Colombia – mot en hållbar fred?

Nu när äntligen programmet klart. Fredsprocessen i Colombia är spännande och hoppfull,men mycket återstår, inte minst hur vanligt folk och gräsrotsorganisationer ska kunna involveras. Det finns ett par platser kvar. Anmäl dig till undertecknad: jens.holm@riksdagen.se

Program, pdf: ColombiaFredSeminarium2015-05-22

Programa en castellano: ColombiaHaciaUnaPazDuradera_ES

Vänsterpartiet och Vänsterns Internationella Forum bjuder in till:

Colombia – mot en hållbar fred?

Sedan drygt två år tillbaka har den colombianska regeringen och gerillan Farc förhandlat om fred i Havanna, Kuba. Hur går fredsförhandlingarna? Hur kan vanligt folk och civilsamhälle involveras? Och kommer det bli ett fredsavtal som möjliggör en långvarig, hållbar fred som löser de grundläggande konflikterna i Colombia? Den norska regeringen spelar en aktiv roll som värd för förhandlingarna, tillsammans med Kuba. Vad är och vad borde Sveriges roll vara?

Vera Xiomara Samudio, inbjuden direkt från Colombia, berättar mer om fredsprocessen. Samudio är forskare i politiska processer och arbetar med internflyktingar i södra Colombia inom ramen för jesuiternas flyktingprogram, Servicio Jesuita a Refugiados. Kommentarer från civilsamhället i Sverige och Norge.

Tid och plats: Ti 26 maj, 12.00-13.30, Riksdagen, lokal: RÖ 2-10

Kaffe: Vi bjuder på kaffe och frukt från 11.45.

Språk: svenska och spanska med översättning.

Eva Zetterberg modererar. Zetterberg var vice-talman 1998-2002 och tidigare ambassadör i Chile, Peru resp Nicaragua.

Anmälan: jens.holm@riksdagen.se senast måndag 25 maj kl 15.00.

Hjärtligt välkomna!

Colombia – mot en hållbar fred?

12.00-12.05 Jens Holm (V), riksdagsledamot, Eva Zetterberg, moderator

12.05-12.30 Fredsförhandlingarna i Havanna – på väg mot en hållbar fred? Vera Xiomara Samudio, forskare i politiska processer

12.30-12.40 Norges roll i fredsförhandlingarna, Alfredo Holguin, koordinator för Foro Internacional de las Víctimas del Conflicto Armado en Colombia, aktiv i fredsförhandlingarna från sitt nya hemland, Norge

12.40-12.50 Vad behövs för ett bra fredsavtal?, Hernan Quintero ordförande Organisationen Jaime Pardo Leal
12.50-13.00 Det här borde Sverige bidra med för freden i Colombia. Francisco Contreras, ordförande Latinamerikagrupperna

13.00-13.10 Vad gör den svenska regeringen för freden i Colombia?, Kristina Salomonsson, Sida

13.10-13.25 Frågor och diskussion

13.25-13.30 Så här arbetar vi för en hållbar fred i Colombia, Hans Linde (V), utrikespolitisk talesperson och riksdagsledamot

Rädda kollektivtrafiken – omförhandla trängselavgiften

Läs vårt inlägg i Dagens Arena.

Rädda kollektivtrafiken – omförhandla trängselavgiften
Dagens Arena, 2015-05-21
Regeringen bör erbjuda landstinget en omförhandling av trängselavgiften så att den kan gå till kollektivtrafiken i stället för
 Förbifart Stockholm, skriver Rikard Warlenius, Gunilla Roxby Cromwall och Jens Holm.

Behovet av ny kollektivtrafik och tätare turer på befintliga sträckningar i Stockholm är stort. Staden växer snabbt, samtidigt som trängseln och klimatmålen kräver att fler åker kollektivt och färre tar bilen.

I det läget gör Stockholms läns landsting och SL sitt bästa för att det ska bli tvärtom: drar ner på turtätheten i buss- pendeltågstrafiken, lägger ner populära turer och skjuter upp viktiga investeringar, som tvärbanans Kistagren och Spårväg Syd. Samtidigt skapar den långvariga bristen på investeringar i järnvägen ständiga bekymmer för Stockholms tålmodiga pendeltågsresenärer. Som salt i såren kommer resenärerna nu att få ytterligare en chockhöjning av biljettpriset.

I samband med maktskiftet i riksdagen och i Stockholms stad i höstas erbjöds det borgerligt styrda Stockholms läns landsting en möjlighet att omförhandla den trängselavgift som i dag enbart går till att finansiera vägar, trots att majoriteten av stockholmarna i folkomröstningen år 2006 beslutade att trängselavgiften skulle gå till både vägar och kollektivtrafik.

Men landstingsstyret sa blankt nej till att ens förhandla. Nu ser vi resultatet: en landstingsekonomi i fritt fall som drabbar både sjukvården och kollektivtrafiken.

Sedan dess har S-MP-regeringen beslutat att börja bygga världens största och dyraste motorvägstunnel, Förbifart Stockholm, till en kostnad av minst 30 miljarder kronor. Men att Förbifarten nu ser ut att byggas – vilket vi djupt beklagar – minskar inte behovet av ökad kollektivtrafik i Stockholm. Tvärtom: ska inte biltrafikens utsläpp öka så att vi missar klimatmålen måste kollektivtrafiken nu bli ännu mer attraktiv.

Eftersom den borgerliga regeringen satsade alla intäkter under åren 2007 till 2014 på Förbifart Stockholm och andra vägar, anser vi att 100 procent av intäkterna under en minst lika lång tidsperiod bör gå till kollektivtrafiken. Det skulle innebära ett väldigt välbehövligt tillskott till SL.

Vi uppmanar regeringen att erbjuda landstinget en ny omförhandling av trängselavgiften. Regeringen skulle då visa att de, trots beslutet att bygga Förbifarten, tar klimatmålen och Stockholms behov av en fungerande kollektivtrafik på allvar.

Det borgerliga landstingsstyret har förhoppningsvis insett att den inslagna vägen barkar åt skogen och att de behöver pengar till drift och utbyggnad av kollektivtrafiken. Ge landstinget chansen att göra om och göra rätt – för Stockholmsregionens skull.

Rikard Warlenius, ledamot (V) i Stockholms kommunfullmäktige
Gunilla Roxby Cromwall, oppositionslandstingsråd (V) i Stockholms landstingsfullmäktige
Jens Holm, riksdagsledamot (V)

Ska inte Sverige ha bättre klimatpolitik än EU?

Inför klimattoppmötet i Paris, COP21, ska alla länder presentera sina förslag till klimatåtaganden, s k INDC; Intended nationally determined contributions. Hittills har endast tio bidrag skickats in till FNs klimatkommission, UNFCCC. Regeringen kommer inte att ta fram ett eget svensk klimatbidrag, utan endast luta sig mot EU. Varför det? Det finns inget som formellt hindrar oss att lägga fram förslag som kompletterar och går utöver det som EU föreskriver. Tänker verkligen klimat- och miljöminister Åsa Romson resa till Paris helt utan egna klimatambitioner?

Nu kräver jag en debatt om detta. Se min interpellation nedan.

Interpellation 2014/15:609 Svenskt klimatåtagande inför klimattoppmötet i Paris

av Jens Holm (V)
till Klimat- och miljöminister Åsa Romson (MP)

På klimattoppmötet i Lima, COP 20, i fjol beslutades att alla parter ska presentera så kallade INDC (intended nationally determined contributions) – bidrag på vad man avser att göra för att minska utsläppen av växthusgaser. Parternas samlade bidrag ska ligga till grund för en rapport som sekretariatet för FN:s klimatkonvention (UNFCCC) ska sammanställa inför klimattoppmötet i Paris, COP 21, i november/december i år. Om sekretariatet gör bedömningen att bidragen inte räcker till för att nå världssamfundets klimatmål kan man föreslå ytterligare åtgärder för att minska utsläppen.

I skrivande stund har endast tio INDC:er presenterats, vilka omfattar 37 länder. Med tanke på att UNFCCC ville ha in parternas klimatåtaganden under första kvartalet 2015, och med tanke på att det är dessa bidrag som ska ligga till grund för ett nytt klimatavtal vid toppmötet i Paris, är det låga antalet bidrag minst sagt oroande. Det här visar på vikten av att alla parter tar sitt ansvar och gör vad man kan för att driva på processen.

EU presenterade sin INDC i början av mars; drygt fyra A4-sidor där målsättningen om minskade utsläpp med 40 procent till 2030 bekräftades. Norge och Schweiz, som inte är medlemmar av EU, har presenterat egna klimatåtaganden inför Parismötet.

Vad jag har förstått av den svenska regeringen avser man inte att presentera något eget svenskt klimatbidrag inför klimattoppmötet i Paris. Det innebär att den svenska positionen i förhandlingarna blir exakt samma som EU:s bidrag. Sverige är medlem i FN, och det finns inget som formellt förhindrar Sverige att presentera en egen INDC med egna klimatmålsättningar utöver EU:s inför Paristoppmötet. Snarare tvärtom; om vi vill ha höga ambitioner i klimatpolitiken borde det inte räcka att bara följa strömmen i EU. Som bekant är EU:s klimatbidrag långt ifrån tillräckligt för att EU-länderna ska ta sitt historiska ansvar för den industrialiserade världens utsläpp. Att endast verka för minskade utsläpp med 40 procent till 2030 räcker inte. Dessutom säger EU:s INDC inget om hur man tänker bidra med lösningar på frågor som klimatanpassning, kapacitetsbyggande, överföring av teknik och klimatfinansiering. Detta är frågor som utvecklingsländerna ständigt lyfter till de industrialiserade länderna och vill ha lösningar på.

Sverige måste driva på för ambitiösare klimatpolitik inom alla tänkbara sammanhang, både i EU och inom FN. En självklar position för Sverige borde därför vara att komplettera EU:s INDC med åtgärder utöver det som EU föreskriver. Större utsläppsminskningar på hemmaplan, tekniköverföring, klimatfinansiering, kapacitetsbyggande och anpassning skulle kunna vara några av de frågor som Sverige borde kunna ta upp i ett eget klimatåtagande till FN:s klimatkonvention.

Med anledning av ovanstående vill jag fråga klimat- och miljöminister Åsa Romson:

Kommer ministern att verka för att Sverige ska lämna in ett eget klimatåtagande (INDC) till UNFCCC som går utöver samt kompletterar det som EU har presenterat?

Seminarium: Colombia – mot en hållbar fred?

Vill du komma på detta? Mejla mig. Bienvenido.

Vänsterpartiet och Vänsterns Internationella Forum bjuder in till:

Colombia – mot en hållbar fred?
Sedan drygt två år tillbaka har den colombianska regeringen och gerillan Farc förhandlat om fred i Havanna, Kuba. Hur går fredsförhandlingarna? Hur kan vanligt folk och civilsamhälle involveras? Och kommer det bli ett fredsavtal som möjliggör en långvarig, hållbar fred som löser de grundläggande konflikterna i Colombia? Den norska regeringen spelar en aktiv roll som s k vännation av fredsprocessen, vad är och vad borde Sveriges roll vara? Vera Xiomara Samudio, doktor i politiska processer som arbetar med internflyktingar i södra Colombia, inbjuden direkt från Colombia, berättar mer. Kommentarer från civilsamhället i Sverige och Norge.

Ti 26 maj, 12.00-13.30, Riksdagen, lokal: tbc
Eva Zetterberg modererar. Zetterberg var vice-talman 1998-2002 och tidigare ambassadör i Chile, Peru resp Nicaragua.
Ett mer detaljerat program kommer.
Anmälan senast må 25 maj: jens.holm@riksdagen.se

TTIP – tvångströjan på demokratin

Läs min krönika i Samhällsmagasinet Rött. Finns också via länken (sid 21).

De vill ha en tvångströja på demokratin
Rött, 2/2015
När jag satt i EU-parlamentet frustrerades jag ofta över hur svårt det var att få igenom skärpningar av lagar på miljö- och folkhälsoområdet. Att förbjuda en enda kemikalie kunde ta flera år. Vi var tvungna att stapla utredning på utredning för att stärka argumentationen. De allergiframkallande azofärgerna var vi tvungna att tillåta i Sverige. Och vårt tidigare förbud mot alkoholreklam hävdes av EU, trots att man visste att det ökade konsumtionen. Den fria konkurrensen var överordnat allt annat på EUs inre marknad.

Den fria konkurrensen är också den grundläggande principen när världens två största ekonomier; EU och USA, nu förhandlar om gemensam transatlantisk marknad. Det handlar om handels- och investeringsavtalet TTIP (Transatlantic Trade and Investment Partnership).

USAs jordbrukslobby ser avtalet som en fantastisk möjlighet att äntligen få börja exportera hormonbehandlat kött, GMO-varor och klordoppad kyckling i stor skala. Handelskommissionär Cecilia Malmström har lovat att det inte ska bli så. Men om ord står mot ord kan företagen stämma stater med särskilt investeringsskydd som grund. En separat tvistelösningspanel utanför det ordinarie rättsväsendet ska sedan avgöra frågan. Och exemplen hittills där företag har kunnat stämma stater förskräcker.

Australien har blivit stämda av Philip Morris för beslutet om att reklam ska bort från cigarettpaketen, delstaten Ontario i Kanada fälldes för sitt program för förnybar energi och försäkringsbolaget Achmea stämde Slovakien som försökte begränsa vinstintresset i sjukförsäkringssystemet. Ett annat aktuellt exempel är svenska Vattenfalls megastämning av tyska staten på över 40 miljarder kronor för beslutet av att avveckla kärnkraften, något som Vattenfall tyckte äventyrade deras vinster. Även där fanns ett avtal med investeringsskydd i grunden.

Ett så här omfattande handelsavtal medför också stor press på ländernas lagstiftning att successivt närma sig varandra. EU och USA förhandlar just nu om att ha ett gemensamt lagstiftningsförfarande där alla nya lagar måste granskas ur ett handelsperspektiv.

Frågan är vad det blir kvar av den progressiva lagstiftningen? Bara det faktum att man kan bli stämd på miljardbelopp kan få ett land att tveka inför ett förbjuda en kemikalie eller om man måste invänta godkännande från en transatlantisk lagstiftningskommitté kanske det inte blev den där ambitionshöjningen för den förnybara energin? TTIP blir helt enkelt en tvångströja på progressiv lagstiftning.

På senaste EU-toppmötet lovade stats- och regeringscheferna, inklusive Stefan Löfvén att de skulle verka för att TTIP blir klart under 2015. De lovade också att de skulle kommunicera endast ”fördelarna” med avtalet. Å andra sidan ser jag varje dag hur miljöorganisationer, konsumentföreningar, fackförbund, djurrättsorganisationer och andra folkrörelser bestämmer sig för att kampanja mot TTIP.

Och när vi är många som går ihop brukar vi vinna mot överheten. Låt oss göra det nu också. Redan i år.

Jens Holm (V), miljöpolitisk talesperson

1 maj 2015

Jag har talat i Norrtälje. Det var mycket trevligt, stämningsfullt och peppande. Nedan eller som pdf mitt tal.

1majtal2015

1 maj, Norrtälje
Jens Holm (V)
För ett år sedan styrdes Sverige fortfarande av Fredrik Reinfeldt och en moderatledd regering. Privatiseringar och skattesänkningar var ledmotivet. Så är det inte längre. Nu har vi en S+MP-regering som kan få igenom statsbudgeten endast med stöd från Vänsterpartiet. Det här är ingen Vänsterpartistisk regering, den saken är klar. Men det är ändå så att åtta år av borgerligt experiment med vårt land är över. Vi har fått en ny regering och nu ska vi också se till att politiken blir ny och bättre.

Valet i fjol blev inte den succé som vi hade hoppats på. Men vi lyckades i alla fall få ett slut på det borgerliga styret. Vänsterpartiet har utvecklats till att bli alltmer relevant i svensk politik. Vi märker det på flera områden. Vi är med och tar fram statsbudgeten – vårt viktigaste styrdokument för landet Sverige. Nu i vårbudgeten finns det med många satsningar på välfärden och klimatinvesteringar. Mer sådana reformer kommer dessutom i höstbudgeten i höst.

Vänsterpartiet är med och styr över 100 kommuner och 13 landsting och regioner och vi är en del av den rödgröna majoriteten i Sveriges kommuner och landsting, SKL. Det handlar om styret för omkring tre miljoner invånare i Sverige.

Men det handlar också om att vi påverkar debatten på ett annat sätt än förr. Moderaternas nye gruppledare i riksdagen, Tomas Tobé, sa tidigare att ”moderaterna inte ska ses som ett parti som vill privatisera välfärden” och att just debatten kring vinster i välfärden var ett av skälen till den stora moderatförlusten i valet. Den förlusten kan han helt och hållet tacka Vänsterpartiet för. Varsågod – Moderaterna.

Även om vi ännu inte fått bort vinstjakten i välfärden; ni vet att en utredning nu är tillsatt och att den har i uppdrag inte att titta på om det går att begränsa vinster i välfärden, utan hur det här ska göras samt att privatiseringspolitiken ska få sitt slut. Det här är helt och hållet tack vare Vänsterpartiet. Låt mig också få påminna om var ordet privatiseringar härstammar från. Det kommer från latinets privare som betyder beröva. Det är i ett nötskal vad privatiseringarna leder till – ett berövande av det vi tidigare ägde och styrde över gemensamt

Vi märker också hur vi påverkar i andra frågor. Ni kommer ihåg det militära samarbetsavtalet med Saudiarabien och debatten inför beslutet om att avsluta detta? Hur drog hela den debatten igång? Jo, när Jonas Sjöstedt tog upp frågan i ett replikskifte med statsminister Stefan Löfven i riksdagens kammare, den 29 januari. Frågan levde sedan vidare som ett självspelande piano tills regeringen tillslut sa nej till fortsatt militärt samarbete med en av världens brutalaste diktaturer.

Vi märker också hur vi påverkar när miljöorganisationer och – kan jag berätta för er – medlemmar i Miljöpartiet kontaktar oss och vill att vi ska lyfta än den ena frågan efter den andra. Vi märker det i frågan om företaget Nordkalk ska få förvandla Ojnareskogen på norra Gotland till ett 25 meter djupt och 170 hektar stort hål för brytning av sten. De vill vi i Vänsterpartiet inte. Miljörörelsen vänder sig också till Vänsterpartiet för att få hjälp med att se till att Vattenfall avvecklar kolkraftsverksamheten i Tyskland.

Vänsterpartiet är helt enkelt den progressiva oppositionen i riksdagen.

EU är fullt av obegripliga bokstavskombinationer. Så, här kommer en till; TTIP. TTIP är det transatlantiska handels- och investeringsavtal som EU och USA just nu förhandlar om. Avtalet kan leda till att vi måste försämra våra ambitioner på en mängd områden. Till avtalet har man knutit ett s k investeringsskydd för storföretagen med möjlighet att stämma stater om företagens vinster äventyras. Vi har redan sett vad sådana här investeringsgarantier leder till i andra avtal med investeringsskyddsklausuler. Philip Morris stämde Australien för att de lagstiftade om begränsningar för cigarettreklam, i Kanada har ett omfattande program för förnybar energi fått dras tillbaka efter stämning av EU och Japan, när Slovakien ville begränsa vinstuttag i socialförsäkringssystemet blev de stämda av det holländska bolaget Achmea och vårt svenska Vattenfall har stämt tyska staten på hissnande 43 miljarder kronor för beslutet att avveckla kärnkraften. I alla dessa fall har bolagen haft klausuler om s k investeringsskydd som grund. Vi säger nej tack till handelsavtal på storföretagens villkor. Internationell handel är bra, men det får inte bli en tvångströja för progressiv politik, oavsett om det är miljö, konsumenträtt, djurskydd eller stopp för vinster i välfärden.

De senaste veckorna har helt förfärliga scener utspelat sig på Medelhavet. Hundratals människor; män, kvinnor, barn, har drunknat när de har försökt fly från krig och förföljelse. EU har ett stort ansvar för detta. Vi i Vänsterpartiet har länge varnat för det vi kallat Fort Europa; att EU stänger människor ute genom en helt igenom repressiv politik. Jättelika resurser har lagts på gränsbevakningsorganet Frontex för att hålla asylsökande borta. EU har sett till att länderna infört visumkrav mot omvärlden, byggt upp övervakningssystem och register och överlag gjort allt för att människor inte ska kunna utnyttja sin mänskliga rättighet att söka asyl när man fruktar för sitt liv. I en tid då delar av Mellanöstern och Nordafrika står i brand måste vi ta ett större ansvar för att hjälpa människor som är på flykt. Sverige gör redan en del, men vi ska komma ihåg att den absoluta merparten av människorna kommer inte som flyktingar till vare sig Europa eller Sverige som sådant. De är kvar i Syrien eller blir flyktingar i Libanon, Turkiet, Jordanien och andra länder i närheten. Fokus nu måste vara att rädda människoliv. Det måste byggas upp en räddningsoperation med kapacitet att rädda människor i nöd, det behövs fler lagliga vägar in i Europa bl a genom s k humanitära visum och fler länder måste ta ansvaret för flyktingar. Medelhavet har blivit dödens hav. Så får det inte vara. Låt oss se till att Medelhavet återigen blir den varma inbjudande plats som vi nordbor drömmer om att då och då kunna åka till.

Allt detta är akut och måste göras nu. Men om vi inte löser grundorsaken till migrationsströmmarna kommer jag stå här på nästa 1 maj och prata om Medelhavet som dödens hav. Det vill jag inte. Därför måste vi gå till botten med problemet; bekämpa klimatförändringen med minskade utsläpp och anpassningsåtgärder, överbrygga globala orättvisor med ökat bistånd och progressiv handelspolitik samt stoppa vapenexporten, det är med våra vapen människor dödar varandra rumt om i världen. Vi måste kort och gott bygga en mer fredlig och rättvis värld.

Över en miljon minkar hålls instängda på pälsfarmer i Sverige. De tvingas framhärda sina liv i  minimala nätburar, utan möjlighet till att utöva sitt naturliga beteende. Vänsterpartiets politik stannar inte vid oss människor. Vi kräver respekt för djuren. Vi kräver ett stopp för pälsindustrin och att djur ska ha rätt till ett naturligt beteende. Vi lägger också fram förslag på hur vi ska kunna äta mindre kött och mer vegetariskt. På så sätt ger vi djuren möjlighet till ett bättre liv och vi kan minska utsläppen från animaliesektorn. Och tänk också, vad spännande det kan vara att äta vegetariskt en eller ett par gånger i veckan; man upptäcker mat som är både god, hälsosam och billig. Vänsterpartiet kräver respekt för djuren.

Låt mig bara säga om minkarna. I förrgår lade Vänsterpartiet fram ett konkret förslag för ett stopp för pälsindustrin. Vi ville ha en ändring av djurskyddslagen där det ska står att minkar ska ha rätt till att söka föda, klättra, dra sig undan, umgås med andra minkar och simma; kort och gott utöva ett naturligt beteende. Det här skulle ha inneburit ett stopp för pälsindustrin. Dessvärre var det bara Vänsterpartiets ledamöter som röstade för. MP, S och alla de borgerliga ledamöterna röstade emot. Det var en stor besvikelse. Nu har MP-ledamöter lovat oss att regeringen snart ska lägga fram ett förslag med samma innebörd. Det får vi hoppas. Djuren ska inte utsättas för fler svek.

På tal om mat och påverkan på miljön. Jag tror att Sverige egentligen har fantastiska möjligheter att producera mer mat. Vi har stora arealer, rent vatten och tusentals duktiga bönder som inte vill annat än förse oss med vårt dagliga bröd. Idag är det inte så. Hälften av all mat är importerad. Bondgårdar och lantbrukare lägger ned på löpande band. Vi vill bryta den här trenden. Vi vill att Sverige ska satsa på det vi kallar hållbar mat. Mat med låga utsläpp och som är hälsosam och god. Vi vill ha ekonomiskt stöd till den som går över till eko, hjälpa våra kommuner och landsting att upphandla mer lokalt och hållbart och överlag styra utvecklingen mot mer hållbar produktion.

Låt mig bara ta ett exempel. Det köps alltmer ekologisk mat i Sverige. Det är bra. Men hälften av de ekologiska produkterna som konsumeras i Sverige importeras, inte minst från Danmark och Tyskland. Det här handlar om import för ett värde på ungefär fem miljarder kronor per år. Det här är produkter som vi nästan uteslutande skulle kunna producera själva – och det ska vi. Med vår satsning, som vi kallar Sverige – det hållbara matlandet skulle tusentals nya jobb skapas. Vi skulle bryta en trend från nedläggning till uppstart av nya lantbruk. Inte minst häromkring Norrtälje ser jag stora möjligheter. Lägg därtill att turismen är en växande näring i Sverige – den omsätter faktiskt mer än något av alla våra största exportföretag – och svenska bönder  och svensk landsbygd borde kunna ha en rätt ljus framtid. Men då behövs det politisk vilja och den står Vänsterpartiet för.

Jag besökte Moskva för några veckor sedan. Då hade jag förmånen att få ett kort samtal med visselblåsaren Edward Snowden. Snowden offrade ett bekvämt liv och ett välbetalt jobb för att berätta för omvärlden om USAs underrättelsetjänst NSAs massövervakning av miljontals människor, inklusive stats- och regeringschefer. I de s k Snowdendokumenten framgår också att svenska FRA är en av NSAs absolut mest strategiska allierade och har sedan 2011 kontinuerligt lämnat information till NSA direkt från våra internetkablar. Och detta samarbete pågår i detta nu…

NSA och deras allierade har byggt upp ett globalt övervakningssystem med kapacitet att kontrollera i stort sett allt vi gör på internet och rätt mycket därtill. Edward Snowden är tacksam för att människor driver hans sak; att han ska bjudas in till olika länder, få asyl etc. Men hans tydliga budskap till oss idag i Moskva var att fortsätta att sätta fokus på det övervakningskomplex som har byggts upp. Att han inte ensam ska behöva vara integritetens och våra rättigheters riddare.

Men är det då så farligt att leva i ett massövervakningssamhälle? Ja, vi vet att stora register missbrukas. Vi vet att bara känslan av att vara övervakad påverkar och begränsar människor i deras vardag. Och vi vet också att de övervakningssystem som idag byggs upp av demokratier och rättssamhällen imorgon kan tas över av odemokratiska och ljusskygga krafter. Det är självklart att polis och underrättelsetjänster ska ha kapacitet att jaga grova kriminella och terrorister. Men det är just bara dessa som också ska övervakas. Det görs genom en selektiv övervakning; genom t ex telefonavlyssning eller kameraövervakning av grova kriminella, men inte genom massövervakning.

I veckan kom jag tillbaka från Lausitzfälten i östra Tyskland. Där har svenska Vattenfall fyra stora kraftverk som förses med kol från fem stora dagbrott. De lokala konsekvenserna av dessa dagbrott kunde vi se med egna ögon; byar som raserats, människor som tvingas flytta, lokala utsläpp och nedsmutsat grundvatten. Men än värre är vad dessa gruvor gör med vår värld. Årligen släpper Vattenfalls brunkolsverksamhet ut större utsläpp än vad Sverige gör som land. Och nu finns planer på att öppna fem nya dagbrott. Skulle det ske talar vi om utsläpp kring en miljard ton, mer än Sveriges samlade utsläpp för drygt 20 år framöver. Är det något FNs klimatrapporter lärt oss är det att kolet måste vara kvar i marken. Vattenfall vill nu slippa det här problemet genom att sälja verksamheten. Men vad händer då? Jo den nya ägaren – i dagsläget ett tjeckiskt investmentbolag med delvis kinesiska finansiering – vill förstås maximera profiten. Det gör man genom att driva verksamheten vidare och öppna nya dagbrott. Det får inte ske. Därför säger vi i Vänsterpartiet; sälj inte – avveckla istället brunkolen successivt i takt med att det förnybara byggs ut. Vi har satt 2030 som ett slutmål för verksamheten.

Klimatfrågan är vår tids överlevnadsfråga. I december i år äger det stora klimattoppmötet i Paris rum. Då är det tänkt att ett nytt klimatavtal ska komma på plats och att klimatet ska räddas. Kommer det att bli så? I dagsläget är det lätt att känna pessimism. 2014 var det varmaste året någonsin, och åren dessförinnan hade också slagit värmerekord. På Grönland har jag själv sett världens största glaciär – Ilulissatglaciären – knäcka loss isberg efter isberg och det i en allt snabbare hastighet. Var det världens undergång jag betraktade?, det undrade jag när jag var där 2007. Samma tanke slog mig när jag blickade ut över det enorma dagbrottet Welzow süd i östra Tyskland. Om det blir mer av detta, hur ska vi då rädda världen?

Då är det lätt att bli nedslagen.

Samtidigt blir jag hoppfull av allt som händer. Tyskland är ett motsägesefullt land. Granne med dagbrottet finns byn Proschim. Proschim är inte bara är helt självförsörjande på förnybar energi, de producerar 15 gånger mer än byns behov och skickar ut elen från solpanelerna, vindkraften och bioenergin ut på nätet. I världen slår utbyggnaden av den förnybara energin alla rekord, inte minst i Tyskland. Det här är hoppfullt.

Och vänsterns lösningar är helt oundgängliga i klimatomställningen. Marknaden löser inte klimatutmaningen. Vi behöver skatter och avgifter på det som smutsar ned. Vi behöver politiska beslut som fasar ut fossila energikällor helt och hållet. Vi behöver politiska beslut som rustar upp våra skolor, äldreboenden och sjukhus så att energikonsumtionen minskar och inomhusmiljön blir bättre. Vi behöver politiska beslut som hjälper oss att leva mer hållbart i vår vardag; så att vi kan cykjla mer och resa mer kollektivt, äta mer vegetariskt och ekologiskt samt bidrag till solceller och klimatrenoveringar av våra bostäder – inte lyxrenoveringar av villor och bostadsrätter. Vi behöver helt enkelt röd politik för grön omställning.

Kommer det att ske? Jag väljer att tänka tillbaka på tiden inför klimattoppmötet i Köpenhamn, hösten 2009.  Under hela hösten 2009 kommer jag ihåg hur media rapporterade dagligen om klimatförändringen. Hur frågan var på allas läppar. Ja, till och med Fredrik Reinfeldt sa att frågan var viktig. Och det kanske säger något om vad ett opinionstryck kan göra med en politiker… Till klimattoppmötet kom också mer än 100 av världens stats- och regeringschefer. Barack Obama var där, Lula, premiärminister Singh från Indien, Ho Jintao från Kina, Merkel, Reinfeldt och de andra EU-ledarna var också där. Varför kom världen ledare till kalla blåsiga Köpenhamn? Jo, man var så illa tvungna. Man var så hårt pressade av världsopinionen, av alla som sa; nu får ni ta och fixa det här. Och man var nära, men tillslut blev det inget tillräckligt bra resultat i Köpenhamn.

Nu är det dags igen. Men tro inte att Stefan Löfven och Obama kommer att fixa det åt oss. Vi måste se till att de känner pressen. Låt oss mobilisera för minskade utsläpp och en omställning till hållbarhet så att vi räddar världen från en okontrollerbar och farlig klimatförändring. Låt 2015 bli året då klimatet återigen kommer högst upp på dagordningen. Om vi inte ses på demonstrationen i Paris, hoppas jag att vi gör det i Stockholm eller på annan plats. 2015 blir kanske inte året då vi räddar världen, men om det blir året då vi tar besluten som får skutan jorden på rätt kurs. Då är det bara att se till att hålla kompassriktningen och öka tempot åren därefter. Och här kommer Vänsterpartiet att spela en helt avgörande roll.

Jag sade inledningsvis att Vänsterpartiet är alltmer relevant i svensk politik – att vi påverkar här och nu. Men vi ska också verka för mer långsiktiga och djupgående förändringar. Ska vi få en bättre välfärd, jobb åt alla, mer jämställdhet och ställa om Sverige till hållbarhet behöver vi gemensamma lösningar. Kapitalismen är ett system som står i vägen för detta. Därför behöver vi ett annat samhälle; ett samhälle baserat på helt andra principer, där gemensamma lösningar, samarbete och där principen från var och en efter förmåga åt var och en efter behov är det som är vägledande för politiken. Vi brukar kalla detta för ett socialistiskt samhälle. Det är det vi kämpar för i Vänsterpartiet. Här och nu, imorgon och i övermorgon.

Tack.

Jens Holm, Norrtälje

Vem tar ansvar för vår planet?

Jag skriver i Miljömagasinet, se nedan eller där.

Vem tar ansvar för vår planet?
Miljömagasinet, 2015-04-30
Det finns få frågor där vi politiker är så överens som att konstatera att klimatfrågan är vår tids ödesfråga. Men ändå finns det få frågor där det händer så lite i förhållande till vad som behöver göras.

Vi vet redan att fjolåret var det varmaste någonsin. Och att åren dessförinnan också hade slagit värmerekord. Vi vet att koncentrationen av koldioxid i atmosfären nu passerat 400 miljondelar, och alltså redan nu ligger över 350 ppm, det som många forskare brukar hänvisa till som maxnivån.

Ändå händer så litet. Varför? Jag tror att den kanadensiska författaren Naomi Klein är något på spåret då hon pekar ut kapitalismen som den stora bromsklossen. I sin bok This Changes Everything – Capitalism vs the Climate tar hon upp mängder av exempel på hur verkningsfulla åtgärder smulats ned till urvattnade marknadstillvända initiativ. Klimatskatter har blivit handelssystem. I stället för stoppdatum för fossila energikällor får de fortsätta att släppas ut. I stället för gemensamma lösningar ska vi individer rädda klimatet genom ”etisk konsumtion” och i stället för stora gemensamma investeringar i omställning hoppas man på marknaden.

Lite självkrititskt kan jag erkänna att även vi i Vänsterpartiet borde kunna lyfta upp klimatfrågan mer, och särskilt peka på behovet av systemkritiska lösningar. Nu är dessutom helt rätt läge för oss att sätta klimatfrågan först. Det går inte längre att räkna med Miljöpartiet på samma sätt som förr. De sitter i regeringen och är uppbundna av socialdemokraterna i många frågor. Jag tänker exempelvis på Förbifart Stockholm, som de tyvärr gav klartecken till. Eller att vi ännu inte fått några nya ambitiösare klimatmål än den tidigare borgerliga regeringens. Nästa stora fråga är Vattenfalls kolkraftverk i Tyskland med tillhörande kolgruvor. Nu trycks det på för att Vattenfall ska sälja dessa. Men vad händer? Utsläppen fortsätter bara någon annanstans. Vattenfall måste i stället besluta om en successiv avveckling av brunkolet och endast investera i förnybart. Och här krävs ett regeringsbeslut om detta. Att successivt avveckla kolet i stället för att sälja energin därifrån kommer vara regeringens enskilt viktigaste klimatbeslut under mandatperioden. Det handlar om att se till att så mycket som en miljard ton utsläpp av koldioxid inte kommer ut i atmosfären.

Men det finns mycket annat som också måste göras. Klimatfrågan måste in i alla politikområden. De nya jobben, som verkligen behövs, måste handla om att ställa om våra samhällen. Våra nya städer och bostäder måste byggas hållbart utan bilberoende. Vi måste ha konsumtionsmönster som är hållbara med exempelvis minskad köttkonsumtion. Välfärden och miljöarbetet måste expandera kraftigt, finansierat med skatter på höga inkomster, flyg, massbilism och allt annat som smutsar ned.

I år är också det år då världens länder ska komma överens om ett klimatavtal på klimattoppmötet i Paris. Vi är nog många som inte har så stora förväntningar. Men, kanske går det att verkligen massmobilisera inför mötet? Jag kommer ihåg hur snabbt ett stort tryck för klimatet byggdes upp inför toppmötet i Köpenhamn, 2009. Hela den hösten – inför toppmötet – var klimatfrågan högst upp på den politiska och mediala dagordningen. Och till mötet reste också inte bara tiotusentals aktivister utan också en bra bit över 100 stats- och regeringschefer.

Tyvärr räckte det inte ända fram den gången. Men mobiliseringen inför Köpenhamn visade att det faktiskt går att få upp en enda fråga högst upp på dagordningen just genom massmobilisering.

Så, om det gick då borde det gå nu igen inför klimattoppmötet i Paris i december. Jag hoppas vi ses under klimatåret 2015.

Besök hos brunkolen

Welzow_Holm

Har besökt Lausitzfälten i Brandenburg, östra Tyskland. Det är här Vattenfall har tre av sina fyra brunkolskraftverk och stora dagbrott för kolbrytning.

sprinklers_welzowVid dagbrottet Welzow Süd sprutar seriekopplade sprinklers ut vattenånga ut i luften. Det görs för att damm och kolpartiklar inte ska sprida sig i luften. ”It´s a big show off”, säger en av invånarna. ”Som om dom där skulle göra någon skillnad mot allt det här”, säger han och pekar ut över det enorma dagbrottet, som jag inte ser slutet på.

På mötet med byborna i Proschim (granne med dagbrottet Welzow Süd) är engagemanget nära kokpunkten. Jordbruksmarken, grundvattnet, luften och deras bostäder har förstörts av kolbrytningen. För att inte nämna utsläppen av växthusgaser som förstår är gigantiska, kring 60 miljoner ton per år, mer än Sveriges samlade utsläpp. En man representerar den sorbiska minoriteten som lever just i området (vägskyltar är t ex utmärkta på både tyska och sorbiska). ”Vi är en hotad minoritet. Och om fler av våra byar måste rivas hotar det hela vår kultur”, berättar han.

Bybornas tydliga budskap till oss är: Se till så att Vattenfall avvecklar kolproduktionen – inga nya gruvor ska få öppnas. Proschim är för övrigt en fascinerande liten by. Granne med ett av Europas största dagbrott har man inte bara blivit självförsörjande på förnybar energi, man producerar nu 15 gånger sina behov och säljer elen på elnätet. Man ser solpaneler på så gott som alla tak på bondgårdarna runt omkring byn, ett biokraftverk tar hand om avfall från jordbruket och gör biogas och strax utanför byn finns en vindkraftspark. Proschim är som en motståndsficka mot den väldiga brunkolen som breder ut sig i området helt och hållet i svenska Vattenfalls regi.

Ett stenkast därifrån tänker Alexander och Sibylle Tetsch öppna en pizzeria. ”Den här ska vara klar i maj” säger Alexander och pekar stolt mot en vedugn som två hantverkare håller på att färdigställa. Bakom den blommande trädgården börjar spökbyn Haidemül. Kommer verkligen någon att komma hit frågar jag skeptiskt?, kanske extra påverkad av regnet och det faktum att termometern endast visar ett par grader över nollstrecket. ”Jag, absolut, säger Alexander. Bara inte Vattenfall tvingar oss att flytta härifrån kommer folk söka sig hit.”

HaidemuhlHaidemühl visar vad som kan bli byn Proschims öde. Hade det inte varit för Vattenfall hade Haidemühl lika gärna kunna vara hemsökt av pesten eller en atombomb. Nu är det bara sedan 2007 en evakuerad by där allt är ödelagt. Tidigare fanns här en glasfabrik och en del andra småindustrier, en skola och bostäder för 600 personer. Idag ligger allt öde. Fönsterrutorna till skolan har gått sönder, någon har sprejat ”Tack Vattenfall” på svenska på en av väggarna, trä och sly håller på att ta över.

Är det den bilden vi vill att människor ska få av Sverige och Vattenfall? Jag hoppas inte. Vattenfall behöver få ett uppdrag att successivt avveckla kolen och att inga nya gruvor ska öppnas. Det kan vi politiker besluta om, och det borde vi. Om vi sätter 2030 som slutdatum finns det en fullt realistisk möjlighet att ersätta kolen med förnybart. Det är precis vad vi behöver göra.

Vattenfalls nya ledning borde sättas på första tåg ned till östra Brandenburg för att studera konsekvenserna av sin egen verksamhet. Få kan lämnas oberörda av de ingrepp som vårt gemensamt ägda bolag skapar där. Lägg därtill att om Vattenfall öppnar nya gruvor för kol kan vi vänta oss utsläpp som är 20 gånger större än hela nationen Sveriges årliga utsläpp. Är det någonting FNs klimatrapporter har lärt oss är det just att de fossila energikällorna måste ligga kvar i marken. Här har Sverige och Vattenfall ett ansvar att ta.