Lästips till landsbygdsministern

Det här tog faktiskt priset. Landsbygdsminister Sven-Erik Bucht (S) tycker inte att den snabbt växande köttkonsumtionen har någon negativ miljöpåverkan (i SR idag). Han vill inte göra någonting ALLS. Nej, han kan inte ens säga om köttkonsumtionen har ökat eller minskat i Sverige (den har ökat med drygt 40 procent sedan 1990).

En minister som inte tror att det vi äter har någon miljöpåverkan, som inte ens är medveten om köttexplosionen i Sverige och många andra länder. Det håller inte. Här kommer därför några lästips till landsbygdsminister Sven-Erik Bucht:

FAO-rapporten Livestock´s Long Shadow  (2006) konstaterar att den globala animalieindustrin står för 18 procent av världens totala utsläpp av växthusgaser.

Naturvårdsverket pekar i rapporten ”Hållbara konsumtionsmönster” (Rapport 6653, februari 2015) ut särskilt köttkonsumtionen och flygresandet som områden med kraftigt växande utsläpp och som idag saknar styrmedel. Man konstaterar att kött- och mjölkkonsumtionen står för 75 procent av utsläppen från svenskarnas livsmedelskonsumtion trots att näringsintaget från animalierna är högst begränsat.

I Jordbruksverkets rapport ”Hållbar köttkonsumtion. Vad är det? Hur når vi dit?” (Jordbruksverket, rapport 2013:1) konstaterar man att köttkonsumtionen måste minska av klimatskäl samt att det med en minskad köttkonsumtion också följer bättre möjligheter att förse hela jordens befolkning med föda. Man ger också konkreta förslag på hur köttkonsumtionen kan minska.

Enligt ”Trends in greenhouse gas emissions from consumption and production of animal food products” (Cederberg, Hedenus, Wirsenius, Sonesson – Animal, July 2012) har utsläppen från den svenska konsumtionen av animalier ökat till 10 miljoner ton koldioxidekvivalenter. 10 miljoner ton är nästan lika mycket som utsläppen från Sveriges 4,4 miljoner personbilar.

I rapporten ”Samhällsfenomen och åtgärder mot övergödning av havsmiljön” (2015) pekar Havsmiljöinstitutet vid Göteborgs universitet på hur vår ökande köttkonsumtion förvärrar övergödningen av Östersjön och att åtgärder för en minskning av konsumtionen är brådskande.

Köttkonsumtionen i siffror” från Jordbruksverket (rapport 2013:2) konstaterar att vi svenskar äter mer kött än någonsin och att konsumtionen sedan 1990 har ökat med 40 procent, från 60 kilo per person och år till 85 kilo år 2012.

Djurindustrin och klimatet”. Det var ett par år sedan jag skrev rapporten, men den är fortfarande aktuell. Finns på min sida www.meatclimate.org samt min ännu tidigare rapport Mat, miljö, rättvisa.

Det här var bara några tips till Sven-Erik Bucht som jag vet är en klok och högst kompetent minister. Så till Sven-Erik Bucht, ta och läs på och berätta sedan vad du tänker göra för att minska köttindustrins klimat- och miljöpåverkan.

Och lyssna på programmet Matens pris idag.

Jo, jag har tagit upp denna fråga med Sven-Erik Bucht tidigare, och då har han varit bättre informerad.

 

Motioner till kongressen 2016

I maj i år har Vänsterpartiet kongress. Miljö- och klimatfrågor kommer vara huvudtema när omställningsprogrammet ekeko ska antas. Nedan de motioner jag skrivit (jag är med på en del andra, men de finns på annat håll).

Motion: omställningsprogrammet
Följ ekoeko – driv skatt på livsmedel med stora utsläpp
Vänsterpartiet har ofta varit först ut av de politiska partierna i progressiva frågor. Före något annat parti krävde vi könsneutrala äktenskap, HBTQ-personers rättigheter, ett bistånd över skammens gräns och sextimmars arbetsdag för att nämna några exempel. Vi har tagit hårda strider och kanske kortsiktigt förlorat röster, men oftast har vi vunnit till slut. Vi hoppas att denna anda av att vara föregångare ska fortsätta att vara vägledande för partiet.

Processen kring ekoekorapporten är ett annat exempel där vi har möjlighet att vara banbrytande i en fråga som kommer att påverka oss i decennier framöver, nämligen hur bygga ett samhälle som är socialt och ekologiskt hållbart. I den 80-sidiga rapporten ”Politik för en rödgrön omställning” tas en mängd frågor som snabbt behöver sin lösning; energisystemet, transporterna, bostäderna, skatter, investeringar och livsmedel.

En vägledande tanke bakom ekoekorapporten har varit att ta fram en politik som tar klimatutmaningen på allvar. Vi, liksom i ännu högre grad övriga partier, har inte politiska förslag som räcker hela vägen fram till våra vetenskapligt motiverade målsättningar om exempelvis högst två graders uppvärmning. Att ta klimatutmaningen på allvar kräver därför en heltäckande politik, en politik som tar sig an alla väsentliga typer av utsläpp och miljöpåverkan.

Vi tycker att partistyrelsens förslag till omställningsprogram överlag är bra men vi är besvikna över att man inte följer ekoekorapportens förslag om att införa en klimatskatt på livsmedel med stora utsläpp. Livsmedelskonsumtionen, i synnerhet kött- och mjölkkonsumtionen, står för några av de snabbast växande utsläppen av växthusgaser i Sverige. Orsaken till det är att köttkonsumtionen ökat kraftigt, inte minst det importerade köttet, de senaste decennierna.  Utsläppen av Sveriges kött- och mjölkkonsumtion ligger idag på 10 miljoner ton koldioxidekvivalenter, nästan lika mycket som utsläppen från alla personbilar i Sverige. Flera regleringar och styrmedel finns redan för att minska personbilars utsläpp, men utsläppen från maten är fullständigt oreglerade.

Det är därför som vi i ekoekoarbetsgruppen har föreslagit en proportionerlig klimatskatt på livsmedel som gör de mest klimatbelastande matvarorna, främst nötkött, vissa mejerivaror och importerade frukter, relativt sett dyrare. Liknande skatter har föreslagits av både Jordbruksverket och Naturvårdsverket samt en mängd forskare och miljöorganisationer. Men i PS´ förslag finns inte skatten med, och få inte heller andra konkreta förslag på åtgärder för att minska matens utsläpp. Vi menar att detta riskerar att undergräva trovärdigheten för hela Vänsterpartiets klimatpolitik. Ska vi vara trovärdiga som klimatparti måste vi ha en politik för en sektor som genererar så stora utsläpp.

Vi menar att en klimatskatt på kött och andra livsmedel med höga utsläpp är det effektivaste sättet att minska utsläppen. Åtgärder direkt i produktionen av livsmedel har endast en begränsad effekt på utsläppen. Sådana åtgärder skulle dessutom endast slå mot svenska producenter och riskerar att öka importen ytterligare. Vi är öppna för att diskutera andra förslag, men att som VU enbart förlita sig på informationsåtgärder och konsumentmakten är inte trovärdigt.

Vi misstänker att VU helt enkelt är rädda för att ta den politiska debatten kring en klimatskatt på livsmedel. Kanske tror de att en sådan skatt skulle vara dålig för låginkomsttagare eller stigmatisera köttätare? Men bland annat forskaren Sarah Säll visar att höginkomsttagare lägger en större eller lika stor andel av sina utgifter på kött som låginkomsttagare, och på nötkött dubbelt så mycket lägger de en väsentligt större andel. Med en klimatskatt på livsmedel, och nötkött i synnerhet, skulle alltså höginkomsttagare få betala mer än låginkomsttagare. Kan vi också peka på att en livsmedelsskatt skulle dra in stora intäkter som kan användas till att t ex sänka priset på vegetabilier och/eller ekologisk mat (sådant vi borde äta mer av) skulle vi kunna se till att hållbar mat inte är en klassfråga, utan något som alla har råd med.

Mycket tyder också på att opinionsvinden håller på att vända. Undersökningar visar att en majoritet vill minska sin köttkonsumtion och skulle stödja en beskattning, samtidigt som frågan har lyfts upp i stort i bland annat SVT och Dagens Nyheter.

En minskad köttkonsumtion är helt avgörande för att vi ska kunna uppnå våra ambitiösa klimatmål och rädda världen från en eskalerande och direkt farlig klimatförändring. En minskad köttkonsumtion skulle också ge oss bättre förutsättningarna att behandla djuren med mer respekt, minskad övergödning i Östersjön och bidra till bättre folkhälsa (något WHO nu senast har pekat på). Att bara hoppas på konsumentmakten håller i det här läget inte för ett parti som vill ligga i frontlinjen i miljöfrågorna. Därför hoppas vi att partistyrelsen omprövar VUs förslag till omställningsprogram och är positiva till en proportionerlig skatt på livsmedel.

Helt i linje med ekoekoarbetsgruppens rapport yrkar vi på att följande text läggs in i omställningsprogrammet vid punkt 115, efter meningen ”… kommer från djur som fötts upp i Sverige.” och att den text som läggs till lyder:

Vänsterpartiet vill införa en proportionerlig klimatskatt på livsmedel, inhemska och importerade, i syfte att minska utsläpp av växthusgaser och annan miljöpåverkan. Ekonomiska styrmedel används därigenom för att öka konsumtionsandelen av klimatsmarta livsmedel och ge stöd till hållbar mat.

Jens Holm (V) Enskede
Deniz Tutuncu (V) Norrköping
Rikard Warlenius (V) Hägersten-Liljeholmen
Lina Hjorth (V) Hägersten-Liljeholmen
Anna Hedenus (V) Majorna
Jöran Fagerlund (V) Angered
Samuel Skånberg (V) Haninge
Ellen Skånberg (V) Haninge
Mattias Pettersson (V) Lidköping
Jenny Hallström (V) Lidköping
Vilmer Andersen (V) Malmö
Elisabeth Hellman (V) Malmö

Motion, partiprogrammet, strategiska huvudlinjer
Vänsterpartiets kongress 2016
De nya strategiska huvudlinjerna är en intressant text som i flera avseenden tar politiken framåt. Man knyter också an till några viktiga delar av arbetsgruppen ekoekos resonemang. Men vad det gäller arbetstidsförkortningen missar man helt och hållet de miljö- och klimatvinster en sådan skulle medföra, något ekoeko lyfter upp i sin rapport.

Vi yrkar på följande:

Arbetstidsförkortning och miljön
I enlighet med vårt resonemang ovan yrkar vi på att denna text läggs till där det passar i strategiska huvudlinjer:
”Vänsterpartiet vill realisera huvuddelen av produktivitetsutvecklingen som fritid, snarare än som fler producerade materiella varor. Detta i form av en fortlöpande, generell arbetstidsförkortning med 30 timmars arbetsvecka som första målsättning. En sådan arbetstidsförkortning skulle öka jämlikheten i samhället och vara en viktig del i omställningen till ett hållbarare samhälle.”

Jens Holm (V) Enskede
Torbjörn Vennström (V) Kungsholmen
Lina Hjorth (V) Hägersten-Liljeholmen
Rikard Warlenius (V) Hägersten-Liljeholmen

Motion, partiprogrammet, strategiska huvudlinjer
Vänsterpartiets kongress 2016
De nya strategiska huvudlinjerna är en intressant text som i flera avseenden tar politiken framåt. Man knyter också an till några viktiga delar av arbetsgruppen ekoekos resonemang. Men det är olyckligt att man uttrycker sig så fatalistiskt och reduktionistiskt kring konsumtionens utsläpp, de idag snabbast växande utsläppen. Som vi förstår programförfattarna kan endast dessa utsläpp minskas efter att vi ändrat det nu existerande ekonomiska systemet. Vi tycker också att det borde vara självklart att vi ska driva också hållbar mat. Därav nedanstående yrkanden.

Vi yrkar på följande:

Alla kan göra något
Ändra meningen:
1504 Det är varken rimligt eller framgångsrikt att försöka lösa klimatproblemen
1505 genom att människor förväntas ge upp privat konsumtion inom ramen för dagens system.

Till:
”Alla människor kan bidra till en positiv förändring genom ändringar av sitt sätt att leva, vilket i sig kan bidra till stora positiva förändringar. Men det går inte att förlita sig enbart på individuella val. Vi behöver politiska beslut och samarbete för att omställningen verkligen ska bli av.”

Hållbar mat
Genom att lägga till ordet hållbart uttrycker vi att maten ska vara bra för miljön och klimatet; hållbar helt enkelt.

Därför; lägg till ordet ”hållbart” i denna mening:

1509 Det handlar om att utgå från behoven av att äta näringsrikt, hållbart och gott, ha en god och trygg
1510 inkomst, ett bra boende, delta i samhällslivet, resa, umgås och utvecklas.

Jens Holm (V) Enskede
Torbjörn Vennström (V) Kungsholmen

Så här går vi vidare efter Paris

Jag skriver på Vänsterpartiets debattforum om COP21 och hur vi nu går vidare efter Parisavtalet. Egentligen en intern debattartikel, men våra debatter är (nästan) alltid offentliga, så varsågod och läs där eller nedan.

Så här går vi vidare efter Paris
Vansterpartiet.se 2015-12-17
I lördags enades 195 av världens länder om ett nytt klimatavtal, Parisavtalet. Det här avtalet kommer inte på lång väg räcka för att lösa klimatfrågan. Som flera forskare har konstaterat, nu senast Rikard Warlenius, saknar avtalet bindande konkreta mål för hur mycket utsläppen ska minska och till när. Den tidigare siffran om 100 miljarder dollar per år till utvecklingsländerna ströks också från avtalet efter påtryckningar från EU och USA. Snabbt växande utsläpp från flyg, sjöfart och animalieproduktion nämns inte ens i avtalet.

Det är helt klart brister som ska kritiseras. Men det faktum att det ändå blev ett avtal är en seger mot klimatskeptiker, nyliberaler och amerikanska republikaner som inget annat hellre ville än att hela processen skulle rasa samman. Det faktiskt oväntat positiva i avtalet är att det skrivs in att temperaturökningen ska hållas ”väl under 2 grader C” och man ska ”vidta åtgärder” för att även begränsa till uppvärmningen till max 1,5 grader. Och detta står i själva avtalstexten som är folkrättsligt bindande, och inte i den juridiskt sett svagare beslutstexten som också klubbades i Paris. 1,5-gradersmålet har länge drivits av utvecklingsländerna och den mest radikala delen av klimatrörelsen. Vi Vänsterpartiet har sedan några år tillbaka också motionerat om en klimatpolitik som tar sikte på just detta.

Nu finns ett avtal på plats som 2020 ska ersätta Kyotoprotokollet. Arbetet nu bör vara inriktat på att höja ambitionerna i Sveriges och EU:s klimatpolitik. Toppmötena till trots, det är här hemma som vi verkligen kan fatta besluten som ställer om. Och det finns rätt mycket att göra.

En av våra slutsatser i ekoekorapporten är att när samhället väl enar sig kring en målsättning går det oftare fortare och det blir lättare att ställa om. Klimatomställningen är av den digniteten att alla samhällssektorer omfattas och omställningen av samhället måste göras på ett helt och hållet strukturerat sätt. Därför föreslår vi skärpta klimatmål, med krav på nollutsläpp i Sverige till senast 2040.

Vi vill se en klimatlag och utsläppsbudget liknande de Storbritannien redan genomfört. Genom ett långsiktigt mål om nollutsläpp som uppnås genom utsläppsbudgetar uppdelade på exempelvis femårsperioder skapar vi långsiktighet och struktur i klimatarbetet, något som saknas nu.

Vi vill ha kraftigt ökade investeringar i det som ställer om Sverige. Det finns enorma behov av investeringar i förnybar energi, elnät, järnvägar, kollektivtrafik, energirenoveringar och nybyggnation av lokaler och klimatsmarta bostäder. Vi ser med stort intresse på Storbritanniens statliga Green Investment Bank, som har investerat stora summor i omställningen. Vi vill införa en liknande bank i Sverige.

I världen växer rörelsen för att divestera – avinvestera – miljöskadliga placeringar snabbt. Några av världens tyngsta investerare har lovat att divestera mer än 50 miljarder dollar från olja och kol de kommande åren. Den norska oljefonden, världens största investeringsfond, har rensat ut över 100 företag av miljö- och klimatskäl bland sina placeringar. Och detta är troligen bara början. På det lokala planet ser vi hur kommuner som Uppsala och nu senast Stockholms stad gör sig av med sina fossila innehav. Vi vill exempelvis ge AP-fonderna nya placeringsdirektiv för divestering av det som smutsar ned. Hållbarhet, etik och mänskliga rättigheter ska vara ledstjärnor i de nya direktiven. Vi vill också att en av AP-fonderna ska göras om till en grön investeringsfond med ett huvudsakligt uppdrag att ställa om energisystem, genomföra investeringar i miljöteknik och skapa nya gröna jobb.

Höginkomsttagare belastar klimatet mer än andra. Enligt rapporten ”Extreme Carbon Inequality” från Oxfam står den rikaste tiondelen av världens befolkning för hälften av världens utsläpp. Det blir en nyckeluppgift för oss, som ett parti på rättvisans grund, att lägga fram förslag som just ser till att de som släpper ut mest – höginkomsttagare och storföretag – också blir de som får ta det största ansvaret i klimatomställningen. Omfördelning från rik till fattig, ökad offentlig konsumtion och att intäkterna från höjda miljöskatter går till det som gynnar låginkomsttagare exempelvis till kollektivtrafiken är några exempel på hur klimatpolitik både kan vara effektiv och rättvis.

På plats i Paris var jag frustrerad och ofta arg. Men jag blev också hoppfull över den rörelse av aktivister från både Nord och Syd som på några få år har vuxit till en global och kraftfull klimatrörelse. Inte minst Naomi Kleins brandtal för ett helt fullsatt alternativtoppmöte var inspirerande. Makthavarnas beslut i Paris var otillräckligt, men en process för radikalare klimatpolitik är helt klart redan i rullning. Där ska Vänsterpartiet vara en självklar del.

Jens Holm, klimatpolitisk talesperson

 

Kärnkraften ska avvecklas och bidra med klimatnytta

Jag och Rikard Walenius skriver i ETC om kärnkraft, klimat och ekoeko. Läs där eller nedan.

Kärnkraften ska avvecklas och bidra med klimatnytta
ETC, 2015-12-16
Johan Ehrenberg och Lennart Söder, KTH-professor, frågar i Dagens ETC 9/12 om Vänsterpartiet verkligen vill avveckla kärnkraften. Detta med anledning av vårt ekologisk-ekonomiska omställningsprogram, Eko-Eko. Punktprogrammet antogs av vår partistyrelse i slutet av november och ska slutgiltigt klubbas av vår kongress i vår. Programmet har föregåtts av ett ambitiöst arbete i vår arbetsgrupp Eko-Eko, där syftet har varit att kartlägga alla Sveriges utsläpp och få alla politikområden att verka för att snabbt ställa om Sverige.

Ehrenberg och Söder hänvisar till punkt 71 i programmet där vi skriver att vi vill avveckla kärnkraften men att hänsyn också ska tas till den svenska kärnkraftens möjlighet att bidra till minskade utsläpp från fossila kraftverk på den nordeuropeiska elmarknaden. Så, vårt enkla och raka svar på frågan om kärnkraftsavveckling är: Ja, Vänsterpartiet vill självklart avveckla kärnkraften. Och ja, Sverige ska ha ett 100 procent förnybart energisystem och nollutsläpp senast 2040.

Men för att vara intellektuellt hederliga vill vi i vårt program också förhålla oss till den elproduktion som våra kärnkraftsreaktorer de facto bidrar med idag. Under senare år har Sverige nettoexporterat el i storleksordningen 10–20 tera­wattimmar. Svensk el orsakar i normalfallet mycket små utsläpp jämfört med de länder som tar emot vår el. Mängden utsläpp som kan undvikas i mottagarländerna är inte småpotatis; det handlar ett gott år om uppåt 10 miljoner ton koldioxid. Vi har lite svårt att förstå upprördheten över att Sverige är med och minskar utsläppen rejält i andra länder.
Samtidigt finns förstås inget självändamål i att exportera el. Vi vore helt nöjda med om våra grannländer själva producerade förnybar energi i höjd med sina behov. Men vi behöver inse att vissa länder har en betydligt enklare resa till 100 procent förnybar energi än andra. Det glesa Sverige, med vår redan utbyggda vattenkraft och långa och blåsiga kust, har betydligt bättre förutsättningar än till exempel Danmark, Tyskland eller Polen. Deras utsläpp påverkar oss och hela världen. Det är därför en god idé att hjälpa dessa länder med vår nästan utsläppsfria el.

Om Ehrenberg och Söder menar att nya kärnkraftsreaktorer, som förespråkas av vissa borgerliga partier, står i vägen för det förnybara instämmer vi. Men att den nuvarande kärnkraften, som dessutom kommer att avvecklas successivt, skulle vara det stora hindret för det förnybara tycker vi är krystat. Det största hindret för det förnybara är snarare de låga elpriserna och för få politiska styrmedel. Här kan både Sverige och EU göra mycket, vilket vi tar upp i vårt program.
Vänsterpartiet vill satsa mer än något annat parti på att bygga ut den förnybara energin. Men behovet av utsläppsfri el är enormt, och för att maximera klimatnyttan gäller det att göra saker i rätt ordning. Vi behöver ersätta kvarvarande kol- och fossilgas i våra kraftvärmeverk. Vi behöver elektrifiera i stort sett hela transportsystemet. Vi behöver också hjälpa våra grannländer att reducera utsläppen i sina energisystem. Alla dessa faktorer ska vägas in när vi ställer om till förnybart och successivt avvecklar kärnkraften. Att det i slutändan är vi i Sverige som bestämmer tidpunkt för avvecklingen är självklart. Något annat har vi aldrig påstått.

JENS HOLM, RIKARD WARLENIUS
RIKSDAGSLEDAMOT SAMT MILJÖPOLITISK TALESPERSON FÖR VÄNSTERPARTIET, RESPEKTIVE LEDAMOT AV EKO-EKOARBETSGRUPPEN, VÄNSTERPARTIET

Nollutsläpp senast 2040

Jag och Jonas Sjöstedt skriver idag i Aftonbladet om att det nu är dags att skärpa klimatpolitiken i Sverige. Vi vill bland annat att Sverige ska uppnå nollutsläpp senast 2040 och kommer lyfta det förslaget till överläggningarna med miljömålsberedningen imorgon.

Bilen ska inte längre vara norm i Sverige
Aftonbladet, 2015-12-15
Högtidstalen är över. Banderollerna har packats ihop. Världens ledare har åkt hem. I lördags klubbades det historiska klimatavtalet i Paris. Även om det knappast räddar planeten blir det ett viktigt verktyg för en skarpare klimatpolitik. Temperaturökningen ska hållas väl under två grader C och man ska vidta åtgärder för att även begränsa till 1,5 grader.
Så vad kräver det av Sverige? Mycket.

Hittills har den svenska politiken varit inriktad på tvågradersmålet. Nu krävs beslut för nollutsläpp i Sverige. Vi tror att Sverige har alla möjligheter att nå nollutsläpp av växthusgaser tidigare än det officiella målet 2050. Vår bedömning är att Sverige kan ha nollutsläpp senast 2040. Vänsterpartiet kommer därför lyfta det kravet redan nu på onsdag på sammanträdet med Miljömålsberedningen, som har uppdraget att lägga fram förslag på nya klimatmål för Sverige.

Vi vill ha kraftigt ökade investeringar i det som ställer om Sverige. Det finns enorma behov i investeringar i förnybar energi, elnät, järnvägar, kollektivtrafik, energirenoveringar och nybyggnation av lokaler och klimatsmarta bostäder.

Vi ser med stort intresse på Storbritanniens statliga Green Investment Bank som tillsammans med privat kapital har investerat stora summor i havsbaserad vindkraft, energieffektivisering, hållbara transporter och hållbar avfallshantering. Vi vill införa en liknande bank i Sverige. Vi vill även se en klimatlag och utsläppsbudget liknande det Storbritannien redan genomfört.

En massa pengaflöden går idag åt helt fel håll. Sverige och Stefan Löfven har i Paris drivit att fossila subventioner ska fasas ut. Det är bra. Men när Vänsterpartiet påpekat faktum att vi i Sverige subventionerar miljöskadlig verksamhet, genom till exempel stora reseavdrag och nedsatt koldioxidskatt i industrin, med ungefär 50 miljarder kronor varje år, då är det tyst från regeringen.

Sverige har rätt framgångsrikt minskat våra utsläpp men utsläppen från konsumtion av importerade varor har ökat kraftigt. Vi vill ha målsättningar och åtgärder för att minska utsläppen från hela vår konsumtion. Vi vet också att offentlig konsumtion medför mycket lägre utsläpp än privat, därför vill vi ha en ekonomisk politik som satsar mer på den gemensamma välfärden än på ökad rikedom för enskilda personer.
Resorna med kollektivtrafiken måste öka kraftigt. När alternativen byggs ut kan bilismen minska. Våra städer behöver planeras utifrån att vi åker buss, tunnelbana, går och cyklar. Bilen ska inte längre vara normen. Landsbygden bör få särskilt stöd för omläggningen, men målet måste vara att fordonsflottan ska vara helt och hållet fossilfri senast 2030.

Högtidstal är trevliga att hålla, särskilt när man får tacksamma applåder för att tala om ”långsiktigt mål” utan bindande förpliktelser. Det lägger stort ansvar på de regeringar som står bakom klimatavtalet, att visa att avtalet är något annat än fluffiga drömmar, där allt fortsätter som förut ändå.

Ett första steg för den svenska regeringen är att använda sin roll som ägare för Vattenfall och stoppa försäljningen av kolgruvorna i Tyskland. Säljer regeringen kolgruvorna och kolet eldas upp eldas samtidigt vår trovärdighet i miljöfrågor upp.

Att ställa om Sverige till nollutsläpp är ett samhällsprojekt att jämföra med bygget av välfärdsstaten. Då gick Sverige från att vara ett av Europas fattigaste länder till ett av de mest välmående och jämlika. Nu ska vi bli ett land med nollutsläpp. Vi har klarat stora omdaningar förr. Vi kan göra det igen.

Jonas Sjöstedt, partiledare (V)
Jens Holm, klimatpolitisk talesperson (V)

COP21 – nu ökar vi tempot

Då har Frankrikes utrikesminister och ordförande för klimattoppmötet COP21, Laurent Fabius, förklarat klimatavtalet antaget. Det står helt klart att det här avtalet inte kommer vara det som räddar världen. Men det är bra att det är ett avtal på plats.

Nedan min korta analys (det är samma avtal som vi fick tidigare idag). Läs gärna tidigare analyser från avtalsutkasten för att få hela bilden.

Positivt
Temperaturökningen ska hållas väl under 2 grader C och man ska vidta åtgärder för att även begränsa till 1,5 grader. Det är en viktig formulering som nu måste få konsekvenser för världens länder, inte minst de industrialiserade länderna i världen som står för merparten av utsläppen. Vi i Vänsterpartiet har motionerat i Sveriges riksdag om en politik som håller sig inom 1,5 grader. Så, det är viktigt att målsättningen finns på plats.
Det är bra med ökade krav på transparens och hur klimatåtgärder ska redovisas. Bra också med fortlöpande uppföljningar av hur det går med utsläppsreduktioner och klimatarbetet överlag. Det kan användas för att skärpa till klimatpolitiken när man ser att man inte ligger i linje med vetenskapens rekommendationer (vilket är helt uppenbart). Texten om klimatanpassning ser också relativt OK ut.
De finns viktiga referenser till klimaträttvisa, Moder jord (tack Bolivia), mänskliga rättigheter, gender och ursprungsbefolkning. Det här visar att världssamfundet förstår att klimatförändringen är en fråga som spänner över alla områden och inte ska hanteras isolerat. Problemet med dessa referenser är att de är icke bindande, men inte desto mindre viktigt att konservativa länder inte lyckas stryka dem.

Negativt
Det finns inget vetenskapligt mål för utsläppsminskningar, och inte heller ett årtal för när minskningarna ska uppnås. Tidigare har man uttryckligen talat om att minska utsläppen i procentsatser (den högsta nivån har varit satt till -95 procent) och att det ska uppnås till 2050. Det är mycket olyckligt att man inte sätter ett vetenskapligt mål samt berättar när det ska uppnås.
Det är också olyckligt att det inte finns en konkret siffra för klimatfinansiering i avtalet. Siffran 100 miljarder dollar per år har nu lyfts ut ur avtalet och istället lagts i den icke folkrättsligt bindande beslutstexten.
Det är bra att texten kring förluster och skador (”loss and damage”) finns med som en egen artikel i avtalet, men formuleringarna är vaga och det är oklart hur drabbade länder ska kunna använda sig av artikeln.
Texten kring tekniköverföring är för vek. Texten om nya marknader blev en kompromiss som man kanske kan leva med. Men tydliga begränsningar för användande av osäkra utsläppskrediter måste skrivas in i framtida texter som ska tas fram på området.
Det är också mycket illa att det inte finns några krav på utsläppsminskningar för de snabbt växande utsläppen från flyg, sjöfart och animaliekonsumtion. Sådana referenser har funnits med på tidigare klimattoppmöten (åtminstone för flyg och sjöfart).

Nu är avtalet på plats. Vi får nu använda Parisavtalet till att pressa på Sverige och EU för en ambitiösare klimatpolitik. Klimatförhandlingsprocessen är räddad, men inte klimatet. Inte än…

Se också kommentarer på Vänsterpartiets hemsida.

Sverige kan och måste göra mer

Jag skriver idag i Miljöaktuellt. Läs artikeln där eller nedan. Idag kl 13.00 debatterar jag klimatpolitiken inför Paris med klimat- och miljöminister Åsa Romson. Följ på riksdagen.se eller SVT2.

Sverige kan och måste göra mer
Miljöaktuellt, 2015-11-24
På måndag inleds klimattoppmötet i Paris, COP21. Vi vet redan nu att det här inte kommer att bli mötet som med ett klubbslag räddar klimatet. Sverige kan bidra till att resultatet ändå blir tillräckligt bra.

FN:s sekretariat för klimatkonventionen UNFCCC har nu analyserat de klimatbidrag, så kallade INDC:s, som kommit in (cirka 170 stycken) och konstaterar att dessa bidrag inte räcker för att förhindra en global temperaturhöjning på max två grader Celsius. Sverige har inte presenterat något eget klimatbidrag, utan klimat- och miljöminister Åsa Romson (MP) tycker att det räcker att luta sig mot EU.

EU:s klimatbidrag är ett av de kortare som inkommit till Paristoppmötet, knappt fem A4-sidor med det enda konkreta målet att EU ska minska sina utsläpp med minst 40 procent till år 2030. Det kan väl ändå inte vara Sveriges åsikt att det är ett bud gott nog inför Paris?

I EU:s klimatbidrag ges inga svar på knäckfrågor som ny och additionell klimatfinansiering, tekniköverföring, klimatanpassning eller om hur utvecklingsländerna ska ersättas för de skador och förluster (”loss and damage”) som de i dag drabbas av på grund av klimatförändringen. Åsa Romson måste presentera konkreta svar på just dessa frågor som EU inte berör.

Jag välkomnar att regeringens initiativ Fossilfritt Sverige där Sverige nu ska bli ett av världens första fossilfria välfärdsländer. Men för att det ska bli trovärdigt måste det fyllas med innehåll. Regeringen skulle kunna börja med att berätta när Sverige ska bli fossilfritt. Är det 2030 eller 2100? Den preciseringen är inte oviktig.

Vi är också många som efterlyser de konkreta lagförslagen för att ställa om Sverige till fossilfrihet. Hur ska till exempel vår fordonsflotta bli fossilfri till 2030? Var finns de kraftfulla satsningarna på kollektivtrafiken? När kommer flygskatten som ska begränsa flygets kraftiga utsläpp? Handlingsplanen för minskad köttkonsumtion och satsningar på vegetarisk mat? Utfasningen av de fossila subventionerna (här finns lika mycket pengar att spara som utsläpp att minska). Som vi ser återstår nästan allt att göra.

Men det finns en konkret sak klimat- och miljöminister Åsa Romson och statsminister Stefan Löfven (S) skulle kunna göra här och nu. Det är att hörsamma öriket Kiribatis vädjan om att stoppa all ny exploatering av kol. Kiribatis president, Anote Tong, har skrivit till Stefan Löfven och resten av världens stats- och regeringschefer och hoppas på stöd för förslaget om att inga nya kolgruvor ska tas i drift. Det är länder som Kiribati som här och nu drabbas värst av våra utsläpp varför det finns skäl att lyssna extra noga till deras förslag.

Vi i Sverige har ju ett stort ansvar genom Vattenfall för storskalig kolbrytning med utsläpp av tiotals miljoner ton koldioxid årligen. Socialdemokraterna och Miljöpartiet lovade glädjande nog för ett år sedan att Vattenfall inte ska få ta några nya kolgruvor i anspråk. Därför skulle det passa som hand i handske om Löfven och Romson också formellt kunde backa upp Kiribatis förslag om kolmoratorium.

Tänk vilken signal det skulle sända till klimatförhandlingarna: Sverige, som första industrialiserat land, stödjer Kiribatis förslag om stopp för ny kolbrytning.

Vi vet att det är de industrialiserade länderna som har det historiska ansvaret för utsläppen av växthusgaser. Sverige är inget undantag. Därför kan vi inte hålla på och skicka ansvaret till någon annan. Att gömma sig bakom EU håller heller inte. Därför behövs ett Sverige som gör mer, som solidariserar sig med utvecklingsländerna och som visar på det goda exemplet som klimatföregångare.

Åsa Romson och Stefan Löfven, ni har avgörandet i er hand.

Jens Holm (V), klimatpolitisk talesperson

___

Idag kl 13.00 i riksdagens kammare debatterar Jens Holm klimatpolitiken inför Paris med Åsa Romson.

Att skylla på andra håller inte

Jag skriver på DN-debatt idag, som svar på Christoffer Fjellners inlägg i förrgår. Läs där eller nedan.

Att skylla på andra håller inte
DN-debatt, 2015-11-23
Christoffer Fjellner (M) torgför ett antal för klimatdebatten gamla högerståndpunkter; mantrat om ”kostnadseffektivitet” och det är någon annans fel – inte vårt (DN Debatt 21/11). Det är självklart bra om utsläppsminskningar är kostnadseffektiva; att vi kan minska utsläppen så mycket som möjligt per åtgärd vi vidtar. Men någonstans måste man ifrågasätta det ständiga ekonomiska kalkylerandet med att rädda vår planet.

Är det tillräckligt ”kostnadseffektivt” att ha en hög koldioxidskatt? Att sätta ett slutdatum för fossila energikällor? Direkta stöd till ny grön teknik? Understödja mer vegetarisk kost i offentlig sektor?

Ska vi verkligen nagelfara alla klimatåtgärder utifrån var man får störst utsläpp per satsad krona, som Fjellner önskar, är jag rädd för att vi kommer fortsätta att stapla utredningar på varandra medan planeten blir allt hetare. Man får känslan att Fjellner använder kostnadseffektiviteten som svepskäl för att dölja det faktum att Moderaterna inte har särskilt mycket att bidra med när det gäller att snabbt ställa om till ett hållbart samhälle.

Christoffer Fjellners andra käpphäst att utsläppen är värre någon annanstans, kan lätt tas som intäkt för att det inte är särskilt viktigt med en ambitiös klimatpolitik i Sverige. Visst har Fjellner rätt i att Sveriges utsläpp är väldigt små i ett större sammanhang. Men det är också utsläppen i London, Moskva eller Paris – alla områden med ungefär samma befolkningsunderlag som Sveriges. Dessutom är det ju så att det vi gör i Sverige för klimatet lätt kan spridas till andra länder och bli bra klimatpolitik där.

Fjellner har rätt i att Kina och Indiens utsläpp växer väldigt snabbt. Men varför gör de det? Fjellner pekar själv på en del av svaret: en allt större del av våra klassiska industrijobb förläggs i låglöneländer med ökade utsläpp som följd. En allt större del av de svenska utsläppen är numera utlokaliserade i utvecklingsländernas industrier. Självklart har vi ett ansvar för dessa utsläpp. Utvecklingsländerna pekar också på det. De vill ha den senaste tekniken och klimatfinansiering för att få hjälp att minska sina utsläpp. I de frågorna spelar tyvärr Moderaterna inte en konstruktiv roll.

Även om utvecklingsländernas utsläpp växer fort är det ändå de industrialiserade länderna, där Sverige är ett, som stått för den absoluta merparten av världens utsläpp sedan industrialismens början. I Klimatkonventionen (UNFCCC), det dokument som ligger till grund för de internationella klimatförhandlingarna, är just de historiska utsläppen en bärande del.

Det är därför de industrialiserade länderna, enligt Klimatkonventionen, också har ett ansvar att gå före och minska sina utsläpp samt att föra över den senaste tekniken och pengar till utvecklingsländerna. Detta är något som vi fortfarande väntar på. Fjellners inlägg saknar insikt om de industrialiserade ländernas historiska utsläpp. Man undrar om Moderaterna ens tycker att Klimatkonventionen är relevant i de internationella klimatförhandlingarna?

Christoffer Fjellner har rätt i att klimatförhandlingarna går alldeles för sakta. För min del blir COP21 i Paris mitt sjunde klimattoppmöte och det är slående hur samma frågor återkommer gång efter annan. Samtidigt befinner vi oss i ett nytt läge. Med den senaste tidens terrorattacker, flyktingkatastrofen och kriget i Syrien (med oljan som smörjmedel) kan utmaningen att få till stånd ett klimatavtal som upplevs som både effektivt och rättvist kännas oöverstigligt.

Å andra sidan kan den rådande krisen få världssamfundet att inse att stoppa den globala uppvärmningen också är en lösning på många andra problem: orättvisor, krig och flyktingar. Hör behövs länder som agerar brobryggare och föregångare på klimatområdet. Med högra klimatambitioner inför Paris skulle Sverige kunna spela just den rollen.

Jens Holm (V), klimatpolitisk talesperson, riksdagsledamot och tidigare EU-parlamentariker

COP21 – det här räcker inte

Den 30 november inleds klimattoppmötet i Paris, COP21. Nu har de flesta länder presenterat sina klimatbidrag, s k INDC. Det är uppenbart att de förslagen, även med de absolut bästa scenarierna, inte kommer räcka till för att förhindra en okontrollerad och farlig klimatförändring. Alla länder måste därför göra mer, i synnerhet de med bäst förmåga. Sverige är ett sådant land. Därför kräver jag nu en extradebatt med klimat- och miljöminister Åsa Romson om Sveriges klimatpolitik inför Paris – vad mer kommer göras?

Debatten blir tisdag 24 november kl 13.00 i riksdagens kammare. Läs min IP nedan eller här.

Interpellation 2015/16:172
Nya åtgärder inför klimattoppmötet i Paris
av Jens Holm (V) till Klimat- och miljöminister Åsa Romson (MP)
Om knappt tre veckor inleds klimattoppmötet i Paris, COP21. Alla parter till klimatförhandlingarna har åtagit sig att lämna in sina bidrag med klimatåtgärder inför Paristoppmötet, s.k. INDC (Intended Nationally Determined Contribution). FN:s sekretariat för klimatkonventionen UNFCCC har nu analyserat de bidrag som kommit in (i skrivande stund ca 160 st) och konstaterar att dessa bidrag inte räcker för att förhindra en global temperaturhöjning på under två grader C.

Christiana Figueres, generalsekreterare för UNFCCC, har konstaterat att världens INDC:er i bästa fall kommer leda till en temperaturhöjning på 2,7 grader under det här århundradet, men ökningen kan bli långt högre om världens länder inte genomför allt man lovat i sina bidrag.

Christiana Figueres uppmanar därför parterna till klimatkonventionen att göra mer för att minska utsläppen och hantera den klimatförändring som redan finns.

Sverige har inte presenterat något eget klimatbidrag, utan regeringen lutar sig mot EU:s INDC. EU:s klimatbidrag tillhör ett av de kortare som inkommit till Paristoppmötet, knappt fem A4-sidor med det enda konkreta målet att EU ska minska sina utsläpp med minst 40 procent till år 2030. Ingenting om klimatanpassning, om finansiering, om tekniköverföring eller om hur utvecklingsländerna ska ersättas för de skador och förluster (”loss and damage”) som de idag drabbas av p.g.a klimatförändringen.

Det är på klimattoppmötet i Paris ett nytt klimatavtal ska antas. Det är där och då som världssamfundet måste kunna enas om att förhindra att världen går mot en okontrollerad och direkt farlig klimatförändring. Ska vi lyckas med det måste alla länder anstränga sig och göra mer. Sverige är ett land som borde vara synnerligen väl rustat för ett större klimatåtagande. Vi borde kunna göra mer för att minska våra utsläpp, för att få EU att ta ett ambitiösare minskningsmål, att föra över den senaste miljötekniken till utvecklingsländerna, ha ny och additionell klimatfinansiering och tillmötesgå utvecklingsländerna i deras krav på kompensation för de förluster och skador (”loss and damage”) som klimatförändringen medför i deras länder här och nu.

Jag vill med anledning av detta fråga klimat- och miljöministern:

  1. I ljuset av att de hittills presenterade klimatbidragen, INDC:er, inte räcker för att förhindra en okontrollerad och direkt farlig klimatförändring, vad tänker regeringen göra?
  1. På vilket sätt tänker ministern tillmötesgå utvecklingsländernas vädjan om ökat stöd i klimatarbetet?

2,7 grader: Nu måste mer göras

FNs sekretariat för klimatkonventionen UNFCCC har analyserat de klimatbidrag (s k INDC, Intended Nationally Determined Contribution) som kommit in inför klimattoppmötet i Paris om några veckor. Slutsatsen är både skrämmande och lite hoppfull. Om vi börjar med det sistnämnda; det är hoppfullt att så många länder (nu drygt 150 länder) har lämnat in sina bidrag inför Paris. Och det är också positivt att bidragen – om de uppfylls – verkligen kommer att minska utsläppen jämfört med den utsläppskurva som världen är inne på (UNFCCC tror på utsläppsminskningar med nio procent till 2030). Det skrämmande är dock att dessa bidrag inte räcker på lång väg. Med dessa förslag – återigen, om de uppnås – kommer jordens temperatur höjas med 2,7 grader under det här århundradet, konstaterar Christiana Figueres, UNFCCCs generalsekreterare. En sådan hög temperaturhöjning skulle leda till en okontrollerbar och direkt farlig utveckling. Världssamfundet har som bekant slagit fast att 2 grader C är den högsta – med betoning på högsta – acceptabla temperaturökningen.

Mer måste alltså göras för att vi ska hålla oss inom säkra gränser. Vi i Vänsterpartiet tycker att tvågradersmålet inte heller är ett säkert mål (och det målet är ju inget som heller delas av vetenskapen), varför vi vill att Sverige och världssamfundet borde ta sikte på max 1,5 graders temperaturhöjning.

Men det som presenterats är än så länge bidrag inför Paris. Än så länge finns möjligheter att skärpa världens klimatbidrag. Här kan och borde Sverige spela en avgörande roll. Till att börja med; vilket är Sveriges klimatbidrag, INDC Intended Nationally Determined Contribution, inför Paris? Jo, det är exakt samma bidrag som det EU har lämnat in. Knappt fem A4-sidor med förhandlingsformalia och det enda konkreta målet att EU ska minska sina utsläpp med minst 40 procent till 2030. Ingenting om klimatanpassning, om finansiering, tekniköverföring eller hur utvecklingsländerna ska ersättas för de skador och förluster (loss and damage) som de idag drabbas av p g a klimatförändringen. Här kan vän av ordning tycka att parterna endast ska lämna förslag om utsläppsminskningar. Men det är en omstridd fråga, och om man läser INDCerna från många utvecklingsländer tar de upp just många andra frågor utöver minskningsambitioner.

Många andra länder har därför mycket utförligare klimatbidrag än det EU och andra i-länder har presenterat. Medan EUs bidrag är på knappt fem sidor omfattar Bangladesh 15, Kina 20, Indien 38, Bolivia 18 och Costa Rica 19 för att ta några exempel. De tar exempelvis upp frågor som tekniköverföring, klimatfinansiering och loss and damage. Indien och Bolivia är de länder som jag hittills sett tagit upp frågan om en patentreform för att underlätta tekniköverföringen, något jag skrivit om tidigare. Indien skriver på s 32: ”It is in this context that India has advocated global collaboration in Research & Development (R&D), particularly in clean technologies and enabling their transfer, free of Intellectual Property Rights (IPR) costs, to developing countries. IPR costs can also be borne from the GCF through a separate window.” Bolivia skriver så här om patent (sid 6): ”Elimination of patents on technologies and recognition of the human right to science and technology of life.”

Därmed inte sagt att allt som utvecklingsländerna framför är bra. Det är uppenbart att mycket att de klimatbidrag de framför är avhängigt stöd från de industrialiserade staterna. Det är å andra sidan helt i linje med klimatkonventionen, grunddokumentet för de internationella klimatförhandlingarna.

Jag har tidigare krävt att Sverige borde presentera en INDC som kompletterar och går utöver det som EU spelat in. I det här läget då vi ser att världens klimatbidrag inte räcker till borde det kravet vara mer aktuellt än någonsin. Vad säger klimat- och miljöminister Åsa Romson? Än så länge har jag inte hört något.

Denna och många andra frågor lär komma upp på vårt klimatseminarium i riksdagen nu på onsdag, Klimatpolitiken inför Paris.