Regeringen och S kör över oss FRA-kritiker

Skriver idag i Aftonbladet tillsammans med Maria Ferm, MP, mot att utöka signalspaningen. Mer av FRA? Nej, tack! Läs där eller nedan.

V och MP: Regeringen och S kör över oss FRA-kritiker
Aftonbladet, 2012-11-28
För drygt fyra år sedan drev regeringen, trots massiv kritik, igenom FRA-lagen. I dag planerar regeringen, med stöd av Socialdemokraterna, att rösta igenom ytterligare utvidgningar av FRA-lagen i riksdagen – trots att de grundläggande problemen i den nuvarande lagen inte åtgärdats. Förslaget som riksdagen i dag röstar om är att Säpo och Rikskriminalpolisen läggs till bland de myndigheter som tillåts inrikta signalspaning i försvarsunderrättelseverksamhet. Det innebär ännu fler ingrepp i rätten till fri och skyddad kommunikation.

Att regeringen och Socialdemokraterna vill driva igenom detta i dag blir extra ironiskt i ljuset av att Säpo för bara några dagar sen kom med en rapport som visade att det finns allvarliga problem med att polisen läcker uppgifter till den grova organiserade brottsligheten. Att polisen övervakar oss alla och sedan läcker uppgifterna till grova brottslingar gör inte att vi vill ge dem rätten att övervaka oss mer genom en utvidgning av FRA-lagen.

Sverige behöver, som ett militärt alliansfritt land, en effektiv underrättelsetjänst. Signalspaning kan då vara ett verktyg i detta, men som FRA-lagen i dag är utformad innebär den oproportionerligt långtgående ingrepp i medborgerliga fri- och rättigheter. Såväl Datainspektionen som Statens inspektion för försvarsunderrättelseverksamheten (Siun) har gjort uppföljningar av FRA-lagen och påpekat brister i den, bland annat kring hur känsliga personuppgifter hanteras.

Förslaget som riksdagen röstar om i dag har fått massiv kritik från remissinstanser. Såväl Journalistförbundet som Internationella juristkommissionen och Tidningsutgivarna avvisar utökningen. Datainspektionen, Justitiekanslern, Lunds universitet och Uppsala universitet riktar allvarlig kritik. Flera andra remissinstanser konstaterar att det inte ens går att ta ställning till förslaget eftersom relevanta frågor inte behandlats och analyserats.

Det är inte rimligt att regeringen och Socialdemokraterna nu driver igenom förstärkningar av FRA-lagen när så uppenbara brister finns och när så många remissinstanser är kritiska.

Regeringen är dock inte villig att lyssna på kritik. I stället för att ta till sig av den och åtgärda det som åtgärdas bör ignorerar de remissinstansernas viktiga åsikter. De stänger även ute oss kritiska partier från påverkan. Enligt FRA-lagen utövas viss kontroll över hur FRA-lagen tillämpas av en nämnd med parlamentarisk representation.

Det är bara Moderaterna, Socialdemokraterna och Folkpartiet som – oss veterligen – beretts tillfälle att nominera ledamöter dit. Denna avsaknad av parlamentarisk förankring visar med tydlighet hur regeringen hanterar frågor om integritetsskydd inom signalspaningen – nämligen bristande, torftigt och som ett hafsverk.

Vi kräver nu att FRA-lagstiftningen rivs upp och att en parlamentarisk utredning tillsätts. Den parlamentariska utredningens uppgift bör vara att bedöma behovet av en lag utifrån hänsyn till integriteten, effektiviteten och proportionaliteten.

Behovet av effektiv underrättelseinhämtning kan inte rättfärdiga att regeringen nonchalerar grundlagens principer om rätten till fri och skyddad kommunikation. Att dessutom ge den öppna polisen, som enligt Säkerhetspolisen själva läcker viktig information, tillgång till FRA-lagens alla övervakningsmöjligheter skrämmer oss. Om underrättelseverksamheten ska kunna bibehålla folkets förtroende måste människors berättigade oro och obehag avseende intrång i deras privatsfär tas på allvar.

Maria Ferm
Jens Holm

Täpp till hålen i klimatpolitiken

Har ett inlägg idag på Dagens Arena angående överskottet på utsläppsrätter. Läs det där eller nedan.

Täpp till hålen i klimatpolitiken
Dagen Arena, 2012-11-27

FNs klimatmöte i Doha, Qatar, har just inletts. Med rapporter om att jorden går mot en temperaturhöjning på fyra grader och att världens utsläpp fortsätter att öka känns behovet av snabba beslut för klimatet mer akut än någonsin. En av de viktiga olösta frågorna rör det stora överskottet av utsläppsrätter, s k AAUer.

Som en följd av den ekonomiska krisen och ett överlag illa fungerande handelssystem finns i dagsläget ett mycket stort överskott av utsläppsrätter. EUs överskott beräknas landa på fyra miljarder vid årets slut och det svenska på 85 miljoner. En utsläppsrätt motsvarar ett ton koldioxidekvivalenter. Det svenska överskottet motsvarar alltså mer koldioxid än vad Sverige släpper ut på ett helt år (om man räknar Sveriges rapporterade utsläpp).

Inom dagens bestämmelser för utsläppshandelssystemet får överblivna utsläppsrätter föras över till nästa åtagandeperiod. Nästa år börjar den andra åtagandeperioden för Kyotoprotokollet. Det finns ännu inget beslut om hur det stora överskottet ska hanteras. Skulle dagens stora överskott föras över skulle det äventyra hela funktionen och integriteten i systemet.

Den 30 oktober fick jag svar från miljöminister Lena Ek på min skriftliga fråga om hur hon anser att Sveriges och EUs stora överskott ska hanteras. Ska det annulleras – d v s tas bort helt och hållet – eller inte? Ek svarade mig: ”Jag delar Jens Holms syn att en omfattande användning av överskotten från den första Kyotoperioden under en andra åtagandeperiod bör undvikas.” Vad bra, miljöministern och jag är överens om att överskottet inte ska kunna användas.

Men är detta verkligen en linje som miljöministern och den svenska regeringen kommer att driva nu i Doha? Om det vet vi inget, tyvärr. För i samma svar fegar miljöministern ur och säger: ”Inför förhandlingarnas slutspurt är det ännu för tidigt att låsa EU i en alltför fast position vad gäller AAU-överskottet.”

Visst kan man göra en helt avgörande principfråga till juridiska spetsfundigheter, men det Lena Ek vägrar att ge ett tydligt svar på är om hon är beredd att annullera överskottet eller inte. Skulle hon säga att hon vill göra detta måste hon nämligen också lova att inte sälja det svenska överskottet av utsläppsrätter på över 80 miljoner ton till ett värde av flera miljarder kronor.

Klimatförhandlingarna handlar allt mer om en strid mellan Nord och Syd, mellan världens rika och fattiga länder. I den uppställningen hade jag önskat att svenska regeringen hade tagit sitt historiska ansvar som industriland med mycket höga utsläpp och backat upp utvecklingsländerna. I det här specifika fallet finns ett konkret förslag från de fattiga länderna, G77-gruppen som lagt fram ett förslag som handlar om att begränsa det stora överskottet av utsläppsrätter. Alltså att det stora överskottet som Sverige, EU och andra utvecklade länder har inte ska kunna användas.

Men i den frågan är Lena Ek och den svenska regeringen knäpptyst.

Det är inte OK. Idag kommer jag därför kräva besked från Lena Ek: Åk ned till Doha med annullerade utsläppsrätter, ökat klimatbistånd och skärpta minskningsambitioner. Det är så vi vinner trovärdighet i klimatförhandlingarna. Nu är det handling som räknas.

Jens Holm (V), miljöpolitisk talesperson och på plats i Doha mellan 3-8 december

Vi kan inte fortsätta vänta på toppmötena

Jag skriver idag på Svd Brännpunkt med Jonas Sjöstedt om att Sverige måste skärpa vår klimatpolitik. Läs gärna där eller nedan. Hör förresten gärna Ekot idag, där jag medverkar om klimattoppmötet i Doha, som startar imorgon. Jag åker dit nästa vecka.

Vi kan inte fortsätta vänta på toppmötena
SvD Brännpunkt 2012-11-25
Nu inleds det artonde toppmötet för att minska världens utsläpp av växthusgaser, COP18 i Doha, Qatar. Tyvärr finns det inte något större hopp om att världens länder ska kunna fatta de nödvändiga besluten den här gången heller. Därför borde Sverige gå före och visa världen att det går, skriver Jonas Sjöstedt och Jens Holm (V).


Trots nästan tjugo år av förhandlingar fortsätter de globala utsläppen av växthusgaser att öka, med 2,4 procent 2011 enligt preliminära rapporter. Forskarna varnar för att vi är på väg mot katastrofala klimatförändringar – fyra graders uppvärmning om kanske bara 50 år. Ska vi ha en åtminstone hyfsad chans att klara oss undan katastrofen, måste de globala utsläppen börja minska redan detta decennium.

Men på förra årets klimattoppmöte beslutades att skjuta upp alla bindande utsläppsminskningar till efter 2020. Sveriges miljöminister Lena Ek jublade över överenskommelsen, men för alla oss andra var misslyckandet tydligt. Det är uppenbart att världens regeringar, inklusive Sveriges, är oförmögna att ge relevanta svar på oron över den värld som våra barnbarn kommer att ärva.

Denna politiska handlingsförlamning är inte någon slump. Vi lever i ett fossilberoende ekonomiskt system som inte är uppbyggt för att ta hänsyn till konsekvenserna för människor och natur. Mot detta står behovet av en snabb och djup omställning för att lösa klimatkrisen. Insikten om att klimatkrisen kräver systemförändringar är det som i grunden blockerar handling på området.

Den viktigaste frågan vi kan ställa oss är därför om det finns vägar ur denna låsning. Och vi måste fråga oss hur ett relativt litet land som Sverige kan bidra till det. Det hör till klimatfrågans särprägel att den är verkligt global och en global lösning, i någon form, är därför nödvändig. Men denna insikt får inte leda till passivitet. Sverige har möjlighet att genomföra en klimatomställning även utan att avvakta vad som händer på FN-nivå.

Det skulle inte vara särskilt svårt att snabbt höja ambitionerna i klimatpolitiken. Vänsterpartiet lägger därför fram konkreta förslag för hur det svenska klimatmålet ska skärpas, inramat av en separat koldioxidbudget. Vi föreslår också ett särskilt klimatbistånd dit vi vill satsa nya pengar, inte ta från övrigt bistånd. Svenska kommuner, landsting och småföretag ska få hjälp att minska sina utsläpp med den största investeringsfonden hittills för klimatet. Vi kallar det Klimatprogrammet och vill satsa tre miljarder kronor för de kommande tre åren. Energisystemet måste ställas om. Målet ska vara 100 procent förnybar produktion och en avvecklad kärnkraft. Transportsystemet måste ställas om med massiva satsningar på tåg, annan kollektivtrafik och ökad cykling, finansierat av höjd koldioxidskatt, flygskatt och kilometerskatt på långtradartransporter. Vi föreslår också satsningar på hållbara livsmedel i form av minskad köttkonsumtion och mer vegetarisk mat.

Överlag behövs en politik för minskade utsläpp till följd av vår konsumtion. Dagens ekonomiska modell prioriterar ständigt ökad materiell konsumtion för de redan välbeställda. Det är ohållbart och vi behöver nu fokusera mer på en kortare arbetstid. Det behöver vi göra för klimatets skull, men det skulle också ge oss alla mer tid i vardagen.

Det är först om Sverige i praktisk politik visar att vi menar allvar som vi kan åka till toppmötena och med moralisk auktoritet hävda att även andra länder måste agera. Vi kan vara med och bidra till en global lösning av klimatfrågan. Vi är för den delen heller inte ensamma: runt om i världen, särskilt i det globala Syd, växer en klimatrörelse fram som kräver en radikal omställning. Vi vill att Sverige är med i det arbetet.

Att ställa om Sverige kräver stora förändringar och mycket arbete. Men så vitt vi kan se väger detta lätt jämfört med vad som ligger i andra vågskålen: att vi inte gjorde något för att undvika den katastrof för mänskligheten som fortsatta klimatförändringar innebär.

Om vi är proaktiva och förändrar samhällsekonomin i stället för klimatet, finns också stora mänskliga vinster att hämta. Arbetet att ställa om Sverige kommer att ge meningsfulla jobb och försörjning åt många. Sådant som inte belastar klimatet kommer att få större vikt, till exempel kultur och idrott, omsorg, utbildning och hälsa. Med en arbetstidsförkortning kommer vi att få mer tid för nära och kära. Inte minst kommer vi att kunna leva i visshet om att våra liv inte tär på andra människors livsmöjligheter.

Vi har inte alla svar på frågorna om exakt hur en snabb och djupgående klimatomställning ska se ut. Det har inte något annat parti heller. Men vi vet var vi måste börja och vi vet i vilken riktning vi måste gå. Vänsterpartiet söker nu mandat att tillsammans med Sveriges invånare att ta sig an denna den största av utmaningar.

JONAS SJÖSTEDT (V)

partiordförande

JENS HOLM (V)

miljöpolitisk talesperson och representant vid COP18 i Doha

Solenergin kan ge oss en ljusare framtid

Läs gärna mitt och Jonas Sjöstedts inlägg i GP idag. Där eller nedan.

Solenergin kan ge oss en ljusare framtid
Göteborgs-Posten, 2012-11-23

Energi från solen finns i praktiken i oändliga mängder. Med kraftigt sjunkande priser på solceller finns här en enorm potential. Men i Sverige står tyvärr solenergin än så länge och stampar.

Vänsterpartiet var nyligen på studieresa i Tyskland för att studera Die Energiewende, den stora energiomställningen. Om tio år ska all kärnkraft vara avvecklad och redan har åtta av de nitton reaktorerna tagits ur drift. Det är den förnybara energin som ska växa när kärnkraften avvecklas. Hushåll och mikroproducenter har en avgörande roll i denna omställning och mycket handlar om solenergi.

Tyskland producerar i särklass mest solel i världen och är även stora tillverkare av själva solcellerna. Produktionen av solceller där sysselsätter i dag 128 000 personer, att jämföras med de ungefär 500 personer som arbetar i solenergibranschen i Sverige. En viktig del i den tyska energiomställningen är en lag som garanterar producenterna ett fastpris för den förnybara energin. Lagen ger den även företräde i elnätet framför till exempel kol och kärnkraft. Det gör det lätt för tyska hushåll att ta ett banklån till solceller på taket.

Hushållen stora elproducenter
Det tyska systemet ritar om ägarförhållandena på energimarknaden. Hushållen har nämligen blivit stora producenter av förnybar energi, solenergi i synnerhet. I dagsläget producerar 1,5 miljoner hushåll sin egen el med hjälp av solceller. Tyskland är världens fjärde största ekonomi, så vad som sker i Tyskland får förstås stor betydelse för hela världen. Även i Danmark sker stora framsteg. Där har den installerade solelskapaciteten tiofaldigats sedan 2006.

Varför går det i andra länder men inte i Sverige? Tidigare har det förts fram kritik om att solceller är dyrt, men det stämmer inte längre. Installationspriset för solel har halverats bara de senaste fem åren. Och solförhållandena i stora delar av Sverige är lika bra som i Danmark och norra halvan av Tyskland. Skillnaden är förstås politisk. För att introducera nya energislag behövs särskilda stödsystem. Visserligen kan solelen dra nytta av elcertifikatsystemet. Men eftersom det är billigare att installera el från andra förnybara energikällor kommer solenergin i andra hand.

Regeringen gör tvärt om
Det svenska installationsbidraget för solceller är alldeles för litet. De borgerliga partierna lovade ökade satsningar på solenergi inför valet 2010 men de gör tvärt om. Bidraget för solvärme har tagits bort och stödet för solceller minskas för de kommande åren.

I dag väntar över tusen personer och företag på besked om att få installationsbidrag för solceller. Tyvärr kommer de med regeringens politik att få fortsätta vänta. Viktigast av allt är att Sverige behöver införa nettodebitering. Det innebär att den som producerar förnybar el ska kunna tanka ut sitt överskott på nätet och kvitta det från den ordinarie elräkningen. Trots två utredningar har regeringen inte infört nettodebitering. I stället har de valt att tillsätta en tredje utredning.

Största satsningen i svensk historia
Vi föreslår i vår budget den största solenergisatsningen någonsin i svensk historia. Vi satsar fyra gånger så mycket som regeringen på installationsstöd till solceller och solvärme. Vi vill införa nettodebitering och planeringsmål som gör att solenergin i närtid kan ersätta en kärnkraftsreaktor. Vi lägger också extra resurser till solenergiforskning och klimatrådgivare.

Vi väljer detta i stället för att sänka skatten för storföretag och banker. Det är hög tid att solenergin får skapa jobb och minska utsläppen även i Sverige.

Jonas Sjöstedt (V)
partiledare Vänsterpartiet

Jens Holm (V)
klimatpolitisk talesperson Vänsterpartiet

Egen el ska gynnas inte motarbetas

Jag har ett inlägg om solenergi i Ny Teknik. Läs det nedan eller hos Ny Teknik. Jag hade förresten idag en kortare debatt med energiminister Anna-Karin Hatt om varför regeringen inte gör mer för solenergin. Se detta här (jag kommer in vid 23,22 min).

Egen el ska gynnas inte motarbetas
Ny Teknik, 2012-11-20
Det är minst sagt stimulerande att ta del av det stora engagemang som finns för egenproducerad el. Hundratals läsare av denna tidning rapporterar att man producerar egen el, främst från solceller. Detta gör man trots att de politiska förutsättningarna för egenproducerad el tyvärr är mycket sämre i Sverige än många andra länder.

Det är glädjande att energiminister Anna-Karin Hatt tydligt slår fast att egen el är viktigt och att mikroproducenterna i framtiden ska kunna kvitta det de tankar ut på nätet mot sin elräkning. Solenergins potential tycks också ha övertygat energiministern. Det är bra.

Men samtidigt känns engagemanget halvhjärtat. När andra jämförbara länder redan har fungerande system för nettodebitering håller regeringen nu på att utreda frågan för tredje (!) gången. När det nu finns ett verkligt läge för storskalig utbyggnad av solenergin har regeringen avskaffat stödet till solvärme och man – tvärt emot vad Hatt brukar säga – minskar stödet till solcellerna. Vad gäller det senare kommer solcellspengarna ligga kvar på 60 miljoner för nästa år, men minskas sedan för de kommande åren. Detta i ett läge när en bra bit över 1000 personer redan nu står på väntelista hos våra myndigheter för att få hjälp med att installera solceller.

Precis som Ny Teknik har rapporterat ser läget för egen el, solenergi i synnerhet, annorlunda ut i andra länder. I fjol var solceller det energislag som växte snabbast i Europa. Tyskland är det land som installerat mest solel i världen. Där motsvarar den producerade elen från solcellsanläggningar ungefär lika mycket som från fyra kärnkraftsreaktorer. Solenergi är en del av den tyska basindustrin sysselsätter 128 000 personer. När jag besökte Tyskland för några veckor sedan berättade man att det numera är närmare 1,5 miljoner hushåll, lantbrukare och småföretag som producerar el från solen. Mikroproducenterna i Berlin tankar ut elen på nätet och får bra betalt av svenska Vattenfall. I Tyskland fungerar det. Klart det skulle gå även i Sverige.

Även i Danmark växer solenergin kraftigt. Mellan 2006 och andra kvartalet 2012 tiofaldigades installationerna av solel i Danmark; från 2,9 till 29 MW.  Sverige har i dagsläget endast hälften av Danmarks installerade solelskapacitet. Behöver jag nämna att Danmark redan har ett fungerande system med nettodebitering.

Det är synd att Josef Fransson (SD) (Ny Teknik nr 46) totalt blundar för både vad som händer i omvärlden och det stora engagemang som finns för egen el i Sverige. Egentligen är hans enda argument mot solenergin att den kostar för mycket. Men vilken energi kostar inte mer i sin linda? Har det ingen betydelse att priset att installera solceller har rasat, och fortsätter att sjunka?

I grunden tror jag att det handlar om hur vi ser på teknik. I Sverige har tanken om teknikneutralitet framförts som ett mantra. Politiker ska bara ge förutsättningar, inte bestämma framtidens teknik, brukar det heta. Men baksidan med detta är att vi sällan får den nya teknik, som initialt är dyrare, men som i framtiden kan lösa en stor del av dagens problem. 

När vi ser att det nu finns tekniker som kan producera en betydande del av vår energi på ett så gott som helt och hållet rent sätt borde vi förstås gynna dessa. Detta gäller inte minst solenergin. Det är därför som vi i Vänsterpartiet i år har lagt en separat motion om solenergi med förslag på nettodebitering och investeringsstöd för solceller som är nästan fyra gånger så stort som regeringens.

Vi tror nämligen på tekniken. Och vi tror på svenskarnas kapacitet att producera en stor del av sin egen el. Detta ska gynnas, inte motarbetas.

Jens Holm (V), riksdagsledamot

Teknikneutralitet

Hur kan ansvarig minister säga att hon inte har några synpunkter på vilken teknik Sverige ska använda sig av i framtiden? Varför boomar solenergin i Tyskland, men inte i Sverige? Varför är Sverige duktigt på forskning om nya energislag, men dåligt på att se till att dessa innovationer sedan omsätts i företag, nya jobb och samhällsnytta?

Jag har gjort en interpellation till energiminister Anna-Karin Hatt om s k teknikneutralitet. Läs den här TeknikneutralitetIP2012-11-19, nedan eller hos riksdagen.

Följ mig på twitter (@holmjens) så meddelar jag när själva debatten blir.

Interpellation till Anna-Karin Hatt

Alternativ till teknikneutralitet
I svensk energipolitik har betoningar på s.k. teknikneutrala system utvecklats till i det närmaste ett mantra. Energiminister Anna-Karin Hatt är en av de främsta förespråkarna för detta. I ett axplock av några av de många anföranden och artiklar som Hatt gjort den senaste tiden har just teknikneutralitet varit ett viktigt tema:

”Basen i vår omställning till ett hållbart samhälle är teknikneutrala, välfungerande ekonomiska styrmedel…” (Göteborgs Posten 31/10-12).

”Vi ska bidra med stabila och långsiktiga satsningar på forskning och utveckling och demonstrationsanläggningar, och ange ramarna med teknikneutrala ekonomiska styrmedel.” (Tal Svenska Petroleum och Biodrivmedelsinstitutet, 21/3-12)

”Dessa breda, generella och långsiktiga ekonomiska styrmedel är väldigt bra. De sätter en teknikneutral och tydlig ram och riktning för den utveckling som ska göras av marknadens aktörer.” (Tal: Med framtiden i tankarna, 9/10-12).

”Strategin för att nå dit är att med långsiktiga, teknikneutrala och breda styrmedel stärka de förnybara energislagen, på bekostnad av de fossila och ändliga. Koldioxidskatten och elcertifikatsystemet har varit och är de viktigaste styrmedlen för att nå dit. De är marknadsanpassade och de är teknikneutrala. (Tal på Dagens Industris energidagar, 12/12-11).

Jag vill understryka att koldioxidskatten och elcertifikatsystemet – som är de två ”teknikneutrala styrmedel” som Hatt oftast återkommer till – är mycket viktiga styrmedel och det är synd att regeringen inte utnyttjar dessa mer än vad man gör. Vänsterpartiet har i den allmänna motionstiden lagt fram konkreta förslag på hur koldioxidskatten ska höjas (se motion ”För framtidens jobb”, 2012/13: Fi250) och hur ambitionerna i elcertifikatsystemet ska bli ambitiösare (se motion ”100 procent förnybart”, 2012/13:N300). Se också interpellationsdebatten om ”Utökat elcertifikatsystem” den 20 mars i år mellan min kollega Kent Persson och Anna-Karin Hatt.

Grundtanken med teknikneutrala system är att politikerna ska ange villkoren och marknaden ska bestämma tekniken. Det är ett system som kan vara effektivt avseende redan etablerade tekniker. Det svenska elcertifikatsystemet brukar anföras som ett exempel på ett effektivt teknikneutralt system (detta är något man kan diskutera eftersom det faktiskt uttryckligen pekar ut förnybar energi som den energi man vill ha). Vänsterpartiet var med och tog fram detta system, som startade 2003, tillsammans med Centerpartiet och Socialdemokraterna. Vi har i mångt och mycket elcertifikatsystemet att tacka för dagens snabba utbyggnad av förnybar energi. Men elcertifikatsystemet slår snart i taket och ambitionsnivåerna borde därför, som anförts ovan, höjas.

Det jag här vill fokusera på är vikten av att s.k. teknikneutrala system kompletteras med teknikspecifika lösningar. Baksidan med teknikneutrala system är att de är dåliga på att introducera ny teknik som i ett initialt skede är dyrare än den som finns på marknaden. Om man bara satsar på den teknik som redan finns får man ju inte den nya tekniken som i framtiden kan vara helt avgörande för att lösa stora utmaningar som klimatförändringar och att ställa om vår energiproduktion till 100 procent förnybart.

Det är därför helt avgörande med politiska beslut för att stimulera framtidens teknik. Detta stora ansvar går omöjligen att lägga ut på marknaden allena. Jag hävdar därför att energiministern har fel när hon i det refererade talet ovan säger: ”Men att som minister peka ut exakt vilka tekniker och vilka bränslen som har framtiden för sig vore fel.” (Tal Svenska Petroleum och Biodrivmedelsinstitutet, 21/3-12) Man frågar sig om ministern verkligen menar att riksdag och regering inte ska vara med och fatta beslut över vilka tekniker som vi vill ska lösa dagens stora utmaningar, som klimatförändringarna och omställningen av energisystemet.

Chalmersprofessorerna Christian Azar och Björn Sandén tar upp denna problematik i artikeln ”Ogenomtänkt teknikneutralitet” (Upplyst eller utfryst – en antologi om energimarknaden”, E.ON, 2012). De kritiserar de teknikneutrala metoderna så här: ”Men nackdelen med en sådan politik är att mycket lovande, men för närvarande dyra, tekniker inte kommer att få det stöd som behövs för att få ned kostnaderna.” (sid. 94) och ”Det är retoriken om att man i alla lägen ska försöka vara teknikneutral som är, inte bara förvirrande, utan i många fall skadlig” (sid. 96). De argumenterar därför att det behövs ett mer aktivt engagemang från politiken och att vi måste hitta sätt att främja ny teknik på andra sätt än det som i dag är rådande.

Ett konkret exempel på detta är solenergin. Energi från solen finns i oändliga mängder. Ändå används bara en mikroskopisk del för att producera energi. Även om en stor del av den solenergi som når jorden inte går att ta tillvara finns det ändå en enorm potential att utnyttja solen som kraftkälla mycket effektivare än i dag. Många länder har upptäckt detta. Dessvärre inte Sverige. Jag tror att det har att göra med att Sverige saknar ett kraftfullt stöd specifikt orienterat mot solenergin.

Elcertifikatsystemet har som sagt varit effektivt i att bygga ut den förnybara energin, men det har varit ett dåligt system för att främja ny teknik. Enligt rapporten Elcertifikatsystemet 2012 (Energimyndigheten 2012) gick år 2011 52 procent av stödet inom elcertifikatsystemet till biobränsle, 31 procent till vindkraft, 14 procent till vattenkraft och 3 procent till kraftvärme med torv som råvara. Ett trettiotal solenergianläggningar fick elcertifikat under 2011, men det uppgår i volym inte ens till 1 procent av utbetalningarna. Vågenergi och geotermisk energi har inte fått något stöd alls från elcertifikatsystemet.

Som ovan anförts är det av avgörande vikt att det finns stöd som är specifika för att få fram den nya tekniken. Det räcker inte med att satsa pengar på forskning, det behövs också aktiva stöd till etapperna efter forskningen. Solenergin måste exempelvis få ett ökat stöd, både i form av direkta installationsstöd för solceller och solvärme och för energiforskning. Det måste införas ett system med nettodebitering. De teknikneutrala systemen måste kompletteras med teknikspecifika system.

Med anledning av ovanstående vill jag fråga statsrådet:

1)      Avser statsrådet att ta några initiativ i syfte att införa en strategi för vilka tekniker som har framtiden för sig?

2)      Är statsrådet beredd att i större utsträckning komplettera teknikneutrala system med teknikspecifika?

Jens Holm (V)

4 grader

Världsbanken varnar idag i rapporten Turn Down the Heat för temperaturhöjningar på 4 grader Celsius i framtiden. Med en sådan kraftig temperaturhöjning skulle civilisationen som vi känner den idag vara ett minne blott. Fortsatt ökenutbredning, havsnivåhöjning, konflikter och miljontals klimatflyktingar är något vi kan vänta oss av denna utveckling. Kanske kommer våra barn när de är i vår ålder tvingas lägga större delen av sin tid till konflikthantering och motverka klimatförändringens värsta effekter? Till att överleva helt enkelt. Det är en minst sagt skrämmande och förfärlig tanke.

Den brittiske forskaren och regeringsrådgivaren Kevin Anderson var nyligen inne på ett liknande resonemang som Världsbanken. Anderson menar att det fortfarande går att förhindra en fyra graders temperaturhöjning. Men då måste vi starta NU, och våra utsläpp måste ned med 10-20 procent per ÅR. En utopiske tanke, kanske, men vad är alternativet? En 4 graders varmare värld kan knappast vara det…

Klimatpolitiken måste få en nystart!

På tisdag nästa vecka har jag interpellationsdebatt med miljöminister Lena Ek om Sveriges klimatpolitik inför COP18, klimattoppmötet i Doha. Både jag och Ek kommer ju vara på plats i Doha. Det känns i ljuset av Världsbankens rapport än viktigare att Sverige tar sitt klimatansvar och skärper ambitionerna. Tyvärr så gör regeringen det motsatta. Det – och mycket annat – ska Lena Ek få svara på nästa tisdag.

Fortum måste avveckla kolbränningen i Värtan

Läs gärna vårt inlägg i Dagens Nyheter idag. Där eller nedan.

Fortum måste avveckla kolbränningen i Värtan
DN Sthlmdebatt, 2012-11-15
På Värtaverkets fasad mot Lidingövägen hänger en gigantisk vepa med texten ”Ännu fler olivkärnor blir el och fjärrvärme”. Förbipasserande tänker nog att där eldas med biobränslen för att förse stockholmare med energi och varmvatten. Intrycket förstärks av pressmeddelanden om Fortums och Stockholms stads miljösatsningar och av den ofta upprepade frasen att Sveriges energiförsörjning är i det närmaste utsläppsfri. En högst ovetenskaplig undersökning bland bekanta som bor eller arbetar i närheten av Ropsten bekräftar bilden. Till och med bland dem är det endast någon enstaka som vet att Värtaverket i själva verket är ett kolkraftverk.

Eller mer precist: att en av Värtaverkets största pannor, KVV6, är koleldad och står för det allra mesta   av hela verkets fossila koldioxidutsläpp, och att reservpannan KVV1 fortfarande drivs av olja. Vad gäller olivkärnorna, som bolaget skryter om, utgör dessa bara drygt tre procent av verkets bränsletillförsel, enligt Värtaverkets miljörapport för 2011.

Större totalproduktion och större andel fossila bränslen har lett till en mycket kraftig utsläppsökning under senare år. Under 2009 ökade koldioxidutsläppen med 22 procent för att 2010 öka med ytterligare 19 procent till 883 600 ton. 2011 sjönk visserligen utsläppen ordentligt, till 648 500 ton fossil koldioxid. Men det skedde inte tack vare framsynta miljöåtgärder utan på grund av en betydligt mildare vinter. Ändå ökade andelen fossila bränslen i Värtaverkets energitillförsel 2011.

Värtaverket har på senare år ensamt stått för upp till 40 procent av Stockholms stads totala koldioxidutsläpp (flygtrafik inte inräknat): lika mycket som hela stadens personbilstrafik!

Dessa enorma utsläpp från kolkraft rimmar illa med Stockholms ambition att minska utsläppen och vara en ”miljöstad i världsklass”. Men trots att staden 2001 sålde Birka Energi till finska statliga Fortum har staden fortfarande kvar 10 procent av aktierna och hälften av rösterna i Värtaverkets styrelse. Stockholmspolitikerna har alltså direkt insyn i och inflytande över bolaget.

Därför kan inte finansborgarrådet Sten Nordin skylla på okunskap när han i november 2011, i sitt svar till en skrivelse från Miljöpartiet, skrev att ”AB Fortum Värme har en investeringsplan som innebär att fossila bränslen ska ersättas med förnyelsebara alternativ till år 2020”. Detta stämmer nämligen inte med vad bolaget själv uppger i sina årsrapporter eller i kommunikation med oss.

Där står att bolaget avser att öka inblandningen av biobränslen, vilket ”kan” halvera kolförbrukningen till 2015 och med ytterligare något till 2020. Först från 2030 finns en ”vision” om att ha en ”klimatneutral energiproduktion”, vilket inte nödvändigtvis betyder att alla ”fossila bränslen ska ersättas med förnyelsebara alternativ” utan kan innebära att fortsatt koleldning ”kompenseras” genom köp av utsläppsrätter, vars klimatnytta är djupt ifrågasatta.

Det råder alltså inget tvivel om att Fortum avser att fortsätta bränna hela berg av kol åtminstone till 2030, och kanske också därefter. Det är nu hög tid för ett politiskt ledarskap i en av Stockholms i särklass största utsläppskällor. Är Sten Nordin beredd att ta sitt miljöansvar och verka för att Värtaverket snarast möjligt fasar ut fossilbränningen i Värtaverket?

Ann-Margarethe Livh (V), oppositionsledare Stockholms stad
Jens Holm (V), riksdagsledamot
Stellan Hamrin (V), Miljö- och hälsovårdsnämnden
Rikard Warlenius, författare till ”Värtaverket: lika stora utsläpp som från Stockholms alla bilar”