Röd politik för grön omställning

Läs gärna mitt inlägg i Dagens Arena om regeringens miljösvek och varför vänsterpolitik är det som kan rädda klimatet.

Röd politik för grön omställning
Dagens Arena, 2014-09-11
Att säga att den borgerliga regeringen inte levererat på det socio-ekonomiska området är att slå in öppna dörrar i det här sammanhanget. Men för även miljön har den borgerliga politiken inneburit stora steg tillbaka. Och skattesänkningar och försämrad välfärd är också dålig miljöpolitik.

Flera miljösvek är redan kända. Sommaren 2009 banade regeringen vägen för Nordkalks storskaliga kalkbrott vid Ojnareskogen, norra Gotland. Företaget hade först fått nej, men efter att regeringen ändrat i Miljöbalken så att den s k stopplagen för täktbrytning i områden med höga skyddsvärden togs bort fick Nordkalk tillstånd, något som har överklagats.

Regeringen har luckrat upp strandskyddet i flera omgångar, något som både försämrar allmänheten tillgång till våra sjöar och stränder och ökar anspänningen på miljön. Regeringen har också ändrat så att intäkterna för trängselskatten i Stockholm så att alla pengar till Förbifart Stockholm och andra vägar, och inte ett öre till kollektivtrafiken.

I februari i fjol godkände miljöminister försäljning av vårt överskott på 1,3 miljoner utsläppsrätter till investmentbanken Bank of America.

Regeringen har försvårat för det lokala omställningsarbetet när de har dragit in alla pengar i klimatinvesteringsprogrammet, som skulle bidra till minskade utsläpp i våra kommuner och landsting.

Alliansens slopande av koldioxidskatten för kraftvärme har lett till kraftigt ökad förbränning av kol och fossilgas i flera av våra värmeverk. Avskaffandet förbryllade många eftersom det strider mot principen om att förorenaren ska betala, en princip som regeringen säger sig vara anhängare av.

Av de 300 miljoner kronor miljöministern utlovade inför klimattoppmötet i Warszawa i fjol blev det bara tio miljoner kronor till FNs nya klimatfond. Och något regelrätt klimatbistånd, där pengarna inte tas från det ordinarie biståndet, har regeringen inte budgeterat för överhuvudtaget.

Att regeringen släppt Vattenfall helt vind för våg och hyllat fossiluppköpet Nuon, århundradets sämsta både ekonomiska och miljömässiga affär, är allmänt känt. Mindre bekant är kanske att de har dragit ned de statliga anslagen för marksanering så till den grad att Naturvårdsverket konstaterar att det kommer att ta drygt 100 år tills landets 80 000 miljöförorenade områden är sanerade. Under tiden fortsätter miljöbomberna att ticka vidare.

Om man tycker att jag är selektiv och hård i min dom räcker det med citera rätt ut från regeringens egen höstbudget där de gör en bedömning av arbetet med att uppnå de 16 miljömålen. ”Resterande 14 miljökvalitetsmål bedöms inte vara möjliga att nå till 2020 med i dag beslutade eller planerade styrmedel.” (Regeringens budget 2013, utgiftsområde 20, sid 17).

Nu är det mindre än sex år kvar till året då miljömålen ska vara uppnådda. I de borgerliga partiernas valmanifest finns ingen utsikt till att alla miljömål ska nås.

I måndags kom också Centern med ett utspel att man under nästa mandatperiod ska satsa 170 miljoner på internationella klimatinvesteringar. Vad som egentligen sägs i detta utspel är att om regeringen sitter kvar med C som drivande parti i miljöpolitiken så ska Sverige fortsatt negligera sitt globala klimatansvar.

Sverige har ett historiskt ansvar för de effekter klimatförändringarna medför varje dag för miljontals fattiga. Vänsterpartiet föreslår därför 4 miljarder under en treårsperiod i klimatbistånd utöver ordinarie bistånd.

De borgerliga åtta åren är inget annat än åtta förlorade år för miljön. Detta kan bara lösas genom att vi får en politik för att nå alla 16 miljömål.

Men det finns också en annan dimension av miljöpolitiken. Hur har den borgerliga ekonomiska politiken påverkat våra möjligheter att minska våra utsläpp och skapa ett hållbart samhälle? Vad händer med ett land om man under åtta år sänker skatterna med 140 miljarder kronor?

Vi på vänsterkanten har varit duktiga på att berätta att välfärden urholkas och att klyftorna ökar. Men hur påverkar skattesänkningarna miljön? Med skattesänkningarna minskar en slags konsumtion och en annan ökar. Det är klart att det påverkar våra utsläpp. Är det någon som förvånas över att antalet stora bilar blir allt fler i Sverige, att flygresorna blir allt fler och längre, att det säljs fler vattenskotrar, platt-tv:ar och surfplattor än förr? Kort och gott, att lyxkonsumtionen har ökat.

Detta har skett på bekostnad av den offentliga konsumtionen, antalet anställda i skolan, kvaliteten i äldreomsorgen, öppettiderna på biblioteket och städningen av våra gator och parker.

Vad leder till störst utsläpp, fler Thailandsresor och stadsjeepar eller längre öppettider på biblioteken och fri entré på våra museer? Även om allt vi gör belastar våra begränsade resurser tror jag ändå att de flesta håller med om att kultur, skola och annan verksamhet inom offentlig sektor är snålare med utsläpp än ökad privat konsumtion.

Som parantes kan nämnas att en stor del av utsläppen från den privata konsumtionen inte synliggörs eftersom nästan alla konsumtionsrelaterade utsläpp, som utrikesresor, inte finns med i den officiella statistiken.

Därför är det också en miljöfråga att motsätta sig stora skattesänkningar och värna en större gemensam konsumtion. Ett samhälle där vi anställer fler i äldreomsorgen, serverar vegetarisk och klimatsmart mat i våra skolor, får en kollektivtrafik som fungerar, ett sprudlande kulturliv, fri entré på våra museer, längre öppettider på våra bibliotek samt parker och gator som är rena och prydliga, är en början mot ett välfärdssamhälle med låga utsläpp.

Därför är röd politik bäst för den gröna omställningen.

Jens Holm (V), miljöpolitisk talesperson och riksdagsledamot

Vi vill skydda det brandhärjade området

Jag skriver idag på DN-debatt om att Vänsterpartiet vill skydda det område som drabbades av skogsbranden i Västmanland. Vi har avsatt pengar i vår budget. Med ett regeringensskifte och med Vänsterpartiet i regeringen kan vi se till att det blir verklighet. Läs på DN-debatt eller nedan.

Vi vill skydda det brandhärjade området
DN debatt, 2014-09-08
21 namnkunniga professorer föreslår på DN-debatt 8/9 att det stora brandhärjade området i Västmanland ska skyddas som ett naturreservat. Det är ett mycket bra förslag, som vi i Vänsterpartiet föreslog redan för två veckor sedan (se VLT ”Vi måste lära oss av skogsbranden” 23/8).

Skogsbranden i Västmanland är den största i modern tid i Sverige. Debattörerna har helt rätt i att vi behöver skydda mer skog, inte minst i södra Sverige. Branden i sig är förstås tragisk på många sätt, men det positiva den har fört med sig är möjligheterna att kunna skapa ett stort sammanhängande område där flora och fauna får växa fram utifrån sina naturliga förutsättningar. Idag saknas just detta, när nästan all skogsmark är produktionsskog skapad av de stora skogsbolagen.

Vi noterar att statliga Sveaskog andra privata skogsägare verkar intresserade av att skapa någon form av skydd i området där branden tidigare drog fram. Men ska vi verkligen kunna skydda det eldhärjade området krävs politisk vilja. Professorerna riktar sig mot alla politiska partier, och även till miljöminister Lena Ek. Det är bra, eftersom området naturvård har fått lida hårt av regeringens neddragningar. Ska vi få ett naturskyddat område värt namnet krävs att regeringen anslår extra ekonomiska medel till dagens knappa anslag för skydd av värdefull natur.

Vi i Vänsterpartiet prioriterar miljö och välfärd framför stora skattesänkningar. Därför kan vi avsätta ökade anslag på 1,7 miljarder mer än regeringen för de närmaste tre åren för skydd av natur. Vi har alltså både den politiska viljan och har gjort de ekonomiska prioriteringarna för att kunna skydda det eldhärjade området i Västmanland.

Det är min förhoppning att svenskarna röstar fram en ny majoritet som kan bilda en regering där naturvården prioriteras långt högre än tidigare. Ett skydd av det brandhärjade området i Västmanland kommer då att vara högt på dagordningen.

Jens Holm (V), riksdagsledamot och miljöpolitisk talesperson

Nolltaxa

Vänsterpartiet lägger idag ett konkret förslag om att införa avgiftsfri kollektivtrafik i två län i Sverige, Uppsala län och Örebro. Vi har pengar för detta, och även för att investera i fler bussar och anställa fler chaufförer eftersom vi inte sänker skatterna som regeringen gjort. Tvärt om, vi höjer skatten på det som smutsar ned, bland annat koldioxidskatten. Då får man pengar över till annat. Om detta med nolltaxan faller väl ut vill vi gå vidare och införa det på fler ställen i landet. Visionen är nolltaxa över hela Sverige.

Vi har inspirerats av nolltaxan i Tallin, Estland. Läs gärna min krönika från senaste numret av tidningen RÖTT om just nolltaxan i Tallin. Läs gärna mitt inlägg från Tallinbesöket.

Ett första steg mot nolltaxa vore öppna spärrar
RÖTT, 4/2014
Den 1 januari 2013 införde Tallinn som andra europeiska huvudstad, efter Torshamn, avgiftsfri kollektivtrafik, även kallat nolltaxa. Nu ett drygt år efter införandet kan man dra en del slutsatser av nolltaxan. Resandet har ökat med nästan tio procent i kollektivtrafiken. I mindre välbeställda områden, har resandet ökat mer än så.

Första kvartalet efter nolltaxans införande gick bilresandet i Tallinn ned med 15 procent och bilresandet är fortfarande mindre idag, även om man sannolikt inte ligger kvar på samma låga nivå. Enligt undersökningar som utförts av Tallin stad är resenärerna nöjda med nolltaxan. Man tycker också att komforten har blivit bättre och att trygg-heten har ökat i resandet.

Nolltaxan gäller endast för de som är skrivna i Tallinn. Och det här är också den främsta finansieringskällan till reformen. Tallinn stad har fått ungefär 15  000 nya invånare sedan införandet av nolltaxa (Tallinn har drygt 400 000 invånare). Man räknar med att för varje tusental invånare får man in en miljon euro i skatte-intäkter årligen.

Sedan den 1 januari 2014 har man också kraftigt höjt p-avgifterna i Tallinns innerstad, något som ger betydande summor till kollektivtrafiken.

Och på tal om finansiering så finansierades kollektivtrafiken med nästan 70 procent redan innan nolltaxan infördes.  Då hade man också många olika avgiftsnedsättningar eller avgiftsbefrielser. Pensionärer och ungdomar reste exempelvis helt gratis. Ett av argumenten för nolltaxan var; om vi redan nu har en sådan stor skattefinansiering varför inte löpa linan fullt ut och skattefinansera hela trafiken?

Det finns förstås stora både sociala och miljömässiga fördelar med nolltaxa. I Vänsterpartiet vill vi fördubbla resandet med kollek-tivtrafiken och då är en avgiftsfri kollektivtrafik ett väldigt viktigt styrmedel. Vi har infört avgiftsfri kollektivtrafik i orter som Kiruna, Avesta och Hallstahammar. Men detta är mindre orter. Det vore spännande att kunna införa nolltaxa i ett större område, för att visa att det går.

I Vänsterpartiets budget till riksdagen avsätter vi därför 4,5 miljarder kronor för de kommande tre åren för att kunna genomföra nolltaxa i två län i Sverige. Den riktigt stora utmaningen skulle förstås vara nolltaxa i Stockholm. I dag finansieras kollektivtrafiken i Stockholm till hälften med skattemedel. Biljettintäkterna handlar om cirka 6,5 miljarder kronor per år. Det är alltså en rätt betydande summa. Men jag är rätt säker på att det går om man vill, men det kommer att ta en del tid.

Ett första steg i Stockholm vore att underlätta resandet genom öppna spärrar, lägre taxor och avgiftsfritt för vissa grupper, inte minst barn/ungdomar. Det är reformer som borde införas snarast efter en rödgrön valseger i höst. Men siktet borde vara att fortsätta  arbeta för införandet av nolltaxa.

När jag reser tillbaka till Tallinn om några år är jag rätt säker på att nolltaxan finns kvar. Jag skulle inte heller bli förvånad om nolltaxan har spridit sig till fler städer och kommuner.

Jens Holm
miljöpolitisk talesperson ( V)

Vi måste ta ansvar för framtidens katastrofer

Läs gärna min debattartikel i Dagens ETC, idag: Vi måste ta ansvar för framtidens katastrofer.

Vi måste ta ansvar för framtidens katastrofer
Dagens ETC, 2014-09-05
Branden i Västmanland ser nu ut att vara under kontroll. Då kan vi fortsätta som vanligt. Eller? Nej, nu är det dags att dra lärdomar av det som skett och se till att vi gör allt vi kan för att stå rustade mot framtida katastrofer, skriver Jens Holm (V).

Regeringen vill nu utreda räddningsinsatsen av skogsbranden. Det kan vara bra att utreda insatsen i sig, men inom området naturkatastrofer och extrema väderhändelser är det tämligen välutrett. Att vi kan vänta oss fler skogsbränder och överlag mer av extremt väder har konstaterats av ett flertal tunga utredningar, både i Sverige och internationellt. I dagsläget ser vi hur stora delar av Halland drabbas av akut översvämning, även det en plågsam påminnelse av vad som kan bli vanligare med ett förändrat klimat. En av slutsatserna från Klimat- och sårbarhetsutredningen (SOU 2007:60) var just att vi måste göra mycket mer för att anpassa Sverige till ett förändrat klimat.

Nästan allt återstår att göra för att Sverige på allvar ska kunna anpassa samhället till ett förändrat klimat. Det handlar om att värna samhällets viktigaste funktioner som dricksvattenförsörjning och tillgång till elektricitet, hur vi planerar våra städer samt hur vi i framtiden ska producera våra livsmedel och bedriva ett hållbart skogsbruk. Ska anpassningen verkligen komma i gång behövs ökade statliga resurser och en bättre koordinering.

Enligt rapporten ”Kommunernas arbete med klimatanpassning” (2012) från Sveriges kommuner och landsting anser ”en stor andel” av de tillfrågade kommunerna att de har för dåligt underlag för att kunna klimatanpassa sin kommun. Ett flertal kommuner har tagit fram lokala handlingsprogram för klimatanpassning, vilket är bra. På nationell nivå saknas dock ett handlingsprogram med nationella målsättningar för klimatanpassningen. Det finns inte heller en myndighet i Sverige med det samlade ansvaret för klimatanpassning. Det nationella kunskapscentrat för klimatanpassning vid SMHI är ett vällovligt initiativ, men har idag inte resurser och kapacitet för att spela den rollen.

Dessvärre har regeringen efter åtta år vid makten fortsatt att dra den viktiga frågan om att ställa om vårt samhälle till ett förändrat klimat i långbänk. Det är oacceptabelt. Vänsterpartiet vill därför ha en myndighet med det samlade ansvaret för klimatanpassningen samt en nationell handlingsplan för klimatanpassningen i Sverige. Vi avsätter mer pengar än regeringen i direkt klimatanpassningsstöd till våra kommuner och länsstyrelser. Vi vill dessutom inrätta Klimatprogrammet: en nationell investeringsfond för klimatinvesteringar i våra kommuner och landsting. Pengarna ska gå till minskade utsläpp och klimatanpassning. Vi avsätter en miljard per år, pengar som ökar ytterligare med lokal och regional medfinansiering.

Vi vill att mer pengar av försvarsmaktens budget ska gå till förebyggande arbete och klimatanpassning – mindre pengar till Jas. Försvarets försäljning av de tio helikoptrarna Vertol, utmärkta för just skogsbrandsbekämpning, i december 2012 är bara ett av flera exempel på hur vi idag har fått ett försvar som spelar en allt mindre roll för krisberedskapen. Det är fel. Försvarets stora utmaningar i framtiden är just ett förändrat klimat och mer av extrema väderhändelser.

Avseende de direkta hoten från skogsbränder behövs ett skonsammare skogsbruk, med mer varierad skog. Med en mer skoglig mångfald får vi ett bättre skydd mot framtida stormar eller bränder. Mer skog behöver också skyddas i form av till exempel naturreservat eller nationalparker. Vänsterpartiet har avsatt 1,7 miljarder kronor mer än regeringen för skydd av natur för de kommande tre åren. Många hotade växt och djurarter är beroende av störningar som skogsbränder. Därför krävs ökade statliga anslag för att ersätta intresserade skogsägare för ett framtida omfattande skyddat område i de aktuella brandhärjade skogarna i Västmanland. Vi behöver också bättre kontroll över de verksamheter som bedrivs i skogen. Innan ett företag startar en avverkning eller påbörjar markarbete måste de stämma av med en ansvarig myndighet så att man t.ex. inte riskerar nya bränder. Dagens devis för skogsbruket – och det av regeringen mycket omhuldade – ”frihet under ansvar” riskerar leda till ”frihet men inget ansvar”.

Det är hög tid att ta det förändrade klimatet på största allvar. Allt annat är att utsätta oss och våra framtida generationer för stora risker. Vänsterpartiet är beredda att axla det ansvaret. Frågan är hur länge till regeringen Reinfeldt tänker fortsätta att stoppa huvudet i sanden?

Jens Holm, Miljöpolitisk talesperson, Vänsterpartiet

Vänsterpartiets politik för hållbar konsumtion

Jag skriver idag hos Ecoprofile om varför miljöengagerade borde föredra mer av gemensam konsumtion framför privat. Läs där eller nedan.

Vänsterpartiets politik för hållbar konsumtion
Ecoprofile, 2014-09-04
Jag vet inte hur många miljödebatter jag varit med på där alla – från vänster till höger – varit överens om att vi alla måste ta vårt miljöansvar. Vi ska leva som vi lär, walk the talk och så vidare. Fortsättningen på det brukar handla om att vi ska konsumera hållbart. De som är lite extra radikala kanske till och med vågar säga att vi ska konsumera mindre, inte mer.

Men det där är i ärlighetens namn bara början på miljöarbetet. Nio miljoner konsumenter i Sverige kommer aldrig att kunna ställa om Sverige, ej heller sju miljarder i världen. Det behövs politiska beslut för att ställa om. Det är min bestämda uppfattning att om vi inte tar ett gemensamt ansvar kommer vi inte klara detta. Ja, då går jorden under. Inte minst som förälder är det en uppfattning skaver och oroar.

Medveten konsumtion i all ära, men det är genom en grundläggande förändring av det ekonomiska systemet vi kan lösa problemet med en allt varmare värld. Det är lätt att vara svepande i sådana här sammanhang. Som vänsterpolitiker kan man lätt skylla på kapitalismen och säga att med dess avskaffande kommer allt att lösa sig. Så, för att vara väldigt konkret hade jag tänkt att bara tala om en del av problemet med det ekonomiska system som vi lever under; offentlig och privat konsumtion.

Vad händer med ett land om man under åtta år sänker skatterna med 140 miljarder kronor? Jo, vi på vänsterkanten har varit duktiga på att berätta att; a) välfärden urholkas och våra skolor sjunker som stenar i mätningarna, b) att de är höginkomsttagarna i Danderyd och Vellinge som är de stora vinnarna, låginkomsttagarna har fått litet och de som inte jobbar har fått mindre och c) att skattesänkningarna har spätt på ojämställdheten när männen fått mer än kvinnorna.

Väldigt viktiga synpunkter att föra fram. Men hur ofta har vi som brinner för miljöfrågorna problematiserat hur skattesänkningarna påverkar miljön? De gångerna är tyvärr lätträknade. Det är konstigt, särskilt med tanke på att skattesänkningarna ökar en slags konsumtion och minskar en annan. Det är klart att det påverkar våra utsläpp. Är det någon som förvånas över att antalet stora bilar blir allt fler i Sverige, att flygresorna blir alltfler och längre, att det säljs fler vattenskotrar, platt-tv, surfplattor och så vidare än förut? Kort och gott, att lyxkonsumtionen har ökat. Detta har skett på bekostnad av den offentliga konsumtionen, antalet anställda i skolan, kvaliteten i äldreomsorgen, öppettiderna på biblioteket, städningen av våra gator och parker m m.

Vad leder till störst utsläpp, fler Thailandsresor och stadsjeepar eller längre öppettider på biblioteken och fri entré på våra museer? Även om allt vi gör belastar våra begränsade resurser tror jag nog ändå att de flesta håller med om kultur, skola och annan verksamhet inom offentlig sektor är snålare med utsläpp än ökad privat konsumtion. Som parantes kan nämnas att en stor del av utsläppen från den privata konsumtionen inte synliggörs eftersom nästan alla konsumtionsrelaterade utsläpp liksom utrikesresorna inte finns med i den officiella statistiken.

Därför är det också en miljöfråga att motsätta sig stora skattesänkningar och värna en större gemensam konsumtion. Miljörörelsen borde kunna göra gemensam sak med alla vi som säger att skatt efter bärkraft är en bra princip samt att det är bra att låta det offentliga växa på det privatas bekostnad. Med detta kan vi lägga grunderna för ett annat ekonomiskt system. Exakt hur det ska se ut kommer vi säkert vara oense om.

Men ett samhälle där vi anställer fler i äldreomsorgen, serverar vegetarisk och klimatsmart mat i våra skolor, får en kollektivtrafik som fungerar, ett sprudlande kulturliv, fri entré på våra muséer, längre öppettider på våra bibliotek samt parker och gator som är rena och prydliga, ja det är en början mot ett välfärdssamhälle med låga utsläpp.

Valet den 14 september borde handla om just det; hur vi bygger ett välfärdssamhälle med minsta tänkbara utsläpp.

Jens Holm (V), miljöpolitisk talesperson, riksdagsledamot

Öppet brev till Lena Ek

Se mitt öppna brev ”Dags att debattera miljö” till miljöminister Lena Ek nedan eller läs det hos Miljöaktuellt. Det är hög tid att miljöfrågorna kommer upp på dagordningen i valrörelsen.

Dags att debattera miljö
Öppet brev till Lena Ek
Miljömagasinet, 2014-08-29
Hej Lena, Både du och jag är aktiva i politiken för att vi vill ha en bättre miljöpolitik. Vi satt båda i EU-parlamentet och förhandlade om nya utsläppskrav för personbilar, nytt klimatpaket och nya kemikalieregler. Vi nådde vissa framgångar, även om man skulle ha behövt gå mycket längre.

Jag noterar att du verkar nöjd med den borgerliga regeringens resultat på miljöområdet. Det tycker jag är mycket märkligt. Du och regeringen skriver själva i er budget från i höstas att regeringen inte kommer att nå 14 av våra uppsatta 16 miljökvalitetsmål. Hur kan man då vara nöjd?

Låt mig ta några exempel.

De är de fattiga som här och nu drabbas av våra och den rika världens utsläpp. Vi i Vänsterpartiet har flera gånger föreslagit ambitiösare klimatmål för Sverige och EU. Det har Centern röstat emot. I november 2013 utlovade du 300 miljoner kronor till FNs nya klimatfond. Alldeles för lite pengar, men nu visar det sig att inte ens den summan kommer betalas ut till klimatfonden. Vänsterpartiet vill ha ett klimatbistånd som är finansierat med nya additionella medel (det ska inte tas från det ordinarie biståndet). Du och regeringen motsätter er detta. Varför sviker ni världens fattiga, Lena Ek?

Du är nöjd över att Centern i regeringsförhandlingarna fått igenom en förlängning av den s k supermiljöbilspremien och en utredning som ett mer utvecklat system för miljöbilar. Det är ett litet steg framåt, men efter åtta år vid makten tänker ni fortsätta att utreda. Och 75 miljoner kronor per år till laddstolpar för elbilar är bättre än inget, men det innebär inte den storskaliga utbyggnad som behövs för att vi ska kunna resa med elbilar. Hur kommer det sig att det säljs lika många elbilar i Sverige som det görs på ett par veckor i Norge? Jo, norrmännen har förstått att satsa på elbilarna.

Elbilar i all ära, men de kan inte få ned alla utsläpp från transportsektorn. Vi måste göra det enklare och billigare för människor att resa kollektivt. Under er tid vid makten har det gått åt helt fel håll; det har blivit dyrare och krångligare. Staten måste skjuta till mer resurser för att öka resandet med buss och tåg. Varför gör ni så lite?

Den 21 februari 2013 sålde regeringen det svenska överskottet på 1,3 miljoner utsläppsrätter till investmentbanken Bank of America. Det här innebär att 1,3 miljoner ton koldioxid nu kan släppas ut någon annanstans. Dina expertmyndigheter, Energimyndigheten och Naturvårdsverket, avrådde från försäljning av dessa utsläppsrätter. Lena Ek, hur ska vi kunna ha trovärdighet för en regering som gör svenska folkets klimatansträngningar till en penningtransaktion?

Köttkonsumtionen har ökat med 40 procent sedan 1990. Detta leder till ökade utsläpp och att fler djur dödas. Vänsterpartiet har flera gånger lagt fram konkreta förslag för minskad köttkonsumtion. Vi vill t ex att skolorna ska få stöd för att ha vegetariska dagar och att vi ska anta en handlingsplan för minskad köttkonsumtion. Det har den borgerliga regeringen motarbetat. Varför, Lena Ek?

Skattesänkningar, privatiseringar och avregleringar har varit de bärande idéerna bakom den borgerliga regeringens politik. Tyvärr drabbar det också miljön. Vi skulle behöva ta ut högra miljöskatter för att minska utsläppen och få in större intäkter till miljöarbetet. Istället har ni både sänkt koldioxidskatten och avskaffat skatten på handelsgödsel. De stora avregleringarna som ni genomfört inom infrastrukturområdet har försvårat långsiktig planering och ett bra underhåll av våra järnvägar.

Lena Ek, jag är besviken på dig och den borgerliga regeringen. Er tid vid makten har inneburit åtta förlorade år för miljön. Istället för miljöansvar fortsätter ni att sänka skatter och tro att marknaden ska lösa våra stora utmaningar.

Nu är det dags för väljarna att bestämma sig. Hittills har det varit alldeles för tyst om miljön i valrörelsen. Därför utmanar jag dig på en förutsättningslös debatt om vilka som bäst värnar vår miljö. Hör av dig så kan vi bestämma tid och plats för debatten.

Slut med prat, vi vill ha resultat – för miljön.

Jens Holm (V), miljöpolitisk talesperson och riksdagsledamot

Vi måste lära oss av skogsbranden

Läs gärna min och Vasiliki Touplakis inlägg i Västmanlands läns tidningar. Där eller nedan.

Vi måste lära oss av skogsbranden
VLT, 2014-08-23
Skogsbranden i Västmanland är den största i modern tid i Sverige. Enorma belopp har gått förlorade och uppskattningsvis 14 000 hektar, mestadels skog, har eldhärjats. Det enda positiva i detta är att skogsbränder ger förutsättningar för en omfattande biologisk mångfald med mängder av livsmiljöer som idag saknas i våra skogar. Statliga Sveaskog planerar redan att göra ekopark av en del av sin skogsmark i det eldhärjade området där ett antal olika skogsägare finns. Det är också glädjande att Naturvårdsverket är bredda att köpa/byta skog från en privat skogsägare för att kunna skydda delar av det eldhärjade området.

Men vi hoppas att man kan bilda ett naturreservat av ett större sammanhängande område där det har brunnit. Och för att det verkligen ska bli av och för att vi ska få ett naturskyddat område värt namnet krävs att regeringen anslår extra medel till dagens knappa anslag för skydd av värdefull natur. Detta för att försäkra att redan planerade skogsskydd inte skjuts upp. De enskilda skogsägarna som vill samarbeta måste också kunna räkna ersättning. Vänsterpartiet har därför avsatt ökade anslag på 1,7 miljarder mer än regeringen för de närmaste tre åren för skydd av natur.

Vi måste också göra vad vi kan för att förhindra framtida bränder och andra naturkatastrofer. Att vi kan vänta oss fler skogsbränder och överlag mer av extremt väder har konstaterats av ett flertal tunga utredningar, både i Sverige och internationellt. En av slutsatserna från Klimat- och sårbarhetsutredningen (SOU 2007:60) var just att vi måste göra mycket mer för att anpassa Sverige till ett förändrat klimat. Risk för fler och mer omfattande skogsbränder togs upp i både det betänkandet samt i rapporten ”Skogsbränder under ett förändrat klimat – en forskningsöversikt för ökad brandrisk i våra skogar” från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap.

Nästan allt återstår att göra för att Sverige på allvar ska kunna anpassa samhället till ett förändrat klimat. Det handlar om att värna samhällets viktigaste funktioner som dricksvattenförsörjning och tillgång till elektricitet, hur vi planerar våra städer samt hur vi i framtiden ska producera våra livsmedel och bedriva ett hållbart skogsbruk. Ska anpassningen verkligen komma i gång behövs ökade statliga resurser och en bättre koordinering.

Vi vet vad vi har att vänta i framtiden. Vad gör regeringen i det här läget? Dessvärre alldeles för lite. Det är hög tid för en regering som tar ansvar för framtida naturkatastrofer och extrema väder. Vänsterpartiet vill därför ha en myndighet med det samlade ansvaret för klimatanpassningen. Vi vill ha en handlingsplan för klimatanpassningen i Sverige som ska kunna understödja det viktiga arbete som bedrivs i många kommuner och landsting. Vi avsätter mer pengar än regeringen i direkt klimatanpassningsstöd till våra kommuner och länsstyrelser. Vi vill dessutom inrätta Klimatprogrammet; en nationell investeringsfond för klimatinvesteringar i våra kommuner och landsting. Pengarna ska gå till minskade utsläpp och klimatanpassning. Vi avsätter en miljard per år, pengar som ökar ytterligare med lokal och regional medfinansiering.

Det är hög tid att vi drar lärdomar av skogsbranden och att vi gör vad vi kan för att förhindra framtida katastrofer.

Vasiliki Tsouplaki (V), kandidat till riksdagen Västerås
Jens Holm (V), miljöpolitisk talesperson

Cyklingens tid är nu – om vi vill

Artikel i Bicycling 6/2014. Läs den nedan.

Cyklingens tid är nu – om vi vill
Bicycling 6/2014
Jag antar att jag inte är den förste att undra hur det kommer sig att invånarna i Köpenhamn tar cykeln till jobbet och skolan ungefär fyra gånger så ofta som de som bor i Stockholm. Det kan väl inte enbart bero på att Köpenhamn ligger lite längre söderut och antagligen har något bättre klimat än sin svenska huvudstadsmotsvarighet?

Som politiker fick jag en del av svaret när jag öppnade Trafikverkets ”Nationell plan för transportsystemet 2014-2025”. Trafikverket är den statliga myndighet som har ”långsiktig planering av transportsystemet” som sin huvuduppgift. Hur står sig cyklingen i transportsystemet, kan man undra? I planen finns uppskattningsvis 200 namngivna infrastrukturprojekt upptagna på de sju sidorna i första bilagan. Projekten får fram till 2025 dela på 522 miljarder kronor i infrastruktursatsningar. Hur många av projekten går till cykelinfrastruktur? 200? 20? Nej. Ta bort en nolla till. Endast 2 st. Och av de 522 miljarderna är det blott några hundra miljoner kronor som är avsatta till dessa två cykelinvesteringar.

Cykling är helt enkelt inte en del av den grundläggande infrastrukturen i Sverige. I andra länder, som Danmark, har man länge arbetat mycket mer målmedvetet för att underlätta för människor att cykla. Men när vår expertmyndighet på området i Sverige lägger fram sitt förslag till de framtida infrastruktursatsningarna spelar cykling en helt obetydlig roll.

Cykling borde förstås ses ett självklart kommunikationsmedel i Sverige. Betänk också de enorma miljö- och hälsovinsterna vi får om fler kan cykla istället för att köra bil. Detta är ingen utopi. De flesta bilresorna i Sverige är korta resor med endast en person i bilen. Med ett antal underlättande åtgärder: nya och trygga cykelbanor, bra skyltning, cykelparkeringar och bättre vägröjning (bort med glas och annat vasst som river upp våra däck), så skulle tröskeln förstås bli lägre för den som väljer mellan bilen och cykeln.

Kanske håller det på att hända något även i Sverige. Jag cyklar varje morgon från Enskede, södra Stockholm till riksdagen. Min helt ovetenskapliga iakttagelse är att otroligt många fler cyklar nu jämfört med för, låt säga, tio år sedan. Ibland ligger vi cyklister på ett långt led på Skanstullsbron, vidare upp för Götgatan. På vår vänstra sida en lång kö av nästan helt stillastående bilar. Vi cyklister rullar istället på rätt så bra.

Så kanske håller vi på att bli lite mer som Köpenhamn och Danmark. Jag hoppas verkligen det. Men då måste vi politiker göra vad vi kan för att underlätta det hälsosamma, miljövänliga och kostnadseffektiva transportmedlet cykling. Och här finns det massvis att göra. Allt från att se till att bättre cykling blir en bärande del av de framtida infrastrukturinvesteringarna till bra skyltning och vägröjning.

Det är inte så ofta vi politiker är överens. Men kanske kan ökad cykling just bli en sådan. Från vänster till höger vill vi väl alla att utsläppen ska minska, folk ska må bättre och att vi ska komma fram i tid?

Cyklingens tid är nu – om vi vill.

Jens Holm (V), miljöpolitisk talesperson och riksdagsledamot

En socialist bör rösta socialistiskt

Igår skrev ETCs Johan Ehrenberg att han kommer att rösta på MP i EU-parlamentsvalet. Det får han förstås göra. Men jag tycker han gör fel. En socilist borde rösta på Vänsterpartiet. Det är kritiker som verkligen kan göra skillnad för miljön. En union som förhindrar medlemsländerna att föra en progressiv politik måste kritiseras. Läs mitt svar i ETC eller nedan. 

En socialist bör rösta socialistiskt
ETC, 2014-05-23

Johan Ehrenberg får förstås rösta på vilket parti han vill. Men han har fel när han skriver att MP i egenskap av att de släppt EU-motståndet kan driva klimatpolitiken med ”en helt annan trovärdighet”. Jag är den förste att hålla med om att MP har en bra klimatpolitik, men det är också som Ehrenberg konstaterar att i Sveriges riksdag har Vänsterpartiet föreslagit mer långtgående klimatmål och avsevärt mer pengar till klimatinvesteringar. Men blir man inte bättre på klimatpolitik i EU om man bejakar EU istället för att vara motståndare? Nej, jag tror snarare tvärt om.

Johan Ehrenberg är en varm anhängare av förnybar energi. Det är – som bekant – vi också. I Sverige var Vänsterpartiet (tillsammans med S och C) med och införde det s k elcertifikatsystemet för förnybar energi. Alla som producerar förnybart i lite större omfattning kan räkna med att de stora energibolagen köper upp energin i form av elcertifikat. Detta är välfungerande system som borde byggas ut och kompletteras med direkta stöd. Men nu vet vi inte hur det kommer att gå. Och det är EUs fel. EU-domstolen håller nämligen på att granska det svenska elcertifikatsystemet efter en anmälan av ett åländskt företag. Och i januari i år kom EU-domstolens generaladvokat (Mål C 573/12) med ett utlåtande där man säger att det svenska systemet med elcertifikat strider mot EUs princip om fri rörlighet för varor och tjänster. Om svenska företag har rätt till elcertifikat måste andra europeiska företag också ha det. Skulle generaladvokatens beslut gå igenom i den högsta instansen, EU-domstolen, skulle det sannolikt få helt förödande konsekvenser för vårt elcertifikatssystem och därmed för utbyggnaden av den viktiga förnybara energin. Här kan tilläggas att domstolen i de flesta fall följer generaladvokatens förslag.

Förnybar energi i ett land står mot principen om en fri marknad i EU. Vilket ska väga tyngst? För en socialist, klimataktivist och EU-kritiker borde svaret förstås vara att marknaden aldrig ska få förhindra länder att gå före på miljöområdet.

Vi kan ta ett annat exempel. Både jag och Johan Ehrenberg brinner för egen el. Och Ehrenberg känner väl till att den borgerliga regeringens förslag på området med ett skatteavdrag istället för regelrätt nettodebitering är uselt. Ehrenberg känner också till att regeringen motiverar sitt förslag med att de är förhindrade av EUs momslagstiftning att lägga fram ett förslag om nettodebitering. Jag tycker förvisso att regeringen borde lägga fram det ändå (och ett par EU-länder har ju nettodebitering), men vi ser att EUs momslagstiftning försvårar, inte underlättar, ett progressivt förslag om nettodebitering. Återigen; EU-harmonisering står mot progressiv miljöpolitik i medlemsländerna. Här behövs EU-kritiker som just tar upp det bisarra att progressiv klimatpolitik förhindras av EU.

Det här är inga enskilda exempel. Inom EU råder marknadsfundamentalismen. Den är inskriven i EUs fördrag. När jag gick igenom domstolens domar under en femårsperiod från 2004 i fall där miljö stod mot den inre marknaden vann marknaden varje gång. Ja, i alla 19 fall. 19-0 till marknaden alltså (se gärna min bok ”EU inifrån” sid 48). Sedan dess har domstolen dömt ett fåtal gånger till miljöns fördel, men inriktningen är fortfarande klar. Marknaden är överordnad progressiv miljöpolitik. Som bekant gäller det också för arbetsrätten och andra viktiga värden.

Vänsterpartiet vill förstås ändra på allt detta. Vi vill ha ett socialt protokoll för att garantera arbetsrätten och förhindra lönedumpning. Vi vill ha en miljögaranti som tydligt slår fast att miljö alltid måste vara överordnad marknadskraven. Vi vill ändra detta på EU-nivå. Om vi inte skulle vara bakbundna av EUs marknadsfundamentalism skulle vi förstås ha bättre möjligheter att föra en mer progressiv politik.

Dessutom kompromissar vi inte med vår välfärd. Varken den eller miljön är till salu.

Det tycker jag är rätt goda argument för en socialist att rösta just socialistiskt.

Jens Holm (V), riksdagsledamot

För en progressiv offentlig upphandling

Så här gör vi den offentliga upphandlingen rättvis och miljöinriktad. Läs mitt, Ann-Margarethe Livhs och Malin Björks inlägg i Dagens Samhälle idag. Läs det där eller nedan (obs, inte den rubrik jag skulle ha valt).

Låt inte Alliansen bromsa EUs krav på kollektivavtal
Dagens Samhälle, 2014-05-20

Den offentliga upphandlingen av varor och tjänster i Sverige omfattar över 600 miljarder kronor, eller mer än 15 procent av landets BNP. Det är stora summor pengar som måste användas så att de garanterar kvalité, hållbar utveckling och respekterar fackliga rättigheter.

Vi måste därför säkra att den svenska implementeringen av EU-direktivet, det vill säga genomförandet av den nationella lagstiftningen, om offentlig upphandling blir glasklar.

Det gamla EU-direktivet fastslog i princip att det lägsta priset alltid måste väljas. Det gjorde det svårt för landsting och kommuner att ställa kvalité- och miljökrav i sin upphandling. Inte heller gavs möjlighet att kräva att företagen som anlitades skulle ha kollektivavtal för sina anställda. I Sverige valde regeringen att dessutom tolka direktivet extremt hårt. I den vetenskapliga rapporten Upphandling och arbete i EU (Ahlberg/Bruun, Svenska institutet för europapolitiska studier, 2010) konstaterades att Sverige ”i mindre grad än i Danmark, Finland, Frankrike och Tyskland betonat möjligheten att beakta sociala hänsyn vid tilldelningen av kontraktet”. De noterade också att bland orsakerna till detta fanns ”en brist på politisk vilja att utnyttja de möjligheter som finns samt låg motivation hos konkurrensmyndigheterna att driva frågan”.

Med andra ord är det avgörande vilken regering som lägger fram propositionen för den svenska implementeringen. Regeringen Reinfeldt, som sett till att Sverige haft den sämsta tolkningen av det förra dåliga direktivet, kommer inte att klara av denna uppgift. Det behövs en röd/grön regering som lyssnar till den samlade fackliga rörelsen. Nyligen krävde ordförandena för LO, TCO och SACO i en gemensam debattartikel (Dagens Samhälle 9/4) att den nya lagstiftningen utformas så att all upphandling bland annat ställer krav på kollektivavtal för de anställda som utför arbetet och respekt för ILO:s kärnkonventioner.

Vi anser dessutom att en ny svensk lagstiftning bör fastslå att meddelarskydd ska gälla alla anställda. Det vill säga rätten att larma medier om missförhållanden utan risk för repressalier från arbetsgivaren. Den nya lagstiftningen måste också vara tydlig vad gäller miljö och hållbarhetsprinciper och till exempel klargöra att man i upphandlingen också kan kräva rättvisemärkning, ekologiska produkter och god djurhållning.

Stockholms stad måste också anta en ny policy med tydligare kriterier för den konkreta upphandlingen. Också här behövs ett maktskifte. Ett Stockholm styrt av röd/gröna partier borde snarast anta en ny policy som tar sin utgångspunkt i Vänsterpartiets och Miljöpartiets reservationer i fullmäktige vid det senaste beslutet om upphandlingspolicy.

Med en sådan ny policy gör staden det också möjligt att ha kriterier som skulle gynna utförare som till exempel har miljö- eller hållbarhetsprinciper för sin produktion, har kvalitetssäkrad och transparent policy för att återinvestera vinster, som gynnar kommunen genom att till exempel hålla med ungdomspraktikplatser eller annan arbetsintegrering, som består av brukare/konsumenter organiserade i kollektiv i form av exempelvis pensionärsorganisationer. Dessutom bör man så långt som möjligt, av klimatskäl, eftersträva upphandling i närområdet.

Vi avvisar dessutom regeringens nedläggning av Miljöstyrningsrådet, våra upphandlares rådgivningsorgan för en progressiv upphandling. Det är för oss helt obegripligt hur regeringen kan lägga ned denna välfungerande och mycket uppskattade verksamhet. Med Vänsterpartiet i en framtida regering kommer Miljöstyrningsrådet att återinrättas.

Det är också viktigt att ha tillräckligt med personal på upphandlingsenheten. Annars är risken stor att det alltid blir stora upphandlingar som gynnar storföretag, som ibland också kan vara ägda av riskkapitalbolag. Med mer personal på upphandlingsenheten ges större möjlighet för småföretag, kooperativ och värderingsbaserade organisationer. Stockholms stad kan också lära mer av andra kommuner i vår region som kommit betydligt längre i de här frågorna.

Allt hänger ihop. Beslut om regler för offentlig upphandling i EU lägger fast ramarna för regeringens förslag och riksdagens beslut. I förlängningen handlar det också om kommunernas egna aktiva val att agera sunt och klokt i upphandlingen. På alla nivåerna är det avgörande vem som sitter vid makten. Och det är i år som vi väljer.

En progressiv majoritet i EU-parlamentet kan bli ett faktum den 25:e maj. Rödgrönt styre i Sverige och i Stockholm kan bli verklighet den 14:e september.

Ann-Margarethe Livh, gruppledare (V) Stockholms stad
Jens Holm, riksdagsledamot (V), Stockholm
Malin Björk, etta på Vänsterpartiets lista till EU-parlamentet