Klimatpolitiken inför toppmötet i Lima

Den 1 december inleds klimattoppmötet i Lima, Peru. Jag kommer att vara på plats den sista veckan och ser fram emot att verka för ett ambitiöst klimatavtal. Jag hoppas att regeringen är av samma uppfattning. Därför min interpellation till klimat- och miljöminister Åsa Romson. Läs nedan. Debatt torsdag den 27 november.

Interpellation 2014/15:123 Klimatpolitiken inför toppmötet i Lima 
av Jens Holm (V) till Klimat- och miljöminister Åsa Romson (MP) 
Mellan den 1 och 12 december äger klimattoppmötet COP 20/CMP 10 rum i Lima i Peru. Klimat- och miljöministern samt ett antal riksdagsledamöter, inklusive undertecknad, kommer att delta. Mötet är det sista toppmötet innan klimattoppmötet i Paris nästa år, då ett nytt bindande klimatavtal förväntas komma till stånd. Sverige kan förhoppningsvis spela en pådrivande roll för att vi ska få ett ambitiöst och rättvist avtal som garanterar att klimatförändringen inte blir okontrollerad och farlig.

Det bästa sättet att säkerställa att bra avtal kommer på plats är att enskilda medlemsländer går före och skärper sina inhemska klimatambitioner. Hittills har vi inte sett att den nya regeringen lagt förslag om högre klimatmål, utan ligger kvar på den tidigare regeringens mål om minskade utsläpp med 40 procent till 2020. Vänsterpartiet föreslår att Sveriges klimatmål höjs till minus 52 procent och att allt ska göras på hemmaplan.

Jag vill också påminna om löftet från klimattoppmötet i Köpenhamn där de rika länderna utlovade 100 miljarder US-dollar årligen i klimatfinansiering till utvecklingsländerna. Jag välkomnar att regeringen nu lovar 4 miljarder kronor till FN:s gröna klimatfond. Men pengarna är inte helt nya och additionella, utan tas från den ordinarie biståndsbudgeten. Vänsterpartiet vill ha ett klimatbistånd som helt och hållet är finansierat med nya och additionella medel. Vi vill också att Sverige ska vara pådrivande för att skapa nya kreativa finansieringskällor som både ger klimatnytta och intäkter till de FN-baserade klimatfonderna.

Industriländerna (Annex 1-länderna) har åtagit sig att överföra ny modern teknik till utvecklingsländerna i syfte att minska utsläppen. Jag har tagit del av utkastet till EU-position inför COP 20 samt den svenska regeringens ståndpunkter och noterar bristen på konkreta förslag på tekniköverföring till utvecklingsländerna (icke-Annex 1-länderna) både i EU-slutsatserna och i den svenska positionen. Ett center för tekniköverföring har visserligen inrättats (CTCN i Köpenhamn), men det saknas konkreta politiska initiativ för att underlätta tekniköverföringen. Sverige borde ta sådana initiativ och driva på EU och andra industriländer så att en storskalig tekniköverföring kan komma till stånd. Det skulle bland annat kunna göras genom en reform av bestämmelser kring patent och immaterialrätt på vissa utvalda miljötekniker.

I utkastet till EU-slutsatser inför toppmötet tas jämställdhet upp som en viktig dimension för både utsläppsminskningar och anpassning (punkt 21). Det är mycket positivt. Kvinnors delaktighet i klimatarbetet är en förutsättning för lyckade och långsiktiga lösningar på klimatproblemet. Sverige måste därför se till att jämställdheten lyfts upp på toppmötet och blir annat än bara en läpparnas bekännelse.

Med anledning av det ovan anförda vill jag fråga klimat- och miljöminister Åsa Romson:
1.Avser klimat- och miljöministern att verka för skarpare klimatmål i Sverige till 2020?
2.Avser klimat- och miljöministern att verka för nya finansieringskällor till FN:s klimatfonder, och i så fall vilka?
3.Avser klimat- och miljöministern att verka för att lagar och bestämmelser kring patent- och immaterialrätt reformeras för att underlätta tekniköverföring?
4.På vilket sätt avser klimat- och miljöministern att driva jämställdhetsfrågorna på klimattoppmötet?

Nagoyaprotokollet ska bli svensk lag 2015

Klimat- och miljöminister Åsa Romson har svarat på min fråga om ratificering av det s k Nagoyaprotokollet. Glädjande nog lovar hon att protokollet ska ratificeras, d v s införas i svensk lag, under 2015. Detta borde ha skett mycket tidigare, men bättre sent än aldrig. Med en ratificering kommer utvecklingsländerna att få bättre skydd för sina biologiska resurser och kunna få ersättning för användandet av dessa. Nedan min fråga i sin helhet och ministerns svar (Romsons svar finns ännu inte på riksdagen.se).

Fråga 2014/15:42 Ratificering av Nagoyaprotokollet 
av Jens Holm (V) till Klimat- och miljöminister Åsa Romson (MP)  
På FN:s toppmöte om miljö och hållbar utveckling i Rio de Janeiro i Brasilien år 1992 enades världens länder om FN-konventionen om biologisk mångfald, det vill säga Convention on Biological Diversity (CBD). Konventionens övergripande mål handlar om att verka för en global samordning för bevarande av biologisk mångfald, ett hållbart nyttjande av naturresurser samt att skapa en jämlik och rättvis fördelning av tillgången till och nyttan med genetiska resurser.

Vid partsmötet i Nagoya år 2010 (COP 10) antogs den så kallade Nagoyaplanen där världens länder ställer sig bakom ambitiösa mål för att rädda den biologiska mångfalden till år 2020. Kopplat till detta finns också ett omfattande åtgärdspaket. I Nagoya kom man även överens om det så kallade Nagoyaprotokollet, som sätter internationella regler för hur genetiska resurser ska få samlas in och hur vinster från nyttjandet ska fördelas. Inte minst för utvecklingsländerna är det viktigt att protokollet omsätts i handling så att länderna kan få bättre kontroll över de genetiska resurser de förfogar över.

Nu har det gått mer än fyra år sedan toppmötet i Nagoya. Än så länge har Sverige inte ratificerat Nagoyaprotokollet. En mängd andra länder har däremot gjort det, bland annat vårt grannland Norge.

I våras införde EU en förordning om ingående av Nagoyaprotokollet. Sveriges tidigare miljöminister har i svaret på min skriftliga fråga 2013/14:618 konstaterat att dåvarande regering analyserade frågan om ratificering av Nagoyaprotokollet och EU-förordningen kring detta.

Med anledning av detta vill jag fråga klimat- och miljöminister Åsa Romson:

När avser klimat- och miljöministern att lägga fram ett förslag till riksdagen om ratificering av Nagoyaprotokollet?

Svar på fråga 2014/15:42 av Jens Holm (V) Ratificiering av Nagoyaprotokollet
Jens Holm har frågat mig när jag avser att lägga fram ett förslag till riksdagen om ratificering av Nagoyaprotokollet.

Nagoyaprotokollet om tillträde till och rättvis fördelning av vinster från nyttjande av genetiska resurser antogs vid det tionde partsmötet för konventionen för biologisk mångfald i Nagoya 2010. Vid samma möte antogs den Strategiska planen för biologisk mångfald med de 20 s.k. Aichi¬målen. Ett av Aichimålen anger att protokollet ska vara i kraft och tillämpas i överensstämmelse med nationell lagstiftning senast 2015.

Inom EU genomförs Nagoyaprotokollet till stor del med Europaparla-mentets och rådets förordning (EU) nr 511/2014 av den 16 april 2014. EU-förordningen som är direkt tillämplig genomför främst den del av Nagoyaprotokollet som rör åtgärder för användarnas efterlevnad. Förordningen innebär i huvudsak att den som använder en genetisk resurs eller en s.k. traditionell kunskap som rör en genetisk resurs måste visa tillbörlig aktsamhet i fråga om att följa de eventuella regler om tillträde som gäller i det land varifrån resursen eller kunskapen hämtas och visa tillbörlig aktsamhet i fråga om fördelning av den nytta som användningen av resursen eller kunskapen medför. Syftet med förordningen är att uppnå största möjliga harmonisering inom EU och därmed förenkla för användare som kan tänkas använda genetiska resurser i unionen.

Förordningen trädde i kraft den 12 oktober i år men väsentliga delar av förordningen börjar inte gälla förrän den 12 oktober 2015.

Medlemsstaterna är skyldiga att se till att förordningen genomförs på rätt sätt, bl.a. genom att införa sanktioner för användare som inte uppfyller förordningens krav och genomföra nödvändiga kontroller av användarnas efterlevnad samt ge råd och stöd till användarna.

Regeringskansliet analyserar för närvarande hur EU-förordningen ska kompletteras i svensk rätt och om ytterligare lagstiftning behövs nationellt med anledning av Nagoyaprotokollet. Arbetet är långt framskridet och en departementspromemoria med förslag till lagändringar med anledning av Nagoyaprotokollet och EU-förordningen kommer att skickas ut på remiss inom kort. Min ambition är att Sverige ska ratificera protokollet under 2015 i enlighet med målsättningen från Nagoya.

Jag avser att återkomma till frågan om ratificering i samband med att regeringen lämnar förslag om nödvändiga lagändringar för att genomföra protokollet.

Stockholm den 12 november 2014
Åsa Romson

 

Klimatanförande

En av fördelarna när debatterna i riksdagens kammare blir på kvällen är att man faktiskt hinner skriva sina anföranden. Ikväll blev en sådan kväll. Läs mitt anförande nedan, och titta gärna på riksdagen.se

Allmänpolitisk debatt klimat och miljö
FNs klimatpanel, IPCC, presenterade häromveckan sin femte utvärderingsrapport om läget för klimatet. Det är skrämmande läsning som pekar på att effekterna av klimatförändringen sannolikt kommer att bli värre än vad vi tidigare föreställt oss. För de fattiga utvecklingsländerna är detta inte ett oroväckande scenario för framtiden, utan översvämningar, ökenutbredning, brist på färskvatten och konflikter som en följd av drastiskt ändrade naturgivna förutsättningar är redan nu ett faktum på det södra halvklotet. Rapporten konstaterar också att det går att rädda klimatet, men att det är mycket bråttom. Och det är den utvecklade delen av världen som har ansvaret för detta. Det är industriländerna som historiskt sett har släppt ut den största delen av de växthusgaser som IPCC refererar till som den globala utsläppsbudgeten.

Om några veckor inleds det stora klimattoppmötet i Lima, Peru. Det bästa sättet att driva på klimatförhandlingarna är att enskilda länder går före och antar ambitiösare klimatmål. Jag hoppas att Sverige kommer att bli ett sådant land.

Men istället sitter vi still i båten och är inte särskilt pådrivande. Det gällde inte minst den förra borgerliga regeringen som förlade en tredjedel av sina utsläppsminskningar i andra länder och som inte bidrog till högre utsläppskrav på EU-nivå. Istället för att ta tag i klimatutmaningarna staplade den tidigare regeringen utredning på utredning.

Vi i Vänsterpartiet hade stora förhoppningar efter valet att en ny icke-borgerlig regering skulle kunna fatta de nödvändiga besluten. Och visst finns det en del betydande miljö- och klimatsatsningar i den nya regeringens förslag till statsbudget. Vissa menar att detta är den starkaste miljöbudgeten någonsin.

Men jag måste säga att det är en stor besvikelse att regeringen faktiskt ligger kvar med samma klimatmål som den tidigare borgerliga regeringen; att utsläppen ska minska med blott 40 procent till 2020. Och om jag har förstått regeringen rätt ska en stor del av detta kunna göras med uppköp av billiga och osäkra utsläppskrediter.

Det här är inte OK.

Därför har vi i Vänsterpartiet, i vår motion Klimaträttvisa, lagt fram förslag på nya ambitiösare klimatmål för Sverige. Vi vill att utsläppen ska minska med drygt 50 procent – ned till strax under 40 miljoner ton – till 2020 och att detta ska göras helt och hållet i Sverige. Vi ska dessutom hjälpa andra länder att minska sina utsläpp och anpassa sig till förändrat klimat med ett klimatbistånd finansierat med nya och additionella medel. Vi måste ställa om energisystemet till 100 procent förnybar energi. Här i Stockholm tar den rödgrönrosa ett välkommet beslut nu då man skyndar på avvecklingen av koleldningen på fjärrvärmeverket i Värtanverket. Vi måste investera i hållbara transporter och inte bygga nya dyra motorvägar som Förbifart Stockholm. Miljöskadliga subventioner måste fasas ut och det som belastar miljön måste kosta mer i form av höjda miljöskatter och avgifter. Vi i Vänsterpartiet har flera år föreslagit konkreta åtgärder för en minskad köttkonsumtion. Utsläppen från animaliekonsumtionen ökar kraftigt i Sverige och världen därför måste vi istället stimulera de vegetariska alternativen.

På det här sättet kan Sverige vara ett land som tar klimatansvar och lever inom de ramar som naturen har satt upp. Ett land som visar på att det är fullt möjligt med kraftiga utsläppsminskningar och ett välstånd som kommer alla till del.

Vi brukar kalla det röd politik för grön omställning. Är detta möjligt? Ja, det är klart att det är. Det handlar om prioriteringar. Det handlar om politik. Och politiken det är vi.

Jens Holm (V)

Höj klimatambitionerna

FNs klimatpanel, IPCC, har presenterat sin femte vetenskapliga rapport. Det går att förhindra en farlig och okontrollerbar klimatförändring, men det är bråttom, är ett av huvudbudskapen. Klimat- och miljöminister Åsa Romson har helt rätt när hon talar om vikten av att öka ambitionerna i Sverige; med ökade investeringar i minskade utsläpp och till kimatanpassning. Det är också bra att regeringen utlovar pengar till FNs nya gröna klimatfond, som nu är helt och hållet operativ.

Men jag saknar högre ambitioner i närtid för den svenska klimatpolitiken. Den nya S-MP-regeringen har ju tagit den borgerliga regeringens klimatmål rakt av, med utsläppsminskningar på 40 procent till 2020 och där den 1/3-del kan göras med uppköp av billiga och osäkra utsläppskrediter. Det är inte OK. Vi i Vänsterpartiet vill ha högre klimatmål redan till 2020 och har föreslagit minskningar med drygt 50 procent helt och hållet utan uppköp i andra länder. Vi vill också ha ett nytt och additionellt klimatbistånd, finansierat vid sidan om biståndsbudgeten. Även EU måste skärpa sina klimatmål.

Dessa och flera andra förslag på hur klimatpolitiken kan skärpas presenteras i vår motion Klimaträttvisa som vi lämnade in till riksdagen förra veckan.

IPCCs klimatrapport kräver högre klimatambitioner!

EU sänker klimatambitionerna ytterligare

EU-toppmötet har just fattat beslut om klimat- och energimål för EU till 2030. Beslutet innebär dessvärre en ytterligare urvattning av de redan låga ambitionerna. Utsläppen ska minska med 40%, den förnybara energin 27% och energin ska effektiviseras med 27% till 2030. Dessa mål kommer inte att innebära någon skärpning av det klimat- och energiarbete som idag sker inom EU, snarare tvärt om. Av den anledningen har Vänsterpartiet just meddelat statsminister Stefan Löfven att vi inte kan stå bakom det svenska stödet för slutsatserna.

I ett läge där världens utsläpp växer allt snabbare väljer EUs stats- och regeringschefer att försämra EUs klimatambitioner. Det är oacceptabelt. Därför ger Vänsterpartiet inte vårt stöd till detta. Jag förstår att man måste kompromissa i en förhandling. Men utgångsbudet var redan lågt. Nu har man dessutom har sänkt målsättningen för energieffektivisering och kommer att dela ut ännu fler utsläppsrätter gratis. Dessutom uppmanar slutsatserna till utbyggd fossilgas. Då går det inte att stödja detta Jens Holm.

Något land måste stå upp för vad klimatet och vår planet behöver. Det borde ha varit Sverige. Nu blev det tyvärr inte så.

Regeringen måste skärpa EU:s klimatmål

Jag och Malin Björk skriver i dagens Göteborgs-Posten om att Sverige måste verka för ambitiösare klimat- och energimål i EU. Läs artikeln där eller nedan.

Regeringen måste skärpa EU:s klimatmål
Göteborgs-Posten, 2014-10-22
Den svenska positionen i klimatfrågan är i dag alldeles för lågt satt och för otydlig. Om det inte sker en tydlig förbättring kommer vi tvingas rösta emot S-MP-regeringens förslag på dagens möte med EU-nämnden, skriver Jens Holm och Malin Björk (V).
I dag, onsdag, söker statsminister Stefan Löfven stöd i EU-nämnden för regeringens politik inför EU:s toppmöte som inleds i morgon, torsdag. Klimatfrågan står högst upp på dagordningen. Tanken är att EU:s stats- och regeringschefer ska enas om hur mycket utsläppen ska minska till 2030 samt målsättningar för förnybar energi och energieffektivisering. Det brådskar att ställa om Europa. Världen är i dag inne på en utsläppsbana som snarare leder mot en fyragradig temperaturhöjning än den tvågradersnivå som världssamfundet kommit överens om. En fyra grader varmare värld skulle ödelägga civilisationen såsom vi känner den i dag. Utvecklingsländer som Kina och Indien kopierar industriländernas livsstil och ekonomiska modell. Ska vi rädda världen från en okontrollerbar klimatförändring måste vi ta vårt historiska ansvar för våra klimatutsläpp på det sätt som Klimatkonventionen föreskriver och hjälpa utvecklingsländerna att inte göra om våra misstag. Den rika delen av världen kan därför inte bolla klimatansvaret till utvecklingsländerna.
Måste ställa om snabbare
Sverige och EU måste därför ställa om sina ekonomier till de gränser som naturen sätter mycket fortare än aviserat. EU-kommissionens förslag om att minska utsläppen med 40 procent samt målen för förnybar energi och energieffektivisering till 2030 är alldeles för lågt satta. Den nya SMP-regeringen säger att de kommer att verka för ambitiösare klimatmål och högre mål för förnybar energi inför toppmötet. Det är bra. Men efter att ha tagit del av regeringens officiella position och lyssnat på ett antal ministrar i utskott och EU-nämnden är det fortfarande oklart vad det är Stefan Löfven kommer att säga på toppmötet. Å ena sidan vill regeringen höja målsättningen för utsläppsminskningarna och den förnybara energin. Men å den andra säger regeringen att man trots de låga ambitionerna kan acceptera kommissionens förslag.
Vi har aldrig varit med om att en regering inför en förhandling ställer upp två målsättningar; å ena sidan något högre mål, å den andra acceptera det som ligger på bordet. Därför kan Vänsterpartiet i dagsläget inte acceptera S-MP-regeringens otydliga och otillräckliga hållning.
Europa behöver länder som går före. Därför lägger Vänsterpartiet fram följande mål: EU ska ha nollutsläpp vid senast 2050 och all energiproduktion ska då vara förnybar. Ju fortare vi slår in på rätt bana desto enklare blir omställningen. Till 2030 vill Vänsterpartiet att utsläppen av växthusgaser ska minska med minst 60 procent, jämfört med 1990 och minskningarna ska göras inom Europa. Energiproduktionen ska 2030 bestå av minst 45 procent förnybar energi. Och vi vill ålägga alla verksamheter att energieffektivisera sin verksamhet med 40 procent. Det här ska vara bindande mål som ska genomföras i alla medlemsländer. Vi vill också se en grundläggande reform av EU:s utsläppshandelssystem exempelvis genom att överskottet av utsläppsrätter plockas bort från systemet. Givet att världens utsläpp fortsätter att öka och att Europa historiskt sett står för en stor del av den totala utsläppsmängden är detta att betrakta som minimikrav.
Fullt realistiskt åtagande
Vi vet att våra klimat- och energimålsättningar är långtgående, men de är fullt realistiska samt i linje med vår syn om klimatsolidaritet och vad världen behöver om vi ska förhindra en eskalerande klimatförändring. Men det handlar inte bara om att ta klimatansvar. Att ställa om innebär också en fantastisk möjlighet till att skapa många nya gröna jobb. Enligt EU-kommissionens konsekvensanalys har de nya klimat- och energimålen en positiv nettoinverkan på skapandet av nya jobb i Europa.
Vi delar den analysen och ser våra skarpare mål som ett sätt att skynda på omställningen och möjligheterna att skapa mängder av nya jobbtillfällen i Europa. I dag arbetar ungefär 130 000 personer inom den snabbt växande solenergibranschen i Tyskland; en bransch som har stora möjligheter att växa i Sverige. Danmark är ledande i Europa i produktion av ekologiska livsmedel, något som skapar tusentals jobb både på landsbygden och inom förädling. Här i Sverige har vi stora möjligheter att skapa tusentals gröna jobb inom byggsektorn genom att ge stöd till hållbara renoveringar av till exempel miljonprogrammets bostäder och offentliga lokaler som skolor och äldreboenden. Detta är bara några exempel på hur en omställning går hand i hand med skapandet av nya jobb och en fungerande välfärd.
Bästa sättet främja folkhälsan
Precis som i flera av våra svenska storstäder är dålig luft ett stort problem över hela Europa. Mer än 400 000 européer dör i förtid på grund av dålig luft i Europa. Kostnaderna för de negativa hälsoeffekterna räknas enligt EU-kommissionen i hundratal miljarder euro per år. Det är ofta låginkomsttagare, och därmed många kvinnor, som tvingas leva i dessa smutsiga och bullriga miljöer. Ambitiösare klimatmål är därmed också ett av de bästa sätten att främja folkhälsan och att öka rättvisan.
EU befinner sig i dag i kris. Miljontals människor är arbetslösa. Miljö- och klimatutmaningen är enorm, men ingen tar i dagsläget det fulla ansvaret. EU:s toppmöte är Stefan Löfvens och den nya regeringens första internationella test. Kommer man att vara den pådrivare för klimatomställning som vi tillsammans med Socialdemokraterna och Miljöpartiet talade om i valrörelsen?
I dagsläget är den svenska positionen alldeles för lågt satt och för otydlig. Om det inte sker en tydlig förbättring kommer vi tvingas rösta emot S-MP-regeringens förslag på dagens möte med EU-nämnden. Sverige får inte bli ännu ett EU-land som lovar runt, men håller tunt vad det gäller ambitiösare klimat- och energimål. Vill Stefan Löfven lägga fram högre klimat- och energimål inför toppmötet kan han räkna med Vänsterpartiet. Annars inte.
Jens Holm (V) klimatpolitisk talesperson och ledamot av EU-nämnden
Malin Björk (V) EU-parlamentariker

Sverige ska blir bättre på djurskydd, inte sämre

Jag skriver på DN-debatt om vikten om att förbättra för djuren, inte försämra. Detta som svar på en tidigare artikel. Läs nedan eller hos DN.

Sverige ska blir bättre på djurskydd, inte sämre
Dagens Nyheter, 2014-10-14
Jag delar oron över den ökande köttimporten, men att att tumma på de svenska djurskyddsambitionerna är helt fel väg att gå. Konsekvensen av Åke Rutegårds och Martin Wierups resonemang blir en anpassning till minsta gemensamma nämnaren på EU-nivå. Sverige har i stället ett gott läge att höja ambitionerna inom livsmedelsproduktionen, inte sänka, skriver Jens Holm (V).

Jag delar den oro över den ökande köttimporten till Sverige som Åke Rutegård från köttindustrin och Martin Wierup, professor SLU, ger uttryck för (DN 12/10). Det här gör att det blir allt svårare att ställa krav på den mat som konsumeras i Sverige samt att vi tappar arbetstillfällen till andra länder. De har också rätt i att vi i mycket större utsträckning måste driva på i internationella fora för strängare djurskyddslagstiftning, men att tumma på de svenska ambitionerna är helt fel väg att gå.

Inom EU sätts den fria konkurrensen över allt annat. Detta kan göra det svårt för enskilda medlemsländer att ha högre ambitioner för lagstiftningen. Avskalade gränshinder och en helt fri konkurrens kan vara ett bra sätt att pressa priser, men det medför nästan alltid en press nedåt på progressiv lagstiftning. Ett aktuellt exempel på detta är förhandlingarna om frihandelsavtal med USA och Kanada. Det är därför det behövs en politik som står upp för ambitiös lagstiftning exempelvis avseende djurskydd, folkhälsa och miljö.

Konsekvensen av Åke Rutegårds och Martin Wierups resonemang blir en anpassning till minsta gemensamma nämnaren på EU-nivå. Vi ska sedan ”driva frågor om djurskydd inom EU-systemet”. Men om alla länder får samma ambitionsnivå finns det ju inte längre några föregångare att inspireras av. Just harmonisering, att det blir lika i alla länder, är också problemet med det förslag om gemensam djurskyddslag som just nu diskuteras inom EU-kretsar. Harmonisering är något som industrin av naturliga skäl vill ha. Det garanterar att inget land sticker i väg och har för tuffa lagar, men det lägger samtidigt en våt filt över allt vad progressiv lagstiftning heter.

Rutegård och Wierup vill att djurskyddslagstiftningen ska baseras på vetenskaplig grund och ”riskvärdering”. Självklart är det viktiga parametrar, och det är också ett av skälen till att den svenska djurskyddslagen har utretts. Men när det gäller grundläggande etiska frågor är det inte alltid lätt att säga vad som är det mest vetenskapliga. I svensk djurskyddslag slås det fast att djur ska ges ”möjlighet att bete sig naturligt” (4§). Det är en modig och bra formulering, som direkt knyter an till att djur är levande kännande individer som ska ha rätt att leva just som sådana. Om det när något som är unik med svensk djurskyddslagstiftning så är det just rätten till det naturliga beteendet. Därför är det helt avgörande att vi slår vakt om det kravet och fortsätter att se djuren i första hand som levande individer och inte produktionsenheter.

Annars är det inget originellt att tycka att ens eget land är bäst för djuren. Reser vi till andra jämförbara europeiska länder hör vi liknande argument om hur förträffligt det egna landet är för djuren. För svenskt vidkommande kan det vara värt att komma ihåg att en mängd europeiska länder har kommit längre än Sverige vad det gäller att få stopp för obedövad kastrering av grisar, förbud mot burhållning av värphönor och genomför långt fler djurskyddskontroller än vad vi gör.

Min slutsats är att det snarare är mer som förenar svensk animalieproduktion än särskiljer; även här är den storskalig och industriell och förhållandevis okänsligt utifrån ett djuretiskt perspektiv. Den svenska djurskyddskontrollen bärs upp av ambitiösa och duktiga kontrollanter, men med nuvarande resurser omöjliggörs den djurskyddskontroll som behövs för att säkerställa att djurskyddslagens krav om naturligt beteende verkligen fungerar i praktiken. Den svenska djurskyddslagen är över 20 år gammal och i behov att modernisering. Därför har vår djurskyddslagstiftning utretts och för nästan tre år sedan presenterade regeringens utredare ett omfattande betänkande. Glädjande nog var huvudinriktningen att bygga ut svenskt djurskydd, inte att montera ned.

I regeringsförklaringen lyfte Stefan Löfven upp djurskyddet som ett prioriterat området. Det är positivt, och jag tolkar det som att den nya regeringen nu tänker lägga fram förslaget till ny djurskyddslag, något som har förhalats av den tidigare borgerliga regeringen, och att syftet är att stärka djurskyddslagstiftningen. Och kanske kan det vara så att det är just det som är framtiden för svensk livsmedelsproduktion; att vi erbjuder något annat än industriproduktionen på kontinenten.

Allt talar för att konsumenter och offentliga upphandlare kommer att ställa högre etiska krav på livsmedel i framtiden, både avseende miljö och djurskydd. Sverige borde vara det land som levererar just detta; mat som är djuretisk och hållbar. Med EU:s nya upphandlingsdirektiv ges det dessutom större möjligheter att ställa just sådana krav i uppköpen av mat till offentlig sektor. Sverige har därför ett gott läge att höja ambitionerna inom livsmedelsproduktionen, inte sänka.

Jens Holm (V), riksdagsledamot och miljöpolitisk talesperson och EU-parlamentariker 2006–2009

Skärpta klimatmål i EU?

Idag på EU-nämnden fick vi en oroande indikation om vilken roll statsminister Stefan Löfven kanske kommer att spela på EU-toppmötet 23-24 oktober. Finansminister Magdalena Andersson sa att hon tyckte att minst 40 procents utsläppsminskning till 2030 var en bra målsättning samt att andelen förnybar energi ska vara minst 27 procent samt att kravet på energieffektivisering ska vara 30 procent. Det är ju EU-kommissionens förslag till klimat och energimål. Både S och MP har ju tidigare, tillsammans med oss i Vänsterpartiet, drivit på för skärpta klimatmål på EU-nivå. Gäller inte det längre? Jag ställde frågan till Andersson och hon var tyvärr inte tydlig på den punkten.

Kanske kan vi hoppas på att finansministern var lite dåligt förberedd på frågan (hur man nu kan vara det i EU-nämnden vet jag inte…) och att regeringens position kommer att vara att verka för mycket ambitiösare klimatmål än det som föreslagits.

Nu kräver jag iallafall en debatt i riksdagens kammare om EUs klimat- och energimål. Läs min interpellation hos riksdagen eller nedan.

Interpellation 2014/15:8 EU:s klimat- och energimål till 2030 
av Jens Holm (V) till Klimat- och miljöminister Åsa Romson (MP)
På Europeiska rådet den 23–24 oktober i år väntas EU:s klimat- och energimål för 2030 slås fast. Beslutet skulle egentligen ha fattats på ett toppmöte tidigare men har skjutits fram till detta möte. EU-kommissionens förslag till målsättningar för 2030 innebär minskade utsläpp av växthusgaser med 40 procent, mål om 27 procent förnybar energi och en översyn av EU:s ambitioner om energieffektivisering.

Dessa målsättningar räcker inte för att de europeiska länderna ska ta sitt historiska ansvar för den globala uppvärmningen. Därför är det helt avgörande att det finns medlemsländer som trycker på för ambitiösare målsättningar än det som EU-kommissionen har lagt fram. Sverige skulle kunna vara ett sådant land.

Vänsterpartiet verkar därför för att EU ska ha nollutsläpp senast 2050. Gällande de aktuella klimat- och energimålen vill Vänsterpartiet ha målsättningar om att utsläppen av växthusgaser ska minska med minst 60 procent jämfört med 1990. Dessa minskningar ska göras inom Europa, utan uppköp av osäkra krediter. Energiproduktionen ska 2030 bestå av minst 45 procent förnybar energi. Och vi vill ha bindande mål för alla verksamheter om att energieffektivisera sin verksamhet med minst 40 procent. Det krävs dessutom en grundläggande reform av EU:s handelssystem med utsläppsrätter, EU ETS. Givet att världens utsläpp fortsätter att öka och att Europa historiskt sett står för en stor del av den totala utsläppsmängden är detta att betrakta som minimikrav.

Den tidigare borgerliga regeringens agerande under framtagandet av klimat- och energimålen för 2030 var passivt och avvaktande samt stundtals rent kontraproduktivt (som i vurmandet för internationella krediter). Jag hoppas nu att den nyvalda regeringen visar på en betydligt mycket högre ambitionsnivå för klimatpolitiken. Men än så länge har regeringen inte redovisat några nya målsättningar inför EU-toppmötet den 23–24 oktober.

Med anledning av vad som anförts ovan vill jag fråga klimat- och miljöminister Åsa Romson:

Vilka mål för EU:s klimat- och energipolitik 2030 avser ministern att driva inför EU-toppmötet?

En regeringsförklaring som inger hopp

För några timmar sedan avgav statsminister Stefan Löfven regeringsförklaringen i riksdagens kammare. På många sätt var det en regeringsförklaring som inger hopp om framtiden. Löfven utlovade bland annat:

En statlig investeringsplan för ökade investeringar och nya jobb (bra, men hur mycket pengar blir det?).
Upprustning av miljonprogrammet (med både miljönytta och av sociala skäl)
En bostadsmiljard för nybyggnation av bostäder, löfte om 250 000 nya bostäder till 2020 (men en miljard räcker inte, V lägger tre miljarder per år, och vilken energiprestanda ställs på nya bostäder?).
Vägslitage för minskade utsläpp från den tunga långtradartrafiken och intäkter till kollektivtrafik och järnvägar.
Progressiva handelsavtal (kommer Löfven våga rösta mot TTIP?).
Investeringsprogram för lokal miljöomställning (bra, men hur mycket pengar blir det?).
Klimatpolitiskt ramverk (men var är de nya skarpare klimatmålen?).
Införandet av ett miljömålsråd
Att djurskyddet ska stärkas (fantastiskt att det nämns i regeringsförklaringen, men vad ska det leda till?).
Att avfallsansvaret ska läggas på kommunerna och inte företagen.
Stöd till havsbaserad vindkraft och ökat stöd till solenergi
Att Sverige ska erkänna Palestina (jättebra, men varför inte Västsahara också?).
Genusbudgetering i budgeten (bra, men exakt hur ska det gå till?).
Vårdvalssystemet inom vården ska bort och vinstjakten överlag i välfärden ska begränsas (bra att kritiken lyfts men det här är otillräckligt).
Fri entré på statliga museer (ja, tack för det!).
Resurscentrum mot rasism (ja, men vad exakt ska det leda till?).

Som ni ser, en hel del reformer. Men som ni också ser finns det fortfarande en hel del frågetecken. Och, framför allt; det är en hel del som inte finns med i denna regeringsförklaring. Förutom vägslitageavgiften utlovas inte en enda ny miljöskatt; ingen höjd koldioxidskatt, ingen handelsgödselskatt, flygskatt har diskuterats men finns inte med som ett skarpt förslag m m. Och Stefan Löfven sa ingenting om vilka klimatmål som ska gälla till 2020. Kommer alltså S-MP att rakt av ta över borgarnas klimatmål? De kan väl inte på fullaste allvar mena att de ska fortsätta att driva målsättningen om att utsläppen ska minska med 40 procent och där en tredjedel inte ens görs i Sverige och där en tredjedel till ligger på EU-nivå?

Det är jättebra att Stefan Löfven pratar mycket om investeringar och att mycket av dessa just ska ske inom miljö- och klimatområdet. Men det kommer tyvärr inte bli mycket av dessa investeringar om han inte törs dra in pengar i form av höjda skatter på företag, inkomster och det som smutsar ned.

Förbifart Stockholm – vår tids miljömässiga Titanic – nämndes inte i regeringsförklaringen, men enligt tidigare överenskommelse ska motorvägen börja byggas den 1 maj nästa år. Inte alls OK.

Ett annat frågetecken är hur Löfven ska få igenom sina förslag i riksdagen. Han har ju som bekant inte majoritet för sin politik. Här kommer förhandlingar med Vänsterpartiet vara nödvändiga. Vi kommer att se till att politiken blir betydligt mycket rättvisare och grönare än så här. Var så säkra.

MP lägger sig platt för katastrofala förbifarten

Jag har ett kort inlägg idag i Expressen om S och MPs olyckliga uppgörelse om Förbifart Stockholm. Läs den där eller nedan.

MP lägger sig platt för katastrofala förbifarten
Expressen, 2014-10-03
Miljöpartiet och Socialdemokraterna har i veckan kommit överens om motorvägsbygget Förbifart Stockholm. De skjuter på byggstarten ett halvår, medan politikerna i Stockholms stadshus och landsting ska komma överens om den framtida fördelningen av intäkterna från trängselskatten. Om inget oförutsett inträffar före den 1 maj ”fortsätter projektet enligt plan”.

MP har alltså gått med på att bygga Sveriges dyraste och kanske miljövärsta motorvägsprojekt någonsin. Varför? Förbifart Stockholm avfärdas av Naturvårdsverket när hela idén med motorvägen är ökad massbilism och växande utsläpp. Förbifarten kommer att sluka en stor del av de framtida resurserna till kollektivtrafiken. Vi ser redan exempel på detta när inte en krona av trängselskattens intäkter sedan 2008 har gått till kollektivtrafiken. Vägar och främst förberedelser av Förbifart Stockholm har slukat allt.

Jag har respekt för att S och MP måste komma överens i viktiga frågor. Men detta innebär att motorvägen ska börja byggas från den 1 maj nästa år. En heltäckande utvärdering utifrån hela regionens sociala och miljömässiga behov samt finansiering av kollektivtrafiken hade varit att föredra innan verkställandet. En sådan utvärdering hade kanske landat i att en motorväg för 30-60 miljarder kronor är viktigare än allt annat. Men den hade också kunnat landa i att utbyggd tunnelbana, tvärlinjer, bussar och kanske sänkt taxa är det viktigaste för de kommande åren.

Det hade varit att ta verkligt ansvar för framtiden. Nu hoppas jag på den växande opinionen mot Förbifarten. Det tycks vara endast så denna sexfiliga miljökatastrof ska kunna stoppas.

Jens Holm, miljöpolitisk talesperson, V