Ett organiserat utträde ur EMU hade varit att föredra

Grekland ska få nya lån från EU-länderna och tvingas göra nya åtstramningar. Skuldbördan kommer stiga ännu mer. Om ett år kommer vi sitta här igen, med en (ny) skuldkris. Ett organiserat utträde ur EMU hade varit att föredra. Varför säger Stefan Löfven inget i vettigt frågan? Jag skriver i ETC. Läs där eller nedan.

Löfven borde verka för en organiserad grexit
ETC, 2015-07-14
Den grekiska statsskulden har passerat alla gränser. Den ligger nu på 300 miljarder euro eller över 170 procent av Greklands BNP. Under sex års tid har Grekland skurit ned och stramat åt ekonomin, samtidigt har skulden bara ökat liksom de sociala och ekonomiska problemen i landet.

I det här läget har EU nu enats om att fortsätta på den inslagna vägen. Flitigt påhejade av nationalistiska sannfinländarna lyckades Finland och andra åtstramningsländer driva eurogruppen till att kräva ytterligare åtstramningar och privatiseringar. Syftet är uppenbart att underminera och förnedra Syrizaregeringen och tvinga dem göra allt de gick till val på att inte göra.

I söndags skulle vi haft sammanträde med EU-nämnden tillsammans med statsminister Stefan Löfven för att lägga den svenska positionen om EU-krisen. Men när EU-toppmötet ställdes in med kort varsel blev det inte heller något sammanträde med EU-nämnden. Det var synd. Det hade varit hög tid för den svenska regeringen att komma ut på banan och erbjuda något annat än fortsatta åtstramningar.

Det enda vi kan veta säkert är att den föreslagna medicinen bara kommer göra patienten sjukare. Snart kommer vi stå där igen med en ny skuldkris och ännu större sociala problem i Grekland. Den svenska linjen måste därför vara att erbjuda något annat. Greklands skuld måste skrivas av och omstruktureras. Detta ska förstås göras mot att landet genomför viktiga åtgärder för att få ordning på ekonomin. Inte minst måste skattesystemet omstruktureras och effektiviseras, något som också står högt upp på regeringspartiet Syrizas dagordning. Här skulle Sverige kunna spela en viktig roll. Som världsledande inte skatteuppbörd skulle vi kunna hjälpa Grekland att få ett system som verkligen ser till att skatterna tas in och tillfaller landet.

Men den verkliga elefanten i rummet är EMU. Precis som nationalekonomen Jonas Vlachos skrev i Dagens Nyheter i en flitigt delad artikel i söndags borde Grekland aldrig ha släppts in i EMU-området. Man har aldrig uppfyllt kriterierna för ett medlemskap och anslutningen är en del av problemet. Med euron tvingas Grekland föra samma penning- och räntepolitik som Tyskland, trots att man skulle behöva något helt annat. Om Grekland kunde lämna euron skulle den nya valutan få ett nedskrivet värde gentemot andra valutor och landets nu stillastående export- och turistsektor skulle kunna få fart. Minns när vi i Sverige lämnade den fasta växelkursen i början av 1990-talet och vår ekonomi kunde ta fart.

Ska Grekland lämna euron måste det ske organiserat och med ambitionerna att finna lösningar på dagens problem. Ett organiserat utträde kan ses som slutet på en slags relation (euron) som sedan får övergå i något annat (ett vanligt EU-medlemskap). En annan komplikation är förstås att Syriza och det grekiska folket inte vill lämna euron. Å andra sidan har de aldrig blivit erbjudna ett trovärdigt alternativ till EMU.

Ett organiserat euroutträde liksom en lösning på den grekiska krisen är frågor för hela EU. Därför är det hög tid att Stefan Löfven och den svenska regeringen nu tar bladet från munnen och presenterar ett alternativ till den misslyckade åtstramningspolitiken. Att tiga i det här läget är att bli medskyldigt till att Grekland successivt pressas ut för ruinens brant.

Är det för sent att presentera ett alternativ? Kanske. Å andra sidan är jag rätt säker på att vi snart står där igen med inställda betalningar och med en krympande grekisk ekonomi. Därför måste Stefan Löfven och svenska regeringen nu stå upp för en hållbar lösning av Greklands kris, med skuldavskrivningar, rättvisa åtgärder och ett organiserat utträde ur euron.

Jens Holm (V), ledamot av riksdagens EU-nämnd

Djuren och frihandeln – TTIP

Att frihandels- och investeringsavtalet TTIP kan leda till att storföretag kan stämma stater är väl känt. Men hur påverkar ett så här omfattande avtal djuren? Våra möjligheter att gå före mer en mer progressiv politik både för djur, livsmedel och miljö? Det vill jag ha svar på och begär nu en debatt om detta med landsbygdsminister Sven-Erik Bucht. Nu har jag just fått besked om att han lämnat över detta till näringsminister Mikael Damberg, så debatten blir mot honom istället. Återkommer när jag fått en tid för debatten. Läs min interpellation nedan eller på länken.

Interpellation 2014/15:691 Djurskydd i TTIP
av Jens Holm (V) till Sven-Erik Bucht (S)
EU håller just nu på att förhandla med USA om ett transatlantiskt frihandels- och investeringsavtal kallat TTIP. Detta avtal handlar delvis om att minska tullar, men då de redan är mycket låga mellan EU och USA, under 3 procent, handlar avtalet mer om att ta bort så kallade icke-tariffära handelshinder.

Dessa icke-tariffära handelshinder är regler och lagar, till exempel regler kring att animaliska produkter inte får vara behandlade med vissa kemikalier eller att djurvälfärdsstandarden ska vara på en viss nivå för att produkterna ska få säljas på marknaden. Det finns olika tillvägagångssätt för att åtgärda dessa handelshinder, framför allt ömsesidigt erkännande, eller harmonisering, av de olika parternas lagstiftning.

Djurvälfärdsstandarden i EU är långt från god nog, men den amerikanska standarden är tyvärr ännu sämre. I World Animal Protections index över staters juridiska djurskydd ligger USA konsekvent under både Sverige och EU:s viktigaste ekonomier, Tyskland, Frankrike och Storbritannien, i nästan alla parametrar. På federal nivå har USA bara en lag för skydd av produktionsdjur, Humane Slaughter Act och som namnet antyder berör det bara slakt av djur, och den inkluderar inte fjäderfä. Vissa stater har viss lagstiftning mot djurplågeri men ofta undantas produktionsdjur eller så är implementeringen dålig. EU har också lagstiftning mot köttproduktion med tillväxthormoner och tillväxtfrämjande användning av antibiotika, användning av ractopamin – en gammal astmamedicin förbjuden i 160 länder men tillåten i USA – och tvätt av kycklingkött med hyperklorinerat vatten, också det en vanlig praxis i USA (10 reasons TTIP is bad for good food and farming, IATP, Maj 2014). Detta är några av de restriktioner som nu kan kringgås genom TTIP.

Våra djurskyddskrav kommer att omfatta vår inhemska animalieproduktion men genom TTIP riskerar vi att tvingas acceptera en lägre standard för kött på vår marknad, så länge den är producerad i USA. Det finns då en överhängande risk att svenska och europeiska bönder som följer våra regler inte kommer att kunna konkurrera med den mycket billigare, högintensiva industriproduktionen på andra sidan Atlanten.

Men anledning av det ovan anförda vill jag fråga statsrådet Sven-Erik Bucht:

Vad avser statsrådet att göra för att se till att svensk djurvälfärd inte kommer att sänka nuvarande nivåer samt att svenska bönder som följer svensk lagstiftning inte utkonkurreras efter TTIP?

EU löser inte flyktingkatastroferna

EU-toppmötet beslutade igår om ett antal åtgärder som ska komma tillrätta med flyktingkatastroferna på Medelhavet. Man kan bara önska EU-ledarna lycka till, för med det här beslutet är det inte mycket som kommer bli bättre. Tyvärr. En av de stora nyheterna är att man ska tredubbla anslagen till den Frontexledda operationen Triton. Det kan låta bra, men problemet med Frontex och Triton är att huvuduppdraget inte är att rädda liv, utan att kontrollera EUs yttre gränser. Och det är också i fokus för hela slutsatserna; att hålla asylsökande bort från EUs gränser (inget beslut om lagliga vägar, inga nya kvotflyktingar, ingen uttalad räddningsoperation, däremot tal om förhindra ”illegala” flyktingar).

Vi i Vänsterpartiet hade istället önskat att man inrättat en operation med ett enda uttalat syfte, nämligen att rädda liv. En sådan fanns tidigare, Mare Nostrum, under italiensk flagg. En Mare Nostrum II finansierad med medel från EU och dess medlemsstater hade därför varit det bästa. Stefan Löfven sägs också ha lyft frågan om (fler) lagliga vägar in i Europa. Det är bra, men man undrar vad han egentligen sa och med vilken emfas. I EU-nämnden i onsdags var det tyvärr ingen övertygande argumentation han tillämpade. Han nämnde visserligen ordet humanitära visum, men på min direkta fråga om det var något han skulle driva så kunde han tyvärr inte svara ja.

Läs gärna mer vad vi tog upp inför EU-toppmötet.

Så här löser vi flyktingkatastroferna

Idag är det extra EU-nämnd med statsminister Stefan Löfven. Vi har mötet inför morgondagens extra EU-toppmöte om den senaste tidens flyktingkatastrofer. De är bra med ett extra toppmöte, men frågan är om det kommer att ändra på något. Vi i Vänsterpartiet har tidigare varnat för EUs repressiva politik där man lägger jättelika resurser på att hålla asylsökande borta (genom Frontex, införande av visumkrav, övervakningssystem, stramare migrationspolitik, skärpt gränsbevakning m m). I en tid då delar av Mellanöstern och Nordafrika står i brand måste vi ta ett större ansvar för att hjälpa människor som är på flykt. Sverige gör redan en hel del, men vi ska komma ihåg att den absoluta merparten av människorna kommer inte som flyktingar till vare sig Europa eller Sverige som sådant. De är kvar i Syrien eller blir flyktingar i Libanon, Turkiet, Jordanien och andra länder i närheten.

Än så länge har inga förslag till slutsatser presenterats, däremot har EU-kommissionen skickat ut ett pressmeddelande med förslag på åtgärder. Det är bra om det förbereds räddningsinsatser, som antyds i pressmeddelandet, och om kriminella ligor bekämpas. Men i stort drar många av förslagen på åtgärder åt fel håll. Varför ska man ex vis bygga vidare Triton, som är en del av Frontex, som i sin tur har i uppdrag att jaga flyktingar och inte att rädda dom.

Detta är vad som istället borde göras, och som jag kommer föra fram till Stefan Löfven på dagens EU-nämnd.

* Sverige borde bilda en ”koalition av de villiga”, länder som vill driva på för en progressiv flyktingpolitik, inte gömma sig bakom att det inte går att göra något.

* Återuppliva den italienska räddningsinsatsen Mare Nostrum. Ett Mare Nostrum II med ett klart uppdag att rädda människor på flykt och med mycket större befogenheter än det EU-ledda Triton skulle verkligen kunna rädda människor på Medelhavet. Ett Mare Nostrum II måste finansieras av EU och dess medlemsländer.

* Öka antalet lagliga vägar in i Europa, bland annat genom asylvisum som ska kunna ges på våra ambassader. Det behövs också fler kvotflyktingar totalt sett.

* Skippa alla förslag som syftar till att flytta EUs gränser mot tredje land (länder utanför EU) och de förslag som handlar om att de länderna ska jaga flyktingar.

* Förstå och erkänna fullt ut att vi nu befinner oss i en humanitär katastrof. Jag konstaterar – likt Annika Ström Melin i DN idag – att vare sig ordet ”humanitär” eller ”rädda liv” nämns i de punkter som EU-kommissionen tar upp i sitt pressmeddelande.

* Lösa grundorsaken till migrationsströmmarna; bekämpa klimatförändringen med minskade utsläpp och anpassningsåtgärder, överbrygga globala orättvisor med ökat bistånd och progressiv handelspolitik samt stoppa vapenexporten, det är med våra vapen människor dödar varandra rumt om i världen.

Ska TTIP säljas in med halvsanningar och lögner?

Förhandlingarna om handels- och investeringsavtalet TTIP förs som bekant i total lönndom. En av de känsliga frågorna rör maten. Vi vill ju inte ha försämrad mat, tvärt om finns det stora behov av att skärpa nivåerna för hur mat produceras. Många är rädda för att Europa kan komma översvämmas av genmodifierad mat, hormonbehandlat kött och klordoppat kycklingkött från USA om handeln släpps helt och hållet fri, som är tanken med TTIP.

EUs handelskommissionär Cecilia Malmström påstod för mig och Jonas Sjöstedt att GMO och hormonbehandlat kött var undantagna från TTIP-förhandlingarna. Se skärmdumpen nedan från hennes svar på twitter den 26/2 i år.

Malmström_TTIP_undantag Stämmer detta? Igår träffade vi (EU-nämnden och Näringsutskottet) Michael Punke, USAs vice-handelsminister och USAs regerings ansvarige för TTIP-förhandlingarna. Jag refererade just till vad Malmström sagt om GMO- och köttundantagen. Är det så att GMO och hormonkött är undantagna från TTIP?, frågade jag Punke. Handelsministerns tydliga svar till mig gick inte att ta minste på; ingenting är undantaget, inte GMO, hormonkött eller något annat. Punke menade att USA också har flera känsliga frågor som de kanske skulle vilja undanta från förhandlingarna, exempelvis ”Buy American”-kampanjen där man i USA uppmanar till uppköp av varor och tjänster som kommer från USA, något USA vill fortsätta med men EU anser vara i strid med frihandeln. Punke menade också att det var i strid med amerikansk lagstiftningstradition att undanta saker och ting.

Hur kan det komma sig att Malmström påstår att det finns undantag för vissa saker i TTIP? Man undrar i sitt stilla sinne varför EUs handelskommissionär påstår att några av de mest känsliga sakerna inte har med TTIP att göra? Är det verkligen med halvsanningar och rena lögner det här investerings- och handelsavtalet ska säljas in? Malmström borde förklara.

Intressant var också våra diskussioner kring investeringsskyddsklausulen, ISDS, i TTIP. Michael Punke inledde med att mena att det främst är EU som vill ha ISDS. USA har aldrig varit de största påskyndarna. Han menade också att det var europeiska länder som först kom på idén med investeringsskydd för företag i handelsavtal när man började med detta i slutet av 1940-talet. Enligt Punke har europeiska länder idag 1400 olika ISDS-avtal med olika länder, USA har endast ett 40-tal (tror jag han sa).

Denna distansiering från ISDS, som Michael Punke gav uttryck för, tycks följa ett generellt mönster. Ingen vill ta ansvar för att storföretag ska kunna stämma välfungerande rättsstater. Igår kunde vi läsa i Dagens Nyheter hur Cecilia Malmström fram till nyligen inte visste vad ISDS var för något och att hon är kritisk mot flera av de stämningar som storföretag lämnat in med just investeringsskydd som grund.

Om nu ingen vill ta ansvar för storföretagens möjlighet att stämma stater varför då ihärda med att ha kvar ISDS i TTIP?

TTIP och tvångströjan på progressiv lagstiftning

Kritiken mot handels- och investeringsavtalet mellan EU och USA har hittills främst handlat om möjligheterna för storföretag att stämma stater genom det s k investeringsskyddet (ISDS-klausulen). Men ett så här omfattande handelsavtal medför också stor press på ländernas lagstiftning att successivt närma sig varandra.

För att underlätta den processen har den under förhandlingarnas gång diskuterats huruvida tillnärmning av lagarna verkligen kommer att skrivas in i TTIP eller ej. För några dagar sedan läckte ett förhandlingsdokument som föreskriver just detta genom s k regulatory cooperation (se också CEOs analys). Genom detta lagstiftningssamarbete åtar sig EU och USA att informera varandra kring den kommande lagstiftningen och vilken ”potential impact” den kommer att ha på ”trade and investment” (artikel 5). Större lagstiftningsprogram måste undergå en konsekvensanalys där man särskilt tittar på konsekvenserna för handel och investeringar (artikel 7). Man lovar också att sätta samman en ”Regulatory cooperation body” som ska ha till syfte att övervaka lagstiftningsprocesserna på båda sidor av Atlanten och då med särskilt fokus på hur det påverkar handeln och investeringarna, alltså företagen (artikel 8). Företagen lovas hela tiden stort inflytande (det gör visserligen andra ”stakeholders” också, men frågan är vem som kommer att kunna påverka mest när hela fokuset är att se till att nya lagar inte försvårar handel och investeringar).

För närvarande är det lagstiftning på EU-nivå samt på USA federal nivå som omfattas, men man skriver också inledningsvis att man kommer att komma med konkreta förslag på hur även delstater i USA och länderna i EU ska inbegripas i detta lagstiftningssamarbete.

I artikel 1.2 står det att man ska kunna ha kvar nuvarande ambitionsnivå på lagstiftningen. Det kan ju låta betryggande, men läser man noggrant vad det står så handlar det om att man ska kunna vidta åtgärder för ”achieve legitimate public policy objectives…”. Legitima lagstiftningsändamål… Nej, inte glasklart.

Är detta då en del av en hemlig nyliberal plan att bygga nattväktarstaten där allt vad miljölagstiftning,m fackliga rättigheter, konsumentskydd m m successivt avskaffas i TTIP-harmoniseringsprocesser? Nej, och jag tror inte heller att Cecilia Malmström och de andra som förhandlar TTIP vill rasera allt vad lagstiftning heter. MEN det går inte att komma från att ett så här omfattande handels- och investeringsavtal förutsätter lagharmonisering och detta läckta dokument är ännu en bekräftelse på detta. Och om det uppenbara syftet är att underlätta för handeln och investeringar kan vi räkna med att ambitionsnivån på lagstiftningen hela tiden kommer att pressas nedåt. Det blir att sätta en tvångströja på progressiv lagstiftning.

Nej, det här måste avfärdas men kraft.

Vad säger förresten miljö- och klimatminister Åsa Romson? Hennes avhandling handlade väl just om utrymmet för nationell lagstiftning i internationella handelsavtal. Och hon var inte direkt positiv till handelsavtalens påverkan på miljölagstiftning och annat. Nu måste hon och hennes regering sätta ned fötterna innan det är för sent.

Missa inte heller denna film som förklarar det hela på ett pedagogiskt sätt.

Mals landsbygdsprogrammet ned av EU-byråkratin?

Att EUs jordbrukspolitik är en gigantisk byråkratisk och pengaslukande koloss är ingen nyhet. Men inom den gemensamma jordbrukspolitiken finns delar som iallafall är mindre dåliga, ibland faktiskt ganska bra saker. Det finns tusentals personer runt om i landet som arbetar med miljöfrågor på landsbygden inom s k Leader-program. Andra verkar för att hålla våra ängs- och hagmarker öppna, minska övergödningen, minska utsläpp av växthusgaser från jordbruket eller att öka den biologiska mångfalden. Sådana här ofta småskaliga miljöfotade jordbruksverksamheter brukar kunna räkna med ekonomiskt stöd ur det s k landsbygdsprogrammet, som är en del av den gemensamma jordbrukspolitiken.

Varje medlemsland får skicka in ett förslag till landsbygdsprogram, med de (miljö)projekt som man vill genomföra till EU-kommissionen. Detta ska sedan godkännas av EU. Den nya programperioden har eg redan börjat och ska löpa mellan 2014-2020, men på grund av EUs trögmalande byårkrati har vi i Sverige inte fått vårt landsbygdsprogram godkänt ännu.

Idag på Miljö- och jordbruksutskottet fick vi en uppdatering från Näringsdepartementet om hur det går. Nja, sisådär, kan man kanske sammanfatta det som. EU-kommissionen har skickat in inte mindre än 333 (!) frågor till den svenska regeringen om det svenska förslaget till landsbygdsprogram. EU kritiserar allt möjligt; allt från klimatprojekt, stöd till djurskydd till via odling av bruna bönor på Öland. Ska det vara så svårt att få miljöpengar från EU? Ja, uppenbarligen…

Man undrar i sitt stilla sinne om all denna byråkrati är värt sitt pris? Nej, tycker jag. Det hade varit så mycket enklare om vi sluppit att betala in uppskattningsvis de 20 miljarder kronor av vår EU-medlemsavgift som går till den gemensamma jordbrukspolitiken (Sverige betalar ca 40 miljarder, ungefär hälften går till jordbruksstöd) för att vi sedan ska få tillbaka, i bästa fall, hälften efter väldigt mycket byråkratisk vånda. Vi borde kunna få ta tillbaka vår jordbrukspolitik; åternationalisera den.

Tänk om EU hade varit lika hård mot Europas banker som man har räddat med miljardbelopp…

OK, jag vet att jag ropar i mörkret, men jag säger det ändå: Skärpning EU!

Var slutar MP:s vandring högerut?

Jag skriver idag i ETC. Läs inlägget där eller nedan.

Var slutar MP:s vandring högerut?
ETC, 2015-01-25
Vad är det som får Indien att överge en ambitiös handlingsplan för solenergi, äventyra Australiens förbud mot reklam på cigarettförpackningar eller tvingar den kanadensiska delstaten Ontario att kraftigt försämra sin strategi för förnybar energi och lokala gröna jobb? Jo, det stavas frihandelsdogmen. Den dogm som säger att företagens ”rätt” att fritt investera, handla och konkurrera ska vara överordnad allt annat.

Det är inte så ofta handelsfrågor politiseras och problematiseras. Men i förra veckans partiledardebatt skedde det. Vänsterpartiet Jonas Sjöstedt tog just upp exemplet Ontario, som 2009 beslutade att fasa ut den fossila energin och skapa nya gröna jobb. En del i delstatens gröna energiplan var att stödja lokal tillverkning och lokala jobb i utbyggandet av den förnybara energin. Energiplanen hade därför som krav att en del av materialet (t ex solpanelerna) skulle vara sammansatta i Ontario. I strid med WTOs frihandelsregler tyckte Japan och sedan också EU, som drog Kanada inför världshandelsorganisationens skiljedomsnämnd. I fjol dömde WTO till handelns fördel och Ontario måste nu överge sin strategi för förnybart liksom de 29 000 jobb det skapat.

Författaren och debattören Naomi Klein lyfter upp detta och flera andra exempel där miljö och frihandel krockar i sin senaste bok This Changes Everything. Det var den boken Sjöstedt tog fasta på när han frågade Miljöpartiets Gustav Fridolin om det senaste handelsdogmatiska förslaget; investeringsklausulen, ISDS, i handelsavtalet mellan EU och USA där storföretag ges rätt att stämma stater för ändrade investeringsförhållanden. Sjöstedts konkreta fråga till Fridolin var om han var beredd att motsätta sig ett handelsavtal där företagen får ett sådant investeringsskydd.

En ganska enkel fråga att svara på för ett språkrör som alltid sätter miljön först, kan man tycka. Men så blev det inte. Fridolin bemötte inte investeringsklausulen i en mening, utan valde att tala om handel i vid bemärkelse. Han vägrade också att gå in i den principiella frågan om handel/fri konkurrens å den ena sidan och progressiv miljöpolitik å den andra. Fridolin valde istället att kritisera Naomi Kleins bok för att göra miljöfrågan till en vänsterfråga. Han ägnade också mycket talartid till att trycka på att det nu gäller att få med de borgerliga partierna och näringslivet i miljöarbetet.

Jag har alltid sett Miljöpartiet som en trogen allierad i de handelspolitiska striderna, i allt från kampen mot IMF och Världsbanken, MAI-avtalet, ACTA till kritiken mot WTOs och EUs marknadsfundamentalism. Men efter att ha hört Fridolins svar börjar jag undra. Tidigare har vi varit överens om att det är oacceptabelt att progressiv miljöpolitik ska kunna köras över av handelsfundamentalismen. Men vad är det som gäller nu?

Att ge företagen rätt att stämma en rättsstat för ändrade investeringsmöjligheter är att lägga en hämsko på all progressiv politik, och ytterst drabbar det demokratin i sig. Det har förstås miljörörelsen världen över insett, men också länder som Tyskland som har krävt att ISDS-mekanismen ska lyftas ut ur handelsavtalen med USA och Kanada.

Den regering som Gustav Fridolin företräder har tyvärr gjort det motsatta. Näringsminister Mikael Damberg skickade i höstas tillsammans med ett antal andra ministrar ett brev till EU-kommissionen där de krävde att investeringsskyddet skulle vara kvar.

Jag har läst Dagens Industris intervju förra veckan med Gustav Fridolin där han säger att Miljöpartiet nu vill vara ett mittenparti. Det är förstås upp till MP att bestämma hur man vill profilera sig. Men om resan mot mitten gör att man lägger sig platt för handelsfundamentalisterna och hamnar till höger om Angela Merkel är det något som har gått för långt.

Jag hoppas att Miljöpartiet fortsätter att verka för att progressiv miljöpolitik alltid ska överordnas handels- och marknadsdiktaten. Även som regeringsparti måste man våga sätta sig upp mot att storföretagens krav ska kunna överordnas demokratiskt fattade beslut. Eller hur?

Jens Holm (V), riksdagsledamot, tidigare ledamot av EU-parlamentets handelsutskott

Regeringen måste skärpa EU:s klimatmål

Jag och Malin Björk skriver i dagens Göteborgs-Posten om att Sverige måste verka för ambitiösare klimat- och energimål i EU. Läs artikeln där eller nedan.

Regeringen måste skärpa EU:s klimatmål
Göteborgs-Posten, 2014-10-22
Den svenska positionen i klimatfrågan är i dag alldeles för lågt satt och för otydlig. Om det inte sker en tydlig förbättring kommer vi tvingas rösta emot S-MP-regeringens förslag på dagens möte med EU-nämnden, skriver Jens Holm och Malin Björk (V).
I dag, onsdag, söker statsminister Stefan Löfven stöd i EU-nämnden för regeringens politik inför EU:s toppmöte som inleds i morgon, torsdag. Klimatfrågan står högst upp på dagordningen. Tanken är att EU:s stats- och regeringschefer ska enas om hur mycket utsläppen ska minska till 2030 samt målsättningar för förnybar energi och energieffektivisering. Det brådskar att ställa om Europa. Världen är i dag inne på en utsläppsbana som snarare leder mot en fyragradig temperaturhöjning än den tvågradersnivå som världssamfundet kommit överens om. En fyra grader varmare värld skulle ödelägga civilisationen såsom vi känner den i dag. Utvecklingsländer som Kina och Indien kopierar industriländernas livsstil och ekonomiska modell. Ska vi rädda världen från en okontrollerbar klimatförändring måste vi ta vårt historiska ansvar för våra klimatutsläpp på det sätt som Klimatkonventionen föreskriver och hjälpa utvecklingsländerna att inte göra om våra misstag. Den rika delen av världen kan därför inte bolla klimatansvaret till utvecklingsländerna.
Måste ställa om snabbare
Sverige och EU måste därför ställa om sina ekonomier till de gränser som naturen sätter mycket fortare än aviserat. EU-kommissionens förslag om att minska utsläppen med 40 procent samt målen för förnybar energi och energieffektivisering till 2030 är alldeles för lågt satta. Den nya SMP-regeringen säger att de kommer att verka för ambitiösare klimatmål och högre mål för förnybar energi inför toppmötet. Det är bra. Men efter att ha tagit del av regeringens officiella position och lyssnat på ett antal ministrar i utskott och EU-nämnden är det fortfarande oklart vad det är Stefan Löfven kommer att säga på toppmötet. Å ena sidan vill regeringen höja målsättningen för utsläppsminskningarna och den förnybara energin. Men å den andra säger regeringen att man trots de låga ambitionerna kan acceptera kommissionens förslag.
Vi har aldrig varit med om att en regering inför en förhandling ställer upp två målsättningar; å ena sidan något högre mål, å den andra acceptera det som ligger på bordet. Därför kan Vänsterpartiet i dagsläget inte acceptera S-MP-regeringens otydliga och otillräckliga hållning.
Europa behöver länder som går före. Därför lägger Vänsterpartiet fram följande mål: EU ska ha nollutsläpp vid senast 2050 och all energiproduktion ska då vara förnybar. Ju fortare vi slår in på rätt bana desto enklare blir omställningen. Till 2030 vill Vänsterpartiet att utsläppen av växthusgaser ska minska med minst 60 procent, jämfört med 1990 och minskningarna ska göras inom Europa. Energiproduktionen ska 2030 bestå av minst 45 procent förnybar energi. Och vi vill ålägga alla verksamheter att energieffektivisera sin verksamhet med 40 procent. Det här ska vara bindande mål som ska genomföras i alla medlemsländer. Vi vill också se en grundläggande reform av EU:s utsläppshandelssystem exempelvis genom att överskottet av utsläppsrätter plockas bort från systemet. Givet att världens utsläpp fortsätter att öka och att Europa historiskt sett står för en stor del av den totala utsläppsmängden är detta att betrakta som minimikrav.
Fullt realistiskt åtagande
Vi vet att våra klimat- och energimålsättningar är långtgående, men de är fullt realistiska samt i linje med vår syn om klimatsolidaritet och vad världen behöver om vi ska förhindra en eskalerande klimatförändring. Men det handlar inte bara om att ta klimatansvar. Att ställa om innebär också en fantastisk möjlighet till att skapa många nya gröna jobb. Enligt EU-kommissionens konsekvensanalys har de nya klimat- och energimålen en positiv nettoinverkan på skapandet av nya jobb i Europa.
Vi delar den analysen och ser våra skarpare mål som ett sätt att skynda på omställningen och möjligheterna att skapa mängder av nya jobbtillfällen i Europa. I dag arbetar ungefär 130 000 personer inom den snabbt växande solenergibranschen i Tyskland; en bransch som har stora möjligheter att växa i Sverige. Danmark är ledande i Europa i produktion av ekologiska livsmedel, något som skapar tusentals jobb både på landsbygden och inom förädling. Här i Sverige har vi stora möjligheter att skapa tusentals gröna jobb inom byggsektorn genom att ge stöd till hållbara renoveringar av till exempel miljonprogrammets bostäder och offentliga lokaler som skolor och äldreboenden. Detta är bara några exempel på hur en omställning går hand i hand med skapandet av nya jobb och en fungerande välfärd.
Bästa sättet främja folkhälsan
Precis som i flera av våra svenska storstäder är dålig luft ett stort problem över hela Europa. Mer än 400 000 européer dör i förtid på grund av dålig luft i Europa. Kostnaderna för de negativa hälsoeffekterna räknas enligt EU-kommissionen i hundratal miljarder euro per år. Det är ofta låginkomsttagare, och därmed många kvinnor, som tvingas leva i dessa smutsiga och bullriga miljöer. Ambitiösare klimatmål är därmed också ett av de bästa sätten att främja folkhälsan och att öka rättvisan.
EU befinner sig i dag i kris. Miljontals människor är arbetslösa. Miljö- och klimatutmaningen är enorm, men ingen tar i dagsläget det fulla ansvaret. EU:s toppmöte är Stefan Löfvens och den nya regeringens första internationella test. Kommer man att vara den pådrivare för klimatomställning som vi tillsammans med Socialdemokraterna och Miljöpartiet talade om i valrörelsen?
I dagsläget är den svenska positionen alldeles för lågt satt och för otydlig. Om det inte sker en tydlig förbättring kommer vi tvingas rösta emot S-MP-regeringens förslag på dagens möte med EU-nämnden. Sverige får inte bli ännu ett EU-land som lovar runt, men håller tunt vad det gäller ambitiösare klimat- och energimål. Vill Stefan Löfven lägga fram högre klimat- och energimål inför toppmötet kan han räkna med Vänsterpartiet. Annars inte.
Jens Holm (V) klimatpolitisk talesperson och ledamot av EU-nämnden
Malin Björk (V) EU-parlamentariker

Skärpta klimatmål i EU?

Idag på EU-nämnden fick vi en oroande indikation om vilken roll statsminister Stefan Löfven kanske kommer att spela på EU-toppmötet 23-24 oktober. Finansminister Magdalena Andersson sa att hon tyckte att minst 40 procents utsläppsminskning till 2030 var en bra målsättning samt att andelen förnybar energi ska vara minst 27 procent samt att kravet på energieffektivisering ska vara 30 procent. Det är ju EU-kommissionens förslag till klimat och energimål. Både S och MP har ju tidigare, tillsammans med oss i Vänsterpartiet, drivit på för skärpta klimatmål på EU-nivå. Gäller inte det längre? Jag ställde frågan till Andersson och hon var tyvärr inte tydlig på den punkten.

Kanske kan vi hoppas på att finansministern var lite dåligt förberedd på frågan (hur man nu kan vara det i EU-nämnden vet jag inte…) och att regeringens position kommer att vara att verka för mycket ambitiösare klimatmål än det som föreslagits.

Nu kräver jag iallafall en debatt i riksdagens kammare om EUs klimat- och energimål. Läs min interpellation hos riksdagen eller nedan.

Interpellation 2014/15:8 EU:s klimat- och energimål till 2030 
av Jens Holm (V) till Klimat- och miljöminister Åsa Romson (MP)
På Europeiska rådet den 23–24 oktober i år väntas EU:s klimat- och energimål för 2030 slås fast. Beslutet skulle egentligen ha fattats på ett toppmöte tidigare men har skjutits fram till detta möte. EU-kommissionens förslag till målsättningar för 2030 innebär minskade utsläpp av växthusgaser med 40 procent, mål om 27 procent förnybar energi och en översyn av EU:s ambitioner om energieffektivisering.

Dessa målsättningar räcker inte för att de europeiska länderna ska ta sitt historiska ansvar för den globala uppvärmningen. Därför är det helt avgörande att det finns medlemsländer som trycker på för ambitiösare målsättningar än det som EU-kommissionen har lagt fram. Sverige skulle kunna vara ett sådant land.

Vänsterpartiet verkar därför för att EU ska ha nollutsläpp senast 2050. Gällande de aktuella klimat- och energimålen vill Vänsterpartiet ha målsättningar om att utsläppen av växthusgaser ska minska med minst 60 procent jämfört med 1990. Dessa minskningar ska göras inom Europa, utan uppköp av osäkra krediter. Energiproduktionen ska 2030 bestå av minst 45 procent förnybar energi. Och vi vill ha bindande mål för alla verksamheter om att energieffektivisera sin verksamhet med minst 40 procent. Det krävs dessutom en grundläggande reform av EU:s handelssystem med utsläppsrätter, EU ETS. Givet att världens utsläpp fortsätter att öka och att Europa historiskt sett står för en stor del av den totala utsläppsmängden är detta att betrakta som minimikrav.

Den tidigare borgerliga regeringens agerande under framtagandet av klimat- och energimålen för 2030 var passivt och avvaktande samt stundtals rent kontraproduktivt (som i vurmandet för internationella krediter). Jag hoppas nu att den nyvalda regeringen visar på en betydligt mycket högre ambitionsnivå för klimatpolitiken. Men än så länge har regeringen inte redovisat några nya målsättningar inför EU-toppmötet den 23–24 oktober.

Med anledning av vad som anförts ovan vill jag fråga klimat- och miljöminister Åsa Romson:

Vilka mål för EU:s klimat- och energipolitik 2030 avser ministern att driva inför EU-toppmötet?