Ojnareskogen

Förra veckan besökte jag Ojnareskogen, en gammal skog på norra Gotaland där företaget Nordkalk vill starta ett gigantiskt kalkbrott. Brottet ska bli 170 hektar stort och 25 meter djupt. Det tänkta området ligger mitt emellan två naturskyddsområden, Bräntings haid och Bästeträsk. Bästeträsk är Gotlands största sjö och en viktig dricksvattentäkt för norra Gotland. Ett storskaligt kalkbrott skulle garanterat äventyra kvaliteten på vattnet i sjön.

Hanteringen kring kalkbrottet är märklig och i sig oacceptabel. Tidigare fanns en s k stoppregel för att skydda områden med höga naturvärden från att bli täkter likt det Nordkalk nu vill starta. Men 2009 lyckades regeringen få

riksdagen att rösta igenom ett borttagande av den dåvarande stoppregeln (Vänsterpartiet var det enda partiet som röstade emot). Snart därefter fick Nordkalk tillstånd för kalkbrottet.

Ärendet har nu stoppats och väntar på besked från Högsta Domstolen. En dom väntas komma nu på tisdag kl 8.45.

För Vänsterpartiet är saken klar. Vi vill värna den unika natur som finns i Ojnareskogen samt lokalbefolkningens rätt till rent vatten.

Nedan några bilder från mitt besök:

ojnare_skövlat

Nordkalk har redan skövlat 15 ha skog

ojnare_snokmyren

Snokmyren

ojnare_grupp

Jag tillsammans med fältbiologer och lokala vänsterpartister

Skogen och klimatet

Jag har just debatterat med landsbygdsminister Eskil Erlandsson om skogens roll som kolsänka eller källa till utsläpp. Jag ville veta om regeringen var beredda att avsätta pengar för skonsammare skogsskötsel, t ex i form av s k kontinuitetsskogsbruk (plockhygge, inte totalavverkning). Jag frågade också Erlandsson vad han hade för vetenskaplig bas för det s k trakthyggesbruk (kalhyggen) som är den helt klart dominerande skogsskötseln idag. Erlandssons svar gick mycket ut på att vi måste hugga mer skog för att vi behöver mer biomassa. Han kunde inte ge något vetenskapligt stöd för miljövinsterna med trakthyggesbruket, å andra sidan menade han att det inte rådde konsensus om de alternativa metoderna. Det senare kan jag möjligen instämma i, men om det inte finns väldigt goda skäl för de storskaliga avverkningarna, borde man inte vara lite försiktigare då? Och borde man inte anslå resurser för att hjälpa de skogsägare som vill ställa om sin skogshantering? Vi i Vänsterpartiet anslår ex vis 100 miljoner kronor per år för omställningsstöd till kontinuitetsskogsbruk.

På tal om vetenskapliga belägg. I fjol skrev flera professorer från Lunds universitet ett intressant inlägg på DN-debatt direkt riktat till Eskil Erlandsson där de menade att de svenska kalhyggena (hela 200 000 hektar per år) kan bidra till utsläpp på så mycket som 18 miljoner ton varje år. Det är drygt en fjärdedel av Sveriges totala utsläpp av koldioxid! Symptomatiskt nog valde Erlandsson att inte svara på den kritiken (som jag refererade nu i debatten). I fjol kom det en rapport i tidskriften Geosciences där forskare från bland annat Göteborgs universitet menade att utsläppen blir mycket större vid det konventionella skogsbruket än vid alternativa metoder. Detta handlar inte minst om att utsläppen av lustgas (som är 300 ggr starkare än koldioxid) blir mycket större samt att kalhyggen inte binder metan på samma sätt som om stora delar av skogen får stå kvar.

Eskil Erlandsson valde istället att upprepa som ett mantra att det är ”frihet under ansvar” som gäller i skogen. Skogen består av hela två tredjedelar av Sveriges yta. Det är nog ingen överdrift att säga att vi svenskar älskar vår skog. Barnen lekar i den och klättrar i dess träd, vi joggar och går ut med hunden i den, vi plockar bär och svamp, vi bjuder in våra utländska vänner och berättar stolt om floran och faunan i skogen, vi mediterar i skogen eller så betraktar vi den helt enkelt bara andäktigt. I ljuset av detta borde vi fråga oss om inte skogen borde ha en högre status inom politiken. Vi skulle aldrig säga att frihet under ansvar räcker för att ha kontroll över våra industrier och trafiken – för att ta två exempel. Men skogen. Då räcker det uppenbarligen med att lita på skogsägarnas goda intentioner. Och det finns ofta sådana. Men det finns också ett profitintresse i den andra vågskålen. Självklart kan man tjäna stora pengar på att snabbt hugga ned alla träd i en skog. Av det skälet räcker förstås inte frihet under ansvar.

Därför vore det inte så dumt med:

1. Skarpare lagsftiftning för att skydda skogen.
2. Mer resurser för att stimulera alternativa metoder.

Tyvärr blev svaret av det negativa slaget från landsbygdsministern. Men vi fortsätter att driva dessa frågor. Inte minst med vår motion En långsiktigt hållbar skogspolitik.

Läs också tidigare inlägg om skogen, där jag bland annat tar upp Maciej Zarembas viktiga artiklar i DN.