Ett dråpslag mot Stockholms stadsutveckling

Jag och Rikard Warlenius skriver i Syre om Bromma flygplats och varför regeringen borde gå vidare med en nedläggning, något som även Stockholms stad efterfrågar. Läs där eller nedan.

Ett dråpslag mot Stockholms stadsutveckling
Syre, 2016-01-19
Det hann inte ens gå en vecka efter klimattoppmötet i Paris innan S-MP-regeringen tog ytterligare ett beslut som gör det svårare att ställa om Stockholm till en klimatsmart region. Tillsammans med motorvägstunneln Förbifart Stockholm kommer fortsatt flyg på Bromma och utbyggd kapacitet på Arlanda att leda till ett ökat fossilberoende.

Regeringen motiverar beslutet med att de måste följa riksdagens tillkännagivande om att de inte vill se en utredning av Bromma flygplats. Bostadsminister Mehmet Kaplan (MP) kallade beslutet olyckligt men ansåg att regeringen varit tvungna att ta det. Men stämmer det verkligen? Både nuvarande och förra riksdagsmajoriteten gjorde tillkännagivanden som regeringarna lämnade utan åtgärder. Regeringen borde därför kunna gå vidare med utredningen om Bromma flygplats.

Beslutet att lägga ner utredningen är problematiskt för klimatet men också för stadsutvecklingen. Stockholm växer snabbt och mängden byggbar mark är begränsad. Flygplatsen upptar ett område stort som Östermalm och ligger bara några kilometer från Stockholms innerstad. Dessutom gör flyget att höjden på nya hus begränsas i en stor del av staden och orsakar höga bullernivåer i ett brett band från Barkarby till Bagarmossen. En stor majoritet av Stockholms nuvarande och framtida invånare skulle vinna på att flygplatsen istället omvandlades till en grön och tät stadsdel med tunnelbaneanknytning.

Istället för en nedlagd flygplats ser regeringen nu alltså ut att öka Stockholms flygkapacitet rejält. Swedavia vill öka passagerarantalet på Bromma med 30 procent och utredningen fortsätter att titta på en fjärde landningsbana på Arlanda som kan öka antalet flygrörelser där med över 40 procent.

Flygande är ett stort och växande klimatproblem. Redan 2006 orsakade svenskarnas flygande utsläpp på cirka 9 miljoner ton koldioxid per år, enligt KTH-forskaren Jonas Åkerman. Om inga åtgärder sätts in kommer snart utsläppen från flyget vara större än bilismens cirka 11 miljoner ton och en klimatanpassning av flygbranschen är inte i sikte. En politik för ökat flygande är därför helt oförenlig med det 1,5-gradersmål som regeringen förband sig till i Paris.

En växande region som Stockholm har ett stort behov av ett fullgott och modernt transportsystem. Vägtrafik och flyg behövs, men kapacitetsökningen ska ske genom satsningar på spårtrafik och annan kollektivtrafik. Istället låser regeringen fast regionen i fossila transportsystem som ökar utsläppen. Det är helt fel väg att gå.

Jens Holm (V), riksdagsledamot
Rikard Warlenius (V), ledamot av Stockholms stads fullmäktige

Efter Paris – allt är inte botten

Jag skriver i ETC om Parisavtalet. Läs där eller nedan.

Efter Paris – allt är inte botten
ETC, 2015-12-28
Lars Igeland, Jordens Vänner, ställer den helt relevanta frågan: Hur kommer det sig att klimatavtalet i Paris hyllas av så många aktörer?

Igeland har helt rätt i att det inte hänt särskilt mycket under de 20 åren då världssamfundet förhandlat om det som nu skulle bli ett avtal för att rädda planeten. Parisavtalet saknar bindande konkreta mål för hur mycket utsläppen ska minska och till när. Den tidigare siffran om 100 miljarder dollar per år som miniminivå för klimatfinansieringen till utvecklingsländerna ströks från avtalet efter påtryckningar från EU och USA. Hur Sydländerna ska få ersättning för de skador och förluster som klimatförändringen idag åsamkar dem står fortfarande skrivet i stjärnorna. Snabbt växande utsläpp från flyg, sjöfart och animalieproduktion nämns inte ens i avtalet.

Igeland skriver att Vänsterpartiet har varit ”försiktigt positiva” till avtalet. Ja, så är det kanske. Vi är positiva till att ett avtal finns på plats. Det i sig var en seger mot fossilindustrin, klimatskeptiker och amerikanska republikaner som inget annat hellre ville än att hela processen skulle rasa samman. Som Igeland själv skriver var det en framgång att det står i avtalet att temperaturökningen ska hållas ”väl under 2 grader C” och man ska ”vidta åtgärder” för att även begränsa till uppvärmningen till max 1,5 grader. Detta står dessutom i själva avtalstexten som är folkrättsligt bindande, och inte i den juridiskt sett svagare beslutstexten som också klubbades i Paris.

Att världssamfundet är inne på en utsläppskurva som, lågt räknat, snarare går mot 3 grader C är extremt oroväckande, men det är inte Parisavtalets fel. Snarare kan vi använda Parisavtalet för att peka på det helt ohållbara i den rådande trenden. Ländernas klimatambitioner ska med avtalet revideras vart femte år, och det ska börja redan 2018.

Personligen bearbetar jag fortfarande COP21. Jag reste från Paris och var lika besviken över innehållet som försiktigt lättad över att åtminstone ha ett folkrättsligt bindande klimatavtal på plats. Men en spade ska benämnas en spade: Parisavtalet håller inte. Men nu har vi alla möjligheter att höja tempot i Sverige och i EU.

Vi skulle kunna börja med att skärpa klimatmålen i Sverige. Vi i Vänsterpartiet är övertygade om att vi kan få nollutsläpp i Sverige till absolut senast 2040. EUs klimatambitioner måste också höjas, både vad det gäller utsläppshandeln och målsättningarna för 2030. Vi borde kräva att regeringens princip om krona för krona överges och att staten lånar till stora investeringar i kollektivtrafik, järnväg, förnybar energi och klimatsmarta bostäder. Sverige borde inspireras av Storbritanniens statliga Green Investment Bank som har investerat stora summor i omställning. En liknande statlig klimatinvesteringsbank borde inrättas i Sverige. Rörelsen för s k divestering där placeringar i fossila innehav plockas bort är hoppingivande. Här i Sverige finns det massvis att göra. Vi kan börja med våra pensionspengar och se till att AP-fonderna får nya hållbara placeringsdirektiv.

Klimatpolitiken borde också bli mer rättvis, och effektiv, genom en ökad omfördelning från rik till fattig, ökad offentlig konsumtion och att intäkterna från höjda miljöskatter ska gå till det som gynnar låginkomsttagare t ex vis till kollektivtrafiken.

På plats i Paris var jag frustrerad och ofta arg. Men jag blev också hoppfull över den rörelse av aktivister från både Nord och Syd som på några få år har vuxit till en global och kraftfull klimatrörelse. Inte minst Naomi Kleins brandtal för ett helt fullsatt alternativtoppmöte var inspirerande. Lars Igeland har rätt i att makthavarnas beslut i Paris var otillräckligt, men en process för radikalare klimatpolitik är helt klart redan i rullning.

Jens Holm
Klimatpolitisk talesperson för Vänsterpartiet.

Kärnkraften ska avvecklas och bidra med klimatnytta

Jag och Rikard Walenius skriver i ETC om kärnkraft, klimat och ekoeko. Läs där eller nedan.

Kärnkraften ska avvecklas och bidra med klimatnytta
ETC, 2015-12-16
Johan Ehrenberg och Lennart Söder, KTH-professor, frågar i Dagens ETC 9/12 om Vänsterpartiet verkligen vill avveckla kärnkraften. Detta med anledning av vårt ekologisk-ekonomiska omställningsprogram, Eko-Eko. Punktprogrammet antogs av vår partistyrelse i slutet av november och ska slutgiltigt klubbas av vår kongress i vår. Programmet har föregåtts av ett ambitiöst arbete i vår arbetsgrupp Eko-Eko, där syftet har varit att kartlägga alla Sveriges utsläpp och få alla politikområden att verka för att snabbt ställa om Sverige.

Ehrenberg och Söder hänvisar till punkt 71 i programmet där vi skriver att vi vill avveckla kärnkraften men att hänsyn också ska tas till den svenska kärnkraftens möjlighet att bidra till minskade utsläpp från fossila kraftverk på den nordeuropeiska elmarknaden. Så, vårt enkla och raka svar på frågan om kärnkraftsavveckling är: Ja, Vänsterpartiet vill självklart avveckla kärnkraften. Och ja, Sverige ska ha ett 100 procent förnybart energisystem och nollutsläpp senast 2040.

Men för att vara intellektuellt hederliga vill vi i vårt program också förhålla oss till den elproduktion som våra kärnkraftsreaktorer de facto bidrar med idag. Under senare år har Sverige nettoexporterat el i storleksordningen 10–20 tera­wattimmar. Svensk el orsakar i normalfallet mycket små utsläpp jämfört med de länder som tar emot vår el. Mängden utsläpp som kan undvikas i mottagarländerna är inte småpotatis; det handlar ett gott år om uppåt 10 miljoner ton koldioxid. Vi har lite svårt att förstå upprördheten över att Sverige är med och minskar utsläppen rejält i andra länder.
Samtidigt finns förstås inget självändamål i att exportera el. Vi vore helt nöjda med om våra grannländer själva producerade förnybar energi i höjd med sina behov. Men vi behöver inse att vissa länder har en betydligt enklare resa till 100 procent förnybar energi än andra. Det glesa Sverige, med vår redan utbyggda vattenkraft och långa och blåsiga kust, har betydligt bättre förutsättningar än till exempel Danmark, Tyskland eller Polen. Deras utsläpp påverkar oss och hela världen. Det är därför en god idé att hjälpa dessa länder med vår nästan utsläppsfria el.

Om Ehrenberg och Söder menar att nya kärnkraftsreaktorer, som förespråkas av vissa borgerliga partier, står i vägen för det förnybara instämmer vi. Men att den nuvarande kärnkraften, som dessutom kommer att avvecklas successivt, skulle vara det stora hindret för det förnybara tycker vi är krystat. Det största hindret för det förnybara är snarare de låga elpriserna och för få politiska styrmedel. Här kan både Sverige och EU göra mycket, vilket vi tar upp i vårt program.
Vänsterpartiet vill satsa mer än något annat parti på att bygga ut den förnybara energin. Men behovet av utsläppsfri el är enormt, och för att maximera klimatnyttan gäller det att göra saker i rätt ordning. Vi behöver ersätta kvarvarande kol- och fossilgas i våra kraftvärmeverk. Vi behöver elektrifiera i stort sett hela transportsystemet. Vi behöver också hjälpa våra grannländer att reducera utsläppen i sina energisystem. Alla dessa faktorer ska vägas in när vi ställer om till förnybart och successivt avvecklar kärnkraften. Att det i slutändan är vi i Sverige som bestämmer tidpunkt för avvecklingen är självklart. Något annat har vi aldrig påstått.

JENS HOLM, RIKARD WARLENIUS
RIKSDAGSLEDAMOT SAMT MILJÖPOLITISK TALESPERSON FÖR VÄNSTERPARTIET, RESPEKTIVE LEDAMOT AV EKO-EKOARBETSGRUPPEN, VÄNSTERPARTIET

Köttindustrin står för stora utsläpp

Jag skriver i ETC idag om animalieindustrin och vikten av minskad köttkonsumtion, som ett svar på tidigare ledare. Läs där eller nedan.

Köttindustrin står för stora utsläpp
ETC, 2015-12-04
Johan Ehrenberg har rätt i att filmen Cowspiracy upprepar en gammal felaktighet om att animalieindustrin skulle stå för 50 procent av världens växthusgasutsläpp. Men det faktum att världens snabbt växande konsumtion av kött och mjölk står för 18 procent av världens utsläpp (se t ex ”Livestock´s Long Shadow”, FAO 2006) gör knappast animaliekonsumtionen mindre relevant som klimatproblem. Därför är det synd att Johan Ehrenberg gör sig skyldig till både felaktigheter och märkliga slutsatser i ledaren i ETC 26/11-15.

Johan Ehrenberg försöker framställa dagens storskaliga animalieproduktion till en naturlig del av planetens organiska liv. Som om det var av naturen givet att varje svensk måste konsumera 87 kilo kött per person och år. Eller att världens totala konsumtion måste ligga på ungefär 300 miljoner ton årligen.

Det är ju med djuruppfödningen precis som med allt annat; ju mer vi gör av det desto mer av jordens knappa resurser krävs och desto större blir utsläppen. Idag används en mycket stor del av Sveriges odlingsbara areal för att producera foder för våra 100 miljoner lantbruksdjur. Vi importerar dessutom en stor andel kraftfoder från andra länder, t ex ca 250 000 ton brasiliansk soja årligen. Svensk och internationell animalieproduktion är knappast en av naturen given process. Arbetsmaskinernas diesel, de fossila insatsmedlen, djurens avföring och idisslarnas metangasutsläpp bidrar sammantaget till att förvärra växthuseffekten. Visst har Ehrenberg rätt i att vi inte ska lägga skulden på kon, som individ. Men att inte se den industri som intensivuppfödda boskapsdjur ingår i är att helt (medvetet?) missa målet.

Ehrenberg har dessutom helt fel när han försöker friskriva animalieindustrin från skövlingen av regnskogen. Även om orsakssambandet ibland är komplicerat och faktorer samvarierar är den storskaliga boskapsuppfödningen en av de främsta orsakerna till att tropisk skog skövlas i stor skala. Nämnda FAO-rapport pekar med önskvärd tydlighet på det förhållandet.

Johan Ehrenberg filosoferar kring att jorden kan husera ”miljoner hjordar av betesdjur”. Då borde han också svara på vilka marker det är som ska tas i anspråk. Och hur kan han garantera att en storskalig satsning på miljontals nötkreatur som ”naturbete” inte leder till att värdefull mark kommer att exploateras. Det är ju precis den utvecklingen vi har sett hittills; där skog skövlas och savannmark läggs om till djurproduktionsenheter. En intressant utveckling man sett i bl a Brasilien är att de s k ”naturbetesdjuren” ändå föds upp med soja eftersom fodret är billigt och kossan växer snabbt av det.

Jag vet inte hur många tunga forsknings- eller myndighetsrapporter som jag skulle kunna trava på varandra för att peka på det helt uppenbara: animalieindustrin står för stora utsläpp av växthusgaser. Och att det är utsläpp som snabbt växer och där vi idag helt saknar mål och styrmedel. Kanske räcker det med att citera Jordbruksverket, som inte är direkt kända för sin köttkritik: ”Vi i västvärlden behöver äta mindre kött för att utsläppen av växthusgaser från livsmedelsproduktionen ska minska. I synnerhet nötkött bidrar med stora utsläpp av växthusgaser. Vi behöver också äta mindre kött för att jordens resurser ska räcka till att producera mat åt alla. Det gäller alla köttslag” (”Hållbar köttkonsumtion”, Jordbruksverket, 2013, sammanfattningen, sid. 5).

Jag undrar hur det kunde komma sig att en så duktig skribent och debattör som Johan Ehrenberg kunde landa så fel i just denna fråga. Kanske kan svaret sökas i perspektivet. Ehrenberg talar konsekvent om kon, inte om djuruppfödningen som den storskaliga och resursslukande industri den är. Hur kommer det sig att det är mikroperspektivet som ska gälla i just den här frågan?

Vi äter långt mer kött än vad som är hållbart. I Sverige står konsumtionen av animalier för ungefär lika stora utsläpp som våra 4,4 miljoner personbilar. Alla pratar om massbilismen, och det är bra. Men självklart borde en minskad köttkonsumtion också vara en målsättning i klimatkampen.

Dessutom, med mindre kött får vi möjlighet att behandla de djur som är kvar på ett mer naturligt sett. Där tror jag att jag och Johan Ehrenberg är rätt överens.

Jens Holm (V), klimatpolitisk talesperson

Maten och moralen

Jag medverkar i boken ”Maten och moralen” (Ekerlids förlag, 2015, red Christer Isaksson). Läs gärna mitt bidrag nedan eller i boken, s 165 f f.

maten_moralen
Omsorgen om djur och människor talar för minskad köttkonsumtion

Maten och moralen, Ekerlids, 2015
Mat marknadsförs ofta med bilder på glada djur och från idylliska bondgårdar. Kanske görs detta för att in i det sista motverka bilden av att mat numera produceras under lika fabriksmässiga förhållanden som bilar eller mobiltelfoner? För ingen vill ju äta en köttbit från en fabrik.

Vårt industrialiserade samhälle har utvecklat fantastiska möjligheter att producera livsmedel i stor skala. Djur föds upp på en plats, foder odlas på en annan, slakt sker många mil bort och mellan detta finns transporterna som den moderna livsmedelsindustrins blodomlopp. Priser har pressats och volymer har slagit nya rekord. Hade det handlat om tillverkning av bilar eller mobiltelefoner hade storskaligheten och industrialiseringen varit okomplicerad. Men när en bärande del i livsmedelsproduktionen omfattar levande kännande individer kanske vi måste erkänna att någon har betalat ett pris för detta? Djuren. I Sverige slaktas varje år långt fler djur än vad det finns människor. Det handlar om 2,5 miljoner grisar, drygt 400 000 kor och kalvar, 250 000 lamm och så mycket som 80 miljoner kycklingar varje år. Trots att svensk djurskyddslag slår fast att djuren ska ha möjlighet till ett naturligt beteende (§4) är uppfödningen, transporten och slakten snarare fabriksmässig än naturlig.

I början av 2000-talet arbetade jag som grävande journalist på Tidningen Djurens Rätt. Under premissen ”om slakthusen hade glasväggar skulle människor inte äta kött” gjorde jag reportage från pälsfarmer, djurtransporter, slakterier och olika former av djuruppfödningar. Några intryck har särskilt etsat sig fast som illustrationer av hur djur behandlas i dagens Sverige. Jag glömmer aldrig besöket hos grisuppfödaren i Mälardalen (som ansågs vara en mönsteruppfödare) med en griskulting som endast kunde hasa sig fram med frambenen. Från min sida av grisboxen frågade jag halvskrikande varför den rörde sig på det viset. Uppfödaren svarade att den lilla grisen hade brutna ben, troligen p g a suggan hade legat på den. Men den grisen skulle ge bra kött ändå, ansåg uppfödaren, varför grisen fick leva vidare sannolikt under stora plågor (den gången gjorde jag en anmälan vilket tillslut ledde till en fällande dom). Jag undrade efteråt vad det var för verksamhet som ledde till att griskultingarnas sugga inte uppmärksammar sina troligen skrikande kultingar när hon lägger sig över dem?

Jag noterar nu att vissa uppfödare vill lösa problemet med trängseln, oväsendet och stressen mellan suggan och kultingen genom att suggan ska hållas fixerad; fastspänd i en bur. Kanske kan det leda till att färre kultingar förolyckas (men inte ens det är säkert), men till vilket pris? Att inte kunna ens vända sig under flera veckor direkt efter födseln av sin avkomma måste vara ett av de största ingreppen man kan göra på ett djur.

Jag glömmer inte heller den maskin med långa infångningsarmar som hos en kycklinguppfödare i Sörmland samlade in tiotusentals kycklingar som skulle iväg till slakt. Maskinen var bättre än de idrottslag som varit där tidigare för att samla in fåglarna, fick jag höra. Efter infångningsmaskinen stoppades de pipande och flaxande kycklingarna in i minimala burar som staplades på varandra på lastbilsflaket. Framme vid slakteriet slängdes döda fåglar i uppställda sopsäckar. 2013 avled 180 000 kycklingar i Sverige i samband med transporten till slakteriet enligt Livsmedelsverket. Hur många som dog under just den transporten jag bevittnade vet jag inte.
Den svenska kycklingproduktionen måste för övrigt vara den mest fabriksmässiga av alla uppfödningsmetoder i svensk livsmedelsproduktion. Tiotusentals kycklingar hålls inomhus i samma uppfödningshall. De kan vara så många som 25 fåglar på varje kvadratmeter. Under mitt besök i Sörmland var det trångt och skränigt. Ljuset var på under den största delen av dygnet och kycklingarna hade fri tillgång till föda. På så sätt kunde den nykläckte kycklingen uppnå slaktvikten två kilo på 35 dagar eller mindre. Kycklingarnas skelett inte växer i samma snabba takt som resten av kroppen varför vissa lider av brutna ben och leder och dör i förtid. Mitt besök hos kycklinguppfödaren och slakteriet hade föregåtts av långa diskussioner både med branschorganisationen Svensk fågel och uppfödaren i sig. Det slutade med att jag fick göra mina besök, men utan att fritt dokumentera med kamera eller videokamera. Samma bemötande, med krav på journalistiska restriktioner, hade jag fått innan från flera andra animalieproducenter. Man undrar varför?

Djurtransporter är en bärande del inom den storskaliga animalieproduktionen. Så gott som alla djur transporteras när det är dags för slakt. Men många skickas också iväg för vidare uppfödning efter födseln. Den industrialiserade produktionen leder till att var och en inom produktionsledet gör det den är bäst på; avel, smådjursuppfödning, vidare uppfödning, transport och slakt. I början av 2000-talet avslöjade vi på Djurens Rätt hur tusentals nyfödda svenska kalvar exporterades till intensivuppfödning i Nederländerna. Tjurkalvarna var oönskade av de svenska mjölkproducenterna, men holländarna betalade bra. Resultatet blev en lång resa på lastbilssläp för de några veckor gamla kalvarna, som i enlighet med sitt naturliga beteende borde vara nära sin ko för att dia och känna närhet. Tack vare våra avslöjande reportage och omfattande protester fick vi faktiskt stopp på transporterna. Idag skickas nyfödda kalvar istället iväg till uppfödare i Sverige. En kortare transport och uppfödningsvillkor som är avsevärt bättre, men det innefattar likväl transporter av spädkalvar. Ett likartat och aktuellt exempel gäller de tusentals grisar som numera exporteras till Polen och Tyskland för både intensivuppfödning och slakt. Det innebär långa transporter helt i strid med djurens egna önskemål. Än så länge har inte de transporterna fått den uppmärksamhet de förtjänar.

Det ska också nämnas att jag har flera fina minnen från KRAV-gårdar där grisarna bökade och byggde bon utomhus, kalvar som fick gå längre tid tillsammans med sin ko-mamma och nötköttsproducenter i Ångermanland som lät sina boskap beta utomhus i skogen året om. Det har handlat om uppfödningsmetoder långt ifrån fabriksmodellen, men därför också en produktion i marginalen endast för en nischmarknad. Hur vi ska kunna få se fler sådana exempel återkommer jag till.

Att mat har blivit som vilken vara som helst och måste produceras i fabriker är inte så konstigt sett utifrån världens konsumtionssiffror. Köttkonsumtionen i världen har mer än femfaldigast sedan 1950-talet. Konsumtionen kommer att fördubblas till 2050 jämfört med 1990-års nivåer om ingenting görs, spår FNs livsmedels- och jordbruksorgan, FAO. Trots att vi i Sverige har legat på internationellt sett höga nivåer har även vår köttkonsumtion fortsatt att öka. Sedan 1990 har den svenska konsumtionen ökat med 40 procent, från 60 kilo per person och år till 85 kilo år 2012 (”Köttkonsumtionen i siffror”, Jordbruksverket, rapport 2013:2). Med den nivån hamnar svensken långt över världssnittet på 42 kilo per person och år. Om en snabbt växande befolkning i världen ska leva på samma sätt som vi måste djuren stängas in, transporteras och slaktas på löpande band. En uppfödning i linje med djurens rätt till naturligt beteende blir svår att uppnå.

Det här påverkar också vår miljö. Djuren föds i allt större utsträckning upp på spannmål producerade på åkrar, inte på bete eller restprodukter. I utvecklingsländer konkurrerar djurindustrierna med småbönder och fattiga människor om knappa resurser som rent vatten och odlingsbar mark. Många länder, inte minst i Latinamerika hugger ned och plöjer upp regnskog och annan viktig mark för att producera sojabönor för export samt ge utrymme till extensivt bete för kött- och mjölkdjur. Den svenska foderindustrin importerar mellan 200 000 till 300 000 ton sojabönor varje år. Det gör att våra största sammanhängande odlingsarealer snarare ligger i Brasilien än på hemmaplan.

Den stora animaliekonsumtionen medför en mängd miljörelaterade problem som övergödning, färskvattenförbrukning, avskogning, nedsmutsning av vattendrag och utsläpp av växthusgaser. Enligt FAO-rapporten ”Livestock´s Long Shadow” står världens animalieproduktion för 18 procent av världens utsläpp av växthusgaser. De svenska animalierelaterade utsläppen har ökat till 10 miljoner ton koldioxidekvivalenter (Cederberg, Hedenus, Wirsenius, Sunesson, Animal July 2012) och ligger på samma nivå avseende utsläpp som våra fyra miljoner personbilar.

För drygt två år sedan publicerade Jordbruksverket rapporten ”Hållbar köttkonsumtion. Vad är det? Hur når vi dit?” (Jordbruksverket, rapport 2013: 1). I den lyfter de upp den snabbt ökande konsumtionen av animalier och vilka konsekvenser denna kan få. Man konstaterar att köttkonsumtionen måste minska av klimatskäl samt att med en minskad köttkonsumtion följer också bättre möjligheter att förse hela jordens befolkning med föda. I rapporten lägger man fram en serie förslag på åtgärder som skulle kunna bidra till en minskad köttkonsumtion. I sammanfattningen skriver man: ”Vi i västvärlden behöver äta mindre kött för att utsläppen av växthusgaser från livsmedelsproduktionen ska minska. I synnerhet nötkött bidrar med stora utsläpp av växthusgaser. Vi behöver också äta mindre kött för att jordens resurser ska räcka till att producera mat åt alla. Det gäller alla köttslag.” (Jordbruksverket, 2013, sammanfattningen, sid. 5).

Jordbruksverkets rapport blev snabbt mycket omdiskuterad (det var visserligen inte första gången en svensk myndighet hade efterfrågat styrmedel för en minskad köttkonsumtion, Naturvårdsverket hade exempelvis gjort det innan i ett flertal rapporter). Vid sidan av förslaget om en ”koldioxidskatt på kött och andra animaliska produkter” föreslog Jordbruksverket ett ökad användande av den offentliga upphandlingen, satsningar på vegetariska måndagar, teknikutveckling, informationssatsningar m m för att minska utsläppen från köttindustrin.

Jag tror Jordbruksverket har helt rätt. Om vi verkligen vill ta omsorgen av djuren på största tänkbara allvar, liksom klimatfrågan och hur jordens befolkning ska brödfödas behöver köttkonsumtionen minskas kraftigt. Dessutom är det bra för folkhälsan med en ökad konsumtion av vegetabilier på bekostnad av köttet. Även om var och en kan göra val i sin vardag, att äta mindre kött eller helt och hållet avstå från det är det till syvende och sist en samhällelig fråga. På samma sätt som vi talar om en minskning av privatbilismen, rökning eller alkoholkonsumtion borde vi kunna göra detsamma med köttet.

Vi i Vänsterpartiet var faktiskt det första parti i Sveriges riksdag som lade fram en motion med förslag om minskad köttkonsumtion (Motion 1996/97:Jo520, ”Minskad köttkonsumtion” av Hanna Zetterberg och Maggi Mikaelsson). Idag har vi vidgat förslaget till att handla om det vi kallar hållbar mat. Med hållbar mat menar vi inte bara vegetarisk mat, utan också mat som är hälsosam, ekologisk, djuretisk, helst närodlad och självfallet god. Vi tycker egentligen att den tidigare regeringens ”Sverige – det nya matlandet” var en vällovlig satsning. Men i Matlandet saknade vi de konkreta miljömässiga mervärdena. Vänsterpartiets ”Sverige – det hållbara matlandet” syftar till att lyfta just dessa.

När jag har lyft behovet av minskad köttkonsumtion i riksdagsdebatter får jag inte alltför sällan får jag höra att vi politiker ska hålla oss borta från vad folk lägger på tallriken. Det är naturlig reaktion. Vem vill att någon annan bokstavligen ska peta i det de ska äta? Men om vi vet att våra konsumtionsmönster leder till en industriell och ofta okänslig uppfödning av djur och till växthusgasutsläpp som är lika stora som från våra personbilar. Borde vi inte göra något då? Många svarar nog ja på detta. Men går det att göra något? Kan vi gemensamt förändra våra beteenden? Ja, erfarenheterna från beteendeförändring skapade av politiska beslut är rätt goda.

Vi vet att informationskampanjer, höga skatter och andra politiska beslut har fått verkan. Man röker allt mindre i Sverige och i västvärlden över lag. Jag kommer ihåg hur det röktes på krogarna under mina studentår i Uppsala. Om någon då skulle ha sagt att dessa skulle bli rökfria inom ett decennium hade jag tagit det för ett aprilskämt. Idag är det inte bara de svenska krogarna som är rökfria, det är standard i många europeiska länder (inklusive det tidigare bolmande Sydeuropa). Svenskarna, med vårt lands placering mitt i det s k vodkabältet, skulle kunna vara storkonsumenter av alkohol. Men som en följd av vår restriktiva alkoholpolitik; höga skatter, begränsning av utbudet och information, ligger vår alkoholkonsumtion en bra bit under snittet i Europa. Och kanske ser vi också en trend inom privatbilismen? Vem hade kunnat tro att det skulle gå att rå på den (manliga) bastionen, att få köra bil så mycket man önskar? Men enligt ny statistik har antalet körda mil med privatbilar gått ned alla år i rad sedan 2008 (Miljöbarometern Stockholms stad 31/3-15). Bedömare menar att det inte bara har med den ekonomiska nedgången att göra, utan att det kan vara ett resultat av en medveten politik för att få ned bilåkandet.

Därför borde det inte heller vara utopiskt att verka för en minskad köttkonsumtion och överlag verka för mer hållbar mat. Naturvårdsverket skriver i rapporten ”Köttkonsumtionens klimatpåverkan” att det finns en stor acceptans bland svenska folket för förändrade konsumtionsmönster och de tar just rökförbudet på restauranger som exempel. Man konstaterar också att en minskad köttkonsumtion inte bara skulle leda till minskade utsläpp utan också medföra en förbättrad folkhälsa (”Köttkonsumtionens klimatpåverkan – drivkrafter och styrmedel” (Naturvårdsverket 2011, rapport 6456). I en opinionsundersökning från Naturvårdsverket säger mer än hälften av Sveriges befolkning att de är positiva till en minskad köttkonsumtion. Denna benägenhet är för övrigt mycket högre hos kvinnor där kvinnor 69 procent är beredda att minska sin köttkonsumtion för klimatets skull (Genusperspektiv på allmänhetens kunskaper och attityder till klimatförändringen, Naturvårdsverket, 2009).

Det här är hoppfullt. Beteenden går att ändra om vi bara vill. Och ändrar vi matbeteenden uppnår vi en massa positivt för samhället, miljön, djuren och också oss själva.

Vad ska vi då äta i framtiden? I framtiden får kanske köttkonsumtionen likartad status som t ex alkoholkonsumtion. Den totala konsumtionen går kraftigt ned, men är inte förbjuden. Konsumtionen präglas av måttfullhet och en viss kräsenhet. Kvalitet går före volym. Det skulle skapa förutsättningar för att lämna dagens industriella uppfödning, transport och slakt av miljontals kännande individer bakom oss. De djur som föds upp skulle kunna leva enligt Djurskyddslagens §4 om möjlighet till naturligt beteende på allvar.

Istället för att konkurrera om volymer och till lägsta pris skulle svenska lantbrukare kunna bli ledande i världen med att producera det vi måste äta mer av i framtiden; mat med vegetabilier som bas. De animalier som skulle produceras skulle ligga högst upp i kvalitetskedjan. Djuren ska ha levt ett naturligt liv innan deras dagar är slut. Maten garanteras frihet från både antibiotika, hormoner och GMO, saker som vi vet att europeiska konsumenter hyser stor tveksamhet inför. Kemikalieanvändning och fossila insatsvaror är begränsade, ja kanske blir merparten av det vi producerar ekologiskt? Sverige skulle kunna bli världsbäst på hållbar mat.

Tvärt emot vad många förutspår tror jag Sverige kommer att ha goda förutsättningar för att producera just denna mat i framtiden. Med förändringar av klimatet kommer rent vatten och odlingsbar mark fri från miljögifter vara knappa resurser. Detta är något vi har i stora mängder i Sverige. Mat fri från antibiotika och hormoner torde också kunna vara ett starkt säljargument i framtiden. Att allt fler kommer att bli vegetarianer i framtiden pekar det mesta på, men den riktigt intressanta omställningen får vi kanske när den stora merparten blir drar ned på sin animaliekonsumtion och vill äta mer vegetariskt och blir s k flexitarianer (deltidsvegetarianer). Då kommer efterfrågan på god och näringsrik vegetarisk mat, kanske med svenska baljväxter som bas, öka lavinartat. Jag undrar om svensk livsmedelsnäring har beredskap för denna omställning?

En hållbar livsmedelsproduktion börjar och slutar vid att erkänna att mat inte är som vilken vara som helst. Att mat väcker känslor och ska få göra detta. Att en stor del av maten kommer från levande och kännande individer som förtjänar respekt och har rätt till ett naturligt beteende. Vi behöver helt enkelt avindustrialisera de delar av livsmedelsproduktionen som har med djur att göra. Det är på intet sätt en utopisk önskan, men för att bli uppfylld förutsätter den rätt rejäla minskningar av animaliekonsumtionen, främst kött.

Kopplat till detta ser jag en del andra viktiga förändringar som går väl hand i hand med en minskad köttkonsumtion och respekt för djuren. Till att börja med måste vi inse att mat inte kan fortsätta att vara så billigt som det är idag. Vill vi att maten ska vara mer etisk mot djuren, produceras närmare oss och vara ekologiskt sätt hållbar måste vi helt enkelt vara bredda att betala mer för den. Statusen måste också höjas för de som producerar mat. Att framställa föda som andra kan äta tycks ha en sällsynt låg status i vårt samhälle. Varför vet jag inte, men det syns tydligt i allt från överlevnadsvillkoren för våra bönder, satsningar på lantbruksutbildningar till priset på en liter mjölk eller ett kilo köttfärs. Enskilda länder måste också få bestämma mer över sin livsmedels- och jordbrukspolitik. Inom EU är jordbrukspolitiken det mest harmoniserade (=likriktade) området. Det lägger en hämsko på utveckling och innovationer av vår egen jordbruks- och livsmedelspolitik. Sist men inte minst, måste vi erkänna att mat är något som väcker känslor och inte löper enligt samma parametrar som produktion av skruvar och muttrar. Jag läste en undersökning om att hela 90 procent av svenskarna anser att det är viktigt att få veta varifrån maten kommer, från vilket land eller vilken region (”Hållbar konsumtion av jordbruksvaror”, Jordbruksverkets rapport 2010:19). Det är ett fullt legitimt krav på det som vi dagligen stoppar i våra och våra barns munnar, men idag omöjligt att uppnå för en stor del av våra produkter.

I framtiden hoppas jag att vi kan producera mat vi är stolta över. Att vi har en produktion med full insyn och där inget behöver döljas för granskande journalister eller konsumenter. Kanske äter vi en femtedel av det kött som äts idag, men det är fem gånger bättre och mer etiskt. Svenska bönder och företag kommer att ta fram mängder av smarta och goda livsmedel, främst med vegetabilier som bas. Innovativa svenska matproducenter tar fram nya vegetariska livsmedel som kanske också blir stora exportprodukter. Vi producerar mer mat men på en mindre yta, fler magar kan mättas och utsläppen blir mindre. Och inte minst; mat får det erkännande som det förtjänar, som något helt och hållet oundgängligt. De som arbetar med mat får den respekt de förtjänar och kan leva på det viktiga arbete de utför.

Vill vi nå dit måste vi ta ett samhälleligt ansvar för det vi äter. På samma sätt som vi har politik för välfärden, jobben eller infrastrukturen behöver vi politik för maten. En livsmedelsstrategi är aviserad. Det är bra, men det viktigaste är vad den fylls med. Maten – den hållbara maten – miljön och djuren måste högst upp på dagordningen.

Jens Holm, riksdagsledamot (V)

Nya partiprogrammet – varför försämras miljöpolitiken?

Jag skriver i Flamman om förslaget till nytt partiprogram för Vänsterpartiet. Läs där eller nedan.

Nya partiprogrammet – varför försämras miljöpolitiken?
Flamman 25/11-15
Jag håller inte med Ali Esbati, sammankallande i Vänsterpartiets programkommission, om att det inte görs några större förändringar i själva analysdelen av partiprogrammet (Flamman 44/15). Om vi ser till det som i dag står om miljö- och klimatfrågor är det drastiska ändringar som föreslås i både omfång och innehåll. Hälften av miljötexterna stryks helt enkelt. Nästan inga av dessa strykningar följs upp i den nya texten om strategiska huvudlinjer.

Programkommissionen vill att merparten av det som i dag står om rättvist miljöutrymme, konsumtion, klass och genus ska strykas. Jag beklagar också att referenserna till konsumtionen och hur den fördelas klass- och genusmässigt; mellan fattig och rik, mellan män och kvinnor, inte har utvecklats utan helt och hållet tagits bort. Vår miljö- och klimatpolitik blir fattigare och otydligare med dessa förändringar. Varför tar man inte i stället fasta på dessa perspektiv och utvecklar dem?

Strykningsivern har också drabbat vår analys och kritiska hållning till tillväxt som står lite längre fram i partiprogrammet (rad 264 ff). Ett ensidigt fokus på tillväxt kan vara förödande för miljön och många andra viktiga samhällsintressen. Här hade det varit bättre om vi mer konsekvent hade kunnat tala om hållbar utveckling, som är ett etablerat begrepp alltsedan Brundtlandskommissionens dagar och som innefattar en utveckling som innefattar både sociala och miljömässiga ambitioner. Att helt och hållet ta bort stycket och att inte ersätta det med ett annat resonemang som utmanar det ensidiga tillväxtkomplexet är mycket olyckligt. Hållbar utveckling tas visserligen upp lite längre fram i programmet, men det borde backas upp av en mer analytisk text enligt mitt resonemang.

Den enligt mig allvarligaste försämringen är att programkommissionen helt vill ta bort det, för ett politiskt parti, helt unika stycket om konflikter i miljöpolitiken (rad 773 ff). Stycket talar för sig själv:
”Miljöpolitiken är aldrig konfliktfri. Miljöintressen kan komma i konflikt med till exempel regionalpolitiska eller arbetsmarknadspolitiska mål. Nödvändig nationell och internationell reglering kan inskränka det lokala självbestämmandet. Berättigade krav på ökad materiell levnadsstandard kan vara oförenliga med en långsiktigt hållbar utveckling. Som i all politik måste olika legitima intressen vägas mot varandra, men de långsiktiga miljöhänsynen måste vara överordnade i den meningen att ett globalt ekologiskt sammanbrott aldrig kan vara ett pris värt att betala.”

Stycket ovan är, enligt mig, en modig och klart vägledande text. Vi nöjer oss inte med allmänna formuleringar om att miljö är viktigt utan vi ger också vårt parti en klar vägledning i hur vi ska agera i potentiella konflikter mellan olika intressen. Och dylika konflikter är sådant som våra medlemmar möter dagligen. Det är formuleringar som denna som gör att vi kan vara så tydliga i miljöpolitiken; att vi sätter kollektivtrafiken före byggandet av nya motorvägar, motsätter oss Vattenfalls fossilexpansion även om det skulle kunna ge intäkter till staten, värnar Ojnareskogen och vattnet på Gotland före storskalig utvinning, ställer hårda krav på gruvindustrin – kort och gott att vi aldrig kompromissar med planetens överlevnad. Utan detta stycke om konflikter i miljöpolitiken förändras hela vår identitet och trovärdighet i miljöpolitiken. Vill vi det?

De nya strategiska huvudlinjerna är en intressant text som i flera avseenden tar politiken framåt. Man knyter också an till några viktiga delar av arbetsgruppen eko-ekos resonemang. Men det är olyckligt att man uttrycker sig så fatalistiskt och reduktionistiskt kring konsumtionens utsläpp, de i dag snabbast växande utsläppen. Som jag förstår programförfattarna kan endast dessa utsläpp minskas efter att vi ändrat det nu existerande ekonomiska systemet.

Vad det gäller arbetstidsförkortningen missar man helt och hållet de miljö- och klimatvinster en sådan skulle medföra, något eko-eko lyfter upp i sin rapport.

Om programkommissionens ändringar går igenom på kongressen nästa år skulle det tyvärr innebära allvarliga steg bakåt ur ett miljö- och klimatperspektiv och för partiets politikutveckling i vid bemärkelse. Det kan väl inte vara det vår politikutveckling ska handla om? I synnerhet i ljuset av eko-ekoprocessen förstår jag inte hur man kan föreslå strykningar av helt centrala miljötexter utan att ersätta dem med något annat som tar politiken framåt. Hur har ni tänkt, programkommissionen?

Jens Holm (V), miljöpolitisk talesperson

Sverige kan och måste göra mer

Jag skriver idag i Miljöaktuellt. Läs artikeln där eller nedan. Idag kl 13.00 debatterar jag klimatpolitiken inför Paris med klimat- och miljöminister Åsa Romson. Följ på riksdagen.se eller SVT2.

Sverige kan och måste göra mer
Miljöaktuellt, 2015-11-24
På måndag inleds klimattoppmötet i Paris, COP21. Vi vet redan nu att det här inte kommer att bli mötet som med ett klubbslag räddar klimatet. Sverige kan bidra till att resultatet ändå blir tillräckligt bra.

FN:s sekretariat för klimatkonventionen UNFCCC har nu analyserat de klimatbidrag, så kallade INDC:s, som kommit in (cirka 170 stycken) och konstaterar att dessa bidrag inte räcker för att förhindra en global temperaturhöjning på max två grader Celsius. Sverige har inte presenterat något eget klimatbidrag, utan klimat- och miljöminister Åsa Romson (MP) tycker att det räcker att luta sig mot EU.

EU:s klimatbidrag är ett av de kortare som inkommit till Paristoppmötet, knappt fem A4-sidor med det enda konkreta målet att EU ska minska sina utsläpp med minst 40 procent till år 2030. Det kan väl ändå inte vara Sveriges åsikt att det är ett bud gott nog inför Paris?

I EU:s klimatbidrag ges inga svar på knäckfrågor som ny och additionell klimatfinansiering, tekniköverföring, klimatanpassning eller om hur utvecklingsländerna ska ersättas för de skador och förluster (”loss and damage”) som de i dag drabbas av på grund av klimatförändringen. Åsa Romson måste presentera konkreta svar på just dessa frågor som EU inte berör.

Jag välkomnar att regeringens initiativ Fossilfritt Sverige där Sverige nu ska bli ett av världens första fossilfria välfärdsländer. Men för att det ska bli trovärdigt måste det fyllas med innehåll. Regeringen skulle kunna börja med att berätta när Sverige ska bli fossilfritt. Är det 2030 eller 2100? Den preciseringen är inte oviktig.

Vi är också många som efterlyser de konkreta lagförslagen för att ställa om Sverige till fossilfrihet. Hur ska till exempel vår fordonsflotta bli fossilfri till 2030? Var finns de kraftfulla satsningarna på kollektivtrafiken? När kommer flygskatten som ska begränsa flygets kraftiga utsläpp? Handlingsplanen för minskad köttkonsumtion och satsningar på vegetarisk mat? Utfasningen av de fossila subventionerna (här finns lika mycket pengar att spara som utsläpp att minska). Som vi ser återstår nästan allt att göra.

Men det finns en konkret sak klimat- och miljöminister Åsa Romson och statsminister Stefan Löfven (S) skulle kunna göra här och nu. Det är att hörsamma öriket Kiribatis vädjan om att stoppa all ny exploatering av kol. Kiribatis president, Anote Tong, har skrivit till Stefan Löfven och resten av världens stats- och regeringschefer och hoppas på stöd för förslaget om att inga nya kolgruvor ska tas i drift. Det är länder som Kiribati som här och nu drabbas värst av våra utsläpp varför det finns skäl att lyssna extra noga till deras förslag.

Vi i Sverige har ju ett stort ansvar genom Vattenfall för storskalig kolbrytning med utsläpp av tiotals miljoner ton koldioxid årligen. Socialdemokraterna och Miljöpartiet lovade glädjande nog för ett år sedan att Vattenfall inte ska få ta några nya kolgruvor i anspråk. Därför skulle det passa som hand i handske om Löfven och Romson också formellt kunde backa upp Kiribatis förslag om kolmoratorium.

Tänk vilken signal det skulle sända till klimatförhandlingarna: Sverige, som första industrialiserat land, stödjer Kiribatis förslag om stopp för ny kolbrytning.

Vi vet att det är de industrialiserade länderna som har det historiska ansvaret för utsläppen av växthusgaser. Sverige är inget undantag. Därför kan vi inte hålla på och skicka ansvaret till någon annan. Att gömma sig bakom EU håller heller inte. Därför behövs ett Sverige som gör mer, som solidariserar sig med utvecklingsländerna och som visar på det goda exemplet som klimatföregångare.

Åsa Romson och Stefan Löfven, ni har avgörandet i er hand.

Jens Holm (V), klimatpolitisk talesperson

___

Idag kl 13.00 i riksdagens kammare debatterar Jens Holm klimatpolitiken inför Paris med Åsa Romson.

Att skylla på andra håller inte

Jag skriver på DN-debatt idag, som svar på Christoffer Fjellners inlägg i förrgår. Läs där eller nedan.

Att skylla på andra håller inte
DN-debatt, 2015-11-23
Christoffer Fjellner (M) torgför ett antal för klimatdebatten gamla högerståndpunkter; mantrat om ”kostnadseffektivitet” och det är någon annans fel – inte vårt (DN Debatt 21/11). Det är självklart bra om utsläppsminskningar är kostnadseffektiva; att vi kan minska utsläppen så mycket som möjligt per åtgärd vi vidtar. Men någonstans måste man ifrågasätta det ständiga ekonomiska kalkylerandet med att rädda vår planet.

Är det tillräckligt ”kostnadseffektivt” att ha en hög koldioxidskatt? Att sätta ett slutdatum för fossila energikällor? Direkta stöd till ny grön teknik? Understödja mer vegetarisk kost i offentlig sektor?

Ska vi verkligen nagelfara alla klimatåtgärder utifrån var man får störst utsläpp per satsad krona, som Fjellner önskar, är jag rädd för att vi kommer fortsätta att stapla utredningar på varandra medan planeten blir allt hetare. Man får känslan att Fjellner använder kostnadseffektiviteten som svepskäl för att dölja det faktum att Moderaterna inte har särskilt mycket att bidra med när det gäller att snabbt ställa om till ett hållbart samhälle.

Christoffer Fjellners andra käpphäst att utsläppen är värre någon annanstans, kan lätt tas som intäkt för att det inte är särskilt viktigt med en ambitiös klimatpolitik i Sverige. Visst har Fjellner rätt i att Sveriges utsläpp är väldigt små i ett större sammanhang. Men det är också utsläppen i London, Moskva eller Paris – alla områden med ungefär samma befolkningsunderlag som Sveriges. Dessutom är det ju så att det vi gör i Sverige för klimatet lätt kan spridas till andra länder och bli bra klimatpolitik där.

Fjellner har rätt i att Kina och Indiens utsläpp växer väldigt snabbt. Men varför gör de det? Fjellner pekar själv på en del av svaret: en allt större del av våra klassiska industrijobb förläggs i låglöneländer med ökade utsläpp som följd. En allt större del av de svenska utsläppen är numera utlokaliserade i utvecklingsländernas industrier. Självklart har vi ett ansvar för dessa utsläpp. Utvecklingsländerna pekar också på det. De vill ha den senaste tekniken och klimatfinansiering för att få hjälp att minska sina utsläpp. I de frågorna spelar tyvärr Moderaterna inte en konstruktiv roll.

Även om utvecklingsländernas utsläpp växer fort är det ändå de industrialiserade länderna, där Sverige är ett, som stått för den absoluta merparten av världens utsläpp sedan industrialismens början. I Klimatkonventionen (UNFCCC), det dokument som ligger till grund för de internationella klimatförhandlingarna, är just de historiska utsläppen en bärande del.

Det är därför de industrialiserade länderna, enligt Klimatkonventionen, också har ett ansvar att gå före och minska sina utsläpp samt att föra över den senaste tekniken och pengar till utvecklingsländerna. Detta är något som vi fortfarande väntar på. Fjellners inlägg saknar insikt om de industrialiserade ländernas historiska utsläpp. Man undrar om Moderaterna ens tycker att Klimatkonventionen är relevant i de internationella klimatförhandlingarna?

Christoffer Fjellner har rätt i att klimatförhandlingarna går alldeles för sakta. För min del blir COP21 i Paris mitt sjunde klimattoppmöte och det är slående hur samma frågor återkommer gång efter annan. Samtidigt befinner vi oss i ett nytt läge. Med den senaste tidens terrorattacker, flyktingkatastrofen och kriget i Syrien (med oljan som smörjmedel) kan utmaningen att få till stånd ett klimatavtal som upplevs som både effektivt och rättvist kännas oöverstigligt.

Å andra sidan kan den rådande krisen få världssamfundet att inse att stoppa den globala uppvärmningen också är en lösning på många andra problem: orättvisor, krig och flyktingar. Hör behövs länder som agerar brobryggare och föregångare på klimatområdet. Med högra klimatambitioner inför Paris skulle Sverige kunna spela just den rollen.

Jens Holm (V), klimatpolitisk talesperson, riksdagsledamot och tidigare EU-parlamentariker

Mat som exporteras hit måste följa svensk lag

Jag har ett inlägg på Expressen idag. Läs det där eller nedan.

Mat som exporteras hit måste följa svensk lag
Expressen, debatt 2015-10-08
Jan Björklund (6/10) har rätt i att det är en dålig idé att stödköpa mjölk, som föreslagits av de andra borgerliga partierna. Om EU köper upp mjölk som inte kan säljas på marknaden skapas stora överskott som förr eller senare måste avyttras någonstans. Tidigare har livsmedelsöverskott ofta dumpats i utvecklingsländer, vilket förstört möjligheterna att bygga upp lokal produktion med lokala marknader. Dessutom kostar stödköpen enorma summor som kan användas till något bättre.

Men ska vi värna vår livsmedelsproduktion krävs annat än de skattesänkningar och ”regelförenklingar” som Björklund talar om. I dag produceras endast hälften av den mat som vi äter här i Sverige. Det är EU som är det främsta skälet till all importmat och att allt fler lantbrukare lägger ned sin verksamhet. Sedan EU-anslutningen 1995 är Sverige en del av EU:s inre marknad. Där ska varor och tjänster kunna flöda fritt. Den här frihandelsdogmen har gynnat storproducenter med lägre miljö- och djurskyddsambitioner på bekostnad av småproducenter, inte minst i Sverige.

Jag är inte helt säker på vad Folkpartiet egentligen tycker, men vi i Vänsterpartiet tycker i alla fall att det finns ett egenvärde att vi kan producera en stor del av vår egen mat på hemmaplan. Det skapar jobb på landsbygden. Dessutom ställer vi generellt sätt högre krav på miljö och djurhänsyn, något vi ska fortsätta att göra.

Om det vore som Jan Björklund påstår att ytterligare skattesänkningar skulle vara mirakelkuren för svenska lantbrukare, ja då skulle frågan redan vara löst. Jan Björklund och den tidigare borgerliga regeringen sänkte ju skatterna mer än någon annan regering tidigare.

Däremot borde Sverige ta itu med den oschyssta konkurrens som i dag råder inom EU. Handel är bra, men den måste utövas med rättvisa villkor. Därför är det rimligt att Sverige ska kunna ställa krav på att den mat som exporteras hit ska uppfylla våra lagar och regler. Det skulle till exempel innebära att kött och mjölkprodukter måste leva upp till kraven i svensk djurskyddslag.

Jag tror att många håller med om detta. Men så fungerar det inte i dag. Enligt EU:s fördrag får enskilda medlemsländer inte införa restriktioner mot det fria flödet av varor och tjänster. Men i EU-lagstiftningen står också att marknadsprinciperna kan frångås för att ”skydda människors och djurs hälsa och liv”, som det står i artikel 36 i EU-fördraget.

Den svenska regeringen borde använda den möjligheten och kräva att mat som exporteras till Sverige ska följa svenska lagar. Det skulle gynna svensk livsmedelsproduktion, i synnerhet skulle det gynna miljön och omsorgen om djuren.

Det är en mycket bättre väg fram än såväl ökade EU-subventioner som ofinansierade skattesänkningar.

Jens Holm (V)
Riksdagsledamot och tidigare EU-parlamentariker

Läs påven

I påven Franciskus första rundskrivelse, s k encyklika, Laudato Si ägnas hela utrymmet till miljöproblemen, klimatförändringen och världens orättvisor. Det är en viktig text  och kanske den tydligaste uppgörelsen med vår ekonomiska modell som skrivits de senaste åren.

Tillståndet är som bekant akut och påven skriver: ”Aldrig har vi skadat och misshandlat vårt gemensamma hem såsom under de senaste två hundra åren” (s 39).  Påven Franciskus påpekar att det som inträffat ingalunda är följden av oturliga omständigheter. Det är en direkt konsekvens av det ekonomiska system som vi lever under och där ett fåtal överkonsumerar och begränsar livsutrymmet för andra samt förstör miljön. Som ett exempel på detta konstateras det att den södra delen av halvklotet är rikt på naturresurser,  men dess möjlighet till utveckling förhindras av ”ett system av kommersiella relationer och ägande som är strukturellt sett perverst” (s 38). Utvecklingsländernas råvaruberoende, utlandsskuld och mottagande av miljöfarligt avfall från rika länder är exempel på dessa perversa strukturer, enligt encyklikan.

Hos påven blir orättvisor, fattigdom och det allvarliga miljötillståndet en del av ett och samma problem. Franciskus tar t ex upp det oacceptabla i att bygga upp skyddade områden där det är rent och fint, medan människor utanför lever i nöd och med stora miljöproblem. Han skriver: ”En verkligt ekologisk ansats måste alltid vara en social ansats; den måste integrera frågor om rättvisa i debatter om miljön. Man måste kunna höra klagoropen både från jorden och från de fattiga” (s 35). På samma tema skriver han lite längre fram: ”Sålunda måste varje ekologisk ansats också inkludera det sociala perspektivet som värnar de grundläggande rättigheterna för de fattiga” (s 68-69). Man får också säga att påven har ett tydligt klassperspektiv. Förutom att kamp mot orättvisor är en röd tråd genom hela encyklikan märker man det t ex hur han formulerar sig kring konsumtion. Där många andra rutinmässigt kritiserar ”konsumtionssamhället” som ett allmänt begrepp är påven tydlig med att påpeka att det är ”konsumtionsnivåerna i vissa privilegierade sektorer” (s 126) som är ohållbara. Här hade det varit intressant om han problematiserat konsumtionsmönster lite mer. Även om det är industriländerna som skapat konsumtionssamhället som livsform är det ett mönster som sprider sig snabbt över världen. Hur ska det hanteras?

Helt i linje med FNs klimatkonvention understryker encyklikan att det är världens rika som ansvaret att skyndsamt minska sina utsläpp och hjälpa de som här och nu drabbas. Den understryker också vikten av internationellt samarbete, och inte minst globala beslut för att lösa de svåra miljöfrågorna och konstaterar att det globala samfundet tidigare varit kapabla att fatta beslut (t ex Montrealprotokollet mot freoner och Baselkonventionen mot transporter av farligt avfall samt CITES mot handel med utrotningshotade arter), men att man alltsedan FNs första stora miljökonferens i Stockholm 1972 har det internationella samfundet gjort för litet och att det idag är dags för, mer av överstatliga regleringar och ytterst ”en sann politisk världsauktoritet” (s 129). Påven preciserar inte, men förslaget osar världsparlament. Eller varför inte en permanent parlamentarisk församling med enda syfte att driva på klimatförhandlingarna, som föreslaget av undertecknad?

Ett återkommande tema i Laudato Si är det ohållbara, både socialt och miljömässigt, i fokuserandet på kortsiktig vinst, eller profit som faktiskt är begreppet påven genomgående använder. ”Vi måste avfärda det magiska begreppet marknaden”, skriver han liksom ”att tro att problem kan lösas genom att öka profiten för företag eller individer” ( s 139). Han fortsätter och menar att principen om maximerad profit är en ”missuppfattning av hela begreppet ekonomi” (s 142) när det alltid finns någon annan eller annat som har betalat priset för profiten (han exemplifierar med skövlade skogar, förstörd biodiversitet eller ökade utsläpp). Än mer radikal blir påven när han slår fast att den privata äganderätten ”inte är något absolut eller okränkbart” (s 69). Jag skulle gärna vilja höra Kristdemokraternas svar på detta…

Påven gör också upp med vanföreställningar inom kristendomen som att människan getts rätten att ”dominera världen”. Det handlar snarare om en ansvarsfull relation mellan människan och naturen, där vi har det vi har endast till låns och inte som ett evigt okränkbart ägande (s 49).

Påven menar också att den finansiella krisen 2008 och räddandet av bankerna var en missad möjlighet. Här menar påven att det fanns en chans att utveckla en ny ekonomi baserad på andra grunder. Men istället konstaterar han lakoniskt att rädda banker, på allmänhetens bekostnad, bara har stärkt den absoluta makten i det finansiella systemet (s 138). En alternativ väg hade kunnat vara minskad tillväxt inom vissa områden och att andra, som inte tär på planeten eller som idag måste få växa av jämlikhetsskäl, ska kunna få växa. Påven ser detta som en möjlighet och lutar sig mot det som nuförtiden brukar kallas för en cirkulär ekonomi, med ett lägre resursuttag och större andel återvinning och återanvändning.

 

Påven är också rätt specifik när han talar om vad som bör göras. Utgångspunkten måste vara principer om rättvisa, historiska utsläpp och gemensamma med olikartat ansvar utifrån respektive lands förmåga, principer som idag är inskrivna i de internationella klimatförhandlingarna. Han varnar också för principen om att ”internalisera” miljöförstörande kostnader genom att sätta pris på utsläpp. Det riskerar att drabba länder i behov av utveckling (och därmed utsläpp, även om det inte nämns specifikt) och påven konstaterar:  ”Även här blir det de fattiga som får betala priset” (s 125). Här hade encyklikan med fördel kunnat belysa ett antal förslag som tagits fram om att hitta rättvisa lösningar för att internalisera miljöskador och överlag ha rättvisa lösningar på klimatproblemet, exempelvis Greenhouse Development Rights.

Påven angriper de som tror att miljöproblemen och världens fattigdom kommer att lösa sig automatiskt med ny teknik eller med ”marknadstillväxt” (s 81). Det är inte så att är skeptisk till ny teknik (se s 76 ff och kap om GMO), men det går inte ensidigt att förlita sig till den om man inte samtidigt omfördelar och bestämmer sig för vilka problem tekniken ska hjälpa oss att lösa. Genmodifierade grödor tas upp, och där menar påven, kanske förvånande för vissa, att växtförädling alltid har skett och är ett naturligt verktyg för att uppnå större skördar och grödor som är bättre anpassade till olika förhållanden. Ja, intressant är att det inte tycks vara GM-tekniken som sådan som är största bekymret för den katolska kyrkans överhuvud, utan snarare att de ekonomiska intressena som driver GMutvecklingen är ”koncentrerade till ett fåtals ägares händer” (s 99) och där småbrukare blir beroende av att köpa utsädet från rättighetsinnehavarna samt att GM-tekniken ”förstör komplexa ekosystem och minskar mångfalden i produktionen” (s 100).

Påven Franciskus kritiserar också  system med utsläppskrediter, där länder eller personer kan kompensera för sina utsläpp. Han menar att detta står i vägen för ”den radikala omställning som omständigheterna kräver” och innebär att ”överdriven konsumtion hos vissa länder och sektorer bibehålls” (s 126). Här hade det varit intressant att få veta mer och om påven utmanat sig själv med att fråga om det inte kan finnas krediter som också finansierar en del rätt bra projekt i utvecklingsländer.

De 180 sidorna i Laudato Si måste vara en av dagens hårdaste vidräkningar med inte bara det konsumtions- och slit-och-slängsamhälle som vi lever i, utan hela vårt ekonomiska system som vi ibland benämner som kapitalismen. Det är ett system som göder orättvisor och miljöförstörelse och ja, där Mammon är heligare än påven. Men det här är också en text som är en stark uppmaning till handling. Kanske ett rop i elfte timmen? Men tajmingen är bra, inför klimattoppmötet i Paris om några månader. Det faktum att påven talar till 1,2 miljarder katoliker i världen och självklart alla andra intresserade gör att stödet för en radikal klimatpolitik just nu har stora möjligheter att växa . Dessutom är jag vansinnigt nyfiken på vad svenska kristdemokrater och kristna överlag säger om påvens encyklika.

Laudato Si betyder för övrigt ”lovad vare du” och är en återkommande fras i  Franciskus av Assisis dikt Solsången. Citaten i min text är tagna direkt från Laudato Si och översatta av mig.

Läs gärna Maria Schottenius recension av Laudato Si och Bill McKibbens.