Det är hög tid att regeringen agerar för djuren

Jag skriver i Sydsvenskan om vikten av att få ett slut på minkarnas lidande. Läs där eller nedan.

Det är hög tid att regeringen agerar för djuren
Sydsvenska dagbladet, 2015-08-26
Mårten Roslund, Grön Ungdom (Sydsvenskan 25/8), har rätt i att lidandet på pälsfarmerna måste få ett slut. Han har också rätt i att det är hög tid att S-MPregeringen agerar för djuren. Jag undrar bara varför så lite händer?

På de svenska pälsfarmerna föds drygt en miljon minkar upp under helt oacceptabla förhållanden. En mink i det fria rör sig över stora ytor, söker föda, simmar i vatten och kan dra sig undan i skuggan varma dagar som vi upplever just nu. Inget av dessa naturliga beteenden kan de utföra i den svenska pälsindustrins minimala nätburar.

Som Roslund påpekar borde denna djurplågande verksamhet inte få förekomma i Sverige. 2006 fanns ett färdigt förslag för att få stopp på detta, men den då nyvalda borgerliga regeringen rev upp förslaget. Därför har verksamheten kunnat få fortsätta och därmed djuren lidande.

Men varför agerar inte vår nuvarande S-MP-regering? Och vad gör S och MP-ledamöterna i riksdagen? När vi i Vänsterpartiet i april i år lade fram ett konkret förslag som skulle få stopp för lidandet på pälsfarmerna röstade inte bara de borgerliga+SD mot förslaget. Vi fick inte heller stöd från Socialdemokraterna och Miljöpartiet i riksdagen. Vårt förslag var helt i linje med det Mårten Roslund föreslår; inget rent näringsförbud, men tydliga krav på att minkarna ska kunna röra sig, klättra, jaga, dra sig undan och få simma. Kort och gott; rätten till ett naturligt beteende. Detta var för övrigt samma förslag som den tidigare socialdemokratiska regeringen lade fram 2006.

I övrigt instämmer jag med Mårten Roslund om att det finns stora brister i den svenska djurskyddslagen. Den behöver därför moderniseras och förbättras. Även det har vi i Vänsterpartiet lagt förslag om, men ännu inte fått stöd för. Men kanske kan vi hoppas på en ny djurskyddslag med den här regeringen? Frågan är ju färdigutredd och klar sedan flera år tillbaka.

Varför är det bara Vänsterpartiet som nu står upp för att få stopp för lidandet i pälsindustrin? Eller finns det konkreta förslag på gång från regeringen? Då är det dags att visa dessa. Minkarna, och Sveriges andra djur, förtjänar ett bättre öde.

Jens Holm (V), riksdagsledamot

Ett organiserat utträde ur EMU hade varit att föredra

Grekland ska få nya lån från EU-länderna och tvingas göra nya åtstramningar. Skuldbördan kommer stiga ännu mer. Om ett år kommer vi sitta här igen, med en (ny) skuldkris. Ett organiserat utträde ur EMU hade varit att föredra. Varför säger Stefan Löfven inget i vettigt frågan? Jag skriver i ETC. Läs där eller nedan.

Löfven borde verka för en organiserad grexit
ETC, 2015-07-14
Den grekiska statsskulden har passerat alla gränser. Den ligger nu på 300 miljarder euro eller över 170 procent av Greklands BNP. Under sex års tid har Grekland skurit ned och stramat åt ekonomin, samtidigt har skulden bara ökat liksom de sociala och ekonomiska problemen i landet.

I det här läget har EU nu enats om att fortsätta på den inslagna vägen. Flitigt påhejade av nationalistiska sannfinländarna lyckades Finland och andra åtstramningsländer driva eurogruppen till att kräva ytterligare åtstramningar och privatiseringar. Syftet är uppenbart att underminera och förnedra Syrizaregeringen och tvinga dem göra allt de gick till val på att inte göra.

I söndags skulle vi haft sammanträde med EU-nämnden tillsammans med statsminister Stefan Löfven för att lägga den svenska positionen om EU-krisen. Men när EU-toppmötet ställdes in med kort varsel blev det inte heller något sammanträde med EU-nämnden. Det var synd. Det hade varit hög tid för den svenska regeringen att komma ut på banan och erbjuda något annat än fortsatta åtstramningar.

Det enda vi kan veta säkert är att den föreslagna medicinen bara kommer göra patienten sjukare. Snart kommer vi stå där igen med en ny skuldkris och ännu större sociala problem i Grekland. Den svenska linjen måste därför vara att erbjuda något annat. Greklands skuld måste skrivas av och omstruktureras. Detta ska förstås göras mot att landet genomför viktiga åtgärder för att få ordning på ekonomin. Inte minst måste skattesystemet omstruktureras och effektiviseras, något som också står högt upp på regeringspartiet Syrizas dagordning. Här skulle Sverige kunna spela en viktig roll. Som världsledande inte skatteuppbörd skulle vi kunna hjälpa Grekland att få ett system som verkligen ser till att skatterna tas in och tillfaller landet.

Men den verkliga elefanten i rummet är EMU. Precis som nationalekonomen Jonas Vlachos skrev i Dagens Nyheter i en flitigt delad artikel i söndags borde Grekland aldrig ha släppts in i EMU-området. Man har aldrig uppfyllt kriterierna för ett medlemskap och anslutningen är en del av problemet. Med euron tvingas Grekland föra samma penning- och räntepolitik som Tyskland, trots att man skulle behöva något helt annat. Om Grekland kunde lämna euron skulle den nya valutan få ett nedskrivet värde gentemot andra valutor och landets nu stillastående export- och turistsektor skulle kunna få fart. Minns när vi i Sverige lämnade den fasta växelkursen i början av 1990-talet och vår ekonomi kunde ta fart.

Ska Grekland lämna euron måste det ske organiserat och med ambitionerna att finna lösningar på dagens problem. Ett organiserat utträde kan ses som slutet på en slags relation (euron) som sedan får övergå i något annat (ett vanligt EU-medlemskap). En annan komplikation är förstås att Syriza och det grekiska folket inte vill lämna euron. Å andra sidan har de aldrig blivit erbjudna ett trovärdigt alternativ till EMU.

Ett organiserat euroutträde liksom en lösning på den grekiska krisen är frågor för hela EU. Därför är det hög tid att Stefan Löfven och den svenska regeringen nu tar bladet från munnen och presenterar ett alternativ till den misslyckade åtstramningspolitiken. Att tiga i det här läget är att bli medskyldigt till att Grekland successivt pressas ut för ruinens brant.

Är det för sent att presentera ett alternativ? Kanske. Å andra sidan är jag rätt säker på att vi snart står där igen med inställda betalningar och med en krympande grekisk ekonomi. Därför måste Stefan Löfven och svenska regeringen nu stå upp för en hållbar lösning av Greklands kris, med skuldavskrivningar, rättvisa åtgärder och ett organiserat utträde ur euron.

Jens Holm (V), ledamot av riksdagens EU-nämnd

Offra inte djuren på frihandelns altare

Jag skriver idag i Svenska dagbladet med professor Bo Algers om hur frihandels- och investeringsavtalet TTIP kan försämra för djuren. Läs där eller nedan.

Offra inte djuren på frihandelns altare
Svenska dagbladet, 2015-06-14
EU och USA förhandlar nu frihandels- och investeringsavtalet Transantlantic Trade and Investement Partnership (TTIP). Kritiken har hittills handlar om att storföretag kan komma att stämma stater med stöd av det så kallade investeringsskydd som väntas skrivas in i avtalet. Men även djuren kan drabbas av TTIP, åtminstone såsom förhandlingarna förs idag. USA:s och EU:s regler kring djurskydd ser mycket olika ut och det finns en högst påtaglig risk att djurvälfärden kommer att försämras av avtalet; antingen genom försämrad lagstiftning eller att de producenter med hög standard får svårare att konkurrera med sina produkter.

Europeisk och svensk djurskyddslagstiftning har många brister, men vi har ändå uppnått ett grundläggande skydd för djuren som är värt att värna om. Det rör sig till exempel om att djuren ska skötas av personer med kunskap och förmåga att ta hand om dem, att de har rätt till vissa krav som till exempel en mängd yta per djur, att de inte får transporteras hur länge som helst utan vatten och förbud mot användandet av tillväxtfrämjande hormoner och antibiotika. EU håller också på att arbeta fram nya djurskyddsbestämmelser med syfte att vidareutveckla det europeiska djurskyddet.

USA:s lagstiftning ligger långt efter och på federal nivå finns få och svaga lagar som skyddar produktionsdjur. Några individuella stater har ett visst djurskydd men ofta är implementeringen dålig eller så undantas produktionsdjur. USA har till stor del en intensiv, industriell animalieproduktion och till exempel tvätt av kycklingkött med klordioxid och användning av tillväxtfrämjande hormoner är vanligt. Metoder som idag är olagliga i EU.

TTIP handlar om mycket mer än bara avskaffa tullar mellan EU och USA och riktar udden mot lagstiftning och reglering. Som TTIP ser ut nu måste varje framtida reglering motiveras som ”minst handelsrestriktiv”; alla politiska mål underordnas helt enkelt handeln. EU-kommissionen har lovat att det inte ska finnas en motsättning mellan att ha minst handelsrestriktiva åtgärder som mål och höga juridiska krav, men tyvärr är det osannolikt att detta blinda fokus på handel inte kommer få konsekvenser.

TTIP är också föremål för en intensiv lobbyverksamhet från olika intresseorganisationer. U.S. Meat Export Federation har påpekat för USAs handelsrepresentant att om EU behåller sin lagstiftning mot hormonbehandlat kött och ractopamin, en gammal astmamedicin förbjuden i 160 länder som används för tillväxtfrämjande ändamål, är ett handelsavtal enbart av ”begränsat värde”. På ett liknande sätt har National Milk Producers Federation och US Export Dairy Council uttryckt att EUs regleringar mot produkter från klonade djur kan vara ett problem för dem.

Man kan tro att eftersom så mycket ska underordnas handeln måste de positiva effekterna av handelsavtalet vara stora. Tyvärr är det inte fallet. I EU-parlamentets omfattande rapport om TTIP:s påverkan på europeiskt jordbruk (Risks and opportunities for the EU agri-food sector in a possible EU-US trade agreement, European Parliament, DG, Internal policies, 2014) beräknas det totala värdet på EUs jordbruk minska med 0,5 procent; framförallt för de baltiska länderna.

I samma rapport påpekas att konkurrensen mot europeiskt jordbruk kommer att bli hård och att det kommer skapas ett tryck på harmonisering av lagar. EU:s striktare bestämmelser mot GMO och bekämpningsmedel samt livsmedelssäkerheten är områden där detta tryck kommer vara extra påtagligt (s 12 i samma rapport). Rapporten konstaterar vidare att om lagar och regler ska anpassas till varandra är risken uppenbar för ”downward harmonisation” (s 12), det vill säga att EU måste sänka sig till USA:s nivå och inte tvärt om.

TTIP kommer alltså att öka den orättvisa konkurrens svenska bönder redan upplever i EU: att de med bäst djurvälfärdsstandard och som följer den nationella lagstiftningen kan få svårigheter att konkurrera med sina produkter. Precis som andra europeiska länder redan idag kan producera billigare kött med lägre djurvälfärd kommer amerikanska producenter kunna producera ännu billigare kött då de inte omfattas av EU:s lagar alls. Animalieprodukter med lägre djurvälfärdsstandard kommer att tillåtas på den europeiska marknaden så länge de är producerad i USA. De som har den mest intensiva produktionen som är sämst för miljön, sämst för djuren och skapar störst distans till vår mat kommer att premieras. Detta också på bekostnad av folkhälsan då en ökande antibiotikaanvändning med ökande bakterieresistens mot antibiotika kommer att få omfattande effekter på hälsan inte bara hos våra djur utan också på oss själva.

Ett handels- och investeringsavtal som försämrar svensk och europeisk djurvälfärd och våra bönders konkurrenskraft kan inte vara acceptabelt.

Är näringsminister Mikael Damberg medveten om TTIP:s enorma risker för djurskyddet och europeiska bönders konkurrenskraft? Vad säger landsbygdsminister Sven-Erik Bucht?

Vi är många som vill ha ett svar.

Jens Holm (V), riksdagsledamot
Bo Algers, professor emeritus Sveriges lantbruksuniversitet

 

Rädda kollektivtrafiken – omförhandla trängselavgiften

Läs vårt inlägg i Dagens Arena.

Rädda kollektivtrafiken – omförhandla trängselavgiften
Dagens Arena, 2015-05-21
Regeringen bör erbjuda landstinget en omförhandling av trängselavgiften så att den kan gå till kollektivtrafiken i stället för
 Förbifart Stockholm, skriver Rikard Warlenius, Gunilla Roxby Cromwall och Jens Holm.

Behovet av ny kollektivtrafik och tätare turer på befintliga sträckningar i Stockholm är stort. Staden växer snabbt, samtidigt som trängseln och klimatmålen kräver att fler åker kollektivt och färre tar bilen.

I det läget gör Stockholms läns landsting och SL sitt bästa för att det ska bli tvärtom: drar ner på turtätheten i buss- pendeltågstrafiken, lägger ner populära turer och skjuter upp viktiga investeringar, som tvärbanans Kistagren och Spårväg Syd. Samtidigt skapar den långvariga bristen på investeringar i järnvägen ständiga bekymmer för Stockholms tålmodiga pendeltågsresenärer. Som salt i såren kommer resenärerna nu att få ytterligare en chockhöjning av biljettpriset.

I samband med maktskiftet i riksdagen och i Stockholms stad i höstas erbjöds det borgerligt styrda Stockholms läns landsting en möjlighet att omförhandla den trängselavgift som i dag enbart går till att finansiera vägar, trots att majoriteten av stockholmarna i folkomröstningen år 2006 beslutade att trängselavgiften skulle gå till både vägar och kollektivtrafik.

Men landstingsstyret sa blankt nej till att ens förhandla. Nu ser vi resultatet: en landstingsekonomi i fritt fall som drabbar både sjukvården och kollektivtrafiken.

Sedan dess har S-MP-regeringen beslutat att börja bygga världens största och dyraste motorvägstunnel, Förbifart Stockholm, till en kostnad av minst 30 miljarder kronor. Men att Förbifarten nu ser ut att byggas – vilket vi djupt beklagar – minskar inte behovet av ökad kollektivtrafik i Stockholm. Tvärtom: ska inte biltrafikens utsläpp öka så att vi missar klimatmålen måste kollektivtrafiken nu bli ännu mer attraktiv.

Eftersom den borgerliga regeringen satsade alla intäkter under åren 2007 till 2014 på Förbifart Stockholm och andra vägar, anser vi att 100 procent av intäkterna under en minst lika lång tidsperiod bör gå till kollektivtrafiken. Det skulle innebära ett väldigt välbehövligt tillskott till SL.

Vi uppmanar regeringen att erbjuda landstinget en ny omförhandling av trängselavgiften. Regeringen skulle då visa att de, trots beslutet att bygga Förbifarten, tar klimatmålen och Stockholms behov av en fungerande kollektivtrafik på allvar.

Det borgerliga landstingsstyret har förhoppningsvis insett att den inslagna vägen barkar åt skogen och att de behöver pengar till drift och utbyggnad av kollektivtrafiken. Ge landstinget chansen att göra om och göra rätt – för Stockholmsregionens skull.

Rikard Warlenius, ledamot (V) i Stockholms kommunfullmäktige
Gunilla Roxby Cromwall, oppositionslandstingsråd (V) i Stockholms landstingsfullmäktige
Jens Holm, riksdagsledamot (V)

TTIP – tvångströjan på demokratin

Läs min krönika i Samhällsmagasinet Rött. Finns också via länken (sid 21).

De vill ha en tvångströja på demokratin
Rött, 2/2015
När jag satt i EU-parlamentet frustrerades jag ofta över hur svårt det var att få igenom skärpningar av lagar på miljö- och folkhälsoområdet. Att förbjuda en enda kemikalie kunde ta flera år. Vi var tvungna att stapla utredning på utredning för att stärka argumentationen. De allergiframkallande azofärgerna var vi tvungna att tillåta i Sverige. Och vårt tidigare förbud mot alkoholreklam hävdes av EU, trots att man visste att det ökade konsumtionen. Den fria konkurrensen var överordnat allt annat på EUs inre marknad.

Den fria konkurrensen är också den grundläggande principen när världens två största ekonomier; EU och USA, nu förhandlar om gemensam transatlantisk marknad. Det handlar om handels- och investeringsavtalet TTIP (Transatlantic Trade and Investment Partnership).

USAs jordbrukslobby ser avtalet som en fantastisk möjlighet att äntligen få börja exportera hormonbehandlat kött, GMO-varor och klordoppad kyckling i stor skala. Handelskommissionär Cecilia Malmström har lovat att det inte ska bli så. Men om ord står mot ord kan företagen stämma stater med särskilt investeringsskydd som grund. En separat tvistelösningspanel utanför det ordinarie rättsväsendet ska sedan avgöra frågan. Och exemplen hittills där företag har kunnat stämma stater förskräcker.

Australien har blivit stämda av Philip Morris för beslutet om att reklam ska bort från cigarettpaketen, delstaten Ontario i Kanada fälldes för sitt program för förnybar energi och försäkringsbolaget Achmea stämde Slovakien som försökte begränsa vinstintresset i sjukförsäkringssystemet. Ett annat aktuellt exempel är svenska Vattenfalls megastämning av tyska staten på över 40 miljarder kronor för beslutet av att avveckla kärnkraften, något som Vattenfall tyckte äventyrade deras vinster. Även där fanns ett avtal med investeringsskydd i grunden.

Ett så här omfattande handelsavtal medför också stor press på ländernas lagstiftning att successivt närma sig varandra. EU och USA förhandlar just nu om att ha ett gemensamt lagstiftningsförfarande där alla nya lagar måste granskas ur ett handelsperspektiv.

Frågan är vad det blir kvar av den progressiva lagstiftningen? Bara det faktum att man kan bli stämd på miljardbelopp kan få ett land att tveka inför ett förbjuda en kemikalie eller om man måste invänta godkännande från en transatlantisk lagstiftningskommitté kanske det inte blev den där ambitionshöjningen för den förnybara energin? TTIP blir helt enkelt en tvångströja på progressiv lagstiftning.

På senaste EU-toppmötet lovade stats- och regeringscheferna, inklusive Stefan Löfvén att de skulle verka för att TTIP blir klart under 2015. De lovade också att de skulle kommunicera endast ”fördelarna” med avtalet. Å andra sidan ser jag varje dag hur miljöorganisationer, konsumentföreningar, fackförbund, djurrättsorganisationer och andra folkrörelser bestämmer sig för att kampanja mot TTIP.

Och när vi är många som går ihop brukar vi vinna mot överheten. Låt oss göra det nu också. Redan i år.

Jens Holm (V), miljöpolitisk talesperson

Vem tar ansvar för vår planet?

Jag skriver i Miljömagasinet, se nedan eller där.

Vem tar ansvar för vår planet?
Miljömagasinet, 2015-04-30
Det finns få frågor där vi politiker är så överens som att konstatera att klimatfrågan är vår tids ödesfråga. Men ändå finns det få frågor där det händer så lite i förhållande till vad som behöver göras.

Vi vet redan att fjolåret var det varmaste någonsin. Och att åren dessförinnan också hade slagit värmerekord. Vi vet att koncentrationen av koldioxid i atmosfären nu passerat 400 miljondelar, och alltså redan nu ligger över 350 ppm, det som många forskare brukar hänvisa till som maxnivån.

Ändå händer så litet. Varför? Jag tror att den kanadensiska författaren Naomi Klein är något på spåret då hon pekar ut kapitalismen som den stora bromsklossen. I sin bok This Changes Everything – Capitalism vs the Climate tar hon upp mängder av exempel på hur verkningsfulla åtgärder smulats ned till urvattnade marknadstillvända initiativ. Klimatskatter har blivit handelssystem. I stället för stoppdatum för fossila energikällor får de fortsätta att släppas ut. I stället för gemensamma lösningar ska vi individer rädda klimatet genom ”etisk konsumtion” och i stället för stora gemensamma investeringar i omställning hoppas man på marknaden.

Lite självkrititskt kan jag erkänna att även vi i Vänsterpartiet borde kunna lyfta upp klimatfrågan mer, och särskilt peka på behovet av systemkritiska lösningar. Nu är dessutom helt rätt läge för oss att sätta klimatfrågan först. Det går inte längre att räkna med Miljöpartiet på samma sätt som förr. De sitter i regeringen och är uppbundna av socialdemokraterna i många frågor. Jag tänker exempelvis på Förbifart Stockholm, som de tyvärr gav klartecken till. Eller att vi ännu inte fått några nya ambitiösare klimatmål än den tidigare borgerliga regeringens. Nästa stora fråga är Vattenfalls kolkraftverk i Tyskland med tillhörande kolgruvor. Nu trycks det på för att Vattenfall ska sälja dessa. Men vad händer? Utsläppen fortsätter bara någon annanstans. Vattenfall måste i stället besluta om en successiv avveckling av brunkolet och endast investera i förnybart. Och här krävs ett regeringsbeslut om detta. Att successivt avveckla kolet i stället för att sälja energin därifrån kommer vara regeringens enskilt viktigaste klimatbeslut under mandatperioden. Det handlar om att se till att så mycket som en miljard ton utsläpp av koldioxid inte kommer ut i atmosfären.

Men det finns mycket annat som också måste göras. Klimatfrågan måste in i alla politikområden. De nya jobben, som verkligen behövs, måste handla om att ställa om våra samhällen. Våra nya städer och bostäder måste byggas hållbart utan bilberoende. Vi måste ha konsumtionsmönster som är hållbara med exempelvis minskad köttkonsumtion. Välfärden och miljöarbetet måste expandera kraftigt, finansierat med skatter på höga inkomster, flyg, massbilism och allt annat som smutsar ned.

I år är också det år då världens länder ska komma överens om ett klimatavtal på klimattoppmötet i Paris. Vi är nog många som inte har så stora förväntningar. Men, kanske går det att verkligen massmobilisera inför mötet? Jag kommer ihåg hur snabbt ett stort tryck för klimatet byggdes upp inför toppmötet i Köpenhamn, 2009. Hela den hösten – inför toppmötet – var klimatfrågan högst upp på den politiska och mediala dagordningen. Och till mötet reste också inte bara tiotusentals aktivister utan också en bra bit över 100 stats- och regeringschefer.

Tyvärr räckte det inte ända fram den gången. Men mobiliseringen inför Köpenhamn visade att det faktiskt går att få upp en enda fråga högst upp på dagordningen just genom massmobilisering.

Så, om det gick då borde det gå nu igen inför klimattoppmötet i Paris i december. Jag hoppas vi ses under klimatåret 2015.

Svik inte om Vattenfall, MP

Idag skriver jag på Dagens Arena om Vattenfall och det tyska brunkolet. Regeringen har chansen att förhindra utsläpp av hundratals miljoner ton koldioxid. Läs där eller nedan.

Svik inte om Vattenfall, MP
Dagens Arena, 2015-03-31
Det var få som gick miste om Gustav Fridolins kolbit i valrörelsen. Med kolbiten i högsta hugg lovade MP-ledaren att partiet skulle verka för att Vattenfall skulle avveckla brunkolsverksamheten i östra Tyskland och att inga nya kolgruvor skulle öppnas. Detta var att ta ansvar för klimatet och vår gemensamma framtid.

Man undrar hur det ansvarstagandet beskrivs idag? För Fridolin och de andra MP-ministrarna tycks nu ha svängt 180 grader och är i stället öppna för en försäljning av Vattenfalls tyska verksamhet.

I dag står Vattenfalls fyra brunkolskraftverk i östra Tyskland för större utsläpp än vad hela Sverige gör. Dagbrotten som förser kraftverken med brunkol är enorma till ytan och ödelägger landskapet för alltid. Byar har flyttats, skogar huggits ned och vattendrag smutsats ned. Anläggningarna är en global och lokal miljökatastrof. Skulle det dessutom öppnas nya dagbrott, något som Vattenfall har planerat för, talar vi om hundratals miljoner ton koldioxid, ja kanske så mycket som en miljard ton, i utsläpp under de kommande decennierna.

Så stora utsläpp är något som vår redan hårt prövade planet inte klarar av. Att successivt avveckla den nuvarande brunkolsverksamheten, avstå från att öppna nya dagbrott och låta kolet ligga kvar i marken torde vara det viktigaste klimatbeslutet som S-MP-regeringen kan fatta under den här mandatperioden.

Att regeringen tar så lättvindigt på frågan om Vattenfalls brunkol är därför förbryllande och oroväckande. Den främsta spekulanten av Vattenfalls kolkraftverk är det tjeckiska energikonsortiet EPH Energy. De ägs i sin tur av det investmentbolaget J&T. J&T misstänks just nu för penningtvätt och korruption i ögruppen Turks och Caicos i Västindien.

J&T är också baserade på Barbados och Cypern, typiska brevlådedestinationer för att underlätta kreativ skatteplanering. Känns det här som en ansvarsfull ägare? Nej, J&T är ett tveksamt företag helt utan miljöambitioner. Borde inte detta få S- och MP-ministrarna på andra tankar?

Vid en försäljning kan vi alltså räkna med en fortsatt drift av kolkraftverken och en mycket sannolik utbyggnad av nya kolgruvor och därmed kraftigt ökande utsläpp av växthusgaser och en än mer förstörd lokal miljö.

Detta skulle gå helt stick i stäv med Socialdemokraternas och Miljöpartiets överenskommelse från oktober i fjol om Vattenfall, där partierna lovade att expansionen av brunkol skulle avbrytas. Hur ser S och MP på det löftet idag?

Självfallet måste en avveckling av kolen ske i samarbete med de tyska myndigheterna. Tyskland har kanske Europas mest långtgående klimatmål. Den så kallade Energiewende har gjort att det förnybara växer så att det knakar. Man förbereder också nya och tuffare bestämmelser mot kolkraften i landet.

Allt detta talar för att en avveckling av brunkolen är realistisk och det enda ansvarsfulla att göra gentemot klimatet. Lägg till detta att energipriserna i dagsläget är historiskt låga och att en snabb försäljningsaffär sannolikt vore en riktigt dålig affär rent ekonomiskt för Vattenfall.

S-MP-regeringen har nu alla förutsättningar för att Sverige ska ta vårt historiska klimatansvar. Det görs inte genom en snabb pengatransaktion och att låsa fast utsläppen för decennier framöver. Det förfärliga militära samarbetsavtalet med diktaturen Saudiarabien stoppades efter ett enormt opinionstryck i samhället. Jag hoppas vi kan åstadkomma detsamma med brunkolen.

Låt oss se till att Vattenfall successivt avvecklar brunkolsverksamheten i Tyskland. Och att Gustav Fridolin inte behöver gå till historien som mannen som svek om kolbiten och sålde utsläppen till ett tjeckiskt investmentbolag utan miljöambitioner.

Jens Holm (V), miljöpolitisk talesperson

Hög tid att fasa ut miljöskadliga subventioner

Läs mitt inlägg i Miljöaktuellt idag, där eller nedan.

Hög tid att fasa ut miljöskadliga subventioner
Miljöaktuellt, 2015-03-03
Internationella energiorganet IEA har konstaterat att världens subventioner till fossil energi uppgår till 550 miljarder dollar årligen, fyra gånger så mycket som det offentliga stödet till förnybar energi varje år.

Även i Sverige betalas det varje år miljardtals kronor i subventioner till miljöförstörande verksamhet.

Naturvårdsverket har sammanställt de flesta av de svenska miljöskadliga subventionerna i i rapporten ”Potentiellt miljöskadliga subventioner” (rapport 6455, 2012). Subventionerna i rapporten summeras till sammanlagt 50 miljarder kronor årligen.

Det kan handla om skattebefrielse
eller nedsättning av koldioxidskatten och andra skatter för bland annat torv, gruvindustrin, fisket samt för total skattebefrielse för flyget och sjöfarten. Kärnkraften behöver som bekant inte ta sitt fulla ansvar vid händelse av en olycka, vilket också är en form av subvention, enligt myndighetens sammanställning. Subventionerna rör också jordbruket, inte minst köttindustrin som står för stora utsläpp, samt strukturstöd till fiskeindustrin.

På det internationella planet driver regeringen på för att fasa ut de miljöskadliga subventionerna. Det är bra. Men vad sker egentligen i Sverige? Jag debatterade frågan nyligen i riksdagens kammare med klimat- och miljöminister Åsa Romson. Regeringen borde ha en plan för att fasa ut de subventioner som förstör vår miljö. Men till min förvåning tyckte inte ministern detta.

Jag tycker att detta är ett mycket märkligt
förhållningssätt. I internationella sammanhang är Sverige alltid pigga på att kräva att andra länder ska göra sig av med de bidrag och skattenedsättningar som åsamkar ökade utsläpp och annan miljöförstörelse. Varför borde inte detsamma gälla här i Sverige? Jag har full förståelse för att vissa subventioner kan vara motiverade av regionalpolitiska- eller klassmässiga skäl, men att så mycket som 50 miljarder kronor av våra gemensamma resurser går till att förstöra miljön kan inte vara rimligt.

Om klimatförändringen inte ska bli okontrollerbar och farlig för hela vår planet måste vi snabbt få ned utsläppen. Att ta bort subventioner till det som ökar utsläppen och förstör vår miljö borde vara en av de enklaste åtgärderna att vidta. Och i Sveriges fall finns redan kartläggningen av de miljöskadliga subventionerna. Nu behövs det politiska beslut för att se till att de miljöskadliga subventionerna avskaffas.

Det är dags för handling, Åsa Romson och Magdalena Andersson

Jens Holm (V), riksdagsledamot och klimatpolitisk talesperson

Vår miljöförnyelse pågår för fullt

Jag och Anna Hövenmark skriver på Dagens Arena om Vänsterpartiets miljöförnyelsearbete, Eko-eko. Detta som svar till Mattias Goldmanns inlägg med konkreta miljöuppmaningar till Vänsterpartiet. Läs det där eller nedan.

Vår miljöförnyelse pågår för fullt
Dagens Arena, 2015-02-06
Mattias Goldmann, VD Fores, rekommenderar att Vänsterpartiet tar fram nya egna klimatpolitiska idéer; en ”Miljöpolitik för vänsterpartister” (vi noterar att i måndags var det Socialdemokraterna som fick en liknande uppmaning från Goldmann). Vi tackar för de konstruktiva förslagen som kommer till användning i det förnyelsearbete som redan pågår inom partiet. Vänsterpartiets kongress beslutade nämligen 2012 att vår ekonomiska politik skulle bindas ihop med den ekologiska. En arbetsgrupp; ”Eko-eko”, har sedan arbetat med detta och vi kommer senare i vår att lägga fram vår slutrapport.

Eko-eko är den viktigaste programmatiska processen vårt parti har varit inne i på mycket länge. Men inte desto mindre har vi förstås en rätt omfattande klimat- och miljöpolitik redan nu. I vårt partiprogram, som är vårt viktigaste politiska styrdokument, slår vi fast att alla våra politiska förslag måste rymmas inom de givna gränser som naturen sätter upp samt att ”de långsiktiga miljöhänsynen” måste vara överordnade i de fall där miljö krockar med t ex arbetsmarknadspolitiska eller regionalpolitiska målsättningar. Vänsterpartiet är också det parti i riksdagen som lagt det mest omfattande förslagen på miljö- och klimatinvesteringar, där vi genom kollektivtrafik, 100 procent förnybar energi, klimatupprustning av våra bostäder och satsningar på hållbarare konsumtion ska se till att Sveriges klimatmål för 2020 ska överträffas och att vi ska uppnå nollutsläpp till senast 2050 (utan kryphål). Därför har vi varje år i riksdagen lagt omfattande klimatpolitiska motioner (undertecknade bl a av vår partiordförande). Under förra mandatperioden vill vi minnas att vi var det parti som oftast utmanade dåvarande miljöministern Lena Ek på debatt i riksdagens kammare.

Att klimatförändringen är vår tids största utmaning upprepas som ett mantra från i stort sett alla partier. Sedan 1990 har världens utsläpp av koldioxid ökat med 60 procent. Nyligen fick vi färska rapporter om att 2014 var det varmaste året någonsin. Med dagens utsläppskurva ligger vi närmare en 4 graders temperaturhöjning än den 2 gradersgräns som världssamfundet har satt upp. En fyra grader varmare värld skulle innebära slutet på civilisationen såsom vi känner den. Men vad gör vi egentligen för att möta denna enorma utmaning?

Det här var utgångspunkten i Jens Holms artikel i Dagens Arena och där han tog fasta på den kanadensiska författaren Naomi Kleins bok ”This Changes Everything”, något som Goldmann för övrigt inte bemöter. Klein menar att alltför stor tilltro sätts till att marknaden ska lösa klimatproblemet. Vi menar att det är hög tid för ett större politiskt ansvar i klimatfrågan. Och det finns ett antal systemkritiska knäckfrågor som måste lösas för att framtida klimatpolitik ska vara effektiv: Vi måste våga förbjuda det som verkligen äventyrar planetens överlevnad, som fossila energikällor. Fram till dess behövs kraftigt höja skatter och avgifter på det som smutsar ned. Handelspolitiken, och EU, måste alltid tillåta länder att gå före på miljöområdet. Idag ser vi hur WTO och EU stoppar progressiva miljöreformer runt om i världen, Naomi Klein tar upp flera exempel i sin bok. De senaste miljöinnovationerna ska inte låsas av storföretagens patent och immaterialrätt, åtminstone utvecklingsländerna måste kunna ta del av den senaste och bästa tekniken. Den ökande privata konsumtionen, som spär på utsläppen, måste dämpas genom högre skatter och omfördelningspolitik. Det behövs ett gemensamt och solidariskt ansvar för klimatanpassning och hantering av de extremväder som uppstår som en konsekvens av ett förändrat klimat. Sådana här förslag brukar omhuldas av vänstern, men motarbetas av högern som anser att de står i strid med tanken om den fria marknaden.

Om Fores´ ”Klimatpolitik för moderater” kommer bringa klarhet i dessa knäckfrågor återstår att se, men vi välkomnar att det i alla fall finns en ton av självkritik i boken. Det är det minsta man kan vänta sig från Moderaterna; det parti som mest konsekvent har motarbetat en ansvarsfull klimatpolitik i Sverige.

Goldmann har tre konkreta förslag för förändringar av Vänsterpartiets nuvarande klimatpolitik. Låt oss titta på vart och ett.

  1. Att vi ska fokusera på att minska utsläppen i hela världen, inte bara Sverige. Det gör vi redan. Det är de industrialiserade länderna som skapat klimatförändringen, men det är människorna i utvecklingsländerna som drabbas värst (även om vi alla drabbas). Vi har därför föreslagit ett klimatbistånd på fyra miljarder kronor med nya additionella medel, pengarna ska alltså inte tas från biståndsbudgeten. Vi vill också att Sverige ska vara en röst i världen för rättvisa handelsavtal, tekniköverföring till Syd, avskaffande av miljöskadliga subventioner, nedrustning och att internationella lånegivare upphör med krediter till det som ökar utsläppen, för att nämna några exempel.
    Men det Goldmann egentligen föreslår är att Vänsterpartiet ska omfamna utsläppskrediter som innebär att länder i den rika världen ska kunna fortsätta att släppa ut förutsatt att de betalar för att utsläppsminskningar ska göras i andra länder. Här skiljer vi oss åt. Vänsterpartiet vill att omställningen ska ske i hela världen, och länder som Sverige har bland världens bästa förutsättningar. Då håller det inte att stora utsläppare ska fortsätta att förvärra klimatet genom att köpa sig fria med, idag, extremt billiga utsläppskrediter. Med Vänsterpartiets politik tar de rika länderna sitt historiska ansvar samtidigt som vi driver på för exempelvis solenergi i Kenya (som Goldmann exemplifierar med).
  2. Goldmann välkomnar att Vänsterpartiet är motståndare till miljöskadliga subventioner, men tycker inte att vi ska driva på för lägre eller inget pris på viss grundläggande samhällsservice. Goldmann hänvisar till teorier kring nolltaxa i kollektivtrafiken, men verkligheten visar något annat. I Avesta innebar den avgiftsfria kollektivtrafiken (infört 2012), enligt den oberoende analysen, att det kollektiva resandet ökade med 80 procent, en stor del av de nya resenärerna var tidigare bilister, och att utsläppen minskade med 40 ton per år. I Estlands huvudstad Tallinn berättade de kommunala tjänstemännen för oss häromåret hur nolltaxan hade ökat resandet med kollektivtrafiken och minskat bilismen inne i Tallinn. Finansieringen gjordes bl a med högre parkeringsavgifter. Förutsättningarna för nolltaxa ser lite olika ut på olika platser i Sverige. Därför vill Vänsterpartiet börja med att införa det i två län samtidigt som kapaciteten byggs ut med fler fordon. Vi har råd med detta eftersom vi är beredda att höja skatterna på det som smutsar ned och för de som har höga inkomster.
  3. Det är helt avgörande att företagen engageras i klimatomställningen. Vi välkomnar därför initiativ som Hagainitiativet, där företag sätter upp egna klimatmål. Men det kan aldrig ersätta det viktiga arbete som måste komma från politiskt håll. Politiken måste klart och tydligt förklara förutsättningarna för industrin. Fram till dess att det fossila har fasats ut helt kommer det att bli dyrare att smutsa ned med högre CO2skatt, flygskatt, registreringsskatt på stora bilar, vägslitageavgift eller handelsgödselskatt för att nämna några exempel. Andra verksamheter kommer att uppstå och att växa, och här kommer det finnas fantastiska möjligheter för innovativa företag.
    Vill företag donera pengar till olika former av miljöprojekt kan det också vara positivt. Men mottagarna måste komma ihåg att man alltid betalar ett pris för donationer. I Nordamerika, varifrån Naomi Klein hämtar de flesta exemplen, finns det flera konkreta fall med ledande miljöorganisationer som har passiviserats på grund av sitt ekonomiska beroende av fossilföretag. Det förefaller oss mycket oroväckande.

I Vänsterpartiet finns viljan och önskemålet att fullt ut anta klimatutmaningen. Vi vill vara det parti som säger som det är och som presenterar de förslag som behövs för att skapa ett samhälle där vi lever inom de givna gränser som naturen satt upp. Mycket av politiken finns redan på plats, och mer kommer när Eko-eko presenterar vår slutrapport i maj. Om det sedan mynnar ut i en ”Miljöpolitik för vänsterpartister” återstår dock att se.

Jens Holm (V), riksdagsledamot och ledamot av arbetsgruppen Eko-eko
Anna Hövenmark (V), partistyrelsen och ordförande för arbetsgruppen Eko-eko

Vänstern måste anamma den systemkritiska klimatpolitiken

Jag skriver på Dagens Arena. Läs där eller nedan.

Vänstern måste anamma den systemkritiska klimatpolitiken
Dagens Arena 2015-01-28
Vänstern har ett avgörande ansvar för klimatutmaningen. Naomi Klein visar i sin senaste bok varför det är så viktigt att vi bryter den slapphänta klimatpolitiken, skriver Jens Holm (V).

Trots att klimatutmaningen är vår tids största politiska utmaning har den insikten inte riktigt landat i konkret politik. Det är alltid någon annan politisk fråga som är viktigare. Även så för vänstern (i vid bemärkelse).

Den kanadensiska skribenten och författaren Naomi Kleinfrågar sig i sin senaste bok ”This Changes Everything – Capitalism vs the Climate” hur det kommer sig att de flesta av oss å ena sidan är medvetna om att klimatförändringen riskerar att äventyra hela vår existens (USA:s utrikesminister John Kerry kallade till exempelklimatförändringen för ”massförstörelsevapen” häromåret), men att det å andra sidan inte leder till starkare handling från oss. ”Why are we gambling?”, frågar sig Naomi Klein (s 225).

Boken är en lång uppgörelse med de senaste decenniernas släpphänta hanterande av hotet mot vår planet. Klein frågar sig hur det kunde bli så att vänstern i världen lämnade klimatfrågan till i bästa fall en alltför försiktig miljörörelse eller i värsta fall till de renodlade marknadsfundamentalisterna (ett uttryck för de senare finns att lyssna på i P1-programmet Obs anmälan av Kleins bok i förra veckan).

Naomi Klein är frustrerad över att handelssystem föreslås i stället för klimatskatter. Att miljöorganisationer (i USA ska tilläggas) tar emot donationer från utsläppande storföretag. Liksom att upptagen av kol, olja och fossilgas tillåts öka och att en stor del av ansvaret för att rädda planeten rullas över på individen istället för politiken. Kort och gott; att det inte görs tillräckligt och att alltför stor tilltro sätts till marknadens osynliga hand.

Detta skulle kunna vara ett gyllene läge för vänstern i världen att komma med politiska lösningar som både skapar nya gröna jobb och som snabbt ställer om våra samhällen.

Naomi Klein påpekar helt korrekt att det behövs mer av vänsterpolitik. Vi behöver till exempel gemensamma försäkringar, allmän sjukvård samt ett heltäckande ansvar med så kallad klimatanpassning av våra samhällen för att hantera de extrema väder vi kommer att se allt mer av som en effekt av klimatförändringen.

Till detta kan också Naomi Kleins paradgren; handelspolitiken, läggas. Nu när EU och USA förhandlar om ett framtida handels- och investeringsavtal måste miljö- och klimatpolitiken överordnas handelsdogmerna.

Det så kallade investeringsskyddet, ISDS, som är tänkt att möjliggöra för storföretagen att stämma stater i det föreslagna frihandelsavtalet vore i det sammanhanget helt förödande för progressiv klimatpolitik.

Naomi Klein sätter stort hopp till en bredare organiserad rörelse för klimatet. Hon skiver: ”only mass social movements can save us now” (s 450). Och det stämmer förstås. Men motståndet måste artikuleras i en förändring mot något. Och vi har fortfarande en bit kvar tills det att klimatrevolutionen spelar ”on repeat, all day every day, everywhere” (s 452), som Klein skriver.

Men å andra sidan kan vi se hur ett momentum snabbt kan byggas upp i samhället. Jag tänker spontant på hösten 2009 inför klimattoppmötet i Köpenhamn då mycket av politiken och inte minst medierapporteringen handlade just om klimatfrågan (till toppmötet kom också en bra bit över 100-talet stats- och regeringschefer). Det trycket i samhället hade byggts upp av ett myller av aktiviteter på basplanet. Om det gick då borde det gå nu igen inför klimattoppmötet i Paris i december.

Vänstern har den helt avgörande uppgiften i detta. Då måste vi sluta att tassa som en katt kring het gröt kring klimatutmaningen. Det går inte att tro att det räcker att ta rygg på Miljöpartiet.

Det kan dessutom vara helt felaktigt nu när MP vill orientera sig alltmer mot höger och då avhänder sig de verktyg som behövs för att minska utsläppen (lyssna påFridolins svar till Sjöstedt i partiledardebatten häromveckan).

Klimatfrågan måste in i alla politikområden. De nya jobben, som verkligen behövs, måste handla om att ställa om våra samhällen. Våra nya städer och bostäder måste byggas hållbart utan bilberoende. Vi måste ha konsumtionsmönster som är hållbara med exempelvis minskad köttkonsumtion.

Välfärden och miljöarbetet måste expandera kraftigt, finansierat med skatter på höga inkomster, flyg, massbilism och allt annat som smutsar ned. En välfungerande välfärd är inte bara viktig för rättvisan och sammanhållningen i samhället, utan också för att vi ska kunna hantera effekterna av varmare klimat och extremväder på ett mer rationellt och jämlikt sätt.

Vi måste omdana våra samhällen i grunden till hållbarhet och rättvisa. Här kan vi visserligen ha hjälp av moderna företag på fungerande marknader, men det låter sig inte göras av sig självt. Det krävs lagstiftning, ekonomisk omfördelning och många tuffa beslut för att det verkligen ska bli av.

Det här borde vara vänsterns paradgren. Naomi Kleins This Changes Everything kan hjälpa oss att anta den utmaningen.

Jens Holm (V), riksdagsledamot och klimatpolitisk talesperson