När tänker regeringen upphäva datalagringen?

Jag ställer idag två frågor till justitieminister Beatrice Ask med anledning av underkännandet av datalagringsdirektivet. När tänker regeringen upphäva det från svensk lagstiftning? Och tänker regeringen kräva tillbaka de böter som EU utdömt mot oss? Läs på länkarna eller nedan.

Svar inom en vecka.

Fråga 2013/14:566 Tidpunkt för upphävande av datalagringsdirektivet 
av Jens Holm (V) till Justitieminister Beatrice Ask (M)
 
EU-domstolen ogiltigförklarade den 8 april EU:s datalagringsdirektiv. Sverige införde direktivet i svensk lagstiftning den 1 maj 2012. Vänsterpartiet har varit motståndare till datalagringsdirektivet, bland annat för att det strider mot de mänskliga rättigheterna och rätten till privat kommunikation. Domen visar att vi kritiker hade rätt hela tiden.

Sverige har ådömts 3 miljoner i böter från EU för att vi varit sena att införa direktivet i svensk lagstiftning. En dom i EU:s domstol är överordnad nationell lagstiftning. Domen borde alltså leda till att lagändringarna som följde av propositionen Lagring av trafikuppgifter för brottsbekämpande ändamål (prop. 2010/11:46, alltså den svenska implementeringen av datalagringsdirektivet) upphävs snarast möjligt.

Nu är det dags att göra om och göra rätt. Med anledning av domen från EU-domstolen vill jag fråga justitieminister Beatrice Ask:

Avser ministern att verka för att upphäva den svenska versionen av datalagringsdirektivet, och i så fall när?

Fråga 2013/14:567 Återbetalning av skadestånd för datalagringsdirektivet
av Jens Holm (V) till Justitieminister Beatrice Ask (M)
  
EU-domstolen ogiltigförklarade den 8 april EU:s datalagringsdirektiv. Sverige införde direktivet i svensk lagstiftning den 1 maj 2012. Vänsterpartiet har varit motståndare till datalagringsdirektivet, bland annat för att det strider mot de mänskliga rättigheterna och rätten till privat kommunikation. Domen visar att vi kritiker hade rätt hela tiden.

Sverige har ådömts 3 miljoner i böter från EU för att vi varit sena att införa direktivet i svensk lagstiftning. En dom i EU:s domstol är överordnad nationell lagstiftning. Domen borde alltså leda till att lagändringarna som följde av propositionen Lagring av trafikuppgifter för brottsbekämpande ändamål (prop. 2010/11:46, alltså den svenska implementeringen av datalagringsdirektivet) upphävs snarast möjligt.

Nu är det dags att göra om och göra rätt. Med anledning av domen från EU-domstolen vill jag fråga justitieminister Beatrice Ask:

Avser ministern att verka för att EU ska betala tillbaka bötesbeloppet till Sverige?

Nu måste datalagringen stoppas

EU-domstolen underkänner idag EUs datalagringsdirektiv (se pressmedd och domen). Enligt domstolen strider datalagringen mot de grundläggande rättigheterna och inskränker medborgarnas integritet. Vänsterpartiet har hela tiden motsatt sig denna lagstiftning och välkomnar därför dagens dom.  

Det här visar att vi har haft rätt i vår kritik hela tiden. Nu förväntar jag mig att regeringen skyndsamt häver den svenska datalagringen. Regeringen måste också driva på EU så att hela datalagringsdirektivet dras tillbaka. Man kan inte ha ett direktiv som strider mot lagen, det säger sig självt. Att lagra 500 miljoners data- och teletrafik är en oacceptabel kränkning av medborgarnas integritet och i grunden mänskliga rättigheter.

I slutet av 2010 lyckades Vänsterpartiet tillsammans med Miljöpartiet att tillfälligt stoppa den svenska implementeringen av datalagringsdirektivet. Trots stora protester röstades direktivet igenom av riksdagen ett drygt år senare och trädde i kraft sommaren 2012. Den svenska implementeringen av datalagringsdirektivet går till och med längre än vad EU krävde när även missade samtal och mobilers positioner tas upp i den svenska lagstiftningen.

EU:s dubbelmoral slår mot utvecklingsländer

Jag har ett inlägg idag på Dagens Arena. Läs det där eller nedan.

EU:s dubbelmoral slår mot utvecklingsländer
Dagens Arena, 2014-02-14

För några veckor sedan avslutades WTO:s förhandlingar på Bali. Där drev EU och Sverige att Indien och andra utvecklingsländer inte skulle få subventionera baslivsmedel i sina länder. Det var ”handelsstörande” hävdade EU, uppbackade av Sveriges handelsminister Ewa Björling. Nu har Indien och ett 40-tal utvecklingsländer fått några år på sig att avveckla dessa stödprogram. Hur det kommer att påverka de allra fattigaste tog inte WTO hänsyn till.

I dag har vi på EU-nämnden diskuterat ett EU-förslag, rubricerat: ”Informationskampanjer och säljfrämjande åtgärder för jordbruksprodukter på den inre marknaden och i tredjeland” (KOM (2013) 812). Detta handlar om rena subventioner till europeiska livsmedelsföretag och deras reklamkampanjer för ökad konsumtion av deras produkter.

När utvecklingsländerna uteslutande vill subventionera sådant som är nyttigt; baslivsmedel och gynnar de fattigaste vill EU-kommissionen att våra skattepengar ska kunna gå till reklamkampanjer för bland annat vin, sprit och kött. Ja, ni hörde rätt! Alltså sådant vi av folkhälso- och miljöskäl borde konsumera mindre av.

Det här illustrerar i ett nötskal EU-politikens tydliga både nykoloniala och helt inkonsekventa drag. Vi sätter våra egna företag först oavsett pris i både pengar och försämrad folkhälsa. EU har uttalat sig att man vill minska så kallade miljöskadliga subventioner. Men man kan glatt subventionera stora köttbolag och producenter av alkohol. EU vill bekämpa fattigdom i världen, men utvecklingsländernas program för att säkra produktionen av baslivsmedel ska motarbetas med kraft.

Och det mest absurda i detta är att EU-kommissionen vill mer än tredubbla bidragen till dessa reklamkampanjer. Från 600 miljoner kronor per år till nästan två miljarder kronor årligen vid år 2020. EU lägger också in förslag på nya produkter som ska kunna få bidrag; choklad, bageriprodukter och öl. Just det, belgiska praliner, franska croissanter och tysk öl är ju verkligen sådant som vi européer måste konsumera mer av. Eller?

Europas länder befinner sig i ekonomisk kris och tvingas spara på viktiga saker som skola och sjukvård. Men detta krassa läge har inte drabbat EU:s byråkrater som fortsätter att ösa mångmiljonbelopp från våra gemensamma resurser över sådant som vi egentligen borde göra mindre av.

Grundproblemet är att så mycket av det som händer i EU sker i det fördolda. Det är bra att landsbygdsminister Eskil Erlandsson (C) har kritiserat höjningen av dessa bidrag, men det är ingen fråga han väljer att ta strid i. Jag frågar mig varför? Förutom att det handlar om mycket pengar är det en viktig principiell fråga.

Ska EU i internationella förhandlingar driva att utvecklingsländer inte får subventionera baslivsmedel medan man själv öser hundratals miljoner över alkohol- och sockerindustrin? Ska vi å den ena sidan vilja förbättra folkhälsan, men å den andra ge gigantiska bidrag till det som får oss att må sämre?

Nej. Stå upp för alla länders rätt att brödföda sig själva och sluta subventionera det som är skadligt. Det borde vara en självklarhet. Men dessvärre är det inte så. Inte än.

Jens Holm (V), riksdagsledamot och författare till EU – inifrån.

Kriget mot terrorismen

Jag såg filmen Dirty Wars på biografen Zita igår. Filmen är en mycket gripande och uppslitande uppgörelse med USAs s k krig mot terrorismen. Nation-journalisten Jeremy Scahill reser till Afghanistan, Jemen och Somalia för att se effekterna mot kriget. Vi vet redan att mängder av civila har dödats av USA-soldater i de länderna. Men det riktigt oroväckande är hur utövarna allt oftare blir kontrakterade bolag – ex vis Blackwater – eller hemliga förband inom USAs armé, ex vis JSOC. Filmen ställer frågan när allt detta ska sluta? Det underliggande svaret är; hur länge som helst. Scahill reser sedan tillbaka till sitt hemland, USA, och försöker avkräva svar från ansvariga politiker och militären; varför dödar ni civila? Varför låter ni det fortgå? Antingen får han inget svar och när han får ett handlar det alltid om samma sak; vi måste bekämpa terrorismen.

Efteråt diskuterade jag, Carl Tham, Sven Britton (S) och Pernilla Stålhammar (MP) filmen. En man i publiken frågade vad kriget mot terrorismen gör med oss som människor. Bra fråga och eg för svår för mig att försöka svara på. Men om jag får vända lite på frågan; hur påverkar USAs krig mot terrorismen resten av världen, inklusive Sverige? Ett av svaren kom i dagens rapport från Reportrar utan gränser, om (den minskande) pressfriheten i världen. Dagens Nyheter skriver idag om rapporten i artikeln ”USAs terrorjakt slår mot pressfriheten” (som jag dessvärre inte hittar på nätet, länk någon?). Sverige är sämst i Norden på pressfrihet. Varför? Svar: FRA och terrorjakten. USA och Storbritannien rasar på rankingen. Varför? Svar: jagandet efter visselblåsare som Edward Snowden, Julian Assange och Bradley Manning i syftet att bekämpa terrorismen.

Vissa kan med viss rätt hävda att det finns ju länder som är långt värre än USA och Storbriannien både vad det gäller pressfrihet och att kränka mänskliga rättigheter över lag. Jo, det kan man lugnt säga. Titta på Kina, Jemen, Syrien, Etiopien, Marocko för att nämna några. Det ska självfallet kritiseras. Hårt. Men det stora problemet med USAs s k krig mot terrorismen är att hur det påverkar resten av världen. USAs terrorjakt har sänt ut en signal rätt ut till världens alla diktatorer; allt ont ni har gjort och ämnar göra i framtiden kan ni fortsätta med bara ni gör det i namnet av kriget mot terrorismen. Kina jagar minoriteter som uigurerna i namnet av terrorjakten (inte undra på att några uigurer hamnade på Guantánamo, trots att de var helt oskyldiga). Marocko ockuperar Västsahara och kallar Polisario för terrorister. I Jemen jagas påstådda terrorister med drönare. Oskyldiga fängslas och torteras. Allt i namnet av kriget mot terrorismen. När jag satt i EU-parlamentet granskade vi USAs s k rendition program; när människor hämntades från världens alla hörn (även från Sverige) och sattes i hemliga fångläger. De få gånger vi lyckades baxa ansvariga personer till Bryssel för förhör med vårt utskott fick vi till svar att terrorjakten ibland kunde kräva okonventionella metoder.

Kort och gott. Om USA får bedriva terrorjakt kommer andra också att göra det.

Detta är mycket bekymmersamt och självklart helt oacceptabelt. Vi måste gå till botten med den s k terrorjakten. Även vi i Sverige har ett ansvar; samarbetet NSA-FRA, svenska truppen i Afghanistan, utvisandet av Ahmed Agiza och Muhammed Alzery, de s k Djuboutisvenskarna, svensken Joaquin Perez som nu suttit snart tre år i colombianskt fängelse och det totala tigandet från utrikesminister Carl Bildt. Ja, detta är bara några exempel.

Jag gillar för övrigt Pierre Schoris artikel i ETC igår om att ge Edward Snowden en fristad i Sverige. Ja, men hur gör vi?

Sist, jag har just fått svar på min fråga till statsminister Fredrik Reinfeldt om NSAs övervakning av det svenska ordförandeskapet i EU och klimattoppmötet i Köpenhamn 2009. Regeringen tycker uppenbarligen att detta förfarande är helt oproblematiskt. Annars hade de förstås agerat. Det tycker jag är problematiskt.

Frihandel ska inte gå före rätten till mat

Läs mitt inlägg i Svenska dagbladet idag om miljö, rätten till mat och WTO.

Frihandel ska inte gå före rätten till mat
Svenska dagbladet, 2013-12-04
USA har nyligen dragit Indien inför Världshandelsorganisationen, WTO. Indien har enligt USA otillbörligen gynnat lokal produktion av solpaneler inom ramen för landets nationella solenergiplan. I våras fälldes Kanada av WTOs tvistelösningsmekanism, efter anmälan av Japan och EU, för att provinsen Ontario haft utvecklandet av lokala jobb och företag som ett av kriterierna i sin omfattande satsning på förnybar energi. Ett antal länder har WTO-anmält Australiens beslut om att cigarettpaket utan reklam (s k plain packages). Förslaget påstås vara handelsstörande.

Detta är bara några exempel på hur frihandel och WTO ibland står i motsättning till progressiva initiativ för t ex miljö, livsmedelssäkerhet och folkhälsa. Just nu pågår WTOs stora möte på Bali, Indonesien. Det borde vara ett gyllene tillfälle att verka för en mer progressiv handelsordning.

Dessvärre tycks inte den svenska regeringen och handelsminister Ewa Björling (M) ha några sådana ambitioner. Indien och många andra utvecklingsländer driver rätten att på olika sätt främja livsmedelssäkerheten i sina länder. I Indien handlar det om att kunna lagerhålla inhemska livsmedel för att garantera rätten till mat för ett antal hundra miljoner invånare som varje dag kämpar för att äta sig mätta. Andra utvecklingsländer har liknande system, med gynnsam offentlig upphandling för vissa livsmedel, subventioner och rabatter på basföda för att nämna några exempel. Sverige och EU har motsatt sig detta.

Detta kanske inte är det mest optimala i alla lägen. Men motsatsen med omfattande avregleringar på livsmedelsområdet har redan tillämpats i främst Latinamerika och de karibiska länderna på 1980- och 1990-talet. Och det gick inte så bra. Ett exempel är Haiti som 1995, efter påtryckningar från Världsbanken och IMF, sänkte sina tullar på ris från 50 till endast 3 procent. Detta fick till följd att landet snart blev helt beroende av statssubventionerat ris från USA istället. Så länge som priserna var låga var läget kanske hanterbart. Men när priserna på livsmedel sköt i höjden vid 2006 blev livsmedelskatastrofen ett faktum för landet. Därför har många utvecklingsländer nu valt återreglering och större offentligt engagemang för att garantera livsmedelsproduktionen. Utifrån ett strikt frihandelsperspektiv är detta förstås handelsstörande, men i den andra vågskålen ligger rätten till mat. Ur det perspektivet är utvecklingsländernas agerande inte särskilt svårt att förstå.

Dessutom är det ju exakt detta som de industrialiserade länderna har gjort i decennier och fortsätter att göra för att trygga sin egen livsmedelsförsörjning. EUs jordbrukssubventioner, exempelvis direktstöd, interventionsuppköp, marknadsföringspengar och exportbidrag är som bekant mycket omfattande och har alla som syfte att garantera den Europeiska produktionen och skydda den europeiska marknaden. EU har nyligen infört en särskild ”krisreserv” på många miljarder kronor för att skydda den europeiska jordbruksproduktionen vid ”allvarliga marknadskriser”. USAs stöd är likartade och också mycket omfattande. Detta har gett dessa två ekonomier enorma konkurrensfördelar på världsmarknaden.

Jag antar att det är utifrån frihandelsperspektivet som Eva Björling och EU har tagit strid mot utvecklingsländerna. Det här är dessvärre inte första gången det sker. EU – och nästan alltid uppbackade av Sverige – sätter nästan alltid liberalisering och avregleringar före andra viktiga målsättningar.

Det är tröttsamt att det så ofta ska bli konflikter mellan viktiga intressen. Handelspolitiken borde i större utsträckning respektera fundamentala rättigheter som rätten till mat och att bekämpa klimatförändringarna (som på sikt äventyrar liv på stora delar av vår planet).

Det borde inte vara omöjligt att hitta en väg ur denna låsning. Större respekt för enskilda länders målsättningar om en progressiv miljöpolitik och rätten till mat måste vara en självklar utgångspunkt i handelspolitiken. Rent regelmässigt skulle Eva Björling kunna driva att artikel 20 i GATT, WTOs ursprungsfördrag, borde stärkas och få en mer framskjuten position. Artikel 20 ger enskilda länder rätt att vidta handelsrestriktiva åtgärder för miljön, djur och folkhälsa, även om det strider mot frihandelsprinciperna. Men idag är artikeln omgärdad av formuleringar som kräver att dessa åtgärder inte får göras på ett handelsdiskriminerande sätt eller vara ett ”dolt handelshinder”. Detta gör att artikel 20 är nästan omöjlig att använda.

Vi vet att detta WTO-möte inte kommer att gå till historien som det som löste upp alla knutar i världshandeln. Men om Eva Björling på något sätt vill sätta ett positivt avtryck borde hon och EU släppa frihandelsdogmen och ge större möjligheter för utvecklingsländer att brödföda sig själva samt verka för starkare miljöskrivningar i WTOs grundtraktat.

Frihandel borde inte vara ett mål i sig. Allas rätt till mat och en planet i balans borde däremot vara det.

Jens Holm (V), riksdagsledamot och tidigare ledamot av EU-parlamentets handelsutskott

Steg framåt, AP-fonderna

AP-fondernas etikråd meddelade igår att man avinvesterar (tar bort sina placeringar) från fyra bolag. Mycket glädjande! Två av dessa, Incitec Pivot och Potash, sysslar med utvinning av fosfat i det av Marocko ockuperade Västsahara. De andra företagen var Walmart (som behandlar sina anställda illa) och Freeport (har genom sin gruvverksamhet i Indonesien förstört miljön i stor omfattning).

Detta är ett utmärkt exempel på hur våra stora kapitalplacerare borde agera. Jag har länge tyckt att de svenska AP-fonderna har varit alldeles för passiva vad det gäller deras investeringar. Det handlar om mångmiljardbelopp och idag är tyvärr mycket av dessa placerade i fossilföretag och annat som bara gör vår värld sämre. Ja, det här är egentligen våra gemensamma pengar. När jag och min kollega Ulla Andersson gjorde en granskning av AP-fondernas placeringar kom vi fram till att de hade investerat i nästan 10 miljarder kronor i världens sex största oljebolag. Hur mycket de satsat på förnybar energi gick inte att få uppgifter om eftersom de beloppen var så små.

En av AP-fonderna borde göras om till en grön investeringsfond för klimatet. Samtliga borde få mycket hårdare placeringskrav där fokus borde vara på hållbarhet och mänskliga/fackliga rättigheter. Skulle vi ställa sådana krav på AP-fonderna skulle förstås miljarder kronor börja göra nytta istället för att – som nu – bidra till ökade utsläpp. Det skulle också sända tydliga signaler in i hela finansbranschen om att nu är det långsiktigt ansvar som gäller, istället för kortsiktiga vinster.

Bra steg framåt av AP-fonderna alltså. Men man har fortfarande långt kvar att gå.

Ta ansvar för övervakningen

Läser om datorteknikern Edward Snowden som nyligen har avslöjat USAs säkerhetstjänst, NSAs, storskaliga övervakning av miljontals människors elektroniska kommunikation. Han riskerar nu att sitta inspärrad i fängelse för resten av sitt liv och bli klassad som persona non grata i sitt eget land, USA. Killen är 29 år. Jag hoppas det inte ska bli fallet. Edward Snowden borde betraktas som dissident eller en potentiell politisk fånge; en person som med öppna och fredliga medel motsatt sig sitt lands orättfärdiga metoder. Glöm inte att USA befinner sig i krig mot ”terrorism”. Redan nu har tusentals oskyldiga drabbats, bland annat som en följd av att de hamnat i register. Edward Snowden har avslöjat en viktig komponent i detta krig. Nu vill han söka asyl i Island. Det kommer att bli svårt eftersom han måste ta sig dit för att kunna söka det skyddet. Tänk om någon modig nation istället kunde sträcka ut sin hand och erbjuda Snowden ett skydd mot den häxjakt som amerikanska myndigheter nu garanterat nu inlett mot honom? Aftonbladets kulturchef Åsa Lindeborg för idag ett sådant resonemang. För 40 år sedan hade Snowden kunnat få en fristad i Sverige som desertör till Vietnamkriget. Hur står vi idag upp för de som värnar våra grundläggande friheter?

Vad har vi förresten för garantier för att vår e-post inte ligger i ett register hos NSA? Vi korresponderar ju via Google, Facebook, Hotmail o s v. Vad som kanske är ännu mer upprörande är att flera svenska myndigheter har sin korrespondens via dessa företag – som samarbetar med USAs säkerhetstjänst. Här borde Sverige agera. Jag kräver idag att justitieminister Beatrice Ask ska göra det hon kan för att säkerställa att korrespondens med våra myndigheter inte kan hamna i ett övervakningsregister i USA.

Telia, regeringen och etiken

Telia-Uzbekistanaffären visar vad som händer när regeringen låter stora statsägda företag agera som de vill. Finansmarknadsminister Peter Norman säger att de statliga företagen å ena sidan måste ta ett större etiskt ansvar, å den andra har han inte ens utfärdat några ägardirektiv för Telia Sonera, trots att svenska staten är den i särklass största ägaren av företaget. Svenska Dagbladets Andreas Cervenka har rätt när han sätter fokus på regeringens ansvar i denna härva. Han skriver:

Antingen har Telia Sonera gjort affärer med Uzbekistans diktator och sedan ljugit om det med regeringens goda minne. Eller så har regeringen i praktiken noll koll på vad som sker i ett bolag där man har huvudansvaret som ägare.

Exakt! Vilket är värst, att Norman-Reinfelt ljuger eller att de helt stoppar huvudet i sanden?

I oktober i fjol förhörde vi i näringsutskottet teliachefen Lars Nyberg och Peter Norman. Jag var inte speciellt imponerad av de svar jag fick, men Nyberg lovade iallafall att deras interna utredare, Björn Riese, samt överåklagaren vid Riksenheten mot korruption skulle få tillgång till ALL information i härvan.

Idag avslöjar DN att så inte är fallet. Epost från 2007 visar att Telia Soneras kommande affärer i Uzbekistan hade direkta kopplingar till diktatorn Islam Karimov och hans dotter Gulnara Karimova. Telia kan knappast längre fortsätta att hävda att de agerade i god tro när de köpte licenserna från de Gibraltarregistrerade företaget Takilant (som är tätt kopplat till Gulnara Karimova). Hur länge till kommer Telia Sonera kunna förneka att man visste att man gjorde affärer med regimen Tasjkent?

Som riksdagsledamot och ledamot av näringsutskottet känner man sig en smula… lurad, måste jag säga. Finns det mer information som Telia undanhåller? DN ställer idag den frågan till Björn Riese:

”Kan du vara säker på att det inte finns fler relevanta uppgifter som du inte fått från Telia Sonera?

– Nej, svarar Biörn Riese.”

Nej, hur ska han kunna svara annorlunda…

Jag accepterar inte detta hemlighetsmakeri.

Vad säger ansvarig minister Peter Norman? Vad visste han egentligen? Och när kommer nästa skandal om våra bolags ageranden? Hur har Telia Sonera agerat i de andra närliggande icke-demokratiska staterna? Är det inte dags att regeringen berättar vad man vill med våra statliga företag?

Ska Telia vara i en genomkorrupt diktatur?

Snart kommer vi i näringsutskottet att förhöra Telia-Soneras VD Lars Nyberg samt finansmarknadsminister Peter Norman. Anledningen är förstås Telia-Soneras verksamhet i Uzbekistan.

Några av mina frågor är:
Kan Lars Nyberg verkligen garantera att Telia-Sonera kan vara verksamma i en genomkorrupt diktatur utan att befläckas av systemet där?
EUs släppte det sista av sina sanktioner mot Uzbekistan först i otober 2009. Telia gick alltså in i en stat som EU hade sanktioner mot. Var det lämpligt?
Har Telia själva träffat företrädare för Takilant? Hur kan man annars göra en jätteaffär på 2,2 miljarder kronor?
Vilket mandat har de externa granskarna som Telia har tillsatt fått? Ska de bara titta på transaktionen till låtsasföretaget Takilant eller gör de en större genomlysning av hela Telias verksamhet i Uzbekistan? Kan vi få se uppdraget till de externa granskarna (Mannheimer-Svartling)?
Hur ser det ut i det andra, tvivelaktiga, länderna där Telia är verksamt; exempelvis Kazakstan och Tadjikistan? Hur agerar man för att förhindra korruption och att man blir utnyttjade av respektive regim?

Om jag inte får tillfredsställande svar på det ovanstående kommer jag uppmana Lars Nyberg att Telia-Sonera ska lämna Uzbekistan snarast möjligt.

Jag vill också veta från Peter Norman: Svenska staten är största ägare i Telia-Sonera (37,3 procent), men regeringen har ingen separat strategi för vad man vill göra med Telia-Sonera. Det finns ex vis inga ägardirektiv. Hur ska regering och riksdag kunna öka inflytandet över Telia-Sonera? Anser Norman att det är nödvändigt? Hur gick det med det vällovliga utspelet från i våras, att de statliga företagen (Telia i synnerhet) måste ta ett större ansvar?

Blott fromma förhoppningar, finansmarknadsministern

Finansmarknadsminister Peter Norman skriver idag på DN-debatt att de statliga företagen måste ta ett större etiskt ansvar. Det är bra, men jag hade önskat om Norman i egenskap av ansvarig minister kunde föreslå konkreta åtgärder för hur våra gemensamt ägda företag skulle kunna agera med större etik. Detta gör man förträdesvis genom de ägardirektiv som regeringen kan utfärda till de statliga företagen.

Vi i Vänsterpartiet har exempelvis föreslagit nya ägardirektiv för Vattenfall (scrolla ned till ”Styrningen av Vattenfall) så att företaget ska kunna gå från klimatbov till klimathjälte (genom att bara satsa på förnybart och ha som ambition att vara det ledande företaget i klimatomställningen).

Jag har också skrivit till Norman och bett honom agera för att AP-fonderna ska förvalta våra pensionspengar på ett etiskt sätt. Exempelvis genom att man tar bort placeringarna i smutsig oljeverksamhet (Lundin Oil m m) och investerar etiskt i förnybart och i företag som inte vidrar till övergrepp på mänskliga rättigheter. Vänsterpartiet har föreslagit att en av pensionsfonderna borde bli en renodlad investeringsfond för klimatomställningen. Norman har visserligen varit trevlig att resonerma med, men att tydligare utöva inflytande över våra gemensamt ägda företag det vill han inte.

Och de apotek som Norman varit med och privatiserat nolltaxerar numera och flyttar vinsterna till skatteparadis. I glesbygden har vi kanske snart inga apotek kvar. Staten får INTE öppna några nya apotek, det har Norman och regeringen sett till. Tyvärr är detta kanske tydligare exemplet på regeringen och Peter Normans styre över statliga företag, men inte direkt till gagn för svenska folket.

Så medan våra pensionspengar fortsätter att göda det internationella oljekapitalet, Vattenfall släpper ut mer än svenska folket tillsammans och apoteksmiljarderna flyttar till kanalöarna har vi en finansmarknadsminister som i bästa fall har lite fromma förhoppningar om etik hos de företag vi äger gemensamt.

Så var det med etiken hos våra gemensamt ägda företag.