Ska TTIP säljas in med halvsanningar och lögner?

Förhandlingarna om handels- och investeringsavtalet TTIP förs som bekant i total lönndom. En av de känsliga frågorna rör maten. Vi vill ju inte ha försämrad mat, tvärt om finns det stora behov av att skärpa nivåerna för hur mat produceras. Många är rädda för att Europa kan komma översvämmas av genmodifierad mat, hormonbehandlat kött och klordoppat kycklingkött från USA om handeln släpps helt och hållet fri, som är tanken med TTIP.

EUs handelskommissionär Cecilia Malmström påstod för mig och Jonas Sjöstedt att GMO och hormonbehandlat kött var undantagna från TTIP-förhandlingarna. Se skärmdumpen nedan från hennes svar på twitter den 26/2 i år.

Malmström_TTIP_undantag Stämmer detta? Igår träffade vi (EU-nämnden och Näringsutskottet) Michael Punke, USAs vice-handelsminister och USAs regerings ansvarige för TTIP-förhandlingarna. Jag refererade just till vad Malmström sagt om GMO- och köttundantagen. Är det så att GMO och hormonkött är undantagna från TTIP?, frågade jag Punke. Handelsministerns tydliga svar till mig gick inte att ta minste på; ingenting är undantaget, inte GMO, hormonkött eller något annat. Punke menade att USA också har flera känsliga frågor som de kanske skulle vilja undanta från förhandlingarna, exempelvis ”Buy American”-kampanjen där man i USA uppmanar till uppköp av varor och tjänster som kommer från USA, något USA vill fortsätta med men EU anser vara i strid med frihandeln. Punke menade också att det var i strid med amerikansk lagstiftningstradition att undanta saker och ting.

Hur kan det komma sig att Malmström påstår att det finns undantag för vissa saker i TTIP? Man undrar i sitt stilla sinne varför EUs handelskommissionär påstår att några av de mest känsliga sakerna inte har med TTIP att göra? Är det verkligen med halvsanningar och rena lögner det här investerings- och handelsavtalet ska säljas in? Malmström borde förklara.

Intressant var också våra diskussioner kring investeringsskyddsklausulen, ISDS, i TTIP. Michael Punke inledde med att mena att det främst är EU som vill ha ISDS. USA har aldrig varit de största påskyndarna. Han menade också att det var europeiska länder som först kom på idén med investeringsskydd för företag i handelsavtal när man började med detta i slutet av 1940-talet. Enligt Punke har europeiska länder idag 1400 olika ISDS-avtal med olika länder, USA har endast ett 40-tal (tror jag han sa).

Denna distansiering från ISDS, som Michael Punke gav uttryck för, tycks följa ett generellt mönster. Ingen vill ta ansvar för att storföretag ska kunna stämma välfungerande rättsstater. Igår kunde vi läsa i Dagens Nyheter hur Cecilia Malmström fram till nyligen inte visste vad ISDS var för något och att hon är kritisk mot flera av de stämningar som storföretag lämnat in med just investeringsskydd som grund.

Om nu ingen vill ta ansvar för storföretagens möjlighet att stämma stater varför då ihärda med att ha kvar ISDS i TTIP?

TTIP och tvångströjan på progressiv lagstiftning

Kritiken mot handels- och investeringsavtalet mellan EU och USA har hittills främst handlat om möjligheterna för storföretag att stämma stater genom det s k investeringsskyddet (ISDS-klausulen). Men ett så här omfattande handelsavtal medför också stor press på ländernas lagstiftning att successivt närma sig varandra.

För att underlätta den processen har den under förhandlingarnas gång diskuterats huruvida tillnärmning av lagarna verkligen kommer att skrivas in i TTIP eller ej. För några dagar sedan läckte ett förhandlingsdokument som föreskriver just detta genom s k regulatory cooperation (se också CEOs analys). Genom detta lagstiftningssamarbete åtar sig EU och USA att informera varandra kring den kommande lagstiftningen och vilken ”potential impact” den kommer att ha på ”trade and investment” (artikel 5). Större lagstiftningsprogram måste undergå en konsekvensanalys där man särskilt tittar på konsekvenserna för handel och investeringar (artikel 7). Man lovar också att sätta samman en ”Regulatory cooperation body” som ska ha till syfte att övervaka lagstiftningsprocesserna på båda sidor av Atlanten och då med särskilt fokus på hur det påverkar handeln och investeringarna, alltså företagen (artikel 8). Företagen lovas hela tiden stort inflytande (det gör visserligen andra ”stakeholders” också, men frågan är vem som kommer att kunna påverka mest när hela fokuset är att se till att nya lagar inte försvårar handel och investeringar).

För närvarande är det lagstiftning på EU-nivå samt på USA federal nivå som omfattas, men man skriver också inledningsvis att man kommer att komma med konkreta förslag på hur även delstater i USA och länderna i EU ska inbegripas i detta lagstiftningssamarbete.

I artikel 1.2 står det att man ska kunna ha kvar nuvarande ambitionsnivå på lagstiftningen. Det kan ju låta betryggande, men läser man noggrant vad det står så handlar det om att man ska kunna vidta åtgärder för ”achieve legitimate public policy objectives…”. Legitima lagstiftningsändamål… Nej, inte glasklart.

Är detta då en del av en hemlig nyliberal plan att bygga nattväktarstaten där allt vad miljölagstiftning,m fackliga rättigheter, konsumentskydd m m successivt avskaffas i TTIP-harmoniseringsprocesser? Nej, och jag tror inte heller att Cecilia Malmström och de andra som förhandlar TTIP vill rasera allt vad lagstiftning heter. MEN det går inte att komma från att ett så här omfattande handels- och investeringsavtal förutsätter lagharmonisering och detta läckta dokument är ännu en bekräftelse på detta. Och om det uppenbara syftet är att underlätta för handeln och investeringar kan vi räkna med att ambitionsnivån på lagstiftningen hela tiden kommer att pressas nedåt. Det blir att sätta en tvångströja på progressiv lagstiftning.

Nej, det här måste avfärdas men kraft.

Vad säger förresten miljö- och klimatminister Åsa Romson? Hennes avhandling handlade väl just om utrymmet för nationell lagstiftning i internationella handelsavtal. Och hon var inte direkt positiv till handelsavtalens påverkan på miljölagstiftning och annat. Nu måste hon och hennes regering sätta ned fötterna innan det är för sent.

Missa inte heller denna film som förklarar det hela på ett pedagogiskt sätt.

Mals landsbygdsprogrammet ned av EU-byråkratin?

Att EUs jordbrukspolitik är en gigantisk byråkratisk och pengaslukande koloss är ingen nyhet. Men inom den gemensamma jordbrukspolitiken finns delar som iallafall är mindre dåliga, ibland faktiskt ganska bra saker. Det finns tusentals personer runt om i landet som arbetar med miljöfrågor på landsbygden inom s k Leader-program. Andra verkar för att hålla våra ängs- och hagmarker öppna, minska övergödningen, minska utsläpp av växthusgaser från jordbruket eller att öka den biologiska mångfalden. Sådana här ofta småskaliga miljöfotade jordbruksverksamheter brukar kunna räkna med ekonomiskt stöd ur det s k landsbygdsprogrammet, som är en del av den gemensamma jordbrukspolitiken.

Varje medlemsland får skicka in ett förslag till landsbygdsprogram, med de (miljö)projekt som man vill genomföra till EU-kommissionen. Detta ska sedan godkännas av EU. Den nya programperioden har eg redan börjat och ska löpa mellan 2014-2020, men på grund av EUs trögmalande byårkrati har vi i Sverige inte fått vårt landsbygdsprogram godkänt ännu.

Idag på Miljö- och jordbruksutskottet fick vi en uppdatering från Näringsdepartementet om hur det går. Nja, sisådär, kan man kanske sammanfatta det som. EU-kommissionen har skickat in inte mindre än 333 (!) frågor till den svenska regeringen om det svenska förslaget till landsbygdsprogram. EU kritiserar allt möjligt; allt från klimatprojekt, stöd till djurskydd till via odling av bruna bönor på Öland. Ska det vara så svårt att få miljöpengar från EU? Ja, uppenbarligen…

Man undrar i sitt stilla sinne om all denna byråkrati är värt sitt pris? Nej, tycker jag. Det hade varit så mycket enklare om vi sluppit att betala in uppskattningsvis de 20 miljarder kronor av vår EU-medlemsavgift som går till den gemensamma jordbrukspolitiken (Sverige betalar ca 40 miljarder, ungefär hälften går till jordbruksstöd) för att vi sedan ska få tillbaka, i bästa fall, hälften efter väldigt mycket byråkratisk vånda. Vi borde kunna få ta tillbaka vår jordbrukspolitik; åternationalisera den.

Tänk om EU hade varit lika hård mot Europas banker som man har räddat med miljardbelopp…

OK, jag vet att jag ropar i mörkret, men jag säger det ändå: Skärpning EU!

Var slutar MP:s vandring högerut?

Jag skriver idag i ETC. Läs inlägget där eller nedan.

Var slutar MP:s vandring högerut?
ETC, 2015-01-25
Vad är det som får Indien att överge en ambitiös handlingsplan för solenergi, äventyra Australiens förbud mot reklam på cigarettförpackningar eller tvingar den kanadensiska delstaten Ontario att kraftigt försämra sin strategi för förnybar energi och lokala gröna jobb? Jo, det stavas frihandelsdogmen. Den dogm som säger att företagens ”rätt” att fritt investera, handla och konkurrera ska vara överordnad allt annat.

Det är inte så ofta handelsfrågor politiseras och problematiseras. Men i förra veckans partiledardebatt skedde det. Vänsterpartiet Jonas Sjöstedt tog just upp exemplet Ontario, som 2009 beslutade att fasa ut den fossila energin och skapa nya gröna jobb. En del i delstatens gröna energiplan var att stödja lokal tillverkning och lokala jobb i utbyggandet av den förnybara energin. Energiplanen hade därför som krav att en del av materialet (t ex solpanelerna) skulle vara sammansatta i Ontario. I strid med WTOs frihandelsregler tyckte Japan och sedan också EU, som drog Kanada inför världshandelsorganisationens skiljedomsnämnd. I fjol dömde WTO till handelns fördel och Ontario måste nu överge sin strategi för förnybart liksom de 29 000 jobb det skapat.

Författaren och debattören Naomi Klein lyfter upp detta och flera andra exempel där miljö och frihandel krockar i sin senaste bok This Changes Everything. Det var den boken Sjöstedt tog fasta på när han frågade Miljöpartiets Gustav Fridolin om det senaste handelsdogmatiska förslaget; investeringsklausulen, ISDS, i handelsavtalet mellan EU och USA där storföretag ges rätt att stämma stater för ändrade investeringsförhållanden. Sjöstedts konkreta fråga till Fridolin var om han var beredd att motsätta sig ett handelsavtal där företagen får ett sådant investeringsskydd.

En ganska enkel fråga att svara på för ett språkrör som alltid sätter miljön först, kan man tycka. Men så blev det inte. Fridolin bemötte inte investeringsklausulen i en mening, utan valde att tala om handel i vid bemärkelse. Han vägrade också att gå in i den principiella frågan om handel/fri konkurrens å den ena sidan och progressiv miljöpolitik å den andra. Fridolin valde istället att kritisera Naomi Kleins bok för att göra miljöfrågan till en vänsterfråga. Han ägnade också mycket talartid till att trycka på att det nu gäller att få med de borgerliga partierna och näringslivet i miljöarbetet.

Jag har alltid sett Miljöpartiet som en trogen allierad i de handelspolitiska striderna, i allt från kampen mot IMF och Världsbanken, MAI-avtalet, ACTA till kritiken mot WTOs och EUs marknadsfundamentalism. Men efter att ha hört Fridolins svar börjar jag undra. Tidigare har vi varit överens om att det är oacceptabelt att progressiv miljöpolitik ska kunna köras över av handelsfundamentalismen. Men vad är det som gäller nu?

Att ge företagen rätt att stämma en rättsstat för ändrade investeringsmöjligheter är att lägga en hämsko på all progressiv politik, och ytterst drabbar det demokratin i sig. Det har förstås miljörörelsen världen över insett, men också länder som Tyskland som har krävt att ISDS-mekanismen ska lyftas ut ur handelsavtalen med USA och Kanada.

Den regering som Gustav Fridolin företräder har tyvärr gjort det motsatta. Näringsminister Mikael Damberg skickade i höstas tillsammans med ett antal andra ministrar ett brev till EU-kommissionen där de krävde att investeringsskyddet skulle vara kvar.

Jag har läst Dagens Industris intervju förra veckan med Gustav Fridolin där han säger att Miljöpartiet nu vill vara ett mittenparti. Det är förstås upp till MP att bestämma hur man vill profilera sig. Men om resan mot mitten gör att man lägger sig platt för handelsfundamentalisterna och hamnar till höger om Angela Merkel är det något som har gått för långt.

Jag hoppas att Miljöpartiet fortsätter att verka för att progressiv miljöpolitik alltid ska överordnas handels- och marknadsdiktaten. Även som regeringsparti måste man våga sätta sig upp mot att storföretagens krav ska kunna överordnas demokratiskt fattade beslut. Eller hur?

Jens Holm (V), riksdagsledamot, tidigare ledamot av EU-parlamentets handelsutskott

Regeringen måste skärpa EU:s klimatmål

Jag och Malin Björk skriver i dagens Göteborgs-Posten om att Sverige måste verka för ambitiösare klimat- och energimål i EU. Läs artikeln där eller nedan.

Regeringen måste skärpa EU:s klimatmål
Göteborgs-Posten, 2014-10-22
Den svenska positionen i klimatfrågan är i dag alldeles för lågt satt och för otydlig. Om det inte sker en tydlig förbättring kommer vi tvingas rösta emot S-MP-regeringens förslag på dagens möte med EU-nämnden, skriver Jens Holm och Malin Björk (V).
I dag, onsdag, söker statsminister Stefan Löfven stöd i EU-nämnden för regeringens politik inför EU:s toppmöte som inleds i morgon, torsdag. Klimatfrågan står högst upp på dagordningen. Tanken är att EU:s stats- och regeringschefer ska enas om hur mycket utsläppen ska minska till 2030 samt målsättningar för förnybar energi och energieffektivisering. Det brådskar att ställa om Europa. Världen är i dag inne på en utsläppsbana som snarare leder mot en fyragradig temperaturhöjning än den tvågradersnivå som världssamfundet kommit överens om. En fyra grader varmare värld skulle ödelägga civilisationen såsom vi känner den i dag. Utvecklingsländer som Kina och Indien kopierar industriländernas livsstil och ekonomiska modell. Ska vi rädda världen från en okontrollerbar klimatförändring måste vi ta vårt historiska ansvar för våra klimatutsläpp på det sätt som Klimatkonventionen föreskriver och hjälpa utvecklingsländerna att inte göra om våra misstag. Den rika delen av världen kan därför inte bolla klimatansvaret till utvecklingsländerna.
Måste ställa om snabbare
Sverige och EU måste därför ställa om sina ekonomier till de gränser som naturen sätter mycket fortare än aviserat. EU-kommissionens förslag om att minska utsläppen med 40 procent samt målen för förnybar energi och energieffektivisering till 2030 är alldeles för lågt satta. Den nya SMP-regeringen säger att de kommer att verka för ambitiösare klimatmål och högre mål för förnybar energi inför toppmötet. Det är bra. Men efter att ha tagit del av regeringens officiella position och lyssnat på ett antal ministrar i utskott och EU-nämnden är det fortfarande oklart vad det är Stefan Löfven kommer att säga på toppmötet. Å ena sidan vill regeringen höja målsättningen för utsläppsminskningarna och den förnybara energin. Men å den andra säger regeringen att man trots de låga ambitionerna kan acceptera kommissionens förslag.
Vi har aldrig varit med om att en regering inför en förhandling ställer upp två målsättningar; å ena sidan något högre mål, å den andra acceptera det som ligger på bordet. Därför kan Vänsterpartiet i dagsläget inte acceptera S-MP-regeringens otydliga och otillräckliga hållning.
Europa behöver länder som går före. Därför lägger Vänsterpartiet fram följande mål: EU ska ha nollutsläpp vid senast 2050 och all energiproduktion ska då vara förnybar. Ju fortare vi slår in på rätt bana desto enklare blir omställningen. Till 2030 vill Vänsterpartiet att utsläppen av växthusgaser ska minska med minst 60 procent, jämfört med 1990 och minskningarna ska göras inom Europa. Energiproduktionen ska 2030 bestå av minst 45 procent förnybar energi. Och vi vill ålägga alla verksamheter att energieffektivisera sin verksamhet med 40 procent. Det här ska vara bindande mål som ska genomföras i alla medlemsländer. Vi vill också se en grundläggande reform av EU:s utsläppshandelssystem exempelvis genom att överskottet av utsläppsrätter plockas bort från systemet. Givet att världens utsläpp fortsätter att öka och att Europa historiskt sett står för en stor del av den totala utsläppsmängden är detta att betrakta som minimikrav.
Fullt realistiskt åtagande
Vi vet att våra klimat- och energimålsättningar är långtgående, men de är fullt realistiska samt i linje med vår syn om klimatsolidaritet och vad världen behöver om vi ska förhindra en eskalerande klimatförändring. Men det handlar inte bara om att ta klimatansvar. Att ställa om innebär också en fantastisk möjlighet till att skapa många nya gröna jobb. Enligt EU-kommissionens konsekvensanalys har de nya klimat- och energimålen en positiv nettoinverkan på skapandet av nya jobb i Europa.
Vi delar den analysen och ser våra skarpare mål som ett sätt att skynda på omställningen och möjligheterna att skapa mängder av nya jobbtillfällen i Europa. I dag arbetar ungefär 130 000 personer inom den snabbt växande solenergibranschen i Tyskland; en bransch som har stora möjligheter att växa i Sverige. Danmark är ledande i Europa i produktion av ekologiska livsmedel, något som skapar tusentals jobb både på landsbygden och inom förädling. Här i Sverige har vi stora möjligheter att skapa tusentals gröna jobb inom byggsektorn genom att ge stöd till hållbara renoveringar av till exempel miljonprogrammets bostäder och offentliga lokaler som skolor och äldreboenden. Detta är bara några exempel på hur en omställning går hand i hand med skapandet av nya jobb och en fungerande välfärd.
Bästa sättet främja folkhälsan
Precis som i flera av våra svenska storstäder är dålig luft ett stort problem över hela Europa. Mer än 400 000 européer dör i förtid på grund av dålig luft i Europa. Kostnaderna för de negativa hälsoeffekterna räknas enligt EU-kommissionen i hundratal miljarder euro per år. Det är ofta låginkomsttagare, och därmed många kvinnor, som tvingas leva i dessa smutsiga och bullriga miljöer. Ambitiösare klimatmål är därmed också ett av de bästa sätten att främja folkhälsan och att öka rättvisan.
EU befinner sig i dag i kris. Miljontals människor är arbetslösa. Miljö- och klimatutmaningen är enorm, men ingen tar i dagsläget det fulla ansvaret. EU:s toppmöte är Stefan Löfvens och den nya regeringens första internationella test. Kommer man att vara den pådrivare för klimatomställning som vi tillsammans med Socialdemokraterna och Miljöpartiet talade om i valrörelsen?
I dagsläget är den svenska positionen alldeles för lågt satt och för otydlig. Om det inte sker en tydlig förbättring kommer vi tvingas rösta emot S-MP-regeringens förslag på dagens möte med EU-nämnden. Sverige får inte bli ännu ett EU-land som lovar runt, men håller tunt vad det gäller ambitiösare klimat- och energimål. Vill Stefan Löfven lägga fram högre klimat- och energimål inför toppmötet kan han räkna med Vänsterpartiet. Annars inte.
Jens Holm (V) klimatpolitisk talesperson och ledamot av EU-nämnden
Malin Björk (V) EU-parlamentariker

Skärpta klimatmål i EU?

Idag på EU-nämnden fick vi en oroande indikation om vilken roll statsminister Stefan Löfven kanske kommer att spela på EU-toppmötet 23-24 oktober. Finansminister Magdalena Andersson sa att hon tyckte att minst 40 procents utsläppsminskning till 2030 var en bra målsättning samt att andelen förnybar energi ska vara minst 27 procent samt att kravet på energieffektivisering ska vara 30 procent. Det är ju EU-kommissionens förslag till klimat och energimål. Både S och MP har ju tidigare, tillsammans med oss i Vänsterpartiet, drivit på för skärpta klimatmål på EU-nivå. Gäller inte det längre? Jag ställde frågan till Andersson och hon var tyvärr inte tydlig på den punkten.

Kanske kan vi hoppas på att finansministern var lite dåligt förberedd på frågan (hur man nu kan vara det i EU-nämnden vet jag inte…) och att regeringens position kommer att vara att verka för mycket ambitiösare klimatmål än det som föreslagits.

Nu kräver jag iallafall en debatt i riksdagens kammare om EUs klimat- och energimål. Läs min interpellation hos riksdagen eller nedan.

Interpellation 2014/15:8 EU:s klimat- och energimål till 2030 
av Jens Holm (V) till Klimat- och miljöminister Åsa Romson (MP)
På Europeiska rådet den 23–24 oktober i år väntas EU:s klimat- och energimål för 2030 slås fast. Beslutet skulle egentligen ha fattats på ett toppmöte tidigare men har skjutits fram till detta möte. EU-kommissionens förslag till målsättningar för 2030 innebär minskade utsläpp av växthusgaser med 40 procent, mål om 27 procent förnybar energi och en översyn av EU:s ambitioner om energieffektivisering.

Dessa målsättningar räcker inte för att de europeiska länderna ska ta sitt historiska ansvar för den globala uppvärmningen. Därför är det helt avgörande att det finns medlemsländer som trycker på för ambitiösare målsättningar än det som EU-kommissionen har lagt fram. Sverige skulle kunna vara ett sådant land.

Vänsterpartiet verkar därför för att EU ska ha nollutsläpp senast 2050. Gällande de aktuella klimat- och energimålen vill Vänsterpartiet ha målsättningar om att utsläppen av växthusgaser ska minska med minst 60 procent jämfört med 1990. Dessa minskningar ska göras inom Europa, utan uppköp av osäkra krediter. Energiproduktionen ska 2030 bestå av minst 45 procent förnybar energi. Och vi vill ha bindande mål för alla verksamheter om att energieffektivisera sin verksamhet med minst 40 procent. Det krävs dessutom en grundläggande reform av EU:s handelssystem med utsläppsrätter, EU ETS. Givet att världens utsläpp fortsätter att öka och att Europa historiskt sett står för en stor del av den totala utsläppsmängden är detta att betrakta som minimikrav.

Den tidigare borgerliga regeringens agerande under framtagandet av klimat- och energimålen för 2030 var passivt och avvaktande samt stundtals rent kontraproduktivt (som i vurmandet för internationella krediter). Jag hoppas nu att den nyvalda regeringen visar på en betydligt mycket högre ambitionsnivå för klimatpolitiken. Men än så länge har regeringen inte redovisat några nya målsättningar inför EU-toppmötet den 23–24 oktober.

Med anledning av vad som anförts ovan vill jag fråga klimat- och miljöminister Åsa Romson:

Vilka mål för EU:s klimat- och energipolitik 2030 avser ministern att driva inför EU-toppmötet?

Miljön vann mot marknadsfundamentalismen

Ah, vilken lättnad. I tisdags kom EU-domstolens dom i ärendet C573/12. Företaget Ålands vindkraft AB hade stämt Sverige för att de inte fick ta del av det svenska elcertifikatsystemet. EU-domstolens generaladvokat hade i ett förhandsutlåtande sagt satt det svenska systemet stred mot EU-rätten och skulle behövas öppnas upp för hela den europeiska marknaden. Det skulle sannolikt blivit dödsstöten för vårt system med elcertifikat som framgångsrikt fått fram mycket förnybar energi.

Jag kan konstatera att domstolen inte var riktigt så marknadsfundamentalistisk som jag befarat. Domstolen slår bland annat fast:
”Medlemsstaterna är inte skyldiga att stödja produktion av energi från förnybara energikällor i andra stater inom unionen.”

Det är bra. För en gångs skull har miljön vunnit över marknadsfundamentalismen i EU. Det är ovanligt.

Nu kan vi fortsätta med våra elcertifikat och se till att systemet blir bättre så att vi kan fortsätta utbyggnaden av förnybar energi i Sverige. Vi ska självklar verka för mer förnybart även i andra länder, men det får bli med system och målsättningar som är riggade för för detta (vilket vårt elcertifikatssystem inte är).

Läge för omtag av EU-politiken

Jag har ett inlägg i Flamman. Läs det där eller nedan.

Läge för omtag av EU-politiken
Flamman, 2014-06-04
Valresultatet i EU-parlamentsvalet var nog den sista smärtsamma bekräftelsen på att Vänsterpartiet håller på att bli irrelevant som politisk kraft i EU-sammanhang. Det är mycket oroväckande och åtgärder borde vidtas. Vänsterpartiet fick 6,3 procent av rösterna och visst är det en liten framgång jämfört med tidigare val. Men när vi har en högst ouppskattad borgerlig regering och när det blåser vänstervindar borde Vänsterpartiet förstås kunna prestera bättre.
Men det som stör mig mest är att det som tidigare varit vårt trumfkort allt mer håller på att bli en kvarnsten; EU-motståndet. Jag är EU-motståndare. EU-fördraget kräver fri rörlighet för företagen och de tjänster som de vill bidra med. Miljöpolitik, arbetsrätt och andra progressiva grundbultar i politiken är satta på undantag. EU är odemokratiskt; endast tjänstemannaorganet EU-kommissionen får lägga fram förslag till nya lagar, lobbyismen är institutionaliserad och över det hela vakar EU-domstolen som korrigerar alla länder med dryga böter om de inte följer påbuden från Bryssel. EU:s politik gentemot omvärlden är nykolonial, vilket avspeglar sig i såväl fiskepolitik och handelsavtalen som flyktingpolitiken. EU:s gemensamma jordbrukspolitik är en gigantisk byråkratisk pengaslukande och kemikaliepådrivande koloss. Dessutom bygger EU i det fördolda upp en militär komponent, som är mycket oroväckande.

Men i EU-valet vill väljarna veta vad partierna vill göra i Bryssel. Vänsterpartiet har gjort allt för att tala om det. Vi har taggat ned på EU-motståndet, svenskarna har trots allt sagt ja till EU. Men det där förstår inte väljarna. Är man progressiv tycker man att Vänsterpartiet i grunden har goda värderingar, men rösten får istället falla på MP, som inte har motståndet i vägen för sig. Om man dessutom är mer än bara progressiv upplevdes Fi i detta val som ett mer systemkritiskt alternativ och många röster gick därför dit.
Att Vänsterpartiets partistyrelse (PS) dessutom valde att nedprioritera miljön och klimatet; den fråga som väljarna upplevde som viktigast i EU-valet, var ett gigantiskt misstag. Hur kunde PS göra en sådan missbedömning? Att driva ”Inte till salu” funkade inte heller (även om handelsavtalet TTIP kom som en liten men otillräcklig räddningsplanka).

Men valet är passerat och vi kommer att repa oss. Vänsterpartiet har ett gyllene läge inför valen i höst och allt talar för en stor valframgång.
Men vad det gäller EU-frågan måste partiet ta sig en rejäl funderare. Jag vill att Vänsterpartiet, i egenskap av EU-kritiker, ska kunna spela en relevant roll i alla EU-sammanhang. Hur skulle det kunna se ut? Senast 2017 kommer Storbritannien att folkomrösta om sitt EU-medlemskap. Storbritannien har redan nu samtal på gång med Bryssel om möjliga förändringar i avtalet med EU. Man kommer med andra ord att kunna se till att man får långtgående förbättringar i relationen med EU, allt för att britterna ska rösta ja i folkomröstningen. Det här kan Vänsterpartiet dra nytta av. Det är nu läge för en omförhandlad relation till EU även för Sverige.

Kanske skulle Vänsterpartiet kunna lägga fram några förslag på förbättringar av EU. Vi skulle kunna säga: Vi vill ha ett socialt protokoll, en miljögaranti det vill säga att miljö (även folkhälsa och djurskydd) ska överordnas marknaden samt ett bindande undantag från EMU. Om vi får detta släpper vi vårt EU-motstånd, antingen för gott eller för överskådlig framtid.
Detta vore att placera sig i centrum för EU-debatten. Det vore också att faktiskt kunna få igenom något positivt gentemot EU. Och vilka skulle vara bättre skickade att ställa dylika krav än de som just är kritiska till EU.
Skulle vi få igenom våra krav? Jag vet inte, men vi skulle garanterat placera där vi ska vara och påverka. I centrum för EU-debatten.

Jens Holm (v)

För en progressiv offentlig upphandling

Så här gör vi den offentliga upphandlingen rättvis och miljöinriktad. Läs mitt, Ann-Margarethe Livhs och Malin Björks inlägg i Dagens Samhälle idag. Läs det där eller nedan (obs, inte den rubrik jag skulle ha valt).

Låt inte Alliansen bromsa EUs krav på kollektivavtal
Dagens Samhälle, 2014-05-20

Den offentliga upphandlingen av varor och tjänster i Sverige omfattar över 600 miljarder kronor, eller mer än 15 procent av landets BNP. Det är stora summor pengar som måste användas så att de garanterar kvalité, hållbar utveckling och respekterar fackliga rättigheter.

Vi måste därför säkra att den svenska implementeringen av EU-direktivet, det vill säga genomförandet av den nationella lagstiftningen, om offentlig upphandling blir glasklar.

Det gamla EU-direktivet fastslog i princip att det lägsta priset alltid måste väljas. Det gjorde det svårt för landsting och kommuner att ställa kvalité- och miljökrav i sin upphandling. Inte heller gavs möjlighet att kräva att företagen som anlitades skulle ha kollektivavtal för sina anställda. I Sverige valde regeringen att dessutom tolka direktivet extremt hårt. I den vetenskapliga rapporten Upphandling och arbete i EU (Ahlberg/Bruun, Svenska institutet för europapolitiska studier, 2010) konstaterades att Sverige ”i mindre grad än i Danmark, Finland, Frankrike och Tyskland betonat möjligheten att beakta sociala hänsyn vid tilldelningen av kontraktet”. De noterade också att bland orsakerna till detta fanns ”en brist på politisk vilja att utnyttja de möjligheter som finns samt låg motivation hos konkurrensmyndigheterna att driva frågan”.

Med andra ord är det avgörande vilken regering som lägger fram propositionen för den svenska implementeringen. Regeringen Reinfeldt, som sett till att Sverige haft den sämsta tolkningen av det förra dåliga direktivet, kommer inte att klara av denna uppgift. Det behövs en röd/grön regering som lyssnar till den samlade fackliga rörelsen. Nyligen krävde ordförandena för LO, TCO och SACO i en gemensam debattartikel (Dagens Samhälle 9/4) att den nya lagstiftningen utformas så att all upphandling bland annat ställer krav på kollektivavtal för de anställda som utför arbetet och respekt för ILO:s kärnkonventioner.

Vi anser dessutom att en ny svensk lagstiftning bör fastslå att meddelarskydd ska gälla alla anställda. Det vill säga rätten att larma medier om missförhållanden utan risk för repressalier från arbetsgivaren. Den nya lagstiftningen måste också vara tydlig vad gäller miljö och hållbarhetsprinciper och till exempel klargöra att man i upphandlingen också kan kräva rättvisemärkning, ekologiska produkter och god djurhållning.

Stockholms stad måste också anta en ny policy med tydligare kriterier för den konkreta upphandlingen. Också här behövs ett maktskifte. Ett Stockholm styrt av röd/gröna partier borde snarast anta en ny policy som tar sin utgångspunkt i Vänsterpartiets och Miljöpartiets reservationer i fullmäktige vid det senaste beslutet om upphandlingspolicy.

Med en sådan ny policy gör staden det också möjligt att ha kriterier som skulle gynna utförare som till exempel har miljö- eller hållbarhetsprinciper för sin produktion, har kvalitetssäkrad och transparent policy för att återinvestera vinster, som gynnar kommunen genom att till exempel hålla med ungdomspraktikplatser eller annan arbetsintegrering, som består av brukare/konsumenter organiserade i kollektiv i form av exempelvis pensionärsorganisationer. Dessutom bör man så långt som möjligt, av klimatskäl, eftersträva upphandling i närområdet.

Vi avvisar dessutom regeringens nedläggning av Miljöstyrningsrådet, våra upphandlares rådgivningsorgan för en progressiv upphandling. Det är för oss helt obegripligt hur regeringen kan lägga ned denna välfungerande och mycket uppskattade verksamhet. Med Vänsterpartiet i en framtida regering kommer Miljöstyrningsrådet att återinrättas.

Det är också viktigt att ha tillräckligt med personal på upphandlingsenheten. Annars är risken stor att det alltid blir stora upphandlingar som gynnar storföretag, som ibland också kan vara ägda av riskkapitalbolag. Med mer personal på upphandlingsenheten ges större möjlighet för småföretag, kooperativ och värderingsbaserade organisationer. Stockholms stad kan också lära mer av andra kommuner i vår region som kommit betydligt längre i de här frågorna.

Allt hänger ihop. Beslut om regler för offentlig upphandling i EU lägger fast ramarna för regeringens förslag och riksdagens beslut. I förlängningen handlar det också om kommunernas egna aktiva val att agera sunt och klokt i upphandlingen. På alla nivåerna är det avgörande vem som sitter vid makten. Och det är i år som vi väljer.

En progressiv majoritet i EU-parlamentet kan bli ett faktum den 25:e maj. Rödgrönt styre i Sverige och i Stockholm kan bli verklighet den 14:e september.

Ann-Margarethe Livh, gruppledare (V) Stockholms stad
Jens Holm, riksdagsledamot (V), Stockholm
Malin Björk, etta på Vänsterpartiets lista till EU-parlamentet

EU inifrån, förord

Min bok EU inifrån – berättelser från EU-parlamentet 2006-2009 kom ut i en nyutgåva som e-bok förra veckan. Mycket kul tycker jag. Ladda gärna ned den från Bokus för 39 kronor. Nedan mitt helt nyskrivna förord till boken. Det får ni läsa helt gratis :-)

Enskede, 2014-05-06

Förord, tredje utgåvan: EU inifrån
Det har hänt en del sedan första och andra utgåvan av EU inifrån – berättelser från EU-parlamentet 2006-2009, 2009. Finanskrisen briserade med full kraft precis när EU inifrån kom ut för första gången, 2009. Idag har länder som Irland, Spanien, Portugal och inte minst Grekland tvingats igenom veritabla stålbad under EUs och IMFs ledning. När vi EMU-kritiker varnade för s k assymetriska chocker med ett och samma valutaområde anklagades vi för att vara teoretiska och svårbegripliga. Vi har nu tyvärr blivit sannspådda. På Irland behövde man kyla av den upptrissade spekulationsekonomin i slutet av 00-talet, medan Greklands ekonomi helt och hållet hade stagnerat och behovet av stimulanser var enorma. Inget av det kunde göras, utan ränte- och penningpolitiken styrdes från EMUs centralbank i Frankfurt. EU skriver ut ett och samma recept oavsett vilken åkomma patienten lider av; nedskärningar, nedskärningar och mer nedskärningar. Det här var just den här formen av svältkurer som vi EMU-kritiker varnade för. Idag har vi ett Europa med ännu högre arbetslöshet och klyftor än 2009.

Man kan fråga sig varför den s k trojkan (centralbanken, EU-kommissionen och IMF) har gått så hårdhänt fram när det gäller nedskärningar men samtidigt ägnat så stor omsorg om att rädda spekulerande storbanker. Ett kapitel i EU inifrån heter just ”Lobbyismen”. Och är det några som verkligen flyttat fram sina lobbypositioner så är det bank- och finanssektorn. Under det senaste decenniet har finanslobbyisterna vuxit fram till en av de absoluta tyngsta maktfaktorerna i Bryssels korridorer. Enligt rapporten ”The Fire Power of the Financial Lobby” (CEO m fl, april 2014) har bank- och finanssektorn numera 1700 lobbyister i Bryssel och de lägger mer än 120 miljoner euro årligen på att lobba fram sina krav. Är det någon som är förvånad över att EU räddar banker men raserar välfärd?

Som alltid när man diskuterar EU finns det alltid någon mirakelkur som vi absolut inte får hålla oss undan. Själva EU-anslutningen framställdes som en sådan. EUs nya fördrag; Lissabonfördraget, och EMU är andra exempel på s k sine qua non. Att motsatsen är sannare visar inte minst Sveriges nej till EMU och Euron. Det senaste i raden av mirakelkurer är handelsavtalet mellan EU och USA, TTIP (Transatlantic Trade and Investment Partnership). Handelsministern lovar 1700 kronor direkt i plånboken per svensk och från EU-kommissionen framställs avtalet endast som något som ska göra det enklare att skicka varor och tjänster över Atlanten. Men alla handelsavtal har en harmoniserande effekt, d v s de pressar aktörerna att närma sig i lagstiftning och standards. Detta gäller i synnerhet ett så omfattande avtal som detta. Att USA har en helt annan nivå än vi när det gäller t ex konsumentskydd, miljölagstiftning eller välfärdspolitik är väl känt. Vad händer när dessa traditioner krockar? I nuvarande avtalsförslag ska tvister avgöras i specialdomstolar vid sidan av det ordinarie rättsväsendet. Endast företag får anmäla stater, inte tvärt om. Är det någon som tror att detta är till gagn för en progressiv lagstiftning så räck upp en hand… Jag tror – och hoppas – att det kommer att mobiliseras minst lika mycket mot TTIP som tidigare inför globala avtal. Och här har vi en del positiva exempel på vad global mobilisering kan leda till; exempelvis MAI-avtalet (som stoppades), WTO-rundor (som nu gått i stå) och nu senast ACTA-avtalet (som också stoppades). Kommer TTIP att tvingas gå samma öde till mötes? Jag hoppas det.

Vad gör stängda skolor och vårdcentraler med ett samhälle? Kraftigt ökade klyftor och en arbetslöshet på nästan 30 procent? Dessvärre är det en fruktbar grogrund för extrem politik på den högerextrema sidan. Dessvärre är det inte bara i Grekland vi ser högerextremismen och främlingsfientligheten breda ut sig. Problemet finns dessvärre i de flesta europeiska länder, inklusive vårt eget. Här är det viktigt att ett finns en EU-kritik som är progressiv och konstruktiv. En av tankarna med EU inifrån var just att avslöja EU som det etablissemangsprojekt det är, men också peka på konkreta lösningar. Dessa borde alla stavas mindre makt åt Bryssel och mer demokrati och öppenhet. Om man i slutändan helt och hållet vill lämna EU eller bara vill att EU ska syssla med mindre behöver inte avgöras idag. Det är riktningen som är det viktiga. Jag hoppas att den här tredje utgåvan av EU inifrån kan hålla liv både kritiken av dagens EU och behovet av ett annat Europa.

Sedan 2009 har FNs klimatpanel, IPCC, presenterat tre vetenskapliga rapporter som alla pekar åt samma håll: Det är bråttom att rädda klimatet, men det går. Den rika världen har ett historiskt ansvar att pressa ned sina utsläpp och att hjälpa utvecklingsländerna med pengar och ny teknik. Vad spelar EU för roll i detta sammanhang? Är det inte ett ödets ironi att samma dag, den 22 januari 2014, som EU-kommissionen presenterade sina klimatmål för 2030 (som inte är tillräckliga) lanserade man också ett förslag till ”industriell pånyttfödelse” i EU (där lovades bl a att den inre marknaden skulle stärkas liksom tillgången till råvaror). Det är EU i ett nötskal; det finns en ambition om att möta de stora miljöutmaningarna, men för varje progressivt förslag finns minst tre dåliga. I EU inifrån hittar jag en av förklaringarna till denna schizofreni i det jag kallar för marknadsfundamentalismen. Den inre marknaden är överordnat all progressiv lagstiftning.

Varje förslag till att stärka miljö- och klimatpolitiken ska förstås backas upp. Men det är med en verklig miljögaranti, d v s att miljökrav alltid är överordnade den fria marknaden, som vi verkligen skulle kunna få till stånd en ambitiös miljö- och klimatpolitik både i EU och i de respektive medlemsländerna. Och det är bråttom. IPCC pekar på att de kommande åren kommer att vara helt avgörande för om vi lyckas förhindra en okontrollerbar klimatförändring. Då måste vi verka på alla nivåer. Vi måste möte lobbyism med att tillgängliggöra politiken för alla som vill delta. Vi måste möte främlingsfientlighet med demokrati, öppenhet och solidaritet. Vi måste ställa om våra samhällen till hållbarhet och jämlikhet.

Jag hoppas att tredje utgåvan av EU inifrån kan bidra med detta. Jag vill också tacka Telegram Bokförlag för att de ger ut EU inifrån.

Jens Holm

P S Läser du detta innan den 25 maj? Vill du ha en lösning på klimatkrisen, att folket ska räddas – inte bankerna, att vi ska få rättvis handel och inte storföretagens handelsavtal? Då borde du rösta vänster i EU-parlamentsvalet.