterier som skulle gynna utförare som till exempel har miljö- eller hållbarhetsprinciper för sin produktion, har kvalitetssäkrad och transparent policy för att återinvestera vinster, som gynnar kommunen genom att till exempel hålla med ungdomspraktikplatser eller annan arbetsintegrering, som består av brukare/konsumenter organiserade i kollektiv i form av exempelvis pensionärsorganisationer. Dessutom bör man så långt som möjligt, av klimatskäl, eftersträva upphandling i närområdet.

Vi avvisar dessutom regeringens nedläggning av Miljöstyrningsrådet, våra upphandlares rådgivningsorgan för en progressiv upphandling. Det är för oss helt obegripligt hur regeringen kan lägga ned denna välfungerande och mycket uppskattade verksamhet. Med Vänsterpartiet i en framtida regering kommer Miljöstyrningsrådet att återinrättas.

Det är också viktigt att ha tillräckligt med personal på upphandlingsenheten. Annars är risken stor att det alltid blir stora upphandlingar som gynnar storföretag, som ibland också kan vara ägda av riskkapitalbolag. Med mer personal på upphandlingsenheten ges större möjlighet för småföretag, kooperativ och värderingsbaserade organisationer. Stockholms stad kan också lära mer av andra kommuner i vår region som kommit betydligt längre i de här frågorna.

Allt hänger ihop. Beslut om regler för offentlig upphandling i EU lägger fast ramarna för regeringens förslag och riksdagens beslut. I förlängningen handlar det också om kommunernas egna aktiva val att agera sunt och klokt i upphandlingen. På alla nivåerna är det avgörande vem som sitter vid makten. Och det är i år som vi väljer.

En progressiv majoritet i EU-parlamentet kan bli ett faktum den 25:e maj. Rödgrönt styre i Sverige och i Stockholm kan bli verklighet den 14:e september.

Ann-Margarethe Livh, gruppledare (V) Stockholms stad
Jens Holm, riksdagsledamot (V), Stockholm
Malin Björk, etta på Vänsterpartiets lista till EU-parlamentet

Befria EU från köttkomplexet

Idag har jag och Micke Gustafsson ett inlägg på SvT-debatt. Läs det där eller nedan.

2014-05-17

Befria EU från köttkomplexet
Alla vet det, men ändå är det så kontroversiellt. Att äta mindre kött. I världen står köttindustrin för 18 procent av de totala utsläppen av växthusgaser och i Sverige bidrar vår konsumtion av animalier med lika stora utsläpp från våra 4,4 miljoner personbilar. Dessutom leder köttindustrin till att miljontals djur föds upp, transporteras och slaktas under förfärliga omständigheter.

Att vi ska köra mindre bil är vi alla överens om. En hel del politiska beslut har också fattats i den riktningen. Men när skolor inför vegetariska dagar är köttlobbyn snabbt utanför och delar ut kött. Senast såg vi hur LRF delade ut hamburgare utanför ingången till Gripenskolan i Nyköping. Skolan hade beslutat om en vegetarisk dag i veckan. När Way out west i Göteborg serverade endast vegetarisk mat på sin musikfestival gjorde Göteborgstidningen allt för att förlöjliga detta och delade ut korv och köttbullar hamburgare utanför området. Tyvärr märker vi samma opportunistiska motstånd när vi lägger förslag i riksdagen och EU-parlamentet om minskad köttkonsumtion. Alla lägger huvudet på sned och instämmer i att klimat- och djurrättsfrågan är viktig. Men vem vill egentligen göra någonting åt detta?

Självklart får var och en bestämma vad de vill ha på sin tallrik. Men på samma sätt som att vi måste göra något åt de snabbt växande utsläppen från transportsektorn borde vi också kunna vara överens om åtgärder för en minskad köttkonsumtion.

EU är tyvärr en del av problemet. EU subventionerar animalieindustrin med miljardtals kronor varje år. I vår rapport ”Djurindustrin och klimatet – EU blundar och förvärrar” (2007) konstaterar vi att EU understödjer kött- och mejeriindustrin med ungefär 30 miljarder kronor per år i form av s.k. interventioner och direktstöd, en summa som sannolikt har ökat de senaste åren. Dessutom ger EU 400 miljoner kronor i stöd till marknadsföring av olika djurprodukter, så att försäljningen av dem därmed ska öka. Även svenska företag har fått pengar för att göra reklam för ökad köttkonsumtion.

Det är hög tid att ta ett politiskt ansvar för de växande problem som den ökande köttkonsumtionen medför. Alla Sveriges skolelever, festivalarrangörer, forskare, politiker och andra som verkar för en minskad köttkonsumtion har rätt. Köttlobbyn och EUs subventionsindustri har fel.

Vi kommer att verka för att alla EUs köttsubventioner fasas ut, att EU antar en handlingsplan för minskad köttkonsumtion samt att det införs en gräns på max åtta timmar för EUs djurtransporter. Vi kommer också att verka för högre klimatmål på EU-nivå. En minskad köttkonsumtion skulle radikalt underlätta för att nå dessa mål.

Vi vill inte bara driva detta politiskt. Vi vill också visa att det går att äta utmärkt vegetariskt mat. Därför kommer vi att bjuda på vegetariska hamburgare och informera om den vegetariska matens fördelar idag på Medborgarplatsen, Stockholm.

Med mindre kött kan vi minska utsläppen av växthusgaser. Med en minskad köttkonsumtion får vi också bättre möjligheter att föda upp djuren under anständigare villkor. Dessutom är mer vegetarisk mat bra för folkhälsan; vi mår alla bättre av att äta mindre kött.

Så, vad väntar vi på? Vi ses på Medis på måndag!

Mikael Gustafsson (V), EU-parlamentariker

Jens Holm (V), riksdagsledamot och f d EU-parlamentariker

Tallinns nolltaxa inspirerar

I tisdags besökte jag Estlands huvudstad Tallinn. Den 1 januari 2013 införde Tallinn som första europeiska huvudstad avgiftsfri kollektivtrafik, även kallat nolltaxa. Beslutet togs efter att drygt 70 procent hade röstat för förslaget i en folkomröstning i mars 2012.

Nu ett drygt år efter införandet kan man dra en del slutsatser av nolltaxan.

Resandet har ökat med 9,6 procent i kollektivtrafiken. I mindre välbeställda områden, t ex det ryskdominerade Lasnamäe, har resandet ökat mer än så. I en utvärdering från KTH kommer de fram till att resandet ökat med endast knappt två procent (dock mycket mer i områden som Lasnamäe), men enligt Tallinns kommun stämmer inte de siffrorna (KTH har bl a inte räknat med de nya bussar eller en tåglinje som inkluderats i nolltaxan).

Tallin_spårvagn_nyFörsta kvartalet efter nolltaxans införande gick bilresandet i Tallinn ned med 15 procent. Enligt Allan Alakula på Tallinns EU-informationskontor är bilresandet fortfarande mindre idag än innan införandet, även om man sannolikt inte ligger kvar på samma låga nivå som vid det första kvartalet. Enligt Alakula är det just nolltaxan som är det viktigaste skälet för att människor har lämnat bilen hemma.

Enligt resvaneundersökningar som utförts av Tallin stad är Tallinnresenärerna nöjda med nolltaxan. Man uppger också att komforten har blivit bättre och att tryggheten har ökat i resandet.

Nolltaxan gäller endast för de som är skrivna i Tallinn. Och det här är också den främsta finansieringskällan till reformen. Tallinn stad har fått ungefär 15 000 nya invånare sedan införandet av nolltaxa (Tallinn har drygt 400 000 invånare). Man räknar med att för varje 1000 invånare får man in en miljon euro i skatteintäkter årligen. Sedan den 1 januari 2014 har man också kraftigt höjt p-avgifterna i Tallinns innerstad, något som genererar betydande summor till kollektivtrafiken.

tallin_jensPå tal om finansiering. Tallinns kollektivtrafik kostar totalt sett ungefär 53 miljoner euro. 17 miljoner av detta finansierades innan nolltaxan med biljettintäkter (varav 12 kom från de som var skrivna i Tallinn och 5 miljoner från icke-Tallinnmedborgare). Resterande andel var skattefinansierat. Det innebär att redan innan reformen var 68 procent av kollektivtrafiken skattefinansierad. Innan nolltaxan hade man 16 olika kategorier för avgiftsnedsättningar eller avgiftsbefrielser. Pensionärer och ungdomar reste exempelvis helt gratis. Ett av argumenten för nolltaxan var; om vi redan nu har en sådan stor skattefinansiering varför inte löpa linan fullt ut och skattefinansera hela trafiken?

Innan införandet var motståndet stort från flera olika partier. Det var främst det estniska Centerpartiet som var pådrivande – med visst stöd från socialdemokraterna och de gröna (idag utan representation i det nationella parlamentet) – för införandet av nolltaxan. Idag är det inget parti som driver att nolltaxan ska avskaffas. Nolltaxan har däremot utvidgats med fler linjer sedan starten 2013. Enligt uppgift vill nu flera andra kommuner i Estland nu också införa nolltaxa.

Mina egna bedömningar är att nolltaxan fungerar över förväntan i Tallinn. Kollektivtrafikflottan består av närmare 500 fordon (bussar, trådbussar, spårvagnar och pendeltåg). Det är förstås betydligt mycket mindre än den kollektivtrafik vi har i Stockholm, men Tallinn är ändå tillräckligt stort för att kunna jämföras med andra större städer i Europa. Bussarna är relativt nya. Spårvagnarna otroligt gamla och slitna.

Tallinn_blipp_nyAlla som reser måste ha ett kort som man ”blippar” när man kliver på. Kortet gratis för Tallinnbor, men man registerar alltså ändå när man kliver på. Detta gör att man kan kontrollera och utvärdera resandet väl. Icke-Tallinnbor kan köpa ett dagskort för tre euro som möjliggör obegränsat med resande i Tallinn. Inför införandet var många skeptiska och trodde inte att det skulle fungera. Idag ser man att nolltaxan fungerar och man talar om utvidgning snarare än att avskaffa. Tallinn stad använder nolltaxan som ett sätt att marknadsföra Tallinn internationellt och man försöker bland annat sälja in sloganen ”Tallinn capital of free public transport”. Man arbetar dessutom hårt på att öka tillgången till internet genom att erbjuda gratis Wifi (som drivs av Tallinn stad) på en mängd offentliga platser i staden.

Vad finns det för lärdomar för vänstern och miljörörelsen? Vi kan definitivt lära mycket av exemplet Tallinn. Det finns förstås stora både sociala och miljömässiga fördelar med nolltaxa. Människor kan bli mobilare och röra sig fritt inom nolltaxeområdet. Man gör inte skillnad på rik eller fattig. Man skulle kunna säga att kollektivtrafiken ses som en del av det offentliga rummet som är öppet för alla och som vi finansierar gemensamt via främst skattsedeln (här tycker jag f ö att man kan göra en parallell till gratis wifi. Tillgång till fri internetkommunikation tycker många är viktigt. På samma sätt kan man argumentera att det ska vara samma förutsättningar för alla att kunna röra sig rent rumsligt i en stad).

I Vänsterpartiet vill vi fördubbla resandet med kollektivtrafiken då är en avgiftsfri kollektivtrafik ett väldigt viktigt styrmedel. Vi har infört avgiftsfri kollektivtrafik i orter som Kiruna, Avesta och Hallstahammar. Men detta är förstås mindre orter. Det vore spännande att kunna införa nolltaxa i ett större område, för att visa att det går. I vår budget till riksdagen avsätter vi därför 4,5 miljarder kronor för de kommande tre åren för att kunna genomföra nolltaxa i två län i Sverige. Den riktigt stora utmaningen skulle förstås vara nolltaxa i Stockholm. I dagsläget finansieras kollektivtrafiken i Stockholm till hälften med skattemedel, den andra delen är via avgifter samt en del andra intäkter (reklam, uthyrning av fordon m m). Avgiftsdelen handlar om ca 6,5 miljarder kronor per år. Det är alltså en rätt betydande summa. Men jag är rätt säker på att det går om man vill, men det kommer att ta en del tid. Allt skulle inte behöva finansieras via skattsedeln från Stockholms läns landsting. Staten samt Stockholms kommuner skulle kunna vara med och finansiera en nolltaxa liksom att vissa intäkter skulle kunna tas från trängselavgifterna. Ett första steg i Stockholm vore att underlätta resandet genom öppna spärrar, lägre taxor och avgiftsfritt för vissa grupper, inte minst barn/ungdomar. Det är reformer som borde införas snarast efter en rödgrön valseger i höst. Men siktet borde vara fortsätta att arbeta för införandet av nolltaxa.

Dessvärre går utvecklingen i Sverige idag åt fel håll. Sedan 1995 har priset på kollektivtrafiken i Sverige ökat nästan fyra gånger så mycket som konsumentprisindex. Att resa med bil fortsätter att vara väldigt gynnat, även om bensinpriset har ökat mer än gen genomsnittliga prisökningen (men inte alls lika mycket som priset på att resa kollektivt).

När jag reser tillbaka till Tallinn om några år är jag rätt säker på att nolltaxan finns kvar. Jag skulle inte heller bli förvånad om nolltaxan har spridit sig till flera andra kommuner. Nolltaxa har också spridit sig till andra städer i världen. Det senaste och helt otroligt intressanta exemplet var när Paris för några veckor sedan – av luftkvalitetsskäl – endast tillät hälften av personbilarna att köra på gatorna under tre dagars tid. Det som många har missat var att man under de tre dagarna också hade helt gratis kollektivtrafik för alla. Nolltaxa i en av Europas absolut största städer, om än bara för några dagar…

Jag hoppas vi får nolltaxa i större skala i Sverige inom kort. Ett starkt Vänsterparti vid valet i höst vore ett första steg åt det hållet.