Röd politik för grön omställning

Läs gärna mitt inlägg i Dagens Arena om regeringens miljösvek och varför vänsterpolitik är det som kan rädda klimatet.

Röd politik för grön omställning
Dagens Arena, 2014-09-11
Att säga att den borgerliga regeringen inte levererat på det socio-ekonomiska området är att slå in öppna dörrar i det här sammanhanget. Men för även miljön har den borgerliga politiken inneburit stora steg tillbaka. Och skattesänkningar och försämrad välfärd är också dålig miljöpolitik.

Flera miljösvek är redan kända. Sommaren 2009 banade regeringen vägen för Nordkalks storskaliga kalkbrott vid Ojnareskogen, norra Gotland. Företaget hade först fått nej, men efter att regeringen ändrat i Miljöbalken så att den s k stopplagen för täktbrytning i områden med höga skyddsvärden togs bort fick Nordkalk tillstånd, något som har överklagats.

Regeringen har luckrat upp strandskyddet i flera omgångar, något som både försämrar allmänheten tillgång till våra sjöar och stränder och ökar anspänningen på miljön. Regeringen har också ändrat så att intäkterna för trängselskatten i Stockholm så att alla pengar till Förbifart Stockholm och andra vägar, och inte ett öre till kollektivtrafiken.

I februari i fjol godkände miljöminister försäljning av vårt överskott på 1,3 miljoner utsläppsrätter till investmentbanken Bank of America.

Regeringen har försvårat för det lokala omställningsarbetet när de har dragit in alla pengar i klimatinvesteringsprogrammet, som skulle bidra till minskade utsläpp i våra kommuner och landsting.

Alliansens slopande av koldioxidskatten för kraftvärme har lett till kraftigt ökad förbränning av kol och fossilgas i flera av våra värmeverk. Avskaffandet förbryllade många eftersom det strider mot principen om att förorenaren ska betala, en princip som regeringen säger sig vara anhängare av.

Av de 300 miljoner kronor miljöministern utlovade inför klimattoppmötet i Warszawa i fjol blev det bara tio miljoner kronor till FNs nya klimatfond. Och något regelrätt klimatbistånd, där pengarna inte tas från det ordinarie biståndet, har regeringen inte budgeterat för överhuvudtaget.

Att regeringen släppt Vattenfall helt vind för våg och hyllat fossiluppköpet Nuon, århundradets sämsta både ekonomiska och miljömässiga affär, är allmänt känt. Mindre bekant är kanske att de har dragit ned de statliga anslagen för marksanering så till den grad att Naturvårdsverket konstaterar att det kommer att ta drygt 100 år tills landets 80 000 miljöförorenade områden är sanerade. Under tiden fortsätter miljöbomberna att ticka vidare.

Om man tycker att jag är selektiv och hård i min dom räcker det med citera rätt ut från regeringens egen höstbudget där de gör en bedömning av arbetet med att uppnå de 16 miljömålen. ”Resterande 14 miljökvalitetsmål bedöms inte vara möjliga att nå till 2020 med i dag beslutade eller planerade styrmedel.” (Regeringens budget 2013, utgiftsområde 20, sid 17).

Nu är det mindre än sex år kvar till året då miljömålen ska vara uppnådda. I de borgerliga partiernas valmanifest finns ingen utsikt till att alla miljömål ska nås.

I måndags kom också Centern med ett utspel att man under nästa mandatperiod ska satsa 170 miljoner på internationella klimatinvesteringar. Vad som egentligen sägs i detta utspel är att om regeringen sitter kvar med C som drivande parti i miljöpolitiken så ska Sverige fortsatt negligera sitt globala klimatansvar.

Sverige har ett historiskt ansvar för de effekter klimatförändringarna medför varje dag för miljontals fattiga. Vänsterpartiet föreslår därför 4 miljarder under en treårsperiod i klimatbistånd utöver ordinarie bistånd.

De borgerliga åtta åren är inget annat än åtta förlorade år för miljön. Detta kan bara lösas genom att vi får en politik för att nå alla 16 miljömål.

Men det finns också en annan dimension av miljöpolitiken. Hur har den borgerliga ekonomiska politiken påverkat våra möjligheter att minska våra utsläpp och skapa ett hållbart samhälle? Vad händer med ett land om man under åtta år sänker skatterna med 140 miljarder kronor?

Vi på vänsterkanten har varit duktiga på att berätta att välfärden urholkas och att klyftorna ökar. Men hur påverkar skattesänkningarna miljön? Med skattesänkningarna minskar en slags konsumtion och en annan ökar. Det är klart att det påverkar våra utsläpp. Är det någon som förvånas över att antalet stora bilar blir allt fler i Sverige, att flygresorna blir allt fler och längre, att det säljs fler vattenskotrar, platt-tv:ar och surfplattor än förr? Kort och gott, att lyxkonsumtionen har ökat.

Detta har skett på bekostnad av den offentliga konsumtionen, antalet anställda i skolan, kvaliteten i äldreomsorgen, öppettiderna på biblioteket och städningen av våra gator och parker.

Vad leder till störst utsläpp, fler Thailandsresor och stadsjeepar eller längre öppettider på biblioteken och fri entré på våra museer? Även om allt vi gör belastar våra begränsade resurser tror jag ändå att de flesta håller med om att kultur, skola och annan verksamhet inom offentlig sektor är snålare med utsläpp än ökad privat konsumtion.

Som parantes kan nämnas att en stor del av utsläppen från den privata konsumtionen inte synliggörs eftersom nästan alla konsumtionsrelaterade utsläpp, som utrikesresor, inte finns med i den officiella statistiken.

Därför är det också en miljöfråga att motsätta sig stora skattesänkningar och värna en större gemensam konsumtion. Ett samhälle där vi anställer fler i äldreomsorgen, serverar vegetarisk och klimatsmart mat i våra skolor, får en kollektivtrafik som fungerar, ett sprudlande kulturliv, fri entré på våra museer, längre öppettider på våra bibliotek samt parker och gator som är rena och prydliga, är en början mot ett välfärdssamhälle med låga utsläpp.

Därför är röd politik bäst för den gröna omställningen.

Jens Holm (V), miljöpolitisk talesperson och riksdagsledamot

Svar till Lena Ek

Miljöminister Lena Ek svarar på mitt öppna brev. Tyvärr var det många av mina frågor som förblev obesvarade. Se mitt svar nedan. Hoppas fortfarande på en offentlig debatt.

Ska inte alla miljömål uppnås?

Hej Lena

Tack för ditt svar.

Jag vill börja med att ge dig ett erkännande. Du har tvivelsutan ett stort engagemang i miljöfrågor, och det delar du med många andra centerpartister jag mött i valrörelsen. Men politik handlar ju inte bara om att vilja. Det är resultatet som räknas. Och där har de åtta åren av borgerligt styre inneburit åtta förlorade år för miljön.

Du nämner miljömålen och tycks vara nöjd med att regeringen i bästa fall uppnår två av de 16 uppsatta målen. Men, Lena, är inte tanken att alla miljömål ska uppnås till 2020? Att vi ska få frisk luft, levande skogar, ingen övergödning, ett rikt odlingslandskap och begränsad klimatpåverkan?, bara för att ta några exempel. När jag läste din och regeringens budget i höstas stod det så här angående de 16 miljömålen: ” Sammanfattningsvis bedömer Naturvårdsverket att endast ett miljökvalitetsmål, Skyddande ozonskikt, är möjligt att nå till 2020 med i dag beslutade styrmedel och med åtgärder genomförda före 2020. Säker strålmiljö kan till stora delar nås med beslutade styrmedel och bedöms vara nära att nås. Resterande 14 miljökvalitetsmål bedöms inte vara möjliga att nå till 2020 med i dag beslutade eller planerade styrmedel.” (Regeringens budget 2013, utgiftsområde 20, sid 17). Nu skriver vi slutet av 2014, det är alltså mindre än sex år kvar till 2020. I ert och de borgerliga partiernas valmanifest ser jag ingen utsikt till att alla miljömål ska nås.

Du kritiserar oss i Vänsterpartiet för att vi pratar mycket om välfärden i detta val. Jag tycker en god välfärd och miljö hänger ihop. Sänker man skatter för 140 miljarder kronor, där storbanker och höginkomsttagare är de stora vinnarna, ökar antalet utlandsresor, försäljning av dyra bilar, vattenskotrar och annan utsläppsdrivande konsumtion. Det blir mindre till skolan, kulturen och klimatinvesteringarna. Det är vare sig bra välfärdspolitik eller miljöpolitik.

Annars kritiserar du hellre socialdemokraterna än Vänsterpartiet. Vi har många år av gott samarbete bakom oss och vi driver bra rättvise- och miljöpolitik tillsammans i många kommuner runt om i Sverige. Men jag kan hålla med om att S lämnar en hel del övrigt att önska, men det är därför Vänsterpartiet behövs; för att driva på för rättvisa och miljöansvar.

Jag saknar också konkreta Centerförslag för ett hållbarare skogsbruk. Ni lägger inget förslag om mer vegetarisk och annan klimatsmart mat i våra skolor. Däremot har ni genomfört ett urholkat strandskydd, sänkt koldioxidskatt för kraftvärmen, klubbat motorvägen Förbifart Stockholm och sålt vårt överskott av utsläppsrätter. Och under de åtta åren ni har styrt har det inte blivit något klimatbistånd med nya additionella medel. Vilket svek mot världens fattiga!

Lena, det var många frågor du lämnade obesvarade. Och allt får förstås inte plats i en artikel. Du säger att du gärna debatterar, mitt erbjudande står därför fast: Låt oss ha en offentlig debatt, du och jag, om vilka som bäst företräder miljön.

Antar du utmaningen?

Jens Holm (V), miljöpolitisk talesperson

En ny regering borde säga nej till GMO

Jag blev så glad när jag såg Naturskyddsföreningen, Miljöförbundet jordens vänner och en mängd andra företrädare från svenska och norska civilsamhället som i Dagens Industri igår uppmanar  (se också här) den svenska lantbrukarrörelsen att inte öppna upp för genmodifierade produkter (GMO). Jag delar oron och hoppas att svenska bönder håller fast vid en GMO-kritisk linje. Men det finns också ett politiskt ansvar att utkräva i detta.

Genmodifiering är en relativt ny teknik som vi ännu vet mycket lite om. I dag används GMO främst i Nord- och Sydamerika och då i soja, majs och bomull. I övriga världen är odlingen mycket begränsad på grund av den stora osäkerheten kring riskerna. Där GMO används har trenden varit tydlig. Det har varit till förmån för storföretagen inom agribusiness. Bönder blir beroende av hela kedjan av produkter; utsäde, konstgödsel, bekämpningsmedel och andra kemiska insatsvaror. Makten över vår mat centraliseras till ett fåtal jordbruksjättar som Monsanto, BASF och Syngenta. Konsumenterna – som oftast är mycket GMO-kritiska – får ännu mindre insyn i livsmedelsproduktionen. Möjligheterna att bedriva ekologisk produktion kan äventyras när GMO-grödorna kontaminerar näraliggande odlingar.

Under den borgerliga regeringens åtta år vid makten har regeringen verkat för ett närmande av GMO-konceptet på ett mycket oroväckande sätt. För ett par år sedan drev landsbygdsminister Eskil Erlandsson igenom att GMO-potatisen Amflora skulle få odlas för kommersiellt bruk i Sverige (något som sedan slutade som ett fiasko). Den borgerliga regeringen har också på EU-nivå röstat emot att enskilda länder ska kunna införa nationella förbud mot GMO. Regeringen har också försvårat för den ekologiska odlingen genom att avskaffa de tidigare konkreta målsättningarna för ekologisk produktion och konsumtion. Vi kan också se att svenskt jordbruk alltmer ersätts att ett utländskt industrijordbruk. Idag är hälften av all mat som konsumeras importerad. I det här läget behövs en politik som gynnar den lokalt producerade livsmedlen, inte för ökad centralisering och import. Ett öppnande för GMO skulle kunna ödelägga en stor del av svensk livsmedelsproduktion.

Därför finns det ett politiskt ansvar att utkräva i detta. Jag hoppas verkligen att svenska lantbrukare håller fast vid en strikt GMO-linje. Men vi politiker måste också ta vårt ansvar. Alla undersökningar pekar på att svenska folket, precis som folk i de flesta andra länder, inte vill ha genmodifierad mat. Därför borde en ny regering efter valet också ändra kursen i jordbrukspolitiken. Länder i EU ska ha friheten att införa nationella förbud mot GMO. Sverige borde klart och tydligt säga att vi ska bedriva ett jordbruk utan genmodifierade produkter. Jordbrukspolitiken borde i större utsträckning inriktas mot att upprätthålla en större nationell försörjningsgrad av livsmedel och understödja övergången mot ett mer ekologiskt jordbruk.

Öppet brev till Lena Ek

Se mitt öppna brev ”Dags att debattera miljö” till miljöminister Lena Ek nedan eller läs det hos Miljöaktuellt. Det är hög tid att miljöfrågorna kommer upp på dagordningen i valrörelsen.

Dags att debattera miljö
Öppet brev till Lena Ek
Miljömagasinet, 2014-08-29
Hej Lena, Både du och jag är aktiva i politiken för att vi vill ha en bättre miljöpolitik. Vi satt båda i EU-parlamentet och förhandlade om nya utsläppskrav för personbilar, nytt klimatpaket och nya kemikalieregler. Vi nådde vissa framgångar, även om man skulle ha behövt gå mycket längre.

Jag noterar att du verkar nöjd med den borgerliga regeringens resultat på miljöområdet. Det tycker jag är mycket märkligt. Du och regeringen skriver själva i er budget från i höstas att regeringen inte kommer att nå 14 av våra uppsatta 16 miljökvalitetsmål. Hur kan man då vara nöjd?

Låt mig ta några exempel.

De är de fattiga som här och nu drabbas av våra och den rika världens utsläpp. Vi i Vänsterpartiet har flera gånger föreslagit ambitiösare klimatmål för Sverige och EU. Det har Centern röstat emot. I november 2013 utlovade du 300 miljoner kronor till FNs nya klimatfond. Alldeles för lite pengar, men nu visar det sig att inte ens den summan kommer betalas ut till klimatfonden. Vänsterpartiet vill ha ett klimatbistånd som är finansierat med nya additionella medel (det ska inte tas från det ordinarie biståndet). Du och regeringen motsätter er detta. Varför sviker ni världens fattiga, Lena Ek?

Du är nöjd över att Centern i regeringsförhandlingarna fått igenom en förlängning av den s k supermiljöbilspremien och en utredning som ett mer utvecklat system för miljöbilar. Det är ett litet steg framåt, men efter åtta år vid makten tänker ni fortsätta att utreda. Och 75 miljoner kronor per år till laddstolpar för elbilar är bättre än inget, men det innebär inte den storskaliga utbyggnad som behövs för att vi ska kunna resa med elbilar. Hur kommer det sig att det säljs lika många elbilar i Sverige som det görs på ett par veckor i Norge? Jo, norrmännen har förstått att satsa på elbilarna.

Elbilar i all ära, men de kan inte få ned alla utsläpp från transportsektorn. Vi måste göra det enklare och billigare för människor att resa kollektivt. Under er tid vid makten har det gått åt helt fel håll; det har blivit dyrare och krångligare. Staten måste skjuta till mer resurser för att öka resandet med buss och tåg. Varför gör ni så lite?

Den 21 februari 2013 sålde regeringen det svenska överskottet på 1,3 miljoner utsläppsrätter till investmentbanken Bank of America. Det här innebär att 1,3 miljoner ton koldioxid nu kan släppas ut någon annanstans. Dina expertmyndigheter, Energimyndigheten och Naturvårdsverket, avrådde från försäljning av dessa utsläppsrätter. Lena Ek, hur ska vi kunna ha trovärdighet för en regering som gör svenska folkets klimatansträngningar till en penningtransaktion?

Köttkonsumtionen har ökat med 40 procent sedan 1990. Detta leder till ökade utsläpp och att fler djur dödas. Vänsterpartiet har flera gånger lagt fram konkreta förslag för minskad köttkonsumtion. Vi vill t ex att skolorna ska få stöd för att ha vegetariska dagar och att vi ska anta en handlingsplan för minskad köttkonsumtion. Det har den borgerliga regeringen motarbetat. Varför, Lena Ek?

Skattesänkningar, privatiseringar och avregleringar har varit de bärande idéerna bakom den borgerliga regeringens politik. Tyvärr drabbar det också miljön. Vi skulle behöva ta ut högra miljöskatter för att minska utsläppen och få in större intäkter till miljöarbetet. Istället har ni både sänkt koldioxidskatten och avskaffat skatten på handelsgödsel. De stora avregleringarna som ni genomfört inom infrastrukturområdet har försvårat långsiktig planering och ett bra underhåll av våra järnvägar.

Lena Ek, jag är besviken på dig och den borgerliga regeringen. Er tid vid makten har inneburit åtta förlorade år för miljön. Istället för miljöansvar fortsätter ni att sänka skatter och tro att marknaden ska lösa våra stora utmaningar.

Nu är det dags för väljarna att bestämma sig. Hittills har det varit alldeles för tyst om miljön i valrörelsen. Därför utmanar jag dig på en förutsättningslös debatt om vilka som bäst värnar vår miljö. Hör av dig så kan vi bestämma tid och plats för debatten.

Slut med prat, vi vill ha resultat – för miljön.

Jens Holm (V), miljöpolitisk talesperson och riksdagsledamot

Marknaden minskar inte sopberget

Vem har inte gått och släpat stora kassar och kartonger med konservburkar, plastbyttor och tidningspapper. När man kommit fram till de gröna insamlingsbehållarna har de redan varit överfulla och smutsiga. Är det lätt att leva miljövänligt då? Nej.

Särskilt i ljuset av att vi svenskar producerar mer och mer sopor (vi slänger nu 450 kg/person = ökning med 50 procent de senaste 20 åren) borde alla politiker vara överens om att vi måste göra det lättare för svenska folket att sortera och bli av med sina sopor. Just förslag i den riktningen presenterades redan för exakt två år sedan i regeringens avfallsutredning ”Mot det hållbara samhället” (SOU 2012:56). Idag är det ”producenterna” (företagen) som ska se till att insamlingen sker. Som vi ser fungerar den insamlingen inte särskilt bra. Därför föreslog avfallsutredningen att kommunerna skulle ta över ansvaret för insamlingen av våra förpackningar och tidningar. Kommunerna samlar ju in allt annat avfall från hushållen, så det vore en helt logisk lösning på det hela.

Skulle kommunerna få ansvaret skulle de kunna se till att vi fick en s k fastighetsnära avfallsinsamling, d v s att du slänger dina metallburkar, plastbyttor eller tidningar i behållare utanför din dörr bredvid den ordinarie soptunnan och om du bor i lägenhet ska du kunna bli av med samma avfall i nära anslutning till din port.

I våras lovade också miljöminister Lena Ek att hon skulle lägga fram ett konkret förslag från denna utredning. Det gjorde hon aldrig. Nu har jag hört att hon idag kommer lägga fram ett förslag som går ut på att företagen ska fortsätta att samla in våra förpackningar och tidningar. Det är ett stort svek mot alla våra hushåll och miljön.

Och varför idag, två veckor innan valet? Om hon väntat så länge, varför inte låta en ny regering fatta det här viktiga beslutet?

Ser vi en ideologisk blockering här? Har vår borgerliga regering så svårt att erkänna att vissa saker sköts bäst av våra kommuner, i det här fallet all sopinsamling? Varför går man emot sin egen utredning? Varför går man emot en stor del av de tunga remissinstanserna? Varför underkänner man våra 290 hårt arbetande kommuner som är beredda att axla avfallsansvaret utifrån sina lokala förutsättningar? Varför sätter man återigen marknaden före miljön?

Självklart ska producenterna fortfarande ha det ekonomiska ansvaret för sitt avfall, i enlighet med principen om att förorenaren ska betala. Det kan lätt lösas genom att de betalar kommunerna för insamlingsjobbet. Dessutom krävs fler åtgärder för att minska den totala volymen av sopor. Mer pant på fler förpackningar, vore en lösning. Konkreta steg bort från konsumtionssamhället är den övergripande frågan som måste lösas. Dagens kortsiktiga marknadssystem har visat sig synnerligen olämpligt att axla den rollen. Därför behövs ett helt annat ekonomiskt system, baserat på helt andra premisser.

Se gärna min kollega Jacob Johnsons interpellationsdebatt från i höstas med Lena Ek om hennes svek i avfallsfrågan.

Ta ansvar för klimatanpassningen

Branden i Västmanland ser nu ut att vara under kontroll. Gott så. Då kan vi fortsätta som vanligt. Eller?

Nej, nu är det dags att dra lärdomar av det som skett och se till att vi gör allt vi kan för att stå rustade mot framtida extrema vänderhändelser och naturkatastrofer.

Att vi kan vänta oss fler skogsbränder och överlag mer av extremt väder har konstaterats av ett flertal tunga utredningar, både i Sverige och internationellt. En av slutsatserna från Klimat- och sårbarhetsutredningen (SOU 2007:60) var just att vi måste göra mycket mer för att anpassa Sverige till ett förändrat klimat. Risk för fler och mer omfattande skogsbränder togs upp i både det betänkandet samt i rapporten ”Skogsbränder under ett förändrat klimat – en forskningsöversikt för ökad brandrisk i våra skogar” (2009, som pdf) från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap.

Nästan allt återstår att göra för att Sverige på allvar ska kunna anpassa samhället till ett förändrat klimat. Det handlar om att värna samhällets viktigaste funktioner som dricksvattenförsörjning och tillgång till elektricitet, hur vi planerar våra städer samt hur vi i framtiden ska producera våra livsmedel och bedriva ett hållbart skogsbruk. Ska anpassningen verkligen komma i gång behövs ökade statliga resurser och en bättre koordinering.

Enligt rapporten Kommunernas arbete med klimatanpassning (2012) från Sveriges kommuner och landsting anser ”en stor andel” av de tillfrågade kommunerna att de har för dåligt underlag för att kunna klimatanpassa sin kommun. Ett flertal kommuner har tagit fram lokala handlingsprogram för klimatanpassning. På nationell nivå saknas dock ett handlingsprogram med nationella målsättningar för klimatanpassningen. Det finns inte heller en myndighet i Sverige med det samlade ansvaret för klimatanpassning. Det nationella kunskapscentrumet för klimatanpassning vid SMHI är ett vällovligt initiativ, men har idag inte de resurser och kapacitet för att spela den rollen.

Jag har tagit upp den här frågan ett antal gånger med miljöminister Lena Ek (se också denna debatt där jag ställer konkreta frågor om klimatanpassning till Ek). Svaren jag fått har alltid varit svepande. Miljöministern brukar tillstå att klimatanpassning är viktigt men hon bollar ansvaret till någon annan; oftas våra kommuner och ibland länsstyrelserna. Det är rätt anmärkningsvärt och under inga omständigheter OK. Därför har jag nu skickat in en skriftlig fråga till Lena Ek. Jag vill veta om hon avser inrätta en separat myndighet för klimatanpassning samt om hon kommer att verka för att det antas en nationell handlingsplan.

Vänsterpartiet avsätter långt mycket mer pengar till klimatanpassning än regeringen, både direkt till våra kommuner och landsting i form av ökade anslag främst inom ramen för Myndigheten för samhällsberedskap. Vi vill att mer pengar av försvarsmaktens budget ska gå till förebyggande arbete och klimatanpassning – mindre pengar till JAS och vapen. Vi har en hel miljard kronor per år i klimatinvesteringspengar som ska gå till anpassning och minskade utsläpp i våra kommuner och landsting (detta blir i praktiken mer än en miljard eftersom samarbetspartnerna också går in med resurser). I Vänsterpartiet är vi beredda att rusta Sverige för ett förändrat klimat.

Alternativ till Förbifart Stockholm

På fredag 13 juni kommer jag debattera ett av Sveriges dyraste och onödigaste motorvägsbyggen någonsin, Förbifart Stockholm med infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd. Regeringen påstår att motorvägen nu kan börja byggas, trots att den avfärdas av Naturvårdsverket och att det fortfarande pågår flera rättsliga prövningar av bygget. Läs min interpellation nedan. Tillsammans kan vi stoppa detta och istället se till att de 45 miljarderna går till kollektivtrafiken och utbyggd cykelinfrastruktur.

Alternativ till Förbifart Stockholm
Förbifart Stockholm kan bli ett av Sveriges största och dyraste motorvägsprojekt någonsin, med en slutnota kring 45 miljarder kronor (inklusive ränta). Motorvägsbygget kommer att leda till ökad vägtrafik och kraftigt försvåra för Stockholmsregionen och Sverige att nå sina miljö- och kvalitetsmål. Av det skälet avfärdar vår expertmyndighet Naturvårdsverket Förbifart Stockholm. Dessutom kommer ingreppen i delar av Stockholmsområdet att bli omfattande. I Skärholmen och kring norra Järva dras motorvägen i ytläge. Invånarna i dessa områden kommer att få en kraftigt försämrad närmiljö. Partikelnivåerna i Förbifart Stockholms tunnlar kommer att bli så höga att det vissa dagar kommer vara direkt skadligt att resa där. Ännu finns ingen lösning på detta problem.

Stockholmsregionen är i starkt behov av utbyggd kollektivtrafik och infrastruktur för gång- och cykeltrafikanter. Det behövs nya tunnelbanelinjer, tvärlinjer för att knytta ihop t-bana och pendeltåg, nya bussar, båttrafik och riktiga cykelbanor (inte livsfarliga cykelfält mitt i vägen). Byggs Förbifart Stockholm omöjliggörs dessa investeringar. Ett konkret exempel på denna motsättning är hur regeringen hanterat intäkterna från trängselskatten i Stockholm. Hittills har inte en enda krona av intäkterna från trängselskatten gått till kollektivtrafiken, trots att en del av syftet var just att kollektivtrafiken skulle byggas ut. Den borgerliga regeringen har tagit alla pengar till vägar, inte minst till de dyra projekteringskostnaderna för Förbifart Stockholm.

Den 15 maj avslog regeringen överklaganden av Förbifart Stockholms arbetsplan. Samma dag annonserade infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd i ett pressmeddelande att ”Förbifart Stockholm kan börja byggas redan i sommar” (Pressmeddelande näringsdepartementet 15/5-14). Det är ett mycket förvånande uttalande för att komma från ett statsråd eftersom viktiga delar av projektet fortfarande är under rättslig prövning. Delar av Förbifart Stockholm har exempelvis inte fått godkännande enligt miljöbalken. Det ska avgöras av mark- och miljödomstolen i Nacka tingsrätt. De väntas inte komma med något domslut förrän tidigast i slutet av 2014. Därutöver har delar av detaljplanen överklagats av privatpersoner och organisationer. Dessa överklaganden har ännu inte avgjorts.  Dessutom skriver regeringen i nämnda pressmeddelande att bygget endast kan startas i de delar av ”vägbygget som inte kräver tillstånd enligt annan lagstiftning än väglagen”. Det torde vara en stor del av bygget som kräver annan lagstiftning än väglagen.

Med anledning av ovanstående vill jag fråga ministern:

Avser ministern att påbörja bygget av Förbifart Stockholm innan det slutgiltiga godkännandet från Miljödomstolen och andra rättsliga instanser?

Vilka delar av Förbifart Stockholm bedömer ministern inte omfattas av prövning enligt annan lagstiftning än väglagen?

Hur mycket av intäkterna från trängselskatten i närtid (2014-2018) avser regeringen använda till kollektivtrafik och utbyggd cykeltrafik?

Avser ministern att skrota planerna på Förbifart Stockholm och istället lägga alla pengar på utbyggd kollektivtrafik och cykel- och gånginfrastruktur?

Jens Holm

Hög tid att sätta mål för eko

Läs gärna mitt inlägg i ETC om ekologisk mat och regeringens svek.

Hög tid att sätta mål för eko
ETC, 2014-03-26
Om man inte vet vart man ska blir det som bekant lite si och så med var man hamnar. Om en grupp människor inte har ett mål för sin färd blir det ännu mer problematiskt. Det är precis där vi är idag när det gäller ekologiska livsmedel. Fram till 2010 hade Sverige som mål att 20 procent av jordbruksarealen skulle vara ekologiskt certifierad samt att 25 procent av maten i offentlig sektor skulle vara ekologisk. Det var bra med nationellt satta mål. Hela Sverige; branschen, lokalpolitiker, lantbrukare och privatpersoner hade något att sträva efter: Mer eko.

Men 2010 upptäckte den borgerliga regeringen att man inte nådde målen för ekologiska livsmedel. Vad gjorde man då? Satsade extra på det ekologiska? Spetsade till målen för att skynda på processen? Nej, ingetdera.
Landsbygdsminister Eskil Erlandsson har helt och hållet avskaffat målet om ekologisk mat i offentlig sektor. Och han tycker att det räcker med att endast 20 procent av jordbruksarealen är ekologisk till 2020. Alltså samma mål som egentligen skulle ha varit uppfyllt för redan fyra år sedan.

Dessutom avskaffar regeringen Miljöstyrningsrådet, vårt främsta verktyg för rådgivning kring hållbar offentlig upphandling, nu till sommaren. Regeringen tycker istället att endast Konkurrensverket ska få berätta för våra kommuner och landsting hur de ska upphandla. Samma konkurrensverk som gång efter annan sagt att det främst är fri konkurrens och lägsta pris som ska gälla vid offentlig upphandling.
Men det går att göra annorlunda. Se på Danmark där man konsumerar dubbelt så mycket ekologiska livsmedel som i Sverige. Där har regering och folketing satt upp målsättningar. Och där har man en strategi för mer eko. Det är hög tid att vi gör detsamma i Sverige. Vänsterpartiet vill att minst 30 procent av vår jordbruksmark ska vara certifierat ekologisk (idag ca 15 procent) och vi vill att hälften av all mat i offentlig sektor ska vara ekologisk till 2020 (idag ca 20 procent).

Mer ekologiskt är inte bara bra för den egna hälsan (att man slipper de flesta tillsatser och kemikalier). Eko är också ett sätt att nå våra 16 miljömål; mål som regeringen idag inte når. Ekologiska livsmedel kan spela en helt avgörande roll för att exempelvis nå målen om ”giftfri miljö”, ”ingen övergödning”, ”levande sjöar” och ”ett rikt odlingslandskap”, för att ta några exempel. 

Därför behöver vi ha tydliga målsättningar för eko. Det är genom att sätta upp gemensamma mål vi tillsammans kan röra oss åt rätt håll. Att lämna över ansvaret till den enskilde individen räcker inte.

Jens Holm (V), miljöpolitisk talesperson och riksdagsledamot

Skärp EUs klimatmål

Idag har vi överläggning i Miljö- och jordbruksutskottet med miljöminister Lena Ek om EUs framtida klimat- och energipolitik. Regeringens förslag är alldeles för svagt. Därför presenterar Vänsterpartiet idag våra klimat- och energimål för EU till 2030. Dessa är:

Vänsterpartiets klimat- och energimål för EU till 2030:
* Minskade utsläpp av växthusgaser med minst 60 procent jämfört med 1990.
* Minst 45 procent förnybar energi, vilket ska vara ett bindande mål för EUs medlemsländer.
* Bindande mål om 40 procents energieffektivisering jämfört med EUs jämförelseår.
* 100 procent förnybar energi och nollutsläpp i EU till 2050.
* Grundläggande reform av EUs handelssystem med utsläppsrätter, EU ETS.

Nedan vår avvikande mening (läs: reservation) till regeringens svaga förslag.

2014-02-27

 Avvikande mening, Vänsterpartiet MJU 27/2-14
Ett ramverk för klimat och energi för perioden från 2020 till 2030

Den svenska positionen inför EUs klimat- och energimål till 2030 är ännu en missad möjlighet för Sverige att verka för att EU för en mer ambitiös klimat- och energipolitik. Regeringens förslag innebär inte den någon skärpning av EU-kommissionens förslag. Regeringen föreslår att EU-länderna ska kunna göra stora uppköp av billiga och osäkra utsläppskrediter i andra länder. Att köpa utsläppskrediter kommer inte leda till omställning i vare sig Europa eller Sverige. Vi delar EU-kommissionens analys att politiskt uppsatta målsättningar ska göras helt och hållet inhemskt, utan uppköp av internationella krediter med oklar klimat- och miljönytta. Det är också en stor besvikelse att regeringen inte lägger fram konkreta och ambitiösare mål för förnybar energi och energieffektivisering.

Europa behöver länder som går före och tar klimatansvar. Därför lägger Vänsterpartiet fram följande mål: EU ska ha nollutsläpp vid senast 2050 och all energiproduktion då ska vara förnybar. Till 2030 vill Vänsterpartiet att utsläppen av växthusgaser ska minska med minst 60 procent, jämfört med 1990 och minskningarna ska göras inom Europa. Energiproduktionen ska 2030 bestå av minst 45 procent förnybar energi. Och vi vill ålägga alla verksamheter att energieffektivisera sin verksamhet med 40 procent. Givet att världens utsläpp fortsätter att öka och att Europa historiskt sett står för en stor del av den totala utsläppsmängden är detta att betrakta som minimikrav. Detta är målsättningar som vi också framfört i EU-parlamentet.

Vänsterpartiet föreslår också en grundläggande reform av EUs handelssystem med utsläppsrätter, EU ETS. Handelssystemet ska vara EUs viktigaste styrmedel för att minska utsläppen och att det skapas ett högt pris på att smutsa ned. Idag, med en prisnivå på ca 40 kronor/ton, fungerar inte systemet. Vi välkomnar därför kommissionens förslag till åtgärder för att stärka handelssystemet, men kommissionens förslag är inte tillräckliga. Vänsterpartiet vill ha ett lägre utsläppstak (d v s en brantare linjär utsläppskurva) som korresponderar med kravet om totala minskningar på 60 procent till 2030. Vi vill också ha ytterligare åtgärder i närtid (d v s innan 2020) för att komma tillrätta med problemet med överutbud av utsläppsrätter och det för låga priset på utsläppsrätter. Vi tolkar regeringens skrivning om höjning av den linjära utsläppskurvan samt annullering av utsläppsrätter innan 2020 (sid 12 i regeringens position) som att vi borde kunna samarbeta kring detta. Vi ställer oss dock frågande till varför regeringen ser ett behov i att ytterligare granska kommissionens förslag om en s k stabilitetsreserv (s 3), som vi ser som ett förslag i rätt riktning.

Vänsterpartiet ser också att det behövs kompletterande åtgärder på EU-nivå och det nationella planet för att minska utsläppen från t ex transportsektorn och jordbrukssektorn och vi skulle önska att regeringen har tydligare förslag på området.

Den borgerliga regeringens agerande under hela processen med framtagandet av klimat- och energimålen för 2030 har varit passiv och avvaktande samt stundtals rent kontraproduktiv (som i vurmandet för internationella krediter). Andra jämförbara länder har spelat in konkreta krav till EU-kommissionen i syfte att förbättra målsättningarna. Den svenska regeringen har dessvärre varit tyst. För att Sverige inte ska försitta vår chans att bidra till att EU tar sitt historiska ansvar för utsläppen av växthusgaser är det helt avgörande att regeringen lägger fram förslag på ambitiösare klimat- och energimål på det kommande miljörådet samt Europeiska rådet 20-21 mars.

Hållbar offentlig upphandling

Läser miljöminister Lena Ek och energiminister Anna-Karin Hatt i Svenska dagbladet idag. De säger att de vill ha högre klimatmål för EU. Men vill de egentligen det? Det enda de föreslår är att EU-länderna ska kunna köpa billiga utsläppskrediter i andra länder, motsvarande minskade utsläpp på 10 procent. Det är inget som ställer om vare sig Europa eller Sverige. Vi i Vänsterpartiet vill ha tre bindande mål; för minskade utsläpp, förnybar energi och energieffektivisering och de ska vara högre än det som EU hittills har föreslagit.

Men det var inte det jag skulle skriva om. Idag någon gång efter kl 14.00 kommer jag att debattera hållbar upphandling med civilminister Stefan Attefall. Min interpellation kritiserar att regeringen föreslår att flytta över hela ansvaret för rådgivning kring hållbara upphandlingar till Konkurrensverket. Konkurrensverket vill t ex harmonisera EUs djurskyddsregler (vilket med största sannolikhet skulle leda till försämringar här i Sverige) samt sätter konkurrens och lägsta pris först; inte sociala och miljömässiga hänsyn. Med regeringens förslag kommer det mycket uppskattade Miljöstyrningsrådet att tvingas avsluta sin rådgivning kring hållbar upphandling. Det kan få förödande konsekvenser för att använda den offentliga upphandlingen som ett verktyg mot hållbara och rättvisa investeringar. Läs min interpellation nedan.

den 31 januari Interpellation
2013/14:264 Krav vid offentlig upphandling
av Jens Holm (V) till statsrådet Stefan Attefall (KD
)
Varje år upphandlar våra kommuner, landsting och staten varor och tjänster för uppskattningsvis 600 miljarder kronor. Den offentliga upphandlingen skulle kunna vara ett av våra främsta verktyg för att ställa om vår ekonomi till en hållbarare utveckling. I dag spelar Miljöstyrningsrådet en helt avgörande roll som kunskapsbank och rådgivare åt våra upphandlare. Tack vare Miljöstyrningsrådet kan våra upphandlare ställa sociala och miljömässiga krav för att driva utvecklingen åt rätt håll.

Regeringen föreslår i budgetpropositionen för 2014 att hela ansvaret för sociala och miljömässiga krav samt innovationer underordnas Konkurrensverket (se s. 75–76, utgiftsområde 24). Regeringens förslag har kritiserats av regeringens egen utredare om offentlig upphandling, Sveriges Kommuner och Landsting, Lantbrukarnas Riksförbund och Naturskyddsföreningen (DN Debatt den 23 oktober 2013). Det finns en stor rädsla för att när upphandlingsstödet koncentreras till Konkurrensverket riskeras det viktiga arbete som till exempel Miljöstyrningsrådet bedrivit att försvinna.

Konkurrensverket har vid flera tillfällen tydligt understrukit vikten av att i första hand främja den fria konkurrensen framför att ställa hårda sociala, miljömässiga eller djurskyddskrav i upphandlingen. År 2011 gick man ut till svenska kommuner och uppmanade dem att inte ställa hårdare krav än vad EU-lagstiftningen medgav. I rapporten Mat och marknad (rapport 2011:4, se till exempel s. 12) vill man se en harmonisering av djurskyddslagstiftningen i EU, något som med stor sannolikhet skulle leda till försämringar i Sverige. I skriften Miljöhänsyn och sociala hänsyn i offentlig upphandling argumenterar man för att den så kallade bör-regeln ska tas bort ur svensk offentlig upphandling. Bör-regeln handlar om att våra upphandlare bör beakta miljön och sociala hänsyn vid offentlig upphandling (s. 9–10).

Det kan också vara svårt för en myndighet, som Konkurrensverket, att ge tydliga råd i upphandlingar. Miljöstyrningsrådet har i dag en friare roll att göra just det.

Med anledning av vad som ovan anförts vill jag fråga statsrådet:

På vilket sätt bedömer statsrådet att överflyttningen av ansvaret till Konkurrensverket kommer att stärka möjligheterna att ställa sociala, miljömässiga och djurskyddskrav i den offentliga upphandlingen?