Kommer Romson agera brobyggare mellan Nord och Syd?

Jag skriver idag på Klimatförhandling.se om att Sverige borde alliera sig med utvecklingsländerna nu under klimatförhandlingarna i Lima, Peru. Läs den där eller nedan. Missa inte heller intervjun med mig idag på Supermiljöbloggen.

Kommer Romson agera brobyggare mellan Nord och Syd?
Klimatförhandling.se 2014-12-11
Igår genomfördes den stora klimatmanifestationen i Lima. Omkring 10 000 demonstranter hoppade, dansade, sjung, marscherade och skanderade på Limas sommarheta gator. Intressant och hoppingivande med demonstrationen var att den samlade en stor bredd av rörelser; ursprungsbefolkning, kvinnoorganisationer, gruvarbetare, bönder, biståndsorganisationer, religiösa organisationer, Frälsningsarmén (jodå) och förstås en massa olika miljöorganisationer från världens alla hörn. ”Vi kräver rättvis klimatpolitik – nu”, skulle man kunna sammanfatta den övergripande parollen som.

Men det fanns också motsättningar. En betydande grupp av ursprungsbefolkning från Amazonas valde tillslut att ta en annan demonstrationsväg när det gick rykten om att Bolivias president Evo Morales skulle få tala vid demonstrationen, något som tillslut aldrig skedde.

Detta kan ses som uttryck för det växande motståndet mot det som brukar benämnas som ”extrativismen” (utvinning av naturresurser) i den andinska regionen. Tidigare populära vänsterledare som Eva Morales (Bolivia), Ollanta Humala (Peru) och Rafael Correa (Ecuador) blir allt mer ifrågasatta av ursprungsbefolkning och miljörörelse. Man har tröttnat på löften om att miljöansvar och ursprungsbefolkningens rättigheter ofta får stryka på foten för storskalig utvinning av olja, gas och mineraler. Några aktuella fall från Ecuador och Peru där miljöaktivister och ursprungsfolk har utstått stenhård repression för sina protester har spätt på motståndet.

Men det är helt klart hoppfullt när rätt olikartade rörelser som vid gårdagens demonstration gör gemensam sak med miljörörelsen. För oss svenskar på toppmötet COP20 var tajmingen på demonstrationen inte den bästa när den krockade med klimat- och miljöminister Åsa Romsons anförande inne på toppmötet. Men jag hoppas att budskapet om att tusentals människor igår var på Limas gator och krävde konkret handling av förhandlarna inne på toppmötet har gått fram.

Att rättvisa och ansvarsfull klimatpolitik hänger samman blir allt tydligare även inne på COP20. Även om vissa utvecklingsländer nu ökar sina utsläpp snabbt står de industrialiserade länderna för merparten av de historiska utsläppen. Bindande utsläppsminskningar för Nord, klimatfinansiering med nya och additionella pengar, tekniköverföring och den senaste stridsfrågan om hur de fattiga länderna ska kompenseras för förluster och skador (loss and damages) som en följd av den rika världens utsläpp är de främsta knäckfrågorna.

Åsa Romson ska förstås tydliggöra hur svensk klimatpolitik syftar till att lösa dessa stora utmaningar, men på ett toppmöte handlar det också om att se till att låsningar bryts upp. Här tror jag att Sverige skulle kunna spela en nyckelroll som brobyggare mellan Nord och Syd.

Det vore kanske att hoppas på för mycket att tro att alla dessa stora frågor skulle lösas här i Lima, men Sverige borde i alla fall kunna se till att det tas steg i rätt riktning. Då måste man våga utmana konservativa krafter inom EU och inte bara flyta med strömmen. De sista dagarna blir avgörande. Har klimat- och miljöministern en plan för brobyggande mellan Nord och Syd? Vi får hoppas det.

Jens Holm (V), klimatpolitisk talesperson på plats i Lima

Dags att agera, Romson

Jag är nu på väg till Lima, Peru, för att vara med under sista veckan på klimattoppmötet COP20/CMP10. Hoppas att Sverige driver på för steg framåt mot ett rättvist avtal, som minskar klyftor mellan rika och fattiga och som kraftigt minskar våra utsläpp. Idag har jag en debattartikel på det temat i ETC. Läs den där eller nedan.

Dags att agera, Romson
ETC, 2014-12-08
Idag inleds den sista veckan av det stora klimattoppmötet, COP20, i Lima, Peru. Mötet är det sista toppmötet innan mötet i Paris nästa år, då ett nytt bindande klimatavtal måste komma till stånd. Från Sverige reser klimat- och miljöminister Åsa Romson, tjänstemän samt några av oss från riksdagen.

Det bästa sättet att säkerställa att bra avtal kommer på plats är att alla länder skärper sina inhemska klimatambitioner. Det gäller inte minst oss i den rika delen av världen. Det är vi som historiskt sett släppt ut den största delen av växthusgaserna. Men de är de fattiga länderna som drabbas värst. Vi var många som förväntade oss skarpare klimatmål av den nya SMP-regeringen. Men hittills har regeringen inte presenterat några sådana. I Lima förväntar jag mig att Romson visar på högre ambitionsnivåer än tidigare regeringar och att våra utsläppsmål ska uppnås helt och hållet på hemmaplan utan uppköp av osäkra utsläppskrediter i andra länder.

Jag vill också påminna om löftet från klimattoppmötet i Köpenhamn där de rika länderna utlovade 100 miljarder dollar årligen i klimatfinansiering till utvecklingsländerna. Det är djupt olyckligt att de borgerliga partierna och SD nu har röstat igenom en budget där man drar ned på stödet till de fattigaste länderna. Samtidigt finns ett klimatstöd på fyra miljarder fastslaget i regeringen tilläggsbudget. Här måste klimatministern se till att pengarna verkligen betalas ut, utan att det innebär neddragningar av det ordinarie biståndet.

Industriländerna har åtagit sig att överföra ny modern teknik till utvecklingsländerna i syfte att minska utsläppen. Utvecklingsländerna ska kunna få den senaste tekniken utan att tvingas betala dyra licenser till monopolföretag i de redan rika industriländerna. Idag sker tyvärr det motsatta. Indiens utbetalningar av royalties och licenser för användandet av teknik har ökat nästan åttafalt de senaste tio åren. Detta bara som ett exempel. Det är inte acceptabelt att fattiga länder ska tvingas betala så mycket pga vår rigida patentlagstiftning. Sverige borde därför driva på för en storskalig tekniköverföring till utvecklingsländerna. Det skulle bland annat kunna göras genom en reform av bestämmelser kring patent och immaterialrätt på vissa utvalda miljötekniker. Detta krav drivs av de fattigaste länderna, men motarbetas i dagsläget av USA och EU.

I utkastet till EU-slutsatser inför toppmötet tas jämställdhet tas upp som en viktig dimension för både utsläppsminskningar och anpassning (punkt 21). Det är mycket positivt. Kvinnors delaktighet i klimatarbetet är en förutsättning för lyckade och långsiktiga lösningar på klimatproblemet. Det är också kvinnor i utvecklingsländer som i större utsträckning drabbas av extremväder, minskad matproduktion och växande konflikter. Sverige måste därför se till att jämställdheten lyfts upp på toppmötet och blir annat än bara en läpparnas bekännelse.

FNs klimatpanel, IPCC, presenterade sin femte utvärderingsrapport om läget för klimatet för ett par veckor sedan. Det är skrämmande läsning som pekar på att effekterna av klimatförändringen sannolikt kommer att bli värre än vad vi tidigare föreställt oss. Vi får nu också rapporter om att 2014 troligen kommer att registreras som det varmaste året någonsin sedan mätningar började göras. För de fattiga länderna är detta inte ett oroväckande scenario för framtiden, utan översvämningar, ökenutbredning, brist på färskvatten och konflikter som en följd av ändrade naturgivna förutsättningar är redan nu ett faktum på det södra halvklotet. IPCC-rapporten konstaterar också att det går att rädda klimatet, men att det är mycket bråttom. Och det är vi i den rika delen av världen som har ansvaret för detta.

Världen behöver länder som tar klimatansvar och visar på att det är fullt möjligt med kraftiga utsläppsminskningar och samtidigt upprätthålla en hög välståndsnivå. Vi i Vänsterpartiet vill att Sverige just ska vara ett sådant land. I dagsläget är vi det inte. I Lima har klimat- och miljöministern chansen att visa att Sverige ska vara det.

Jens Holm (V), klimat- och miljöpolitisk talesperson som idag reser till klimatmötet i Lima

Regeringen måste skärpa EU:s klimatmål

Jag och Malin Björk skriver i dagens Göteborgs-Posten om att Sverige måste verka för ambitiösare klimat- och energimål i EU. Läs artikeln där eller nedan.

Regeringen måste skärpa EU:s klimatmål
Göteborgs-Posten, 2014-10-22
Den svenska positionen i klimatfrågan är i dag alldeles för lågt satt och för otydlig. Om det inte sker en tydlig förbättring kommer vi tvingas rösta emot S-MP-regeringens förslag på dagens möte med EU-nämnden, skriver Jens Holm och Malin Björk (V).
I dag, onsdag, söker statsminister Stefan Löfven stöd i EU-nämnden för regeringens politik inför EU:s toppmöte som inleds i morgon, torsdag. Klimatfrågan står högst upp på dagordningen. Tanken är att EU:s stats- och regeringschefer ska enas om hur mycket utsläppen ska minska till 2030 samt målsättningar för förnybar energi och energieffektivisering. Det brådskar att ställa om Europa. Världen är i dag inne på en utsläppsbana som snarare leder mot en fyragradig temperaturhöjning än den tvågradersnivå som världssamfundet kommit överens om. En fyra grader varmare värld skulle ödelägga civilisationen såsom vi känner den i dag. Utvecklingsländer som Kina och Indien kopierar industriländernas livsstil och ekonomiska modell. Ska vi rädda världen från en okontrollerbar klimatförändring måste vi ta vårt historiska ansvar för våra klimatutsläpp på det sätt som Klimatkonventionen föreskriver och hjälpa utvecklingsländerna att inte göra om våra misstag. Den rika delen av världen kan därför inte bolla klimatansvaret till utvecklingsländerna.
Måste ställa om snabbare
Sverige och EU måste därför ställa om sina ekonomier till de gränser som naturen sätter mycket fortare än aviserat. EU-kommissionens förslag om att minska utsläppen med 40 procent samt målen för förnybar energi och energieffektivisering till 2030 är alldeles för lågt satta. Den nya SMP-regeringen säger att de kommer att verka för ambitiösare klimatmål och högre mål för förnybar energi inför toppmötet. Det är bra. Men efter att ha tagit del av regeringens officiella position och lyssnat på ett antal ministrar i utskott och EU-nämnden är det fortfarande oklart vad det är Stefan Löfven kommer att säga på toppmötet. Å ena sidan vill regeringen höja målsättningen för utsläppsminskningarna och den förnybara energin. Men å den andra säger regeringen att man trots de låga ambitionerna kan acceptera kommissionens förslag.
Vi har aldrig varit med om att en regering inför en förhandling ställer upp två målsättningar; å ena sidan något högre mål, å den andra acceptera det som ligger på bordet. Därför kan Vänsterpartiet i dagsläget inte acceptera S-MP-regeringens otydliga och otillräckliga hållning.
Europa behöver länder som går före. Därför lägger Vänsterpartiet fram följande mål: EU ska ha nollutsläpp vid senast 2050 och all energiproduktion ska då vara förnybar. Ju fortare vi slår in på rätt bana desto enklare blir omställningen. Till 2030 vill Vänsterpartiet att utsläppen av växthusgaser ska minska med minst 60 procent, jämfört med 1990 och minskningarna ska göras inom Europa. Energiproduktionen ska 2030 bestå av minst 45 procent förnybar energi. Och vi vill ålägga alla verksamheter att energieffektivisera sin verksamhet med 40 procent. Det här ska vara bindande mål som ska genomföras i alla medlemsländer. Vi vill också se en grundläggande reform av EU:s utsläppshandelssystem exempelvis genom att överskottet av utsläppsrätter plockas bort från systemet. Givet att världens utsläpp fortsätter att öka och att Europa historiskt sett står för en stor del av den totala utsläppsmängden är detta att betrakta som minimikrav.
Fullt realistiskt åtagande
Vi vet att våra klimat- och energimålsättningar är långtgående, men de är fullt realistiska samt i linje med vår syn om klimatsolidaritet och vad världen behöver om vi ska förhindra en eskalerande klimatförändring. Men det handlar inte bara om att ta klimatansvar. Att ställa om innebär också en fantastisk möjlighet till att skapa många nya gröna jobb. Enligt EU-kommissionens konsekvensanalys har de nya klimat- och energimålen en positiv nettoinverkan på skapandet av nya jobb i Europa.
Vi delar den analysen och ser våra skarpare mål som ett sätt att skynda på omställningen och möjligheterna att skapa mängder av nya jobbtillfällen i Europa. I dag arbetar ungefär 130 000 personer inom den snabbt växande solenergibranschen i Tyskland; en bransch som har stora möjligheter att växa i Sverige. Danmark är ledande i Europa i produktion av ekologiska livsmedel, något som skapar tusentals jobb både på landsbygden och inom förädling. Här i Sverige har vi stora möjligheter att skapa tusentals gröna jobb inom byggsektorn genom att ge stöd till hållbara renoveringar av till exempel miljonprogrammets bostäder och offentliga lokaler som skolor och äldreboenden. Detta är bara några exempel på hur en omställning går hand i hand med skapandet av nya jobb och en fungerande välfärd.
Bästa sättet främja folkhälsan
Precis som i flera av våra svenska storstäder är dålig luft ett stort problem över hela Europa. Mer än 400 000 européer dör i förtid på grund av dålig luft i Europa. Kostnaderna för de negativa hälsoeffekterna räknas enligt EU-kommissionen i hundratal miljarder euro per år. Det är ofta låginkomsttagare, och därmed många kvinnor, som tvingas leva i dessa smutsiga och bullriga miljöer. Ambitiösare klimatmål är därmed också ett av de bästa sätten att främja folkhälsan och att öka rättvisan.
EU befinner sig i dag i kris. Miljontals människor är arbetslösa. Miljö- och klimatutmaningen är enorm, men ingen tar i dagsläget det fulla ansvaret. EU:s toppmöte är Stefan Löfvens och den nya regeringens första internationella test. Kommer man att vara den pådrivare för klimatomställning som vi tillsammans med Socialdemokraterna och Miljöpartiet talade om i valrörelsen?
I dagsläget är den svenska positionen alldeles för lågt satt och för otydlig. Om det inte sker en tydlig förbättring kommer vi tvingas rösta emot S-MP-regeringens förslag på dagens möte med EU-nämnden. Sverige får inte bli ännu ett EU-land som lovar runt, men håller tunt vad det gäller ambitiösare klimat- och energimål. Vill Stefan Löfven lägga fram högre klimat- och energimål inför toppmötet kan han räkna med Vänsterpartiet. Annars inte.
Jens Holm (V) klimatpolitisk talesperson och ledamot av EU-nämnden
Malin Björk (V) EU-parlamentariker

Sverige ska blir bättre på djurskydd, inte sämre

Jag skriver på DN-debatt om vikten om att förbättra för djuren, inte försämra. Detta som svar på en tidigare artikel. Läs nedan eller hos DN.

Sverige ska blir bättre på djurskydd, inte sämre
Dagens Nyheter, 2014-10-14
Jag delar oron över den ökande köttimporten, men att att tumma på de svenska djurskyddsambitionerna är helt fel väg att gå. Konsekvensen av Åke Rutegårds och Martin Wierups resonemang blir en anpassning till minsta gemensamma nämnaren på EU-nivå. Sverige har i stället ett gott läge att höja ambitionerna inom livsmedelsproduktionen, inte sänka, skriver Jens Holm (V).

Jag delar den oro över den ökande köttimporten till Sverige som Åke Rutegård från köttindustrin och Martin Wierup, professor SLU, ger uttryck för (DN 12/10). Det här gör att det blir allt svårare att ställa krav på den mat som konsumeras i Sverige samt att vi tappar arbetstillfällen till andra länder. De har också rätt i att vi i mycket större utsträckning måste driva på i internationella fora för strängare djurskyddslagstiftning, men att tumma på de svenska ambitionerna är helt fel väg att gå.

Inom EU sätts den fria konkurrensen över allt annat. Detta kan göra det svårt för enskilda medlemsländer att ha högre ambitioner för lagstiftningen. Avskalade gränshinder och en helt fri konkurrens kan vara ett bra sätt att pressa priser, men det medför nästan alltid en press nedåt på progressiv lagstiftning. Ett aktuellt exempel på detta är förhandlingarna om frihandelsavtal med USA och Kanada. Det är därför det behövs en politik som står upp för ambitiös lagstiftning exempelvis avseende djurskydd, folkhälsa och miljö.

Konsekvensen av Åke Rutegårds och Martin Wierups resonemang blir en anpassning till minsta gemensamma nämnaren på EU-nivå. Vi ska sedan ”driva frågor om djurskydd inom EU-systemet”. Men om alla länder får samma ambitionsnivå finns det ju inte längre några föregångare att inspireras av. Just harmonisering, att det blir lika i alla länder, är också problemet med det förslag om gemensam djurskyddslag som just nu diskuteras inom EU-kretsar. Harmonisering är något som industrin av naturliga skäl vill ha. Det garanterar att inget land sticker i väg och har för tuffa lagar, men det lägger samtidigt en våt filt över allt vad progressiv lagstiftning heter.

Rutegård och Wierup vill att djurskyddslagstiftningen ska baseras på vetenskaplig grund och ”riskvärdering”. Självklart är det viktiga parametrar, och det är också ett av skälen till att den svenska djurskyddslagen har utretts. Men när det gäller grundläggande etiska frågor är det inte alltid lätt att säga vad som är det mest vetenskapliga. I svensk djurskyddslag slås det fast att djur ska ges ”möjlighet att bete sig naturligt” (4§). Det är en modig och bra formulering, som direkt knyter an till att djur är levande kännande individer som ska ha rätt att leva just som sådana. Om det när något som är unik med svensk djurskyddslagstiftning så är det just rätten till det naturliga beteendet. Därför är det helt avgörande att vi slår vakt om det kravet och fortsätter att se djuren i första hand som levande individer och inte produktionsenheter.

Annars är det inget originellt att tycka att ens eget land är bäst för djuren. Reser vi till andra jämförbara europeiska länder hör vi liknande argument om hur förträffligt det egna landet är för djuren. För svenskt vidkommande kan det vara värt att komma ihåg att en mängd europeiska länder har kommit längre än Sverige vad det gäller att få stopp för obedövad kastrering av grisar, förbud mot burhållning av värphönor och genomför långt fler djurskyddskontroller än vad vi gör.

Min slutsats är att det snarare är mer som förenar svensk animalieproduktion än särskiljer; även här är den storskalig och industriell och förhållandevis okänsligt utifrån ett djuretiskt perspektiv. Den svenska djurskyddskontrollen bärs upp av ambitiösa och duktiga kontrollanter, men med nuvarande resurser omöjliggörs den djurskyddskontroll som behövs för att säkerställa att djurskyddslagens krav om naturligt beteende verkligen fungerar i praktiken. Den svenska djurskyddslagen är över 20 år gammal och i behov att modernisering. Därför har vår djurskyddslagstiftning utretts och för nästan tre år sedan presenterade regeringens utredare ett omfattande betänkande. Glädjande nog var huvudinriktningen att bygga ut svenskt djurskydd, inte att montera ned.

I regeringsförklaringen lyfte Stefan Löfven upp djurskyddet som ett prioriterat området. Det är positivt, och jag tolkar det som att den nya regeringen nu tänker lägga fram förslaget till ny djurskyddslag, något som har förhalats av den tidigare borgerliga regeringen, och att syftet är att stärka djurskyddslagstiftningen. Och kanske kan det vara så att det är just det som är framtiden för svensk livsmedelsproduktion; att vi erbjuder något annat än industriproduktionen på kontinenten.

Allt talar för att konsumenter och offentliga upphandlare kommer att ställa högre etiska krav på livsmedel i framtiden, både avseende miljö och djurskydd. Sverige borde vara det land som levererar just detta; mat som är djuretisk och hållbar. Med EU:s nya upphandlingsdirektiv ges det dessutom större möjligheter att ställa just sådana krav i uppköpen av mat till offentlig sektor. Sverige har därför ett gott läge att höja ambitionerna inom livsmedelsproduktionen, inte sänka.

Jens Holm (V), riksdagsledamot och miljöpolitisk talesperson och EU-parlamentariker 2006–2009

MP lägger sig platt för katastrofala förbifarten

Jag har ett kort inlägg idag i Expressen om S och MPs olyckliga uppgörelse om Förbifart Stockholm. Läs den där eller nedan.

MP lägger sig platt för katastrofala förbifarten
Expressen, 2014-10-03
Miljöpartiet och Socialdemokraterna har i veckan kommit överens om motorvägsbygget Förbifart Stockholm. De skjuter på byggstarten ett halvår, medan politikerna i Stockholms stadshus och landsting ska komma överens om den framtida fördelningen av intäkterna från trängselskatten. Om inget oförutsett inträffar före den 1 maj ”fortsätter projektet enligt plan”.

MP har alltså gått med på att bygga Sveriges dyraste och kanske miljövärsta motorvägsprojekt någonsin. Varför? Förbifart Stockholm avfärdas av Naturvårdsverket när hela idén med motorvägen är ökad massbilism och växande utsläpp. Förbifarten kommer att sluka en stor del av de framtida resurserna till kollektivtrafiken. Vi ser redan exempel på detta när inte en krona av trängselskattens intäkter sedan 2008 har gått till kollektivtrafiken. Vägar och främst förberedelser av Förbifart Stockholm har slukat allt.

Jag har respekt för att S och MP måste komma överens i viktiga frågor. Men detta innebär att motorvägen ska börja byggas från den 1 maj nästa år. En heltäckande utvärdering utifrån hela regionens sociala och miljömässiga behov samt finansiering av kollektivtrafiken hade varit att föredra innan verkställandet. En sådan utvärdering hade kanske landat i att en motorväg för 30-60 miljarder kronor är viktigare än allt annat. Men den hade också kunnat landa i att utbyggd tunnelbana, tvärlinjer, bussar och kanske sänkt taxa är det viktigaste för de kommande åren.

Det hade varit att ta verkligt ansvar för framtiden. Nu hoppas jag på den växande opinionen mot Förbifarten. Det tycks vara endast så denna sexfiliga miljökatastrof ska kunna stoppas.

Jens Holm, miljöpolitisk talesperson, V

Fel att fokusera på en fråga

Kul att eftervalsdebatten i Flamman nu är i full gång. Jag skriver tillsammans med Ann-Margarethe Livh om att det var ett misstag av Vänsterpartiet att endast fokusera på en fråga i valrörelsen. Läs nedan eller här.

Fel att fokusera på en fråga
Flamman, 2014-09-25
Det var glädjande att vi fick bort regeringen Reinfeldt och att Vänsterpartiet gick framåt i en del städer som Stockholm, Göteborg och Malmö. Det är också positivt att vårt parti fått så många medlemmar under valrörelsen. Men annars finns det tyvärr få saker att glädjas åt med valresultatet från valet den 14 september.

Vänsterpartiet fick 5,7 procent av rösterna, en uppgång med 0,1 procent jämfört med 2010, men en nedgång jämfört med valet 2006, då Vänsterpartiet fick 5,85 procent. I ett läge med en moderatledd regering under åtta år och där S har gått åt höger var det ett gyllene läge för en kraftig framgång för Vänsterpartiet. Varför blev det inte så?

Det är ärligt talat inte helt lätt att svara på varför valet inte gick bra för oss. Vi tycker att vi har gjort en bra valrörelse. Jonas Sjöstedt har varit lysande i många av TV-debatterna. När Stefan Löfven var blek och otydlig var det Sjöstedt som många gånger räddade den rödgröna sidan.

Så, det finns inga enkla misstag som begåtts i så måtto. Vi tror däremot att Vänsterpartiet gjorde ett strategiskt misstag att så hårt fokusera på en enda fråga; vinsterna i välfärden. Det var framgångsrikt i så måtto att vi fick upp frågan på dagordningen. Det var också nödvändigt att markera tydligt att det måste bli ett stopp för privatiseringspolitiken. Men efter att frågan var etablerad, redan i våras, gick partiet aldrig vidare och drev andra frågor. Vänsterpartiet uppfattades av många som ett enfrågeparti.

Vi anser att vi fick rätt i den kritik vi hade innan valstrategin antogs; att det är ett stort risktagande att lägga alla ägg i samma korg.

Enfrågestrategin har motiverats av partiledningen i reklam- och PR-termer; man ska kunna förknippa Vänsterpartiet med EN fråga. Det som sällan sägs är att detta har skett på bekostnad av andra frågor. Frågor som gjort att våra medlemmar har engagerat sig i vårt parti. Att göra PR av politik är enligt oss en riskabel strategi. Det kan fungera i näringslivet; IKEA säljer platta paket, och inget annat. Ryanair billiga flygresor, och inget annat. Men Vänsterpartiet är en folkrörelse. Våra medlemmar och väljare är engagerade i en mängd andra frågor; exempelvis feminismen, kulturen, flyktingpolitiken, HBTQ, internationell solidaritet, bostadsbyggande och klimatfrågan. Alla de frågorna fick stå tillbaka för vinst i välfärden. Om de lyftes upp var det oftast inom ramen för vinstfrågan, inte för att de frågorna var viktiga i sig. För att entusiasmera vänsterväljarna måste fler frågor synas och enfrågestrategin bör överges.

En bortglömd dimension av vinstfrågan är att den väcker många nya frågor. För oss är det självklart att nej till vinst i välfärden skulle fungera som en vägröjare för en bredare offensiv för välfärden. Men den kom aldrig. Istället undrade många vad vinstförbudet egentligen skulle leda till. Ville V förbjuda privata tandläkare, naprapater eller ideellt drivna verksamheter? Det ville vi självklart inte. Men bara det faktum att vi tvingades stå till svars på en mängd frågor gjorde att vinstfrågan inte fungerade som den offensiv den skulle.

Vi tror också att det faktum att en femtedel av våra väljare försvann till Feministiskt Initiativ (V hade störst tapp till FI av alla partier) har att göra med att man uppfattade Vänsterpartiet som enkelspårigt och ibland rent utav tjatigt i vinstfrågan. Sannolikt framstod FI som mer visionärt än Vänsterpartiet.

Vi hoppas att Vänsterpartiets partiledning tar sig an eftervalsanalysen på ett självkritiskt sätt. Nu är det hög tid för att de politikområden som blivit undanträngda återigen kan få en framträdande plats i Vänsterpartiet. Att ensidigt fokusera på vinst i välfärden var effektivt i så måtto att frågan kom upp på dagordningen, men vi ser nu att priset blev för högt och det ledde inte till den valframgång som hade förespeglats. Därför är det hög tid att Vänsterpartiet framöver istället visar på all den bredd och de visioner som ska bära upp detta parti och att enfrågestrategin nu lämnas därhän.

Jens Holm (V), riksdagsledamot Stockholm

Ann-Margarethe Livh (V), gruppledare Stockholm

Röd politik för grön omställning

Läs gärna mitt inlägg i Dagens Arena om regeringens miljösvek och varför vänsterpolitik är det som kan rädda klimatet.

Röd politik för grön omställning
Dagens Arena, 2014-09-11
Att säga att den borgerliga regeringen inte levererat på det socio-ekonomiska området är att slå in öppna dörrar i det här sammanhanget. Men för även miljön har den borgerliga politiken inneburit stora steg tillbaka. Och skattesänkningar och försämrad välfärd är också dålig miljöpolitik.

Flera miljösvek är redan kända. Sommaren 2009 banade regeringen vägen för Nordkalks storskaliga kalkbrott vid Ojnareskogen, norra Gotland. Företaget hade först fått nej, men efter att regeringen ändrat i Miljöbalken så att den s k stopplagen för täktbrytning i områden med höga skyddsvärden togs bort fick Nordkalk tillstånd, något som har överklagats.

Regeringen har luckrat upp strandskyddet i flera omgångar, något som både försämrar allmänheten tillgång till våra sjöar och stränder och ökar anspänningen på miljön. Regeringen har också ändrat så att intäkterna för trängselskatten i Stockholm så att alla pengar till Förbifart Stockholm och andra vägar, och inte ett öre till kollektivtrafiken.

I februari i fjol godkände miljöminister försäljning av vårt överskott på 1,3 miljoner utsläppsrätter till investmentbanken Bank of America.

Regeringen har försvårat för det lokala omställningsarbetet när de har dragit in alla pengar i klimatinvesteringsprogrammet, som skulle bidra till minskade utsläpp i våra kommuner och landsting.

Alliansens slopande av koldioxidskatten för kraftvärme har lett till kraftigt ökad förbränning av kol och fossilgas i flera av våra värmeverk. Avskaffandet förbryllade många eftersom det strider mot principen om att förorenaren ska betala, en princip som regeringen säger sig vara anhängare av.

Av de 300 miljoner kronor miljöministern utlovade inför klimattoppmötet i Warszawa i fjol blev det bara tio miljoner kronor till FNs nya klimatfond. Och något regelrätt klimatbistånd, där pengarna inte tas från det ordinarie biståndet, har regeringen inte budgeterat för överhuvudtaget.

Att regeringen släppt Vattenfall helt vind för våg och hyllat fossiluppköpet Nuon, århundradets sämsta både ekonomiska och miljömässiga affär, är allmänt känt. Mindre bekant är kanske att de har dragit ned de statliga anslagen för marksanering så till den grad att Naturvårdsverket konstaterar att det kommer att ta drygt 100 år tills landets 80 000 miljöförorenade områden är sanerade. Under tiden fortsätter miljöbomberna att ticka vidare.

Om man tycker att jag är selektiv och hård i min dom räcker det med citera rätt ut från regeringens egen höstbudget där de gör en bedömning av arbetet med att uppnå de 16 miljömålen. ”Resterande 14 miljökvalitetsmål bedöms inte vara möjliga att nå till 2020 med i dag beslutade eller planerade styrmedel.” (Regeringens budget 2013, utgiftsområde 20, sid 17).

Nu är det mindre än sex år kvar till året då miljömålen ska vara uppnådda. I de borgerliga partiernas valmanifest finns ingen utsikt till att alla miljömål ska nås.

I måndags kom också Centern med ett utspel att man under nästa mandatperiod ska satsa 170 miljoner på internationella klimatinvesteringar. Vad som egentligen sägs i detta utspel är att om regeringen sitter kvar med C som drivande parti i miljöpolitiken så ska Sverige fortsatt negligera sitt globala klimatansvar.

Sverige har ett historiskt ansvar för de effekter klimatförändringarna medför varje dag för miljontals fattiga. Vänsterpartiet föreslår därför 4 miljarder under en treårsperiod i klimatbistånd utöver ordinarie bistånd.

De borgerliga åtta åren är inget annat än åtta förlorade år för miljön. Detta kan bara lösas genom att vi får en politik för att nå alla 16 miljömål.

Men det finns också en annan dimension av miljöpolitiken. Hur har den borgerliga ekonomiska politiken påverkat våra möjligheter att minska våra utsläpp och skapa ett hållbart samhälle? Vad händer med ett land om man under åtta år sänker skatterna med 140 miljarder kronor?

Vi på vänsterkanten har varit duktiga på att berätta att välfärden urholkas och att klyftorna ökar. Men hur påverkar skattesänkningarna miljön? Med skattesänkningarna minskar en slags konsumtion och en annan ökar. Det är klart att det påverkar våra utsläpp. Är det någon som förvånas över att antalet stora bilar blir allt fler i Sverige, att flygresorna blir allt fler och längre, att det säljs fler vattenskotrar, platt-tv:ar och surfplattor än förr? Kort och gott, att lyxkonsumtionen har ökat.

Detta har skett på bekostnad av den offentliga konsumtionen, antalet anställda i skolan, kvaliteten i äldreomsorgen, öppettiderna på biblioteket och städningen av våra gator och parker.

Vad leder till störst utsläpp, fler Thailandsresor och stadsjeepar eller längre öppettider på biblioteken och fri entré på våra museer? Även om allt vi gör belastar våra begränsade resurser tror jag ändå att de flesta håller med om att kultur, skola och annan verksamhet inom offentlig sektor är snålare med utsläpp än ökad privat konsumtion.

Som parantes kan nämnas att en stor del av utsläppen från den privata konsumtionen inte synliggörs eftersom nästan alla konsumtionsrelaterade utsläpp, som utrikesresor, inte finns med i den officiella statistiken.

Därför är det också en miljöfråga att motsätta sig stora skattesänkningar och värna en större gemensam konsumtion. Ett samhälle där vi anställer fler i äldreomsorgen, serverar vegetarisk och klimatsmart mat i våra skolor, får en kollektivtrafik som fungerar, ett sprudlande kulturliv, fri entré på våra museer, längre öppettider på våra bibliotek samt parker och gator som är rena och prydliga, är en början mot ett välfärdssamhälle med låga utsläpp.

Därför är röd politik bäst för den gröna omställningen.

Jens Holm (V), miljöpolitisk talesperson och riksdagsledamot

Vi vill skydda det brandhärjade området

Jag skriver idag på DN-debatt om att Vänsterpartiet vill skydda det område som drabbades av skogsbranden i Västmanland. Vi har avsatt pengar i vår budget. Med ett regeringensskifte och med Vänsterpartiet i regeringen kan vi se till att det blir verklighet. Läs på DN-debatt eller nedan.

Vi vill skydda det brandhärjade området
DN debatt, 2014-09-08
21 namnkunniga professorer föreslår på DN-debatt 8/9 att det stora brandhärjade området i Västmanland ska skyddas som ett naturreservat. Det är ett mycket bra förslag, som vi i Vänsterpartiet föreslog redan för två veckor sedan (se VLT ”Vi måste lära oss av skogsbranden” 23/8).

Skogsbranden i Västmanland är den största i modern tid i Sverige. Debattörerna har helt rätt i att vi behöver skydda mer skog, inte minst i södra Sverige. Branden i sig är förstås tragisk på många sätt, men det positiva den har fört med sig är möjligheterna att kunna skapa ett stort sammanhängande område där flora och fauna får växa fram utifrån sina naturliga förutsättningar. Idag saknas just detta, när nästan all skogsmark är produktionsskog skapad av de stora skogsbolagen.

Vi noterar att statliga Sveaskog andra privata skogsägare verkar intresserade av att skapa någon form av skydd i området där branden tidigare drog fram. Men ska vi verkligen kunna skydda det eldhärjade området krävs politisk vilja. Professorerna riktar sig mot alla politiska partier, och även till miljöminister Lena Ek. Det är bra, eftersom området naturvård har fått lida hårt av regeringens neddragningar. Ska vi få ett naturskyddat område värt namnet krävs att regeringen anslår extra ekonomiska medel till dagens knappa anslag för skydd av värdefull natur.

Vi i Vänsterpartiet prioriterar miljö och välfärd framför stora skattesänkningar. Därför kan vi avsätta ökade anslag på 1,7 miljarder mer än regeringen för de närmaste tre åren för skydd av natur. Vi har alltså både den politiska viljan och har gjort de ekonomiska prioriteringarna för att kunna skydda det eldhärjade området i Västmanland.

Det är min förhoppning att svenskarna röstar fram en ny majoritet som kan bilda en regering där naturvården prioriteras långt högre än tidigare. Ett skydd av det brandhärjade området i Västmanland kommer då att vara högt på dagordningen.

Jens Holm (V), riksdagsledamot och miljöpolitisk talesperson

Nolltaxa

Vänsterpartiet lägger idag ett konkret förslag om att införa avgiftsfri kollektivtrafik i två län i Sverige, Uppsala län och Örebro. Vi har pengar för detta, och även för att investera i fler bussar och anställa fler chaufförer eftersom vi inte sänker skatterna som regeringen gjort. Tvärt om, vi höjer skatten på det som smutsar ned, bland annat koldioxidskatten. Då får man pengar över till annat. Om detta med nolltaxan faller väl ut vill vi gå vidare och införa det på fler ställen i landet. Visionen är nolltaxa över hela Sverige.

Vi har inspirerats av nolltaxan i Tallin, Estland. Läs gärna min krönika från senaste numret av tidningen RÖTT om just nolltaxan i Tallin. Läs gärna mitt inlägg från Tallinbesöket.

Ett första steg mot nolltaxa vore öppna spärrar
RÖTT, 4/2014
Den 1 januari 2013 införde Tallinn som andra europeiska huvudstad, efter Torshamn, avgiftsfri kollektivtrafik, även kallat nolltaxa. Nu ett drygt år efter införandet kan man dra en del slutsatser av nolltaxan. Resandet har ökat med nästan tio procent i kollektivtrafiken. I mindre välbeställda områden, har resandet ökat mer än så.

Första kvartalet efter nolltaxans införande gick bilresandet i Tallinn ned med 15 procent och bilresandet är fortfarande mindre idag, även om man sannolikt inte ligger kvar på samma låga nivå. Enligt undersökningar som utförts av Tallin stad är resenärerna nöjda med nolltaxan. Man tycker också att komforten har blivit bättre och att trygg-heten har ökat i resandet.

Nolltaxan gäller endast för de som är skrivna i Tallinn. Och det här är också den främsta finansieringskällan till reformen. Tallinn stad har fått ungefär 15  000 nya invånare sedan införandet av nolltaxa (Tallinn har drygt 400 000 invånare). Man räknar med att för varje tusental invånare får man in en miljon euro i skatte-intäkter årligen.

Sedan den 1 januari 2014 har man också kraftigt höjt p-avgifterna i Tallinns innerstad, något som ger betydande summor till kollektivtrafiken.

Och på tal om finansiering så finansierades kollektivtrafiken med nästan 70 procent redan innan nolltaxan infördes.  Då hade man också många olika avgiftsnedsättningar eller avgiftsbefrielser. Pensionärer och ungdomar reste exempelvis helt gratis. Ett av argumenten för nolltaxan var; om vi redan nu har en sådan stor skattefinansiering varför inte löpa linan fullt ut och skattefinansera hela trafiken?

Det finns förstås stora både sociala och miljömässiga fördelar med nolltaxa. I Vänsterpartiet vill vi fördubbla resandet med kollek-tivtrafiken och då är en avgiftsfri kollektivtrafik ett väldigt viktigt styrmedel. Vi har infört avgiftsfri kollektivtrafik i orter som Kiruna, Avesta och Hallstahammar. Men detta är mindre orter. Det vore spännande att kunna införa nolltaxa i ett större område, för att visa att det går.

I Vänsterpartiets budget till riksdagen avsätter vi därför 4,5 miljarder kronor för de kommande tre åren för att kunna genomföra nolltaxa i två län i Sverige. Den riktigt stora utmaningen skulle förstås vara nolltaxa i Stockholm. I dag finansieras kollektivtrafiken i Stockholm till hälften med skattemedel. Biljettintäkterna handlar om cirka 6,5 miljarder kronor per år. Det är alltså en rätt betydande summa. Men jag är rätt säker på att det går om man vill, men det kommer att ta en del tid.

Ett första steg i Stockholm vore att underlätta resandet genom öppna spärrar, lägre taxor och avgiftsfritt för vissa grupper, inte minst barn/ungdomar. Det är reformer som borde införas snarast efter en rödgrön valseger i höst. Men siktet borde vara att fortsätta  arbeta för införandet av nolltaxa.

När jag reser tillbaka till Tallinn om några år är jag rätt säker på att nolltaxan finns kvar. Jag skulle inte heller bli förvånad om nolltaxan har spridit sig till fler städer och kommuner.

Jens Holm
miljöpolitisk talesperson ( V)

Vi måste ta ansvar för framtidens katastrofer

Läs gärna min debattartikel i Dagens ETC, idag: Vi måste ta ansvar för framtidens katastrofer.

Vi måste ta ansvar för framtidens katastrofer
Dagens ETC, 2014-09-05
Branden i Västmanland ser nu ut att vara under kontroll. Då kan vi fortsätta som vanligt. Eller? Nej, nu är det dags att dra lärdomar av det som skett och se till att vi gör allt vi kan för att stå rustade mot framtida katastrofer, skriver Jens Holm (V).

Regeringen vill nu utreda räddningsinsatsen av skogsbranden. Det kan vara bra att utreda insatsen i sig, men inom området naturkatastrofer och extrema väderhändelser är det tämligen välutrett. Att vi kan vänta oss fler skogsbränder och överlag mer av extremt väder har konstaterats av ett flertal tunga utredningar, både i Sverige och internationellt. I dagsläget ser vi hur stora delar av Halland drabbas av akut översvämning, även det en plågsam påminnelse av vad som kan bli vanligare med ett förändrat klimat. En av slutsatserna från Klimat- och sårbarhetsutredningen (SOU 2007:60) var just att vi måste göra mycket mer för att anpassa Sverige till ett förändrat klimat.

Nästan allt återstår att göra för att Sverige på allvar ska kunna anpassa samhället till ett förändrat klimat. Det handlar om att värna samhällets viktigaste funktioner som dricksvattenförsörjning och tillgång till elektricitet, hur vi planerar våra städer samt hur vi i framtiden ska producera våra livsmedel och bedriva ett hållbart skogsbruk. Ska anpassningen verkligen komma i gång behövs ökade statliga resurser och en bättre koordinering.

Enligt rapporten ”Kommunernas arbete med klimatanpassning” (2012) från Sveriges kommuner och landsting anser ”en stor andel” av de tillfrågade kommunerna att de har för dåligt underlag för att kunna klimatanpassa sin kommun. Ett flertal kommuner har tagit fram lokala handlingsprogram för klimatanpassning, vilket är bra. På nationell nivå saknas dock ett handlingsprogram med nationella målsättningar för klimatanpassningen. Det finns inte heller en myndighet i Sverige med det samlade ansvaret för klimatanpassning. Det nationella kunskapscentrat för klimatanpassning vid SMHI är ett vällovligt initiativ, men har idag inte resurser och kapacitet för att spela den rollen.

Dessvärre har regeringen efter åtta år vid makten fortsatt att dra den viktiga frågan om att ställa om vårt samhälle till ett förändrat klimat i långbänk. Det är oacceptabelt. Vänsterpartiet vill därför ha en myndighet med det samlade ansvaret för klimatanpassningen samt en nationell handlingsplan för klimatanpassningen i Sverige. Vi avsätter mer pengar än regeringen i direkt klimatanpassningsstöd till våra kommuner och länsstyrelser. Vi vill dessutom inrätta Klimatprogrammet: en nationell investeringsfond för klimatinvesteringar i våra kommuner och landsting. Pengarna ska gå till minskade utsläpp och klimatanpassning. Vi avsätter en miljard per år, pengar som ökar ytterligare med lokal och regional medfinansiering.

Vi vill att mer pengar av försvarsmaktens budget ska gå till förebyggande arbete och klimatanpassning – mindre pengar till Jas. Försvarets försäljning av de tio helikoptrarna Vertol, utmärkta för just skogsbrandsbekämpning, i december 2012 är bara ett av flera exempel på hur vi idag har fått ett försvar som spelar en allt mindre roll för krisberedskapen. Det är fel. Försvarets stora utmaningar i framtiden är just ett förändrat klimat och mer av extrema väderhändelser.

Avseende de direkta hoten från skogsbränder behövs ett skonsammare skogsbruk, med mer varierad skog. Med en mer skoglig mångfald får vi ett bättre skydd mot framtida stormar eller bränder. Mer skog behöver också skyddas i form av till exempel naturreservat eller nationalparker. Vänsterpartiet har avsatt 1,7 miljarder kronor mer än regeringen för skydd av natur för de kommande tre åren. Många hotade växt och djurarter är beroende av störningar som skogsbränder. Därför krävs ökade statliga anslag för att ersätta intresserade skogsägare för ett framtida omfattande skyddat område i de aktuella brandhärjade skogarna i Västmanland. Vi behöver också bättre kontroll över de verksamheter som bedrivs i skogen. Innan ett företag startar en avverkning eller påbörjar markarbete måste de stämma av med en ansvarig myndighet så att man t.ex. inte riskerar nya bränder. Dagens devis för skogsbruket – och det av regeringen mycket omhuldade – ”frihet under ansvar” riskerar leda till ”frihet men inget ansvar”.

Det är hög tid att ta det förändrade klimatet på största allvar. Allt annat är att utsätta oss och våra framtida generationer för stora risker. Vänsterpartiet är beredda att axla det ansvaret. Frågan är hur länge till regeringen Reinfeldt tänker fortsätta att stoppa huvudet i sanden?

Jens Holm, Miljöpolitisk talesperson, Vänsterpartiet