TTIP och kemikalierna

Det finns många dimensioner på handels- och investeringsavtalet, TTIP, som nu förhandlas mellan EU och USA. Naturskyddsföreningens tidigare ordförande och kemikalieexperten, skulle jag vilja kalla honom, Mikael Karlsson har skrivit en mycket intressant analys i Global Affairs av hur TTIP skulle kunna påverka möjligheterna att föra en progressiv kemikaliepolitik. Med ett så omfattande handelsavtal som TTIP följer behovet av ett närmande av ländernas lagstiftning (harmonisering). Karlsson konstaterar att vad det gäller kemikalielagstiftning finns det stora skillnader mellan USAs kemikalielag, TSCA, och EUs REACH. En harmonisering av kemikalielagstiftningen skulle därför vara mycket riskabel från ett miljö- och folkhälsoperspektiv.

Medan TSCA, som stiftades 1976 och i stort sett varit oförändrad sedan dess, lägger bevisbördan på USAs motsvarighet till Naturvåprdsverket, EPA, att bevisa att en kemikalie är skadlig har REACH en omvänd princip; det är företagen som måste motivera varför kemikalien är nödvändig och inte är skadlig på något vis. REACH har många brister, men att få en helt annan princip än den vi har nu skulle kunna vara helt förödande för progressiv kemikaliepolitik.

Vad är det då som säger att vi måste lämna vårt sätt att hantera farliga kemikalier? Nej, det står kanske inte tydligt skrivet i TTIP att så måste bli fallet. Å andra sidan är det det som är den stora risken; att vi inte har ett tydligt skydd för miljön (och för den delen andra viktiga aspekter som arbetsrätt, folkhälsa, konsumenträtt eller djurskydd) inskrivet i förslaget till handelsavtal. Det kan ytterst bli upp till skiljedomsnämnder utom demokratisk kontroll att avgöra. Det riskerar i sin tur att lägga en våt filt över progressiv politik överlag. Det kan man, enligt mig, se har blivit effekten av andra handelsavtal.

Internationell handel är viktigt, men att den får inte ske till priset av en ambitiös miljöpolitik. Det behövs en debatt på båda sidor av Atlanten om hur vi kan stärka miljöhänsyn och folkhälsa, menar Mikael Karlsson. Exakt!

Läs Naomi Klein

Vilket bensinbolag blir först med att marknadsföra sig som fritt från oljesand? Så avslutade en liberal samhällsdebattör sin anmälan av ”This Changes Everything – Capitalism vs the Climate” av den kanadensiska författaren Naomi Klein. Förutom att det idag i Sverige inte finns något bensinbolag som hämtar sin olja från oljesand (en form av oljeutvinning i Kanada som får katastrofala effekter på miljön i de områden där den utvinns) var det beskrivande för den liberala synen på vår tids utan tvivel största samhällsutmaning; klimatförändringen. Om vi bara ger företagen än mer frihet (under ett lagomt hårt tryck från medvetna konsumenter) så kommer samhällsförändringen mer eller mindre automatiskt.

Det är just den slapphänta modellen som Klein gör upp med i sin bok. Klimatförändringen är för långtgående och för farlig för att lämnas åt marknadens osynliga hand. Att Klein, som tidigare skrivit kritiskt om marknadsfundamentalistiska handelsavtal och åtstramningspolitik, vill ha mer systemmässiga lösningar är visserligen inte så konstigt. Men This Changes Everything är ingen svart-vit pamflett. Det är en mycket genomarbetat och välunderbyggd uppgörelse med de senaste decenniernas otillräckliga och ibland helt och hållet felaktiga politik för att komma tillrätta med de skenade utsläppen av växthusgaser. Och det är bråttom. Sedan 1990 har världens utsläpp av koldioxid ökat med 60 procent. Nyligen fick vi färska rapporter om att 2014 var det varmaste året någonsin. Jag vill minnas att åren dessförinnan också hade slagit rekord som hypervarma. Det är inget tvivel om att klimatfrågan är akut.

Naomi Klein är frustrerad över att istället för klimatskatter så föreslås handelssystem, istället för stopp för nya energikällor ökar upptagen av kol, olja och fossilgas, istället för att politiken tar ett enhetligt grepp om att rädda klimatet läggs en stor del av ansvaret på individen. Till detta kan läggas den ekonomiska kris som nu under många år hemsökt de industrialiserade länderna och som har spätt på arbetslöshet och ökat ekonomiska klyftor. I det här läget är en alltmer avreglerad kapitalism det sista vi behöver, menar Klein. Och detta skulle kunna vara ett gyllene läge för vänstern i världen att komma med politiska lösningar som både skapar nya gröna jobb och som snabbt ställer om våra samhällen. För det behövs stora offentliga investeringar (finansierat med skatter och avgifter på det som smutsar ned), slutdatum för fossilanvändandet och andra långtgående förslag. Det behövs också mer av vänsterpolitik, med t ex gemensamma försäkringar, allmän sjukvård m m, för att hantera de extrema väder vi kommer att se allt mer av som en effekt av klimatförändringen.

Jag tänkte en del på det där när jag för några månader sedan läste Svante Axelssons bok ”Vår tid är nu”. Axelsson börjar i den andra änden och skriver om vikten av att börja i det lilla och inte tala så mycket om den stora systemförändringen. Upp med solceller på ditt och grannens hus, underlätta att vara med i en bilpool, se till att regeringen fattar beslut om att minska på AP-fondernas fossilinnehav och massa andra begränsade steg är det som kommer att göra att vi får upp farten. När man väl fått upp farten, ja då cyklar man och då går en massa redan av sig självt.

Naomi Klein vill hellre tala om systemförändring. När vi förstått vad som är roten till problemet; dagens ekonomiska system, då kan vi börja arbeta för att förändra detta. Det är förstås helt korrekt. Men det gäller också att hålla öppet för små positiva steg som kan engagera människor. Alla människor går inte igång på tanken om en stor revolution.

Ibland är det inte heller helt enkelt att välja mellan marknad eller stat i klimatpolitiken. Iallafall inte om man är politiker. Klein tar upp handelssystemet med utsläppsrätter (och med det kommer alltså rätten att köpa utsläppsrätter av andra länder eller företag och därmed fortsätta att släppa ut hemma hos sig självt). Det är för övrigt att USA var de hårdaste förespråkarna för detta i förhandlingarna om Kyotoprotokollet, EU var emot. Men EU var med och klubbade Kyotoprotokollet 1997, USA ratificerade det tillslut inte. EU fick också handelssystemet på plats. I dagsläget ligger ett ton koldioxid på ca 50 kronor, i Sverige ligger det, med vår koldioxidskatt, på drygt 1000 kronor. Systemet fungerar rätt illa, minst sagt.

Ett handelssystem anses vara mer av en marknadsorienterad åtgärd än t ex en koldioxidskatt. Så, hade det inte varit bättre med en koldioxidskatt i EU? Jo, men som bekant har EU ingen skattebefogenhet, så det är nästan omöjligt att ens tänka sig. Å andra sidan kan ett handelssystem utformas på ett tämligen strikt sätt (med begränsningar i antalet utsläppsrätter, lägsta pris på utsläppen, utan uppköp i andra länder än handelszonen etc), så att systemet blir så likt en koldioxidskatt som möjligt. Då blir inte uppdelningen mellan höger och vänster lika tydlig. Å andra sidan finns det väldigt få från höger, tyvärr, som driver att de marknadsbaserade åtgärderna ska bli mer robusta.

Naomi Klein sätter stort hopp gräsrotsrörelser och exemplifierar med kampen mot XL-Keystone-oljeledningen i Nordamerika, 350.org-nätverket som hon själv är en del av och de motståndsrörelser som växt upp i Sydeuropa i eurokrisens kölvatten. Hon kallar dessa nya handfasta motståndsfickor för Blockadia. Blockadia handlar om motstånd mot nya fossila energiutvinningar som olja, kol, gas eller öppnandet av gruvor. Människor går samman av både klimatskäl, men också för att man värnar den lokala miljön eller lokalsamhället. Miljö och det sociala smälter samman. Det är hoppfullt att människor organiserar sig och gör motstånd, men när det handlar om visionen om något annat och vägen dit är det inte bokens starkaste del. Klein skriver ”only mass social movements can save us now” (s 450). Och det stämmer förstås. Vi behöver ett välorganiserat folkligt motstånd. Men motståndet måste artikuleras i en förändring mot något.

Vägen dit är förstås inte glasklar. Men något borde hända om klimatrevolutionen ska ”play on repeat, all day every day, everywhere” (s 452), som Klein skriver. Klimatfrågan måste helt enkelt blir allestädes närvarande i politiken och allt vad vi gör. Vi har fortfarande en bit kvar till det tillståndet. Men å andra sidan kan vi se hur momentum kan byggas upp snabbt i samhället. Jag tänker spontant på hösten 2009 inför klimattoppmötet i Köpenhamn då mycket av politiken och inte minst medierapporteringen handlade just om klimatfrågan (till toppmötet kom också en bra bit över 100-talet stats- och regeringschefer). Det trycket i samhället hade byggts upp av ett myller av aktiviteter på basplanet. Om det gick då går det nu igen, men – nu med ännu solidare forskningsresultat och med bättre internet etc som grund för organisering – kan det bli än större omfattning.

Vänstern har den helt avgörande uppgiften i detta. Ja, för inte kommer välmenande filantroper att lösa klimatproblemet åt oss, inte heller teknofixar, eller vetenskapsmän och kvinnor (som sitter inne med sanningen men inte vet hur man förändrar den). Men vänstern har alltför länge tassat som en katt kring het gröt kring klimatutmaningen. Naomi Klein har till och med ett kapitel i boken ”The extractivist left” där hon kritiserar vänsterstyrena i Latinamerika för att visserligen har utrotat en stor del av den extrema fattigdomen, men detta har finansierats med kraftig expansion av kol, olja och fossilgas. Greklands tillträdande premiärminister, vänsterns Alexis Tsipras, kritiseras också för att ha nedprioriterat miljöfrågorna de senaste åren.

Det behövs ett systemkritiskt perspektiv på vår tids största överlevnadsfråga. Det handlar om att klimatfrågan måste in i alla områden och vi måste våga gå till roten med problemet. Några exempel: Vi kan inte införa handelsavtal som försvårar eller möjliggör utbyggnad av förnybar energi och lokala jobb (något Klein lyfter fram exempel på). Ekonomisk tillväxt i sig är inte ett ändamål, däremot ekonomisk utveckling som gör våra samhällen bättre och hållbarare. Vi måste våga sätta ett slutdatum för fossila energikällor. Ja, det är ett hot mot några av världens absolut största företag som har just fossil energi som en bärande del i sina affärsmodeller. Offentliga subventioner ska inte gå till det som förstör miljön. Ochsåvidare…

I dagsläget är det bara vänstern som kan föra fram dessa politiska förslag. Det är hög tid att vi gör det.

Naomi Kleins This Changes Everything är en utmärkt bok för att bygga upp denna mobilisering. Jag hoppas den snart översätts till svenska.

Mals landsbygdsprogrammet ned av EU-byråkratin?

Att EUs jordbrukspolitik är en gigantisk byråkratisk och pengaslukande koloss är ingen nyhet. Men inom den gemensamma jordbrukspolitiken finns delar som iallafall är mindre dåliga, ibland faktiskt ganska bra saker. Det finns tusentals personer runt om i landet som arbetar med miljöfrågor på landsbygden inom s k Leader-program. Andra verkar för att hålla våra ängs- och hagmarker öppna, minska övergödningen, minska utsläpp av växthusgaser från jordbruket eller att öka den biologiska mångfalden. Sådana här ofta småskaliga miljöfotade jordbruksverksamheter brukar kunna räkna med ekonomiskt stöd ur det s k landsbygdsprogrammet, som är en del av den gemensamma jordbrukspolitiken.

Varje medlemsland får skicka in ett förslag till landsbygdsprogram, med de (miljö)projekt som man vill genomföra till EU-kommissionen. Detta ska sedan godkännas av EU. Den nya programperioden har eg redan börjat och ska löpa mellan 2014-2020, men på grund av EUs trögmalande byårkrati har vi i Sverige inte fått vårt landsbygdsprogram godkänt ännu.

Idag på Miljö- och jordbruksutskottet fick vi en uppdatering från Näringsdepartementet om hur det går. Nja, sisådär, kan man kanske sammanfatta det som. EU-kommissionen har skickat in inte mindre än 333 (!) frågor till den svenska regeringen om det svenska förslaget till landsbygdsprogram. EU kritiserar allt möjligt; allt från klimatprojekt, stöd till djurskydd till via odling av bruna bönor på Öland. Ska det vara så svårt att få miljöpengar från EU? Ja, uppenbarligen…

Man undrar i sitt stilla sinne om all denna byråkrati är värt sitt pris? Nej, tycker jag. Det hade varit så mycket enklare om vi sluppit att betala in uppskattningsvis de 20 miljarder kronor av vår EU-medlemsavgift som går till den gemensamma jordbrukspolitiken (Sverige betalar ca 40 miljarder, ungefär hälften går till jordbruksstöd) för att vi sedan ska få tillbaka, i bästa fall, hälften efter väldigt mycket byråkratisk vånda. Vi borde kunna få ta tillbaka vår jordbrukspolitik; åternationalisera den.

Tänk om EU hade varit lika hård mot Europas banker som man har räddat med miljardbelopp…

OK, jag vet att jag ropar i mörkret, men jag säger det ändå: Skärpning EU!

Var slutar MP:s vandring högerut?

Jag skriver idag i ETC. Läs inlägget där eller nedan.

Var slutar MP:s vandring högerut?
ETC, 2015-01-25
Vad är det som får Indien att överge en ambitiös handlingsplan för solenergi, äventyra Australiens förbud mot reklam på cigarettförpackningar eller tvingar den kanadensiska delstaten Ontario att kraftigt försämra sin strategi för förnybar energi och lokala gröna jobb? Jo, det stavas frihandelsdogmen. Den dogm som säger att företagens ”rätt” att fritt investera, handla och konkurrera ska vara överordnad allt annat.

Det är inte så ofta handelsfrågor politiseras och problematiseras. Men i förra veckans partiledardebatt skedde det. Vänsterpartiet Jonas Sjöstedt tog just upp exemplet Ontario, som 2009 beslutade att fasa ut den fossila energin och skapa nya gröna jobb. En del i delstatens gröna energiplan var att stödja lokal tillverkning och lokala jobb i utbyggandet av den förnybara energin. Energiplanen hade därför som krav att en del av materialet (t ex solpanelerna) skulle vara sammansatta i Ontario. I strid med WTOs frihandelsregler tyckte Japan och sedan också EU, som drog Kanada inför världshandelsorganisationens skiljedomsnämnd. I fjol dömde WTO till handelns fördel och Ontario måste nu överge sin strategi för förnybart liksom de 29 000 jobb det skapat.

Författaren och debattören Naomi Klein lyfter upp detta och flera andra exempel där miljö och frihandel krockar i sin senaste bok This Changes Everything. Det var den boken Sjöstedt tog fasta på när han frågade Miljöpartiets Gustav Fridolin om det senaste handelsdogmatiska förslaget; investeringsklausulen, ISDS, i handelsavtalet mellan EU och USA där storföretag ges rätt att stämma stater för ändrade investeringsförhållanden. Sjöstedts konkreta fråga till Fridolin var om han var beredd att motsätta sig ett handelsavtal där företagen får ett sådant investeringsskydd.

En ganska enkel fråga att svara på för ett språkrör som alltid sätter miljön först, kan man tycka. Men så blev det inte. Fridolin bemötte inte investeringsklausulen i en mening, utan valde att tala om handel i vid bemärkelse. Han vägrade också att gå in i den principiella frågan om handel/fri konkurrens å den ena sidan och progressiv miljöpolitik å den andra. Fridolin valde istället att kritisera Naomi Kleins bok för att göra miljöfrågan till en vänsterfråga. Han ägnade också mycket talartid till att trycka på att det nu gäller att få med de borgerliga partierna och näringslivet i miljöarbetet.

Jag har alltid sett Miljöpartiet som en trogen allierad i de handelspolitiska striderna, i allt från kampen mot IMF och Världsbanken, MAI-avtalet, ACTA till kritiken mot WTOs och EUs marknadsfundamentalism. Men efter att ha hört Fridolins svar börjar jag undra. Tidigare har vi varit överens om att det är oacceptabelt att progressiv miljöpolitik ska kunna köras över av handelsfundamentalismen. Men vad är det som gäller nu?

Att ge företagen rätt att stämma en rättsstat för ändrade investeringsmöjligheter är att lägga en hämsko på all progressiv politik, och ytterst drabbar det demokratin i sig. Det har förstås miljörörelsen världen över insett, men också länder som Tyskland som har krävt att ISDS-mekanismen ska lyftas ut ur handelsavtalen med USA och Kanada.

Den regering som Gustav Fridolin företräder har tyvärr gjort det motsatta. Näringsminister Mikael Damberg skickade i höstas tillsammans med ett antal andra ministrar ett brev till EU-kommissionen där de krävde att investeringsskyddet skulle vara kvar.

Jag har läst Dagens Industris intervju förra veckan med Gustav Fridolin där han säger att Miljöpartiet nu vill vara ett mittenparti. Det är förstås upp till MP att bestämma hur man vill profilera sig. Men om resan mot mitten gör att man lägger sig platt för handelsfundamentalisterna och hamnar till höger om Angela Merkel är det något som har gått för långt.

Jag hoppas att Miljöpartiet fortsätter att verka för att progressiv miljöpolitik alltid ska överordnas handels- och marknadsdiktaten. Även som regeringsparti måste man våga sätta sig upp mot att storföretagens krav ska kunna överordnas demokratiskt fattade beslut. Eller hur?

Jens Holm (V), riksdagsledamot, tidigare ledamot av EU-parlamentets handelsutskott

Stort motstånd mot TTIP

EU-kommissionen presenterade igåreftermiddag resultaten av den konsultation som kommissionen gjort om klausulen ISDS, den paragraf i handelsavtalet EU-USA (TTIP) som ger storföretag rätt att stämma stater. Över 150 000 svar har inkommit och motståndet är stort. Handelskommissionär Cecilia Malmström säger att det finns en ”huge scepticism” mot ISDS.

Men hon tror att hon ska kunna lösa detta med en öppen och rättfram diskussion om TTIP. Varför inte svälja förtreten och säga att ISDS ska slopas?

Kanske kommer det ändå bli så tillslut, och det vore väldigt välkommet.

Men det finns många andra delar av TTIP som inte är OK. Hela syftet med ett handelsavtal av den här karaktären är att handeln, konkurrensen och företagens ”rätt” att investera där man vill ska överordnas lokal lagstiftning. Det är att offra demokratin på marknadens altare. Miljön, djurskyddet, rätten till mat, konsumentskyddet och arbetsrätten är områden som kommer att bli förlorare. Det har vi sett förr, t ex inom WTO.

Därför fortsätter vi att motsätta oss TTIP.

God jul 2014

Nu är det jul igen. Den bästa julen jag skulle kunna få vore en där vårt samhälle rörde sig i rätt riktning. Där klyftor minskar, där alla barn gick i lika bra skolor (och inga vinster försvann från verksamheten), där vi skapar många nya jobb, där alla som kommer hit från andra länder är välkomna och snabbt integreras i samhället, där Sverige är en progressiv röst i världen och där samhället successivt ställs om till hållbarhet. Utopiskt? Jag tycker inte det. Med politiska beslut kan man ändra på det mesta, så även med de utmaningar som finns i Sverige och världen julen 2014.

Men än så länge är det en bit kvar till min julvision, kan man lugnt konstatera. Men det är därför jag finns i riksdagen; för att göra vårt samhälle bättre.

Med dessa kortar rader vill jag passa på att önska alla mina läsare en riktigt god jul.

Miljö- och klimatanförande

Snart är det dags för riksdagens debatt om utgiftsområde 20 i statsbudgeten. Området handlar om statens insatser för miljö och klimat. Med den borgerliga budgeten, med stöd av SD, innebär det dessvärre drygt 1,5 miljarder i satsningar som uteblir. Nedan det anförande som jag kommer att hålla.

UO20, anförande
I söndags kom jag hem från klimattoppmötet COP20 i Lima, Peru. Återigen missade världens länder möjligheten att fatta de nödvändiga besluten för att förhindra att vår planet går emot en okontrollerad och rent utav farlig klimatförändring. Egentligen är det här är inget som sker någon gång i framtiden. På många platser är faran redan här. Tuvalus premiärminister Enele Sopoaga, som talade på mötet, menade att för hans land handlade klimatförhandlingarna om att välja mellan liv och död. Sopoaga sa i sitt anförande, till hela klimattoppmötet: ”För mitt land handlar det här om huruvida vi ska få finnas kvar som land eller om vi kommer att försvinna.”

Ja, det låter dramatiskt, men klimatfrågan handlar om just liv och död. Jag kunde ha citerat många andra Syd-företrädare. Men jag tror, och hoppas, att alla härinne förstår att läget är akut och vi måste handla nu.

Det är frustrerande att de globala klimatförhandlingarna inte levererar de nödvändiga besluten. Å andra sidan finns det inget som hindrar oss i Sverige att snabbt ställa om till minskade utsläpp och att anpassa vårt samhälle till ett förändrat klimat. Och det var just det som var vitsen med den budget som regeringen lade fram och som hade Vänsterpartiets stöd. Budgeten innehöll några av de största satsningarna på miljö och klimat på mycket länge. En höjning av det här utgiftsområdet, nr 20 med drygt 1,5 miljarder bara för nästa år. Det här omintetgörs nu efter det att de borgerliga partierna och SD röstade ned regeringens budget den 3 december.

Med de lokala investeringsprogrammen – 200 miljoner kronor from nästa år, och 600 miljoner kr årligen from 2016 – skulle kommuner, landsting och företag få stöd för lokala investeringar i förnybar energi, hållbara trafiklösningar, energieffektivisering, åtgärder för beteendeförändringar och allt annat som skulle minska våra utsläpp och dessutom skapa många nya gröna jobb. Att lokala investeringsprogram har varit framgångsrikt tidigare visar utvärderingarna från tidigare klimatinvesteringsprogram. Det här stoppas nu av de borgerliga partierna+SD.

Vi skulle också ha gett ett välbehövligt bidrag – ungefär 200 miljoner kronor under mandatperioden – till att anpassa Sverige till det förändrade klimatet. Det här var satsningar som skulle ha handlat om att bygga om delar av våra städer, skydda oss mot havsnivåhöjningen och extremväder, säkerställa fortsatt livsmedelsförsörjning, skydda vårt grundvatten och att förhindra farliga skred. Ja, det är några exempel på det viktiga arbetet med klimatanpassning, som länge varit eftersatt i Sverige, som nu uteblir nu pga de borgerliga partierna och SD.

Våra myndigheter, t ex Naturvårdsverket och Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, skulle ha fått ökade anslag för att koordinera arbetet med minskade utsläpp och anpassning. Det uteblir nu pga de borgerliga partierna och SDs budgetgenomröstning.

I Lima underströk alla länder vikten av vi gör vår hemläxa, särskilt vi i den industrialiserade delen av världen, vi som skapat klimatförändringen. Hur ska Sverige nu kunna göra detta med den borgerliga+SD-budgeten? Den som innebär neddragningar på över 1,5 miljarder kronor redan nästa år. Jag vill fråga Johan Hultberg M, Lena Ek C, Fredrik Malm FP, Magnus Oscarsson KD och Martin Kinnunen SD vad är er plan? Hur ska Sverige nu kunna vara trovärdiga på klimatområdet? Varför äventyrar ni våra barns framtid? Varför äventyrar ni livsbetingelserna för de miljontals människor som här och nu drabbas i världens små östater, i Bolivia, i Bangladesh, i Botswana och alla andra länder som är extra hotade av det förändrade klimatet? Johan Hultberg M, Lena Ek C och Martin Kinnunen SD, ni har talat innan mig, så jag kan inte ta replik på er, så ta replik på mig och berätta hur ni ska lösa detta. Det är här och nu vi måste föra denna viktiga debatt.

Vi vet att med nuvarande beslut och styrmedel kommer inte Sverige att nå 14 av våra 16 uppsatta miljömål. Våra miljömål är i praktiken hela det svenska miljöarbetet. Den biologiska mångfalden är en grundbult i detta. Någon liknade biologisk mångfald med ett flygplan. Det är mängder med små komponenter som tillsammans utgör en helhet. Alla delar behövs, annars kan inte flygplanet flyga, iallfall inte på ett säkert sätt. Vem skulle vilja sätta sig i ett flygplan där tre eller fyra viktiga komponenter inte fanns med? Det är där vi befinner oss idag i den svenska naturen. Skogsbruket drivs av enfald istället för mångfald. Sjöar och Östersjön växer igen. Djur- och växtarter dör ut. Kemikalier och utsläpp smutsar ned vår natur. Hela ekosystem hotas. Därmed riskeras hela grunden för vår välfärd – naturen.

Det var därför som vi lade fram ett fullt finansierat förslag i budgeten med de största satsningarna på mycket länge för att skydda mer av vår natur, för att sanera förstörda områden, för att rena Östersjön. Tack vare de borgerliga partierna och Sverigedemokraterna blir det inget av det. Om vi lägger vår rödgröna budget bredvid den borgerliga+SDs ser att skillnaden i miljöansvar är påfallande. Jag vill nämna några exempel på satsningar som inte blir av, och nu talar jag bara 2015: 660 miljoner till skydd av värdefull natur. Nej säger borgerliga+SD. 350 miljoner för åtgärder för värdefull natur. Nej säger borgerliga+SD. 183 miljoner extra till sanering av förorenade områden. Nej säger borgerliga+SD. 75 miljoner extra till miljöövervakning. Nej säger borgerliga+SD. 75 miljoner extra till havs- och vattenmiljösatsningar. Nej säger borgerliga+SD. 35 miljoner extra till Naturvårdsverket. Nej säger borgerliga+SD. 20 miljoner extra till Havs- och vattenmyndigheten. Nej säger borgerliga+SD.

M, C, FP, KD och SD. I er budget kan banker, storföretag och Sveriges allra, allra rikaste räkna med mer pengar i plånboken. Alla andra får mindre; pensionärer, arbetslösa, låginkomsttagare och till detta kan vi också lägga vårt hårt sargade miljö. Det här är högerpolitik när den är som värst: Åt den som har skall varda givet. Det finansieras med ökade klyftor och miljösvek.

Jag har träffat mängder med företrädare från Naturskyddsföreningen, Världsnaturfonden, Greenpeace, biståndsorganisationer, företagare inom miljöteknikbranschen, vindkraftsbolag, miljöengagerade lokalpolitiker och många andra som tar miljö- och klimatfrågorna på stort allvar. De frågar mig; kan det verkligen vara sant att riksdagen avfärdar ökade satsningar på miljö- och klimatområdet. Varför?, frågar de. Det undrar jag också; varför gör ni så här; M, C, FP, KD och SD? Varför sviker ni miljön? Vi vill ha svar.

Jens Holm (V)

Svag uppgörelse i Lima

JensHolmCOP20

Klimattoppmötet i Lima är nu över och jag är tillbaka på riksdagen. Idag har vi utskottsmöte där de borgerliga partiernas+SDs förslag om neddragningar på 1,5 miljarder kr på miljö- och klimatbudgeten väntas gå igenom. Inte kul :-(

Beslutet i Lima innebär att det fyrasidiga dokumentet som gick igenom konstaterar att man vill ha ett avtal i Paris och att man ska fortsätta att förhandla om det under 2015 (alltså ingen nyhet). Texten uppmanar länderna att i börjar av 2015 (första kvartalet) rapportera in sina frivilliga förslag om bidrag (contributions) till utsläppsminskningar. Det handlar alltså om frivilliga bidrag (contributions), inte bindande åtaganden (committments). Alla andra stora frågor, som anpassning, finansiering, tekniköverföring samt förluster och skador som en följd av klimatförändringen tas upp i en 37-sidig bilaga. I den bästa av världar kommer det vara en del av de bra texterna i denna bilaga som kommer att ligga till grund för avtalet i Paris. Men just nu känns det inte som att vi lever i den bästa av världar…

Jag skulle önska att dessa toppmöten kunde organiseras på annat sätt, och jag har tidigare föreslagit en permanent parlamentarisk klimatförsamling för att driva på förhandlingarna. Fram tills att det finns på plats skulle man kunna tänka sig att de länder som verkligen vill göra något genom att man helt enkelt lämnar de som motsätter sig allt utanför ett eventuellt avtal. Idag blir det ju så absurt så att de fåtal som bromsar kan bromsa upp hela processen. Då måste man vid nåt tillfälle säga vänligt men bestämt; vill ni inte vara med är det OK, men vi andra tänker nu anta denna överenskommelse om att rädda planeten.

Se vårt pressmeddelande om Limabeslutet och mitt inlägg i Expressen.

 

Repression mot ursprungsbefolkning och miljöaktivister

floresmidoJag och Stina Bergström (MP) träffade i förrgår Floresmido Simbana indianledare för organisationen CONAIE, som organiserar de 14 största ursprungsfolksgrupperna i Ecuador. Han berättade om att det blir allt vanligare att de som protesterar mot storskalig fossilexploatering, gruvor olja och gas, utsätts för förföljelser i Ecuador.
”200 av våra medlemmar har blivit lagförda och flera har blivit dömda till absurt långa straff”, berättade han och gav konkreta exempel på att miljö- och ursprungsfolksaktivister dömts till 6-8 års fängelse för att de protesterat mot planerade gruvor i Ecuador. Domarna påstår att aktivisterna har ”saboterat” och bedrivit ”terrorhandlingar” när de i själva verket protesterat med fredliga medel, även om det ibland har varit genom civil olydnad.

Simbana är besviken på regeringen Correa som har hög profil i sociala och miljömässiga frågor. Den nya gruvlagen (Ley de minas, sedan 2009) och Vattenlagen (Ley de agua) från i år ska visserligen ge rätt till konsultation för inblandade parter. Men samrådet handlar inte om att man har rätt att avfärda ett planerat projekt utan endast om hur det ska utföras.

Före lite drygt än en vecka sedan hittades en indianledaren José Isidro från Shuarfolket död. Det mesta talar för att han mördats genom strypning. Han hade varit en av de mest framträdande aktörerna mot en planerad gruva i provinsen Zamora Chinchipe i Ecuador och skulle delta på det alternativa klimattoppmötet här i Lima. Simbana ser det som det senaste brutala exemplet på hur hans kollegor ibland till och med får plikta med livet för sina protester.

Simbana avslutar med att visa oss ett dokument som han fått samma dag, skickat från en statlig myndighet där CONAIE får femton dagar på sig att avhysa de lokaler de disponerat under 25 år; ett trevåningshus i Quito, Ecuadors huvudstad. Vad ska ni göra åt det, frågar jag?

Floresmido Simbana suckar och säger: ”Det är bara att protestera och protestera ännu mer. Det här är helt oacceptabelt.”

Läs också Svenska dagbladets artikel om förföljelser av miljöaktivister i Peru, idag.

Låt fossilbolagen betala för sina skador

JulianneRichardsJulianne Richards och de andra på Climate Justice Programme samt Heinrich Böll Stiftung har ett intressant förslag för hur den s k mekanismen för förluster och skador (loss and damage) ska kunna finansieras. Utvecklingsländerna har sedan tidigare beslut på klimattoppmöten rätt att få hjälp med att hantera de förluster och skador som klimatförändringen medför för deras invånare. En av de svåra knäckfrågorna är finansiering; vem ska betala för den förstörelse som orkaner, extrem torka, plötsliga skyfall och andra extrema väderhändelser orsakar?

Climate Justice Programme föreslår att man tar ut en avgift (”a global fossil fuel extration levy”) på upptaget av fossila energikällor som olja, kol och gas. De stora fossilbolagen (s k Carbon Majors) får betala baserat på hur mycket som de tar upp i ton, fat eller kubikmeter. Från början kan man sätta avgiften på en låg nivå (förslaget är 2 dollar/ton CO2) för att den sedan årligen ska skalas upp, menar Richards. Intäkterna ska sedan gå till en s k loss and damage-fond varifrån drabbade länder ska kunna söka ekonomiska medel.

Richards menar att det finns liknande lösningar på andra områden och nämner särskilt den internationella oljeutsläppsfonden (International Oil Pollution Compensation Fund) och de försäkringspremier världens kärnkraftsbolag måste betala.

Jag träffar Richards lite senare och frågar henne om det inte är riskabelt att bygga upp en finansiering med något som man i grunden vill ska försvinna (fossila energikällor). Hon svarar att så länge som det fossila finns kvar måste det ta sitt ansvar för de skador som de åsamkar. Hon understryker också att denna avgift endast kan vara en del av finansieringen av de förluster och skador som klimatförändringen skapar. När det fossila en dag försvinner får man helt enkelt hitta andra finansieringskällor.

Finns det då något land som driver detta förslag? Nej, inte i dagsläget. Jag tog upp förslaget med klimatminister Åsa Romson som visade ett visst intresse. Richards planerar en resa till Oslo för att diskutera förslaget med den norska regeringen. Jag uppmanade henne då att passa på att också komma till Stockholm. Kanske kan de nordiska länderna lägga fram ett gemensamt förslag där fossilföretagen får betala för de skador de skapar?