Läs påven

I påven Franciskus första rundskrivelse, s k encyklika, Laudato Si ägnas hela utrymmet till miljöproblemen, klimatförändringen och världens orättvisor. Det är en viktig text  och kanske den tydligaste uppgörelsen med vår ekonomiska modell som skrivits de senaste åren.

Tillståndet är som bekant akut och påven skriver: ”Aldrig har vi skadat och misshandlat vårt gemensamma hem såsom under de senaste två hundra åren” (s 39).  Påven Franciskus påpekar att det som inträffat ingalunda är följden av oturliga omständigheter. Det är en direkt konsekvens av det ekonomiska system som vi lever under och där ett fåtal överkonsumerar och begränsar livsutrymmet för andra samt förstör miljön. Som ett exempel på detta konstateras det att den södra delen av halvklotet är rikt på naturresurser,  men dess möjlighet till utveckling förhindras av ”ett system av kommersiella relationer och ägande som är strukturellt sett perverst” (s 38). Utvecklingsländernas råvaruberoende, utlandsskuld och mottagande av miljöfarligt avfall från rika länder är exempel på dessa perversa strukturer, enligt encyklikan.

Hos påven blir orättvisor, fattigdom och det allvarliga miljötillståndet en del av ett och samma problem. Franciskus tar t ex upp det oacceptabla i att bygga upp skyddade områden där det är rent och fint, medan människor utanför lever i nöd och med stora miljöproblem. Han skriver: ”En verkligt ekologisk ansats måste alltid vara en social ansats; den måste integrera frågor om rättvisa i debatter om miljön. Man måste kunna höra klagoropen både från jorden och från de fattiga” (s 35). På samma tema skriver han lite längre fram: ”Sålunda måste varje ekologisk ansats också inkludera det sociala perspektivet som värnar de grundläggande rättigheterna för de fattiga” (s 68-69). Man får också säga att påven har ett tydligt klassperspektiv. Förutom att kamp mot orättvisor är en röd tråd genom hela encyklikan märker man det t ex hur han formulerar sig kring konsumtion. Där många andra rutinmässigt kritiserar ”konsumtionssamhället” som ett allmänt begrepp är påven tydlig med att påpeka att det är ”konsumtionsnivåerna i vissa privilegierade sektorer” (s 126) som är ohållbara. Här hade det varit intressant om han problematiserat konsumtionsmönster lite mer. Även om det är industriländerna som skapat konsumtionssamhället som livsform är det ett mönster som sprider sig snabbt över världen. Hur ska det hanteras?

Helt i linje med FNs klimatkonvention understryker encyklikan att det är världens rika som ansvaret att skyndsamt minska sina utsläpp och hjälpa de som här och nu drabbas. Den understryker också vikten av internationellt samarbete, och inte minst globala beslut för att lösa de svåra miljöfrågorna och konstaterar att det globala samfundet tidigare varit kapabla att fatta beslut (t ex Montrealprotokollet mot freoner och Baselkonventionen mot transporter av farligt avfall samt CITES mot handel med utrotningshotade arter), men att man alltsedan FNs första stora miljökonferens i Stockholm 1972 har det internationella samfundet gjort för litet och att det idag är dags för, mer av överstatliga regleringar och ytterst ”en sann politisk världsauktoritet” (s 129). Påven preciserar inte, men förslaget osar världsparlament. Eller varför inte en permanent parlamentarisk församling med enda syfte att driva på klimatförhandlingarna, som föreslaget av undertecknad?

Ett återkommande tema i Laudato Si är det ohållbara, både socialt och miljömässigt, i fokuserandet på kortsiktig vinst, eller profit som faktiskt är begreppet påven genomgående använder. ”Vi måste avfärda det magiska begreppet marknaden”, skriver han liksom ”att tro att problem kan lösas genom att öka profiten för företag eller individer” ( s 139). Han fortsätter och menar att principen om maximerad profit är en ”missuppfattning av hela begreppet ekonomi” (s 142) när det alltid finns någon annan eller annat som har betalat priset för profiten (han exemplifierar med skövlade skogar, förstörd biodiversitet eller ökade utsläpp). Än mer radikal blir påven när han slår fast att den privata äganderätten ”inte är något absolut eller okränkbart” (s 69). Jag skulle gärna vilja höra Kristdemokraternas svar på detta…

Påven gör också upp med vanföreställningar inom kristendomen som att människan getts rätten att ”dominera världen”. Det handlar snarare om en ansvarsfull relation mellan människan och naturen, där vi har det vi har endast till låns och inte som ett evigt okränkbart ägande (s 49).

Påven menar också att den finansiella krisen 2008 och räddandet av bankerna var en missad möjlighet. Här menar påven att det fanns en chans att utveckla en ny ekonomi baserad på andra grunder. Men istället konstaterar han lakoniskt att rädda banker, på allmänhetens bekostnad, bara har stärkt den absoluta makten i det finansiella systemet (s 138). En alternativ väg hade kunnat vara minskad tillväxt inom vissa områden och att andra, som inte tär på planeten eller som idag måste få växa av jämlikhetsskäl, ska kunna få växa. Påven ser detta som en möjlighet och lutar sig mot det som nuförtiden brukar kallas för en cirkulär ekonomi, med ett lägre resursuttag och större andel återvinning och återanvändning.

 

Påven är också rätt specifik när han talar om vad som bör göras. Utgångspunkten måste vara principer om rättvisa, historiska utsläpp och gemensamma med olikartat ansvar utifrån respektive lands förmåga, principer som idag är inskrivna i de internationella klimatförhandlingarna. Han varnar också för principen om att ”internalisera” miljöförstörande kostnader genom att sätta pris på utsläpp. Det riskerar att drabba länder i behov av utveckling (och därmed utsläpp, även om det inte nämns specifikt) och påven konstaterar:  ”Även här blir det de fattiga som får betala priset” (s 125). Här hade encyklikan med fördel kunnat belysa ett antal förslag som tagits fram om att hitta rättvisa lösningar för att internalisera miljöskador och överlag ha rättvisa lösningar på klimatproblemet, exempelvis Greenhouse Development Rights.

Påven angriper de som tror att miljöproblemen och världens fattigdom kommer att lösa sig automatiskt med ny teknik eller med ”marknadstillväxt” (s 81). Det är inte så att är skeptisk till ny teknik (se s 76 ff och kap om GMO), men det går inte ensidigt att förlita sig till den om man inte samtidigt omfördelar och bestämmer sig för vilka problem tekniken ska hjälpa oss att lösa. Genmodifierade grödor tas upp, och där menar påven, kanske förvånande för vissa, att växtförädling alltid har skett och är ett naturligt verktyg för att uppnå större skördar och grödor som är bättre anpassade till olika förhållanden. Ja, intressant är att det inte tycks vara GM-tekniken som sådan som är största bekymret för den katolska kyrkans överhuvud, utan snarare att de ekonomiska intressena som driver GMutvecklingen är ”koncentrerade till ett fåtals ägares händer” (s 99) och där småbrukare blir beroende av att köpa utsädet från rättighetsinnehavarna samt att GM-tekniken ”förstör komplexa ekosystem och minskar mångfalden i produktionen” (s 100).

Påven Franciskus kritiserar också  system med utsläppskrediter, där länder eller personer kan kompensera för sina utsläpp. Han menar att detta står i vägen för ”den radikala omställning som omständigheterna kräver” och innebär att ”överdriven konsumtion hos vissa länder och sektorer bibehålls” (s 126). Här hade det varit intressant att få veta mer och om påven utmanat sig själv med att fråga om det inte kan finnas krediter som också finansierar en del rätt bra projekt i utvecklingsländer.

De 180 sidorna i Laudato Si måste vara en av dagens hårdaste vidräkningar med inte bara det konsumtions- och slit-och-slängsamhälle som vi lever i, utan hela vårt ekonomiska system som vi ibland benämner som kapitalismen. Det är ett system som göder orättvisor och miljöförstörelse och ja, där Mammon är heligare än påven. Men det här är också en text som är en stark uppmaning till handling. Kanske ett rop i elfte timmen? Men tajmingen är bra, inför klimattoppmötet i Paris om några månader. Det faktum att påven talar till 1,2 miljarder katoliker i världen och självklart alla andra intresserade gör att stödet för en radikal klimatpolitik just nu har stora möjligheter att växa . Dessutom är jag vansinnigt nyfiken på vad svenska kristdemokrater och kristna överlag säger om påvens encyklika.

Laudato Si betyder för övrigt ”lovad vare du” och är en återkommande fras i  Franciskus av Assisis dikt Solsången. Citaten i min text är tagna direkt från Laudato Si och översatta av mig.

Läs gärna Maria Schottenius recension av Laudato Si och Bill McKibbens.

EU löser inte flyktingkatastroferna

EU-toppmötet beslutade igår om ett antal åtgärder som ska komma tillrätta med flyktingkatastroferna på Medelhavet. Man kan bara önska EU-ledarna lycka till, för med det här beslutet är det inte mycket som kommer bli bättre. Tyvärr. En av de stora nyheterna är att man ska tredubbla anslagen till den Frontexledda operationen Triton. Det kan låta bra, men problemet med Frontex och Triton är att huvuduppdraget inte är att rädda liv, utan att kontrollera EUs yttre gränser. Och det är också i fokus för hela slutsatserna; att hålla asylsökande bort från EUs gränser (inget beslut om lagliga vägar, inga nya kvotflyktingar, ingen uttalad räddningsoperation, däremot tal om förhindra ”illegala” flyktingar).

Vi i Vänsterpartiet hade istället önskat att man inrättat en operation med ett enda uttalat syfte, nämligen att rädda liv. En sådan fanns tidigare, Mare Nostrum, under italiensk flagg. En Mare Nostrum II finansierad med medel från EU och dess medlemsstater hade därför varit det bästa. Stefan Löfven sägs också ha lyft frågan om (fler) lagliga vägar in i Europa. Det är bra, men man undrar vad han egentligen sa och med vilken emfas. I EU-nämnden i onsdags var det tyvärr ingen övertygande argumentation han tillämpade. Han nämnde visserligen ordet humanitära visum, men på min direkta fråga om det var något han skulle driva så kunde han tyvärr inte svara ja.

Läs gärna mer vad vi tog upp inför EU-toppmötet.

Granska FRA:s samarbete med NSA

Riv upp FRA-lagen och stoppa och granska FRAs samarbete med NSA. Imorgon röstar vi om dessa krav (reservation 2 och 5), som vi lagt fram från Vänsterpartiet. Läs vårt debattinlägg i ETC där eller nedan.

Granska FRA:s samarbete med NSA
ETC, 2015-03-03
Under 2013 avslöjades flera fall av massavlyssning utförda av USA:s underrättelsetjänst, National Security Agency, NSA. Miljontals människor, internationella organisationer och stats- och regeringschefer hade fått sina telefoner och sin elektroniska kommunikation avlyssnade av NSA.

Med stöd av läckta dokument från den tidigare NSA-medarbetaren Edward Snowden kunde SVT:s Uppdrag granskning i december 2013 avslöja att även svenska FRA hade varit delaktiga och behjälpliga i delar av NSA:s övervakningsverksamhet.

Uppdrag Granskning avslöjade exempelvis att ledningen för FRA besökte NSA under april 2013. Enligt de hemliga dokumenten framgick att NSA och FRA har förberett gemensamt agerande i det NSA-initierade programmet Winterlight som möjliggör hackande av andras datorer. Enligt de hemliga dokumenten ska FRA också blivit en del av NSA:s övervakningssystem Xkeyscore som gör det möjligt att samla in miljontals personers data kring e-post, sociala medier, sökhistorik och chattar på nätet.

Enligt Snowdendokumenten framgår också att NSA ser FRA som en strategisk allierad, i synnerhet avseende informationsinhämtning från internetkablar i Östersjön, till exempel från Ryssland. När den grävande brittiske journalisten Duncan Campbell vittnade om NSA-skandalen i EU-parlamentet i september 2013 pekade han ut Sverige och FRA som den viktigaste parten, vid sidan av USA och Storbritannien, i NSA:s globala övervakningsverksamhet.

I flera länder har omfattande granskningar inletts om deras respektive länders och underrättelseorgans inblandningar i NSA:s övervakningsverksamhet. I Sverige har emellertid största möjliga tystnad rådit. Varför det? Tycker vi att det är helt oproblematiskt att NSA har kunnat övervaka våra samtal och vad vi gör på nätet? Och nu när allt pekar på att FRA har varit en aktiv och lojal medarbetare i denna globala illegitima och integritetskränkande övervakningsverksamhet, ska vi då bara fortsätta att tiga?

Regeringen presenterade nyligen skrivelsen ”Integritetsskydd vid signalspaning i försvarsunderrättelseverksamhet” (2014/15:27). Det är regeringens svar på granskningsorganet SIUN:s årsrapport över FRA:s verksamhet. Det år man granskat är 2013, alltså det år då hela NSA-skandalen briserade med full kraft. Vad säger SIUN om att FRA pekas ut som NSA:s mest strategiska allierade näst Storbritanniens signalspaningsorgan GCHQ? Vad säger regeringen? Det skrämmande är att FRAs eventuella samarbete med NSA inte bemöts med en enda stavelse i vare sig SIUN:s årsrapport eller regeringens skrivelse.

Vänsterpartiet har kontaktat både SIUN och Datainspektionen för att ta reda på om man gjort någon separat granskning av FRA:s påstådda samarbete med NSA. Men någon sådan granskning har inte gjorts. Därför är det hög tid att gå till botten med Sveriges roll i NSA:s övervaknings- och avlyssningsverksamhet. Riksdagen bör tillsätta en parlamentarisk granskningskommission för att gå till botten med FRA:s samarbete med NSA samt andra delar av NSA:s övervakningsverksamhet. Dessutom måste FRA-lagen rivas upp och göras om. FRA ska inte ha möjlighet att avlyssna signaler som går genom kabel, det vill säga vår internettrafik.

Det är hög tid för en ny debatt om hoten mot vår integritet och i förlängningen våra mänskliga rättigheter. Därför lägger vi i Vänsterpartiet nu fram förslaget om en granskningskommission av NSA och FRA:s övervakningsverksamhet samt att FRA-lagen ska livas upp. Vårt förslag kommer upp för omröstning i riksdagen imorgon. Vi hoppas på stöd från alla riksdagsledamöter som står för upp integriteten och våra mänskliga rättigheter.

Jens Holm (V), ersättare justitieutskottet
Linda Snecker (V), ordinarie justitieutskottet
Stig Henriksson (V), ledamot försvarsutskottet

Carta de apoyo CONAIE al presidente de Ecuador Rafael Correa

Jag och ett antal kollegor har skrivit till Ecuadors president, Rafael Correa, som stöd till ursprungsfolksorganisationen, CONAIE. Se nedan eller som pdf. Längre ned på svenska.
Nuestra carta de apoyo para CONAIE, dirigida al presidente de Ecuador Rafael Correa. Ver abajo o como pdf: Correa_carta_apoyoCONAIE2015-02-20

Estocolmo, febrero 20 de 2015

Rafael Correa

PRESIDENTE DE LA REPUBLICA DEL ECUADOR
rafael.correa@presidencia.gov.ec

Señor Presidente,

Hemos tenido conocimiento de la decisión de su gobierno de retirar el Comodato mediante el cual, desde 1991, la Confederación de Nacionalidades Indígenas del Ecuador (CONAIE) viene utilizando un inmueble donde funciona su sede nacional.

En tanto que hombres y mujeres políticos comprometidos por la defensa de los derechos humanos y la democracia, apoyamos  la lucha de la CONAIE por la protección del medio ambiente y por alcanzar la justicia social. La histórica movilización de las organizaciones indígenas del Ecuador ha inspirado la lucha de otros pueblos, no solo de la región sino también de otras partes del mundo. Desde Suecia hemos seguido muy de cerca este proceso.

Por las razones anotadas nos sorprende y preocupa la medida que usted ha tomado respecto de la sede de la organización indígena. Tal decisión no abona en nada a su espíritu democrático.

Por lo antes dicho, manifestamos nuestro apoyo y nos solidarizamos con la CONAIE, para que este impase presentado se solucione por la vía del diálogo político respetuoso.

Atentamente,

Jens Holm, diputado parlamento nacional Suecia
Stina Bergström, diputada parlamento nacional Suecia
Amineh Kakabaveh, diputada parlamento nacional Suecia
Wiwi-Anne Johansson, diputada parlamento nacional Suecia
Valter Mutt, diputado parlamento nacional Suecia
Hans Linde, diputado parlamento nacional Suecia
Pernilla Stålhammar, diputada parlamento nacional Suecia
Lotta Johnsson Fornarve, diputada parlamento nacional Suecia
Annika Lillemets, diputada parlamento nacional Suecia

På svenska:

Rafael Correa, Republiken Ecuadors President

President Rafael Correa,

Det har kommit till vår kännedom att er regering har beslutat att avhysa CONAIE från fastigheten som de har nyttjat som huvudkontor sedan 1991.

Som politiskt engagerade män och kvinnor i frågor rörande mänskliga och demokratiska rättigheter stöder vi CONAIE i deras kamp för en levande natur och ett socialt rättvist samhälle. Ecuadors mobilisering av ursprungsfolksorganisationer har inspirerat andra grupper, inte bara i regionen, utan även i andra delar av världen. Vi har, från Sverige, följt denna process på nära håll.

Därför blir vi mycket överraskade och oroade över beslutet angående CONAIEs huvudkontor. Ett sådant beslut är inte förenligt med demokratiska principer.

Med ovanstående sagt, manifesterar vi vårt stöd och solidaritet med CONAIE, med förhoppningen att denna oroväckande situation löser sig via en respektfull politisk dialog.

Högaktningsfullt,

Jens Holm, diputado parlamento nacional Suecia
Stina Bergström, diputada parlamento nacional Suecia
Amineh Kakabaveh, diputada parlamento nacional Suecia
Wiwi-Anne Johansson, diputada parlamento nacional Suecia
Valter Mutt, diputado parlamento nacional Suecia
Hans Linde, diputado parlamento nacional Suecia
Pernilla Stålhammar, diputada parlamento nacional Suecia
Lotta Johnsson Fornarve, diputada parlamento nacional Suecia
Annika Lillemets, diputada parlamento nacional Suecia

När tänker regeringen upphäva datalagringen?

Jag ställer idag två frågor till justitieminister Beatrice Ask med anledning av underkännandet av datalagringsdirektivet. När tänker regeringen upphäva det från svensk lagstiftning? Och tänker regeringen kräva tillbaka de böter som EU utdömt mot oss? Läs på länkarna eller nedan.

Svar inom en vecka.

Fråga 2013/14:566 Tidpunkt för upphävande av datalagringsdirektivet 
av Jens Holm (V) till Justitieminister Beatrice Ask (M)
 
EU-domstolen ogiltigförklarade den 8 april EU:s datalagringsdirektiv. Sverige införde direktivet i svensk lagstiftning den 1 maj 2012. Vänsterpartiet har varit motståndare till datalagringsdirektivet, bland annat för att det strider mot de mänskliga rättigheterna och rätten till privat kommunikation. Domen visar att vi kritiker hade rätt hela tiden.

Sverige har ådömts 3 miljoner i böter från EU för att vi varit sena att införa direktivet i svensk lagstiftning. En dom i EU:s domstol är överordnad nationell lagstiftning. Domen borde alltså leda till att lagändringarna som följde av propositionen Lagring av trafikuppgifter för brottsbekämpande ändamål (prop. 2010/11:46, alltså den svenska implementeringen av datalagringsdirektivet) upphävs snarast möjligt.

Nu är det dags att göra om och göra rätt. Med anledning av domen från EU-domstolen vill jag fråga justitieminister Beatrice Ask:

Avser ministern att verka för att upphäva den svenska versionen av datalagringsdirektivet, och i så fall när?

Fråga 2013/14:567 Återbetalning av skadestånd för datalagringsdirektivet
av Jens Holm (V) till Justitieminister Beatrice Ask (M)
  
EU-domstolen ogiltigförklarade den 8 april EU:s datalagringsdirektiv. Sverige införde direktivet i svensk lagstiftning den 1 maj 2012. Vänsterpartiet har varit motståndare till datalagringsdirektivet, bland annat för att det strider mot de mänskliga rättigheterna och rätten till privat kommunikation. Domen visar att vi kritiker hade rätt hela tiden.

Sverige har ådömts 3 miljoner i böter från EU för att vi varit sena att införa direktivet i svensk lagstiftning. En dom i EU:s domstol är överordnad nationell lagstiftning. Domen borde alltså leda till att lagändringarna som följde av propositionen Lagring av trafikuppgifter för brottsbekämpande ändamål (prop. 2010/11:46, alltså den svenska implementeringen av datalagringsdirektivet) upphävs snarast möjligt.

Nu är det dags att göra om och göra rätt. Med anledning av domen från EU-domstolen vill jag fråga justitieminister Beatrice Ask:

Avser ministern att verka för att EU ska betala tillbaka bötesbeloppet till Sverige?

Nu måste datalagringen stoppas

EU-domstolen underkänner idag EUs datalagringsdirektiv (se pressmedd och domen). Enligt domstolen strider datalagringen mot de grundläggande rättigheterna och inskränker medborgarnas integritet. Vänsterpartiet har hela tiden motsatt sig denna lagstiftning och välkomnar därför dagens dom.  

Det här visar att vi har haft rätt i vår kritik hela tiden. Nu förväntar jag mig att regeringen skyndsamt häver den svenska datalagringen. Regeringen måste också driva på EU så att hela datalagringsdirektivet dras tillbaka. Man kan inte ha ett direktiv som strider mot lagen, det säger sig självt. Att lagra 500 miljoners data- och teletrafik är en oacceptabel kränkning av medborgarnas integritet och i grunden mänskliga rättigheter.

I slutet av 2010 lyckades Vänsterpartiet tillsammans med Miljöpartiet att tillfälligt stoppa den svenska implementeringen av datalagringsdirektivet. Trots stora protester röstades direktivet igenom av riksdagen ett drygt år senare och trädde i kraft sommaren 2012. Den svenska implementeringen av datalagringsdirektivet går till och med längre än vad EU krävde när även missade samtal och mobilers positioner tas upp i den svenska lagstiftningen.

EU:s dubbelmoral slår mot utvecklingsländer

Jag har ett inlägg idag på Dagens Arena. Läs det där eller nedan.

EU:s dubbelmoral slår mot utvecklingsländer
Dagens Arena, 2014-02-14

För några veckor sedan avslutades WTO:s förhandlingar på Bali. Där drev EU och Sverige att Indien och andra utvecklingsländer inte skulle få subventionera baslivsmedel i sina länder. Det var ”handelsstörande” hävdade EU, uppbackade av Sveriges handelsminister Ewa Björling. Nu har Indien och ett 40-tal utvecklingsländer fått några år på sig att avveckla dessa stödprogram. Hur det kommer att påverka de allra fattigaste tog inte WTO hänsyn till.

I dag har vi på EU-nämnden diskuterat ett EU-förslag, rubricerat: ”Informationskampanjer och säljfrämjande åtgärder för jordbruksprodukter på den inre marknaden och i tredjeland” (KOM (2013) 812). Detta handlar om rena subventioner till europeiska livsmedelsföretag och deras reklamkampanjer för ökad konsumtion av deras produkter.

När utvecklingsländerna uteslutande vill subventionera sådant som är nyttigt; baslivsmedel och gynnar de fattigaste vill EU-kommissionen att våra skattepengar ska kunna gå till reklamkampanjer för bland annat vin, sprit och kött. Ja, ni hörde rätt! Alltså sådant vi av folkhälso- och miljöskäl borde konsumera mindre av.

Det här illustrerar i ett nötskal EU-politikens tydliga både nykoloniala och helt inkonsekventa drag. Vi sätter våra egna företag först oavsett pris i både pengar och försämrad folkhälsa. EU har uttalat sig att man vill minska så kallade miljöskadliga subventioner. Men man kan glatt subventionera stora köttbolag och producenter av alkohol. EU vill bekämpa fattigdom i världen, men utvecklingsländernas program för att säkra produktionen av baslivsmedel ska motarbetas med kraft.

Och det mest absurda i detta är att EU-kommissionen vill mer än tredubbla bidragen till dessa reklamkampanjer. Från 600 miljoner kronor per år till nästan två miljarder kronor årligen vid år 2020. EU lägger också in förslag på nya produkter som ska kunna få bidrag; choklad, bageriprodukter och öl. Just det, belgiska praliner, franska croissanter och tysk öl är ju verkligen sådant som vi européer måste konsumera mer av. Eller?

Europas länder befinner sig i ekonomisk kris och tvingas spara på viktiga saker som skola och sjukvård. Men detta krassa läge har inte drabbat EU:s byråkrater som fortsätter att ösa mångmiljonbelopp från våra gemensamma resurser över sådant som vi egentligen borde göra mindre av.

Grundproblemet är att så mycket av det som händer i EU sker i det fördolda. Det är bra att landsbygdsminister Eskil Erlandsson (C) har kritiserat höjningen av dessa bidrag, men det är ingen fråga han väljer att ta strid i. Jag frågar mig varför? Förutom att det handlar om mycket pengar är det en viktig principiell fråga.

Ska EU i internationella förhandlingar driva att utvecklingsländer inte får subventionera baslivsmedel medan man själv öser hundratals miljoner över alkohol- och sockerindustrin? Ska vi å den ena sidan vilja förbättra folkhälsan, men å den andra ge gigantiska bidrag till det som får oss att må sämre?

Nej. Stå upp för alla länders rätt att brödföda sig själva och sluta subventionera det som är skadligt. Det borde vara en självklarhet. Men dessvärre är det inte så. Inte än.

Jens Holm (V), riksdagsledamot och författare till EU – inifrån.

Kriget mot terrorismen

Jag såg filmen Dirty Wars på biografen Zita igår. Filmen är en mycket gripande och uppslitande uppgörelse med USAs s k krig mot terrorismen. Nation-journalisten Jeremy Scahill reser till Afghanistan, Jemen och Somalia för att se effekterna mot kriget. Vi vet redan att mängder av civila har dödats av USA-soldater i de länderna. Men det riktigt oroväckande är hur utövarna allt oftare blir kontrakterade bolag – ex vis Blackwater – eller hemliga förband inom USAs armé, ex vis JSOC. Filmen ställer frågan när allt detta ska sluta? Det underliggande svaret är; hur länge som helst. Scahill reser sedan tillbaka till sitt hemland, USA, och försöker avkräva svar från ansvariga politiker och militären; varför dödar ni civila? Varför låter ni det fortgå? Antingen får han inget svar och när han får ett handlar det alltid om samma sak; vi måste bekämpa terrorismen.

Efteråt diskuterade jag, Carl Tham, Sven Britton (S) och Pernilla Stålhammar (MP) filmen. En man i publiken frågade vad kriget mot terrorismen gör med oss som människor. Bra fråga och eg för svår för mig att försöka svara på. Men om jag får vända lite på frågan; hur påverkar USAs krig mot terrorismen resten av världen, inklusive Sverige? Ett av svaren kom i dagens rapport från Reportrar utan gränser, om (den minskande) pressfriheten i världen. Dagens Nyheter skriver idag om rapporten i artikeln ”USAs terrorjakt slår mot pressfriheten” (som jag dessvärre inte hittar på nätet, länk någon?). Sverige är sämst i Norden på pressfrihet. Varför? Svar: FRA och terrorjakten. USA och Storbritannien rasar på rankingen. Varför? Svar: jagandet efter visselblåsare som Edward Snowden, Julian Assange och Bradley Manning i syftet att bekämpa terrorismen.

Vissa kan med viss rätt hävda att det finns ju länder som är långt värre än USA och Storbriannien både vad det gäller pressfrihet och att kränka mänskliga rättigheter över lag. Jo, det kan man lugnt säga. Titta på Kina, Jemen, Syrien, Etiopien, Marocko för att nämna några. Det ska självfallet kritiseras. Hårt. Men det stora problemet med USAs s k krig mot terrorismen är att hur det påverkar resten av världen. USAs terrorjakt har sänt ut en signal rätt ut till världens alla diktatorer; allt ont ni har gjort och ämnar göra i framtiden kan ni fortsätta med bara ni gör det i namnet av kriget mot terrorismen. Kina jagar minoriteter som uigurerna i namnet av terrorjakten (inte undra på att några uigurer hamnade på Guantánamo, trots att de var helt oskyldiga). Marocko ockuperar Västsahara och kallar Polisario för terrorister. I Jemen jagas påstådda terrorister med drönare. Oskyldiga fängslas och torteras. Allt i namnet av kriget mot terrorismen. När jag satt i EU-parlamentet granskade vi USAs s k rendition program; när människor hämntades från världens alla hörn (även från Sverige) och sattes i hemliga fångläger. De få gånger vi lyckades baxa ansvariga personer till Bryssel för förhör med vårt utskott fick vi till svar att terrorjakten ibland kunde kräva okonventionella metoder.

Kort och gott. Om USA får bedriva terrorjakt kommer andra också att göra det.

Detta är mycket bekymmersamt och självklart helt oacceptabelt. Vi måste gå till botten med den s k terrorjakten. Även vi i Sverige har ett ansvar; samarbetet NSA-FRA, svenska truppen i Afghanistan, utvisandet av Ahmed Agiza och Muhammed Alzery, de s k Djuboutisvenskarna, svensken Joaquin Perez som nu suttit snart tre år i colombianskt fängelse och det totala tigandet från utrikesminister Carl Bildt. Ja, detta är bara några exempel.

Jag gillar för övrigt Pierre Schoris artikel i ETC igår om att ge Edward Snowden en fristad i Sverige. Ja, men hur gör vi?

Sist, jag har just fått svar på min fråga till statsminister Fredrik Reinfeldt om NSAs övervakning av det svenska ordförandeskapet i EU och klimattoppmötet i Köpenhamn 2009. Regeringen tycker uppenbarligen att detta förfarande är helt oproblematiskt. Annars hade de förstås agerat. Det tycker jag är problematiskt.

Frihandel ska inte gå före rätten till mat

Läs mitt inlägg i Svenska dagbladet idag om miljö, rätten till mat och WTO.

Frihandel ska inte gå före rätten till mat
Svenska dagbladet, 2013-12-04
USA har nyligen dragit Indien inför Världshandelsorganisationen, WTO. Indien har enligt USA otillbörligen gynnat lokal produktion av solpaneler inom ramen för landets nationella solenergiplan. I våras fälldes Kanada av WTOs tvistelösningsmekanism, efter anmälan av Japan och EU, för att provinsen Ontario haft utvecklandet av lokala jobb och företag som ett av kriterierna i sin omfattande satsning på förnybar energi. Ett antal länder har WTO-anmält Australiens beslut om att cigarettpaket utan reklam (s k plain packages). Förslaget påstås vara handelsstörande.

Detta är bara några exempel på hur frihandel och WTO ibland står i motsättning till progressiva initiativ för t ex miljö, livsmedelssäkerhet och folkhälsa. Just nu pågår WTOs stora möte på Bali, Indonesien. Det borde vara ett gyllene tillfälle att verka för en mer progressiv handelsordning.

Dessvärre tycks inte den svenska regeringen och handelsminister Ewa Björling (M) ha några sådana ambitioner. Indien och många andra utvecklingsländer driver rätten att på olika sätt främja livsmedelssäkerheten i sina länder. I Indien handlar det om att kunna lagerhålla inhemska livsmedel för att garantera rätten till mat för ett antal hundra miljoner invånare som varje dag kämpar för att äta sig mätta. Andra utvecklingsländer har liknande system, med gynnsam offentlig upphandling för vissa livsmedel, subventioner och rabatter på basföda för att nämna några exempel. Sverige och EU har motsatt sig detta.

Detta kanske inte är det mest optimala i alla lägen. Men motsatsen med omfattande avregleringar på livsmedelsområdet har redan tillämpats i främst Latinamerika och de karibiska länderna på 1980- och 1990-talet. Och det gick inte så bra. Ett exempel är Haiti som 1995, efter påtryckningar från Världsbanken och IMF, sänkte sina tullar på ris från 50 till endast 3 procent. Detta fick till följd att landet snart blev helt beroende av statssubventionerat ris från USA istället. Så länge som priserna var låga var läget kanske hanterbart. Men när priserna på livsmedel sköt i höjden vid 2006 blev livsmedelskatastrofen ett faktum för landet. Därför har många utvecklingsländer nu valt återreglering och större offentligt engagemang för att garantera livsmedelsproduktionen. Utifrån ett strikt frihandelsperspektiv är detta förstås handelsstörande, men i den andra vågskålen ligger rätten till mat. Ur det perspektivet är utvecklingsländernas agerande inte särskilt svårt att förstå.

Dessutom är det ju exakt detta som de industrialiserade länderna har gjort i decennier och fortsätter att göra för att trygga sin egen livsmedelsförsörjning. EUs jordbrukssubventioner, exempelvis direktstöd, interventionsuppköp, marknadsföringspengar och exportbidrag är som bekant mycket omfattande och har alla som syfte att garantera den Europeiska produktionen och skydda den europeiska marknaden. EU har nyligen infört en särskild ”krisreserv” på många miljarder kronor för att skydda den europeiska jordbruksproduktionen vid ”allvarliga marknadskriser”. USAs stöd är likartade och också mycket omfattande. Detta har gett dessa två ekonomier enorma konkurrensfördelar på världsmarknaden.

Jag antar att det är utifrån frihandelsperspektivet som Eva Björling och EU har tagit strid mot utvecklingsländerna. Det här är dessvärre inte första gången det sker. EU – och nästan alltid uppbackade av Sverige – sätter nästan alltid liberalisering och avregleringar före andra viktiga målsättningar.

Det är tröttsamt att det så ofta ska bli konflikter mellan viktiga intressen. Handelspolitiken borde i större utsträckning respektera fundamentala rättigheter som rätten till mat och att bekämpa klimatförändringarna (som på sikt äventyrar liv på stora delar av vår planet).

Det borde inte vara omöjligt att hitta en väg ur denna låsning. Större respekt för enskilda länders målsättningar om en progressiv miljöpolitik och rätten till mat måste vara en självklar utgångspunkt i handelspolitiken. Rent regelmässigt skulle Eva Björling kunna driva att artikel 20 i GATT, WTOs ursprungsfördrag, borde stärkas och få en mer framskjuten position. Artikel 20 ger enskilda länder rätt att vidta handelsrestriktiva åtgärder för miljön, djur och folkhälsa, även om det strider mot frihandelsprinciperna. Men idag är artikeln omgärdad av formuleringar som kräver att dessa åtgärder inte får göras på ett handelsdiskriminerande sätt eller vara ett ”dolt handelshinder”. Detta gör att artikel 20 är nästan omöjlig att använda.

Vi vet att detta WTO-möte inte kommer att gå till historien som det som löste upp alla knutar i världshandeln. Men om Eva Björling på något sätt vill sätta ett positivt avtryck borde hon och EU släppa frihandelsdogmen och ge större möjligheter för utvecklingsländer att brödföda sig själva samt verka för starkare miljöskrivningar i WTOs grundtraktat.

Frihandel borde inte vara ett mål i sig. Allas rätt till mat och en planet i balans borde däremot vara det.

Jens Holm (V), riksdagsledamot och tidigare ledamot av EU-parlamentets handelsutskott

Steg framåt, AP-fonderna

AP-fondernas etikråd meddelade igår att man avinvesterar (tar bort sina placeringar) från fyra bolag. Mycket glädjande! Två av dessa, Incitec Pivot och Potash, sysslar med utvinning av fosfat i det av Marocko ockuperade Västsahara. De andra företagen var Walmart (som behandlar sina anställda illa) och Freeport (har genom sin gruvverksamhet i Indonesien förstört miljön i stor omfattning).

Detta är ett utmärkt exempel på hur våra stora kapitalplacerare borde agera. Jag har länge tyckt att de svenska AP-fonderna har varit alldeles för passiva vad det gäller deras investeringar. Det handlar om mångmiljardbelopp och idag är tyvärr mycket av dessa placerade i fossilföretag och annat som bara gör vår värld sämre. Ja, det här är egentligen våra gemensamma pengar. När jag och min kollega Ulla Andersson gjorde en granskning av AP-fondernas placeringar kom vi fram till att de hade investerat i nästan 10 miljarder kronor i världens sex största oljebolag. Hur mycket de satsat på förnybar energi gick inte att få uppgifter om eftersom de beloppen var så små.

En av AP-fonderna borde göras om till en grön investeringsfond för klimatet. Samtliga borde få mycket hårdare placeringskrav där fokus borde vara på hållbarhet och mänskliga/fackliga rättigheter. Skulle vi ställa sådana krav på AP-fonderna skulle förstås miljarder kronor börja göra nytta istället för att – som nu – bidra till ökade utsläpp. Det skulle också sända tydliga signaler in i hela finansbranschen om att nu är det långsiktigt ansvar som gäller, istället för kortsiktiga vinster.

Bra steg framåt av AP-fonderna alltså. Men man har fortfarande långt kvar att gå.