Vem tar ansvar för vår planet?

Jag skriver i Miljömagasinet, se nedan eller där.

Vem tar ansvar för vår planet?
Miljömagasinet, 2015-04-30
Det finns få frågor där vi politiker är så överens som att konstatera att klimatfrågan är vår tids ödesfråga. Men ändå finns det få frågor där det händer så lite i förhållande till vad som behöver göras.

Vi vet redan att fjolåret var det varmaste någonsin. Och att åren dessförinnan också hade slagit värmerekord. Vi vet att koncentrationen av koldioxid i atmosfären nu passerat 400 miljondelar, och alltså redan nu ligger över 350 ppm, det som många forskare brukar hänvisa till som maxnivån.

Ändå händer så litet. Varför? Jag tror att den kanadensiska författaren Naomi Klein är något på spåret då hon pekar ut kapitalismen som den stora bromsklossen. I sin bok This Changes Everything – Capitalism vs the Climate tar hon upp mängder av exempel på hur verkningsfulla åtgärder smulats ned till urvattnade marknadstillvända initiativ. Klimatskatter har blivit handelssystem. I stället för stoppdatum för fossila energikällor får de fortsätta att släppas ut. I stället för gemensamma lösningar ska vi individer rädda klimatet genom ”etisk konsumtion” och i stället för stora gemensamma investeringar i omställning hoppas man på marknaden.

Lite självkrititskt kan jag erkänna att även vi i Vänsterpartiet borde kunna lyfta upp klimatfrågan mer, och särskilt peka på behovet av systemkritiska lösningar. Nu är dessutom helt rätt läge för oss att sätta klimatfrågan först. Det går inte längre att räkna med Miljöpartiet på samma sätt som förr. De sitter i regeringen och är uppbundna av socialdemokraterna i många frågor. Jag tänker exempelvis på Förbifart Stockholm, som de tyvärr gav klartecken till. Eller att vi ännu inte fått några nya ambitiösare klimatmål än den tidigare borgerliga regeringens. Nästa stora fråga är Vattenfalls kolkraftverk i Tyskland med tillhörande kolgruvor. Nu trycks det på för att Vattenfall ska sälja dessa. Men vad händer? Utsläppen fortsätter bara någon annanstans. Vattenfall måste i stället besluta om en successiv avveckling av brunkolet och endast investera i förnybart. Och här krävs ett regeringsbeslut om detta. Att successivt avveckla kolet i stället för att sälja energin därifrån kommer vara regeringens enskilt viktigaste klimatbeslut under mandatperioden. Det handlar om att se till att så mycket som en miljard ton utsläpp av koldioxid inte kommer ut i atmosfären.

Men det finns mycket annat som också måste göras. Klimatfrågan måste in i alla politikområden. De nya jobben, som verkligen behövs, måste handla om att ställa om våra samhällen. Våra nya städer och bostäder måste byggas hållbart utan bilberoende. Vi måste ha konsumtionsmönster som är hållbara med exempelvis minskad köttkonsumtion. Välfärden och miljöarbetet måste expandera kraftigt, finansierat med skatter på höga inkomster, flyg, massbilism och allt annat som smutsar ned.

I år är också det år då världens länder ska komma överens om ett klimatavtal på klimattoppmötet i Paris. Vi är nog många som inte har så stora förväntningar. Men, kanske går det att verkligen massmobilisera inför mötet? Jag kommer ihåg hur snabbt ett stort tryck för klimatet byggdes upp inför toppmötet i Köpenhamn, 2009. Hela den hösten – inför toppmötet – var klimatfrågan högst upp på den politiska och mediala dagordningen. Och till mötet reste också inte bara tiotusentals aktivister utan också en bra bit över 100 stats- och regeringschefer.

Tyvärr räckte det inte ända fram den gången. Men mobiliseringen inför Köpenhamn visade att det faktiskt går att få upp en enda fråga högst upp på dagordningen just genom massmobilisering.

Så, om det gick då borde det gå nu igen inför klimattoppmötet i Paris i december. Jag hoppas vi ses under klimatåret 2015.

Besök hos brunkolen

Welzow_Holm

Har besökt Lausitzfälten i Brandenburg, östra Tyskland. Det är här Vattenfall har tre av sina fyra brunkolskraftverk och stora dagbrott för kolbrytning.

sprinklers_welzowVid dagbrottet Welzow Süd sprutar seriekopplade sprinklers ut vattenånga ut i luften. Det görs för att damm och kolpartiklar inte ska sprida sig i luften. ”It´s a big show off”, säger en av invånarna. ”Som om dom där skulle göra någon skillnad mot allt det här”, säger han och pekar ut över det enorma dagbrottet, som jag inte ser slutet på.

På mötet med byborna i Proschim (granne med dagbrottet Welzow Süd) är engagemanget nära kokpunkten. Jordbruksmarken, grundvattnet, luften och deras bostäder har förstörts av kolbrytningen. För att inte nämna utsläppen av växthusgaser som förstår är gigantiska, kring 60 miljoner ton per år, mer än Sveriges samlade utsläpp. En man representerar den sorbiska minoriteten som lever just i området (vägskyltar är t ex utmärkta på både tyska och sorbiska). ”Vi är en hotad minoritet. Och om fler av våra byar måste rivas hotar det hela vår kultur”, berättar han.

Bybornas tydliga budskap till oss är: Se till så att Vattenfall avvecklar kolproduktionen – inga nya gruvor ska få öppnas. Proschim är för övrigt en fascinerande liten by. Granne med ett av Europas största dagbrott har man inte bara blivit självförsörjande på förnybar energi, man producerar nu 15 gånger sina behov och säljer elen på elnätet. Man ser solpaneler på så gott som alla tak på bondgårdarna runt omkring byn, ett biokraftverk tar hand om avfall från jordbruket och gör biogas och strax utanför byn finns en vindkraftspark. Proschim är som en motståndsficka mot den väldiga brunkolen som breder ut sig i området helt och hållet i svenska Vattenfalls regi.

Ett stenkast därifrån tänker Alexander och Sibylle Tetsch öppna en pizzeria. ”Den här ska vara klar i maj” säger Alexander och pekar stolt mot en vedugn som två hantverkare håller på att färdigställa. Bakom den blommande trädgården börjar spökbyn Haidemül. Kommer verkligen någon att komma hit frågar jag skeptiskt?, kanske extra påverkad av regnet och det faktum att termometern endast visar ett par grader över nollstrecket. ”Jag, absolut, säger Alexander. Bara inte Vattenfall tvingar oss att flytta härifrån kommer folk söka sig hit.”

HaidemuhlHaidemühl visar vad som kan bli byn Proschims öde. Hade det inte varit för Vattenfall hade Haidemühl lika gärna kunna vara hemsökt av pesten eller en atombomb. Nu är det bara sedan 2007 en evakuerad by där allt är ödelagt. Tidigare fanns här en glasfabrik och en del andra småindustrier, en skola och bostäder för 600 personer. Idag ligger allt öde. Fönsterrutorna till skolan har gått sönder, någon har sprejat ”Tack Vattenfall” på svenska på en av väggarna, trä och sly håller på att ta över.

Är det den bilden vi vill att människor ska få av Sverige och Vattenfall? Jag hoppas inte. Vattenfall behöver få ett uppdrag att successivt avveckla kolen och att inga nya gruvor ska öppnas. Det kan vi politiker besluta om, och det borde vi. Om vi sätter 2030 som slutdatum finns det en fullt realistisk möjlighet att ersätta kolen med förnybart. Det är precis vad vi behöver göra.

Vattenfalls nya ledning borde sättas på första tåg ned till östra Brandenburg för att studera konsekvenserna av sin egen verksamhet. Få kan lämnas oberörda av de ingrepp som vårt gemensamt ägda bolag skapar där. Lägg därtill att om Vattenfall öppnar nya gruvor för kol kan vi vänta oss utsläpp som är 20 gånger större än hela nationen Sveriges årliga utsläpp. Är det någonting FNs klimatrapporter har lärt oss är det just att de fossila energikällorna måste ligga kvar i marken. Här har Sverige och Vattenfall ett ansvar att ta.

Vänstern måste anamma den systemkritiska klimatpolitiken

Jag skriver på Dagens Arena. Läs där eller nedan.

Vänstern måste anamma den systemkritiska klimatpolitiken
Dagens Arena 2015-01-28
Vänstern har ett avgörande ansvar för klimatutmaningen. Naomi Klein visar i sin senaste bok varför det är så viktigt att vi bryter den slapphänta klimatpolitiken, skriver Jens Holm (V).

Trots att klimatutmaningen är vår tids största politiska utmaning har den insikten inte riktigt landat i konkret politik. Det är alltid någon annan politisk fråga som är viktigare. Även så för vänstern (i vid bemärkelse).

Den kanadensiska skribenten och författaren Naomi Kleinfrågar sig i sin senaste bok ”This Changes Everything – Capitalism vs the Climate” hur det kommer sig att de flesta av oss å ena sidan är medvetna om att klimatförändringen riskerar att äventyra hela vår existens (USA:s utrikesminister John Kerry kallade till exempelklimatförändringen för ”massförstörelsevapen” häromåret), men att det å andra sidan inte leder till starkare handling från oss. ”Why are we gambling?”, frågar sig Naomi Klein (s 225).

Boken är en lång uppgörelse med de senaste decenniernas släpphänta hanterande av hotet mot vår planet. Klein frågar sig hur det kunde bli så att vänstern i världen lämnade klimatfrågan till i bästa fall en alltför försiktig miljörörelse eller i värsta fall till de renodlade marknadsfundamentalisterna (ett uttryck för de senare finns att lyssna på i P1-programmet Obs anmälan av Kleins bok i förra veckan).

Naomi Klein är frustrerad över att handelssystem föreslås i stället för klimatskatter. Att miljöorganisationer (i USA ska tilläggas) tar emot donationer från utsläppande storföretag. Liksom att upptagen av kol, olja och fossilgas tillåts öka och att en stor del av ansvaret för att rädda planeten rullas över på individen istället för politiken. Kort och gott; att det inte görs tillräckligt och att alltför stor tilltro sätts till marknadens osynliga hand.

Detta skulle kunna vara ett gyllene läge för vänstern i världen att komma med politiska lösningar som både skapar nya gröna jobb och som snabbt ställer om våra samhällen.

Naomi Klein påpekar helt korrekt att det behövs mer av vänsterpolitik. Vi behöver till exempel gemensamma försäkringar, allmän sjukvård samt ett heltäckande ansvar med så kallad klimatanpassning av våra samhällen för att hantera de extrema väder vi kommer att se allt mer av som en effekt av klimatförändringen.

Till detta kan också Naomi Kleins paradgren; handelspolitiken, läggas. Nu när EU och USA förhandlar om ett framtida handels- och investeringsavtal måste miljö- och klimatpolitiken överordnas handelsdogmerna.

Det så kallade investeringsskyddet, ISDS, som är tänkt att möjliggöra för storföretagen att stämma stater i det föreslagna frihandelsavtalet vore i det sammanhanget helt förödande för progressiv klimatpolitik.

Naomi Klein sätter stort hopp till en bredare organiserad rörelse för klimatet. Hon skiver: ”only mass social movements can save us now” (s 450). Och det stämmer förstås. Men motståndet måste artikuleras i en förändring mot något. Och vi har fortfarande en bit kvar tills det att klimatrevolutionen spelar ”on repeat, all day every day, everywhere” (s 452), som Klein skriver.

Men å andra sidan kan vi se hur ett momentum snabbt kan byggas upp i samhället. Jag tänker spontant på hösten 2009 inför klimattoppmötet i Köpenhamn då mycket av politiken och inte minst medierapporteringen handlade just om klimatfrågan (till toppmötet kom också en bra bit över 100-talet stats- och regeringschefer). Det trycket i samhället hade byggts upp av ett myller av aktiviteter på basplanet. Om det gick då borde det gå nu igen inför klimattoppmötet i Paris i december.

Vänstern har den helt avgörande uppgiften i detta. Då måste vi sluta att tassa som en katt kring het gröt kring klimatutmaningen. Det går inte att tro att det räcker att ta rygg på Miljöpartiet.

Det kan dessutom vara helt felaktigt nu när MP vill orientera sig alltmer mot höger och då avhänder sig de verktyg som behövs för att minska utsläppen (lyssna påFridolins svar till Sjöstedt i partiledardebatten häromveckan).

Klimatfrågan måste in i alla politikområden. De nya jobben, som verkligen behövs, måste handla om att ställa om våra samhällen. Våra nya städer och bostäder måste byggas hållbart utan bilberoende. Vi måste ha konsumtionsmönster som är hållbara med exempelvis minskad köttkonsumtion.

Välfärden och miljöarbetet måste expandera kraftigt, finansierat med skatter på höga inkomster, flyg, massbilism och allt annat som smutsar ned. En välfungerande välfärd är inte bara viktig för rättvisan och sammanhållningen i samhället, utan också för att vi ska kunna hantera effekterna av varmare klimat och extremväder på ett mer rationellt och jämlikt sätt.

Vi måste omdana våra samhällen i grunden till hållbarhet och rättvisa. Här kan vi visserligen ha hjälp av moderna företag på fungerande marknader, men det låter sig inte göras av sig självt. Det krävs lagstiftning, ekonomisk omfördelning och många tuffa beslut för att det verkligen ska bli av.

Det här borde vara vänsterns paradgren. Naomi Kleins This Changes Everything kan hjälpa oss att anta den utmaningen.

Jens Holm (V), riksdagsledamot och klimatpolitisk talesperson

Läs Naomi Klein

Vilket bensinbolag blir först med att marknadsföra sig som fritt från oljesand? Så avslutade en liberal samhällsdebattör sin anmälan av ”This Changes Everything – Capitalism vs the Climate” av den kanadensiska författaren Naomi Klein. Förutom att det idag i Sverige inte finns något bensinbolag som hämtar sin olja från oljesand (en form av oljeutvinning i Kanada som får katastrofala effekter på miljön i de områden där den utvinns) var det beskrivande för den liberala synen på vår tids utan tvivel största samhällsutmaning; klimatförändringen. Om vi bara ger företagen än mer frihet (under ett lagomt hårt tryck från medvetna konsumenter) så kommer samhällsförändringen mer eller mindre automatiskt.

Det är just den slapphänta modellen som Klein gör upp med i sin bok. Klimatförändringen är för långtgående och för farlig för att lämnas åt marknadens osynliga hand. Att Klein, som tidigare skrivit kritiskt om marknadsfundamentalistiska handelsavtal och åtstramningspolitik, vill ha mer systemmässiga lösningar är visserligen inte så konstigt. Men This Changes Everything är ingen svart-vit pamflett. Det är en mycket genomarbetat och välunderbyggd uppgörelse med de senaste decenniernas otillräckliga och ibland helt och hållet felaktiga politik för att komma tillrätta med de skenade utsläppen av växthusgaser. Och det är bråttom. Sedan 1990 har världens utsläpp av koldioxid ökat med 60 procent. Nyligen fick vi färska rapporter om att 2014 var det varmaste året någonsin. Jag vill minnas att åren dessförinnan också hade slagit rekord som hypervarma. Det är inget tvivel om att klimatfrågan är akut.

Naomi Klein är frustrerad över att istället för klimatskatter så föreslås handelssystem, istället för stopp för nya energikällor ökar upptagen av kol, olja och fossilgas, istället för att politiken tar ett enhetligt grepp om att rädda klimatet läggs en stor del av ansvaret på individen. Till detta kan läggas den ekonomiska kris som nu under många år hemsökt de industrialiserade länderna och som har spätt på arbetslöshet och ökat ekonomiska klyftor. I det här läget är en alltmer avreglerad kapitalism det sista vi behöver, menar Klein. Och detta skulle kunna vara ett gyllene läge för vänstern i världen att komma med politiska lösningar som både skapar nya gröna jobb och som snabbt ställer om våra samhällen. För det behövs stora offentliga investeringar (finansierat med skatter och avgifter på det som smutsar ned), slutdatum för fossilanvändandet och andra långtgående förslag. Det behövs också mer av vänsterpolitik, med t ex gemensamma försäkringar, allmän sjukvård m m, för att hantera de extrema väder vi kommer att se allt mer av som en effekt av klimatförändringen.

Jag tänkte en del på det där när jag för några månader sedan läste Svante Axelssons bok ”Vår tid är nu”. Axelsson börjar i den andra änden och skriver om vikten av att börja i det lilla och inte tala så mycket om den stora systemförändringen. Upp med solceller på ditt och grannens hus, underlätta att vara med i en bilpool, se till att regeringen fattar beslut om att minska på AP-fondernas fossilinnehav och massa andra begränsade steg är det som kommer att göra att vi får upp farten. När man väl fått upp farten, ja då cyklar man och då går en massa redan av sig självt.

Naomi Klein vill hellre tala om systemförändring. När vi förstått vad som är roten till problemet; dagens ekonomiska system, då kan vi börja arbeta för att förändra detta. Det är förstås helt korrekt. Men det gäller också att hålla öppet för små positiva steg som kan engagera människor. Alla människor går inte igång på tanken om en stor revolution.

Ibland är det inte heller helt enkelt att välja mellan marknad eller stat i klimatpolitiken. Iallafall inte om man är politiker. Klein tar upp handelssystemet med utsläppsrätter (och med det kommer alltså rätten att köpa utsläppsrätter av andra länder eller företag och därmed fortsätta att släppa ut hemma hos sig självt). Det är för övrigt att USA var de hårdaste förespråkarna för detta i förhandlingarna om Kyotoprotokollet, EU var emot. Men EU var med och klubbade Kyotoprotokollet 1997, USA ratificerade det tillslut inte. EU fick också handelssystemet på plats. I dagsläget ligger ett ton koldioxid på ca 50 kronor, i Sverige ligger det, med vår koldioxidskatt, på drygt 1000 kronor. Systemet fungerar rätt illa, minst sagt.

Ett handelssystem anses vara mer av en marknadsorienterad åtgärd än t ex en koldioxidskatt. Så, hade det inte varit bättre med en koldioxidskatt i EU? Jo, men som bekant har EU ingen skattebefogenhet, så det är nästan omöjligt att ens tänka sig. Å andra sidan kan ett handelssystem utformas på ett tämligen strikt sätt (med begränsningar i antalet utsläppsrätter, lägsta pris på utsläppen, utan uppköp i andra länder än handelszonen etc), så att systemet blir så likt en koldioxidskatt som möjligt. Då blir inte uppdelningen mellan höger och vänster lika tydlig. Å andra sidan finns det väldigt få från höger, tyvärr, som driver att de marknadsbaserade åtgärderna ska bli mer robusta.

Naomi Klein sätter stort hopp gräsrotsrörelser och exemplifierar med kampen mot XL-Keystone-oljeledningen i Nordamerika, 350.org-nätverket som hon själv är en del av och de motståndsrörelser som växt upp i Sydeuropa i eurokrisens kölvatten. Hon kallar dessa nya handfasta motståndsfickor för Blockadia. Blockadia handlar om motstånd mot nya fossila energiutvinningar som olja, kol, gas eller öppnandet av gruvor. Människor går samman av både klimatskäl, men också för att man värnar den lokala miljön eller lokalsamhället. Miljö och det sociala smälter samman. Det är hoppfullt att människor organiserar sig och gör motstånd, men när det handlar om visionen om något annat och vägen dit är det inte bokens starkaste del. Klein skriver ”only mass social movements can save us now” (s 450). Och det stämmer förstås. Vi behöver ett välorganiserat folkligt motstånd. Men motståndet måste artikuleras i en förändring mot något.

Vägen dit är förstås inte glasklar. Men något borde hända om klimatrevolutionen ska ”play on repeat, all day every day, everywhere” (s 452), som Klein skriver. Klimatfrågan måste helt enkelt blir allestädes närvarande i politiken och allt vad vi gör. Vi har fortfarande en bit kvar till det tillståndet. Men å andra sidan kan vi se hur momentum kan byggas upp snabbt i samhället. Jag tänker spontant på hösten 2009 inför klimattoppmötet i Köpenhamn då mycket av politiken och inte minst medierapporteringen handlade just om klimatfrågan (till toppmötet kom också en bra bit över 100-talet stats- och regeringschefer). Det trycket i samhället hade byggts upp av ett myller av aktiviteter på basplanet. Om det gick då går det nu igen, men – nu med ännu solidare forskningsresultat och med bättre internet etc som grund för organisering – kan det bli än större omfattning.

Vänstern har den helt avgörande uppgiften i detta. Ja, för inte kommer välmenande filantroper att lösa klimatproblemet åt oss, inte heller teknofixar, eller vetenskapsmän och kvinnor (som sitter inne med sanningen men inte vet hur man förändrar den). Men vänstern har alltför länge tassat som en katt kring het gröt kring klimatutmaningen. Naomi Klein har till och med ett kapitel i boken ”The extractivist left” där hon kritiserar vänsterstyrena i Latinamerika för att visserligen har utrotat en stor del av den extrema fattigdomen, men detta har finansierats med kraftig expansion av kol, olja och fossilgas. Greklands tillträdande premiärminister, vänsterns Alexis Tsipras, kritiseras också för att ha nedprioriterat miljöfrågorna de senaste åren.

Det behövs ett systemkritiskt perspektiv på vår tids största överlevnadsfråga. Det handlar om att klimatfrågan måste in i alla områden och vi måste våga gå till roten med problemet. Några exempel: Vi kan inte införa handelsavtal som försvårar eller möjliggör utbyggnad av förnybar energi och lokala jobb (något Klein lyfter fram exempel på). Ekonomisk tillväxt i sig är inte ett ändamål, däremot ekonomisk utveckling som gör våra samhällen bättre och hållbarare. Vi måste våga sätta ett slutdatum för fossila energikällor. Ja, det är ett hot mot några av världens absolut största företag som har just fossil energi som en bärande del i sina affärsmodeller. Offentliga subventioner ska inte gå till det som förstör miljön. Ochsåvidare…

I dagsläget är det bara vänstern som kan föra fram dessa politiska förslag. Det är hög tid att vi gör det.

Naomi Kleins This Changes Everything är en utmärkt bok för att bygga upp denna mobilisering. Jag hoppas den snart översätts till svenska.

Satsa på solenergin – på riktigt

Den framtida energin är klar och lysande på himlen – det är solen. Jag skulle önska att den insikten fanns även hos regeringen. Få energislag har blivit så styvmoderligt behandlade av regeringen som just solenergin. Anslagen har höjts och sänkts, man har dragit förslag om nettodebitering i långbänk och efter tre utredningar kommer nu ett förslag som inte ens är nettodebitering och regeringen fortsätter att öppna för ny kärnkraft (som står i vägen för det förnybara).

Idag säger energiminister Anna-Karin Hatt att regeringen ”satsar” 50 miljoner kronor på solceller. En satsning brukar vara något nytt. Men det är inte ens en satsning. Det är en neddragning med tio miljoner kronor. Tidigare låg installationsbidraget för solceller på 60 miljoner kronor/år. Hur kan en neddragning med tio miljoner bli en satsning? Dessutom är 50 miljoner kronor alldeles för lite (tusentals personer står exempelvis i kö hos våra länsstyrelser och de kommer aldrig att få något installationsbidrag). Så vad är det nya med detta mer än att energiministern påstår att det är en satsning?

Vänsterpartiet har avsatt drygt 300 miljoner kronor mer än regeringen för ”ny energiteknik”, en stor del av detta kommer att gå till solceller. Ja, jag kan lova åtminstone dubbelt så mycket mer i installationsbidrag för solceller än regeringen. Vi behöver också en verklig nettodebitering (och inget inget krångligt skatteavdrag, som regeringen föreslagit) och vi vill slå fast att det ska vara 100 procent förnybar energi i framtiden (ingen kärnkraft eller fossilt).

Läs gärna mer i vår renodlade solenergimotion (den enda som lagts i riksdagen, såvitt jag vet) via länken eller nedan.

grossmarkt_3
Här är jag på ett tak vid partihallarna Grossmarkt, Berlin.

bundestag_solceller_tak
Tyska Bundestag har solceller på taket, varför inte på Riksdagen i Stockholm?
Ja, vi ska kort och gott göra som Tyskland; se till att våra hushåll, småföretag, våra allmännyttiga bostäder, kooperativ och alla andra som vill blir producenter av den renaste tänkbara energin; solenergin.

Läs gärna vår motion Solenergi 2012/2013, N387

1 Förslag till riksdagsbeslut
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om planeringsmål för solenergi.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om nettodebitering.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om införande av solvärmestöd.
2 En ljusnande framtid – satsa på solenergin
Energi från solen finns i oändliga mängder. Ändå används bara en mikroskopisk del för att producera energi. Även om en stor del av den solenergi som når jorden inte går att ta tillvara finns det ändå en enorm potential att utnyttja solen som kraftkälla mycket effektivare än idag. Många länder har upptäckt detta. I Sverige står solenergin än så länge och stampar, trots stort intresse bland företag, offentlig sektor och privatpersoner. Vänsterpartiet vill kraftigt öka produktionen av ren el från solen. Nedan skriver vi mer om detta.

I takt med fallande priser på solceller har utbyggnaden av solenergianläggningar börjat ta fart i världen. I fjol var solceller det elenergislag som växte snabbast i Europa. I världen installerades 30 gigawatt (GW) förra året, varav den största delen i Europa. Totalt finns 69 GW solel installerat i världen. Det motsvarar en årlig produktion på 85 terrawatttimmar (TWh), eller lika mycket som elbehovet hos 20 miljoner europeiska hushåll.

2.1 Solrevolutionen i Tyskland
Tyskland är i särklass världens största producent av solenergi, med ungefär 36 procent av världsproduktionen. Idag står solelsproduktionen för fyra procent av Tysklands totala elproduktion. Sommartid är produktionen förstås mycket större. I slutet av maj i år levererade de tyska solcellerna 50 procent av landets totala elbehov under en kortare tid (motsvarande produktionen från 20 kärnkraftsreaktorer). Solenergi är en del av den tyska basindustrin, som är stora tillverkare av solceller, moduler, växelriktare och andra komponenter som behövs inom solelsproduktionen. Solcellsproduktionen i Tyskland sysselsätter idag 128 000 personer inom ungefär 10 000 företag. Det finns exempel på att svenska företag och svensk teknik har flyttats till Tyskland, där marknaden finns (exempelvis svenska Solibro som i slutet av 2006 köptes upp av tyska Q-Cells, som i sin tur nyligen har köpts upp av ett kinesiskt bolag). Den snabba tyska utbyggnaden av solenergi är direkt kopplad till politiska beslut. Tysklands stora energiomställning Die Energiewende handlar om att kärnkraften helt och hållet ska vara avvecklad år 2022 och att 80 procent av energiproduktionen ska vara förnybar senast 2050. Det är alltså den förnybara energin som ska växa. Åtta kärnkraftsreaktorer har redan stängts i Tyskland.

Enligt tyska naturvårdsverket har stängningen av kärnkraftsreaktorerna hittills inte lett till några ökade utsläpp av koldioxid. Det är främst solenergi och vindkraft som har byggts ut när reaktorerna har stoppats samt att man satsat kraftigt på energieffektivisering. En annan bärande del i den tyska energiomställningen är lagen om förnybar energi, EEG (Erneuerbare Energien Gesetz), som garanterar producenterna av förnybar energi ett fast pris för den el de producerar och ger den förnybara energin företräde i elnätet framför t.ex. kol och kärnkraft. Med EEG är det lätt för tyska hushåll att ta ett banklån för exempelvis utbyggnad av solceller på taket. Kanske håller det tyska systemet på att rita om de traditionella ägarförhållandena på energimarknaden.

Hushållen har nämligen blivit stora producenter av förnybar energi, i synnerhet solenergi. I dagsläget producerar en miljon tyska hushåll sin egen el med hjälp av solceller. Enligt radioprogrammet Klotet står de tyska hushållen idag för 40 procent av den totala produktionen av förnybar energi i Tyskland. De fyra stora energibolagen – där Vattenfall är ett – står för endast 6,5 procent. Den resterande delen ägs av främst banker och lantbrukare (Sveriges Radio, Klotet den 22 augusti 2012). Hushållen håller på att gå från att vara passiva konsumenter till producenter av ren energi.

2.2 Danmark större än Sverige
Även i Danmark växer solelen fort. Mellan 2006 och andra kvartalet 2012 tiofaldigades installationerna av solel i Danmark, från 2,9 till 29 MW. Trots en mycket större yta har Sverige i dagsläget endast hälften av Danmarks installerade solelskapacitet. Skälet till den snabba danska utbyggnaden är att man 2010 uppgraderade det tidigare systemet med nettodebitering samt allmänt sjunkande priser på solceller. Med det danska systemet – som är inriktat på småskalig produktion av förnybar el – kan producenterna tanka ut sitt överskott på elnätet och kvitta det mot sin elräkning. Danmark har också antagit en energistrategi med målsättningen att senast 2050 vara helt oberoende av fossila energikällor.1

2.3 Sverige
Tyvärr ligger Sverige långt efter Tyskland och Danmark. Under ett par timmar i fjol installerade tyskarna lika mycket solel som Sverige gjorde under hela 2011. Sverige har i dagsläget 15,5 MW solceller installerat, motsvarande endast 0,01 procent av den totala elproduktionen i Sverige. Under 2011 installerades 4,3 MW, vilket var en ökning med 60 procent jämfört med året före.2 I år kommer troligen 6–7 MW att installeras. I relativa termer är detta en intressant och kraftig ökning, men i absoluta tal spelar solelen i dagsläget en i praktiken obetydlig roll för Sveriges totala energimix. Sverige har inte system med nettodebitering. Frågan har utretts flera gånger, men regeringen har inte lagt fram något konkret förslag. Istället har de låtit utreda frågan igen. Det första öronmärkta solcellsstödet infördes 2005 och löpte ut 2008. Nu finns ett öronmärkt solcellsbidrag på 60 miljoner kronor per år. Bidraget finansierar installation och material till 45 procent och kan sökas av både privatpersoner och företag eller offentlig sektor. Solcellsbidraget infördes 2009 och ska löpa i tre år.

Regeringen har genom höstbudgeten beslutat att förlänga detta stöd. Dessvärre blir det totalt sett lägre än dagens nivåer under de fyra år som stödet ska finnas. Solcellsbidraget har hittills varit mycket populärt. Enligt Energimyndigheten är bidraget översökt med ca tre gånger så mycket. Prognosen är att ansökningarna kommer att fortsätta att strömma in (Energimyndigheten muntlig uppgift den 17 september 2012). I dagsläget finns det ungefär 1 200 ansökningar som väntar på besked om solcellsbidrag. Detta skapar stor osäkerhet för alla de 1 200 personer, företag och enheter inom offentlig sektor som inte vet om de kommer att få bidrag eller inte. Osäkerheten blir förstås en hämsko för hela solelsmarknaden. Det kan vara värt att påminna om att de borgerliga partierna lovade utvecklat stöd till solel och solvärme i valrörelsen 2010. I det s.k. Jobbmanifestet skrev man: ”Ytterligare insatser görs för att stimulera utvecklingen av solceller och solvärme.” (Jobbmanifestet, s. 37.)

Solvärmebidraget på 25 miljoner kronor har redan avskaffats. Solcellsbidraget får finnas kvar, men på lägre nivå. Solenergin kan också dra nytta av elcertifikatssystemet. Men eftersom det är billigare att installera el från andra förnybara energikällor blir solenergin förlorare i elcertifikatssystemet. I Sverige finns inte heller något klart planeringsmål för solceller. Om det inte finns något uppsatt mål försvåras ambitionshöjningar. I Sverige finns en handfull tillverkare av solcellsmoduler, dvs. solceller sätts ihop till större enheter (Eco Supplies, Artic Solar, Latitude Solar, Swemodule, Absolicon Solar). Traditionella industriföretag som ABB spelar, och kan i framtiden spela, en ännu viktigare roll som producenter av ledare, växelriktare och andra solcellskomponenter. De företagen är idag hårt pressade av sjunkande marknadspriser och konkurrens från främst Kina. Men utvecklingen är inte oväntad. Produktionspriset för solceller har rasat och i dagsläget finns en överkapacitet i solcellsproduktion. Det är naturligt att vänta sig en konsolidering av marknaden där mindre framgångsrika företag slås ut och där de duktiga finns kvar samt slås ihop med andra företag. Men det finns också en växande marknad för installatörer och serviceföretag för uppsättning av solceller. Några av de svenska företagen är Direct Energy, Glacell, Nordic Solar, Solarit, Solect Power, Gridcon och Egen El. Om solenergimarknaden verkligen tar fart i Sverige väntas dessa och många nya företag växa kraftigt. Installation och service är inte lika konkurrensutsatt verksamhet på den internationella marknaden som klassisk hopsättning av solceller.

Flera energibolag erbjuder idag sina kunder att köpa den el som producerats. Det är bra, men är inget ”riktigt” nettodebiteringssystem eftersom elen köps till ett pris långt under marknadspriset. Stora energibolag som Fortum och Vattenfall erbjuder idag också färdiga paket med solceller som kan sättas upp på fastigheter mot betalning (för detta kan man få bidrag från Energimyndigheten). Vänsterpartiet ser stora möjligheter till en kraftfull utbyggnad av solelen i Sverige. Vi tror att den största potentialen finns i att bygga på redan befintliga byggnader, exempelvis tak till offentliga byggnader, industrilokaler, lager och förstås privatbostäder.

Enligt rapporten Potentialstudie för byggnadsintegrerade solceller i Sverige från Lunds tekniska högskola (Elisabeth Kjellsson, 2000) finns det i Sverige 400 miljoner kvadratmeter byggnadsyta (främst tak i olika konstellationer) som är lämplig (definierat som att de kan ge minst 70 procents avkastning) för att täckas med solpaneler. Om solceller skulle installeras på den ytan skulle det motsvara en årlig produktion på 40 TWh, dvs. ungefär lika mycket som från den svenska kärnkraften. Detta kan låta utopiskt, och vi tror inte heller att solenergin vinner på planer som i praktiken inte går att genomföra. Men det är helt klart att det finns en enorm potential som idag inte utnyttjas. Sverige har samma solinstrålning som Tyskland och Danmark. I de länderna har man kommit mycket längre. I Danmark och Tyskland börjar solelen att spela en reell roll som producent av ren energi för hushåll och industrin. Solenergin skapar jobb och välfärd. Det är inte några klimatologiska orsaker som skapar skillnaden mellan våra länder, utan politiska. Det är dags att ändra på det.

3 Vänsterpartiets förslag
Vänsterpartiet vill avveckla kärnkraften och satsa på 100 procent förnybar energi. Med en politisk målsättning om 100 procent förnybar energi och ett avvecklande av kärnkraften skapas de bästa förutsättningarna för att kraftsamla kring den förnybara energin. Se mer i motion 2012/13:N300 och 2012/13:N294.

Vänsterpartiet vill se en kraftfull utbyggnad av solenergin även i Sverige. Vi vill ha mer ren energi och nya gröna jobb. För detta krävs i det korta perspektivet öronmärkta stöd och på längre sikt långsiktiga förmånliga styrmedel. Vänsterpartiet föreslår därför nationella planeringsmål för både solel och solvärme. Branschorganisationen Svensk solenergi har satt 4 TWh solel och 4 TWh solvärme till 2020 som förslag till planeringsmål. Med tanke på fallande priser på solceller och med Vänsterpartiets kraftiga höjning av solcellsbidraget bedömer vi att 5 TWh solel och 4 TWh solvärme till 2020 är realistiska planeringsmål. Med planeringsmål får branschen och hushållen en tydlig signal om att solenergi är värt att satsa på. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

För att solenergin ska kunna växa kraftigt behövs ett system med nettodebitering och avstämning på elräkningen var sjätte månad. Med nettodebitering ska producenten av förnybar energi kunna tanka ut sitt överskott på elnätet och kvitta det mot sin elräkning. Systemet är tänkt att nå småproducenter varför det behövs en begränsning för hur många KWh som får tankas ut per år. Vi ser framför oss ett liknande system som införts i en mängd länder, t.ex. Danmark. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Vi välkomnar att regeringen i höstbudgeten förlänger solcellsbidraget. Men bidraget på 60 miljoner kronor för 2013 och 50 miljoner för de nästföljande åren är alldeles för lågt. Ungefär 1 200 personer, företag och verksamheter inom offentlig sektor står idag på väntelista för att kunna ta del av bidraget. Det behöver alltså höjas. Vi föreslår att bidraget höjs till 250 miljoner kronor. Bidraget ska kunna sökas av privatpersoner, offentlig sektor, företag och organisationer. Bidraget ska täcka ungefär hälften av kostnaden för material samt installation. Detta tas upp i vår motion 2012/13:N386 Utgiftsområde 21.

Vi vill också återinföra det öronmärkta bidraget för solvärme. Det var ett misstag av regeringen att avskaffa detta. Priset på solfångare är ännu inte på nivåer så att den storskaliga utbyggnad som vi vill se ska kunna förverkligas. Bidraget ska kunna sökas av privatpersoner, offentlig sektor, företag och organisationer. Bidraget ska täcka ungefär hälften av kostnaden för material samt installation. Vårt förslag är att ett årligt bidrag på 30 miljoner kronor införs. Vad som ovan anförs om införande av solvärmestöd bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Detta tas upp i vår motion 2012/13:N386 Utgiftsområde 21.

Vi vill också satsa på ökad forskning och utveckling inom energiområdet. Särskilt viktiga är här områden som solenergi, smarta nät och energilagring. Vi avsätter 200 miljoner kronor till detta för 2013 och åren därefter och återkommer till energiforskningen när regeringens proposition kommer.

Detta tas upp i vår motion 2012/13:N386 Utgiftsområde 21.

Stockholm den 1 oktober 2012

Jens Holm (V)

Kent Persson (V)

Torbjörn Björlund (V)

Siv Holma (V)

Hans Linde (V)

[1]

National Survey Report of PV Power Applications in Denmark 2011, June 2012, http://www.iea-pvps.org.
[2]

National survey report of PV power applications in Sweden 2011, IEA PVPS.

En socialist bör rösta socialistiskt

Igår skrev ETCs Johan Ehrenberg att han kommer att rösta på MP i EU-parlamentsvalet. Det får han förstås göra. Men jag tycker han gör fel. En socilist borde rösta på Vänsterpartiet. Det är kritiker som verkligen kan göra skillnad för miljön. En union som förhindrar medlemsländerna att föra en progressiv politik måste kritiseras. Läs mitt svar i ETC eller nedan. 

En socialist bör rösta socialistiskt
ETC, 2014-05-23

Johan Ehrenberg får förstås rösta på vilket parti han vill. Men han har fel när han skriver att MP i egenskap av att de släppt EU-motståndet kan driva klimatpolitiken med ”en helt annan trovärdighet”. Jag är den förste att hålla med om att MP har en bra klimatpolitik, men det är också som Ehrenberg konstaterar att i Sveriges riksdag har Vänsterpartiet föreslagit mer långtgående klimatmål och avsevärt mer pengar till klimatinvesteringar. Men blir man inte bättre på klimatpolitik i EU om man bejakar EU istället för att vara motståndare? Nej, jag tror snarare tvärt om.

Johan Ehrenberg är en varm anhängare av förnybar energi. Det är – som bekant – vi också. I Sverige var Vänsterpartiet (tillsammans med S och C) med och införde det s k elcertifikatsystemet för förnybar energi. Alla som producerar förnybart i lite större omfattning kan räkna med att de stora energibolagen köper upp energin i form av elcertifikat. Detta är välfungerande system som borde byggas ut och kompletteras med direkta stöd. Men nu vet vi inte hur det kommer att gå. Och det är EUs fel. EU-domstolen håller nämligen på att granska det svenska elcertifikatsystemet efter en anmälan av ett åländskt företag. Och i januari i år kom EU-domstolens generaladvokat (Mål C 573/12) med ett utlåtande där man säger att det svenska systemet med elcertifikat strider mot EUs princip om fri rörlighet för varor och tjänster. Om svenska företag har rätt till elcertifikat måste andra europeiska företag också ha det. Skulle generaladvokatens beslut gå igenom i den högsta instansen, EU-domstolen, skulle det sannolikt få helt förödande konsekvenser för vårt elcertifikatssystem och därmed för utbyggnaden av den viktiga förnybara energin. Här kan tilläggas att domstolen i de flesta fall följer generaladvokatens förslag.

Förnybar energi i ett land står mot principen om en fri marknad i EU. Vilket ska väga tyngst? För en socialist, klimataktivist och EU-kritiker borde svaret förstås vara att marknaden aldrig ska få förhindra länder att gå före på miljöområdet.

Vi kan ta ett annat exempel. Både jag och Johan Ehrenberg brinner för egen el. Och Ehrenberg känner väl till att den borgerliga regeringens förslag på området med ett skatteavdrag istället för regelrätt nettodebitering är uselt. Ehrenberg känner också till att regeringen motiverar sitt förslag med att de är förhindrade av EUs momslagstiftning att lägga fram ett förslag om nettodebitering. Jag tycker förvisso att regeringen borde lägga fram det ändå (och ett par EU-länder har ju nettodebitering), men vi ser att EUs momslagstiftning försvårar, inte underlättar, ett progressivt förslag om nettodebitering. Återigen; EU-harmonisering står mot progressiv miljöpolitik i medlemsländerna. Här behövs EU-kritiker som just tar upp det bisarra att progressiv klimatpolitik förhindras av EU.

Det här är inga enskilda exempel. Inom EU råder marknadsfundamentalismen. Den är inskriven i EUs fördrag. När jag gick igenom domstolens domar under en femårsperiod från 2004 i fall där miljö stod mot den inre marknaden vann marknaden varje gång. Ja, i alla 19 fall. 19-0 till marknaden alltså (se gärna min bok ”EU inifrån” sid 48). Sedan dess har domstolen dömt ett fåtal gånger till miljöns fördel, men inriktningen är fortfarande klar. Marknaden är överordnad progressiv miljöpolitik. Som bekant gäller det också för arbetsrätten och andra viktiga värden.

Vänsterpartiet vill förstås ändra på allt detta. Vi vill ha ett socialt protokoll för att garantera arbetsrätten och förhindra lönedumpning. Vi vill ha en miljögaranti som tydligt slår fast att miljö alltid måste vara överordnad marknadskraven. Vi vill ändra detta på EU-nivå. Om vi inte skulle vara bakbundna av EUs marknadsfundamentalism skulle vi förstås ha bättre möjligheter att föra en mer progressiv politik.

Dessutom kompromissar vi inte med vår välfärd. Varken den eller miljön är till salu.

Det tycker jag är rätt goda argument för en socialist att rösta just socialistiskt.

Jens Holm (V), riksdagsledamot

Skryt luktar illa

Borgerliga företrädare vill gärna framställa den relativt snabba framväxten av förnybar energi i Sverige som en produkt av borgerlig politik. Riktigt så snabbadministrerade är inte stora system som det energipolitiska. Det är snarare ett resultat av gamla framsynta beslut som både Vänsterpartiet och Centerpartiet varit en del av. Idag saknar jag C i detta. Och mycket behöver göras för att det förnybara inte ska stanna av i Sverige. Läs gärna mitt svar till energiminister Anna-Karin Hatt (C) och hennes kollega i Norrbotten, Majvor Sjölund, i Norran eller nedan.

Skryt luktar illa, Hatt och Sjöund
Norran, 2013-09-03

Markbygden och andra vindkraftsparker hjälper oss att lämna fossilsamhället bakom oss. Replik på Anna-Karin Hatts (it- och energiminister) och Majvor Sjölunds (vice ordförande Centerpartiets distriktsstyrelse Norrbotten) debattartikel ”Kraften i det förnybara” publicerad på norran.se lördagen den 31 augusti 2013.
 
It- och energiminister Anna-Karin Hatt och Majvor Sjölund, vice ordförande Centerpartiets distriktsstyrelse i Norrbotten, skriver på norran.se positivt om vindkraftsparken i Markbygden utanför Piteå. Där är vi helt överens; Markbygden och andra vindkraftsparker hjälper oss att lämna fossilsamhället bakom oss. De skapar också nya jobb, inte minst i Norrland. Men sedan tycker jag att det blir lite väl mycket skryt i artikeln. Hatt och Sjölund menar att Markbygden och den snabba utbyggnaden av förnybar energi är en konsekvens av den borgerliga regeringens politik. Jag frågar mig, hur dåligt minne får en energiminister egentligen ha?
 
Det faktum att Sverige i dag producerar hälften av sin energi från förnybara energikällor har sin grund i ett antal framsynta beslut som sträcker sig längre tillbaka i tiden än de borgerliga partiernas maktövertagande 2006. 1991 införde den då socialdemokratiska regeringen världens första koldioxidskatt. Andra miljöskatter och avgifter kom i dess släptåg. Grundtanken var att förorenaren skulle betala samt att Sverige skulle få ökade resurser till miljöarbetet.
 
Så skedde också. Stora satsningar gjordes på utbyggnaden av fossilfri fjärrvärme och annan förnybar energiproduktion. Med energiöverenskommelsen 1997 mellan Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Centerpartiet påskyndades arbetet med utbyggnaden av den förnybara energin. Samma partier var också med och införde de så kallade elcertifikaten som ytterligare skyndade på utbyggnaden, inte minst av bioenergi och vindkraft.
 
Anna-Karin Hatt och jag tycker nog båda att denna utveckling har varit fantastiskt. Och kring allt detta har Vänsterpartiet och Centerpartiet haft ett nära samarbete. Vänsterpartiet har uppskattat Centerpartiets syn på gröna frågor och dess engagemang för att få en planet i balans. Men jag saknar Centerpartiet i dagens arbete för att ställa om Sverige till 100 procent förnybar energi. Den borgerliga regeringens energiöverenskommelse öppnar för storskalig utbyggnad av tio nya och dyra kärnkraftsreaktorer. Detta skapar stor osäkerhet i vilken energi vi ska satsa på i framtiden; förnybart eller kärnkraft?
 
Vänsterpartiet vill att Sverige antar en strategi för 100 procent förnybar energi med fokus på att avveckla allt det fossila och ersätta kärnkraften med ny ren energi. Centerpartiet och de andra borgerliga partierna har hittills ställt sig avvisande till detta. I stället har man en borgerlig energiöverenskommelse som kan öppna för storskalig kärnkraftsutbyggnad.
 
Är tio nya kärnkraftsreaktorer för hundratals miljarder kronor verkligen framtiden för svensk energiproduktion? Jag trodde att Markbygden visade oss att en modernare och renare framtid fanns inom räckhåll? Kan vi inte vara överens om det, Anna-Karin Hatt?
 
Jens Holm (V) riksdagsledamot för Stockholms kommun och miljöpolitisk talesperson

Igång igen

Kul att vara tillbaka i politiken igen efter ett långt sommaruppehåll. Jag började jobba igen förra veckan. Igår och i förrgår hade Vänsterpartiets riksdagsgrupp upptaktsträff vid Strömbäcks folkhögskola söder om Umeå. Mycket peppande!

Imorgon är det sammanträde med Näringsutskottet, på tisdag samlas Miljö- och jordbruksutskottet. Annars handlar det mesta av arbetet från och med nu och ungefär en månad framåt om att skriva motioner och vara med och ta fram Vänsterpartiets budgetmotion (ett alternativ till regeringens statsbudget). Och självklart, att fortsätta att utkräva ansvar från regeringen genom debattartiklar, debatter (t ex interpellationsdebatter) och driva frågor i media. På ta om ansvarsutkrävande hoppas jag att miljöminister Lena Ek inom kort svarar på min skriftliga fråga om vad hon kommer göra för luften i Stockholm och andra städer. Avgiftszoner för dubbdäck kanske? 

På tal om miljöministern. Jag skrev ett svar till hennes självförhärligande artikel om regeringens klimatpolitik. I Norrtelje tidning. Läs den där eller nedan.

Sverige satsar för lite på solenergi
Norrtelje tidning, 2013-08-19

Miljöminister Lena Ek hyllar i Norrtelje Tidning 30 juli den borgerliga regeringens klimatpolitik. Men frågan är egentligen vem som kan ta åt sig av äran? Och vad är det egentligen som ska hyllas? Lena Ek gör en stor sak av att den förnybara energin har vuxit relativt fort i Sverige. Det är förstås bra. Men det blir missvisande när hon påstår att det är ett resultat av de borgerliga partiernas energiöverenskommelse för knappt fyra år sedan.

Den relativt snabba tillväxten av förnybar energi är däremot ett direkt resultat av den energiöverenskommelse som Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Centerpartiet gjorde tillsammans 1997. Det var där de stora satsningarna på förnybart lades fram. Inte minst elcertifikatsystemet möjliggjorde de stora satsningarna på det förnybara, som bioenergi och vindkraft.

Men nu räcker inte elcertifikaten till. När vi i Vänsterpartiet har föreslagit utökningar av elcertifikaten och den förnybara energin har Lena Ek och Centern sagt nej. Varför?
Ett annat konkret exempel på att regeringen inte gör tillräckligt är solenergin. I andra länder växer denna rena och enkla energiform så att det knakar. I Tyskland kan omkring två miljoner hushåll och småföretag producera sin egen el från solenergin. Där har man förmånliga stöd och nettodebitering, vilket gör att tyskarna kan tanka ut solelen på nätet och få bra betalt för detta.

Men i Sverige har regeringen avskaffat det renodlade stödet till solvärme och dragit ned på bidragen till solceller. Istället för att införa nettodebitering har man staplat utredning på utredning. Det senaste utredningsförslaget föreslår en form av nettodebitering men på en sådan låg nivå att det tyvärr inte kommer att bli särskilt lönsamt för de svenska hushållen. Vad dumt! I synnerhet nu då solenergin skulle kunna vara en attraktiv energikälla för vanliga hushåll och lantbrukare.

Jag får intrycket att den bild som Lena Ek målar upp av Sverige som klimatpolitisk föregångare mer tillhör historien. Om man tittar i regeringens senaste budget blir man tyvärr inte uppmuntrad. Det blir fortsatta nedskärningar på Lena Eks utgiftsområde, för miljö- och klimat. Det viktiga Klimatinvesteringsprogrammet, med satsningar på minskade utsläpp i våra kommuner och landsting, har regeringen avskaffat. Regeringen anslår inga nya pengar till utvecklingsländerna i form av klimatbistånd. Mångmiljardbelopp plöjs ned i nya dyra motorvägar, medan kollektivtrafiken samt satsningar på gång och cykel inte får tillräckliga resurser. Regeringen fortsätter att minska sina utsläpp genom att lägga ansvaret på andra länder med uppköp av billiga och osäkra utsläppskrediter.

Lena Ek talar om visionen om ett Sverige utan nettoutsläpp 2050. Det är en spännande och utmanande vision. Här har jag en konkret fråga till Lena Ek: Vill regeringen tillgodoräkna sig utsläpp i andra länder i klimatvisionen för 2050? Eller är målsättningen att minska alla våra utsläpp på hemmaplan, utan uppköp av så kallade utsläppskrediter?

Men visioner för vad som ska hända om 40 år i all ära. Men det är regeringens politik här och nu som räknas. Det är därför vi i Vänsterpartiet nu föreslår nya ambitiösa klimatmål och de troligen mest omfattande investeringarna i klimatomställningen av alla partier. Det kommer vi lägga i vår budget nu till hösten. Lena Ek får gärna låta sig inspireras av detta.

Jens Holm, V, klimatpolitisk talesperson

Det finns alternativ i miljöpolitiken

Läs gärna mitt svar ”Det finns alternativ i miljöpolitiken” till miljöminister Lena Ek, i Hallands nyheter.

Det finns alternativ i miljöpolitiken
Hallands Nyheter, 2013-05-20

Miljöminister Lena Ek (C) tycks överlag nöjd med den svenska miljöpolitiken (HN 6/5). Det avspeglar sig också i regeringens politik. Det kommer ytterst få konkreta förslag från regeringen på miljöområdet.

I den budget som lades fram i höstas fick utgiftsområdet miljö och klimat minskade anslag. I Anders Borgs vårbudget nyligen ekade just miljösatsningarna tomt. På den internationella arenan är vi många som beklagar att Sverige inte längre är den kraftfulla röst för miljön som Sverige varit tidigare.

Lena Ek har rätt i att de svenska utsläppen av växthusgaser har minskat med 20 procent sedan 1990. Det är positivt och det kan vara värt att fråga sig varför? Under början av 1990-talet togs flera framsynta beslut som gynnade miljön och klimatet. 1991 infördes världens första koldioxidskatt. Andra miljöskatter och avgifter kom i dess efterföljd. Grundtanken var att förorenaren skulle betala samt att Sverige skulle få ökade resurser till miljöarbetet. Så skedde också. Stora satsningar gjordes också på utbyggnad av fjärrvärme.

Med energiöverenskommelsen 1997 mellan S, V och C gjordes en storskalig utbyggnad av den förnybara energin. Samma partier var också med och införde de s k elcertifikaten som ytterligare skyndade på utbyggnaden av det förnybara, inte minst bioenergi och vindkraft. Kring allt detta har Vänsterpartiet och Centerpartiet haft ett nära samarbete. Vänsterpartiet har uppskattat Centerpartiets syn på gröna frågor och engagemanget att få en planet i balans.

Men, Lena Ek, jag saknar Centerpartiet i dagens miljöarbete. Vi i Vänsterpartiet har lagt fram konkreta förslag som vi borde kunna samarbete brett kring. De bygger på samma principer som arbetet från 1990-talet; förorenaren betalar och stora investeringar för minskade utsläpp: Höjda klimatmål, höjning av koldioxidskatten, ambitiösare nivå i elcertifikaten för mer förnybar energi, ett ökat riktat stöd till solenergin (som verkligen skulle kunna växa snabbt), införandet av ett klimatbistånd för utvecklingsländerna, metanreduceringsstöd till lantbrukarna samt en verklig satsning på miljöbilar genom en försäljningsskatt på dem som släpper ut mycket och rabatt för miljöbilarna. Centerpartiet brukar säga att de vill ha detta. Men varje gång ni har chansen röstar ni ned våra miljöförslag i riksdagen? Varför, Lena Ek?

Varför gör regeringen så litet för miljön? Jag tror att det finns två tänkbara svar. Det första är att den borgerliga regeringen helt enkelt är rätt ointresserad av miljöfrågor. Man har prioriterat klassisk högerpolitik i form av sänkta skatter, privatiseringar och försämringar i välfärdssystemen. Det andra svaret är att man i grund och botten tycker att allt rullar på som det ska och så mycket mer behöver inte göras för miljön.

Jag vet inte vilket som är värst; ointresset för miljön eller självgodheten. Det positiva är att det finns ett alternativ till detta. Och det brådskar. Även om våra utsläpp sedan 1990 har minskat finns det inte skäl till att luta sig tillbaka. Tvärtom. Nyligen kom Naturvårdsverket med sin genomgång av de svenska miljökvalitetsmålen. Av de 16 viktiga miljömålen bedöms regeringen endast klara två med gällande styrmedel och beslut.

Miljömålen ska vara uppfyllda till 2020. Det brådskar således. Den logiska frågan är var de nya besluten och styrmedlen finns för att vi ska klara våra miljömål. När jag senast ställde den frågan till Ek i riksdagens kammare var svaret utredningar och beredningar. Det håller inte. Miljön kräver agerande nu.

Vill Lena Ek hitta lösningar är jag övertygad om att vi kan hitta breda överenskommelser, precis som på 1990-talet då många miljöreformer gjordes.

Jens Holm, riksdagsledamot (V) och miljöpolitisk talesperson

ABB

På väg tillbaka från ett besök hos ABB i Västerås. Spännande med ABB, detta företag som förr i tiden i egenskap av Asea byggde kärnkraftsverk i Sverige men idag inte ser någon framtid i denna verksamhet. Istället läggs en stor del av investeringarna på direkt förnybar energiteknik som vinkraft, sol och vågenergi. Ett tecken i tiden om något…

ABB ser också en stor framtid i s k smarta elnät, något som kan underlätta för att vi alla ska kunna konsumera energi på ett annorlunda sätt (t ex så att vi laddar våra bilar och kör tvättmaskinerna när det produceras mycket (förnybar) el och att vi använder mindre när vi har en lägre produktion) så att vi alla är med och bidrar till en minskad konsumtion.

Det är kul att höra på presentationer som handlar om att det rent teknikskt är fullt möjligt att kraftigt spara på energi samt att göra oss oberende av den energiproduktion som drabbar planeten. Då är det väl bara att sätta igång…

Och det finns en del saker som vi politiker borde göra för att underlätta den gröna energiomställningen. Några saker av det som behövs:
1. En bred energiöverenskommelse som tydligt pekar ut den förnybara energin som framtidens energikälla och som avvecklar kärnkraften.
2. Ökade anslag till stöd till förnybar energi, ex vis en höjning av ambitionen i elcertifikatssystemet, särskilt stöd till solenergi (alltså en höjning och inte den minskning som regeringen nu genomför).
3. Nettodebitering. Inte en tredje utredning som regeringen nu sysslar med, utan ett klart och enkelt system som säger att alla som producerar sin egen el ska kunna tanka ut den på nätet och kunna kvitta det mot sina elkostnader.
4. En satsning på elbilar som framtidens miljöbilar. Självklart ska vi resa mer kollektivt och cykla mer, men i den mån vi ska åka bil (vilket folk kommer att fortsätta göra) bör det främst ske med elbilar. Då behöver vi ett nät av laddstationer och en allmän uppbackning av elbilar. Här har länder som Danmark och Norge kommit mycket längre än vi.