Miljön vann mot marknadsfundamentalismen

Ah, vilken lättnad. I tisdags kom EU-domstolens dom i ärendet C573/12. Företaget Ålands vindkraft AB hade stämt Sverige för att de inte fick ta del av det svenska elcertifikatsystemet. EU-domstolens generaladvokat hade i ett förhandsutlåtande sagt satt det svenska systemet stred mot EU-rätten och skulle behövas öppnas upp för hela den europeiska marknaden. Det skulle sannolikt blivit dödsstöten för vårt system med elcertifikat som framgångsrikt fått fram mycket förnybar energi.

Jag kan konstatera att domstolen inte var riktigt så marknadsfundamentalistisk som jag befarat. Domstolen slår bland annat fast:
”Medlemsstaterna är inte skyldiga att stödja produktion av energi från förnybara energikällor i andra stater inom unionen.”

Det är bra. För en gångs skull har miljön vunnit över marknadsfundamentalismen i EU. Det är ovanligt.

Nu kan vi fortsätta med våra elcertifikat och se till att systemet blir bättre så att vi kan fortsätta utbyggnaden av förnybar energi i Sverige. Vi ska självklar verka för mer förnybart även i andra länder, men det får bli med system och målsättningar som är riggade för för detta (vilket vårt elcertifikatssystem inte är).

Läge för omtag av EU-politiken

Jag har ett inlägg i Flamman. Läs det där eller nedan.

Läge för omtag av EU-politiken
Flamman, 2014-06-04
Valresultatet i EU-parlamentsvalet var nog den sista smärtsamma bekräftelsen på att Vänsterpartiet håller på att bli irrelevant som politisk kraft i EU-sammanhang. Det är mycket oroväckande och åtgärder borde vidtas. Vänsterpartiet fick 6,3 procent av rösterna och visst är det en liten framgång jämfört med tidigare val. Men när vi har en högst ouppskattad borgerlig regering och när det blåser vänstervindar borde Vänsterpartiet förstås kunna prestera bättre.
Men det som stör mig mest är att det som tidigare varit vårt trumfkort allt mer håller på att bli en kvarnsten; EU-motståndet. Jag är EU-motståndare. EU-fördraget kräver fri rörlighet för företagen och de tjänster som de vill bidra med. Miljöpolitik, arbetsrätt och andra progressiva grundbultar i politiken är satta på undantag. EU är odemokratiskt; endast tjänstemannaorganet EU-kommissionen får lägga fram förslag till nya lagar, lobbyismen är institutionaliserad och över det hela vakar EU-domstolen som korrigerar alla länder med dryga böter om de inte följer påbuden från Bryssel. EU:s politik gentemot omvärlden är nykolonial, vilket avspeglar sig i såväl fiskepolitik och handelsavtalen som flyktingpolitiken. EU:s gemensamma jordbrukspolitik är en gigantisk byråkratisk pengaslukande och kemikaliepådrivande koloss. Dessutom bygger EU i det fördolda upp en militär komponent, som är mycket oroväckande.

Men i EU-valet vill väljarna veta vad partierna vill göra i Bryssel. Vänsterpartiet har gjort allt för att tala om det. Vi har taggat ned på EU-motståndet, svenskarna har trots allt sagt ja till EU. Men det där förstår inte väljarna. Är man progressiv tycker man att Vänsterpartiet i grunden har goda värderingar, men rösten får istället falla på MP, som inte har motståndet i vägen för sig. Om man dessutom är mer än bara progressiv upplevdes Fi i detta val som ett mer systemkritiskt alternativ och många röster gick därför dit.
Att Vänsterpartiets partistyrelse (PS) dessutom valde att nedprioritera miljön och klimatet; den fråga som väljarna upplevde som viktigast i EU-valet, var ett gigantiskt misstag. Hur kunde PS göra en sådan missbedömning? Att driva ”Inte till salu” funkade inte heller (även om handelsavtalet TTIP kom som en liten men otillräcklig räddningsplanka).

Men valet är passerat och vi kommer att repa oss. Vänsterpartiet har ett gyllene läge inför valen i höst och allt talar för en stor valframgång.
Men vad det gäller EU-frågan måste partiet ta sig en rejäl funderare. Jag vill att Vänsterpartiet, i egenskap av EU-kritiker, ska kunna spela en relevant roll i alla EU-sammanhang. Hur skulle det kunna se ut? Senast 2017 kommer Storbritannien att folkomrösta om sitt EU-medlemskap. Storbritannien har redan nu samtal på gång med Bryssel om möjliga förändringar i avtalet med EU. Man kommer med andra ord att kunna se till att man får långtgående förbättringar i relationen med EU, allt för att britterna ska rösta ja i folkomröstningen. Det här kan Vänsterpartiet dra nytta av. Det är nu läge för en omförhandlad relation till EU även för Sverige.

Kanske skulle Vänsterpartiet kunna lägga fram några förslag på förbättringar av EU. Vi skulle kunna säga: Vi vill ha ett socialt protokoll, en miljögaranti det vill säga att miljö (även folkhälsa och djurskydd) ska överordnas marknaden samt ett bindande undantag från EMU. Om vi får detta släpper vi vårt EU-motstånd, antingen för gott eller för överskådlig framtid.
Detta vore att placera sig i centrum för EU-debatten. Det vore också att faktiskt kunna få igenom något positivt gentemot EU. Och vilka skulle vara bättre skickade att ställa dylika krav än de som just är kritiska till EU.
Skulle vi få igenom våra krav? Jag vet inte, men vi skulle garanterat placera där vi ska vara och påverka. I centrum för EU-debatten.

Jens Holm (v)

För en progressiv offentlig upphandling

Så här gör vi den offentliga upphandlingen rättvis och miljöinriktad. Läs mitt, Ann-Margarethe Livhs och Malin Björks inlägg i Dagens Samhälle idag. Läs det där eller nedan (obs, inte den rubrik jag skulle ha valt).

Låt inte Alliansen bromsa EUs krav på kollektivavtal
Dagens Samhälle, 2014-05-20

Den offentliga upphandlingen av varor och tjänster i Sverige omfattar över 600 miljarder kronor, eller mer än 15 procent av landets BNP. Det är stora summor pengar som måste användas så att de garanterar kvalité, hållbar utveckling och respekterar fackliga rättigheter.

Vi måste därför säkra att den svenska implementeringen av EU-direktivet, det vill säga genomförandet av den nationella lagstiftningen, om offentlig upphandling blir glasklar.

Det gamla EU-direktivet fastslog i princip att det lägsta priset alltid måste väljas. Det gjorde det svårt för landsting och kommuner att ställa kvalité- och miljökrav i sin upphandling. Inte heller gavs möjlighet att kräva att företagen som anlitades skulle ha kollektivavtal för sina anställda. I Sverige valde regeringen att dessutom tolka direktivet extremt hårt. I den vetenskapliga rapporten Upphandling och arbete i EU (Ahlberg/Bruun, Svenska institutet för europapolitiska studier, 2010) konstaterades att Sverige ”i mindre grad än i Danmark, Finland, Frankrike och Tyskland betonat möjligheten att beakta sociala hänsyn vid tilldelningen av kontraktet”. De noterade också att bland orsakerna till detta fanns ”en brist på politisk vilja att utnyttja de möjligheter som finns samt låg motivation hos konkurrensmyndigheterna att driva frågan”.

Med andra ord är det avgörande vilken regering som lägger fram propositionen för den svenska implementeringen. Regeringen Reinfeldt, som sett till att Sverige haft den sämsta tolkningen av det förra dåliga direktivet, kommer inte att klara av denna uppgift. Det behövs en röd/grön regering som lyssnar till den samlade fackliga rörelsen. Nyligen krävde ordförandena för LO, TCO och SACO i en gemensam debattartikel (Dagens Samhälle 9/4) att den nya lagstiftningen utformas så att all upphandling bland annat ställer krav på kollektivavtal för de anställda som utför arbetet och respekt för ILO:s kärnkonventioner.

Vi anser dessutom att en ny svensk lagstiftning bör fastslå att meddelarskydd ska gälla alla anställda. Det vill säga rätten att larma medier om missförhållanden utan risk för repressalier från arbetsgivaren. Den nya lagstiftningen måste också vara tydlig vad gäller miljö och hållbarhetsprinciper och till exempel klargöra att man i upphandlingen också kan kräva rättvisemärkning, ekologiska produkter och god djurhållning.

Stockholms stad måste också anta en ny policy med tydligare kriterier för den konkreta upphandlingen. Också här behövs ett maktskifte. Ett Stockholm styrt av röd/gröna partier borde snarast anta en ny policy som tar sin utgångspunkt i Vänsterpartiets och Miljöpartiets reservationer i fullmäktige vid det senaste beslutet om upphandlingspolicy.

Med en sådan ny policy gör staden det också möjligt att ha kriterier som skulle gynna utförare som till exempel har miljö- eller hållbarhetsprinciper för sin produktion, har kvalitetssäkrad och transparent policy för att återinvestera vinster, som gynnar kommunen genom att till exempel hålla med ungdomspraktikplatser eller annan arbetsintegrering, som består av brukare/konsumenter organiserade i kollektiv i form av exempelvis pensionärsorganisationer. Dessutom bör man så långt som möjligt, av klimatskäl, eftersträva upphandling i närområdet.

Vi avvisar dessutom regeringens nedläggning av Miljöstyrningsrådet, våra upphandlares rådgivningsorgan för en progressiv upphandling. Det är för oss helt obegripligt hur regeringen kan lägga ned denna välfungerande och mycket uppskattade verksamhet. Med Vänsterpartiet i en framtida regering kommer Miljöstyrningsrådet att återinrättas.

Det är också viktigt att ha tillräckligt med personal på upphandlingsenheten. Annars är risken stor att det alltid blir stora upphandlingar som gynnar storföretag, som ibland också kan vara ägda av riskkapitalbolag. Med mer personal på upphandlingsenheten ges större möjlighet för småföretag, kooperativ och värderingsbaserade organisationer. Stockholms stad kan också lära mer av andra kommuner i vår region som kommit betydligt längre i de här frågorna.

Allt hänger ihop. Beslut om regler för offentlig upphandling i EU lägger fast ramarna för regeringens förslag och riksdagens beslut. I förlängningen handlar det också om kommunernas egna aktiva val att agera sunt och klokt i upphandlingen. På alla nivåerna är det avgörande vem som sitter vid makten. Och det är i år som vi väljer.

En progressiv majoritet i EU-parlamentet kan bli ett faktum den 25:e maj. Rödgrönt styre i Sverige och i Stockholm kan bli verklighet den 14:e september.

Ann-Margarethe Livh, gruppledare (V) Stockholms stad
Jens Holm, riksdagsledamot (V), Stockholm
Malin Björk, etta på Vänsterpartiets lista till EU-parlamentet

EU inifrån, förord

Min bok EU inifrån – berättelser från EU-parlamentet 2006-2009 kom ut i en nyutgåva som e-bok förra veckan. Mycket kul tycker jag. Ladda gärna ned den från Bokus för 39 kronor. Nedan mitt helt nyskrivna förord till boken. Det får ni läsa helt gratis :-)

Enskede, 2014-05-06

Förord, tredje utgåvan: EU inifrån
Det har hänt en del sedan första och andra utgåvan av EU inifrån – berättelser från EU-parlamentet 2006-2009, 2009. Finanskrisen briserade med full kraft precis när EU inifrån kom ut för första gången, 2009. Idag har länder som Irland, Spanien, Portugal och inte minst Grekland tvingats igenom veritabla stålbad under EUs och IMFs ledning. När vi EMU-kritiker varnade för s k assymetriska chocker med ett och samma valutaområde anklagades vi för att vara teoretiska och svårbegripliga. Vi har nu tyvärr blivit sannspådda. På Irland behövde man kyla av den upptrissade spekulationsekonomin i slutet av 00-talet, medan Greklands ekonomi helt och hållet hade stagnerat och behovet av stimulanser var enorma. Inget av det kunde göras, utan ränte- och penningpolitiken styrdes från EMUs centralbank i Frankfurt. EU skriver ut ett och samma recept oavsett vilken åkomma patienten lider av; nedskärningar, nedskärningar och mer nedskärningar. Det här var just den här formen av svältkurer som vi EMU-kritiker varnade för. Idag har vi ett Europa med ännu högre arbetslöshet och klyftor än 2009.

Man kan fråga sig varför den s k trojkan (centralbanken, EU-kommissionen och IMF) har gått så hårdhänt fram när det gäller nedskärningar men samtidigt ägnat så stor omsorg om att rädda spekulerande storbanker. Ett kapitel i EU inifrån heter just ”Lobbyismen”. Och är det några som verkligen flyttat fram sina lobbypositioner så är det bank- och finanssektorn. Under det senaste decenniet har finanslobbyisterna vuxit fram till en av de absoluta tyngsta maktfaktorerna i Bryssels korridorer. Enligt rapporten ”The Fire Power of the Financial Lobby” (CEO m fl, april 2014) har bank- och finanssektorn numera 1700 lobbyister i Bryssel och de lägger mer än 120 miljoner euro årligen på att lobba fram sina krav. Är det någon som är förvånad över att EU räddar banker men raserar välfärd?

Som alltid när man diskuterar EU finns det alltid någon mirakelkur som vi absolut inte får hålla oss undan. Själva EU-anslutningen framställdes som en sådan. EUs nya fördrag; Lissabonfördraget, och EMU är andra exempel på s k sine qua non. Att motsatsen är sannare visar inte minst Sveriges nej till EMU och Euron. Det senaste i raden av mirakelkurer är handelsavtalet mellan EU och USA, TTIP (Transatlantic Trade and Investment Partnership). Handelsministern lovar 1700 kronor direkt i plånboken per svensk och från EU-kommissionen framställs avtalet endast som något som ska göra det enklare att skicka varor och tjänster över Atlanten. Men alla handelsavtal har en harmoniserande effekt, d v s de pressar aktörerna att närma sig i lagstiftning och standards. Detta gäller i synnerhet ett så omfattande avtal som detta. Att USA har en helt annan nivå än vi när det gäller t ex konsumentskydd, miljölagstiftning eller välfärdspolitik är väl känt. Vad händer när dessa traditioner krockar? I nuvarande avtalsförslag ska tvister avgöras i specialdomstolar vid sidan av det ordinarie rättsväsendet. Endast företag får anmäla stater, inte tvärt om. Är det någon som tror att detta är till gagn för en progressiv lagstiftning så räck upp en hand… Jag tror – och hoppas – att det kommer att mobiliseras minst lika mycket mot TTIP som tidigare inför globala avtal. Och här har vi en del positiva exempel på vad global mobilisering kan leda till; exempelvis MAI-avtalet (som stoppades), WTO-rundor (som nu gått i stå) och nu senast ACTA-avtalet (som också stoppades). Kommer TTIP att tvingas gå samma öde till mötes? Jag hoppas det.

Vad gör stängda skolor och vårdcentraler med ett samhälle? Kraftigt ökade klyftor och en arbetslöshet på nästan 30 procent? Dessvärre är det en fruktbar grogrund för extrem politik på den högerextrema sidan. Dessvärre är det inte bara i Grekland vi ser högerextremismen och främlingsfientligheten breda ut sig. Problemet finns dessvärre i de flesta europeiska länder, inklusive vårt eget. Här är det viktigt att ett finns en EU-kritik som är progressiv och konstruktiv. En av tankarna med EU inifrån var just att avslöja EU som det etablissemangsprojekt det är, men också peka på konkreta lösningar. Dessa borde alla stavas mindre makt åt Bryssel och mer demokrati och öppenhet. Om man i slutändan helt och hållet vill lämna EU eller bara vill att EU ska syssla med mindre behöver inte avgöras idag. Det är riktningen som är det viktiga. Jag hoppas att den här tredje utgåvan av EU inifrån kan hålla liv både kritiken av dagens EU och behovet av ett annat Europa.

Sedan 2009 har FNs klimatpanel, IPCC, presenterat tre vetenskapliga rapporter som alla pekar åt samma håll: Det är bråttom att rädda klimatet, men det går. Den rika världen har ett historiskt ansvar att pressa ned sina utsläpp och att hjälpa utvecklingsländerna med pengar och ny teknik. Vad spelar EU för roll i detta sammanhang? Är det inte ett ödets ironi att samma dag, den 22 januari 2014, som EU-kommissionen presenterade sina klimatmål för 2030 (som inte är tillräckliga) lanserade man också ett förslag till ”industriell pånyttfödelse” i EU (där lovades bl a att den inre marknaden skulle stärkas liksom tillgången till råvaror). Det är EU i ett nötskal; det finns en ambition om att möta de stora miljöutmaningarna, men för varje progressivt förslag finns minst tre dåliga. I EU inifrån hittar jag en av förklaringarna till denna schizofreni i det jag kallar för marknadsfundamentalismen. Den inre marknaden är överordnat all progressiv lagstiftning.

Varje förslag till att stärka miljö- och klimatpolitiken ska förstås backas upp. Men det är med en verklig miljögaranti, d v s att miljökrav alltid är överordnade den fria marknaden, som vi verkligen skulle kunna få till stånd en ambitiös miljö- och klimatpolitik både i EU och i de respektive medlemsländerna. Och det är bråttom. IPCC pekar på att de kommande åren kommer att vara helt avgörande för om vi lyckas förhindra en okontrollerbar klimatförändring. Då måste vi verka på alla nivåer. Vi måste möte lobbyism med att tillgängliggöra politiken för alla som vill delta. Vi måste möte främlingsfientlighet med demokrati, öppenhet och solidaritet. Vi måste ställa om våra samhällen till hållbarhet och jämlikhet.

Jag hoppas att tredje utgåvan av EU inifrån kan bidra med detta. Jag vill också tacka Telegram Bokförlag för att de ger ut EU inifrån.

Jens Holm

P S Läser du detta innan den 25 maj? Vill du ha en lösning på klimatkrisen, att folket ska räddas – inte bankerna, att vi ska få rättvis handel och inte storföretagens handelsavtal? Då borde du rösta vänster i EU-parlamentsvalet.

Sverige överkört av jordbrukslobbyn

EUs jordbruksministrar kom i natt överens om ett förslag till en ny jordbrukspolitik för EU. Förslaget ser mycket illavarslande ut. Och inte kommer det att bli bättre av att EU-parlamentet nu ska ge sitt godkännande. Läs mitt debattinlägg i Svenska dagbladet idag.

Sverige har körts över av jordbrukslobbyn
Svenska Dagbladet, Brännpunkt, 2013-06-26
Med en jordbruksreform i EU skulle man kunna hoppas på att det antogs en plan för hur de gigantiska subventionerna skulle kunna fasas ut och hur jordbrukspolitiken skulle kunna stämma överens med andra viktiga politikområden som miljö och internationell utveckling. Men så kommer inte att ske.

EU:s jordbrukspolitik kommer att fortsätta att uppgå till det rena fantasibeloppet 500 miljarder kronor per år, eller ungefär 40 procent av EU:s totala budget. Enligt prognosen kommer summan att minskas endast marginellt till år 2020; de stora subventionerna kommer alltså att ligga kvar. Det handlar om en gammalmodig subventionspolitik som inte stimulerar ett modernt hållbart jordbruk. Fusk och misshushållning av gemensamma medel kommer att fortsätta att finnas eftersom det inte lagts konkreta förslag på åtgärder för bättre uppföljning och sanktioner. Stora, redan välbeställda, bidragsmottagare kommer att kunna fortsätta att kamma hem stora subventioner på bekostnad av småbrukare.

Vi kan också se fram emot helt nya jordbruksbidrag i framtiden. Nytt är inrättandet av en så kallad krisreserv på drygt 30 miljarder kronor där jordbruksföretag ska kunna få bidrag vid ”allvarligare marknadskriser”. Vad en allvarlig marknadskris innebär vet ingen, det är upp till EU-kommissionen att definiera. Nytt är också att det ska kunna betalas ut jordbrukssubventioner från den nyinrättade globaliseringsfonden i nästan samma storleksordning.

Det här innebär att EU kommer att fortsätta att pumpa ut miljarder av européernas skattepengar till ineffektiva och miljöbelastande jordbruksföretag som egentligen borde ställa om sin verksamhet och producera det som Europas konsumenter vill ha. Den så kallade förgröningen kommer att göra sitt bästa för att ge subventionspolitiken en grön patina, men den kommer inte att råda bot på det storskaliga europeiska jordbrukets grundproblem med stor kemikalieanvändning, fossilberoende, intensiv djurhållning och stor övergödning.

Det är upprörande och oacceptabelt att EU kommer att fortsätta att köpa upp de produkter som inte kan säljas på marknaden genom så kallade interventionsuppköp. Detta kommer att fortsätta att skapa stora lager. Lagren måste tömmas då och då, vilket kommer att ske i fattiga länder i Syd. Det är därför oacceptabelt och direkt provocerande att exportstöden kommer att finnas kvar. Exportbidragen kommer att fortsätta att bidra till dumpning av mjölk, kött och andra jordbruksprodukter i utvecklingsländerna. Detta går helt på tvärs med syftena i svensk utrikes- och utvecklingspolitik samt med EU:s internationella åtaganden.

Slutsatsen av detta är att av den stora reformen av EU:s gemensamma jordbrukspolitik blev en tummetott. Hur kunde då Sverige rösta ja till detta? När jag har ställt den frågan till ansvarig minister Eskil Erlandsson har han svarat att det är bättre att säga ja och vara med och påverka. Men ibland är det bästa sättet att påverka att tydligt säga nej. Samme Eskil Erlandsson gjorde just det när den gemensamma fiskeripolitiken stod inför en överenskommelse tidigare i år. Eskil Erlandsson och Sverige röstade nej, förhandlingarna fortsatte och resultatet blev en förbättring.

Sverige måste gå i bräschen för en jordbrukspolitik som underlättar för lantbrukarna att sköta sin huvuduppgift; att producera bra livsmedel på ett miljövänligt sätt. Sverige måste också ta strid för utvecklingsländernas rätt att själva kunna producera sina livsmedel. Detta har hela tiden varit den svenska linjen. Men nu när Eskil Erlandsson väntas rösta ja till kompromissen sviker man den tidigare svenska progressiva linjen.

Det är lika bra att säga det klart och tydligt: Sverige har blivit överkört av EUs stora länder och den mäktiga europeiska jordbrukslobbyn.

Är det här verkligen hela den svenska regeringens politik?

Är det här den politik svenska folket vill att vi ska föra i EU?

Jag tror inte det. Rösta nej och verka för en verklig reform av EU:s jordbrukspolitik.
 
JENS HOLM (V)
riksdagsledamot och EU-parlamentariker 2006-2009

Dags för omtag i klimatpolitiken

Jag svarar Lena Ek idag på DN-debatt angående krisen inom EUs handelssystem för utsläppsrätter. Läs det där eller nedan. Eks inlägg finns här.

Dags för omtag i klimatpolitiken
DN-debatt 2013-02-13
Det är välkommet att miljöminister Lena Ek tillslut har bestämt sig för att stödja EU-kommissionens blygsamma förslag att reformera handelssystemet med utsläppsrätter. EUs handelssystem med utsläppsrätter EU ETS ska vara EUs främsta verktyg att minska utsläppen av växthusgaser. Det omfattar 40 procent av utsläppen inom EU. Systemet har länge varit nära en kollaps. Idag har priset på en utsläppsrätt rasat till att vara så lågt som 30 kronor per utsläppsrätt (ett ton CO2). De flesta är överens om att priset måste vara ungefär det tiodubbla för att systemet verkligen ska göra det mycket dyrare att släppa ut. EU-kommissionens förslag om att tillfälligt undanta 900 miljoner ton utsläppsrätter från handelssystemet är välkommet, men långt från tillräckligt. Långt fler utsläppsrätter borde undantas. Kommissionen har också lagt fram flera andra åtgärder, som exempelvis minska köpen av billiga utsläppskrediter eller att införa ett minimipris för utsläppsrätter. Viktiga förslag som Lena Ek inte bemöter.

Lena Ek försöker nu framställa sig och regeringen som de som räddar systemet. Tyvärr är verkligheten snarare det motsatta. Flera länder har tidigt krävt en reformering av systemet, inte minst Storbritannien. Jag har själv frågat Lena Ek ett fleratal gånger hur hon vill reformera det havererade handelssystemet, jag har aldrig fått ett vettigt svar. Lena Ek skriver att hon ska verka för att ”förutsättningarna ska öka för att EU ska kunna skärpa sitt mål för utsläppsminskningar till 2020 från 20 till 30 procent.” Vad betyder egentligen detta? Ett kan vi vara säkra på, Lena Ek driver inte att EU ska höja sina minskningsambitioner till 30 procent. Då hade hon förstås sagt det rakt ut. Varför inte göra som exempelvis Storbritannien och Danmark och kräva att EU ska minska sina utsläpp med 30 procent till 2020? Det är oärligt att göra som Lena Ek, försöka ge skenet av att hon driver en mer progressiv klimatpolitik än vad hon egentligen gör.

Det går inte att komma ifrån att den rådande krisen inom EUs handelssystem med utsläppsrätter är ett hårt slag mot Lena Ek och alla andra som hoppats på marknaden som välgörare för klimatet. Det näst intill havererade handelssystemet visar att när marknaden inte levererar måste politiken gå in och styra upp. Marknaden har nu under flera års tid varit oförmögen att sätta ett rimligt pris på koldioxid, nu tvingas politiken plocka bort utsläppsrätter för att på så sätt höja priset. Vi måste ställa oss frågan, törs vi verkligen lita på marknaden för att lösa ödesfrågor som att minska våra utsläpp av växthusgaser?

Nu har vi utsläppshandelssystemet på plats. Det är rimligt att strama upp detta så att det börjar fungera. Men det kan inte räcka. Det är inte förrän varje land fattar de viktiga politiska besluten om minskade utsläpp vi kommer närmare en lösning på klimatfrågan. I Sverige har regeringen alltmer avhänt viktiga styrmedel som miljöskatter och miljöavgifter. I jämförelse med andra OECD-länder ligger Sverige långt ifrån toppen när det gäller ambitionsnivå på miljöskatter. Det statliga stödet till lokala klimatinvesteringar har regeringen avskaffat. Regeringen har skapat stor osäkerhet för framtiden för förnybar energi då man öppnat upp för nya kärnkraftsreaktorer istället för att säga att all ny energi ska produceras förnybart. På den internationella arenan tappar Sverige allt mer i förtroende, inte minst för att vi inte kan leverera ett nytt additionellt klimatbistånd.

Att politiskt styra upp ett havererat handelssystem för utsläppsrätter är ett måste. Men de senaste årens klimatpolitik har varit en stor besvikelse. Det är dags för ett omtag i klimatpolitiken. Endast så kan Sverige bli en föregångare.

Jens Holm (V), riksdagsledamot, klimattalesperson och tidigare EU-parlamentariker 2006-2009 annat med ansvar för EUs handelssystem med utsläppsrätter

Klimatet och marknaden

Miljöminister Lena Ek tycker att hon är pådrivande för klimatet när hon i elfte timmen går med på EU-kommissionens förslag om att undanta ett antal utsläppsrätter för att på det sättet få upp priset på koldioxid. Man undrar också, är detta ett av Eks vanliga soloutspel eller har hon hela regeringen med sig? Man får hoppas på det senare.

EUs handelssystem med utsläppsrätter, EU ETS, ska vara EUs främsta verktyg att minska utsläppen av växthusgaser. Det omfattar 40 procent av utsläppen inom EU. Systemet har länge varit nära en kollaps. Idag har priset på en utsläppsrätt rasat till att vara så lågt som 30 kronor per utsläppsrätt (ett ton CO2). De flesta är överens om att priset måste vara ungefär det tiodubbla för att systemet verkligen ska göra det mycket dyrare att släppa ut.

EU-kommissionens förslag om att tillfälligt undanta 900 miljoner ton utsläppsrätter från handelssystemet är välkommet, men långt från tillräckligt. Långt fler utsläppsrätter borde undantas. Kommissionen har också lagt fram flera andra åtgärder, som exempelvis minska köpen av billiga utsläppskrediter eller att införa ett minimipris för utsläppsrätter. Viktiga förslag som Lena Ek inte bemöter. Det är synd.

Jag har debatterat denna fråga ett flertal tillfällen med Lena Ek (se DN, Miljöaktuellt, debatt i kammaren). Jag har då hela tiden fått svaret att vi ska avvakta med att göra ändringar i handelssystemet. Vi får hoppas att dagens utspel är ett försiktigt tecken på tillnyktring. Vi får också hoppas att insikten om att marknaden inte är mycket att hålla i handen när det gäller att rädda klimatet. EU-kommissionens förslag är just ett exempel på detta. EU ETS har funnits sedan 2005 och har sedan dess inte lyckats leverera att tillräckligt högt pris på CO2.

Nu måste politikerna gå in och styra upp det. Marknaden levererar inte, helt enkelt.

Omförhandla EU

Storbritanniens premiärminister David Cameron har lovat att britterna ska få folkomrösta om landets EU-medlemskap. Ett mycket intressant förslag, tycker jag. Dels ger detta britterna en chans att säga sitt om EU. Mer demokrati, helt enkelt. Men det ger också Cameron en guldsits i förhandlingar gentemot Bryssel. Räkna med att Barosso och andra EU-toppar kommer göra allt för att blidka Storbritannien.

Jonas Sjöstedt går nu ut och kräver att även vi i Sverige ska kunna omförhandla våra EU-villkor. Helt rätt. Vad säger Fredrik Reinfeldt?

Frågor inför EU-toppmötet

Idag är det EU-nämnd med statsminister Fredrik Reinfeldt. Detta med anledning av EU-toppmötet som startar imorgon. Huvudpunkten på toppmötet är hur den ekonomiska krisen ska lösas. En s k tillväxtpakt och bankunion är föreslagen. Det finns en hel del som jag vill ta upp med Reinfeldt. Här kommer några saker:

* I förslaget till slutsatser gör man en stor sak av den s k tillväxtpakten. 120 miljarder Euro ska ha reserverats för jobbskapande åtgärder. Men när man tittar noggrannare på själva finansieringen för detta ser man att dessa pengar finns inte. Och vad är det för jobb som isf ska skapas? Ska det byggas nya motorvägar och kolkraftverk eller handlar det om jobb inom förnybar energi, forskning och hållbara transporter? Det sägs det inget om. Vad tycker Reinfeldt? Reinfeldt, finns pengarna över huvudtaget.

* Reinfeldt har med all rätt uttryckt sig avvaktande inför en bankunion. Men han går inte emot själva idén i sig, han säger bara att inte inte är aktuellt för Sverige just nu. Det kan behövas mer internationellt samarbete kring bankerna, men förslaget som finns är alldels för långtgående och orealistiskt. Mer om detta nedan.

* Det som borde vara högst på dagordningen är att få en bankdelningslag till stånd. Detta att skilja bankernas spekulativa verksamhet från traditionell kundorienterad verksamhet (sparbankskonceptet) har vi föreslagit länge. Nu har vi fått tungt understöd i och med den s k Liikanenrapporten som lägger fram förslag i just den riktningen (rapporten här som pdf). Liknande förslag kommer nu också från Labour i Storbritannien. Varför säger Reinfeldt inget om bankdelningslag?

* I förslaget till slutsatser förlitar man sig mycket på det som ska bli en helt ny EU-bankkontrollmyndighet, SSM Single Supervisory Mechanism. Den ska börja verka från och med 1 januari nästa år. Och kontrollera EUs 6000 banker. Vem tror att det kommer att fungera? Upplägget är oklart. Ska detta ersätta medlemsländernas nationella kontrollsystem? Hur ska SSM relatera till europeiska bankmyndigheten EBA? Nej, SSM känns osäkert och kommer inte att fungera. Bättre att arbeta genom det som redan finns.

* Hela förslaget på bankunion fortsätter utifrån tanken att vi skattebetalare ska backa upp bankerna när de hamnar i ekonomiskt trångmål. De spekulerar och vi finansierar. Oacceptabelt. Detta borde Fredrik Reinfeldt tydligare vända sig emot. En bankdelningslag enligt ovan är en bättre lösning.

*Anders Borg har nyligen talat om att Grekland kan behöva lämna Euron. Han menar också att det kan vara bra för Greklands kionkurrenskraft och en väg ut ur krisen. Det sade vi för över ett halvår sedan. Då kritiserade Borg oss. Nu säger han samma sak. Kommer Reinfeldt nu föreslå att det tas fram en plan för hur Grekland ska kunna göra detta på ett städat och organiserat sätt?

Styr upp handelssystemet

Martin Ådahl och Daniel Engström Stenson från tankesmedjan Fores skriver idag på DN-debatt bra om EUs utsläppshandelssystem, EU ETS. Systemet ska omfatta 40 procent av alla EUs utsläppsminskningar. Men idag håller det på att kollapsa. Priset på en utsläppsrätt är idag på rekordlåg nivå, cirka 50 kronor. Priset borde vara det fyrdubbla för att systemet överhuvudtaget ska fungera och högre än så för att det ska leverera optimalt.

Skälet till detta är en övertilldelning av utsläppsrätter samt att den största delen har delats ut gratis. Den ekonomiska krisen gör också att företagens produktion går ned, därmed minskar utsläppen samt behovet av att använda utsläppsrätterna ->det finns helt enkelt för mycket utsläppsrätter.

När jag satt i EU-parlamentet och förhandlade om EU ETS varnade vi för just detta. Vi krävde en 100 procentig aktionering av alla utsläppsrätter samt att den totala mängden utsläppsrätter successivt skulle minska (det ska ske nu, men alldeles för sakta).

Krisen inom EU ETS visar också på det vanskliga med ett marknadssystem. Ibland kan en marknad fungera, ibland inte. När den inte fungerar måste vi politiker in där och rätta till den. Vips!, så blir det politisk styrning trots allt.

Där är vi idag. Ska handelssystemet leverera måste den totala mängden utsläppsrätter minska. Storbritannien har föreslagit att en viss mängd av utsläppsrätterna bruk, en s k set aside. Ett bra förslag. En annan idé hade kunnat varit ett minsta acceptabla pris för att handla med utsläppsrätter, ett s k golvpris.

Dessa förslag har jag drivit gentemot den svenska regeringen. Enligt debattartikeln är det moderaterna som motarbetar det brittiska förslaget. Men tragiskt nog driver inte heller miljöminister Lena Ek på för en reform av systemet. När jag debatterade detta i april i år i riksdagen har hon bara svarat mig att hon inte vill föreslå några ändringar av EU ETS. ETS är ju ett handelssystem, då ska det klara sig själv, tycks hon resonera. Rätt allvarligt för att komma från en miljöminister som bör förstå handelssystemet ganska väl. Jag och Lena Ek förhandlade ju som EU-parlamentariker tillsammans under om själva handelssystemet.

Är det verkligen så att en fri marknad är ett viktigare ändamål än att rädda klimatet? Så kan det väl inte vara. En uppstramning av EUs handelssystem för utsläppsrätter krävs för att rädda klimatet. Det brittiska förslaget borde därför bejakas, inte motarbetas.