En socialist bör rösta socialistiskt

Igår skrev ETCs Johan Ehrenberg att han kommer att rösta på MP i EU-parlamentsvalet. Det får han förstås göra. Men jag tycker han gör fel. En socilist borde rösta på Vänsterpartiet. Det är kritiker som verkligen kan göra skillnad för miljön. En union som förhindrar medlemsländerna att föra en progressiv politik måste kritiseras. Läs mitt svar i ETC eller nedan. 

En socialist bör rösta socialistiskt
ETC, 2014-05-23

Johan Ehrenberg får förstås rösta på vilket parti han vill. Men han har fel när han skriver att MP i egenskap av att de släppt EU-motståndet kan driva klimatpolitiken med ”en helt annan trovärdighet”. Jag är den förste att hålla med om att MP har en bra klimatpolitik, men det är också som Ehrenberg konstaterar att i Sveriges riksdag har Vänsterpartiet föreslagit mer långtgående klimatmål och avsevärt mer pengar till klimatinvesteringar. Men blir man inte bättre på klimatpolitik i EU om man bejakar EU istället för att vara motståndare? Nej, jag tror snarare tvärt om.

Johan Ehrenberg är en varm anhängare av förnybar energi. Det är – som bekant – vi också. I Sverige var Vänsterpartiet (tillsammans med S och C) med och införde det s k elcertifikatsystemet för förnybar energi. Alla som producerar förnybart i lite större omfattning kan räkna med att de stora energibolagen köper upp energin i form av elcertifikat. Detta är välfungerande system som borde byggas ut och kompletteras med direkta stöd. Men nu vet vi inte hur det kommer att gå. Och det är EUs fel. EU-domstolen håller nämligen på att granska det svenska elcertifikatsystemet efter en anmälan av ett åländskt företag. Och i januari i år kom EU-domstolens generaladvokat (Mål C 573/12) med ett utlåtande där man säger att det svenska systemet med elcertifikat strider mot EUs princip om fri rörlighet för varor och tjänster. Om svenska företag har rätt till elcertifikat måste andra europeiska företag också ha det. Skulle generaladvokatens beslut gå igenom i den högsta instansen, EU-domstolen, skulle det sannolikt få helt förödande konsekvenser för vårt elcertifikatssystem och därmed för utbyggnaden av den viktiga förnybara energin. Här kan tilläggas att domstolen i de flesta fall följer generaladvokatens förslag.

Förnybar energi i ett land står mot principen om en fri marknad i EU. Vilket ska väga tyngst? För en socialist, klimataktivist och EU-kritiker borde svaret förstås vara att marknaden aldrig ska få förhindra länder att gå före på miljöområdet.

Vi kan ta ett annat exempel. Både jag och Johan Ehrenberg brinner för egen el. Och Ehrenberg känner väl till att den borgerliga regeringens förslag på området med ett skatteavdrag istället för regelrätt nettodebitering är uselt. Ehrenberg känner också till att regeringen motiverar sitt förslag med att de är förhindrade av EUs momslagstiftning att lägga fram ett förslag om nettodebitering. Jag tycker förvisso att regeringen borde lägga fram det ändå (och ett par EU-länder har ju nettodebitering), men vi ser att EUs momslagstiftning försvårar, inte underlättar, ett progressivt förslag om nettodebitering. Återigen; EU-harmonisering står mot progressiv miljöpolitik i medlemsländerna. Här behövs EU-kritiker som just tar upp det bisarra att progressiv klimatpolitik förhindras av EU.

Det här är inga enskilda exempel. Inom EU råder marknadsfundamentalismen. Den är inskriven i EUs fördrag. När jag gick igenom domstolens domar under en femårsperiod från 2004 i fall där miljö stod mot den inre marknaden vann marknaden varje gång. Ja, i alla 19 fall. 19-0 till marknaden alltså (se gärna min bok ”EU inifrån” sid 48). Sedan dess har domstolen dömt ett fåtal gånger till miljöns fördel, men inriktningen är fortfarande klar. Marknaden är överordnad progressiv miljöpolitik. Som bekant gäller det också för arbetsrätten och andra viktiga värden.

Vänsterpartiet vill förstås ändra på allt detta. Vi vill ha ett socialt protokoll för att garantera arbetsrätten och förhindra lönedumpning. Vi vill ha en miljögaranti som tydligt slår fast att miljö alltid måste vara överordnad marknadskraven. Vi vill ändra detta på EU-nivå. Om vi inte skulle vara bakbundna av EUs marknadsfundamentalism skulle vi förstås ha bättre möjligheter att föra en mer progressiv politik.

Dessutom kompromissar vi inte med vår välfärd. Varken den eller miljön är till salu.

Det tycker jag är rätt goda argument för en socialist att rösta just socialistiskt.

Jens Holm (V), riksdagsledamot

För en progressiv offentlig upphandling

Så här gör vi den offentliga upphandlingen rättvis och miljöinriktad. Läs mitt, Ann-Margarethe Livhs och Malin Björks inlägg i Dagens Samhälle idag. Läs det där eller nedan (obs, inte den rubrik jag skulle ha valt).

Låt inte Alliansen bromsa EUs krav på kollektivavtal
Dagens Samhälle, 2014-05-20

Den offentliga upphandlingen av varor och tjänster i Sverige omfattar över 600 miljarder kronor, eller mer än 15 procent av landets BNP. Det är stora summor pengar som måste användas så att de garanterar kvalité, hållbar utveckling och respekterar fackliga rättigheter.

Vi måste därför säkra att den svenska implementeringen av EU-direktivet, det vill säga genomförandet av den nationella lagstiftningen, om offentlig upphandling blir glasklar.

Det gamla EU-direktivet fastslog i princip att det lägsta priset alltid måste väljas. Det gjorde det svårt för landsting och kommuner att ställa kvalité- och miljökrav i sin upphandling. Inte heller gavs möjlighet att kräva att företagen som anlitades skulle ha kollektivavtal för sina anställda. I Sverige valde regeringen att dessutom tolka direktivet extremt hårt. I den vetenskapliga rapporten Upphandling och arbete i EU (Ahlberg/Bruun, Svenska institutet för europapolitiska studier, 2010) konstaterades att Sverige ”i mindre grad än i Danmark, Finland, Frankrike och Tyskland betonat möjligheten att beakta sociala hänsyn vid tilldelningen av kontraktet”. De noterade också att bland orsakerna till detta fanns ”en brist på politisk vilja att utnyttja de möjligheter som finns samt låg motivation hos konkurrensmyndigheterna att driva frågan”.

Med andra ord är det avgörande vilken regering som lägger fram propositionen för den svenska implementeringen. Regeringen Reinfeldt, som sett till att Sverige haft den sämsta tolkningen av det förra dåliga direktivet, kommer inte att klara av denna uppgift. Det behövs en röd/grön regering som lyssnar till den samlade fackliga rörelsen. Nyligen krävde ordförandena för LO, TCO och SACO i en gemensam debattartikel (Dagens Samhälle 9/4) att den nya lagstiftningen utformas så att all upphandling bland annat ställer krav på kollektivavtal för de anställda som utför arbetet och respekt för ILO:s kärnkonventioner.

Vi anser dessutom att en ny svensk lagstiftning bör fastslå att meddelarskydd ska gälla alla anställda. Det vill säga rätten att larma medier om missförhållanden utan risk för repressalier från arbetsgivaren. Den nya lagstiftningen måste också vara tydlig vad gäller miljö och hållbarhetsprinciper och till exempel klargöra att man i upphandlingen också kan kräva rättvisemärkning, ekologiska produkter och god djurhållning.

Stockholms stad måste också anta en ny policy med tydligare kriterier för den konkreta upphandlingen. Också här behövs ett maktskifte. Ett Stockholm styrt av röd/gröna partier borde snarast anta en ny policy som tar sin utgångspunkt i Vänsterpartiets och Miljöpartiets reservationer i fullmäktige vid det senaste beslutet om upphandlingspolicy.

Med en sådan ny policy gör staden det också möjligt att ha kriterier som skulle gynna utförare som till exempel har miljö- eller hållbarhetsprinciper för sin produktion, har kvalitetssäkrad och transparent policy för att återinvestera vinster, som gynnar kommunen genom att till exempel hålla med ungdomspraktikplatser eller annan arbetsintegrering, som består av brukare/konsumenter organiserade i kollektiv i form av exempelvis pensionärsorganisationer. Dessutom bör man så långt som möjligt, av klimatskäl, eftersträva upphandling i närområdet.

Vi avvisar dessutom regeringens nedläggning av Miljöstyrningsrådet, våra upphandlares rådgivningsorgan för en progressiv upphandling. Det är för oss helt obegripligt hur regeringen kan lägga ned denna välfungerande och mycket uppskattade verksamhet. Med Vänsterpartiet i en framtida regering kommer Miljöstyrningsrådet att återinrättas.

Det är också viktigt att ha tillräckligt med personal på upphandlingsenheten. Annars är risken stor att det alltid blir stora upphandlingar som gynnar storföretag, som ibland också kan vara ägda av riskkapitalbolag. Med mer personal på upphandlingsenheten ges större möjlighet för småföretag, kooperativ och värderingsbaserade organisationer. Stockholms stad kan också lära mer av andra kommuner i vår region som kommit betydligt längre i de här frågorna.

Allt hänger ihop. Beslut om regler för offentlig upphandling i EU lägger fast ramarna för regeringens förslag och riksdagens beslut. I förlängningen handlar det också om kommunernas egna aktiva val att agera sunt och klokt i upphandlingen. På alla nivåerna är det avgörande vem som sitter vid makten. Och det är i år som vi väljer.

En progressiv majoritet i EU-parlamentet kan bli ett faktum den 25:e maj. Rödgrönt styre i Sverige och i Stockholm kan bli verklighet den 14:e september.

Ann-Margarethe Livh, gruppledare (V) Stockholms stad
Jens Holm, riksdagsledamot (V), Stockholm
Malin Björk, etta på Vänsterpartiets lista till EU-parlamentet

Hög tid att sätta mål för eko

Läs gärna mitt inlägg i ETC om ekologisk mat och regeringens svek.

Hög tid att sätta mål för eko
ETC, 2014-03-26
Om man inte vet vart man ska blir det som bekant lite si och så med var man hamnar. Om en grupp människor inte har ett mål för sin färd blir det ännu mer problematiskt. Det är precis där vi är idag när det gäller ekologiska livsmedel. Fram till 2010 hade Sverige som mål att 20 procent av jordbruksarealen skulle vara ekologiskt certifierad samt att 25 procent av maten i offentlig sektor skulle vara ekologisk. Det var bra med nationellt satta mål. Hela Sverige; branschen, lokalpolitiker, lantbrukare och privatpersoner hade något att sträva efter: Mer eko.

Men 2010 upptäckte den borgerliga regeringen att man inte nådde målen för ekologiska livsmedel. Vad gjorde man då? Satsade extra på det ekologiska? Spetsade till målen för att skynda på processen? Nej, ingetdera.
Landsbygdsminister Eskil Erlandsson har helt och hållet avskaffat målet om ekologisk mat i offentlig sektor. Och han tycker att det räcker med att endast 20 procent av jordbruksarealen är ekologisk till 2020. Alltså samma mål som egentligen skulle ha varit uppfyllt för redan fyra år sedan.

Dessutom avskaffar regeringen Miljöstyrningsrådet, vårt främsta verktyg för rådgivning kring hållbar offentlig upphandling, nu till sommaren. Regeringen tycker istället att endast Konkurrensverket ska få berätta för våra kommuner och landsting hur de ska upphandla. Samma konkurrensverk som gång efter annan sagt att det främst är fri konkurrens och lägsta pris som ska gälla vid offentlig upphandling.
Men det går att göra annorlunda. Se på Danmark där man konsumerar dubbelt så mycket ekologiska livsmedel som i Sverige. Där har regering och folketing satt upp målsättningar. Och där har man en strategi för mer eko. Det är hög tid att vi gör detsamma i Sverige. Vänsterpartiet vill att minst 30 procent av vår jordbruksmark ska vara certifierat ekologisk (idag ca 15 procent) och vi vill att hälften av all mat i offentlig sektor ska vara ekologisk till 2020 (idag ca 20 procent).

Mer ekologiskt är inte bara bra för den egna hälsan (att man slipper de flesta tillsatser och kemikalier). Eko är också ett sätt att nå våra 16 miljömål; mål som regeringen idag inte når. Ekologiska livsmedel kan spela en helt avgörande roll för att exempelvis nå målen om ”giftfri miljö”, ”ingen övergödning”, ”levande sjöar” och ”ett rikt odlingslandskap”, för att ta några exempel. 

Därför behöver vi ha tydliga målsättningar för eko. Det är genom att sätta upp gemensamma mål vi tillsammans kan röra oss åt rätt håll. Att lämna över ansvaret till den enskilde individen räcker inte.

Jens Holm (V), miljöpolitisk talesperson och riksdagsledamot

EU:s dubbelmoral slår mot utvecklingsländer

Jag har ett inlägg idag på Dagens Arena. Läs det där eller nedan.

EU:s dubbelmoral slår mot utvecklingsländer
Dagens Arena, 2014-02-14

För några veckor sedan avslutades WTO:s förhandlingar på Bali. Där drev EU och Sverige att Indien och andra utvecklingsländer inte skulle få subventionera baslivsmedel i sina länder. Det var ”handelsstörande” hävdade EU, uppbackade av Sveriges handelsminister Ewa Björling. Nu har Indien och ett 40-tal utvecklingsländer fått några år på sig att avveckla dessa stödprogram. Hur det kommer att påverka de allra fattigaste tog inte WTO hänsyn till.

I dag har vi på EU-nämnden diskuterat ett EU-förslag, rubricerat: ”Informationskampanjer och säljfrämjande åtgärder för jordbruksprodukter på den inre marknaden och i tredjeland” (KOM (2013) 812). Detta handlar om rena subventioner till europeiska livsmedelsföretag och deras reklamkampanjer för ökad konsumtion av deras produkter.

När utvecklingsländerna uteslutande vill subventionera sådant som är nyttigt; baslivsmedel och gynnar de fattigaste vill EU-kommissionen att våra skattepengar ska kunna gå till reklamkampanjer för bland annat vin, sprit och kött. Ja, ni hörde rätt! Alltså sådant vi av folkhälso- och miljöskäl borde konsumera mindre av.

Det här illustrerar i ett nötskal EU-politikens tydliga både nykoloniala och helt inkonsekventa drag. Vi sätter våra egna företag först oavsett pris i både pengar och försämrad folkhälsa. EU har uttalat sig att man vill minska så kallade miljöskadliga subventioner. Men man kan glatt subventionera stora köttbolag och producenter av alkohol. EU vill bekämpa fattigdom i världen, men utvecklingsländernas program för att säkra produktionen av baslivsmedel ska motarbetas med kraft.

Och det mest absurda i detta är att EU-kommissionen vill mer än tredubbla bidragen till dessa reklamkampanjer. Från 600 miljoner kronor per år till nästan två miljarder kronor årligen vid år 2020. EU lägger också in förslag på nya produkter som ska kunna få bidrag; choklad, bageriprodukter och öl. Just det, belgiska praliner, franska croissanter och tysk öl är ju verkligen sådant som vi européer måste konsumera mer av. Eller?

Europas länder befinner sig i ekonomisk kris och tvingas spara på viktiga saker som skola och sjukvård. Men detta krassa läge har inte drabbat EU:s byråkrater som fortsätter att ösa mångmiljonbelopp från våra gemensamma resurser över sådant som vi egentligen borde göra mindre av.

Grundproblemet är att så mycket av det som händer i EU sker i det fördolda. Det är bra att landsbygdsminister Eskil Erlandsson (C) har kritiserat höjningen av dessa bidrag, men det är ingen fråga han väljer att ta strid i. Jag frågar mig varför? Förutom att det handlar om mycket pengar är det en viktig principiell fråga.

Ska EU i internationella förhandlingar driva att utvecklingsländer inte får subventionera baslivsmedel medan man själv öser hundratals miljoner över alkohol- och sockerindustrin? Ska vi å den ena sidan vilja förbättra folkhälsan, men å den andra ge gigantiska bidrag till det som får oss att må sämre?

Nej. Stå upp för alla länders rätt att brödföda sig själva och sluta subventionera det som är skadligt. Det borde vara en självklarhet. Men dessvärre är det inte så. Inte än.

Jens Holm (V), riksdagsledamot och författare till EU – inifrån.

Mindre men bättre kött

Jag har ett kort inlägg i Expressen idag om vegetariska dagar i skolorna, något som vi i Vänsterpartiet helhjärtat stödjer. Läs gärna inlägget där eller nedan.

Vi bör äta mindre men bättre kött i skolan
Expressen, 2014-02-04
Jonas Wangsten har rätt i att det gör stor skillnad för både klimatet och djuren vilken mat vi väljer. Men jag är osäker på vad han egentligen anser om köttfria dagar på våra skolor. Om vi tar omsorgen om djuren och klimatförändringarna på allvar borde vi självklart stödja en minskad köttkonsumtion.
     Dessvärre utvecklas Sverige åt fel håll. Sedan början av 1990-talet har köttkonsumtionen ökat med 40 procent. Vi svenskar äter mer kött någonsin och utsläppen växthusgaser från livsmedelsindustrin har ökat kraftigt. Utsläppen från animalieindustrin ligger nu på 10 miljoner ton koldioxidekvivalenter i Sverige. Det är nästan lika mycket som de samlade utsläppen från Sveriges 4,3 miljoner personbilar.
     I ljuset av detta är det så glädjande att Nyköpings kommun och flera andra kommuner beslutat om vegetariska dagar i skolan. Istället för att relativisera eller direkt motarbeta detta borde vi ge vårt helhjärtade stöd för de köttfria dagarna.
     Wangsten har rätt i att kött från betande djur kan göra stor miljönytta, i så måtto att ängs- och hagmarker hålls öppna. En viss mängd kol kan också kan bindas i marken. Men ska våra skolor kunna köpa kött från djur som betat och fått utlopp för sitt naturliga beteende måste den totala konsumtionen minska kraftigt. Mindre men bättre kött, helt enkelt.

     Därför borde de vegetariska dagarna få ett helhjärtat stöd även av ansvarstagande lantbrukare.

 Jens Holm (V), riksdagsledamot

Frihandel ska inte gå före rätten till mat

Läs mitt inlägg i Svenska dagbladet idag om miljö, rätten till mat och WTO.

Frihandel ska inte gå före rätten till mat
Svenska dagbladet, 2013-12-04
USA har nyligen dragit Indien inför Världshandelsorganisationen, WTO. Indien har enligt USA otillbörligen gynnat lokal produktion av solpaneler inom ramen för landets nationella solenergiplan. I våras fälldes Kanada av WTOs tvistelösningsmekanism, efter anmälan av Japan och EU, för att provinsen Ontario haft utvecklandet av lokala jobb och företag som ett av kriterierna i sin omfattande satsning på förnybar energi. Ett antal länder har WTO-anmält Australiens beslut om att cigarettpaket utan reklam (s k plain packages). Förslaget påstås vara handelsstörande.

Detta är bara några exempel på hur frihandel och WTO ibland står i motsättning till progressiva initiativ för t ex miljö, livsmedelssäkerhet och folkhälsa. Just nu pågår WTOs stora möte på Bali, Indonesien. Det borde vara ett gyllene tillfälle att verka för en mer progressiv handelsordning.

Dessvärre tycks inte den svenska regeringen och handelsminister Ewa Björling (M) ha några sådana ambitioner. Indien och många andra utvecklingsländer driver rätten att på olika sätt främja livsmedelssäkerheten i sina länder. I Indien handlar det om att kunna lagerhålla inhemska livsmedel för att garantera rätten till mat för ett antal hundra miljoner invånare som varje dag kämpar för att äta sig mätta. Andra utvecklingsländer har liknande system, med gynnsam offentlig upphandling för vissa livsmedel, subventioner och rabatter på basföda för att nämna några exempel. Sverige och EU har motsatt sig detta.

Detta kanske inte är det mest optimala i alla lägen. Men motsatsen med omfattande avregleringar på livsmedelsområdet har redan tillämpats i främst Latinamerika och de karibiska länderna på 1980- och 1990-talet. Och det gick inte så bra. Ett exempel är Haiti som 1995, efter påtryckningar från Världsbanken och IMF, sänkte sina tullar på ris från 50 till endast 3 procent. Detta fick till följd att landet snart blev helt beroende av statssubventionerat ris från USA istället. Så länge som priserna var låga var läget kanske hanterbart. Men när priserna på livsmedel sköt i höjden vid 2006 blev livsmedelskatastrofen ett faktum för landet. Därför har många utvecklingsländer nu valt återreglering och större offentligt engagemang för att garantera livsmedelsproduktionen. Utifrån ett strikt frihandelsperspektiv är detta förstås handelsstörande, men i den andra vågskålen ligger rätten till mat. Ur det perspektivet är utvecklingsländernas agerande inte särskilt svårt att förstå.

Dessutom är det ju exakt detta som de industrialiserade länderna har gjort i decennier och fortsätter att göra för att trygga sin egen livsmedelsförsörjning. EUs jordbrukssubventioner, exempelvis direktstöd, interventionsuppköp, marknadsföringspengar och exportbidrag är som bekant mycket omfattande och har alla som syfte att garantera den Europeiska produktionen och skydda den europeiska marknaden. EU har nyligen infört en särskild ”krisreserv” på många miljarder kronor för att skydda den europeiska jordbruksproduktionen vid ”allvarliga marknadskriser”. USAs stöd är likartade och också mycket omfattande. Detta har gett dessa två ekonomier enorma konkurrensfördelar på världsmarknaden.

Jag antar att det är utifrån frihandelsperspektivet som Eva Björling och EU har tagit strid mot utvecklingsländerna. Det här är dessvärre inte första gången det sker. EU – och nästan alltid uppbackade av Sverige – sätter nästan alltid liberalisering och avregleringar före andra viktiga målsättningar.

Det är tröttsamt att det så ofta ska bli konflikter mellan viktiga intressen. Handelspolitiken borde i större utsträckning respektera fundamentala rättigheter som rätten till mat och att bekämpa klimatförändringarna (som på sikt äventyrar liv på stora delar av vår planet).

Det borde inte vara omöjligt att hitta en väg ur denna låsning. Större respekt för enskilda länders målsättningar om en progressiv miljöpolitik och rätten till mat måste vara en självklar utgångspunkt i handelspolitiken. Rent regelmässigt skulle Eva Björling kunna driva att artikel 20 i GATT, WTOs ursprungsfördrag, borde stärkas och få en mer framskjuten position. Artikel 20 ger enskilda länder rätt att vidta handelsrestriktiva åtgärder för miljön, djur och folkhälsa, även om det strider mot frihandelsprinciperna. Men idag är artikeln omgärdad av formuleringar som kräver att dessa åtgärder inte får göras på ett handelsdiskriminerande sätt eller vara ett ”dolt handelshinder”. Detta gör att artikel 20 är nästan omöjlig att använda.

Vi vet att detta WTO-möte inte kommer att gå till historien som det som löste upp alla knutar i världshandeln. Men om Eva Björling på något sätt vill sätta ett positivt avtryck borde hon och EU släppa frihandelsdogmen och ge större möjligheter för utvecklingsländer att brödföda sig själva samt verka för starkare miljöskrivningar i WTOs grundtraktat.

Frihandel borde inte vara ett mål i sig. Allas rätt till mat och en planet i balans borde däremot vara det.

Jens Holm (V), riksdagsledamot och tidigare ledamot av EU-parlamentets handelsutskott

Förbifart Stockholm kommer att köra över tunnelbanan

Jag svarar Fredrik Reinfeldt och de andra borgerliga partiledarna om deras tunnelbaneutspel. Läs på DN-debatt eller nedan. En till kommentar av mig i DN finns här.

Förbifart Stockholm kommer att köra över tunnelbanan
Dagens Nyheter, 2013-11-11
Finansieringen är den stora haken när regeringen nu säger sig vilja bygga ut tunnelbanan i Stockholm. För det var Fredrik Reinfeldt med flera som flyttade trängselavgiftspengar från kolletivtrafiken till motorvägsbyggen, skriver Jens Holm (V).

De borgerliga partiledarna skriver på DN Debatt att de vill bygga ut tunnelbanan i Stockholm. Det är inte första gången borgerliga företrädare vill se utbyggd t-bana. I sitt sommartal i augusti 2012 lovade statsminister Fredrik Reinfeldt tunnelbana till Nacka. Efter det hände inget. Inga nya pengar, vare sig på statlig nivå eller i länet till t-banan.

 Så, ska vi tro Fredrik Reinfeldt och de borgerliga politikerna denna gång? Tillåt mig tvivla. Finansieringen är förstås den stora haken, och här är det motorvägsbygget Förbifart Stockholm som är den stora pengaslukaren. Reinfeldt m fl skriver att trängselskatterna i framtiden ska fortsätta att gå till Förbifart Stockholm, men också ”bidra till finansieringen av tunnelbanans utbyggnad”. Det där låter ju hoppfullt för alla som vill ha mer kollektivtrafik i Stockholm. Men då ska vi komma ihåg att det var just Fredrik Reinfeldt m fl som ändrade på trängselavgifternas inriktning så att pengarna togs från kollektivtrafiken för att finansiera Förbifart Stockholm. Märk väl, i folkomröstningen om trängselskatt i Stockholm röstade stockholmarna för att intäkterna skulle gå till ”investeringar i kollektivtrafik och vägar”. Så har inte skett.

Den moderatledda regeringen har tagit alla pengar till Förbifart Stockholm och andra vägprojekt. Ja, inte en enda krona av de nära två miljarder kronor som trängselavgifterna drar in 2008–2013 går till kollektivtrafiken. Nej, inte en enda krona. Den absolut största delen går till Förbifarten. På Trafikverkets hemsida står det att: ”Enligt Stockholmsöverenskommelsen ska drygt 75 procent av de investeringar fram till år 2024 som möjliggörs av intäkterna från trängselskatt användas för att finansiera bygget av Förbifart Stockholm.”

Men är det detta som de borgerliga partiledarna nu vill komma till rätta med? Tänker de ändra på Stockholmsöverenskommelsen? Tänker de se till att kollektivtrafiken kompenseras för de nästan två miljarder kronor som den blivit utan sedan 2008? Om det berättar inte de borgerliga partiledarna. Och jag tror att det är medvetet. De vill inte tala om den stora elefanten i rummet: Förbifart Stockholm.

Förbifart Stockholm kommer att kosta mellan 40 och 60 miljarder kronor, beroende på hur man räknar. Den tunnelbanesatsningen som Fredrik Reinfeldt m fl vill göra kommer enligt dem att kosta 25,7 miljarder kronor. Hittills finns inte en krona avsatt för denna satsning i vare sig statens eller länets budgetar. Däremot har Fredrik Reinfeldt m fl kommit långt med projektering och spendering av pengar på Förbifart Stockholm. Så länge man ensidigt håller fast vid Förbifart Stockholm kommer inte de erforderliga resurserna för en kraftig utbyggnad av kollektivtrafiken i Stockholms län inte att finnas. De borgerliga partiernas hantering av trängselskatten är ett flagrant exempel på detta.

Vänsterpartiet har länge drivit ökade satsningar på kollektivtrafiken i Stockholmsregionen. Vi vill se nya tunnebanelinjer, utökad pendeltågskapacitet, tvärlinjer, fler bussar och kraftig utbyggnad av cykeltrafiken. Därför anslår vi nya medel för detta; i riksdagen, länet och Stockholms stad. Vi ser till att intäkterna från trängselavgifterna oavkortat går till just kollektivtrafiken och utbyggd cykeltrafik. Vi ser gärna en höjning av trängselavgifterna samt nya avgifter på Essingeleden. Men syftet måste vara att finansiera kollektivtrafiken, inte att bygga Förbifart Stockholm.

Den finns också en annan dimension som glöms bort i sammanhanget. Enligt officiell statistik har bilåkandet faktiskt minskat i Sverige de senaste åren. Trenden är särskilt tydlig för Stockholmsregionen (se exempelvis Trafikanalys den 27/3 2013). Siffrorna för nyregistrerade bilar pekar inte heller längre uppåt. Sverige tycks här följa en europeisk trend där både körda mil och nya bilar inte längre går uppåt. Siffrorna har nu hållit i sig flera år. I ljuset av detta framstår Förbifart Stockholm som ännu mindre motiverat. I ett läge där allt fler förstår vikten av att resa kollektivt och att förflytta sig med cykel är det förstås där krutet måste läggas. Inte på gamla prognoser som förutsätter ett ständigt ökat bilåkande. Lägg där till det viktigaste i sammanhanget, att vi måste kraftigt få ned våra utsläpp och trafiksektorn är en av de största bovarna.

Det går inte att både bygga Förbifart Stockholm och att samtidigt utlova storskalig satsning på kollektivtrafiken i Stockholm. Problemet förstärks av att regeringen fastställt en ekonomisk ram för infrastruktursatsningar 2014–2025 som kraftigt brister i statliga investeringar för hållbara transporter och därmed förstärker klimatproblemen i stället för att lösa dem. Regeringens utspel om tunnelbanesatsningar saknar därför en fast botten där framtida infastruktursatsningar sker för att möta klimatutmaningen.

Det enda säkra vi kan säga med Fredriks Reinfeldts utspel är att mångmiljardprojektet Förbifart Stockholm ligger fast. Pengarna som eventuellt blir över kan i bästa fall tillfalla en och annat ny tunnelbanestation. Det är att svika stockholmarna och framtida generationer som ska leva med allt större utsläpp från massbilismen.

 Jens Holm (V), riksdagsledamot Stockholm och miljöpolitisk talesperson

Regeringen har ovärdig klimatpolitik

Jag har ett inlägg idag i ETC om finansminister Anders Borg och regeringens klimatpolitik, eller snarare brist på sådan. Läs den där eller nedan.

Regeringen har ovärdig klimatpolitik
ETC, 2013-10-15

Finansmarknadsminister Anders Borg har presenterat förslag till statsbudget för nästa år. Man får känslan av att Borg vill ge intrycket av att han är en minister som skyndar långsamt. Han sitter still i båten då det blåser stormvindar från omvärlden. Anders Borg ska vara en trygg famn att vila i i en orolig värld. Anders Borg tar ansvar.

Jag är benägen att utbringa en lååång gäspning. Men det här är allvarligare än så. I själva verket har vi en finansminister som inte alls går varligt fram. Anders Borg har varit en av de mest brutala omvandlarna av svensk välfärd och omfördelningspolitik. Anders Borg har nämligen lyckas åstadkomma det som tidigare borgerliga regeringar bara vågat drömma om. Han har sänkt skatterna för ungefär 140 miljarder kronor.

Han har sålt ut statliga företag i en tidigare sällan skådad omfattning: Den största delen av Apoteket, Bilprovningen, Vin & Sprit, OMX och Nordea, för att nämna några. Han har tvingat fram privatiseringar av välfärden av sällan skådat slag.

Han har avreglerat järnväg och annan kollektivtrafik – nedläggningar, förseningar och allmänt strul har kommit som ett brev på posten. Så har det sett ut på det ekonomiska området. Men när det handlar om andra områden kan man inte anklaga regeringen för att skynda på alltför mycket.

Jag tänker på miljö- och klimatpolitiken.

FNs klimatpanel, IPCC, kom nyligen med sin första delrapport. I den understryks allvaret i klimatförändringarna. Vi kan fortfarande begränsa temperaturhöjningen så att situationen blir någorlunda hanterbar, men då är det bråttom. Lägg där till att Sverige inte förväntas uppnå 14 av våra 16 miljömål och alla förstår att läget är akut både för klimatet och miljön i stort. Vad gör då Anders Borg och regeringen? Jo, han har anständigheten att medge att klimatproblemet är en gigantisk utmaning. Där är han bättre än den kverulans- och klimatförnekarhöger som finns i många andra länder. Men vad hjälper det om han i nästa mening säger att den utmaningen får axlas av någon annan.

Samtidigt finns det ministrar i regeringen som vill göra mer, till exempel de centerpartistiska. Men Anders Borg säger blankt nej. Vad händer då? Jo, man utreder. Jag kollade snabbt igenom statsbudgeten på det område som rör miljö och klimat (utgiftsområde 20). Där hänvisar regeringen till inte mindre än nio nya eller pågående utredningar. Det handlar om allt från megautredningen ”miljömålsberedningen” till en utredning om ekosystemtjänster, reglerad användning av dubbdäck till en fortsatt kartläggning av kemikalien bisfenol a. Och det här är bara ett av regeringens 27 utgiftsområden i budgeten. Man kan tycka att när regeringen styrt det här landet nu i sju år borde det vara tämligen färdigutrett, men inte när det handlar om miljöfrågor. Då staplar man utredningar på varandra.

Jag tycker det här rätt tydligt illustrerar den borgerliga regeringens modus operandi. På det ekonomiska området vet man exakt vad man vill. Och nu sitter vi med en välfärd som krackelerar och riskkapitalister som sticker med pengarna. När det handlar om att rädda vår svårt sargade värld slår de borgerliga ministrarna dubbel- och trippelknut på sig själva och begraver all progressiv politik i utredningar.

Det är inte värdigt ett land som vill bidra till en lösning på klimatproblemet. Det är hög tid för handling.

Vänsterpartiet föreslår därför i vår alternativa budgetmotion det som torde vara de mest ambitiösa minskningsmålen av växthusgaser av alla partier. Utsläppen ska minska med 45 procent till 2020 och vi vill göra allt i Sverige, utan uppköp av billiga och osäkra utsläppskrediter. Vi lägger därför den mest ambitiösa investeringsbudgeten för klimatet av alla partier. Vi investerar 52 miljarder kronor mer än regeringen de kommande tre åren på kraftigt minskade utsläpp. Vi inför ett klimatinvesteringsprogram för våra kommuner och landsting, ett nytt additionellt klimatbistånd, ökade satsningar på förnybar energi, handlingsplan för minskad köttkonsumtion, billigare och bättre kollektivtrafik, klimatupprustning av våra bostäder samt gemensamma lokaler samt en rejäl cykelsatsning.

Detta är bara några exempel på att vi vägrar att sitta med armarna i kors när vår planet riskerar att gå mot en temperaturhöjning på fyra grader. Någon frågar sig säkert hur det kommer sig att vi har råd med allt detta. Vi gör främst två saker: vi accepterar inte regeringens omfattande skattesänkningar samt vi föreslår dessutom nya skatter och avgifter på det som smutsar ned. På så sätt får vi en politik som både omfördelar från rik till fattig samt minskar utsläppen med hjälp av nya intäkter.

Anders Borg kan få yla skattechock hur mycket han vill. Vi i Vänsterpartiet har bestämt oss för att återupprätta välfärden och se till att Sverige tar sitt historiska ansvar för den globala uppvärmningen.

Jens Holm (V)
Riksdagsledamot Stockholm och klimatpolitisk talesperson

Sverige har allt att vinna på att gör före

 Läs gärna mitt och Jonas Sjöstedts inlägg på Brännpunkt idag.

Sverige har allt att vinna på att gör före
Svenska Dagbladet, 2013-09-27
Idag presenterar FN:s klimatpanel i Stockholm en av delrapporterna till sin stora vetenskapliga rapport om klimatförändringarna. Den senaste kom 2007 och väckte mycket stor uppmärksamhet. Vi får hoppas på detsamma och att det denna gång kan leda till en massiv folkopinion för klimatet och att rädda vår sargade värld. Vi vet redan nu att IPCC kommer att understryka resultaten från 2007. Denna gång kan de göra det med större noggrannhet och säkerhet: Vi människor förändrar klimatet genom våra utsläpp, det brådskar om vi vill göra något åt detta.

Det är hög tid för ett större politiskt ansvarstagande i klimatfrågan. Med all respekt för konsumenter och enskildas (viktiga) insatser, men inget kommer att hända på allvar förrän parlament och regeringar beslutar om kraftfulla åtgärder för att få ned våra utsläpp. Men världens ledare behandlar klimatfrågan som en Svarte Petter, man lägger ansvaret så fort man kan i någon annans knä. Sverige skulle här kunna agera annorlunda och ansvarsfullt. Vi har lyckats minska våra utsläpp med 20 procent sedan 1990. Detta bland annat genom införandet av världens första koldioxidskatt, utbyggd fjärrvärme med biobränsle till våra bostäder, satsningar på förnybar energi och klimatinvesteringar i främst kommuner och landsting.

Men det går inte att leva på gamla meriter längre. Vi är synnerligen oroade över den budget som finansminister Anders Borg just lagt fram. Samtidigt som regeringen föreslår ytterligare skattesänkningar utlovas inga nya tag på klimatområdet. Det mest konkreta vi hittar är ett antal fortsatta utredningar och att Sverige ska köpa upp ännu fler billiga och osäkra utsläppskrediter i andra länder – åtgärder som inte minskar utsläppen i Sverige

Fredrik Reinfeldt och Anders Borg brukar understryka att Sverige står för en förhållandevis liten del av världens utsläpp. I absoluta siffror är det rätt, men inte om vi räknar per invånare, där lever vi i Sverige – precis som i de andra i-länderna – långt över vad som är hållbart. Men förutom det moraliska skälet att Sverige måste ta ett större ansvar finns också vår möjlighet att vara pådrivande och på så sätt påverka andra. Vi kan idag alla dra nytta av Tyskland framsynta beslut att avveckla kärnkraften och satsa på det förnybara. Tack vare landets stora satsningar på solenergi kan vi alla dra nytta av sjunkande priser på solceller. Nu när allt fler kommuner inser värdet av att fler cyklar gör kommunchefer och politiker studieresor till Amsterdam och Köpenhamn för att se hur man kan öka cyklandet. Idag är vi många som inspireras av Storbritanniens klimatlag som sätter ett tak för utsläppen och som alla regeringsdepartement måste anpassa sig till, även finansdepartementet. På samma sätt finns det länder som idag inspireras av vår koldioxidskatt, den första i världen. Den framhålls ofta – med rätta – som det enskilt mest effektiva sättet att få ned utsläppen.

Men koldioxidskatten infördes 1991. En hel del andra bra beslut har också tagits sedan dess, men de blir allt färre. Vi har en regering som hellre sitter still i båten istället för att ro framåt. Det är inte hållbart.

Förutom att detta är pinsamt nu när världens klimatforskarelit är på besök i vår huvudstad är Anders Borgs politik oansvarig och direkt livsfarlig för kommande generationer och alla de människor som lever i den fattiga delen av världen, de som idag drabbas av våra utsläpp. Kanske är det så att det inte finns något parti som gör det som verkligen krävs för att rädda klimatet, men Vänsterpartiet är i alla fall beredd att göra så mycket vi kan. Vi föreslår därför helt nya klimatmål för Sverige. Vi tror att de är de mest långtgående kraven som föreslås av partierna i Sverige.

Vänsterpartiet föreslår att de totala utsläppen av växthusgaser i Sverige ska minska till 39,8 miljoner ton koldioxidekvivalenter till 2020. Det innebär en minskning med 52 procent till 2020 jämfört med 1990 års nivåer. Regeringens målsättning är 40 procent, varav en tredjedel ska göras genom uppköp av osäkra utsläppskrediter.

Vi föreslår också ett helt nytt klimatbistånd, finansierat med nya additionella medel för att hjälpa utvecklingsländerna att minska sina utsläpp och anpassa sig till ett förändrat klimat. Vår princip är att förorenaren betalar och finansierar på så sätt en massiv utbyggnad av kollektivtrafiken, cykling och järnvägen.

Vi avsätter en miljard kronor varje år för klimatinvesteringar i våra kommuner och landsting. Vi satsar på stärkta möjligheter för människor att göra hållbar val och ökad konsumtion av vegetarisk mat. Vi satsar på energieffektivisering av våra bostäder. Vi vill ha en upprustning av våra skolor och andra offentliga lokaler, för minskade utsläpp och bättre inomhusmiljö och vi ställer krav på hållbar upphandling. Vi föreslår 100 procent förnybar energi samt en avveckling av kärnkraften. Vi kommer att verka för att vi får Sveriges första klimatminister någonsin och ett separat klimatdepartement för att ytterligare skynda på omställningen av Sverige. Vi vill ha en koldioxidbudget likt den i Storbritannien för bättre ordning i klimatarbetet.

Vi drivs av en lika stark iver i att ställa om Sverige som oro för vilken en framtida värld kan bli för våra barn. Våra krav på skarpare klimatmål med tillhörande investeringar och nya åtgärder är inte orealistiska, utan det vårt samhälle behöver. Så kan Sverige återigen bli ett land som inspirerar och driver på.

JONAS SJÖSTEDT (V)
partiordförande

JENS HOLM (V)
klimatpolitisk talesperson

Skryt luktar illa

Borgerliga företrädare vill gärna framställa den relativt snabba framväxten av förnybar energi i Sverige som en produkt av borgerlig politik. Riktigt så snabbadministrerade är inte stora system som det energipolitiska. Det är snarare ett resultat av gamla framsynta beslut som både Vänsterpartiet och Centerpartiet varit en del av. Idag saknar jag C i detta. Och mycket behöver göras för att det förnybara inte ska stanna av i Sverige. Läs gärna mitt svar till energiminister Anna-Karin Hatt (C) och hennes kollega i Norrbotten, Majvor Sjölund, i Norran eller nedan.

Skryt luktar illa, Hatt och Sjöund
Norran, 2013-09-03

Markbygden och andra vindkraftsparker hjälper oss att lämna fossilsamhället bakom oss. Replik på Anna-Karin Hatts (it- och energiminister) och Majvor Sjölunds (vice ordförande Centerpartiets distriktsstyrelse Norrbotten) debattartikel ”Kraften i det förnybara” publicerad på norran.se lördagen den 31 augusti 2013.
 
It- och energiminister Anna-Karin Hatt och Majvor Sjölund, vice ordförande Centerpartiets distriktsstyrelse i Norrbotten, skriver på norran.se positivt om vindkraftsparken i Markbygden utanför Piteå. Där är vi helt överens; Markbygden och andra vindkraftsparker hjälper oss att lämna fossilsamhället bakom oss. De skapar också nya jobb, inte minst i Norrland. Men sedan tycker jag att det blir lite väl mycket skryt i artikeln. Hatt och Sjölund menar att Markbygden och den snabba utbyggnaden av förnybar energi är en konsekvens av den borgerliga regeringens politik. Jag frågar mig, hur dåligt minne får en energiminister egentligen ha?
 
Det faktum att Sverige i dag producerar hälften av sin energi från förnybara energikällor har sin grund i ett antal framsynta beslut som sträcker sig längre tillbaka i tiden än de borgerliga partiernas maktövertagande 2006. 1991 införde den då socialdemokratiska regeringen världens första koldioxidskatt. Andra miljöskatter och avgifter kom i dess släptåg. Grundtanken var att förorenaren skulle betala samt att Sverige skulle få ökade resurser till miljöarbetet.
 
Så skedde också. Stora satsningar gjordes på utbyggnaden av fossilfri fjärrvärme och annan förnybar energiproduktion. Med energiöverenskommelsen 1997 mellan Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Centerpartiet påskyndades arbetet med utbyggnaden av den förnybara energin. Samma partier var också med och införde de så kallade elcertifikaten som ytterligare skyndade på utbyggnaden, inte minst av bioenergi och vindkraft.
 
Anna-Karin Hatt och jag tycker nog båda att denna utveckling har varit fantastiskt. Och kring allt detta har Vänsterpartiet och Centerpartiet haft ett nära samarbete. Vänsterpartiet har uppskattat Centerpartiets syn på gröna frågor och dess engagemang för att få en planet i balans. Men jag saknar Centerpartiet i dagens arbete för att ställa om Sverige till 100 procent förnybar energi. Den borgerliga regeringens energiöverenskommelse öppnar för storskalig utbyggnad av tio nya och dyra kärnkraftsreaktorer. Detta skapar stor osäkerhet i vilken energi vi ska satsa på i framtiden; förnybart eller kärnkraft?
 
Vänsterpartiet vill att Sverige antar en strategi för 100 procent förnybar energi med fokus på att avveckla allt det fossila och ersätta kärnkraften med ny ren energi. Centerpartiet och de andra borgerliga partierna har hittills ställt sig avvisande till detta. I stället har man en borgerlig energiöverenskommelse som kan öppna för storskalig kärnkraftsutbyggnad.
 
Är tio nya kärnkraftsreaktorer för hundratals miljarder kronor verkligen framtiden för svensk energiproduktion? Jag trodde att Markbygden visade oss att en modernare och renare framtid fanns inom räckhåll? Kan vi inte vara överens om det, Anna-Karin Hatt?
 
Jens Holm (V) riksdagsledamot för Stockholms kommun och miljöpolitisk talesperson