Tolgfors går problemen består

Försvarsminister Sten Tolgfors har avgått. Det tyder på att det med absolut största sannolikhet att regeringen har ett större för vapenfabriken än vad som hittills har framkommit. Genom att kicka Tolgfors tror Fredrik Reinfeldt att Saudiaffären ska tystna. Jag hoppas inte. Det finns fortfarande en mängd frågetecken som leder hela vägen upp till regeringen. Vad vet exempelvis handelsminister Ewa Björling, utrikesminister Carl Bildt och vad vet Fredrik Reinfeldt?

Vänsterpartiet och Jonas Sjöstedt har krävt Tolgfors avgång. Det har nu blivit av. Bra. Men granskningen av vilka fler inom regeringen som haft sina fingrar i syltburken kommer fortsätta. Garanterat!

Och inte nog med det. Hela den här härvan visar på det ohållbara med vapenexport. Vi motståndare har fått nya fräscha argument mot denna oetiska verksamhet. Nöjd blir jag alltså inte förrän svensk vapenexport helt och hållet har upphört.

Jag har just skickat in en interpellation till miljöminister Lena Ek. Sverige stödjer ett storskaligt vattenkraftsbygge i Indien, med klimatpengar. Dubbelfel: Regeringen kan med detta köpa sig fria från klimatansvar och minska ambitionerna på hemmaplan samt Rampurkraftverket i Indien leder till långtgående negativa sociala och miljömässiga konsekvenser. Lena Ek, kan regeringen verkligen inte bättre?

Vikten av att gå före

När jag satt i EU-parlamentet och förhandlade om den framtida klimatpolitiken var ett av de vanligaste motargumenten från konservativa industriintressen: koldioxidläckage. Om vi har för hårda lagar flyttar industrin bara utomlands och utsläppen fortsätter där, alltså carbon leakage – koldioxidläckage. Idag  förs  liknande argument fram på DN-debatt. Nationalekonomen Michael Hoel har på uppdrag av Expertgruppen för miljöstudier (finansdepartementet) studerat vikten av att gå före i klimatpolitiken. Hans slutsats är att det finns lite forskningsresultat som pekar på att det spelar någon positiv roll avseende minskade utsläpp. Ett av huvudargumenten är att med ett för högt pris på koldioxid finns en uppenbar risk för koldioxidläckage.

Å andra sidan kan man fråga sig om Hoel har ställt sig frågan, vad är priset för att inte göra någonting alls? Det finns dessutom en politisk dimension som jag tycker att han missar. Det helt uppenbara faktumet att länder med en ambitiös klimatpolitik har ett bättre förhandlingsläge än de som smiter från sitt ansvar. Den moraliska dimensionen, som är viktig i klimatpolitiken, det är vi som historiskt sett har släppt ut mest, då är det vi som måste gå före och minska våra utsläpp. Dessutom tycker jag Hoel har direkt fel när han skriver (i rapporten, kap 5) att det endast ger obetydliga effekter på klimatpolitiken om EU och USA kraftigt skulle minska sina utsläpp. Hur vet han det? I synnerhet om USA skulle göra något skulle det påverka hela dödläget i klimatpolitiken. USA skulle inte längre kunna framhållas som klimatskurken. Det är åtminstone jag rätt säker på.

Så, det är självklart att Sverige och andra utvecklade länder måste gå före. Allt annat vore extremt riskabelt.

Idag kl 13.00 ska jag debattera denna rapport med honom och en del andra på Rosenbad. Ser fram emot att dra en lans för att Sverige ska bli klimatföregångare (vilket kan diskuteras om vi är idag). 

Men det finns en dimension som inte kommer fram i debattartikeln, men som finns med i Hoels rapport. Vikten av att finna ny teknik för minskade utsläpp. Alla är egentligen överens om att ny teknik är viktigt. Hur ska vi då få fram den? Kommer marknaden automatiskt sköta det när priset på koldioxid (automatiskt) blir tillräckligt högt? Eller är det mer effektivt med riktade statliga stöd? I kapitel 5 för Hoel ett intressant resonemang om detta. Hoel menar att marknaden kommer inte själv att lösa detta. Riktade stöd för att driva fram rätt teknik är nödvändig (läs t ex kap 5.3.1). Intressant.

Jag tycker verkligheten talar ett rätt tydligt språk för detta: Vindkraftssatsningarna i Danmark har gjort landet till världsledande, solenergisatsningarna i Tyskland gör att hälften av all solel som idag installeras görs i Tyskland. Kanske kan vi till detta lägga den svenska fjärrvärmen. Inget av detta hade automatiskt blivit av om vi bara hade släppt ansvaret till marknaden. Bakom dessa framgångssagor finns politiska beslut och stora offentliga satsningar.

Avslutningsvis, det är som vanligt för mycket fokus på teknik (och i denna rapport, nationalekonomisk teori) och för lite på omställning av våra samhällen. Det behöver inte alltid finnas en motsättning, men tekniken kan inte ensamt lösa klimatutmaningen. Vår ekonomiska modell och sättet vi lever på i den industrialiserade världen måste i grunden förändras. Där har man tyvärr sällan hjälp av nationalekonomer.

Bort med pensionspengarna från Lundin Petroleum

Skriver på SvT-debatt. Se där eller nedan.

Bort med pensionspengarna från Lundin Petroleum
SvT Debatt, 2012-03-22
Lundin Petroleum har gjort sitt bästa för att rentvå sitt solkliga rykte. Det har väl gått sådär. Ser verkligen inte Lundin sambandet mellan nästan 200 000 bortdrivna människor från de områden där de borrat efter olja? Det är nu inte bara ett ansvar för privata företag att sätta press på Lundin. Alla vi svenskar har våra pengar hos Lundin Petroleum. Inte för att vi vill, utan för att våra pensionspengar i form av Första, Andra och Fjärde AP-fonden är placerade hos Lundin Petroleum. För vara ett land som vill värna både klimatet och mänskliga rättigheter är detta inte acceptabelt. Det skriver riksdagsledamoten Jens Holm (V).

Lundin Petroleum har hållit krismöte för sina finansiärer på Grand Hotel i Stockholm. Det är bra att finansiärerna sätter press på det ifrågasatta företaget. Lundins affärsidé är att göra pengar där ingen annan vill göra det, i krigs- och konfliktområden. Alltså, i områden där människor dödas och mänskliga rättigheter kränks. Lundin Petroleum kom till södra Sudan 1997. 12 000 människor ska ha dödats. 160 000 människor har fördrivits bort från sina hus och hem. Allt för att Lundin Petroleum skulle kunna borra efter olja i lugn och ro. Men Sudan är inte det enda landet där Lundin har haft verksamhet. Andra är Libyen, Etiopien, Syrien och Kongo (DRC). Inga mönsterstater från ett människorättsperspektiv precis.

Lundin Petroleum har gjort sitt bästa för att rentvå sitt solkliga rykte. Det har väl gått sådär. Kritiken och alla frågor från exempelvis Human Rights Watch, Amnesty, ECOS och International Crisis Group kvarstår obesvarade. Hur kommer det sig att Lundin har rekryterat personal från den sudanesiska regimen för att skydda oljetillgångarna? Ser verkligen inte Lundin sambandet mellan nästan 200 000 bortdrivna människor från de områden där Lundin har borrat efter olja? Vad exakt är det Lundin har bidragit med till Sudans folk? Hur ser Lundin på sitt engagemang i andra diktatoriska stater eller konfliktområden? Hur kommer det sig att andra bolag avstår när Lundin investerar i sådana områden? Alla dessa frågor kvarstår obesvarade av Lundin. Dessvärre.

Men det är inte bara ett ansvar för privata företag och förvaltare att sätta press på Lundin. Hur skulle det låta om jag sa att ALLA vi svenskar har våra pengar hos Lundin Petroleum? Jo, så är det faktiskt. Inte för att vi vill, utan för att våra pensionspengar i form av Första, Andra och Fjärde AP-fonden är placerade hos Lundin Petroleum. Var och en av AP-fonderna har ungefär 500 miljoner kronor placerade hos Lundin, tillsammans alltså 1,5 miljarder kronor. Det innebär att våra pensionspengar tillhör de absolut största ägarna av Lundin Petroleum. De tre AP-fonderna är tillsammans faktiskt den femte största innevararen av aktier i Lundin.

Alla anhängare av mänskliga rättigheter och etik inom företagsbranschen borde dra öronen till sig. Vi är alla delägare i Lundin Petroleum. Jag är rätt säker på att en klar majoritet av svenskarna inte vill att deras pengar ska gå till ett företag vars affärsidé är att investera fossil energi i områden där mänskliga rättigheter kränks och människor dödas och fördrivs.

Men det fina med det hela är att det går att ändra på. Vi i Vänsterpartiet har tidigare ifrågasatt AP-fondernas stora placeringar i Lundin och andra oljebolag. AP-fonderna investerar inte bara i Lundin Petroleum, utan också andra stora oljebolag. Tillsamanns har de placerat närmare tio miljarder av våra pensionspengar i världens största oljebolag, i de så kallade Big Oil-bolagen. Jämfört med fossilinvesteringarna är AP-fondernas placeringar i förnybar energi är de näst intill obefintliga. För vara ett land som vill värna både klimatet och mänskliga rättigheter är detta inte acceptabelt.

Det är nu hög tid för finansmarknadsminister Peter Norman att agera. Ge AP-fonderna ett klart uppdrag att: 1. Snarast möjligt avveckla alla investeringar i Lundin Petroleum och andra företag med tvivelaktig etik. 2. Upphöra med investeringar i andra oljebolag och istället investera i förnybar energi. Det är inte OK att svenskarnas pensionspengar finns hos företag som anklagas för att bryta mot mänskliga rättigheter samt motverkar de svenska klimatmålen. Tänker Peter Norman agera?

Jens Holm (V), riksdagsledamot

Klimatguru vill ha mer marknad

Idag recenserar jag Mark Lynas intressanta Guds utvalda art i Flamman. Läs den där eller nedan.

Klimatguru vill ha mer marknad
Flamman 2012-03-22
Den brittiske miljödebattören Mark Lynas blev med böckerna Oväder och Sex grader något av Europas klimatguru. Om budskapet då var en politiskt driven omställning av våra samhällen är budskapet i hans senaste bok, Guds utvalda art – Hur planeten kan överleva oss ett helt annat. Det är inte önskvärt att försöka avskaffa kapitalismen eller motsätta sig storföretagens makt.

Mark Lynas menar att det är lättare att utveckla ny teknik än att ställa om våra samhällen. En minskad tillväxt är inte att tänka på, menar Lynas och använder samma argument som Timbrohögern här hemma: Ökad tillväxt är en förutsättning för ett resurseffektivare samhälle och tidigare statssocialistiska försök att styra ekonomin (Kina och Indien) har ju inte gått så bra. Här är Lynas svepande och grund i sin argumentation. Det är väl få som argumenterar emot att utvecklingsländerna har rätt till utveckling (det står till och med inskrivet i Klimatkonventionen) och att det kan bli bra för deras resursanvändning, men att tro att samhället tillslut går mot en ”avmaterialisering” där utsläppen radikalt minskar är svårt att leda i bevis i absoluta termer. Lynas försöker göra detta, men endast i relativa termer, det vill säga att utvecklade ekonomier har blivit mindre kolintensiva. Ja, sant. Men om det äts upp av en ständigt växande BNP/tillväxt vad är det då värt?

Mark Lynas korta kapitel om köttkonsumtion illustrerar hur han gett upp tron på att omdana grundläggande strukturer i samhället. Lynas menar att dagens höga nivå av köttkonsumtion egentligen är ohållbar, men att försöka få människor att konsumera mindre kött går helt enkelt inte. ”En sådan metod har misslyckats i det förflutna och kommer att misslyckas i framtiden” (sid 140), skriver han. Hur kan han vara så säker? Har inte den sociala ingenjörskonsten lärt oss att det faktiskt går att ändra människors beteenden? Den framgångsrika kampen för minskad konsumtion av tobak och alkohol är exempel på detta. Mark Lynas sticker inte under stol med att hans bok är en personlig uppgörelse med både miljörörelsen och vänstern. På fullaste allvar menar Lynas att kärnkraftsmotståndarna är ”lika dåliga för klimatet som de stora oljebolagen och andra skolexempel på ekoskurkar” (sid 18). Jag undrar hur Lynas har hamnat där han hamnat? Kanske saknar han helt enkelt goda exempel på hur man med politiska beslut kan omdana samhället? Vår svenska välfärdsstat skulle kunna vara ett (liksom att man med politiska beslut kan montera ned samma modell).

Mark Lynas har med rätta kritiserats hårt för sin blåögda tilltro till en teknisk quick-fix på klimatet. Det är befogad kritik. Samtidigt kan jag tycka att det är en välgörande brandfackla han skickat in i miljödebatten. Miljörörelsen måste fråga sig vad vi ska ha tekniken till, och måste i större utsträckning bejaka denna mer än idag. Man behöver för den sakens skull inte bli en fundamentalistisk förespråkare för kärnkraft, GMO, koldioxidlagring, svaveluppumpning i stratosfären eller andra metoder inom så kallad geo-engineering som Lynas pläderar för. Men det slående hos Lynas är bristen på systemkritik och den naiva tilltron till storföretagens välvilja. Lynas vill så gärna att storbolagschefer och fiffiga ingenjörer ska stå där med kapitalet och den rena tekniken. Men vad händer om det inte blir så? Vad händer om man samtidigt överger visionen om att omdana våra felkonstruerade samhällen? I det avseendet är Mark Lynas marknadsdrivna klimatstrategi tyvärr inte till någon större hjälp.

Jens Holm

Datalagringen – kampen går vidare

233 ledamöter har röstat för datalagringsdirektivet, vi var 41 som röstade nej. Tack till alla ni som röstade nej! Det här innebär att vi får obligatorisk datalagring i Sverige redan från och med den 1 maj i år. Illa!

Även om mycket känns bittert just nu, vill ändå uppmana alla att fortsätta kampen mot datalagring och alla andra integritetshämmande förslag. EU-kommissionen har lovat en översyn av datalagringen. Där finns det chans att ta upp det fullkomligt absurda och oproportionerliga i att masslagra ALL elektronisk trafik mellan ALLA. Lås oss göra det! Dessutom är det, tyvärr, fler integritetshämmande lagar på gång. Så det är bara att fortsätta att ligga på.

Riksdagsledamöter som är anhängare av datalagringen har klagat över att de fått så mycket protestmejl. Precis så ska det vara. Låt de åtminstone få känna att de sviker något av det mest grundläggande i ett demokratiskt samhälle, nämligen rätten till en fri kommunikation.

På torsdag nästa vecka arrangerar Ung vänster digital självförsvarskurs. Helt rätt!

Rösta nej till massövervakning

Idag har jag, Maria Ferm och Rikard Alling ett inlägg mot datalagringsdirektivet på Brännpunkt. Läs det gärna där eller nedan. Imorgon gäller det, nej till datalagring – ja till frihet på nätet!

Rösta nej till massövervakning
SvD, 2012-03-20

På onsdag kommer Sveriges riksdag att rösta om att införa det kritiserade datalagringsdirektivet i Sverige. Vi vill uppmana alla riksdagsledamöter som anser sig stå för grundläggande demokratiska värden att förkasta detta människorättsvidriga direktiv.

Om regeringen får som den vill kommer datalagringsdirektivet träda i kraft i Sverige redan den 1 maj i år. I korthet går direktivet ut på att lagra trafikdata från internet och elektronisk kommunikation; vilket innebär att information om vem som ringt eller mejlat med vem, var personerna befunnit sig och när det skedde kommer att lagras i minst sex månader.

Den ursprungliga avsikten var att dessa uppgifter endast skulle användas för att bekämpa grov organiserad brottslighet och terrorism. Under processen uppluckrades dock definitionen, mycket som ett resultat av intensivt lobbyarbete från organisationer och företag som IFPI, Walt Disney Pictures och Sony som ville få uppgifterna att kunna användas i nästan alla former av brottsbekämpning, framför allt sådan som rörde påstådda upphovsrättsintrång på internet.

Det finns en befogad oro över att ett införande av direktivet i Sverige kommer att leda till att dessa känsliga uppgifter används till mångt mycket annat än enbart bekämpning av allvarliga brott som terrorism.

Kritiken mot direktivet har varit enorm. Nationella domstolar i Tyskland, Rumänien och Tjeckien har underkänt de nationella lagar som försökt implementera direktivet då dessa brutit mot grundläggande medborgerliga rättigheter. Enligt EU:s egen datatillsynsman, Peter Hustinx, är datalagringsdirektivet ”utan tvekan det mest privatlivsinkräktande instrument som någonsin antagits av EU, både när det gäller dess skala och antal människor det berör”. EU:s datatillsynsgrupp har instämt i kritiken, och hävdar att direktivet inverkar på individens okränkbara, grundläggande rätt till konfidentiell kommunikation.

I juni 2010 skickade inte mindre än 106 organisationer, däribland en mängd människorättsgrupper och medborgarrättsorganisationer, ett brev till de ansvariga EU-kommissionärerna där man hävdade att sådan inkräktande massövervakning över hela befolkningar är fullständigt oacceptabel och krävde att EU skulle dra tillbaka direktivet.

Även EU-kommissionens egen utredning av direktivet, som släpptes i april förra året, konstaterade att direktivet utgör en betydande inskränkning av den personliga integriteten, och fann att många medlemsländer tillät att uppgifterna användes lättvindigt och inte alls enbart för att motverka allvarlig brottslighet såsom terrorism.

Det finns inga obestridliga fakta som styrker datalagringsdirektivets effektivitet gällande brottsbekämpning, och ett införande i Sverige skulle medföra ett flagrant angrepp på den personliga integriteten såväl som att innebära en förkastlig massövervakning av vanliga medborgare. Genom att vanliga svenska medborgares trafikdata och elektroniska kommunikation kartläggs innebär datalagringsdirektivet ett minst lika stort hot mot friheten på internet och alla svenska medborgares mänskliga rättigheter som det nyligen omdebatterade Acta-avtalet.

Vi säger nej till massövervakning och kränkningar av medborgarnas mänskliga rättigheter. I stället vill vi att Sverige, tillsammans med andra länder som också är kritiska till integritetskränkande förslag, ska arbeta för att riva upp eller omförhandla direktivet. Det borde inte vara för mycket begärt att ha en regering som kunde stå upp för samma principer.

JENS HOLM (V)

riksdagsledamot

MARIA FERM (MP)

riksdagsledamot

RIKARD ALLVIN

fil. master Globala Studier

Vem vill egentligen ha datalagring?

På onsdag är det dags för beslut om datalagringsdirektivet. De borgerliga partierna och socialdemokraterna vill ju rösta igenom detta. Att Vänsterpartiet och MP är motståndare är ingen nyhet. Vi kommer göra allt för att vi ska slippa denna masslagringslag i Sverige. Imorse på P1 framgår det med önskvärd tydlighet att datalagringen kommer bli helt tandlös i kampen mot den grova brottsligheten. Den svenska telekomindustrin, som kommer åläggas att lagra vår data, protesterar.

Grova brottslingar kan lätt kommunicera genom s k anonymiseringstjänster/krypteringar och på så sätt går det inte att spåra vem som sagt vad till vem. Även användandet av kontantkort gör att man lätt kan kringgå datalagringen. De grova brottslingarna är inte dummare än att de förstås kommer att göra detta.

Intressant var också att höra ansvarig EU-kommissionär, Cecilia Malmström, vid lördagsintervjun i lördags. Hon menade där att datalagringsdirektivet var ett ”hastverk” (tror det var så hon uttryckte sig) och att det måste göras om för att det ska fungera bra. Den svenska regeringen har tidigare konstaterat att datalagringsdirektivet inte behövs eftersom vi redan har adekvata lagar och regler för att bekämpa grov brottslighet.

Telekombranschen vill inte ha det, regeringen säger att det inte behövs, ansvarig EU-kommissionär medger att datalagringsdirektivet inte är bra. Då återstår frågan: Vad ska vi då ha masslagring av data till? Det kanske inte är de grova brottslingarna man är ute efter. Kanske är det fildelarna man vill skrämma…

På onsdag kommer jag iallafall att göra allt för att stoppa datalagringsdirektivet, ännu ett steg mot övervakningssamhället.

Ja till fri kommunikation – nej till datalagring

På onsdag den 21 mars kommer riksdagen att rösta om regeringens förslag till datalagring. Regeringen föreslår att EUs datalagringsdirektiv ska implementeras från och med 1 maj i år. Vänsterpartiet motsätter oss datalagringsdirektivet. Datalagring innebär ytterligare ett steg på vägen mot ett övervakningssamhälle. Regeringen vill att alla telekomoperatörer ska tvingas lagra uppgifter om telefonsamtal, SMS och datorkommunikation under ett halvårs tid. De mobiltelefoner vi bär omkring på kan fungera som spårsändare, och en av de uppgifter staten vill ha tillgång till är var vi alla befinner oss vid olika tidpunkter.

Det är självklart viktig att bekämpa grov brottslighet, men en massövervakning av alla svenskar är inte rätt väg att gå. De grova brottslingarna kan dessutom lätt kringgå datalagringen genom att använda sig av krypterad kommunikation eller kontantkort. I regeringens svar till EU från den 18 augusti i fjol skriver regeringen att datalagring inte behövs:

”Vad som nu anförts visar att det grundläggande syftet med datalagringsdirektivet – att säkerställa att uppgifter finns tillgängliga för utredning, avslöjande och åtal av allvarliga brott – redan idag uppnås i Sverige i stor utsträckning med stöd av gällande regler.” (sid 17).

Regeringen konstaterar alltså att vi redan nu har alla verktyg som behövs för att bekämpa brottsligheten. Här faller datalagringskramarnas huvudargument i ett slag.

När justitieminister Beatrice Ask (M) var riksdagsledamot skrev hon i ett yttrande från justitieutskottet, 2005, att direktivet innebar ”en allvarlig kränkning av den personliga integriteten och de mänskliga rättigheterna” och att det ansågs ”strida mot Europakonventionen”. Det är ytterst beklagligt att Ask nu tycks ha glömt den kritiken och lägger fram ett förslag om massövervakning av svenskarna.

I fjol lyckades Vänsterpartiet och Miljöpartiet stoppa datalgringsdirektivet i ett år genom en s k minoritetsbordläggning. Men nu är frågan alltså uppe igen för avgörande. Vår förhoppning är att fler riksdagsledamöter inser det orimliga med att all information om var, när och vem du kontaktar via nätet eller telefon ska lagras, registreras och arkiveras hos tele- och internetoperatörer i ett halvår. Vi kan också konstatera att kostnaderna för detta kommer att läggas på operatörerna och därmed i slutänden hos oss användare.

Är du kritisk till datalagring? Kontakta gärna de andra partierna i riksdagen och fråga hur de kommer att rösta. Tyvärr ser det i dagsläget ut som att det finns en majoritet för att rösta för regeringens förslag. Det måste ändras.

 Stoppa datalagringsdirektivet – värna den fria kommunikationen!

 Läs gärna mer om Vänsterpartiets kritik mot datalagring i vår motion ”med anledning av prop. 2010/11:46 Lagring av trafikuppgifter för brottsbekämpande ändamål – genomförande av direktiv 2006/24/EG”.