En socialist bör rösta socialistiskt

Igår skrev ETCs Johan Ehrenberg att han kommer att rösta på MP i EU-parlamentsvalet. Det får han förstås göra. Men jag tycker han gör fel. En socilist borde rösta på Vänsterpartiet. Det är kritiker som verkligen kan göra skillnad för miljön. En union som förhindrar medlemsländerna att föra en progressiv politik måste kritiseras. Läs mitt svar i ETC eller nedan. 

En socialist bör rösta socialistiskt
ETC, 2014-05-23

Johan Ehrenberg får förstås rösta på vilket parti han vill. Men han har fel när han skriver att MP i egenskap av att de släppt EU-motståndet kan driva klimatpolitiken med ”en helt annan trovärdighet”. Jag är den förste att hålla med om att MP har en bra klimatpolitik, men det är också som Ehrenberg konstaterar att i Sveriges riksdag har Vänsterpartiet föreslagit mer långtgående klimatmål och avsevärt mer pengar till klimatinvesteringar. Men blir man inte bättre på klimatpolitik i EU om man bejakar EU istället för att vara motståndare? Nej, jag tror snarare tvärt om.

Johan Ehrenberg är en varm anhängare av förnybar energi. Det är – som bekant – vi också. I Sverige var Vänsterpartiet (tillsammans med S och C) med och införde det s k elcertifikatsystemet för förnybar energi. Alla som producerar förnybart i lite större omfattning kan räkna med att de stora energibolagen köper upp energin i form av elcertifikat. Detta är välfungerande system som borde byggas ut och kompletteras med direkta stöd. Men nu vet vi inte hur det kommer att gå. Och det är EUs fel. EU-domstolen håller nämligen på att granska det svenska elcertifikatsystemet efter en anmälan av ett åländskt företag. Och i januari i år kom EU-domstolens generaladvokat (Mål C 573/12) med ett utlåtande där man säger att det svenska systemet med elcertifikat strider mot EUs princip om fri rörlighet för varor och tjänster. Om svenska företag har rätt till elcertifikat måste andra europeiska företag också ha det. Skulle generaladvokatens beslut gå igenom i den högsta instansen, EU-domstolen, skulle det sannolikt få helt förödande konsekvenser för vårt elcertifikatssystem och därmed för utbyggnaden av den viktiga förnybara energin. Här kan tilläggas att domstolen i de flesta fall följer generaladvokatens förslag.

Förnybar energi i ett land står mot principen om en fri marknad i EU. Vilket ska väga tyngst? För en socialist, klimataktivist och EU-kritiker borde svaret förstås vara att marknaden aldrig ska få förhindra länder att gå före på miljöområdet.

Vi kan ta ett annat exempel. Både jag och Johan Ehrenberg brinner för egen el. Och Ehrenberg känner väl till att den borgerliga regeringens förslag på området med ett skatteavdrag istället för regelrätt nettodebitering är uselt. Ehrenberg känner också till att regeringen motiverar sitt förslag med att de är förhindrade av EUs momslagstiftning att lägga fram ett förslag om nettodebitering. Jag tycker förvisso att regeringen borde lägga fram det ändå (och ett par EU-länder har ju nettodebitering), men vi ser att EUs momslagstiftning försvårar, inte underlättar, ett progressivt förslag om nettodebitering. Återigen; EU-harmonisering står mot progressiv miljöpolitik i medlemsländerna. Här behövs EU-kritiker som just tar upp det bisarra att progressiv klimatpolitik förhindras av EU.

Det här är inga enskilda exempel. Inom EU råder marknadsfundamentalismen. Den är inskriven i EUs fördrag. När jag gick igenom domstolens domar under en femårsperiod från 2004 i fall där miljö stod mot den inre marknaden vann marknaden varje gång. Ja, i alla 19 fall. 19-0 till marknaden alltså (se gärna min bok ”EU inifrån” sid 48). Sedan dess har domstolen dömt ett fåtal gånger till miljöns fördel, men inriktningen är fortfarande klar. Marknaden är överordnad progressiv miljöpolitik. Som bekant gäller det också för arbetsrätten och andra viktiga värden.

Vänsterpartiet vill förstås ändra på allt detta. Vi vill ha ett socialt protokoll för att garantera arbetsrätten och förhindra lönedumpning. Vi vill ha en miljögaranti som tydligt slår fast att miljö alltid måste vara överordnad marknadskraven. Vi vill ändra detta på EU-nivå. Om vi inte skulle vara bakbundna av EUs marknadsfundamentalism skulle vi förstås ha bättre möjligheter att föra en mer progressiv politik.

Dessutom kompromissar vi inte med vår välfärd. Varken den eller miljön är till salu.

Det tycker jag är rätt goda argument för en socialist att rösta just socialistiskt.

Jens Holm (V), riksdagsledamot

Skryt luktar illa

Borgerliga företrädare vill gärna framställa den relativt snabba framväxten av förnybar energi i Sverige som en produkt av borgerlig politik. Riktigt så snabbadministrerade är inte stora system som det energipolitiska. Det är snarare ett resultat av gamla framsynta beslut som både Vänsterpartiet och Centerpartiet varit en del av. Idag saknar jag C i detta. Och mycket behöver göras för att det förnybara inte ska stanna av i Sverige. Läs gärna mitt svar till energiminister Anna-Karin Hatt (C) och hennes kollega i Norrbotten, Majvor Sjölund, i Norran eller nedan.

Skryt luktar illa, Hatt och Sjöund
Norran, 2013-09-03

Markbygden och andra vindkraftsparker hjälper oss att lämna fossilsamhället bakom oss. Replik på Anna-Karin Hatts (it- och energiminister) och Majvor Sjölunds (vice ordförande Centerpartiets distriktsstyrelse Norrbotten) debattartikel ”Kraften i det förnybara” publicerad på norran.se lördagen den 31 augusti 2013.
 
It- och energiminister Anna-Karin Hatt och Majvor Sjölund, vice ordförande Centerpartiets distriktsstyrelse i Norrbotten, skriver på norran.se positivt om vindkraftsparken i Markbygden utanför Piteå. Där är vi helt överens; Markbygden och andra vindkraftsparker hjälper oss att lämna fossilsamhället bakom oss. De skapar också nya jobb, inte minst i Norrland. Men sedan tycker jag att det blir lite väl mycket skryt i artikeln. Hatt och Sjölund menar att Markbygden och den snabba utbyggnaden av förnybar energi är en konsekvens av den borgerliga regeringens politik. Jag frågar mig, hur dåligt minne får en energiminister egentligen ha?
 
Det faktum att Sverige i dag producerar hälften av sin energi från förnybara energikällor har sin grund i ett antal framsynta beslut som sträcker sig längre tillbaka i tiden än de borgerliga partiernas maktövertagande 2006. 1991 införde den då socialdemokratiska regeringen världens första koldioxidskatt. Andra miljöskatter och avgifter kom i dess släptåg. Grundtanken var att förorenaren skulle betala samt att Sverige skulle få ökade resurser till miljöarbetet.
 
Så skedde också. Stora satsningar gjordes på utbyggnaden av fossilfri fjärrvärme och annan förnybar energiproduktion. Med energiöverenskommelsen 1997 mellan Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Centerpartiet påskyndades arbetet med utbyggnaden av den förnybara energin. Samma partier var också med och införde de så kallade elcertifikaten som ytterligare skyndade på utbyggnaden, inte minst av bioenergi och vindkraft.
 
Anna-Karin Hatt och jag tycker nog båda att denna utveckling har varit fantastiskt. Och kring allt detta har Vänsterpartiet och Centerpartiet haft ett nära samarbete. Vänsterpartiet har uppskattat Centerpartiets syn på gröna frågor och dess engagemang för att få en planet i balans. Men jag saknar Centerpartiet i dagens arbete för att ställa om Sverige till 100 procent förnybar energi. Den borgerliga regeringens energiöverenskommelse öppnar för storskalig utbyggnad av tio nya och dyra kärnkraftsreaktorer. Detta skapar stor osäkerhet i vilken energi vi ska satsa på i framtiden; förnybart eller kärnkraft?
 
Vänsterpartiet vill att Sverige antar en strategi för 100 procent förnybar energi med fokus på att avveckla allt det fossila och ersätta kärnkraften med ny ren energi. Centerpartiet och de andra borgerliga partierna har hittills ställt sig avvisande till detta. I stället har man en borgerlig energiöverenskommelse som kan öppna för storskalig kärnkraftsutbyggnad.
 
Är tio nya kärnkraftsreaktorer för hundratals miljarder kronor verkligen framtiden för svensk energiproduktion? Jag trodde att Markbygden visade oss att en modernare och renare framtid fanns inom räckhåll? Kan vi inte vara överens om det, Anna-Karin Hatt?
 
Jens Holm (V) riksdagsledamot för Stockholms kommun och miljöpolitisk talesperson

Igång igen

Kul att vara tillbaka i politiken igen efter ett långt sommaruppehåll. Jag började jobba igen förra veckan. Igår och i förrgår hade Vänsterpartiets riksdagsgrupp upptaktsträff vid Strömbäcks folkhögskola söder om Umeå. Mycket peppande!

Imorgon är det sammanträde med Näringsutskottet, på tisdag samlas Miljö- och jordbruksutskottet. Annars handlar det mesta av arbetet från och med nu och ungefär en månad framåt om att skriva motioner och vara med och ta fram Vänsterpartiets budgetmotion (ett alternativ till regeringens statsbudget). Och självklart, att fortsätta att utkräva ansvar från regeringen genom debattartiklar, debatter (t ex interpellationsdebatter) och driva frågor i media. På ta om ansvarsutkrävande hoppas jag att miljöminister Lena Ek inom kort svarar på min skriftliga fråga om vad hon kommer göra för luften i Stockholm och andra städer. Avgiftszoner för dubbdäck kanske? 

På tal om miljöministern. Jag skrev ett svar till hennes självförhärligande artikel om regeringens klimatpolitik. I Norrtelje tidning. Läs den där eller nedan.

Sverige satsar för lite på solenergi
Norrtelje tidning, 2013-08-19

Miljöminister Lena Ek hyllar i Norrtelje Tidning 30 juli den borgerliga regeringens klimatpolitik. Men frågan är egentligen vem som kan ta åt sig av äran? Och vad är det egentligen som ska hyllas? Lena Ek gör en stor sak av att den förnybara energin har vuxit relativt fort i Sverige. Det är förstås bra. Men det blir missvisande när hon påstår att det är ett resultat av de borgerliga partiernas energiöverenskommelse för knappt fyra år sedan.

Den relativt snabba tillväxten av förnybar energi är däremot ett direkt resultat av den energiöverenskommelse som Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Centerpartiet gjorde tillsammans 1997. Det var där de stora satsningarna på förnybart lades fram. Inte minst elcertifikatsystemet möjliggjorde de stora satsningarna på det förnybara, som bioenergi och vindkraft.

Men nu räcker inte elcertifikaten till. När vi i Vänsterpartiet har föreslagit utökningar av elcertifikaten och den förnybara energin har Lena Ek och Centern sagt nej. Varför?
Ett annat konkret exempel på att regeringen inte gör tillräckligt är solenergin. I andra länder växer denna rena och enkla energiform så att det knakar. I Tyskland kan omkring två miljoner hushåll och småföretag producera sin egen el från solenergin. Där har man förmånliga stöd och nettodebitering, vilket gör att tyskarna kan tanka ut solelen på nätet och få bra betalt för detta.

Men i Sverige har regeringen avskaffat det renodlade stödet till solvärme och dragit ned på bidragen till solceller. Istället för att införa nettodebitering har man staplat utredning på utredning. Det senaste utredningsförslaget föreslår en form av nettodebitering men på en sådan låg nivå att det tyvärr inte kommer att bli särskilt lönsamt för de svenska hushållen. Vad dumt! I synnerhet nu då solenergin skulle kunna vara en attraktiv energikälla för vanliga hushåll och lantbrukare.

Jag får intrycket att den bild som Lena Ek målar upp av Sverige som klimatpolitisk föregångare mer tillhör historien. Om man tittar i regeringens senaste budget blir man tyvärr inte uppmuntrad. Det blir fortsatta nedskärningar på Lena Eks utgiftsområde, för miljö- och klimat. Det viktiga Klimatinvesteringsprogrammet, med satsningar på minskade utsläpp i våra kommuner och landsting, har regeringen avskaffat. Regeringen anslår inga nya pengar till utvecklingsländerna i form av klimatbistånd. Mångmiljardbelopp plöjs ned i nya dyra motorvägar, medan kollektivtrafiken samt satsningar på gång och cykel inte får tillräckliga resurser. Regeringen fortsätter att minska sina utsläpp genom att lägga ansvaret på andra länder med uppköp av billiga och osäkra utsläppskrediter.

Lena Ek talar om visionen om ett Sverige utan nettoutsläpp 2050. Det är en spännande och utmanande vision. Här har jag en konkret fråga till Lena Ek: Vill regeringen tillgodoräkna sig utsläpp i andra länder i klimatvisionen för 2050? Eller är målsättningen att minska alla våra utsläpp på hemmaplan, utan uppköp av så kallade utsläppskrediter?

Men visioner för vad som ska hända om 40 år i all ära. Men det är regeringens politik här och nu som räknas. Det är därför vi i Vänsterpartiet nu föreslår nya ambitiösa klimatmål och de troligen mest omfattande investeringarna i klimatomställningen av alla partier. Det kommer vi lägga i vår budget nu till hösten. Lena Ek får gärna låta sig inspireras av detta.

Jens Holm, V, klimatpolitisk talesperson

Det finns alternativ i miljöpolitiken

Läs gärna mitt svar ”Det finns alternativ i miljöpolitiken” till miljöminister Lena Ek, i Hallands nyheter.

Det finns alternativ i miljöpolitiken
Hallands Nyheter, 2013-05-20

Miljöminister Lena Ek (C) tycks överlag nöjd med den svenska miljöpolitiken (HN 6/5). Det avspeglar sig också i regeringens politik. Det kommer ytterst få konkreta förslag från regeringen på miljöområdet.

I den budget som lades fram i höstas fick utgiftsområdet miljö och klimat minskade anslag. I Anders Borgs vårbudget nyligen ekade just miljösatsningarna tomt. På den internationella arenan är vi många som beklagar att Sverige inte längre är den kraftfulla röst för miljön som Sverige varit tidigare.

Lena Ek har rätt i att de svenska utsläppen av växthusgaser har minskat med 20 procent sedan 1990. Det är positivt och det kan vara värt att fråga sig varför? Under början av 1990-talet togs flera framsynta beslut som gynnade miljön och klimatet. 1991 infördes världens första koldioxidskatt. Andra miljöskatter och avgifter kom i dess efterföljd. Grundtanken var att förorenaren skulle betala samt att Sverige skulle få ökade resurser till miljöarbetet. Så skedde också. Stora satsningar gjordes också på utbyggnad av fjärrvärme.

Med energiöverenskommelsen 1997 mellan S, V och C gjordes en storskalig utbyggnad av den förnybara energin. Samma partier var också med och införde de s k elcertifikaten som ytterligare skyndade på utbyggnaden av det förnybara, inte minst bioenergi och vindkraft. Kring allt detta har Vänsterpartiet och Centerpartiet haft ett nära samarbete. Vänsterpartiet har uppskattat Centerpartiets syn på gröna frågor och engagemanget att få en planet i balans.

Men, Lena Ek, jag saknar Centerpartiet i dagens miljöarbete. Vi i Vänsterpartiet har lagt fram konkreta förslag som vi borde kunna samarbete brett kring. De bygger på samma principer som arbetet från 1990-talet; förorenaren betalar och stora investeringar för minskade utsläpp: Höjda klimatmål, höjning av koldioxidskatten, ambitiösare nivå i elcertifikaten för mer förnybar energi, ett ökat riktat stöd till solenergin (som verkligen skulle kunna växa snabbt), införandet av ett klimatbistånd för utvecklingsländerna, metanreduceringsstöd till lantbrukarna samt en verklig satsning på miljöbilar genom en försäljningsskatt på dem som släpper ut mycket och rabatt för miljöbilarna. Centerpartiet brukar säga att de vill ha detta. Men varje gång ni har chansen röstar ni ned våra miljöförslag i riksdagen? Varför, Lena Ek?

Varför gör regeringen så litet för miljön? Jag tror att det finns två tänkbara svar. Det första är att den borgerliga regeringen helt enkelt är rätt ointresserad av miljöfrågor. Man har prioriterat klassisk högerpolitik i form av sänkta skatter, privatiseringar och försämringar i välfärdssystemen. Det andra svaret är att man i grund och botten tycker att allt rullar på som det ska och så mycket mer behöver inte göras för miljön.

Jag vet inte vilket som är värst; ointresset för miljön eller självgodheten. Det positiva är att det finns ett alternativ till detta. Och det brådskar. Även om våra utsläpp sedan 1990 har minskat finns det inte skäl till att luta sig tillbaka. Tvärtom. Nyligen kom Naturvårdsverket med sin genomgång av de svenska miljökvalitetsmålen. Av de 16 viktiga miljömålen bedöms regeringen endast klara två med gällande styrmedel och beslut.

Miljömålen ska vara uppfyllda till 2020. Det brådskar således. Den logiska frågan är var de nya besluten och styrmedlen finns för att vi ska klara våra miljömål. När jag senast ställde den frågan till Ek i riksdagens kammare var svaret utredningar och beredningar. Det håller inte. Miljön kräver agerande nu.

Vill Lena Ek hitta lösningar är jag övertygad om att vi kan hitta breda överenskommelser, precis som på 1990-talet då många miljöreformer gjordes.

Jens Holm, riksdagsledamot (V) och miljöpolitisk talesperson

ABB

På väg tillbaka från ett besök hos ABB i Västerås. Spännande med ABB, detta företag som förr i tiden i egenskap av Asea byggde kärnkraftsverk i Sverige men idag inte ser någon framtid i denna verksamhet. Istället läggs en stor del av investeringarna på direkt förnybar energiteknik som vinkraft, sol och vågenergi. Ett tecken i tiden om något…

ABB ser också en stor framtid i s k smarta elnät, något som kan underlätta för att vi alla ska kunna konsumera energi på ett annorlunda sätt (t ex så att vi laddar våra bilar och kör tvättmaskinerna när det produceras mycket (förnybar) el och att vi använder mindre när vi har en lägre produktion) så att vi alla är med och bidrar till en minskad konsumtion.

Det är kul att höra på presentationer som handlar om att det rent teknikskt är fullt möjligt att kraftigt spara på energi samt att göra oss oberende av den energiproduktion som drabbar planeten. Då är det väl bara att sätta igång…

Och det finns en del saker som vi politiker borde göra för att underlätta den gröna energiomställningen. Några saker av det som behövs:
1. En bred energiöverenskommelse som tydligt pekar ut den förnybara energin som framtidens energikälla och som avvecklar kärnkraften.
2. Ökade anslag till stöd till förnybar energi, ex vis en höjning av ambitionen i elcertifikatssystemet, särskilt stöd till solenergi (alltså en höjning och inte den minskning som regeringen nu genomför).
3. Nettodebitering. Inte en tredje utredning som regeringen nu sysslar med, utan ett klart och enkelt system som säger att alla som producerar sin egen el ska kunna tanka ut den på nätet och kunna kvitta det mot sina elkostnader.
4. En satsning på elbilar som framtidens miljöbilar. Självklart ska vi resa mer kollektivt och cykla mer, men i den mån vi ska åka bil (vilket folk kommer att fortsätta göra) bör det främst ske med elbilar. Då behöver vi ett nät av laddstationer och en allmän uppbackning av elbilar. Här har länder som Danmark och Norge kommit mycket längre än vi.

Klimatet kräver handling här och nu

Mitt svar nedan i Länstidningen, Östersund, på Lena Eks inlägg i samma tidning.

Klimatet kräver handling här och nu
LT, 2013-01-09
Miljöminister Lena Ek skriver i LT 28 december att hon är missnöjd över resultatet från klimattoppmötet i Doha. Miljöministern understryker också vikten av att enskilda länder går före i klimatarbetet. Det är vi helt överens om. Lena Ek gör en stor sak av att den förnybara energin har vuxit relativt fort i Sverige. Det är förstås bra. Men det blir missvisande när hon påstår att det är ett resultat av de borgerliga partiernas energiöverenskommelse.

Den överenskommelsen gjordes 2009 och innebar dessvärre endast begränsade ambitionshöjningar för den förnybara energin. Den stora saken med de borgerligas energiöverenskommelse var att öppna för tio nya kärnkraftsreaktorer. Det har skapat stor osäkerhet om var de framtida energiinvesteringarna ska göras; i kärnkraft eller förnybart? Den relativt snabba tillväxten av förnybar energi är däremot ett direkt resultat av den energiöverenskommelse som Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Centerpartiet gjorde tillsammans 1997. Det var där de stora satsningarna på förnybart lades fram. Inte minst elcertifikatsystemet möjliggjorde de stora satsningarna på det förnybara, som bioenergi och vindkraft.

Dessvärre talar mycket för att utbyggnaden av den förnybara energin snart kommer att klinga av. Både branschen och Energimyndigheten varnar för att elcertifikaten för den förnybara energin inte räcker till. Vi i Vänsterpartiet vill därför utöka elcertifikaten. Men här har Centerpartiet och de övriga av de borgerliga partierna sagt nej. Varför? Lena Ek påstår också att regeringen satsar 210 miljoner kronor på solceller för de kommande åren. Men det är tyvärr en neddragning jämfört med nuvarande stödssystem. Dessutom har regeringen nyligen avvecklat det riktade stödet till solvärme. Det är djupt beklagligt att regeringen skär ned på solenergin i ett läge då denna energikälla har blivit alltmer attraktiv, inte minst för vanliga hushåll och lantbrukare.

Jag får intrycket att den bild som Lena Ek målar upp av Sverige som klimatpolitisk föregångare mer tillhör historien. Det är visserligen sant att våra utsläpp minskade med sex procent förra året, som Ek framhåller. Men varför berättar hon inte att Sveriges utsläpp ökade med hela elva procent året innan? Om man tittar i regeringens senaste budget blir man tyvärr inte gladare. Det blir fortsatta nedskärningar på Lena Eks utgiftsområde, för miljö- och klimat. Vårt viktigaste styrmedel, koldioxidskatten väljer regeringen inte att höja. Det viktiga Klimatinvesteringsprogrammet, med satsningar på minskade utsläpp i våra kommuner och landsting, har regeringen avskaffat. Regeringen anslår inga nya pengar till utvecklingsländerna i form av klimatbistånd.

Nya dyra motorvägar aviseras i Stockholm, medan kollektivtrafiken i hela landet inte får tillräckliga resurser. Regeringen fortsätter att minska sina utsläpp genom att lägga ansvaret på andra länder. En tredjedel av regeringens minskningsmål ska nämligen göras genom uppköp av billiga och osäkra utsläppsrätter.

Lena Ek talar om visionen om ett Sverige utan nettoutsläpp 2050. Det är en spännande och utmanande vision. Men att dra upp vackra visioner för vad som ska hända om 40 år håller inte. Det är regeringens politik här och nu som räknas. Det är därför vi i Vänsterpartiet nu föreslår nya ambitiösa klimatmål och de troligen mest omfattande investeringarna i klimatomställningen av alla partier. Lena Ek får gärna låta sig inspireras av detta.

Jens Holm (V), klimatpolitisk talesperson

Vad har solenergin gjort för ont?

Läser i Dagens Industri (tyvärr ej länkat) idag att solenergiföretagen NLAB Solar och Chromogenics vår 60 miljoner vardera i lån från energimyndigheten. På så sätt hoppas de kunna kommersialisera sin solteknik och växa som företag. Kul. jag har alltid tyckt att staten kunde vara bättre på att stödja solenergibranschen. Vi ser nu att förutsättningarna blir allt bättre. Vi är bra på innivationer i Sverige, men sämre på att se till att uppfinningarna leder till bärkraftiga företag, nya jobb och minskade utsläpp. Vi får hoppas att detta stöd leder i rätt riktning.

Apropå solenergi skriver jag och Jonas Sjöstedt idag en replik i GP till Moderaterna och Sverigedemokraterna. Synd att dessa båda partier inte vill gynna solenergin. Läs inlägget där eller nedan.

Vad har solenergin gjort för ont?
Göteborgs-Posten, 2012-12-03
Cecilie Tenfjord-Toftby (M) kritiserar vårt inlägg där vi vill se stora satsningar på solenergin. Det är bra att även Moderaterna ser potentialen i solenergin. Men varför föreslår man då inte satsningar på solenergin? I själva verket aviserar regeringen neddragningar i den senaste budgeten. Nästa år lägger regeringen 60 miljoner på stöd till solceller, för de år som kommer därefter drar man ned detta till 50 miljoner kronor per år. Det är lägre än nuvarande stödnivåer. Detta i ett läge då, enligt uppgifter från Energimyndigheten, mer än 1200 personer och företag står på väntelista för att bli beviljade stöd för solceller. Med regeringens låga stöd kommer sannolikt en stor del av dessa ansökare tvingas vänta länge till. Det direkta stödet till solvärmen har regeringen avskaffat. Detta trots regeringspartiernas vallöfte om att öka anslagen till solenergi. Så här skrev regeringspartierna i det s k Jobbmanifestet, 2010: ”Ytterligare insatser görs för att stimulera utvecklingen av solceller och solvärme.” (Jobbmanifestet, s. 37).

Nu blir det inga ”ytterligare insatser”. Tvärt om får vi neddragningar på solenergin. Att inte uppfylla vallöften är att svika väljarna, Cecilie Tenfjord-Toftby.

Cecile Tenfjord-Toftby har också direkt fel när hon säger att Vänsterpartiet vill ha ett garantiprissystem som i Tyskland. I vår motion om 100 procent förnybart och i vår separata solenergimotion föreslår vi inte det, däremot fasta stödnivåer för installation av solceller och solvärme samt nettodebitering. Detta kommer att kosta betydligt mindre än det tyska systemet men sannolikt vara lika effektivt.

Att Josef Fransson och Sverigedemokraterna hyllar en riskabel och kostsam kärnkraft är allmänt känt, men att just solenergin nu har blivit en ny slagpåse för partiet var något nytt. Franssons uträkningar får stå för honom själv. Men vi kan ge honom rätt i att solenergi än så länge är ett energislag som är i sin linda och därmed kostar mer pengar att introducera än exempelvis vind och bioenergi.

Frågan vi måste ställa oss är om vi vill ha nya förnybara energislag och hur vi isåfall kan få dem att växa. Där tycker vi att det tyska exemplet är intressant. Vi hade också kunnat ta Danmark, där solenergin tiofaldigades mellan 2006 och andra kvartalet 2012. Detta i praktiken endast med stöd av ett bra fungerande nettodebiteringssystem. Sverigedemokraterna vill uppenbarligen inte ha det. Istället vill man straffa alla de som producerar sin egen el med att tvinga dem att betala energiskatt. Det är att inte bara vara fientlig mot ett nytt intressant energislag, utan också mot alla de föregångare som vill få kontroll över sin energikonsumtion och bidra med ren el från solen.

Att Sverigedemokraterna motsätter sig det mesta kan vi leva med. Men att Moderaterna hellre fortsätter att göda storbanker och företag med fortsatta sänkta skatter istället för att lägga pengarna på en grön energiomställning som gynnar både småföretagare och enskilda producenter av egen el tycker vi är tråkigt. Energipolitiken mår bäst av breda uppgörelser. Att kraftsatsa kring ny förnybar el borde vi kunna vara överens om.

Jonas Sjöstedt (V), partiledare
Jens Holm (V), miljöpolitisk talesperson och riksdagsledamot

Solenergin kan ge oss en ljusare framtid

Läs gärna mitt och Jonas Sjöstedts inlägg i GP idag. Där eller nedan.

Solenergin kan ge oss en ljusare framtid
Göteborgs-Posten, 2012-11-23

Energi från solen finns i praktiken i oändliga mängder. Med kraftigt sjunkande priser på solceller finns här en enorm potential. Men i Sverige står tyvärr solenergin än så länge och stampar.

Vänsterpartiet var nyligen på studieresa i Tyskland för att studera Die Energiewende, den stora energiomställningen. Om tio år ska all kärnkraft vara avvecklad och redan har åtta av de nitton reaktorerna tagits ur drift. Det är den förnybara energin som ska växa när kärnkraften avvecklas. Hushåll och mikroproducenter har en avgörande roll i denna omställning och mycket handlar om solenergi.

Tyskland producerar i särklass mest solel i världen och är även stora tillverkare av själva solcellerna. Produktionen av solceller där sysselsätter i dag 128 000 personer, att jämföras med de ungefär 500 personer som arbetar i solenergibranschen i Sverige. En viktig del i den tyska energiomställningen är en lag som garanterar producenterna ett fastpris för den förnybara energin. Lagen ger den även företräde i elnätet framför till exempel kol och kärnkraft. Det gör det lätt för tyska hushåll att ta ett banklån till solceller på taket.

Hushållen stora elproducenter
Det tyska systemet ritar om ägarförhållandena på energimarknaden. Hushållen har nämligen blivit stora producenter av förnybar energi, solenergi i synnerhet. I dagsläget producerar 1,5 miljoner hushåll sin egen el med hjälp av solceller. Tyskland är världens fjärde största ekonomi, så vad som sker i Tyskland får förstås stor betydelse för hela världen. Även i Danmark sker stora framsteg. Där har den installerade solelskapaciteten tiofaldigats sedan 2006.

Varför går det i andra länder men inte i Sverige? Tidigare har det förts fram kritik om att solceller är dyrt, men det stämmer inte längre. Installationspriset för solel har halverats bara de senaste fem åren. Och solförhållandena i stora delar av Sverige är lika bra som i Danmark och norra halvan av Tyskland. Skillnaden är förstås politisk. För att introducera nya energislag behövs särskilda stödsystem. Visserligen kan solelen dra nytta av elcertifikatsystemet. Men eftersom det är billigare att installera el från andra förnybara energikällor kommer solenergin i andra hand.

Regeringen gör tvärt om
Det svenska installationsbidraget för solceller är alldeles för litet. De borgerliga partierna lovade ökade satsningar på solenergi inför valet 2010 men de gör tvärt om. Bidraget för solvärme har tagits bort och stödet för solceller minskas för de kommande åren.

I dag väntar över tusen personer och företag på besked om att få installationsbidrag för solceller. Tyvärr kommer de med regeringens politik att få fortsätta vänta. Viktigast av allt är att Sverige behöver införa nettodebitering. Det innebär att den som producerar förnybar el ska kunna tanka ut sitt överskott på nätet och kvitta det från den ordinarie elräkningen. Trots två utredningar har regeringen inte infört nettodebitering. I stället har de valt att tillsätta en tredje utredning.

Största satsningen i svensk historia
Vi föreslår i vår budget den största solenergisatsningen någonsin i svensk historia. Vi satsar fyra gånger så mycket som regeringen på installationsstöd till solceller och solvärme. Vi vill införa nettodebitering och planeringsmål som gör att solenergin i närtid kan ersätta en kärnkraftsreaktor. Vi lägger också extra resurser till solenergiforskning och klimatrådgivare.

Vi väljer detta i stället för att sänka skatten för storföretag och banker. Det är hög tid att solenergin får skapa jobb och minska utsläppen även i Sverige.

Jonas Sjöstedt (V)
partiledare Vänsterpartiet

Jens Holm (V)
klimatpolitisk talesperson Vänsterpartiet

Egen el ska gynnas inte motarbetas

Jag har ett inlägg om solenergi i Ny Teknik. Läs det nedan eller hos Ny Teknik. Jag hade förresten idag en kortare debatt med energiminister Anna-Karin Hatt om varför regeringen inte gör mer för solenergin. Se detta här (jag kommer in vid 23,22 min).

Egen el ska gynnas inte motarbetas
Ny Teknik, 2012-11-20
Det är minst sagt stimulerande att ta del av det stora engagemang som finns för egenproducerad el. Hundratals läsare av denna tidning rapporterar att man producerar egen el, främst från solceller. Detta gör man trots att de politiska förutsättningarna för egenproducerad el tyvärr är mycket sämre i Sverige än många andra länder.

Det är glädjande att energiminister Anna-Karin Hatt tydligt slår fast att egen el är viktigt och att mikroproducenterna i framtiden ska kunna kvitta det de tankar ut på nätet mot sin elräkning. Solenergins potential tycks också ha övertygat energiministern. Det är bra.

Men samtidigt känns engagemanget halvhjärtat. När andra jämförbara länder redan har fungerande system för nettodebitering håller regeringen nu på att utreda frågan för tredje (!) gången. När det nu finns ett verkligt läge för storskalig utbyggnad av solenergin har regeringen avskaffat stödet till solvärme och man – tvärt emot vad Hatt brukar säga – minskar stödet till solcellerna. Vad gäller det senare kommer solcellspengarna ligga kvar på 60 miljoner för nästa år, men minskas sedan för de kommande åren. Detta i ett läge när en bra bit över 1000 personer redan nu står på väntelista hos våra myndigheter för att få hjälp med att installera solceller.

Precis som Ny Teknik har rapporterat ser läget för egen el, solenergi i synnerhet, annorlunda ut i andra länder. I fjol var solceller det energislag som växte snabbast i Europa. Tyskland är det land som installerat mest solel i världen. Där motsvarar den producerade elen från solcellsanläggningar ungefär lika mycket som från fyra kärnkraftsreaktorer. Solenergi är en del av den tyska basindustrin sysselsätter 128 000 personer. När jag besökte Tyskland för några veckor sedan berättade man att det numera är närmare 1,5 miljoner hushåll, lantbrukare och småföretag som producerar el från solen. Mikroproducenterna i Berlin tankar ut elen på nätet och får bra betalt av svenska Vattenfall. I Tyskland fungerar det. Klart det skulle gå även i Sverige.

Även i Danmark växer solenergin kraftigt. Mellan 2006 och andra kvartalet 2012 tiofaldigades installationerna av solel i Danmark; från 2,9 till 29 MW.  Sverige har i dagsläget endast hälften av Danmarks installerade solelskapacitet. Behöver jag nämna att Danmark redan har ett fungerande system med nettodebitering.

Det är synd att Josef Fransson (SD) (Ny Teknik nr 46) totalt blundar för både vad som händer i omvärlden och det stora engagemang som finns för egen el i Sverige. Egentligen är hans enda argument mot solenergin att den kostar för mycket. Men vilken energi kostar inte mer i sin linda? Har det ingen betydelse att priset att installera solceller har rasat, och fortsätter att sjunka?

I grunden tror jag att det handlar om hur vi ser på teknik. I Sverige har tanken om teknikneutralitet framförts som ett mantra. Politiker ska bara ge förutsättningar, inte bestämma framtidens teknik, brukar det heta. Men baksidan med detta är att vi sällan får den nya teknik, som initialt är dyrare, men som i framtiden kan lösa en stor del av dagens problem. 

När vi ser att det nu finns tekniker som kan producera en betydande del av vår energi på ett så gott som helt och hållet rent sätt borde vi förstås gynna dessa. Detta gäller inte minst solenergin. Det är därför som vi i Vänsterpartiet i år har lagt en separat motion om solenergi med förslag på nettodebitering och investeringsstöd för solceller som är nästan fyra gånger så stort som regeringens.

Vi tror nämligen på tekniken. Och vi tror på svenskarnas kapacitet att producera en stor del av sin egen el. Detta ska gynnas, inte motarbetas.

Jens Holm (V), riksdagsledamot

Teknikneutralitet

Hur kan ansvarig minister säga att hon inte har några synpunkter på vilken teknik Sverige ska använda sig av i framtiden? Varför boomar solenergin i Tyskland, men inte i Sverige? Varför är Sverige duktigt på forskning om nya energislag, men dåligt på att se till att dessa innovationer sedan omsätts i företag, nya jobb och samhällsnytta?

Jag har gjort en interpellation till energiminister Anna-Karin Hatt om s k teknikneutralitet. Läs den här TeknikneutralitetIP2012-11-19, nedan eller hos riksdagen.

Följ mig på twitter (@holmjens) så meddelar jag när själva debatten blir.

Interpellation till Anna-Karin Hatt

Alternativ till teknikneutralitet
I svensk energipolitik har betoningar på s.k. teknikneutrala system utvecklats till i det närmaste ett mantra. Energiminister Anna-Karin Hatt är en av de främsta förespråkarna för detta. I ett axplock av några av de många anföranden och artiklar som Hatt gjort den senaste tiden har just teknikneutralitet varit ett viktigt tema:

”Basen i vår omställning till ett hållbart samhälle är teknikneutrala, välfungerande ekonomiska styrmedel…” (Göteborgs Posten 31/10-12).

”Vi ska bidra med stabila och långsiktiga satsningar på forskning och utveckling och demonstrationsanläggningar, och ange ramarna med teknikneutrala ekonomiska styrmedel.” (Tal Svenska Petroleum och Biodrivmedelsinstitutet, 21/3-12)

”Dessa breda, generella och långsiktiga ekonomiska styrmedel är väldigt bra. De sätter en teknikneutral och tydlig ram och riktning för den utveckling som ska göras av marknadens aktörer.” (Tal: Med framtiden i tankarna, 9/10-12).

”Strategin för att nå dit är att med långsiktiga, teknikneutrala och breda styrmedel stärka de förnybara energislagen, på bekostnad av de fossila och ändliga. Koldioxidskatten och elcertifikatsystemet har varit och är de viktigaste styrmedlen för att nå dit. De är marknadsanpassade och de är teknikneutrala. (Tal på Dagens Industris energidagar, 12/12-11).

Jag vill understryka att koldioxidskatten och elcertifikatsystemet – som är de två ”teknikneutrala styrmedel” som Hatt oftast återkommer till – är mycket viktiga styrmedel och det är synd att regeringen inte utnyttjar dessa mer än vad man gör. Vänsterpartiet har i den allmänna motionstiden lagt fram konkreta förslag på hur koldioxidskatten ska höjas (se motion ”För framtidens jobb”, 2012/13: Fi250) och hur ambitionerna i elcertifikatsystemet ska bli ambitiösare (se motion ”100 procent förnybart”, 2012/13:N300). Se också interpellationsdebatten om ”Utökat elcertifikatsystem” den 20 mars i år mellan min kollega Kent Persson och Anna-Karin Hatt.

Grundtanken med teknikneutrala system är att politikerna ska ange villkoren och marknaden ska bestämma tekniken. Det är ett system som kan vara effektivt avseende redan etablerade tekniker. Det svenska elcertifikatsystemet brukar anföras som ett exempel på ett effektivt teknikneutralt system (detta är något man kan diskutera eftersom det faktiskt uttryckligen pekar ut förnybar energi som den energi man vill ha). Vänsterpartiet var med och tog fram detta system, som startade 2003, tillsammans med Centerpartiet och Socialdemokraterna. Vi har i mångt och mycket elcertifikatsystemet att tacka för dagens snabba utbyggnad av förnybar energi. Men elcertifikatsystemet slår snart i taket och ambitionsnivåerna borde därför, som anförts ovan, höjas.

Det jag här vill fokusera på är vikten av att s.k. teknikneutrala system kompletteras med teknikspecifika lösningar. Baksidan med teknikneutrala system är att de är dåliga på att introducera ny teknik som i ett initialt skede är dyrare än den som finns på marknaden. Om man bara satsar på den teknik som redan finns får man ju inte den nya tekniken som i framtiden kan vara helt avgörande för att lösa stora utmaningar som klimatförändringar och att ställa om vår energiproduktion till 100 procent förnybart.

Det är därför helt avgörande med politiska beslut för att stimulera framtidens teknik. Detta stora ansvar går omöjligen att lägga ut på marknaden allena. Jag hävdar därför att energiministern har fel när hon i det refererade talet ovan säger: ”Men att som minister peka ut exakt vilka tekniker och vilka bränslen som har framtiden för sig vore fel.” (Tal Svenska Petroleum och Biodrivmedelsinstitutet, 21/3-12) Man frågar sig om ministern verkligen menar att riksdag och regering inte ska vara med och fatta beslut över vilka tekniker som vi vill ska lösa dagens stora utmaningar, som klimatförändringarna och omställningen av energisystemet.

Chalmersprofessorerna Christian Azar och Björn Sandén tar upp denna problematik i artikeln ”Ogenomtänkt teknikneutralitet” (Upplyst eller utfryst – en antologi om energimarknaden”, E.ON, 2012). De kritiserar de teknikneutrala metoderna så här: ”Men nackdelen med en sådan politik är att mycket lovande, men för närvarande dyra, tekniker inte kommer att få det stöd som behövs för att få ned kostnaderna.” (sid. 94) och ”Det är retoriken om att man i alla lägen ska försöka vara teknikneutral som är, inte bara förvirrande, utan i många fall skadlig” (sid. 96). De argumenterar därför att det behövs ett mer aktivt engagemang från politiken och att vi måste hitta sätt att främja ny teknik på andra sätt än det som i dag är rådande.

Ett konkret exempel på detta är solenergin. Energi från solen finns i oändliga mängder. Ändå används bara en mikroskopisk del för att producera energi. Även om en stor del av den solenergi som når jorden inte går att ta tillvara finns det ändå en enorm potential att utnyttja solen som kraftkälla mycket effektivare än i dag. Många länder har upptäckt detta. Dessvärre inte Sverige. Jag tror att det har att göra med att Sverige saknar ett kraftfullt stöd specifikt orienterat mot solenergin.

Elcertifikatsystemet har som sagt varit effektivt i att bygga ut den förnybara energin, men det har varit ett dåligt system för att främja ny teknik. Enligt rapporten Elcertifikatsystemet 2012 (Energimyndigheten 2012) gick år 2011 52 procent av stödet inom elcertifikatsystemet till biobränsle, 31 procent till vindkraft, 14 procent till vattenkraft och 3 procent till kraftvärme med torv som råvara. Ett trettiotal solenergianläggningar fick elcertifikat under 2011, men det uppgår i volym inte ens till 1 procent av utbetalningarna. Vågenergi och geotermisk energi har inte fått något stöd alls från elcertifikatsystemet.

Som ovan anförts är det av avgörande vikt att det finns stöd som är specifika för att få fram den nya tekniken. Det räcker inte med att satsa pengar på forskning, det behövs också aktiva stöd till etapperna efter forskningen. Solenergin måste exempelvis få ett ökat stöd, både i form av direkta installationsstöd för solceller och solvärme och för energiforskning. Det måste införas ett system med nettodebitering. De teknikneutrala systemen måste kompletteras med teknikspecifika system.

Med anledning av ovanstående vill jag fråga statsrådet:

1)      Avser statsrådet att ta några initiativ i syfte att införa en strategi för vilka tekniker som har framtiden för sig?

2)      Är statsrådet beredd att i större utsträckning komplettera teknikneutrala system med teknikspecifika?

Jens Holm (V)