Hög tid att fasa ut miljöskadliga subventioner

Läs mitt inlägg i Miljöaktuellt idag, där eller nedan.

Hög tid att fasa ut miljöskadliga subventioner
Miljöaktuellt, 2015-03-03
Internationella energiorganet IEA har konstaterat att världens subventioner till fossil energi uppgår till 550 miljarder dollar årligen, fyra gånger så mycket som det offentliga stödet till förnybar energi varje år.

Även i Sverige betalas det varje år miljardtals kronor i subventioner till miljöförstörande verksamhet.

Naturvårdsverket har sammanställt de flesta av de svenska miljöskadliga subventionerna i i rapporten ”Potentiellt miljöskadliga subventioner” (rapport 6455, 2012). Subventionerna i rapporten summeras till sammanlagt 50 miljarder kronor årligen.

Det kan handla om skattebefrielse
eller nedsättning av koldioxidskatten och andra skatter för bland annat torv, gruvindustrin, fisket samt för total skattebefrielse för flyget och sjöfarten. Kärnkraften behöver som bekant inte ta sitt fulla ansvar vid händelse av en olycka, vilket också är en form av subvention, enligt myndighetens sammanställning. Subventionerna rör också jordbruket, inte minst köttindustrin som står för stora utsläpp, samt strukturstöd till fiskeindustrin.

På det internationella planet driver regeringen på för att fasa ut de miljöskadliga subventionerna. Det är bra. Men vad sker egentligen i Sverige? Jag debatterade frågan nyligen i riksdagens kammare med klimat- och miljöminister Åsa Romson. Regeringen borde ha en plan för att fasa ut de subventioner som förstör vår miljö. Men till min förvåning tyckte inte ministern detta.

Jag tycker att detta är ett mycket märkligt
förhållningssätt. I internationella sammanhang är Sverige alltid pigga på att kräva att andra länder ska göra sig av med de bidrag och skattenedsättningar som åsamkar ökade utsläpp och annan miljöförstörelse. Varför borde inte detsamma gälla här i Sverige? Jag har full förståelse för att vissa subventioner kan vara motiverade av regionalpolitiska- eller klassmässiga skäl, men att så mycket som 50 miljarder kronor av våra gemensamma resurser går till att förstöra miljön kan inte vara rimligt.

Om klimatförändringen inte ska bli okontrollerbar och farlig för hela vår planet måste vi snabbt få ned utsläppen. Att ta bort subventioner till det som ökar utsläppen och förstör vår miljö borde vara en av de enklaste åtgärderna att vidta. Och i Sveriges fall finns redan kartläggningen av de miljöskadliga subventionerna. Nu behövs det politiska beslut för att se till att de miljöskadliga subventionerna avskaffas.

Det är dags för handling, Åsa Romson och Magdalena Andersson

Jens Holm (V), riksdagsledamot och klimatpolitisk talesperson

Vår miljöförnyelse pågår för fullt

Jag och Anna Hövenmark skriver på Dagens Arena om Vänsterpartiets miljöförnyelsearbete, Eko-eko. Detta som svar till Mattias Goldmanns inlägg med konkreta miljöuppmaningar till Vänsterpartiet. Läs det där eller nedan.

Vår miljöförnyelse pågår för fullt
Dagens Arena, 2015-02-06
Mattias Goldmann, VD Fores, rekommenderar att Vänsterpartiet tar fram nya egna klimatpolitiska idéer; en ”Miljöpolitik för vänsterpartister” (vi noterar att i måndags var det Socialdemokraterna som fick en liknande uppmaning från Goldmann). Vi tackar för de konstruktiva förslagen som kommer till användning i det förnyelsearbete som redan pågår inom partiet. Vänsterpartiets kongress beslutade nämligen 2012 att vår ekonomiska politik skulle bindas ihop med den ekologiska. En arbetsgrupp; ”Eko-eko”, har sedan arbetat med detta och vi kommer senare i vår att lägga fram vår slutrapport.

Eko-eko är den viktigaste programmatiska processen vårt parti har varit inne i på mycket länge. Men inte desto mindre har vi förstås en rätt omfattande klimat- och miljöpolitik redan nu. I vårt partiprogram, som är vårt viktigaste politiska styrdokument, slår vi fast att alla våra politiska förslag måste rymmas inom de givna gränser som naturen sätter upp samt att ”de långsiktiga miljöhänsynen” måste vara överordnade i de fall där miljö krockar med t ex arbetsmarknadspolitiska eller regionalpolitiska målsättningar. Vänsterpartiet är också det parti i riksdagen som lagt det mest omfattande förslagen på miljö- och klimatinvesteringar, där vi genom kollektivtrafik, 100 procent förnybar energi, klimatupprustning av våra bostäder och satsningar på hållbarare konsumtion ska se till att Sveriges klimatmål för 2020 ska överträffas och att vi ska uppnå nollutsläpp till senast 2050 (utan kryphål). Därför har vi varje år i riksdagen lagt omfattande klimatpolitiska motioner (undertecknade bl a av vår partiordförande). Under förra mandatperioden vill vi minnas att vi var det parti som oftast utmanade dåvarande miljöministern Lena Ek på debatt i riksdagens kammare.

Att klimatförändringen är vår tids största utmaning upprepas som ett mantra från i stort sett alla partier. Sedan 1990 har världens utsläpp av koldioxid ökat med 60 procent. Nyligen fick vi färska rapporter om att 2014 var det varmaste året någonsin. Med dagens utsläppskurva ligger vi närmare en 4 graders temperaturhöjning än den 2 gradersgräns som världssamfundet har satt upp. En fyra grader varmare värld skulle innebära slutet på civilisationen såsom vi känner den. Men vad gör vi egentligen för att möta denna enorma utmaning?

Det här var utgångspunkten i Jens Holms artikel i Dagens Arena och där han tog fasta på den kanadensiska författaren Naomi Kleins bok ”This Changes Everything”, något som Goldmann för övrigt inte bemöter. Klein menar att alltför stor tilltro sätts till att marknaden ska lösa klimatproblemet. Vi menar att det är hög tid för ett större politiskt ansvar i klimatfrågan. Och det finns ett antal systemkritiska knäckfrågor som måste lösas för att framtida klimatpolitik ska vara effektiv: Vi måste våga förbjuda det som verkligen äventyrar planetens överlevnad, som fossila energikällor. Fram till dess behövs kraftigt höja skatter och avgifter på det som smutsar ned. Handelspolitiken, och EU, måste alltid tillåta länder att gå före på miljöområdet. Idag ser vi hur WTO och EU stoppar progressiva miljöreformer runt om i världen, Naomi Klein tar upp flera exempel i sin bok. De senaste miljöinnovationerna ska inte låsas av storföretagens patent och immaterialrätt, åtminstone utvecklingsländerna måste kunna ta del av den senaste och bästa tekniken. Den ökande privata konsumtionen, som spär på utsläppen, måste dämpas genom högre skatter och omfördelningspolitik. Det behövs ett gemensamt och solidariskt ansvar för klimatanpassning och hantering av de extremväder som uppstår som en konsekvens av ett förändrat klimat. Sådana här förslag brukar omhuldas av vänstern, men motarbetas av högern som anser att de står i strid med tanken om den fria marknaden.

Om Fores´ ”Klimatpolitik för moderater” kommer bringa klarhet i dessa knäckfrågor återstår att se, men vi välkomnar att det i alla fall finns en ton av självkritik i boken. Det är det minsta man kan vänta sig från Moderaterna; det parti som mest konsekvent har motarbetat en ansvarsfull klimatpolitik i Sverige.

Goldmann har tre konkreta förslag för förändringar av Vänsterpartiets nuvarande klimatpolitik. Låt oss titta på vart och ett.

  1. Att vi ska fokusera på att minska utsläppen i hela världen, inte bara Sverige. Det gör vi redan. Det är de industrialiserade länderna som skapat klimatförändringen, men det är människorna i utvecklingsländerna som drabbas värst (även om vi alla drabbas). Vi har därför föreslagit ett klimatbistånd på fyra miljarder kronor med nya additionella medel, pengarna ska alltså inte tas från biståndsbudgeten. Vi vill också att Sverige ska vara en röst i världen för rättvisa handelsavtal, tekniköverföring till Syd, avskaffande av miljöskadliga subventioner, nedrustning och att internationella lånegivare upphör med krediter till det som ökar utsläppen, för att nämna några exempel.
    Men det Goldmann egentligen föreslår är att Vänsterpartiet ska omfamna utsläppskrediter som innebär att länder i den rika världen ska kunna fortsätta att släppa ut förutsatt att de betalar för att utsläppsminskningar ska göras i andra länder. Här skiljer vi oss åt. Vänsterpartiet vill att omställningen ska ske i hela världen, och länder som Sverige har bland världens bästa förutsättningar. Då håller det inte att stora utsläppare ska fortsätta att förvärra klimatet genom att köpa sig fria med, idag, extremt billiga utsläppskrediter. Med Vänsterpartiets politik tar de rika länderna sitt historiska ansvar samtidigt som vi driver på för exempelvis solenergi i Kenya (som Goldmann exemplifierar med).
  2. Goldmann välkomnar att Vänsterpartiet är motståndare till miljöskadliga subventioner, men tycker inte att vi ska driva på för lägre eller inget pris på viss grundläggande samhällsservice. Goldmann hänvisar till teorier kring nolltaxa i kollektivtrafiken, men verkligheten visar något annat. I Avesta innebar den avgiftsfria kollektivtrafiken (infört 2012), enligt den oberoende analysen, att det kollektiva resandet ökade med 80 procent, en stor del av de nya resenärerna var tidigare bilister, och att utsläppen minskade med 40 ton per år. I Estlands huvudstad Tallinn berättade de kommunala tjänstemännen för oss häromåret hur nolltaxan hade ökat resandet med kollektivtrafiken och minskat bilismen inne i Tallinn. Finansieringen gjordes bl a med högre parkeringsavgifter. Förutsättningarna för nolltaxa ser lite olika ut på olika platser i Sverige. Därför vill Vänsterpartiet börja med att införa det i två län samtidigt som kapaciteten byggs ut med fler fordon. Vi har råd med detta eftersom vi är beredda att höja skatterna på det som smutsar ned och för de som har höga inkomster.
  3. Det är helt avgörande att företagen engageras i klimatomställningen. Vi välkomnar därför initiativ som Hagainitiativet, där företag sätter upp egna klimatmål. Men det kan aldrig ersätta det viktiga arbete som måste komma från politiskt håll. Politiken måste klart och tydligt förklara förutsättningarna för industrin. Fram till dess att det fossila har fasats ut helt kommer det att bli dyrare att smutsa ned med högre CO2skatt, flygskatt, registreringsskatt på stora bilar, vägslitageavgift eller handelsgödselskatt för att nämna några exempel. Andra verksamheter kommer att uppstå och att växa, och här kommer det finnas fantastiska möjligheter för innovativa företag.
    Vill företag donera pengar till olika former av miljöprojekt kan det också vara positivt. Men mottagarna måste komma ihåg att man alltid betalar ett pris för donationer. I Nordamerika, varifrån Naomi Klein hämtar de flesta exemplen, finns det flera konkreta fall med ledande miljöorganisationer som har passiviserats på grund av sitt ekonomiska beroende av fossilföretag. Det förefaller oss mycket oroväckande.

I Vänsterpartiet finns viljan och önskemålet att fullt ut anta klimatutmaningen. Vi vill vara det parti som säger som det är och som presenterar de förslag som behövs för att skapa ett samhälle där vi lever inom de givna gränser som naturen satt upp. Mycket av politiken finns redan på plats, och mer kommer när Eko-eko presenterar vår slutrapport i maj. Om det sedan mynnar ut i en ”Miljöpolitik för vänsterpartister” återstår dock att se.

Jens Holm (V), riksdagsledamot och ledamot av arbetsgruppen Eko-eko
Anna Hövenmark (V), partistyrelsen och ordförande för arbetsgruppen Eko-eko

Vänstern måste anamma den systemkritiska klimatpolitiken

Jag skriver på Dagens Arena. Läs där eller nedan.

Vänstern måste anamma den systemkritiska klimatpolitiken
Dagens Arena 2015-01-28
Vänstern har ett avgörande ansvar för klimatutmaningen. Naomi Klein visar i sin senaste bok varför det är så viktigt att vi bryter den slapphänta klimatpolitiken, skriver Jens Holm (V).

Trots att klimatutmaningen är vår tids största politiska utmaning har den insikten inte riktigt landat i konkret politik. Det är alltid någon annan politisk fråga som är viktigare. Även så för vänstern (i vid bemärkelse).

Den kanadensiska skribenten och författaren Naomi Kleinfrågar sig i sin senaste bok ”This Changes Everything – Capitalism vs the Climate” hur det kommer sig att de flesta av oss å ena sidan är medvetna om att klimatförändringen riskerar att äventyra hela vår existens (USA:s utrikesminister John Kerry kallade till exempelklimatförändringen för ”massförstörelsevapen” häromåret), men att det å andra sidan inte leder till starkare handling från oss. ”Why are we gambling?”, frågar sig Naomi Klein (s 225).

Boken är en lång uppgörelse med de senaste decenniernas släpphänta hanterande av hotet mot vår planet. Klein frågar sig hur det kunde bli så att vänstern i världen lämnade klimatfrågan till i bästa fall en alltför försiktig miljörörelse eller i värsta fall till de renodlade marknadsfundamentalisterna (ett uttryck för de senare finns att lyssna på i P1-programmet Obs anmälan av Kleins bok i förra veckan).

Naomi Klein är frustrerad över att handelssystem föreslås i stället för klimatskatter. Att miljöorganisationer (i USA ska tilläggas) tar emot donationer från utsläppande storföretag. Liksom att upptagen av kol, olja och fossilgas tillåts öka och att en stor del av ansvaret för att rädda planeten rullas över på individen istället för politiken. Kort och gott; att det inte görs tillräckligt och att alltför stor tilltro sätts till marknadens osynliga hand.

Detta skulle kunna vara ett gyllene läge för vänstern i världen att komma med politiska lösningar som både skapar nya gröna jobb och som snabbt ställer om våra samhällen.

Naomi Klein påpekar helt korrekt att det behövs mer av vänsterpolitik. Vi behöver till exempel gemensamma försäkringar, allmän sjukvård samt ett heltäckande ansvar med så kallad klimatanpassning av våra samhällen för att hantera de extrema väder vi kommer att se allt mer av som en effekt av klimatförändringen.

Till detta kan också Naomi Kleins paradgren; handelspolitiken, läggas. Nu när EU och USA förhandlar om ett framtida handels- och investeringsavtal måste miljö- och klimatpolitiken överordnas handelsdogmerna.

Det så kallade investeringsskyddet, ISDS, som är tänkt att möjliggöra för storföretagen att stämma stater i det föreslagna frihandelsavtalet vore i det sammanhanget helt förödande för progressiv klimatpolitik.

Naomi Klein sätter stort hopp till en bredare organiserad rörelse för klimatet. Hon skiver: ”only mass social movements can save us now” (s 450). Och det stämmer förstås. Men motståndet måste artikuleras i en förändring mot något. Och vi har fortfarande en bit kvar tills det att klimatrevolutionen spelar ”on repeat, all day every day, everywhere” (s 452), som Klein skriver.

Men å andra sidan kan vi se hur ett momentum snabbt kan byggas upp i samhället. Jag tänker spontant på hösten 2009 inför klimattoppmötet i Köpenhamn då mycket av politiken och inte minst medierapporteringen handlade just om klimatfrågan (till toppmötet kom också en bra bit över 100-talet stats- och regeringschefer). Det trycket i samhället hade byggts upp av ett myller av aktiviteter på basplanet. Om det gick då borde det gå nu igen inför klimattoppmötet i Paris i december.

Vänstern har den helt avgörande uppgiften i detta. Då måste vi sluta att tassa som en katt kring het gröt kring klimatutmaningen. Det går inte att tro att det räcker att ta rygg på Miljöpartiet.

Det kan dessutom vara helt felaktigt nu när MP vill orientera sig alltmer mot höger och då avhänder sig de verktyg som behövs för att minska utsläppen (lyssna påFridolins svar till Sjöstedt i partiledardebatten häromveckan).

Klimatfrågan måste in i alla politikområden. De nya jobben, som verkligen behövs, måste handla om att ställa om våra samhällen. Våra nya städer och bostäder måste byggas hållbart utan bilberoende. Vi måste ha konsumtionsmönster som är hållbara med exempelvis minskad köttkonsumtion.

Välfärden och miljöarbetet måste expandera kraftigt, finansierat med skatter på höga inkomster, flyg, massbilism och allt annat som smutsar ned. En välfungerande välfärd är inte bara viktig för rättvisan och sammanhållningen i samhället, utan också för att vi ska kunna hantera effekterna av varmare klimat och extremväder på ett mer rationellt och jämlikt sätt.

Vi måste omdana våra samhällen i grunden till hållbarhet och rättvisa. Här kan vi visserligen ha hjälp av moderna företag på fungerande marknader, men det låter sig inte göras av sig självt. Det krävs lagstiftning, ekonomisk omfördelning och många tuffa beslut för att det verkligen ska bli av.

Det här borde vara vänsterns paradgren. Naomi Kleins This Changes Everything kan hjälpa oss att anta den utmaningen.

Jens Holm (V), riksdagsledamot och klimatpolitisk talesperson

Var slutar MP:s vandring högerut?

Jag skriver idag i ETC. Läs inlägget där eller nedan.

Var slutar MP:s vandring högerut?
ETC, 2015-01-25
Vad är det som får Indien att överge en ambitiös handlingsplan för solenergi, äventyra Australiens förbud mot reklam på cigarettförpackningar eller tvingar den kanadensiska delstaten Ontario att kraftigt försämra sin strategi för förnybar energi och lokala gröna jobb? Jo, det stavas frihandelsdogmen. Den dogm som säger att företagens ”rätt” att fritt investera, handla och konkurrera ska vara överordnad allt annat.

Det är inte så ofta handelsfrågor politiseras och problematiseras. Men i förra veckans partiledardebatt skedde det. Vänsterpartiet Jonas Sjöstedt tog just upp exemplet Ontario, som 2009 beslutade att fasa ut den fossila energin och skapa nya gröna jobb. En del i delstatens gröna energiplan var att stödja lokal tillverkning och lokala jobb i utbyggandet av den förnybara energin. Energiplanen hade därför som krav att en del av materialet (t ex solpanelerna) skulle vara sammansatta i Ontario. I strid med WTOs frihandelsregler tyckte Japan och sedan också EU, som drog Kanada inför världshandelsorganisationens skiljedomsnämnd. I fjol dömde WTO till handelns fördel och Ontario måste nu överge sin strategi för förnybart liksom de 29 000 jobb det skapat.

Författaren och debattören Naomi Klein lyfter upp detta och flera andra exempel där miljö och frihandel krockar i sin senaste bok This Changes Everything. Det var den boken Sjöstedt tog fasta på när han frågade Miljöpartiets Gustav Fridolin om det senaste handelsdogmatiska förslaget; investeringsklausulen, ISDS, i handelsavtalet mellan EU och USA där storföretag ges rätt att stämma stater för ändrade investeringsförhållanden. Sjöstedts konkreta fråga till Fridolin var om han var beredd att motsätta sig ett handelsavtal där företagen får ett sådant investeringsskydd.

En ganska enkel fråga att svara på för ett språkrör som alltid sätter miljön först, kan man tycka. Men så blev det inte. Fridolin bemötte inte investeringsklausulen i en mening, utan valde att tala om handel i vid bemärkelse. Han vägrade också att gå in i den principiella frågan om handel/fri konkurrens å den ena sidan och progressiv miljöpolitik å den andra. Fridolin valde istället att kritisera Naomi Kleins bok för att göra miljöfrågan till en vänsterfråga. Han ägnade också mycket talartid till att trycka på att det nu gäller att få med de borgerliga partierna och näringslivet i miljöarbetet.

Jag har alltid sett Miljöpartiet som en trogen allierad i de handelspolitiska striderna, i allt från kampen mot IMF och Världsbanken, MAI-avtalet, ACTA till kritiken mot WTOs och EUs marknadsfundamentalism. Men efter att ha hört Fridolins svar börjar jag undra. Tidigare har vi varit överens om att det är oacceptabelt att progressiv miljöpolitik ska kunna köras över av handelsfundamentalismen. Men vad är det som gäller nu?

Att ge företagen rätt att stämma en rättsstat för ändrade investeringsmöjligheter är att lägga en hämsko på all progressiv politik, och ytterst drabbar det demokratin i sig. Det har förstås miljörörelsen världen över insett, men också länder som Tyskland som har krävt att ISDS-mekanismen ska lyftas ut ur handelsavtalen med USA och Kanada.

Den regering som Gustav Fridolin företräder har tyvärr gjort det motsatta. Näringsminister Mikael Damberg skickade i höstas tillsammans med ett antal andra ministrar ett brev till EU-kommissionen där de krävde att investeringsskyddet skulle vara kvar.

Jag har läst Dagens Industris intervju förra veckan med Gustav Fridolin där han säger att Miljöpartiet nu vill vara ett mittenparti. Det är förstås upp till MP att bestämma hur man vill profilera sig. Men om resan mot mitten gör att man lägger sig platt för handelsfundamentalisterna och hamnar till höger om Angela Merkel är det något som har gått för långt.

Jag hoppas att Miljöpartiet fortsätter att verka för att progressiv miljöpolitik alltid ska överordnas handels- och marknadsdiktaten. Även som regeringsparti måste man våga sätta sig upp mot att storföretagens krav ska kunna överordnas demokratiskt fattade beslut. Eller hur?

Jens Holm (V), riksdagsledamot, tidigare ledamot av EU-parlamentets handelsutskott

Kommer Romson agera brobyggare mellan Nord och Syd?

Jag skriver idag på Klimatförhandling.se om att Sverige borde alliera sig med utvecklingsländerna nu under klimatförhandlingarna i Lima, Peru. Läs den där eller nedan. Missa inte heller intervjun med mig idag på Supermiljöbloggen.

Kommer Romson agera brobyggare mellan Nord och Syd?
Klimatförhandling.se 2014-12-11
Igår genomfördes den stora klimatmanifestationen i Lima. Omkring 10 000 demonstranter hoppade, dansade, sjung, marscherade och skanderade på Limas sommarheta gator. Intressant och hoppingivande med demonstrationen var att den samlade en stor bredd av rörelser; ursprungsbefolkning, kvinnoorganisationer, gruvarbetare, bönder, biståndsorganisationer, religiösa organisationer, Frälsningsarmén (jodå) och förstås en massa olika miljöorganisationer från världens alla hörn. ”Vi kräver rättvis klimatpolitik – nu”, skulle man kunna sammanfatta den övergripande parollen som.

Men det fanns också motsättningar. En betydande grupp av ursprungsbefolkning från Amazonas valde tillslut att ta en annan demonstrationsväg när det gick rykten om att Bolivias president Evo Morales skulle få tala vid demonstrationen, något som tillslut aldrig skedde.

Detta kan ses som uttryck för det växande motståndet mot det som brukar benämnas som ”extrativismen” (utvinning av naturresurser) i den andinska regionen. Tidigare populära vänsterledare som Eva Morales (Bolivia), Ollanta Humala (Peru) och Rafael Correa (Ecuador) blir allt mer ifrågasatta av ursprungsbefolkning och miljörörelse. Man har tröttnat på löften om att miljöansvar och ursprungsbefolkningens rättigheter ofta får stryka på foten för storskalig utvinning av olja, gas och mineraler. Några aktuella fall från Ecuador och Peru där miljöaktivister och ursprungsfolk har utstått stenhård repression för sina protester har spätt på motståndet.

Men det är helt klart hoppfullt när rätt olikartade rörelser som vid gårdagens demonstration gör gemensam sak med miljörörelsen. För oss svenskar på toppmötet COP20 var tajmingen på demonstrationen inte den bästa när den krockade med klimat- och miljöminister Åsa Romsons anförande inne på toppmötet. Men jag hoppas att budskapet om att tusentals människor igår var på Limas gator och krävde konkret handling av förhandlarna inne på toppmötet har gått fram.

Att rättvisa och ansvarsfull klimatpolitik hänger samman blir allt tydligare även inne på COP20. Även om vissa utvecklingsländer nu ökar sina utsläpp snabbt står de industrialiserade länderna för merparten av de historiska utsläppen. Bindande utsläppsminskningar för Nord, klimatfinansiering med nya och additionella pengar, tekniköverföring och den senaste stridsfrågan om hur de fattiga länderna ska kompenseras för förluster och skador (loss and damages) som en följd av den rika världens utsläpp är de främsta knäckfrågorna.

Åsa Romson ska förstås tydliggöra hur svensk klimatpolitik syftar till att lösa dessa stora utmaningar, men på ett toppmöte handlar det också om att se till att låsningar bryts upp. Här tror jag att Sverige skulle kunna spela en nyckelroll som brobyggare mellan Nord och Syd.

Det vore kanske att hoppas på för mycket att tro att alla dessa stora frågor skulle lösas här i Lima, men Sverige borde i alla fall kunna se till att det tas steg i rätt riktning. Då måste man våga utmana konservativa krafter inom EU och inte bara flyta med strömmen. De sista dagarna blir avgörande. Har klimat- och miljöministern en plan för brobyggande mellan Nord och Syd? Vi får hoppas det.

Jens Holm (V), klimatpolitisk talesperson på plats i Lima

Dags att agera, Romson

Jag är nu på väg till Lima, Peru, för att vara med under sista veckan på klimattoppmötet COP20/CMP10. Hoppas att Sverige driver på för steg framåt mot ett rättvist avtal, som minskar klyftor mellan rika och fattiga och som kraftigt minskar våra utsläpp. Idag har jag en debattartikel på det temat i ETC. Läs den där eller nedan.

Dags att agera, Romson
ETC, 2014-12-08
Idag inleds den sista veckan av det stora klimattoppmötet, COP20, i Lima, Peru. Mötet är det sista toppmötet innan mötet i Paris nästa år, då ett nytt bindande klimatavtal måste komma till stånd. Från Sverige reser klimat- och miljöminister Åsa Romson, tjänstemän samt några av oss från riksdagen.

Det bästa sättet att säkerställa att bra avtal kommer på plats är att alla länder skärper sina inhemska klimatambitioner. Det gäller inte minst oss i den rika delen av världen. Det är vi som historiskt sett släppt ut den största delen av växthusgaserna. Men de är de fattiga länderna som drabbas värst. Vi var många som förväntade oss skarpare klimatmål av den nya SMP-regeringen. Men hittills har regeringen inte presenterat några sådana. I Lima förväntar jag mig att Romson visar på högre ambitionsnivåer än tidigare regeringar och att våra utsläppsmål ska uppnås helt och hållet på hemmaplan utan uppköp av osäkra utsläppskrediter i andra länder.

Jag vill också påminna om löftet från klimattoppmötet i Köpenhamn där de rika länderna utlovade 100 miljarder dollar årligen i klimatfinansiering till utvecklingsländerna. Det är djupt olyckligt att de borgerliga partierna och SD nu har röstat igenom en budget där man drar ned på stödet till de fattigaste länderna. Samtidigt finns ett klimatstöd på fyra miljarder fastslaget i regeringen tilläggsbudget. Här måste klimatministern se till att pengarna verkligen betalas ut, utan att det innebär neddragningar av det ordinarie biståndet.

Industriländerna har åtagit sig att överföra ny modern teknik till utvecklingsländerna i syfte att minska utsläppen. Utvecklingsländerna ska kunna få den senaste tekniken utan att tvingas betala dyra licenser till monopolföretag i de redan rika industriländerna. Idag sker tyvärr det motsatta. Indiens utbetalningar av royalties och licenser för användandet av teknik har ökat nästan åttafalt de senaste tio åren. Detta bara som ett exempel. Det är inte acceptabelt att fattiga länder ska tvingas betala så mycket pga vår rigida patentlagstiftning. Sverige borde därför driva på för en storskalig tekniköverföring till utvecklingsländerna. Det skulle bland annat kunna göras genom en reform av bestämmelser kring patent och immaterialrätt på vissa utvalda miljötekniker. Detta krav drivs av de fattigaste länderna, men motarbetas i dagsläget av USA och EU.

I utkastet till EU-slutsatser inför toppmötet tas jämställdhet tas upp som en viktig dimension för både utsläppsminskningar och anpassning (punkt 21). Det är mycket positivt. Kvinnors delaktighet i klimatarbetet är en förutsättning för lyckade och långsiktiga lösningar på klimatproblemet. Det är också kvinnor i utvecklingsländer som i större utsträckning drabbas av extremväder, minskad matproduktion och växande konflikter. Sverige måste därför se till att jämställdheten lyfts upp på toppmötet och blir annat än bara en läpparnas bekännelse.

FNs klimatpanel, IPCC, presenterade sin femte utvärderingsrapport om läget för klimatet för ett par veckor sedan. Det är skrämmande läsning som pekar på att effekterna av klimatförändringen sannolikt kommer att bli värre än vad vi tidigare föreställt oss. Vi får nu också rapporter om att 2014 troligen kommer att registreras som det varmaste året någonsin sedan mätningar började göras. För de fattiga länderna är detta inte ett oroväckande scenario för framtiden, utan översvämningar, ökenutbredning, brist på färskvatten och konflikter som en följd av ändrade naturgivna förutsättningar är redan nu ett faktum på det södra halvklotet. IPCC-rapporten konstaterar också att det går att rädda klimatet, men att det är mycket bråttom. Och det är vi i den rika delen av världen som har ansvaret för detta.

Världen behöver länder som tar klimatansvar och visar på att det är fullt möjligt med kraftiga utsläppsminskningar och samtidigt upprätthålla en hög välståndsnivå. Vi i Vänsterpartiet vill att Sverige just ska vara ett sådant land. I dagsläget är vi det inte. I Lima har klimat- och miljöministern chansen att visa att Sverige ska vara det.

Jens Holm (V), klimat- och miljöpolitisk talesperson som idag reser till klimatmötet i Lima

Regeringen måste skärpa EU:s klimatmål

Jag och Malin Björk skriver i dagens Göteborgs-Posten om att Sverige måste verka för ambitiösare klimat- och energimål i EU. Läs artikeln där eller nedan.

Regeringen måste skärpa EU:s klimatmål
Göteborgs-Posten, 2014-10-22
Den svenska positionen i klimatfrågan är i dag alldeles för lågt satt och för otydlig. Om det inte sker en tydlig förbättring kommer vi tvingas rösta emot S-MP-regeringens förslag på dagens möte med EU-nämnden, skriver Jens Holm och Malin Björk (V).
I dag, onsdag, söker statsminister Stefan Löfven stöd i EU-nämnden för regeringens politik inför EU:s toppmöte som inleds i morgon, torsdag. Klimatfrågan står högst upp på dagordningen. Tanken är att EU:s stats- och regeringschefer ska enas om hur mycket utsläppen ska minska till 2030 samt målsättningar för förnybar energi och energieffektivisering. Det brådskar att ställa om Europa. Världen är i dag inne på en utsläppsbana som snarare leder mot en fyragradig temperaturhöjning än den tvågradersnivå som världssamfundet kommit överens om. En fyra grader varmare värld skulle ödelägga civilisationen såsom vi känner den i dag. Utvecklingsländer som Kina och Indien kopierar industriländernas livsstil och ekonomiska modell. Ska vi rädda världen från en okontrollerbar klimatförändring måste vi ta vårt historiska ansvar för våra klimatutsläpp på det sätt som Klimatkonventionen föreskriver och hjälpa utvecklingsländerna att inte göra om våra misstag. Den rika delen av världen kan därför inte bolla klimatansvaret till utvecklingsländerna.
Måste ställa om snabbare
Sverige och EU måste därför ställa om sina ekonomier till de gränser som naturen sätter mycket fortare än aviserat. EU-kommissionens förslag om att minska utsläppen med 40 procent samt målen för förnybar energi och energieffektivisering till 2030 är alldeles för lågt satta. Den nya SMP-regeringen säger att de kommer att verka för ambitiösare klimatmål och högre mål för förnybar energi inför toppmötet. Det är bra. Men efter att ha tagit del av regeringens officiella position och lyssnat på ett antal ministrar i utskott och EU-nämnden är det fortfarande oklart vad det är Stefan Löfven kommer att säga på toppmötet. Å ena sidan vill regeringen höja målsättningen för utsläppsminskningarna och den förnybara energin. Men å den andra säger regeringen att man trots de låga ambitionerna kan acceptera kommissionens förslag.
Vi har aldrig varit med om att en regering inför en förhandling ställer upp två målsättningar; å ena sidan något högre mål, å den andra acceptera det som ligger på bordet. Därför kan Vänsterpartiet i dagsläget inte acceptera S-MP-regeringens otydliga och otillräckliga hållning.
Europa behöver länder som går före. Därför lägger Vänsterpartiet fram följande mål: EU ska ha nollutsläpp vid senast 2050 och all energiproduktion ska då vara förnybar. Ju fortare vi slår in på rätt bana desto enklare blir omställningen. Till 2030 vill Vänsterpartiet att utsläppen av växthusgaser ska minska med minst 60 procent, jämfört med 1990 och minskningarna ska göras inom Europa. Energiproduktionen ska 2030 bestå av minst 45 procent förnybar energi. Och vi vill ålägga alla verksamheter att energieffektivisera sin verksamhet med 40 procent. Det här ska vara bindande mål som ska genomföras i alla medlemsländer. Vi vill också se en grundläggande reform av EU:s utsläppshandelssystem exempelvis genom att överskottet av utsläppsrätter plockas bort från systemet. Givet att världens utsläpp fortsätter att öka och att Europa historiskt sett står för en stor del av den totala utsläppsmängden är detta att betrakta som minimikrav.
Fullt realistiskt åtagande
Vi vet att våra klimat- och energimålsättningar är långtgående, men de är fullt realistiska samt i linje med vår syn om klimatsolidaritet och vad världen behöver om vi ska förhindra en eskalerande klimatförändring. Men det handlar inte bara om att ta klimatansvar. Att ställa om innebär också en fantastisk möjlighet till att skapa många nya gröna jobb. Enligt EU-kommissionens konsekvensanalys har de nya klimat- och energimålen en positiv nettoinverkan på skapandet av nya jobb i Europa.
Vi delar den analysen och ser våra skarpare mål som ett sätt att skynda på omställningen och möjligheterna att skapa mängder av nya jobbtillfällen i Europa. I dag arbetar ungefär 130 000 personer inom den snabbt växande solenergibranschen i Tyskland; en bransch som har stora möjligheter att växa i Sverige. Danmark är ledande i Europa i produktion av ekologiska livsmedel, något som skapar tusentals jobb både på landsbygden och inom förädling. Här i Sverige har vi stora möjligheter att skapa tusentals gröna jobb inom byggsektorn genom att ge stöd till hållbara renoveringar av till exempel miljonprogrammets bostäder och offentliga lokaler som skolor och äldreboenden. Detta är bara några exempel på hur en omställning går hand i hand med skapandet av nya jobb och en fungerande välfärd.
Bästa sättet främja folkhälsan
Precis som i flera av våra svenska storstäder är dålig luft ett stort problem över hela Europa. Mer än 400 000 européer dör i förtid på grund av dålig luft i Europa. Kostnaderna för de negativa hälsoeffekterna räknas enligt EU-kommissionen i hundratal miljarder euro per år. Det är ofta låginkomsttagare, och därmed många kvinnor, som tvingas leva i dessa smutsiga och bullriga miljöer. Ambitiösare klimatmål är därmed också ett av de bästa sätten att främja folkhälsan och att öka rättvisan.
EU befinner sig i dag i kris. Miljontals människor är arbetslösa. Miljö- och klimatutmaningen är enorm, men ingen tar i dagsläget det fulla ansvaret. EU:s toppmöte är Stefan Löfvens och den nya regeringens första internationella test. Kommer man att vara den pådrivare för klimatomställning som vi tillsammans med Socialdemokraterna och Miljöpartiet talade om i valrörelsen?
I dagsläget är den svenska positionen alldeles för lågt satt och för otydlig. Om det inte sker en tydlig förbättring kommer vi tvingas rösta emot S-MP-regeringens förslag på dagens möte med EU-nämnden. Sverige får inte bli ännu ett EU-land som lovar runt, men håller tunt vad det gäller ambitiösare klimat- och energimål. Vill Stefan Löfven lägga fram högre klimat- och energimål inför toppmötet kan han räkna med Vänsterpartiet. Annars inte.
Jens Holm (V) klimatpolitisk talesperson och ledamot av EU-nämnden
Malin Björk (V) EU-parlamentariker

Sverige ska blir bättre på djurskydd, inte sämre

Jag skriver på DN-debatt om vikten om att förbättra för djuren, inte försämra. Detta som svar på en tidigare artikel. Läs nedan eller hos DN.

Sverige ska blir bättre på djurskydd, inte sämre
Dagens Nyheter, 2014-10-14
Jag delar oron över den ökande köttimporten, men att att tumma på de svenska djurskyddsambitionerna är helt fel väg att gå. Konsekvensen av Åke Rutegårds och Martin Wierups resonemang blir en anpassning till minsta gemensamma nämnaren på EU-nivå. Sverige har i stället ett gott läge att höja ambitionerna inom livsmedelsproduktionen, inte sänka, skriver Jens Holm (V).

Jag delar den oro över den ökande köttimporten till Sverige som Åke Rutegård från köttindustrin och Martin Wierup, professor SLU, ger uttryck för (DN 12/10). Det här gör att det blir allt svårare att ställa krav på den mat som konsumeras i Sverige samt att vi tappar arbetstillfällen till andra länder. De har också rätt i att vi i mycket större utsträckning måste driva på i internationella fora för strängare djurskyddslagstiftning, men att tumma på de svenska ambitionerna är helt fel väg att gå.

Inom EU sätts den fria konkurrensen över allt annat. Detta kan göra det svårt för enskilda medlemsländer att ha högre ambitioner för lagstiftningen. Avskalade gränshinder och en helt fri konkurrens kan vara ett bra sätt att pressa priser, men det medför nästan alltid en press nedåt på progressiv lagstiftning. Ett aktuellt exempel på detta är förhandlingarna om frihandelsavtal med USA och Kanada. Det är därför det behövs en politik som står upp för ambitiös lagstiftning exempelvis avseende djurskydd, folkhälsa och miljö.

Konsekvensen av Åke Rutegårds och Martin Wierups resonemang blir en anpassning till minsta gemensamma nämnaren på EU-nivå. Vi ska sedan ”driva frågor om djurskydd inom EU-systemet”. Men om alla länder får samma ambitionsnivå finns det ju inte längre några föregångare att inspireras av. Just harmonisering, att det blir lika i alla länder, är också problemet med det förslag om gemensam djurskyddslag som just nu diskuteras inom EU-kretsar. Harmonisering är något som industrin av naturliga skäl vill ha. Det garanterar att inget land sticker i väg och har för tuffa lagar, men det lägger samtidigt en våt filt över allt vad progressiv lagstiftning heter.

Rutegård och Wierup vill att djurskyddslagstiftningen ska baseras på vetenskaplig grund och ”riskvärdering”. Självklart är det viktiga parametrar, och det är också ett av skälen till att den svenska djurskyddslagen har utretts. Men när det gäller grundläggande etiska frågor är det inte alltid lätt att säga vad som är det mest vetenskapliga. I svensk djurskyddslag slås det fast att djur ska ges ”möjlighet att bete sig naturligt” (4§). Det är en modig och bra formulering, som direkt knyter an till att djur är levande kännande individer som ska ha rätt att leva just som sådana. Om det när något som är unik med svensk djurskyddslagstiftning så är det just rätten till det naturliga beteendet. Därför är det helt avgörande att vi slår vakt om det kravet och fortsätter att se djuren i första hand som levande individer och inte produktionsenheter.

Annars är det inget originellt att tycka att ens eget land är bäst för djuren. Reser vi till andra jämförbara europeiska länder hör vi liknande argument om hur förträffligt det egna landet är för djuren. För svenskt vidkommande kan det vara värt att komma ihåg att en mängd europeiska länder har kommit längre än Sverige vad det gäller att få stopp för obedövad kastrering av grisar, förbud mot burhållning av värphönor och genomför långt fler djurskyddskontroller än vad vi gör.

Min slutsats är att det snarare är mer som förenar svensk animalieproduktion än särskiljer; även här är den storskalig och industriell och förhållandevis okänsligt utifrån ett djuretiskt perspektiv. Den svenska djurskyddskontrollen bärs upp av ambitiösa och duktiga kontrollanter, men med nuvarande resurser omöjliggörs den djurskyddskontroll som behövs för att säkerställa att djurskyddslagens krav om naturligt beteende verkligen fungerar i praktiken. Den svenska djurskyddslagen är över 20 år gammal och i behov att modernisering. Därför har vår djurskyddslagstiftning utretts och för nästan tre år sedan presenterade regeringens utredare ett omfattande betänkande. Glädjande nog var huvudinriktningen att bygga ut svenskt djurskydd, inte att montera ned.

I regeringsförklaringen lyfte Stefan Löfven upp djurskyddet som ett prioriterat området. Det är positivt, och jag tolkar det som att den nya regeringen nu tänker lägga fram förslaget till ny djurskyddslag, något som har förhalats av den tidigare borgerliga regeringen, och att syftet är att stärka djurskyddslagstiftningen. Och kanske kan det vara så att det är just det som är framtiden för svensk livsmedelsproduktion; att vi erbjuder något annat än industriproduktionen på kontinenten.

Allt talar för att konsumenter och offentliga upphandlare kommer att ställa högre etiska krav på livsmedel i framtiden, både avseende miljö och djurskydd. Sverige borde vara det land som levererar just detta; mat som är djuretisk och hållbar. Med EU:s nya upphandlingsdirektiv ges det dessutom större möjligheter att ställa just sådana krav i uppköpen av mat till offentlig sektor. Sverige har därför ett gott läge att höja ambitionerna inom livsmedelsproduktionen, inte sänka.

Jens Holm (V), riksdagsledamot och miljöpolitisk talesperson och EU-parlamentariker 2006–2009

MP lägger sig platt för katastrofala förbifarten

Jag har ett kort inlägg idag i Expressen om S och MPs olyckliga uppgörelse om Förbifart Stockholm. Läs den där eller nedan.

MP lägger sig platt för katastrofala förbifarten
Expressen, 2014-10-03
Miljöpartiet och Socialdemokraterna har i veckan kommit överens om motorvägsbygget Förbifart Stockholm. De skjuter på byggstarten ett halvår, medan politikerna i Stockholms stadshus och landsting ska komma överens om den framtida fördelningen av intäkterna från trängselskatten. Om inget oförutsett inträffar före den 1 maj ”fortsätter projektet enligt plan”.

MP har alltså gått med på att bygga Sveriges dyraste och kanske miljövärsta motorvägsprojekt någonsin. Varför? Förbifart Stockholm avfärdas av Naturvårdsverket när hela idén med motorvägen är ökad massbilism och växande utsläpp. Förbifarten kommer att sluka en stor del av de framtida resurserna till kollektivtrafiken. Vi ser redan exempel på detta när inte en krona av trängselskattens intäkter sedan 2008 har gått till kollektivtrafiken. Vägar och främst förberedelser av Förbifart Stockholm har slukat allt.

Jag har respekt för att S och MP måste komma överens i viktiga frågor. Men detta innebär att motorvägen ska börja byggas från den 1 maj nästa år. En heltäckande utvärdering utifrån hela regionens sociala och miljömässiga behov samt finansiering av kollektivtrafiken hade varit att föredra innan verkställandet. En sådan utvärdering hade kanske landat i att en motorväg för 30-60 miljarder kronor är viktigare än allt annat. Men den hade också kunnat landa i att utbyggd tunnelbana, tvärlinjer, bussar och kanske sänkt taxa är det viktigaste för de kommande åren.

Det hade varit att ta verkligt ansvar för framtiden. Nu hoppas jag på den växande opinionen mot Förbifarten. Det tycks vara endast så denna sexfiliga miljökatastrof ska kunna stoppas.

Jens Holm, miljöpolitisk talesperson, V

Fel att fokusera på en fråga

Kul att eftervalsdebatten i Flamman nu är i full gång. Jag skriver tillsammans med Ann-Margarethe Livh om att det var ett misstag av Vänsterpartiet att endast fokusera på en fråga i valrörelsen. Läs nedan eller här.

Fel att fokusera på en fråga
Flamman, 2014-09-25
Det var glädjande att vi fick bort regeringen Reinfeldt och att Vänsterpartiet gick framåt i en del städer som Stockholm, Göteborg och Malmö. Det är också positivt att vårt parti fått så många medlemmar under valrörelsen. Men annars finns det tyvärr få saker att glädjas åt med valresultatet från valet den 14 september.

Vänsterpartiet fick 5,7 procent av rösterna, en uppgång med 0,1 procent jämfört med 2010, men en nedgång jämfört med valet 2006, då Vänsterpartiet fick 5,85 procent. I ett läge med en moderatledd regering under åtta år och där S har gått åt höger var det ett gyllene läge för en kraftig framgång för Vänsterpartiet. Varför blev det inte så?

Det är ärligt talat inte helt lätt att svara på varför valet inte gick bra för oss. Vi tycker att vi har gjort en bra valrörelse. Jonas Sjöstedt har varit lysande i många av TV-debatterna. När Stefan Löfven var blek och otydlig var det Sjöstedt som många gånger räddade den rödgröna sidan.

Så, det finns inga enkla misstag som begåtts i så måtto. Vi tror däremot att Vänsterpartiet gjorde ett strategiskt misstag att så hårt fokusera på en enda fråga; vinsterna i välfärden. Det var framgångsrikt i så måtto att vi fick upp frågan på dagordningen. Det var också nödvändigt att markera tydligt att det måste bli ett stopp för privatiseringspolitiken. Men efter att frågan var etablerad, redan i våras, gick partiet aldrig vidare och drev andra frågor. Vänsterpartiet uppfattades av många som ett enfrågeparti.

Vi anser att vi fick rätt i den kritik vi hade innan valstrategin antogs; att det är ett stort risktagande att lägga alla ägg i samma korg.

Enfrågestrategin har motiverats av partiledningen i reklam- och PR-termer; man ska kunna förknippa Vänsterpartiet med EN fråga. Det som sällan sägs är att detta har skett på bekostnad av andra frågor. Frågor som gjort att våra medlemmar har engagerat sig i vårt parti. Att göra PR av politik är enligt oss en riskabel strategi. Det kan fungera i näringslivet; IKEA säljer platta paket, och inget annat. Ryanair billiga flygresor, och inget annat. Men Vänsterpartiet är en folkrörelse. Våra medlemmar och väljare är engagerade i en mängd andra frågor; exempelvis feminismen, kulturen, flyktingpolitiken, HBTQ, internationell solidaritet, bostadsbyggande och klimatfrågan. Alla de frågorna fick stå tillbaka för vinst i välfärden. Om de lyftes upp var det oftast inom ramen för vinstfrågan, inte för att de frågorna var viktiga i sig. För att entusiasmera vänsterväljarna måste fler frågor synas och enfrågestrategin bör överges.

En bortglömd dimension av vinstfrågan är att den väcker många nya frågor. För oss är det självklart att nej till vinst i välfärden skulle fungera som en vägröjare för en bredare offensiv för välfärden. Men den kom aldrig. Istället undrade många vad vinstförbudet egentligen skulle leda till. Ville V förbjuda privata tandläkare, naprapater eller ideellt drivna verksamheter? Det ville vi självklart inte. Men bara det faktum att vi tvingades stå till svars på en mängd frågor gjorde att vinstfrågan inte fungerade som den offensiv den skulle.

Vi tror också att det faktum att en femtedel av våra väljare försvann till Feministiskt Initiativ (V hade störst tapp till FI av alla partier) har att göra med att man uppfattade Vänsterpartiet som enkelspårigt och ibland rent utav tjatigt i vinstfrågan. Sannolikt framstod FI som mer visionärt än Vänsterpartiet.

Vi hoppas att Vänsterpartiets partiledning tar sig an eftervalsanalysen på ett självkritiskt sätt. Nu är det hög tid för att de politikområden som blivit undanträngda återigen kan få en framträdande plats i Vänsterpartiet. Att ensidigt fokusera på vinst i välfärden var effektivt i så måtto att frågan kom upp på dagordningen, men vi ser nu att priset blev för högt och det ledde inte till den valframgång som hade förespeglats. Därför är det hög tid att Vänsterpartiet framöver istället visar på all den bredd och de visioner som ska bära upp detta parti och att enfrågestrategin nu lämnas därhän.

Jens Holm (V), riksdagsledamot Stockholm

Ann-Margarethe Livh (V), gruppledare Stockholm