Marknaden minskar inte sopberget

Vem har inte gått och släpat stora kassar och kartonger med konservburkar, plastbyttor och tidningspapper. När man kommit fram till de gröna insamlingsbehållarna har de redan varit överfulla och smutsiga. Är det lätt att leva miljövänligt då? Nej.

Särskilt i ljuset av att vi svenskar producerar mer och mer sopor (vi slänger nu 450 kg/person = ökning med 50 procent de senaste 20 åren) borde alla politiker vara överens om att vi måste göra det lättare för svenska folket att sortera och bli av med sina sopor. Just förslag i den riktningen presenterades redan för exakt två år sedan i regeringens avfallsutredning ”Mot det hållbara samhället” (SOU 2012:56). Idag är det ”producenterna” (företagen) som ska se till att insamlingen sker. Som vi ser fungerar den insamlingen inte särskilt bra. Därför föreslog avfallsutredningen att kommunerna skulle ta över ansvaret för insamlingen av våra förpackningar och tidningar. Kommunerna samlar ju in allt annat avfall från hushållen, så det vore en helt logisk lösning på det hela.

Skulle kommunerna få ansvaret skulle de kunna se till att vi fick en s k fastighetsnära avfallsinsamling, d v s att du slänger dina metallburkar, plastbyttor eller tidningar i behållare utanför din dörr bredvid den ordinarie soptunnan och om du bor i lägenhet ska du kunna bli av med samma avfall i nära anslutning till din port.

I våras lovade också miljöminister Lena Ek att hon skulle lägga fram ett konkret förslag från denna utredning. Det gjorde hon aldrig. Nu har jag hört att hon idag kommer lägga fram ett förslag som går ut på att företagen ska fortsätta att samla in våra förpackningar och tidningar. Det är ett stort svek mot alla våra hushåll och miljön.

Och varför idag, två veckor innan valet? Om hon väntat så länge, varför inte låta en ny regering fatta det här viktiga beslutet?

Ser vi en ideologisk blockering här? Har vår borgerliga regering så svårt att erkänna att vissa saker sköts bäst av våra kommuner, i det här fallet all sopinsamling? Varför går man emot sin egen utredning? Varför går man emot en stor del av de tunga remissinstanserna? Varför underkänner man våra 290 hårt arbetande kommuner som är beredda att axla avfallsansvaret utifrån sina lokala förutsättningar? Varför sätter man återigen marknaden före miljön?

Självklart ska producenterna fortfarande ha det ekonomiska ansvaret för sitt avfall, i enlighet med principen om att förorenaren ska betala. Det kan lätt lösas genom att de betalar kommunerna för insamlingsjobbet. Dessutom krävs fler åtgärder för att minska den totala volymen av sopor. Mer pant på fler förpackningar, vore en lösning. Konkreta steg bort från konsumtionssamhället är den övergripande frågan som måste lösas. Dagens kortsiktiga marknadssystem har visat sig synnerligen olämpligt att axla den rollen. Därför behövs ett helt annat ekonomiskt system, baserat på helt andra premisser.

Se gärna min kollega Jacob Johnsons interpellationsdebatt från i höstas med Lena Ek om hennes svek i avfallsfrågan.

Ta ansvar för klimatanpassningen

Branden i Västmanland ser nu ut att vara under kontroll. Gott så. Då kan vi fortsätta som vanligt. Eller?

Nej, nu är det dags att dra lärdomar av det som skett och se till att vi gör allt vi kan för att stå rustade mot framtida extrema vänderhändelser och naturkatastrofer.

Att vi kan vänta oss fler skogsbränder och överlag mer av extremt väder har konstaterats av ett flertal tunga utredningar, både i Sverige och internationellt. En av slutsatserna från Klimat- och sårbarhetsutredningen (SOU 2007:60) var just att vi måste göra mycket mer för att anpassa Sverige till ett förändrat klimat. Risk för fler och mer omfattande skogsbränder togs upp i både det betänkandet samt i rapporten ”Skogsbränder under ett förändrat klimat – en forskningsöversikt för ökad brandrisk i våra skogar” (2009, som pdf) från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap.

Nästan allt återstår att göra för att Sverige på allvar ska kunna anpassa samhället till ett förändrat klimat. Det handlar om att värna samhällets viktigaste funktioner som dricksvattenförsörjning och tillgång till elektricitet, hur vi planerar våra städer samt hur vi i framtiden ska producera våra livsmedel och bedriva ett hållbart skogsbruk. Ska anpassningen verkligen komma i gång behövs ökade statliga resurser och en bättre koordinering.

Enligt rapporten Kommunernas arbete med klimatanpassning (2012) från Sveriges kommuner och landsting anser ”en stor andel” av de tillfrågade kommunerna att de har för dåligt underlag för att kunna klimatanpassa sin kommun. Ett flertal kommuner har tagit fram lokala handlingsprogram för klimatanpassning. På nationell nivå saknas dock ett handlingsprogram med nationella målsättningar för klimatanpassningen. Det finns inte heller en myndighet i Sverige med det samlade ansvaret för klimatanpassning. Det nationella kunskapscentrumet för klimatanpassning vid SMHI är ett vällovligt initiativ, men har idag inte de resurser och kapacitet för att spela den rollen.

Jag har tagit upp den här frågan ett antal gånger med miljöminister Lena Ek (se också denna debatt där jag ställer konkreta frågor om klimatanpassning till Ek). Svaren jag fått har alltid varit svepande. Miljöministern brukar tillstå att klimatanpassning är viktigt men hon bollar ansvaret till någon annan; oftas våra kommuner och ibland länsstyrelserna. Det är rätt anmärkningsvärt och under inga omständigheter OK. Därför har jag nu skickat in en skriftlig fråga till Lena Ek. Jag vill veta om hon avser inrätta en separat myndighet för klimatanpassning samt om hon kommer att verka för att det antas en nationell handlingsplan.

Vänsterpartiet avsätter långt mycket mer pengar till klimatanpassning än regeringen, både direkt till våra kommuner och landsting i form av ökade anslag främst inom ramen för Myndigheten för samhällsberedskap. Vi vill att mer pengar av försvarsmaktens budget ska gå till förebyggande arbete och klimatanpassning – mindre pengar till JAS och vapen. Vi har en hel miljard kronor per år i klimatinvesteringspengar som ska gå till anpassning och minskade utsläpp i våra kommuner och landsting (detta blir i praktiken mer än en miljard eftersom samarbetspartnerna också går in med resurser). I Vänsterpartiet är vi beredda att rusta Sverige för ett förändrat klimat.

Alternativ till Förbifart Stockholm

På fredag 13 juni kommer jag debattera ett av Sveriges dyraste och onödigaste motorvägsbyggen någonsin, Förbifart Stockholm med infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd. Regeringen påstår att motorvägen nu kan börja byggas, trots att den avfärdas av Naturvårdsverket och att det fortfarande pågår flera rättsliga prövningar av bygget. Läs min interpellation nedan. Tillsammans kan vi stoppa detta och istället se till att de 45 miljarderna går till kollektivtrafiken och utbyggd cykelinfrastruktur.

Alternativ till Förbifart Stockholm
Förbifart Stockholm kan bli ett av Sveriges största och dyraste motorvägsprojekt någonsin, med en slutnota kring 45 miljarder kronor (inklusive ränta). Motorvägsbygget kommer att leda till ökad vägtrafik och kraftigt försvåra för Stockholmsregionen och Sverige att nå sina miljö- och kvalitetsmål. Av det skälet avfärdar vår expertmyndighet Naturvårdsverket Förbifart Stockholm. Dessutom kommer ingreppen i delar av Stockholmsområdet att bli omfattande. I Skärholmen och kring norra Järva dras motorvägen i ytläge. Invånarna i dessa områden kommer att få en kraftigt försämrad närmiljö. Partikelnivåerna i Förbifart Stockholms tunnlar kommer att bli så höga att det vissa dagar kommer vara direkt skadligt att resa där. Ännu finns ingen lösning på detta problem.

Stockholmsregionen är i starkt behov av utbyggd kollektivtrafik och infrastruktur för gång- och cykeltrafikanter. Det behövs nya tunnelbanelinjer, tvärlinjer för att knytta ihop t-bana och pendeltåg, nya bussar, båttrafik och riktiga cykelbanor (inte livsfarliga cykelfält mitt i vägen). Byggs Förbifart Stockholm omöjliggörs dessa investeringar. Ett konkret exempel på denna motsättning är hur regeringen hanterat intäkterna från trängselskatten i Stockholm. Hittills har inte en enda krona av intäkterna från trängselskatten gått till kollektivtrafiken, trots att en del av syftet var just att kollektivtrafiken skulle byggas ut. Den borgerliga regeringen har tagit alla pengar till vägar, inte minst till de dyra projekteringskostnaderna för Förbifart Stockholm.

Den 15 maj avslog regeringen överklaganden av Förbifart Stockholms arbetsplan. Samma dag annonserade infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd i ett pressmeddelande att ”Förbifart Stockholm kan börja byggas redan i sommar” (Pressmeddelande näringsdepartementet 15/5-14). Det är ett mycket förvånande uttalande för att komma från ett statsråd eftersom viktiga delar av projektet fortfarande är under rättslig prövning. Delar av Förbifart Stockholm har exempelvis inte fått godkännande enligt miljöbalken. Det ska avgöras av mark- och miljödomstolen i Nacka tingsrätt. De väntas inte komma med något domslut förrän tidigast i slutet av 2014. Därutöver har delar av detaljplanen överklagats av privatpersoner och organisationer. Dessa överklaganden har ännu inte avgjorts.  Dessutom skriver regeringen i nämnda pressmeddelande att bygget endast kan startas i de delar av ”vägbygget som inte kräver tillstånd enligt annan lagstiftning än väglagen”. Det torde vara en stor del av bygget som kräver annan lagstiftning än väglagen.

Med anledning av ovanstående vill jag fråga ministern:

Avser ministern att påbörja bygget av Förbifart Stockholm innan det slutgiltiga godkännandet från Miljödomstolen och andra rättsliga instanser?

Vilka delar av Förbifart Stockholm bedömer ministern inte omfattas av prövning enligt annan lagstiftning än väglagen?

Hur mycket av intäkterna från trängselskatten i närtid (2014-2018) avser regeringen använda till kollektivtrafik och utbyggd cykeltrafik?

Avser ministern att skrota planerna på Förbifart Stockholm och istället lägga alla pengar på utbyggd kollektivtrafik och cykel- och gånginfrastruktur?

Jens Holm

Hög tid att sätta mål för eko

Läs gärna mitt inlägg i ETC om ekologisk mat och regeringens svek.

Hög tid att sätta mål för eko
ETC, 2014-03-26
Om man inte vet vart man ska blir det som bekant lite si och så med var man hamnar. Om en grupp människor inte har ett mål för sin färd blir det ännu mer problematiskt. Det är precis där vi är idag när det gäller ekologiska livsmedel. Fram till 2010 hade Sverige som mål att 20 procent av jordbruksarealen skulle vara ekologiskt certifierad samt att 25 procent av maten i offentlig sektor skulle vara ekologisk. Det var bra med nationellt satta mål. Hela Sverige; branschen, lokalpolitiker, lantbrukare och privatpersoner hade något att sträva efter: Mer eko.

Men 2010 upptäckte den borgerliga regeringen att man inte nådde målen för ekologiska livsmedel. Vad gjorde man då? Satsade extra på det ekologiska? Spetsade till målen för att skynda på processen? Nej, ingetdera.
Landsbygdsminister Eskil Erlandsson har helt och hållet avskaffat målet om ekologisk mat i offentlig sektor. Och han tycker att det räcker med att endast 20 procent av jordbruksarealen är ekologisk till 2020. Alltså samma mål som egentligen skulle ha varit uppfyllt för redan fyra år sedan.

Dessutom avskaffar regeringen Miljöstyrningsrådet, vårt främsta verktyg för rådgivning kring hållbar offentlig upphandling, nu till sommaren. Regeringen tycker istället att endast Konkurrensverket ska få berätta för våra kommuner och landsting hur de ska upphandla. Samma konkurrensverk som gång efter annan sagt att det främst är fri konkurrens och lägsta pris som ska gälla vid offentlig upphandling.
Men det går att göra annorlunda. Se på Danmark där man konsumerar dubbelt så mycket ekologiska livsmedel som i Sverige. Där har regering och folketing satt upp målsättningar. Och där har man en strategi för mer eko. Det är hög tid att vi gör detsamma i Sverige. Vänsterpartiet vill att minst 30 procent av vår jordbruksmark ska vara certifierat ekologisk (idag ca 15 procent) och vi vill att hälften av all mat i offentlig sektor ska vara ekologisk till 2020 (idag ca 20 procent).

Mer ekologiskt är inte bara bra för den egna hälsan (att man slipper de flesta tillsatser och kemikalier). Eko är också ett sätt att nå våra 16 miljömål; mål som regeringen idag inte når. Ekologiska livsmedel kan spela en helt avgörande roll för att exempelvis nå målen om ”giftfri miljö”, ”ingen övergödning”, ”levande sjöar” och ”ett rikt odlingslandskap”, för att ta några exempel. 

Därför behöver vi ha tydliga målsättningar för eko. Det är genom att sätta upp gemensamma mål vi tillsammans kan röra oss åt rätt håll. Att lämna över ansvaret till den enskilde individen räcker inte.

Jens Holm (V), miljöpolitisk talesperson och riksdagsledamot

Skärp EUs klimatmål

Idag har vi överläggning i Miljö- och jordbruksutskottet med miljöminister Lena Ek om EUs framtida klimat- och energipolitik. Regeringens förslag är alldeles för svagt. Därför presenterar Vänsterpartiet idag våra klimat- och energimål för EU till 2030. Dessa är:

Vänsterpartiets klimat- och energimål för EU till 2030:
* Minskade utsläpp av växthusgaser med minst 60 procent jämfört med 1990.
* Minst 45 procent förnybar energi, vilket ska vara ett bindande mål för EUs medlemsländer.
* Bindande mål om 40 procents energieffektivisering jämfört med EUs jämförelseår.
* 100 procent förnybar energi och nollutsläpp i EU till 2050.
* Grundläggande reform av EUs handelssystem med utsläppsrätter, EU ETS.

Nedan vår avvikande mening (läs: reservation) till regeringens svaga förslag.

2014-02-27

 Avvikande mening, Vänsterpartiet MJU 27/2-14
Ett ramverk för klimat och energi för perioden från 2020 till 2030

Den svenska positionen inför EUs klimat- och energimål till 2030 är ännu en missad möjlighet för Sverige att verka för att EU för en mer ambitiös klimat- och energipolitik. Regeringens förslag innebär inte den någon skärpning av EU-kommissionens förslag. Regeringen föreslår att EU-länderna ska kunna göra stora uppköp av billiga och osäkra utsläppskrediter i andra länder. Att köpa utsläppskrediter kommer inte leda till omställning i vare sig Europa eller Sverige. Vi delar EU-kommissionens analys att politiskt uppsatta målsättningar ska göras helt och hållet inhemskt, utan uppköp av internationella krediter med oklar klimat- och miljönytta. Det är också en stor besvikelse att regeringen inte lägger fram konkreta och ambitiösare mål för förnybar energi och energieffektivisering.

Europa behöver länder som går före och tar klimatansvar. Därför lägger Vänsterpartiet fram följande mål: EU ska ha nollutsläpp vid senast 2050 och all energiproduktion då ska vara förnybar. Till 2030 vill Vänsterpartiet att utsläppen av växthusgaser ska minska med minst 60 procent, jämfört med 1990 och minskningarna ska göras inom Europa. Energiproduktionen ska 2030 bestå av minst 45 procent förnybar energi. Och vi vill ålägga alla verksamheter att energieffektivisera sin verksamhet med 40 procent. Givet att världens utsläpp fortsätter att öka och att Europa historiskt sett står för en stor del av den totala utsläppsmängden är detta att betrakta som minimikrav. Detta är målsättningar som vi också framfört i EU-parlamentet.

Vänsterpartiet föreslår också en grundläggande reform av EUs handelssystem med utsläppsrätter, EU ETS. Handelssystemet ska vara EUs viktigaste styrmedel för att minska utsläppen och att det skapas ett högt pris på att smutsa ned. Idag, med en prisnivå på ca 40 kronor/ton, fungerar inte systemet. Vi välkomnar därför kommissionens förslag till åtgärder för att stärka handelssystemet, men kommissionens förslag är inte tillräckliga. Vänsterpartiet vill ha ett lägre utsläppstak (d v s en brantare linjär utsläppskurva) som korresponderar med kravet om totala minskningar på 60 procent till 2030. Vi vill också ha ytterligare åtgärder i närtid (d v s innan 2020) för att komma tillrätta med problemet med överutbud av utsläppsrätter och det för låga priset på utsläppsrätter. Vi tolkar regeringens skrivning om höjning av den linjära utsläppskurvan samt annullering av utsläppsrätter innan 2020 (sid 12 i regeringens position) som att vi borde kunna samarbeta kring detta. Vi ställer oss dock frågande till varför regeringen ser ett behov i att ytterligare granska kommissionens förslag om en s k stabilitetsreserv (s 3), som vi ser som ett förslag i rätt riktning.

Vänsterpartiet ser också att det behövs kompletterande åtgärder på EU-nivå och det nationella planet för att minska utsläppen från t ex transportsektorn och jordbrukssektorn och vi skulle önska att regeringen har tydligare förslag på området.

Den borgerliga regeringens agerande under hela processen med framtagandet av klimat- och energimålen för 2030 har varit passiv och avvaktande samt stundtals rent kontraproduktiv (som i vurmandet för internationella krediter). Andra jämförbara länder har spelat in konkreta krav till EU-kommissionen i syfte att förbättra målsättningarna. Den svenska regeringen har dessvärre varit tyst. För att Sverige inte ska försitta vår chans att bidra till att EU tar sitt historiska ansvar för utsläppen av växthusgaser är det helt avgörande att regeringen lägger fram förslag på ambitiösare klimat- och energimål på det kommande miljörådet samt Europeiska rådet 20-21 mars.

Hållbar offentlig upphandling

Läser miljöminister Lena Ek och energiminister Anna-Karin Hatt i Svenska dagbladet idag. De säger att de vill ha högre klimatmål för EU. Men vill de egentligen det? Det enda de föreslår är att EU-länderna ska kunna köpa billiga utsläppskrediter i andra länder, motsvarande minskade utsläpp på 10 procent. Det är inget som ställer om vare sig Europa eller Sverige. Vi i Vänsterpartiet vill ha tre bindande mål; för minskade utsläpp, förnybar energi och energieffektivisering och de ska vara högre än det som EU hittills har föreslagit.

Men det var inte det jag skulle skriva om. Idag någon gång efter kl 14.00 kommer jag att debattera hållbar upphandling med civilminister Stefan Attefall. Min interpellation kritiserar att regeringen föreslår att flytta över hela ansvaret för rådgivning kring hållbara upphandlingar till Konkurrensverket. Konkurrensverket vill t ex harmonisera EUs djurskyddsregler (vilket med största sannolikhet skulle leda till försämringar här i Sverige) samt sätter konkurrens och lägsta pris först; inte sociala och miljömässiga hänsyn. Med regeringens förslag kommer det mycket uppskattade Miljöstyrningsrådet att tvingas avsluta sin rådgivning kring hållbar upphandling. Det kan få förödande konsekvenser för att använda den offentliga upphandlingen som ett verktyg mot hållbara och rättvisa investeringar. Läs min interpellation nedan.

den 31 januari Interpellation
2013/14:264 Krav vid offentlig upphandling
av Jens Holm (V) till statsrådet Stefan Attefall (KD
)
Varje år upphandlar våra kommuner, landsting och staten varor och tjänster för uppskattningsvis 600 miljarder kronor. Den offentliga upphandlingen skulle kunna vara ett av våra främsta verktyg för att ställa om vår ekonomi till en hållbarare utveckling. I dag spelar Miljöstyrningsrådet en helt avgörande roll som kunskapsbank och rådgivare åt våra upphandlare. Tack vare Miljöstyrningsrådet kan våra upphandlare ställa sociala och miljömässiga krav för att driva utvecklingen åt rätt håll.

Regeringen föreslår i budgetpropositionen för 2014 att hela ansvaret för sociala och miljömässiga krav samt innovationer underordnas Konkurrensverket (se s. 75–76, utgiftsområde 24). Regeringens förslag har kritiserats av regeringens egen utredare om offentlig upphandling, Sveriges Kommuner och Landsting, Lantbrukarnas Riksförbund och Naturskyddsföreningen (DN Debatt den 23 oktober 2013). Det finns en stor rädsla för att när upphandlingsstödet koncentreras till Konkurrensverket riskeras det viktiga arbete som till exempel Miljöstyrningsrådet bedrivit att försvinna.

Konkurrensverket har vid flera tillfällen tydligt understrukit vikten av att i första hand främja den fria konkurrensen framför att ställa hårda sociala, miljömässiga eller djurskyddskrav i upphandlingen. År 2011 gick man ut till svenska kommuner och uppmanade dem att inte ställa hårdare krav än vad EU-lagstiftningen medgav. I rapporten Mat och marknad (rapport 2011:4, se till exempel s. 12) vill man se en harmonisering av djurskyddslagstiftningen i EU, något som med stor sannolikhet skulle leda till försämringar i Sverige. I skriften Miljöhänsyn och sociala hänsyn i offentlig upphandling argumenterar man för att den så kallade bör-regeln ska tas bort ur svensk offentlig upphandling. Bör-regeln handlar om att våra upphandlare bör beakta miljön och sociala hänsyn vid offentlig upphandling (s. 9–10).

Det kan också vara svårt för en myndighet, som Konkurrensverket, att ge tydliga råd i upphandlingar. Miljöstyrningsrådet har i dag en friare roll att göra just det.

Med anledning av vad som ovan anförts vill jag fråga statsrådet:

På vilket sätt bedömer statsrådet att överflyttningen av ansvaret till Konkurrensverket kommer att stärka möjligheterna att ställa sociala, miljömässiga och djurskyddskrav i den offentliga upphandlingen?

Klimatet som en transaktion

Vid gårdagens partiledardebatt pressade Jonas Sjöstedt Centerns Annie Lööf på varför regeringen i fjol sålde det svenska överskottet av utsläppsrätter. Ni som ännu inte sett replikskiftet titta på det här. Det är sällan man ser en politiker stå i en debatt helt utan svar, men det gjorde faktiskt Annie Lööf här. Hon svarar överhuvudtaget inte på Sjöstedts fråga om varför regeringen i februari i fjol sålde 1,3 miljoner utsläppsrätter (=1,3 miljoner ton CO2) till Bank of America Merril Lynch. Ett överskott av utsläppsrätter kan antingen annulleras, d v s inte användas eller säljas vidare. Om det säljs vidare kommer utsläppen att äga rum på annan plats i världen. För att vi verkligen ska få klimatnytta vid ett överskott måste utsläppsrätterna annulleras.

Jag debatterade samma fråga med miljöminister Lena Ek i förrgårkväll. Då fick jag iallafall ett svar (se också min interpellation). Men det svaret var dessvärre nedslående. Ek tyckte inte försäljningen var något större problem, utan att den var ”god hushållning med statens finansiella tillgångar i enlighet med budgetlagens krav”. Där har vi det – dessvärre – alltså svart på vitt att Centerpartiet och regeringen är beredd att förvandla vårt klimatarbete till en transaktion på den internationella marknaden.

Jag ser nu att Lena Ek försöker försvara sin försäljning av överskottet. Hon menar att detta överskott redan var utlovat till ”marknaden”. Det stämmer inte. Sverige hade ett val att sälja överskottet eller annullera det. Jag vet åtminstone fem EU-länder som beslutade om annullering, Frankrike, Portugal, Estland, Irland och Malta. Många länder fick inte överskottet varför de inte behövde förhålla sig till annullering eller försäljning. Riksrevisionen kritiserar också försäljningen. På sid 61 i ”Klimat för pengarna?” (RiR 2013:19) skriver de: ”Regeringen hade kunnat låta utsläppsrätterna i Sveriges reserv frysa inna, så att utsläppsrätterna inte hade kunnat utnyttjas i handelssystemet.” Det intressanta i detta är att källan till denna uppgift kommer från Miljödepartementet självt (se fotnot 160).

Riksrevisionen fortsätter sedan att skriva: ”En sådan åtgärd hade bidragit till motsvarande mängd minskade utsläpp på EU-nivå. Istället såldes utsläppsrätterna i reserven till företag som kan spara dessa till kommande period.”

God affär? Jodå, regeringen fick in 38,4 miljoner kronor på försäljningen. De går oavkortat till nya skattesänkningar. Det ska vi tänka på när utsläppen ökar tack vare regeringens försäljning av våra utsläppsminskningar.

Varför sålde regeringen överskottet av utsläppsrätter?

Tidigare i år gav regeringen Energimyndigheten i uppdrag att sälja utsläppsrätter på över en miljon ton. Regeringen hade kunnat välja att inte sälja och istället annullera dessa utsläppsrätter. Nu när man har sålt kan över en miljon ton utsläpp äga rum på annan plats i världen. Inte OK, om ni frågar mig. Det borde inte vara OK enligt miljöminister Lena Ek heller. Hon säger ju sig vilja minska överskottet av utsläppsrätter i EU. Ändå väljer hon att sälja. Varför?

Det och mycket annat vill jag diskutera med miljöministern. Se min senaste interpellation nedan eller hos riksdagen.

Interpellation
2013/14:206 Överskott av utsläppsrätter
av Jens Holm (V)
till miljöminister Lena Ek (C)

Den 21 februari 2013 gav regeringen Energimyndigheten i uppdrag att sälja Sveriges överskott på 1,5 miljoner utsläppsrätter inom den så kallade reserven för nya deltagare inom EU:s handelssystem för utsläppsrätter, EU ETS. Energimyndigheten lyckades sälja 1,3 miljoner av dessa och fick enligt myndighetens delrapport för första halvan av 2013 38,4 miljoner kronor för försäljningen (s. 14). Försäljningen innebär att 1,3 miljoner ton koldioxid kan äga rum på annan plats i Europa (hos dem som köpt utsläppsrätterna). Precis som Riksrevisionen konstaterar i sin rapport Klimat för pengarna (RiR 2013:19) hade Sverige kunnat avstå från försäljning och i stället låta utsläppsrätterna frysa inne. Om Sverige gjort så hade utsläppsrätterna inte kunnat användas av annan part och på så sätt hade utsläpp på 1,3 miljoner ton kunnat undvikas.

EU ETS fungerar i dagsläget mycket illa. Handelssystemet ska vara EU:s främsta verktyg för att få ned utsläppen. Det är också i ETS som ett pris för utsläppen sätts. Detta pris är helt avgörande för omställningen till en mer hållbar ekonomi. Med ett högre pris påskyndas investeringarna i förnybar energi och överlag klimatvänliga lösningar. Med ett lägre pris sker det motsatta. Vid inledningen av den föregående perioden för handelssystemet (2008–2012) låg priset på 25 euro per ton. Enligt grönboken om handel med utsläppsrätter från EU-kommissionen (KOM(2000) 87) krävs ett pris på 33 euro per utsläppsrätt (EUA = ett ton koldioxid) för att utsläppshandelssystemet ska fungera effektivt. I dagsläget ligger priset för en EUA på 5 euro, det vill säga mycket långt ifrån vad det borde. Detta kan jämföras med att priset på att släppa ut ett ton koldioxid inom ramen för den svenska koldioxidskatten ligger på drygt 1 000 kronor.

I det här avseendet tycks jag och miljöminister Lena Ek vara helt överens. I Dagens Nyheter den 11 februari 2013 – endast tio dagar innan hon gav Energimyndigheten i uppdrag att sälja det svenska överskottet av utsläppsrätter – argumenterar miljöministern för färre utsläppsrätter och för ett högre pris per utsläppsrätt:

”Men det låga priset medför också problem. För att EU ska kunna hålla en jämn minskning av utsläpp fram till 2050 måste ETS också vara teknik- och innovationsdrivande. Nuvarande låga pris bidrar inte till detta. Överskottet, som motsvarar nästan ett helt års utsläpp inom ETS, är ett hinder mot hela handelssystemets funktion.”

I ljuset av detta framstår regeringens försäljning av 1,3 miljoner utsläppsrätter som förbryllande. Dessutom var regeringens försäljning helt i strid med våra expertmyndigheter på området, Energimyndigheten och Naturvårdsverket. I rapporten Reformeringen av EG:s direktiv (2003/87/EG) om ett system för handel med utsläppsrätter föreslår de att ett eventuellt överskott inte ska säljas: ”Eventuellt överblivet utrymme i reserven för nya deltagare bör annulleras för att undvika plötsliga och oförutsedda förändringar av utbudet på marknaden.” (s. 5)

När regeringen nu har sålt överskott inom EU:s handelssystem aktualiseras frågan om vilken principiell hållning Sverige egentligen har inom handelssystemen med utsläppsrätter (både EU:s och det som finns inom FN). Man kan för att stärka klimatarbetet välja att frysa inne/annullera överskott eller sälja det vidare och ytterligare försvaga ett för klimatet redan svagt handelssystem.

Med anledning av vad som anförts ovan vill jag fråga miljöminister Lena Ek:

Avser ministern att verka för att framtida eventuella överskott av utsläppsrätter inom både FN- och EU-systemet inte ska säljas vidare, utan annulleras?

Har ministern gjort något ställningstagande angående vad de 38,4 miljonerna, som Energimyndigheten fått för försäljningen av utsläppsrätterna, ska användas till?

Klimatpolitiken inför Warszawa

Nästa vecka drar klimattoppmötet COP19 igång i Warszawa. Jag kommer att vara där sista veckan, från 20 november. Igår hade miljöminister Lena Ek presskonferens där hon presenterade den svenska politiken inför toppmötet. Dessvärre var det mycket som saknades. Därför har jag lämnat in en interpellation om detta. Debatten blir fredagen den 15 november. Läs gärna min interpellation nedan eller här.

Läs också vår klimatmotion ”Klimatpolitik inför warszawa och dess efterföljare”.

Den 6 november Interpellation 2013/14:85 Klimattoppmötet COP 19/CMP 9 i Warszawa
av Jens Holm (V) till miljöminister Lena Ek (C)

Den 11 november 2013 inleds det viktiga klimattoppmötet COP 19/CMP 9 i Warszawa i Polen. Under den andra veckan kommer världens ministrar att vara på plats, inklusive miljöminister Lena Ek. I den rapport från FN:s klimatforskare inom IPCC som presenterades i Stockholm för några veckor sedan framgår att världens regeringar måste vidta väsentligt mycket ambitiösare beslut och styrmedel för att förhindra en temperaturhöjning på över två grader Celsius. Sverige skulle här kunna spela en avgörande roll inför COP 19.

Men Sverige riskerar att återigen missa den möjligheten. På en presskonferens i Stockholm den 5 november utlovade miljöminister Lena Ek 300 miljoner kronor under 2014 till den nya gröna klimatfonden. Men pengarna är inte nya och additionella, trots att Sverige och de så kallade annex 1-länderna lovat att klimatfinansieringen inte ska ske på bekostnad av ordinarie bistånd. Man frågar sig när regeringen kommer att avsätta nya och additionella klimatpengar till den nya klimatfonden och annat klimatbistånd.

På tidigare klimattoppmöten har parterna förbundit sig att mobilisera minst 100 miljarder US-dollar till utvecklingsländerna till 2020. Pengarna – som i sig inte är tillräckliga – ska tas från både offentliga och privata finansieringskällor. Flera länder och andra aktörer har lagt konkreta förslag på så kallade nya och kreativa finansieringskällor, till exempel intäkterna från utsläppshandeln eller skatter/avgifter på fossila energikällor. Man frågar sig om Sverige har lagt fram förslag på nya och kreativa finansieringskällor eller kommer att presentera sådana förslag på klimattoppmötet.

EU:s målsättning är att minska utsläppen med 20 procent till 2020, men att detta kan höjas till 30 procent om andra länder höjer sina åtaganden. Vänsterpartiet menar att detta defensiva ställningstagande bygger på en felaktig föreställning att det är samhällsekonomiskt olönsamt att gå före i en nödvändig omställning. Dessutom har EU på Balitoppmötet anslutit sig till IPCC:s forskningsrapport som kräver minskningar på 25–40 procent i den utvecklade delen av världen till 2020. Ska de rika länderna nå detta mål måste Sverige och EU gå före. Det görs bäst genom att vi själva tar ansvar och gör de kraftigaste minskningarna bland i-länderna. Vänsterpartiet anser därför att EU bör ha som mål att minska utsläppen med minst 40 procent till 2020. Ett antal länder i EU, dock ej Sverige, har under det senaste året verkat för att EU ska höja sin målsättning till åtminstone 30 procent. Man frågar sig om miljöministern inför och under klimattoppmötet avser att verka för att EU skärper sitt minskningsmål för växthusgaser.

Vi ifrågasätter regeringens betoning av fortsatt tillgång till de så kallade flexibla mekanismerna. Ett för stort användande av flexibla mekanismer skjuter bara den viktiga klimatomställningen på framtiden. Sverige borde i stället verka för en uppstramning av systemet med flexibla mekanismer, exempelvis genom en kraftig begränsning av användandet av utsläppskrediter. Sverige borde också verka för en höjning av avgiften på CDM, ett krav som framförts av flera utvecklingsländer.

Med anledning av vad som anförts ovan vill jag fråga miljöminister Lena Ek:

Avser ministern att verka för nya och additionella medel för att finansiera ett nytt klimatbistånd samt medel till den nya gröna klimatfonden?

Avser ministern att presentera förslag på nya och kreativa finansieringskällor?

Avser ministern att inför och under klimattoppmötet verka för att skärpa EU:s minskningsmål för växthusgaser?

Avser ministern att verka för att systemet med flexibla mekanismer stramas upp och att till exempel avgiften på CDM höjs?

Regeringen har ovärdig klimatpolitik

Jag har ett inlägg idag i ETC om finansminister Anders Borg och regeringens klimatpolitik, eller snarare brist på sådan. Läs den där eller nedan.

Regeringen har ovärdig klimatpolitik
ETC, 2013-10-15

Finansmarknadsminister Anders Borg har presenterat förslag till statsbudget för nästa år. Man får känslan av att Borg vill ge intrycket av att han är en minister som skyndar långsamt. Han sitter still i båten då det blåser stormvindar från omvärlden. Anders Borg ska vara en trygg famn att vila i i en orolig värld. Anders Borg tar ansvar.

Jag är benägen att utbringa en lååång gäspning. Men det här är allvarligare än så. I själva verket har vi en finansminister som inte alls går varligt fram. Anders Borg har varit en av de mest brutala omvandlarna av svensk välfärd och omfördelningspolitik. Anders Borg har nämligen lyckas åstadkomma det som tidigare borgerliga regeringar bara vågat drömma om. Han har sänkt skatterna för ungefär 140 miljarder kronor.

Han har sålt ut statliga företag i en tidigare sällan skådad omfattning: Den största delen av Apoteket, Bilprovningen, Vin & Sprit, OMX och Nordea, för att nämna några. Han har tvingat fram privatiseringar av välfärden av sällan skådat slag.

Han har avreglerat järnväg och annan kollektivtrafik – nedläggningar, förseningar och allmänt strul har kommit som ett brev på posten. Så har det sett ut på det ekonomiska området. Men när det handlar om andra områden kan man inte anklaga regeringen för att skynda på alltför mycket.

Jag tänker på miljö- och klimatpolitiken.

FNs klimatpanel, IPCC, kom nyligen med sin första delrapport. I den understryks allvaret i klimatförändringarna. Vi kan fortfarande begränsa temperaturhöjningen så att situationen blir någorlunda hanterbar, men då är det bråttom. Lägg där till att Sverige inte förväntas uppnå 14 av våra 16 miljömål och alla förstår att läget är akut både för klimatet och miljön i stort. Vad gör då Anders Borg och regeringen? Jo, han har anständigheten att medge att klimatproblemet är en gigantisk utmaning. Där är han bättre än den kverulans- och klimatförnekarhöger som finns i många andra länder. Men vad hjälper det om han i nästa mening säger att den utmaningen får axlas av någon annan.

Samtidigt finns det ministrar i regeringen som vill göra mer, till exempel de centerpartistiska. Men Anders Borg säger blankt nej. Vad händer då? Jo, man utreder. Jag kollade snabbt igenom statsbudgeten på det område som rör miljö och klimat (utgiftsområde 20). Där hänvisar regeringen till inte mindre än nio nya eller pågående utredningar. Det handlar om allt från megautredningen ”miljömålsberedningen” till en utredning om ekosystemtjänster, reglerad användning av dubbdäck till en fortsatt kartläggning av kemikalien bisfenol a. Och det här är bara ett av regeringens 27 utgiftsområden i budgeten. Man kan tycka att när regeringen styrt det här landet nu i sju år borde det vara tämligen färdigutrett, men inte när det handlar om miljöfrågor. Då staplar man utredningar på varandra.

Jag tycker det här rätt tydligt illustrerar den borgerliga regeringens modus operandi. På det ekonomiska området vet man exakt vad man vill. Och nu sitter vi med en välfärd som krackelerar och riskkapitalister som sticker med pengarna. När det handlar om att rädda vår svårt sargade värld slår de borgerliga ministrarna dubbel- och trippelknut på sig själva och begraver all progressiv politik i utredningar.

Det är inte värdigt ett land som vill bidra till en lösning på klimatproblemet. Det är hög tid för handling.

Vänsterpartiet föreslår därför i vår alternativa budgetmotion det som torde vara de mest ambitiösa minskningsmålen av växthusgaser av alla partier. Utsläppen ska minska med 45 procent till 2020 och vi vill göra allt i Sverige, utan uppköp av billiga och osäkra utsläppskrediter. Vi lägger därför den mest ambitiösa investeringsbudgeten för klimatet av alla partier. Vi investerar 52 miljarder kronor mer än regeringen de kommande tre åren på kraftigt minskade utsläpp. Vi inför ett klimatinvesteringsprogram för våra kommuner och landsting, ett nytt additionellt klimatbistånd, ökade satsningar på förnybar energi, handlingsplan för minskad köttkonsumtion, billigare och bättre kollektivtrafik, klimatupprustning av våra bostäder samt gemensamma lokaler samt en rejäl cykelsatsning.

Detta är bara några exempel på att vi vägrar att sitta med armarna i kors när vår planet riskerar att gå mot en temperaturhöjning på fyra grader. Någon frågar sig säkert hur det kommer sig att vi har råd med allt detta. Vi gör främst två saker: vi accepterar inte regeringens omfattande skattesänkningar samt vi föreslår dessutom nya skatter och avgifter på det som smutsar ned. På så sätt får vi en politik som både omfördelar från rik till fattig samt minskar utsläppen med hjälp av nya intäkter.

Anders Borg kan få yla skattechock hur mycket han vill. Vi i Vänsterpartiet har bestämt oss för att återupprätta välfärden och se till att Sverige tar sitt historiska ansvar för den globala uppvärmningen.

Jens Holm (V)
Riksdagsledamot Stockholm och klimatpolitisk talesperson